Ska jag bli en "klimatpilgrim"?
Luffarlivet lockar igen, jag kan inte hålla mig. Har i planerna att luffa nästan hela den kommande vintern, med början i november. Först till Uppsala, sedan, om det ger mersmak, till Örebro för att träffa anarkistaktivisten Jonas Lundström och besöka Örebro missionsskola, och sedan vandra tillbaka till Stockholm igen i februari, för att i slutet av mars bege mig ut på luffen igen för att besöka min vän ekofilosofen och idéhistorikern Maria Suutala (som jag brevväxlar med) i Norrland, tillsammans med flickvännen Titti.
Att höra 15-åringen och skolstrejkaren Greta Thunberg på klimatmarschen igår (se detta blogginlägg) gjorde att jag inspirerades till en idé: kanske jag skulle strejka från civilisationen såsom hon strejkade från skolan, och bli en klimatpilgrim, "Climate Pilgrim" på samma sätt som Mildred Lisette Norman (1908-1981) gjorde, som kallades "Peace Pilgrim", eftersom hon de 28 sista åren av sitt liv, vandrade för freden runtomkring i USA, hela tiden, och hon sade att hon skulle sluta vandra först när det blev fred i världen. Jag är också inspirerad av David Petander här, och ska hålla ett kort föredrag om honom på Kungsholmens bibliotek i Stockholm den 14.10 kl. 13.00, som heter "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus".
Kanske jag ska bege mig ut på luffen, och inte sluta luffa förrän vi har räddat klimatet och avvecklat civilisationen? Det kan inte vara svårare än Peace Pilgrims luff, jag är ju långt yngre än henne när hon vandrade. Dock är det kallare här på vintrarna än i USA. Innan jag bestämmer mig, måste jag testa lite att luffa på vintern, att det inte känns för tungt. Jag har vinterluffat tidigare, på min luff vintern 2007/2008, då jag ropade i kyrkorna mot rikedomen, och jag minns att den vandringen var tung. Men flickvännenTitti skall följa mig på luffen delvis under året 2019, och det är mycket lättare när man är två (fler får också följa med om folk vill). Vi har också tänkt att vi skulle vilja ordna små föredrag (likt det jag ska ha på Kungsholmens bibliotek) och öppna poesiscener (eller bara events där "ordet är fritt") i de städer vi besöker, inte som turnerande poeter och föredragshållare vanligtvis gör, utan så att vi frågar om vi får lov att ordna saker och ting först när vi kommer till en stad, och att vi förblir i staden så länge att vi hinner hålla dessa föredrag och öppna scener. Alltså lite som David Petander gjorde.
Kanske jag får mer gehör för mitt budskap om jag blir en "Climate Pilgrim", och verkligen lever som jag lär, dvs. lever så långt från civilisationen som det överhuvudtaget går i vår civilisation om man ska få ut sitt budskap? Jag ska nog fortsätta blogga då (kanske med en ny blogg, "Klimatpilgrimer"?), men kanske jag lämnar internet om jag hittar andra kanaler för mitt budskap? Just nu är internet min viktigaste kanal.
Du kanske är rädd att jag riskerar dårhuset om jag blir för extrem. Jaja, några månader på dårhus kan jag tåla, och psykmedicinerna kan inte skada mig så mycket mer, dom har redan förstört rätt mycket. Om klimataktivism leder till dårhuset, må det göra det då, det är en ära att lida för Kristi och Paradisets skull. Men civilisationen har inte så långt kvar att leva, så någon jättelång fångenskap blir det nog aldrig.
Men ska vi ha en chans att rädda naturen, måste vi alla bli extrema, ty det börjar bli "sent på jorden", något som också Greta Thunberg förkunnar. Extremism i godhet kan inte skada någon, högst bara en själv. Men jag menar att man har moralisk rätt att offra sig själv för ett högre syfte. Och den glädje detta ger är nog kompensation.
Någon "gyllene medelväg" räddar aldrig naturen mer, någon moderat inställning som gör att vi kan fortsätta köra elbilar och ha ekologiska smartphones. Tåget har gått för sådana saker. Kanske det tåget ens aldrig har funnits. Högteknologi har alltid förstört världen.
Att luffa är ett slit, men det är organiskt och känns aldrig som slaveri, det känns som om det kommer inifrån. Och att lida för Paradisets skull, är en glädje, som jag sa. Jag känner just nu att jag har det för bekvämt (har haft det så i många år) och gör för lite. Kanske en klimatpilgrimsvandring skulle ändra på den saken.
Du frågar kanske om jag vill bli klimatpilgrim för att bli bemärkt. Jag måste ärligt säga att lusten till kändisskap verkar ha dött i mig för många år sedan (men lever väl kvar någonstans i det fördolda, i min "gammeladam"?), och att det jag vill är att mitt budskap ska bli känt, inte nödvändigtvis jag. Men om detta kräver att jag blir känd, är jag redo att betala det priset, medveten om risken att man blir "divig" och en riktig viktigpetter. Men naturens och mänsklighetens räddning är faktiskt viktigare än min egen helighet.
P.S. Min aktion med att vägra plocka av mig fästingarna, för insekternas skull, i somras, verkar inte ha haft önskad effekt, det känns mer som om det bara fick folk att misstänka mig för galenskap. Hoppas det går bättre med klimatpilgrimsvandringar. Man måste försöka allt.
Kommentarer
Postat av: Titti
Hej tycker att denna ide om ta ett års vandring med början i slutet av Mars (vår) för att missionera för klimatet, besöka Maria Sutala , ekobyar m.m. är strålande däremot stödjer jag inte din ide om att ge dig ut på ensam vandring under vinter tid (då du inte behöver det ) och riskerar att misslyckas med att trappa ner med medicinerna på ett mer harmonisk sätt ...förstår att du vill ha lite tid för dig själv men för det behöver du inte göra en så dramatisk beslut ...utan om vi organiserar oss och planera tillsammans för denna ett års resa har mer chans att lyckas ...
Postat av: Titti
fel på näst sista raden . det ska stå ...utan om vi organiserar oss och planerar tillsammans för denna ett års resa har den mer chans att lyckas och även att verkligen kanske kunna sluta med medicinerna med mitt stöd ...ensam så TROR Jag att det är dömt att misslyckas ...med det sagt så är en kortare resa till Uppsala (som det var bestämt från början)kanske ok ...men att utsätta dig för vinterkyla m.m. tycker jag är inte så smart ...
Trackback
