för naturens skull

Jag och Titti har på sistone plockat massor av goda päron från marken i Centralbadets park vid Drottninggatan i Stockholm, det kryllar av dem på marken, och ingen verkar bry sig om dem, precis som ingen verkar bry sig om äpplena från de många halvvilda äppelträd som ingen sköter mer och som vem som helst får äta av, som man kan hitta runt omkring i Stockholm. 

 

Kan orsaken till att ingen verkar bry sig om dessa päron, vara att folk i Stockholm liksom inte lever på den nivån där det är möjligt att lägga märke till dessa päron och uppskatta dem, de lever inte rotade i materien och "the basics", utan istället i en alternativ verklighet, en bubbla i skallen, uppumpad av media, där man har för mycket att göra, får för många intryck, har för mycket mat, ser för mycket på TV, har för många prylar, har för mycket av allting. De hinner helt enkelt inte med det som sker på gräsrotsnivå, de ser inte det, deras mål är något annat; storhet i denna världen. 

 

Trist, detta. Men det positiva med det är att det faller så många smulor från de rikas bord, när de har för mycket mat. 

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.

 

Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

Det är en underlig paradox att civilisationen badar i lyx och överflöd, till synes hedonistisk, men förtrycker kroppen och allt det djuriska och håller det i slaveri, tvingar kroppen upp på morgnarna till 8 timmars slaveri 5 dagar i veckan. De vilda djuren däremot, lever i djup fattigdom och askes, till synes antihedonistiska, men bejakar kroppen och det naturliga och djuriska, och går inte i något jobb, utan lever i stor frihet och spontanitet, följande sina naturliga instinkter, helt utan slaveri. Detta är en av de underligaste paradoxer vi har. Och det är en paradox som säger mycket.

De rika verkar vara de verkligt fattiga, eftersom de är så giriga. Är dom det eftersom de lever ett så tungt liv (de som går i jobb) att de måste ha all tröst de kan få i form av pengar? Och så griper dom girigt efter alla de fattigas pengar?

Att leva ett västerländskt, civiliserat lyxliv på vanligt borgerligt sätt, i långa tider (som att köra omkring med en fin bil), utan att kompensera för detta till natur, djur och fattiga, är ett värre brott mot livets helhet än att mörda en vanlig människa som arbetar i en mataffär och inte gör särskilt mycket för naturen, djuren och de fattiga. Jag menar därmed inte att förringa den senares människovärde (hen är värd att leva), bara att påpeka att ännu fler likvärdiga varelser blir mördade av lyx, ja både människor och djur i massvis (särskilt i tredje världen), inte minst bland framtidens varelser, människornas och djurens efterkommande, för att inte tala om alla djur-, insekt- och växtarter som blir utrotade. Dagens lyx har fruktansvärda nutida och framtida konsekvenser, fråga vilken humanekolog som helst (håller just nu på att läsa lundaprofessorn i humanekologi Alf Hornborgs fantastiska bok "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (se recension av den här), Daidalos 2015, som är en fördjupning av "Myten om maskinen", Daidalos 2010). Inte bara dör många människor och djur av lyx, nu och i framtiden, otaliga döms också till tunga slavliknande liv av den, ofta resulterande i arbetsskador som man plågas av resten av sitt liv. 

 

Lyx är ett långsamt, radikalt våld, som få märker, eftersom offren är utom synhåll för de som bor i städerna. Offrena finns ofta i skogen eller på andra sidan jordklotet. Men det är ett våld som icke desto mindre i brottslighet kan överträffa mycket av det som många fångar i våra fängelser har gjort. Men de som lyxar sig går alltid fria. Vi har inga lagar mot dem. Hade vi såna lagar, skulle hela det kapitalistiska industrisamhället kollapsa, en katastrof för de rika, men en befrielse för de fattiga i tredje världen, naturen och djuren, de flesta alltså. 

 

Detta är svårt att säga högt bland sina borgerliga vänner. Du gör aldrig politisk karriär på detta. Få vill veta av så grymma sanningar. 

Det känns ibland som om man måste ha makt och rikedom i vårt samhälle om man verkligen vill göra stora insatser för det goda, och att det till och med då är det mycket svårt. De som är på botten av samhället får nöja sig med saker som att städa toaletten och skriva bloggar som nästan ingen läser. Det känns som om porten till att verkligen göra en insats som känns i världen, är stängd av maktens män, och att vägen dit inte sällan går genom kändisskap och rikedom. De fattiga har inte bara blivit bestulna på ting och mark, utan även på rätten att göra gott.

 

Vad kan man göra på botten av samhället? Man kan skänka en slant åt tiggarna på gatan, men går det verkligen till tiggaren, eller till ligor? Jag vet inte.

 

Man kan hjälpa hemlösa, men det helt centrala, att skaffa dem lägenhet, känns nästan omöjligt om man inte är miljonär och har plats för dem i sin egen lägenhet. Man kan ge dem en slant, men mat är lätt att få gratis av kyrkor och organisationer som hjälper hemlösa i Stockholm, enligt min erfarenhet som hemlös. Vem vet hur mycket av de pengar man ger som går till annat än mat, till tobak och alkohol?

 

Man kan skänka en slant åt välgörenhetsorganisationer som Unicef, men hur mycket av pengarna går till byråkratin och de anställdas löner? Hur mycket går till att bygga civilisation i tredje världen, det som ofta är roten till orättvisorna, istället för att stärka det lokala, det självförsörjande och urfolkslivsstilen, det hållbara? Jag vet inte.

 

Man kan skänka en slant åt Röda Korset och Läkare utan gränser, men hur mycket av pengarna går till att göra överbefolkningsproblemet värre? Jag vet inte. För naturen och de vilda djuren är det faktiskt en liten lisa varje gång en civiliserad människa dör. Tyvärr. En sådan plåga har vi blivit för dem. Detta är inte misantropi, det är så det är*.

 

Man kan skänka en slant åt Greenpeace, men hur mycket av pengarna går till byråkrati och de anställdas löner, och hur mycket går till att satsa på tekniska lösningar som förnyelsebar energi (som jag tror ändå inte kommer att fungera i stor skala), istället för att gå till roten av problemet, och styra vägen tillbaka till naturen? Jag vet inte.  

 

Man kan ta ett vanligt jobb, för att ha mer att ge till de fattiga och till naturens sak, men hur mycket av pengarna går till att betala skatt till ett samhälle som förstör naturen, och hur mycket går till pensionsfonder som enligt Greenpeace placerar en hel del pengar i etiskt oförsvarbara saker? Jag vet inte. Bättre då att jobba svart.

 

Om man är känd och rik, då? Ja, man kan göra en del gott med sina ord och pengar, men man blir korrumperad av det faktum att man måste tiga med mycket av sanningen och armbåga sig fram för att kunna stanna kvar i sin rikedom och makt. Det bästa man kan göra är helt enkelt att avstå från sin rikedom och makt, bli anarkoprimitivist, och således vara en god förebild för alla andra rika och mäktiga. Och då är man tillbaka till den sfär där man måste nöja sig med vardagens små goda gärningar.  

 

Kvar efter allt finns då små vardagliga saker som att vårda om sina nära och kära, besöka sjuka och fångar, sjunga för åldringar på åldringshem, rasta hundar, köpa ekologiskt och rättvisemärkt, inte åka bil utan åka kollektivt, vandra och cykla så mycket man kan istället för att ta transporter, äta sånt som butiker och restauranger slänger, sprida goda skrifter, läsa ekopoesi på öppna poesiscener i stan, bilda sig, hålla folkbildande föredrag för sina vänner, påverka sina närmaste till det goda, vara vegan eller vegetarian, odla sin egen mat, låta bli att shoppa onödigheter, vara med i aktioner och demonstrationer för naturen, klimatet och djurs rättigheter, reparera en cykel, ta hand om sin kropps hälsa, hugga ved, hjälpa till med disken, sopsortera, spara på elen i lägenheten, borsta tänderna flitigt.

 

Detta ger ingen en känsla av att vara moraliska hjältar, det är inga godhetens stordåd, men det är det som vilda urfolk långt sysslar med, det är vår naturliga, inneboende godhet, och det är det som verkligen kommer att rädda världen om alla gör det. Tyvärr är det inte så vanligt, vilket ger dem som gör det en känsla av maktlöshet, en känsla av att de gör allt för lite. Men kanske det ändå är det vi bör göra? Vi vilseleds ofta av tron att vi måste ha makt och rikedom för att kunna göra moraliska stordåd. Men det ligger något fundamentalt omoraliskt i själva det att vara rik och mäktig, som kanske äter upp allt det goda vi gör. Jag har inte stor respekt för Bill Gates, en av världens rikaste män, som kallas filantrop. Varför? Jo, med sin livsstil håller han liv i den amerikanska drömmen. Jag föredrar naturens drömmar, och en livsstil som, om alla följde den, skulle rädda vår värld. Bill Gates kan göra så mycket gott han vill, men om alla på planeten skall följa hans livsstil, då är det snart kört.

 

Att nöja sig med vardagens ringa godhet kanske inte ger så mycket hopp om att verkligen rädda världen, men det är det enda hopp vi har.

 

 

* Därmed förespråkar jag inte att man inte ska lindra lidande. Men detta är oerhört svåra etiska frågor. Dock, hellre än att lämna människor att dö av cancer, skulle jag sluta alstra barn över hela världen, med vissa undantag, för att rädda naturens framtid. Men så länge vi inte gör detta, är det som sagt en välsignelse för naturen, de vilda djuren och planetens framtid att de civiliserade dör. Det är en grym sanning att se i ögonen.

Människor som tror att de kan finna "fulfilment", tillfredsställelse och livets mening i datorspel, TV, internet och Facebook, liknar pojken som, när han inte fick sitt lördagsgodis, tog en tom godispåse och åt denna förpackning eftersom det var bilder av godiset på den.

 

Ord och bilder allena kan aldrig ge oss verkligheten själv, utan placerar oss utanför den, i alienation från den, om vi bara ges detta. Det hjälper inte hur mycket pappan tröstar barnet med ord, om han fortsätter slå det. Och hur mycket leksaker som helst kan inte ersätta mors och fars närvaro. Hur mycket Facebook-vänner som helst kan inte ge oss sann community, det vi behöver när Kollapsen börjar rulla över världen på allvar.

 

Men kanske godisförpackningen kan ge någon tröst i alla fall? Om inte annat, så i alla fall lukten av godis? Vi får hoppas det, och kanske relevanta och bra ord och bilder är bland det bästa vi kan ge världen när vägen tillbaka till naturen och urfolkens livsstil är stängd av ett sjukt samhälle som gör ekologiskhet till något för dom som har råd, när all mark är ockuperad av civilisationen, och medlemskap i ekobyarna kräver en massa pengar, lån och investeringar som inte de verkligt fattiga har råd med (t.o.m. Suderbyns ekoby kräver nästan detta).

 

Vad har den fattige att göra då? Jo, han har ordet och bilden kvar. Är internet i själva verket en gigantisk tom godispåse? En gigantisk megaloman fasad för civilisationen, med mest tomhet och moraliskt förfall bakom? Är den de rikas konstgjorda andevärld, dit man hamnar till sist för att rota i en "astralvärld", i virtualitet, i det overkligas soptipp? Visserligen ligger det människor bakom allt som står på internet, men du kan inte får verkligheten på internet, bara representationen av verkligheten. Den som ser på internetporr får aldrig röra vid kvinnorna han begärligt tittar på, och det samma gäller orden på internet. De ger oss inte verkligheten, de kan högst peka på verklighetens människor och natur, och leda oss till dem. Själva är de inte verkligheten, det de representerar. Detta glömmer många som är beroende av internet, de glömmer att reflektera över ordets och bildens natur, och tror att skylten är allt, platsen man skall till och det verkliga själv. Det är övertron på och idealiseringen av teknologin som leder till detta, eftersom detta är en alienation från naturen, och teknologin är själva essensen i denna alienation, som placerar det döda och mekaniska framför det levande, och overklighet framför verklighet. Teknologi och virtualitet kan härma det verkliga intill förblandning, men en robot kan aldrig bli levande och organisk, internet kan aldrig bli naturen den pratar om, ja verkligheten själv, även om futuristerna och transhumanisterna drömmer om att ladda upp sitt medvetande till internet. De har just denna märkliga tro på att man kan tillfredsställas enbart av ord och bilder. Men vi kommer aldrig att lyckas lura vårt medvetande att tro att ord och bild är verkligheten själv, inte ens om vi får leva evigt på internet, såsom Ray Kurzweil drömmer om. Det kommer att smaka plast, tyvärr. Men detta är en tröst för den som vaknat upp ur den civiliserade slummern, och börjat längta efter äkta saker, verkliga upplevelser istället för virtuella sådana, levande djur och sann natur. Att törsta efter det virtuella är bara ett symptom på den ofattbara besvikelse mänskligheten fick uppleva när det verkliga livet på landsbygden tvingades bytas ut mot stadslivets konstgjorda värld, ju längre fram i tiden desto värre. Nu söker vi tröst hos och tillflykt till internet, vår tomma godispåse. Det kan bli lite tråkigt ibland, särskilt Facebook, men vi lider inte av det eftersom vi aldrig upplevt det sanna urlivet på landsbygden, utanför civilisationen, där naturen och verkligheten kom så nära att vi kunde höra dess hjärta banka - livets centrum, skogen, vildheten och friheten. Fråga en varg om den vill se på TV om jakt istället för at jaga själv, se på TV inne i en bur. Svaret som vargen ger kan lösa de psykiska problemens gåta, varför vi har så mycket psykiska problem och vad de kommer av.

 

Jag menar inte att fördöma all virtualitet. Allt språk är virtualitet, och jag är inte längre emot språket och orden. Men får vi riktigt godis i påsen, får bilden av godiset på påsen sin rätta plats och funktion, som pekare på en verklighet som faktiskt finns, inte bara på tomhet, eftersom det verkliga blivit frånrövat oss. Då äter vi inte längre godisförpackningen, utan är mer intresserade av godiset än förpackningen. Vi behövde äta förpackningen när godiset var borta, och fann en viss tröst i det, men nu när den riktiga saken erbjuds oss, bryr vi oss inte så mycket om förpackningen. Så tror jag det kommer att gå med mänskligheten när civilisationen inte längre kan upprätthållas, utan alla söker sig till landsbygden. Vi kommer att få ett så spännande liv ute i den riktiga verkligheten att vi inte kommer att sakna internet, TV, datorspelen och biograferna. Det blir riktiga människor istället för Facebook-profiler, riktig skog istället för naturprogram på TV. Och framför allt, det blir en känsla av att vi tillhör naturen och verkligheten istället för att vi står utanför och ser på som tiggare. Civilisationen har gjort oss så fattiga genom att beröva oss det riktiga livet på landsbygden, att vi har vant oss vid att stå och se på livet istället för att vara med. Civilisationen lovade oss guld och gröna skogar, men tog ifrån oss det verkliga liv som vi är genetiskt anpassade at leva, och gav oss istället ord, ord och åter ord (och bild). De rika i civilisationen vet inte att de är de fattigaste ur naturens synvinkel, eftersom de inte vet om något annat än detta pseudoliv. Man kan aldrig köpa community, det viktigaste i livet, det som verkligen gör oss levande och verkliga. Det är de rika som har minst community här i världen  (rikedom får den sanna communityn att stelna til is i konkurrens, divighet och hybris), och som därför enligt min åsikt är de fattigaste på jorden, berövade verkligheten själv. Kvar är ord, internet, teknologi. Pseudoliv. Men även för dessa kommer ljuset att uppgå en dag, även om de kanske kommer sist, förblindade av pengar och status.

 

Det finns dock grader i helvetet, och även i staden kan man komma i kontakt med verkligheten genom organisationer som Greenpeace och Amnesty, som visar baksidan av civilisationen. Och inte all internetanvändning är lika alienerande från verkligheten. Att följa issmältnings- och klimatnyheter är långt mer tillnyktrande än att följa modebloggar. för att säga det milt. Och långt mer spännande. Karriärismen får oss att intressera oss för tråkigheter och bullshit, overklighet och oväsentlighet. Börjar vi få vittring av verkligheten som mänsklighet, kan det bli en återgång till det förlorade Eden (i metaforisk bemärkelse), vildheten och friheten för oss alla.

Jag har ett stort inre behov av att förneka den fria viljan, har jag märkt. Vad kan detta bero på? Orsakerna är många. Främst är det det att jag då lättare kan förlåta alla mina fel genom tiderna, som är bra många, och som tynger mig (särskilt det jag gjort i psykos, trots att jag vet att man inte då är riktigt tillräknelig). Sedan är det det att om inte den fria viljan finns, och vi erkänner det i samhället, då kräver vi inte hämnd på brottslingar och våra fiender, och behandlar dom då långt mer humant, vilket jag som gammal radikalpacifist * anser är mycket viktigt. Vi sätter visserligen brottslingar i fängelse för att förhindra nya brott, men "straff" som hämnd är oss främmande, och vi utkräver inte mer straff än det som krävs för att rehabilitera brottslingarna och förhindra nya brott. 

 

Sedan har vi den socialistiska aspekten av att förneka den fria viljan. Tror vi på den fria viljan, att var och en är sin egen lyckas smed, och är själv skuld i sin fattigdom och rikedom, då upprätthåller vi lättare klasskillnader än om vi förnekar den fria viljan. De fattiga förlorar på det, och de rika tjänar på det. Dessutom är brottslingarna i fängelserna nästan alltid fattiga, och det är de rika som bestämmer vilka våra lagar är. De rika tjänar på att skuldbelägga de fattiga och brottslingarna så mycket som möjligt, med böter och fängelsestraff, så att de rika kan regera. Men tror vi inte på den fria viljan, bortfaller allt behov av skuld och skam, och vi har lättare att förlåta både oss själva och andra. På samma gång bortfaller förmågan att försvara grunden för de rikas rikedom. De rika ska ofta boosta sig med sin rikedom och sina förtjänster. Grunden för detta tas bort om vi inte har fri vilja. De rika har mycket att förlora på tviveln på den fria viljan. Kanske det är därför vi hör så lite fri-vilja-skepticism från den intellektuella eliten - eftersom de ofta är rika, globalt sett, och att de vill försvara sina privilegier in i det sista? Kanske de tror att kaos skulle utbryta om alla tvivlade på den fria viljan? Det tror inte jag, för jag har inte upplevt någon minskad strävan efter att handla moraliskt efter att jag förlorade tron på den fria viljan. 

 

Världens mäktigaste och rikaste organisation, Katolska Kyrkan, tror på den fria viljan. Historiskt sett är den kanske även den mest korrupta och omoraliska organisation som någonsin har existerat. Är detta en tillfällighet? Jag tror att vi, snarare än att bli omoraliska när vi förlorar tron på moralisk ansvarighet, blir empatiska och förstående inför våra medmänniskor, intresserade av att se och förstå orsakerna till deras beteende, istället för att bara avfärda och förkasta dem. Detta senare är all omorals grundpelare, och det som matar hämnd och tortyr. Ja, hade katolska kyrkan inte  trott på den fria viljan, hade de aldrig torterat häxor och kättare. 

 

Det är ofta ateister som tvivlar på den fria viljan. Är de mer omoraliska än de som tror på den fria viljan, dvs. ofta de religiösa? Jag skulle säga tvärtom. Studier har visat att ateister uppför sig mer moraliskt än kristna. 

 

 

 

 

* Min privata definition av radikalpacifismen är att den är en sorts pacifism där man är emot allt onödigt våld, ja man ska inte ens döda flugor och mygg om det inte är absolut nödvändigt, vilket det nästan aldrig är. Man ska inte såga ner träd eller döda växter om det inte är absolut nödvändigt. Man ska behandla fångar så humant som möjligt, och man ska inte ta till självförsvar eller försvarskrig om det inte är absolut nödvändigt, vilket det sällan är (bara om angriparen är en riktig tyrann, menar jag att man är berättigad till försvar). Totalt avstånd från våld menar jag är omöjligt, eftersom t.o.m. ätande av växter är en form av våld (växterna tycker inte om att bli uppätna, säger biologin, de försvarar sig ibland med gifter och taggar).

Det är något som är radikalt fel med våra matbutiker, så fel att jag tycker synd om dom som jobbar där och tvingas stå och se på detta, att:

 

- Mat fraktas från andra sidan jordklotet till svenska butiker, med båt, flyg och långtradare, mat som ofta är producerad och fraktad med möda. Sen säljs den för en spottstyver, och den mat som går över bäst-före-datumet (upp till en tredjedel, 30-40 procent), slängs. Så lite respekt har man för dyrbar och med möda producerad och fraktad mat, som dessutom är grovt underbetald (man betalar allt för lite för den åt de som säljer den till oss från andra sidan av jordklotet, ofta djupt fattiga bönder, och detta för att butiken ska kunna göra profit på andras fattigdom, på mark som man ofta närmast stjäl från de fattiga bönderna (genom t.ex. nykolonialism och landgrabbing), som så djupt skulle ha behövt marken och maten för sin lokala, fattiga befolkning, i de delar av världen där man inte får tillräckligt mat i sig, vilket är en betydande del av tredje världen).

 

Jag säger bara; den mat som kommer från andra sidan jordklotet borde aldrig ha lämnat sina länder (eller borde ha getts till andra fattiga, svältande i tredje världen), för att landa i så vårdslösa och otacksamma, giriga händer som västerlänningens, som vill betala så lite som möjligt för maten, för att kunna upprätthålla sin ytliga och vidriga shoppingkultur i lyx och överflöd, så att Babylon byggs, så att babelstornet mot himlen bara byggs ännu högre. Och dessutom äter många av oss för mycket, vilket återigen visar på vår respektlöshet för böndernas slit i tredje världen, ja för alla som har för lite mat.

 

Förr i tiden kunde man gå och rota i matbutikerns bioavfallssopor, och hitta ätbar mat som bara gått över bäst-före-datumet. Nu hittar man nästan inte några sådana längre, de flesta har stängt inne sina sopor (jag tror det är p.g.a. EU-direktiv). Jag har inte stött på sådana sopor som går att rota i på många år. Ännu ett exempel på respektlöshet för de fattiga (särskilt i tredje världen), och en av de bidragande orsakerna till att det blir allt svårare att leva utanför systemet, allt svårare att vara anarkist och anarkoprimitivist, eller hippie. Dessa grupperingar har kunnat överleva ofta p.g.a. att de har levt på butikssopor, så att de har behövt jobba mindre eller inte alls, och således inte behövt hora med Babylon. Nu måste man söka sig till kyrkornas matutdelningar, som är mycket begränsad. Jag ser få hippien i dessa köer. Är det p.g.a. att de inte vill höra på kyrkornas predikningar, utan vill ha sin själsliga frihet? Det är ett lidande att höra på kyrkornas propagandamaskineri, det har jag och Titti erfarit på bara skinnet. Så lite sanning, så mycket lögn. Så fullt av livsfarliga tankevirus. Men jag måste, för att bevara min anarkoprimitivism. Och jag uppmuntrar också andra hippien och anarkister till att leva på kyrkornas mat så man slipper jobba eller studera heltid. Man vänjer sig nog till slut vid kyrkornas predikningar (dock är det något slags själslig våld, skulle jag säga), och på mig brukar deras budskap falla av som vattnet på en gås. Och det finns även ställen där man kan få mat utan predikningar, så uppsök dessa om ni kvävs för mycket av att höra på kyrkornas predikningar. Hör av er till t.ex. föreningen Ny Gemenskap (om ni bor i Stockholm), som borde ha koll på matudelningarna i Stockholm. 

Att vara fattig är första steget till att vara solidarisk, för då offrar man ingen/inget (av fattiga, djur och natur) för att man ska kunna leva i lyx. Lyx kräver nämligen alltid sina offer, inte minst bland djur, skogar och i tredje världen. Visserligen kan fattigdom innebära miljöförstörelse, att man är tvungen att hugga ner skogarna omkring sig, eller ha djur i fångenskap, eller tvingas arbeta för någon miljöförstörande och förslavande fabrik, men detta kommer då av att de rika sitter på sin rikedom, och inte delar med sig till de fattiga. Ingen skulle behöva svälta om alla skulle bidra till jordbruket, om alla vore fattiga bönder, och inga herrar fanns. Att det svälter människor i världen, kommer mycket av att det finns svinrika i världen, som sitter på pengar och naturresurser, och eldar i tillväxtmaskineriet, ett maskineri som gynnar mest de rika. 

De rikas "välgörenhet" har ofta gjort sig skyldig till en svår synd, och det är att de delar med sig av sånt överflöd som de fått genom att förtrycka de fattiga, särskilt tredje världen, och de försöker stilla sitt onda samvete genom att dela med sig av sånt som de "stulit" från de fattiga, djuren och naturen, istället för att sluta förtrycka de fattiga, djuren och naturen från början. Och inte sällan går det till så att desto mera de förtrycker vissa fattiga, djur och viss natur, desto mer ger de åt andra fattiga, ofta mindre fattiga än de de förtryckte från början, och ofta sina närmaste medmänniskor och de fattiga i sin egen stad, som därigenom behöver jobba mindre, och blir rikare. Vore det inte bättre att de rika blev fattiga istället, så de skulle sluta förtrycka de fattiga långt borta i tredje världen? Då har de kanske inget att ge åt andra fattiga i samma stad, men det vore långt mer hållbart och jämlikt, så att alla kunde vara fria och självständiga och självförsörjande, och ingen skulle behöva slava för andras rikedomar. Det hållbaraste är att alla är fattiga, såsom Leo Tolstoj förespråkade. Så lever djuren, alla djur är fattighjon, men dock fria och självständiga. Frihet är första prioritet, frihet för djur och frihet för de fattiga i tredje världen. Rikedom är frihetens motsats, för med den måste någon offras till slaveri och fångenskap, för att andra ska få bli rika.

 

Frihet är en så grundläggande sak för mig att jag hellre skulle dö än att leva resten av mitt liv i ett fängelse (jag har bittra erfarenheter av fångenskap). Vi borde därför låta friheten för alla komma före det självlurendrejeri som går ut på att vi delar med oss (och ska vara så jäkla "givmilda") av sånt som andra fattiga, djur och natur har fått slava för, i slaveri och fångenskap.

 

Bara jag får vara fri, gör det ingenting om jag inte har några ägodelar, ingen dator och ingen mobil. Är jag i fångenskap, hjälper inte alla ägodelar i världen. Jag har det så, därför vill jag befria mina fångna bröder bland människor och djur, från domesticering, löneslaveri och skuldslaveri, som är en sorts fångenskap i sig.

 

Jag har många erfarenheter av att ingenting kan trösta mig i fångenskap. Det smakar inte att läsa böcker, inte att höra på musik, inte att se på TV eller surfa på nätet. Flera gånger har fångenskap fått mig att deppa ihop, och plågas av självmordstankar och tankar på att rymma. Jag vill inte att någon ska måsta vara i fångenskap, allra minst de försvarslösa djuren, som ofta inte kan rymma. 

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 

 

Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  

 

Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 

 

Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

 

Alltså, den amerikanska lyxlivsstilen ska upprätthållas till vilket pris som helst, även om det betyder naturförstörelse, klimatförändringar, krig om olja i mellanöstern (tänk irakkriget), ett berg av statsskulder, påskyndad oljetopp och en annalkande kollaps.

 

 

 

Dagens samhälle präglas av fina fasader och ruttet innehåll. Varuhusen har så fina skyltfönster och så fin reklam, men ser man lite djupare, ser man bakom fasaden, ser man så mycket slaveri och naturförstörelse. Rika människor har så fina kläder och fina bilar, men ser man lite djupare, ser man bakom fasaden, ser man så mycket girighet, maktbegär, översitteri, snobberi och likgiltighet inför naturens och tredje världens problem.

 

Jag vill gå emot detta. Jag föredrar att vi vänder på det hela, och odlar ett ädelt, vackert innehåll, medan vi slutar använda onödig energi på att putsa på våra fasader. Det gör inte så mycket om fasaden är ful, bara innehållet är ädelt och vackert. Innehållet är faktiskt det viktigaste, för att säga det milt. 

 

Det gör inte om vi har lite smutsiga kläder, söndriga skor och okammat hår. Bara vi har ett ädelt hjärta, som brinner för de fattiga och för naturen, brinner för alla som är svaga och inte kan försvara sig. 

 

Det gör inte något om vi inte kan de sociala koderna, bara vårt hjärta brinner för de svaga och fattiga och värnlösa. 

 

Bombastiska fasader däremot, uppmuntrar inte direkt till medlidande. De får en bara att hoppas på att det hela ska kollapsa, att "apokalypsen", det stora avslöjandet (apokalyps betyder egentligen avslöjande på grekiska), ska komma, att räkenskapsdagen ska komma, så att det avslöjas vad fina fasader men ruttet innehåll leder till, att notan kommer till den som förstör och exploaterar, så att han ställs ansvarig för sina handlingar. 

 

Thom Hartmann berättar i den här youtubefilmen om en science-fiction-novell som han läste i sin ungdom. I denna novell försökte man se vad som döljde sig på andra sidan av månen, och när man upptäckte det som dolde sig där, visade sig månen vara en slags fasad, uppburen av en massa stolpar eller jag minns inte vad det var, men ni förstår vad det handlade om. Månen var inte äkta, månen var en fasad. Hartmann tog detta som en bild på Amerikas ekonomi idag. Den är en fasad, den fungerar på lånade pengar, den är ihålig och rutten.

 

Den hemlöse mannen, som luktar illa och har smutsiga kläder, är motsatsen till detta; en ful och hemsk fasad, men där bakom döljer sig en underbar varelse med små krav på livet, kanske t.o.m. en Franciskusgestalt som gift sig med fattigdomen för att inte göra sina medmänniskor och naturen illa.

 

Detta är att föredra, för att säga det milt.

 

När man ser en sådan hemlös sitta och tigga utanför ett varuhus med sina bombastiska skyltfönster, då ser man på en gång, som i blixtbelysning, civilisationens galenskap. 

"Dä' ä' som jag alltid har sagt, att sen den fattige blir rik så blir han satan lik." (Luffaren Öland i Birger Magnussons bok "Trådarbetande luffare, Atremi 2006)

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 

 

Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

"Regeringens användning av våra beskattade inkomster och vårt kapital går i allmänhet inte till lätt identifierbara sociala projekt till förmån för de mest behövande, utan till storstilade upplägg, som först och främst är ägnade att generera ändå större beskattningsbara inkomster från företagsvinster, något som uppmuntrar processen att ytterligare fylla på redan välfyllda fickor."

 

(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Jag vill inte vara någon statuspryl i de rikas händer.