Något om vården av åldringar och sjuka, förr och nu

Hos vilda urfolk är det så, eller var i alla fall i gamla dagar så, att när en människa blir så gammal att hen inte orkar ta del i stammens göromål, isoleras hen inte från stammen, på ett åldringshem, utan får vara kvar i byn, sitta på marken/golvet eller ligga på en brits medan livet fortsätter runt omkring som vanligt. Hen är omgiven av liv, av alla sina käras kärlek, och får se dom små barnen växa till runt omkring sig. Och om hen blir sjuk, och får svåra plågor, får hen visserligen inte avancerad läkarhjälp (bara schamanens/ medicinmannens behandling), men har kvar sin säkerhetsventil; att begå eutanasi om plågorna blir för outhärdliga. Ingen kan, ytterst sett, hindra henom, teknologin räcker inte till. Hen har alltså kvar sin fundamentala grundtrygghet, behöver inte frukta ett outhärdligt, utdraget helvete. Hen kan alltid vägra äta och dricka, om inte andra eutanasisätt tillåts av stammen. 
 
Jämför detta med tiden då avancerade sjukhus och åldringshem blev vanliga. När de gamla blir för svaga, nästan "rövas" de bort från sitt sammanhang, sin by och sin familj, och placeras i ett konstlat sammanhang, ett ghetto för åldringar, där barn och ungdom, lek och skratt lyser med sin frånvaro. Åldringarna blir avskurna från livet, tvingade därtill, och de får aldrig mera följa med livets fortsättning i familjen, stammen och byn, på nära håll, utan bara genom ytliga, korta besök av sina kära, alltför sällan, tycker de. 
 
Sedan, om de får för svåra plågor, och vill dö, får de inte det, eutanasi är förbjudet i största delen av världen. De blir inte bara avskurna från livet ofta mot sin vilja, de blir även avskurna från döden mot sin vilja. Säkerhentsventilen, grundtryggheten, berövas dem. Läkarna blir deras fiender, vilket schamanerna aldrig var, så långt jag vet. De blir rädda för sina läkare, som har en sådan djävulsk makt över dem, makt att döma dem till ett helvete, där de inte får dö om de vill. Inte sällan är de smärtstillande medicinerna långt ifrån tillräckliga, särskilt mot slutet.
 
Avskurna från livet, och avskurna från döden. Dubben vidrighet. Dubbelt barbari. 
 
Och detta kallar vi "framsteg", ja "civilisering". 
 
Jag skulle snarare kalla det att vi delvis har tappat vår humanitet i massamhället, offrat den till tekniken. 
 
Vi märker bara inte detta så länge vi lever normala liv, utan detta uppenbaras i livets gränsområden; psykoser, självmordsförsök, ålderdom, sjukdom och död. 
 

(Foto av Titti Spaltro)

Human ekopsykiatri: Alternativ till den konventionella psykiatriska tvångsvården

Jag har skrivit utförligt här på bloggen om den konventionella psykiatrins ruttenhet (se "antipsykiatri" i kategorilistan nere till höger). Men om jag ska kritisera den, måste jag erbjuda alternativ. Hur ska man då tackla självmordsbenägna människor som inte har tillräckliga skäl att göra självmord, utan går på plötsliga infall? Nu skall jag skissera på ett alternativ, det jag kallar "human ekopsykiatri":
 
Jag anser att vi bör lägga ner hela det konventionella tvångsvårdsapparatet, och i lag förbjuda psykiatrisk tvångsvård på vanliga institutioner (frivillig vård kan få vara kvar). Begår psykiatriska patienter grova brott, ska dom dömas i domstolar och få fängelsestraff som alla andra, dock mildare straff än vanligt. Tvångsmedicinering bör vara förbjudet, och objektiv information om psykmedicinernas skadlighet bör vara tillgänglig för alla, och psykiatriker och läkare bör upplysa sina klienter om denna skadlighet, så att dom inte lurar någon att äta gifter som skadar deras hjärnor, deras kroppar, känsloliv och sexliv, så att läkarna/psykiatrikerna inte tillåts att gå den psykofarmakologiska industrins ärenden, som dess nickedockor. Man bör också fundera på om det inte är bäst att förbjuda det mesta av psykofarmaka helt och hållet, bara tillåta det absolut mest nödvändiga, i yttersta akut kris, och då inte med tvång. Så att man förhindrar läkare att göra pengar på att skada folk med gifter som dom inte behöver. Orsaken till varför jag är så sträng här, är bl.a. professorn vid Köpenhamns Universitet Peter Götzsches forskning, se t.ex. denna artikel.
 
Hur ska man då förhålla sig till självmordsförsöken? Min grundsyn på självmordet är ungefär som min syn på eutanasi, att det bör vara lagligt att begå eutanasi eller självmord när livet är outhärdligt och det inte finns någon utsikt till förbättring, och särskilt när detta har pågått i lång tid. Man kan bara veta själv när detta är fallet, ingen annan bör bestämma över detta. Ytterst ska man kunna bestämma över sin egen död, det är den yttersta friheten och den yttersta värdigheten. Berövar man en människa detta, är det den yttersta förnedringen och det yttersta frihets- och värdighetsberövandet. Den konventionella psykiatrin gör sig skyldig till detta, eftersom den har det yttersta vapnet; tvångsmatningen, som kan sätta skräck i vilken självmordskandidat och eutanasikandidat som helst. Så länge mänskligheten inte hade detta vapen, som kan liknas vid atombomben på psykiatrisk individnivå, (en slags psykisk våldtäkt, men ännu värre än vanlig våldtäkt) kunde man alltid vägra äta, även om man annars var hindrad att ta sitt liv genom att låsas in. Då hade man kvar den ultimata friheten att ta sitt liv om det skulle bli för plågsamt. Men när vi uppfann tvångsmatningen, då blev psykiatrikerna gudar som kunde bestämma om vem som skulle dömas till ett helvete som för den självmordsbenägne kan kännas som en evighet. När man lider går tiden nämligen sakta, och alla självmordskandidaters skräck är att hamna på livstid i tvångsvård, utan att ens plågor försvinner, utan en chans att avsluta lidandet genom självmord (det var väl detta som fick poeten Hjalmar Gullberg att begå ett maskerat självmord, för att undvika sjukhus, se här). Det är det närmaste de religiösa fundamen-talisternas eviga helvete jag kan komma på. Man kan ju inte dö i helvetet, det är det fruktansvärda.
 
Vad göra? Vi måste helt enkelt avveckla "tvångsmatningsatombomben", rusta ner, rusta ner hela tvångsvårdsapparatet, ja ytterst leder det till krav på avveckling av civilisationen, för allt hänger ihop. Bara en urfolkslivsstil globalt kan garantera att inte tvångsmatningsvapnet används, precis som detsamma garanterar att inte atombomber tillverkas och används.
 
Vad är då alternativet? Lyckligtvis finns sådana. Här måste vi vara uppfinningsrika i det goda. Läs följande som ett möjligt framtidsscenario, i en tid efter att civilisationen kollapsat:
 
Om någon försöker ta självmord, och det är på infall, och man anser att hen inte har tillräckliga skäl att göra det, då kan man, när man upptäcker försöket, hålla fast personen/hindra personen att fullborda det medan man försöker få någon att komma och hjälpa till. När någon, t.ex. en granne kommer, har han med ett rep, och så surrar man fast ett rep kring självmordskandidatens mage, och låter ett antal meter av repet hänga ut, så att man kan ha det bundet kring sin egen mage och leda personen utan att hen kan rymma och t.ex. dränka sig i en sjö. Man säger till henom att man ska låta henom gå fri när krisen är över. Sedan vandrar man (det finns inga bilar längre på vägarna, och de flesta hästarna går fria) direkt till närmaste psykiatriska ekobyklinik (en möjlig framtida sådan) som även tar hand om självmordskandidater. Om inte självmordskandidaten vill gå, får man ta flera till hjälp och bära henom, tills hen vill gå igen. Ekobykliniken är långt ute på landet, en gammal renoverad bondgård med höns som får gå fritt, och en stor trädgård, samt några hundar och katter som också får gå fritt. De har också ett stort bibliotek med mycket utsökt litteratur, bl.a. psykoterapeutisk, ekopsykiatrisk och ekopsykologisk sådan, samt om självmordets etik, men också om ekologiska frågor, och poesi. Dom har också en stor samling musik, samt en gammal CD-spelare från civilisationens tid (ström till den fås från solpaneler), för musikterapi. Sedan har dom möjligheter att måla, hantverkspyssla, sticka, mata hönsen, hugga ved och vara med och odla. Man skulle uppmuntra patienterna till att skriva - dagböcker, självbiografier, dikter, för att underlätta deras förståelse av sig själva. Alla sysslor och allt arbete ska vara frivilligt. Ekobykliniken har inga lås på ytterdörrarna. Avståndet till närmaste sjö/hav är långt, för att det inte ska vara lätt att dränka sig. Knivar och rakblad är också bannlysta från gården. Tvångsmedicinering, spännbälte och tvångsmatning (se denna artikel: "The UN has condemned force-feeding as both a form of torture and a breach of international law", obs. jag tror inte detta gäller psykiatrin), är likaså bannlyst. Personalen består av ett tiotal vuxna, som sköter patienterna på heltid, och alla har gått psykoterapeutisk utbildning, samt lite ekopsykiatrisk och ekopsykologisk utbildning. De har ett halvt dussin patienter. När självmordskandidaten kommer till gården, börjar behandlingen med att man utvärderar om patienten bör ha rätt att ta sitt liv, genom samtal med henom, man utvärderar hens lidande, omfattningen av den, och framtidsutsikterna. Sedan, om man bedömer att självmordstankarna är infall utan tillräcklig grund, får självmordskandidaten ha ett rep bundet kring sin mage med repet ett antal meter efter sig så att en av personalen kan ha repet bundet kring sin mage, så att inte patienten kan rymma och göra självmord. En av personalen har hela tiden repet bundet kring sin mage, och så länge så sker, får patienten förflytta sig fritt på gården och utanför den (om patienten är våldsam, kan man vara två som går med henom), på ängen och i skogen, och göra vad hen vill med sina händer, sticka, läsa, sköta trädgården osv, vilket är långt bättre än att kunna gå fritt utan band, men vara inlåst i psykiatriska avdelningars sterila och stimulansfattiga miljöer. Dessutom är det ofta bara nykomlingarna som behöver vara under uppsikt, när självmordstankarna börjar avta, får patienten stegvis mer och mer friheter. Att det inte behövs lås, gör att de som inte är självmordsbenägna, kan känna sig bekväma och fria, vilket de inte kan på psykiatriska avdelningar i stan, som är som ett fängelse för dom. Personalen uppmuntrar särskilt patienten att gå långa promenader med dom i de stora skogarna nära ekobykliniken, i tystnad eller i djupa samtal om livet och deras psykiska problem. Jag tror detta är särskilt läkande. Patienterna får alltså psykoterapi så mycket dom behöver, dygnet runt. Om dom inte kan sova, får dom samtal istället för sömnpiller, personalen turas om att vara nattvakt. Ingen tvingas att ha en viss dygnsrytm, utan man får sova när man är trött. Personalen är där helt för patienternas skull, inte tvärtom. De självmordsbenägna måste dock sova bakom låst dörr, för att de inte ska behöva ha ett rep kring sig medan dom sover (annars måste i såfall en av personalen vaka vid sängen, det går också. Patienten kan också få vara inlåst i sitt rum utan rep under dagen om hen vill. Hen måste inte gå i rep). Man äter alltid tillsammans, men som sagt, ingen tvingas äta. Om de självmordsbenägna vill ta sitt liv genom självsvält, får dom göra det, men då har dom ca. 40-50 dagar att tänka igenom sitt beslut i en livsbejakande och terapeutisk miljö, vilket jag tror kommer att få de flesta på andra tankar (annars är självmordet inte på infall, utan då är det verkligen fråga om outhärdligt lidande att leva, som pågått i lång tid, och som man inte ser någon utväg ur), särskilt då hela samhället lever på liknande sätt som ekobykliniken i detta scenario, som jag förlägger efter civilisationens kollaps (den förtryckande och våldsbejakande konventionella psykiatrin skulle väl fnysa åt dessa idéer, på samma sätt som den tog död på Edward M. Podvolls humant psykiatriska Windhorse Project, som min flickvän Titti tycker mycket om). Jag tror att de flesta självmordskandidater skulle komma på andra tankar efter några veckor i en sådan miljö, särskilt med hjälp av hönsen, husdjuren och skogen, som har förunderliga helande förmågor. Jag tror också det hjälper mycket att få pyssla med sina händer, måla, sticka, skriva och odla, ha något att göra, så att man inte är utlämnad hela tiden åt sina destruktiva tankar.
 
Om någon rymmer från ekobykliniken, efterlyser man dem inte, utan sätter sitt hopp till att någon stoppar dom om dom återfaller och gör ett nytt självmordsförsök, vilket inte är troligt i nära framtid, eftersom man inte kan rymma från ekobykliniken så länge man är självmordsbenägen, man är ju bunden och man är under uppsikt av någon personal som har patientens rep kring sig. 
 
Man kan applicera den här ekobyklinikmodellen på vår tid också, det behöver inte vara i ett samhälle efter civilisationens kollaps. Det enda som skiljer är väl att man ringer upp ekobykliniken, och kör självmordskandidaten dit med bil.
 
Det här alternativet är inspirerat av min radikalpacifism, teorin att vi måste göra saker som minimerar våldet i vår värld, för att undvika våldsspiraler. Detta har inte den konventionella psykiatrin förstått, som har en lång historia av grovt övervåld (än idag har den denna karaktär), som verkligen inte behövs. Den verkar ha en övertro på tvång och våld, i typisk amerikansk anda (dagens våldspsykiatri hämtar till stor del sin inspiration från Amerika), en tro på att förtryck och övergrepp och hotande med fruktansvärda vapen som spännbälte, tvångsmatning och tvångsmedicinering med stundom mycket obehagliga gifter, kan skapa fred och läka en människas psyke. Vilket barbari!

Uppdatering av min syn på dödsstraff; jag tror inte längre på det

Kommentar av mig till frågan om dödsstraff för livstidsfångar som Breivik i detta blogginlägg:
 
"Jag har tänkt lite djupare på frågan om dödsstraff, och har kommit på att det nog inte behövs för sådana som Breivik (och inte för andra heller), om det istället skulle bli lagligt för sådana som han att begära eutanasi (smärtlös död med en spruta) om det blir för tungt i fängelset. Men detta betyder inte att man ska ha tillåtelse att behandla honom så illa att han vill begära det. Ingen ska behöva leva i livstids isolering. Man bör också få tillgång till psykoterapeut om man vill det. Men däremot ska man inte behöva göra självmord i fängelset om det ändå blir för tungt, utan man ska kunna begära eutanasi (jag tror det kan kännas bra för fångarna att känna att de har denna sista utväg). Så i princip är jag emot dödsstraff, men för frivillig eutanasi, både för fångar och andra lidande."
 
Det var mycket för att spara livstidsfången lidande som jag tänkte att dödsstraff skulle vara bra, nu kom jag på att fången skulle kunna ha eutanasi som utvägen ur detta lidande, alltså tror jag inte längre att dödsstraff behövs. 

Läkarnas stora moraliska ansvar. Något om dödshjälp och ett helvete som kan kännas evigt.

Det tillfälle i historien då läkarna kunde tvinga lidande människor att leva mot sin vilja under långa tidsperioder, var ett ödesdigert tillfälle. Då fick läkarna en slags myndighet att, i långt större grad än tidigare, leka gud och djävul på samma gång, och bestämma över människors himmel och helvete. Visserligen har deras makt till att lindra lidande även ökat på samma gång, genom att bättre kunna ge smärtstillande mediciner och bättre kunna bota, men möjligheten för grymher har också ökat radikalt, genom att man nekar lidande patienter med outhärdliga (fysiska eller psykiska) plågor som vill dö, dödshjälp, eller hindrar dom från att ta sitt liv. Att syssla med sådant ser jag som närmast djävulskt. Den överdrivna högteknologin gör att vi blir gud och djävul på samma gång. Barmhärtighet och grymhet tillspetsas, båda på samma gång. Skulle jag kunna, skulle jag montera ned högteknologin, för att hindra läkare att döma människor till helvetet, för att ta bort den rädsla för att leva som vissa av oss bär på, eftersom vi kan hamna i lidande som det inte går att ta sig ut ur, p.g.a. läkarnas makt över oss. 
 
Högteknologi är hybris, det är att ha för stor makt, och makt korrumperar. På stenåldern hade vi trots allt rätten att bestämma över vår egen död, och behövde inte vara rädda för att hamna i en konservativ, kall läkares händer, som håller på med regelrytteri istället för barmhärtighet, som hellre vill lyda lagen än att se till att vi inte hamnar i ett helvete som vi upplever som "evigt", outhärdligt långt och plågsamt. 
 
Visserligen har vi smärtstillande medel och palliativ sedering, men vad händer när vi får obarmhärtiga läkare på läkarposten, vad händer om fascister tar över riksdag och regering, fascister som vill hämnas på oss? Fascistiska, auktoritära läkare? Då vågar kanske inte jag leva, hängiven antifascist som jag är, och mycket sårad av psykiatriska läkare som varit mycket kalla och obarmhärtiga, och tvingat i mig vidriga mediciner. Psykatrin är en del av grogrunden för fascistisk läkarpraktik. Jag vågar kanske inte leva, eftersom jag är rädd för ett helvete som varar för länge för att jag ska kunna stå ut med det, ett helvete som känns "evigt" (jag har upplevt detta svagt några gånger på sinnessjukhus, bl.a. under en spännbältesläggning och som inspärrad på sinnessjukhus och tvångsmedicinerad). 
 
Men jag vill kanske leva ändå, för att påverka samhället så att andra inte ska hamna i helvetet i läkarnas klor. Det är egoistiskt att inte våga leva för att man själv kan hamna där, så att man inte kan verka för att andra inte ska hamna där. Låt oss alla verka för att ingen tvingas stå ut med outhärdligt lidande, genom att verka mot all slags fascism och totalitarianism, och för dödshjälp och eutanasi och rätten att bestämma över vår död. 
 
Att högteknologin utsätter oss för dessa faror, säger allt om den, säger att vi aldrig borde ha börjat utveckla den, att vi borde ha stannat i stenålderns ödmjukhet och enkelhet.
 
Läkarna har ett stort moraliskt ansvar, större än många tror.  

Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.

"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
 
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man tvångsmatad med dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens i långa tider (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång. 
 
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan. 
 
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort. 
 
 
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crime similar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)

Mänsklighetens nitton värsta brott som kollektiv betraktad

Jag skall nu lista nitton av de av mänsklighetens (som kollektiv betraktat) brott som jag anser värst, genom hela historien. Listan bör inte anses som färdig, jag kan ha glömt vissa viktiga brott:
 
1) Att tortera folk,  i fängelser eller i övrigt, t.ex. såsom katolska kyrkans inkvisition gjorde på medeltiden, eller såsom amerikanarna gör idag i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser.
 
2) Att förstöra naturen, det som upprätthåller allt liv, och därmed dömande fattiga människor, kommande generationer och icke-mänskliga arter till utrotning eller till ett jordiskt helvete. Att syssla med sånt som förgiftar miljön och förstör klimatet. 
 
3) Att vägra folk med outhärdliga smärtor dödshjälp (eutanasi), om de begär det, när de smärtstillande medlen inte räcker till, och de inte förmår själv göra självmord, så att de plågas resten av sitt liv, eller plågas till döds. Detta gäller såväl outhärdliga fysiska smärtor som outhärdliga psykiska smärtor. Detta är medeltida grymhet, en ofattbar atavism (föråldrad, reaktionär grej, ett bakslag). 
 
4) Att plåga djur i plågsamma djurförsök. Att ha dem i onödig, meningslös fångenskap, t.ex. i djurparker, bara för människornas nöjes skull. Att upprätthålla djurfabriker, där djuren plågas av utrymmesbrist och för lite stimuli, t.ex. hönsfabriker där höns tvingas leva i en mycket liten värpbur hela sitt liv, utan att kunna röra sina vingar. Eller att upprätthålla minkfarmer, där minkar blir galna av att leva hela sitt liv i trånga burar, bara för att vi ska få våra lyxpälskragar. 
 
5) Folkmorden genom tiderna, såsom det armeniska folkmordet, eller folkmordet i Rwanda. 
 
6) De medeltida häxprocesserna, där man brände "häxor" på bål.
 
7) Att tvinga folk att slava för sig, vare sig det är i koncentrationsläger (Nazismen) eller genom nykolonialism i fabriker i Indien och Kina. Att beröva folk deras självständighet, frihet och förmåga till självförsörjning genom att ta deras mark och ekonomiskt tvinga dem att slava i fabriker och industrier istället. Alltså det som västvärlden håller på med i tredje världen. Också att förstöra urinvånarnas samhällen på detta sätt. 
 
8) Att misshandla psykiskt sjuka, med t.ex. tvångsvård, spännbältesläggning, isoleringscellsvistelse och tvångsmedicinering. Psykiatrins vidriga historia på detta område, med tortyrliknande behandlingar och lobotomi. 
 
9) Att ha byggt kärnkraftverk och kärnvapen, därmed skyfflande en allt för stor ansvarsbörda på kommande generationer, och riskerande kärnvapenkrig som hotar mänsklighetens överlevnad, och kärnkraftsolyckor som förstör för oss i framtiden. 
 
10) Att inte satsa mer på att mätta världens hungriga, och göra livet drägligt för dem, och istället satsa på teknograndiosa projekt, som rymdteknik och smartphones, ja dyr högteknologi över huvudtaget, som kräver mycket arbete och resurser, och ta de svältandes mark i anspråk för att på dem odla onödiga lyxvaror, kaffe, te och tobak till de rika, istället för mat till de svältande. 
 
11. Att slösa med våra naturresurser, så att kommande generationers välfärd äventyras. Detta gäller såväl olja, kol, naturgas, mat, vatten, metaller, uran, som fiske. Att inte mer satsa på förnyelsebar energi, och avveckla vårt beroende av icke-förnyelsebara energiformer, såsom fossila bränslen, som även förstör klimatet.   
 
12. Oetiska medicinska experiment på människor, såsom nazityskland gjorde. Och nazisternas "barmhärtighetsdödande" av hundratusentals psykiskt sjuka, handikappade och obotligt fysiskt sjuka.
 
13. Att ge religionen en alltför stor plats i samhället, därmed avsaktande samhällets progressiva anda, medan man när medeltida vidskepelser, med alla dess destruktiva konsekvenser, med auktoritarianism, förföljelse av homosexuella, motstånd mot abort, förakt för kvinnan, förbud mot preventivmedel (katolska kyrkan) och motstånd mot vetenskap och forskning (som kreationismen).
 
14. Att hjärntvätta försvarslösa barn och ungdomar in i det kapitalistiska samhällssystemet genom att tvinga dem i grundskola p.g.a. allmän läroplikt, just i deras känsligaste och mest formbara period.
 
15. Polisens otaliga brott, som de aldrig ställs till ansvar för. 
 
16. Mänsklighetens hårda behandling av de hemlösa runt sina egna knutar.
 
17. Tjuvjakt, särskilt den i de tropiska områdena, såsom tjuvjakt på elefanter för elfenbenens skull.  
 
18. Att upprätthålla en kapitalistisk istället för en socialistisk och (särskilt) en anarkistisk världsordning. Att medverka till att skillnaden mellan fattiga och rika växer, och till att göda kapitalisterna på naturens och de fattigas bekostnad. Att sträva efter evig tillväxt på en ändlig planet. 
 
19. Att mänskligheten har kämpat allt för lite mot överbefolkningsproblemet, som förvärrar många andra problem som vi har med klimat, resurser och svält.
 
 
Detta är synderna, men jag tror inte på den fria viljan, så jag vill inte kalla dessa "synder" i den traditionella bemärkelsen, med skuld och skam, utan detta är vad som "gick/går fel" helt enkelt. Jag tror inte vi kan lasta mänskligheten i traditionell bemärkelse för dessa synder, utan vi kan enbart påpeka dem, och förkasta dem, så att en förbättring kan ske. Vi har ingen fri vilja, ja, men vi kan reagera och förbättra oss som reaktion på andras kritik. 

Uppdatering av min syn på självmord i vår tid

Jag har tidigare på den här bloggen uttryckt extrema tankar kring självmord, som att det i vår tid skulle vara en god gärning att ta sitt liv. Jag hade en tid för ett år sedan då jag verkligen tänkte så på allvar, och även tyckte att jag inte var värd att leva, att världen skulle vara en bättre plats utan mig, särskilt med tanke på att vi inte har någon kolioxidbudget att spendera (enligt t.ex. klimatforskaren David Wasdell), att vår koldioxidbudget redan är "massively overspent". Sedan dess har dessa tankar mattats av, och jag har märkt att jag trots allt kan vara till nytta i den här världen, så att det finns ett skäl för mig att leva. Att jag faktiskt kan bidra till att världen släpper ut mindre koldioxid än om jag var död.
 
Ja, det är så jag tänker idag. Det finns inte något skäl att ta självmord, eftersom alla kan vi bidra till att väcka mänskligheten till att slippa ut mindre koldioxid, så klimatet kan räddas. Alla har potentialen att bli en väckarklocka för mänskligheten. 

Om att lida för mycket och människans anpassningsförmåga

Jag har bekymrat mig en del för om vissa människor lider för mycket. Jag har då tänkt på människor som torteras, t.ex. blir korsfästa, såsom förbrytare under romartiden. Jag har då försökt trösta mig med att vår förmåga att anpassa oss är otroligt stor, vår förmåga att vänja oss vid lidande. Dessa är några av de fördelar evolutionen har gett oss, evolutionen går mycket ut på att arter anpassar sig till sin miljö. 
 
Och vad om man inte lyckas anpassa sig? Ja, då har naturen ordnat det så vist att man ofta dör ganska snabbt. När kroppen inte orkar mer, dör den oftast. Eller så blir man medvetslös eller försätts i koma. Naturen är vis här, och jag tror den har ordnat det så att ingen behöver lida allt för mycket, allt för länge. Lider man för mycket och för länge, kan man också begå eutanasi, det är ett av naturens sätt att skydda sig mot för mycket lidande. Jag fördömer inte det. 
 
Men jag tror att slavarna på de amerikanska bomullsplantagerna på 1700- och 1800-talet vande sig vid slaveriet. Det var inte längre så tungt efter en tid. 
 
När en närstående har dött, vänjer man sig efter hand vid förlusten, och går vidare i livet. 
 
I början av min tid som psykiskt sjuk, upplevde jag mina psykmediciner som en sann plåga, men nu har jag vant mig vid dem, och plågas inte längre av dem, fast de ger mig mindre livslust, sexlust och sätter ett lock på känslorna och kreativiteten. Men jag plågas inte. Jag har anpassat mig, och jag kan tacka naturen och evolutionens krafter för det. 
 
Naturen är vis, men den är också grym. Dess grymhet är att några måste lida ofantligt mycket. Dess vishet är att det, oftast, går över, men att om det inte går över, man oftast dör, blir medvetslös eller försätts i koma. Men det finns alltid dom som kommer i kläm, och för vilka lidandet blir outhärligt och alltför utdraget. Detta är naturens grymhet, och kan ge mig ångest. 

Några råd till såna som lider mycket

Om du någonsin får så stora fysiska lidanden att du hellre vill dö än att leva, kom ihåg att först prova smärtstillande mediciner, och om de inte hjälper, och du har det mycket tungt, kan du begära lokalbedövning av det område du har ont i, om det är ett begränsat område, och inte är hjärnan. Som sista utväg kan du be om att bli försatt i konstgjord koma tills smärtorna lättar (läkarna kan sånt idag, det kallas palliativ sedering). Prova först dessa utvägar, och om de inte fungerar, (och det inte finns utsikter till att du kan bli bättre) kan du börja fundera på eutanasi, eller läkarassisterad självmord, genom att t.ex. åka till kliniken Dignitas i Schweitz, där läkarassisterat självmord är tillåtet (det är inte tillåtet i Sverige), och där utlänningar får komma och dö, om alla villkoren uppfylls. Det kostar visserligen 40 000 kronor, men man kan ta ett lån. 
 
Psykiska lidanden är svårare att komma åt, och det är orsaken till att dessa är de vanligaste dödsorsakerna vid självmord, som egentligen också bör benämnas eutanasi (vem har hittat på denna grymma beteckning - självmord?). Men det finns riktigt bra ångestdämpande mediciner och det finns fungerande mediciner mot depression (jag har vänner som äter dem). Prova dom innan du begår eutanasi (fast jag rekommenderar inte psykiatriskt drogberoende, ta det bara i yttersta desperation, och bara för en kort tid!) Och om du som yttersta, sista utväg, när allt hopp är ute, ändå vill begå eutanasi/självmord, så måste du komma ihåg att det inte är frågan om något mord (tyskan använder även "freitod", fridöd, istället för självmord), och att det inte är olagligt att ta självmord i Sverige. 

Något om eutanasi och självmord. Läkarnas korruption

Vi tror vi lever i ett upplyst samhälle, som respekterar dom mänskliga rättigheterna. Men detta gäller bara delar av det moderna samhället. I andra aspekter lever vi ännu på medeltiden. Detta är särskilt tydligt när det gäller ekologi och miljöfrågor. Men även eutanasi. Låt oss fokusera på den sistnämnda lite grann.
 
Vi tror vi är så fria, men egentligen är vi tvingade att leva i de flesta länder. Vi blir straffade om vi försöker ta vårt liv, även om det sker på grund av så svåra plågor att det har blivit outhärdligt att leva. Samhället står över oss med en piska, och piskar oss att leva vidare, trots att livet blivit outhärdligt. Det kallar jag att leva på medeltiden. Att vi inte förfogar över vår död, det är rena vanvettet. Har vi inte denna yttersta frihet, då är inte vår övriga frihet värd särskilt mycket. Men det är ju så att man blir straffad med tvångsinläggning på mentalsjukhus om man försöker ta sitt liv, försöker begå eutanasi. Man anses sinnessjuk bara för att man vill förkorta sina plågor. Särrskilt om plågorna är av psykisk art.
 
Vi måste alltså leva vidare, till vilket pris som helst, trots att vi är diagnosticerade med dödliga sjukdomar, som garanterar oss en långt utdragen, plågsam död. Och när spelet är förlorat, står läkarna bara och ser på och gör nästan ingenting, bara ger några futtiga smärtstillande medel, som bara lindrar lite grann. Sådana läkare tycker jag är moraliskt bankrutt. Och jag tror faktiskt att det är lika svårt att vara en moralisk läkare som att vara en moralisk politiker. Så korrupt är både politiken och sjukvården. Inte minst den psykiska sjukvården.
 
Läkare som straffar dom som försöker begå eutanasi, tycker jag kan liknas vid monster, som står med piskan i handen och försöker tvinga sina underlydande att fortsätta plågas. Eller så kan hen liknas vid de kristna fundamentalisternas gud, som inte tillåter de fördömda att dö i helvetet, utan håller dem vid liv så att de får plågas där bortom varje rimligt straff. Dessa läkare kan visserligen urskuldas med att de måste följa lagen, men jag tycker att här borde varje läkare i såfall praktisera civil olydnad, och hellre bli avsatt från sin tjänst än att fortsätta se människor plågas till döds och be om att få dö utan att läkarna hjälper och stödjer dem i deras val. Inga stora politiska förändringar har ändå gjorts utan lite civil olydnad.
 
Vissa länder och stater har dock tillåtit eutanasi, såsom Schweitz, Holland och några stater i USA. Men detta gäller bara för dom som plågas fysiskt. I dessa länder är den eutanasi som psykiskt sjuka begår, fortfarande att anse som sinnessjukt, nog för att personen ifråga ska tvångsinläggas på mentalsjukhus. Men jag fattar inte denna uppdelning av eutanasin i tillåtet och otillåtet, friskt och sjukt. Vad är det med psykisk smärta som gör att man är sinnessjuk om man inte orkar mera, medan det är tillåtet att inte orka mera på grund av fysisk smärta? Varför räknas den fysiska smärtan, men inte den psykiska? Jag tror att det har att göra med en medeltida inställning till psykiskt illamående, som påminner om inkvisitionen och häxförföljelserna, såsom avdöde psykiatriprofessor Thomas Szasz har påpekat.
 
Jag tror att vi nån gång i den avlägsna framtiden (om mänskligheten alls överlever) när de mänskliga rättigheterna har utvecklats och stärkts, kommer att se tillbaka på detta med skam, ungefär så som vi nu ser på inkvisitionen. Jag tror det kommer att bli en mänsklig rättighet att avsluta sitt liv när det blir för plågsamt. Och detta kan man bara bestämma själv, och ingen ska lägga sig i detta. Man kan kämpa för den som lider, så att hens liv blir värt att leva, istället för att straffa henne för misslyckade eutanasiförsök. Det är den enda vettiga metoden att närma sig eutanasikandidater, att trösta och bistå dessa så att deras liv blir värda att leva. Tvångsinläggning på mentalsjukhus gör bara livet ännu mer vidrigt för eutanasikandidaten, och gör att hon ännu lättare tar sitt liv när hon får chansen till det.

Hur vi skulle kunna få ner befolkningsmängden

Överbefolkningen är ett av vår tids största problem - näst efter klimatförändringarna och förlusten av biodiversiteten i naturen. Överbefolkningsproblemet hänger direkt ihop med dessa två, och förstärker dem. 
 
Det sägs att planetens bärkraft är för en miljard människor högst. Och vi är 7,3 miljarder. 
 
Hur i all världen ska vi åtgärda detta? Hur ska vi få ner befolkningsmängden på ett politiskt gångbart sätt? 
 
Jag tror inte det finns något politiskt gångbart sätt att åtgärda detta - lika litet som det finns det för Peak oil eller klimatförändringarna. 
 
Men det finns vissa desperata lösningar, som tål att tänkas på. 
 
En av dem är att förbjuda barnafödslar helt, eller begränsa barnafödslar till en per familj. Det skulle ingen gå med på (en mer gångbar lösning är att göra preventivmedlen gratis, och underlätta för aborter, och göra dem gratis)
 
En annan sådan desperat ogångbar lösning är att göra eutanasi, lagligt, för Moder Jords skull, för klimatets skull, för överbefolkningsproblemets skull. Man skulle kunna bedriva en gigantisk internationell "eutanasikampanj", där man uppmuntrar alla som är aldrig så lite trötta på att leva, att ta sitt liv, finare sagt "att göra eutanasi". Man skulle kunna belöna sådana eutanasikandidater med t.ex. 20 000 euro, som dom fick spendera hur de ville under de sista månaderna av sitt liv. Till södernresor, spa, massage, godis och bakelser, biobesök, teaterbesök, konserter, fester osv. Allt man bara kunde hitta på för att ta avsked av livet. Sedan skulle de få välja en smärtfri död hemma i sängen, med t.ex. en dödlig spruta av en läkare, eller genom att helt enkelt avstå från att dricka (lär vara en ganska smärtfri död enligt många artiklar på internet). Och de närstående skulle också bli belönade med några tusen euro per person för att lindra sorgen efter den avlidne. Och de skulle alla få gå i sorgeterapi. 
 
En lite mer gångbar lösning är att ta bort de livsuppehållande åtgärderna som håller liv i många dödligt sjuka och åldringar, som skulle dö om man inte hade massa slangar och maskiner som höll liv i dem. Passiv dödshjälp, m.a.o. Det skulle lätta överbefolkningsproblemet om än aldrig så lite. 
 
Har ni, kära bloggläsare, några bättre idéer? 

RSS 2.0