Tröst till såna som fruktar döden
(repris av sista delen av mitt inlägg om Tolstojs syn på livet efter döden)
Min tröst till en sådan, som fruktar döden, är detta:
1) Döden tillhör uppenbart naturen.
2) Naturen är uppenbart något gott.
3) Alltså måste döden vara något gott.
4) Folk som lever närmare naturen verkar vara lyckligare än de som lever fjärran från den, tänk på de vilda urfolken.
5) Vi går tillbaka till naturen i döden om vi inte levt nära den innan. Både fysiskt och psykiskt.
6) Alltså går vi till en lyckligare existens, eftersom större naturnärhet är större lycka. Vad nu än denna existens skulle vara för något.
"Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst."
(Ur sången "Nocturne", av Evert Taube)
Kommentarer
Trackback
