Något om "jubelåret" i Nya Testamentet och alla varelsers befrielse

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om anarkoprimitivismen hos Jesus, och Jesus som befriare ur "Babylon/Egypten/Civilisationen". Jag ska nu fördjupa lite detta tema genom att fördjupa mig i en vers i Nya Testamentet i Bibeln, nämligen Lukas 4: 18-19 *, där Jesus säger att han har kommit för att utropa ett "nådens år" från Herren". Med det menade han, enligt bibelforskarna, "jubelåret" i Gamla Testamentet, då alla slavar och fångna skulle friges, och alla skulder efterges, vilket skulle ske vart femtionde år. Jag vet inte om detta någonsin praktiserats i Israel/Palestina, men vi vet att profeterna i Gamla Testamentet drömde om detta som en varaktig samhällsordning. Det är i varje fall en oerhört revolutionär praktik, som om den praktiserades skulle förbättra världen avsevärt. Sekulära ekonomiprofessorer idag, såsom anarkisten David Graeber, grundare av "Occupyrörelsen", har låtit sig inspireras av jubelåret, och menar att vi, för att lösa de globala ekonomiska klyftorna och problemen, borde införa ett globalt jubelår, då alla skulder, både privata, nationella som korporativa, skulle efterges. Detta skulle avsevärt bidra till att minska klyftorna mellan de rika och de fattiga globalt.
 
Men vi borde gå djupare än Graeber gör, och också frige slavarna och fångarna. Vilka är våra slavar och fångar idag? Jag skulle säga främst de domesticerade djuren och växterna, och inte minst våra och tredje världens fattiga. Dessa borde släppas fri från att jobba för de rika, jobba för herrar, fria att leva sitt eget liv i sin egen ekologiska nisch. Våra och tredje världens fattiga borde få slippa fabriksarbetena och arbetet för att föda dom rika, ja få tillbaka sin mark till att leva självförsörjande på, utan herrar. Djuren borde få bli frisläppta på mark och i klimat som passar dem bäst, och växterna borde få bli frisläppta i skogsträdgårdar som fungerar som skogens ekosystem, deras sanna hemvist.
 
Som du ser, innebär det att ta jubelåret på allvar att montera ner civilisationen, och återgå till stenålderns och urfolkens livsstil (utan att överge det goda civilisationen har lärt oss). Så radikal är den mytiske Jesusgestalten, och så långt bort från hans budskap har de kristna fundamentalisterna kommit, särskilt i USA, vars gärningar idag kan studeras i den kristna högerns politik - tusen mil från Jesus´ budskap om ett nådens år (1). Få är så obarmhärtiga i politiken som den kristna högern, som svikit sin frälsare på det mest lumpna sätt, och göder de rika istället för att vara solidariska med dom fattiga, med slavarna och fångarna bland människor, djur och växter. Man hör knappt någonsin kristna prata om jubelåret, trots att det är något av bibelns viktigaste pärlor, ur mitt perspektiv, något av de få sakerna i detta bronsåldersdokument som är relevant för oss idag, och kan och bör praktiseras av oss (ett jubelår en gång för alla, och sedan aldrig mer slaveri och fångenskap).
 
Jag nämnde inte om jubelåret i inlägget om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, bara om hans tal om att lära sig av fåglarnas och liljornas livsstil, och hans utjagande av månglarna ur templet, men förkunnelsen om jubelåret hos Jesus bekräftar ytterligare att den mytiske Jesus inget har att göra med den kristna högerns Babylonbygge idag, utan var en befriare från Babylon, vilket bekräftas ytterligare i Uppenbarelseboken i Bibeln, kap. 18:2, där himlens härskaror jublar över Babylons fall, och där det uttryckligen sägs att Babylon är ett namn på köpenskap och kommersialism, alltså just det som den kapitalistiska kristna högern sysslar med idag, och har blivit expert på. De har sannerligen förvridit sin mytiske grundares ansikte intill oigenkännlighet, och sålt sina själar på Mammons altare.
 
Idag är köpandet av sitt liv motsvarighetens till vad avlatshandeln var på medeltiden, kommersialismen har genomsyrat varje minsta vrå, och gör oss till låneslavar, inte minst de som vill ha lägenhet i Stockholm, med dess bolånebubbla. För dessa stressade människor borde det vara en lisa att bekanta sig med den mytiske Jesusgestalten, som förkunnar befrielse för alla varelser i ett stort universellt "nådens år", som är den yttersta domen och de dödas uppståndelse. Men de ser ofta bara den förvridna varelse (tyrannen) som den kristna högern har målat upp, ser inte hans sanna skönhet. Men vi kan se den med hjälp av grundlig och ärlig exeges (bibeltolkning) som skrapar bort det fundamentalisterna har målat på Jesusbilden. Vi behöver inte heller ta till oss Jesus' apokalyptiska ramverk för det kosmiska jubelåret, utan vi kan tolka det som de andligen dödas andliga uppståndelse, en global etisk omvändelse på civilisationskollapsens rand, när vi ser vad vi har gjort med världen (inte som profetia, utan som en möjlighet) - domedagen, när Moder Jord äntligen skipar rättvisa och skakar av sig sina plågoandar, sitt virus, - de civiliserade, genom klimatförändringar och energikriser. Vi behöver ingen annan dom än den vi får av Moder Jord, och det är en barmhärtig dom, utan evigt helvete, en dom som väcker upp oss ur den andliga döden, en befrielsedom, som syftar till alla varelsers befrielse ur civilisationens grepp, när civilisationshelvetet kollapsar. Mötet med Moder Jords sårade men vänliga ansikte den "dagen", skall hjälpa oss att förlåta oss själva för det vi gjort, och använda återstoden av vårt liv till att lindra lidande och befria alla varelser istället för att bygga Babylon.
 
Ja, måtte Babylons fall komma snart!
 
 
* "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."
 
(1) Visserligen tror de kristna att Jesus ska komma tillbaka och utropa ett universellt jubelår, som inleder "tusenårsriket", och att alla varelser ska befrias då, men den kristna högern väntar alltid på att Jesus ska komma och göra detta för dem, och själv lyfter de sällan en finger i den vägen, utan befäster istället en tradition av kyrkans förtryck genom historien, förtryck av alla levande varelser. Detta kan studeras på nära håll i den kristna högerns eländiga, kapitalistiska och naturförtryckande politik.

Våra fötter är våra rötter

Våra fötter är våra rötter. Vi har konstiga rötter. Var snäll mot dina fötter-rötter och stäng inte inne dom för mycket. Jorda dina fötter-rötter, och låt dom känna jorden, sitt ursprung. I den skall du finna din näring och din frälsning. 

Vi borde uppoffra mer för verkligheten än de religiösa uppoffrar för sin Gud

Det är otroligt hur religiösa människor, främst fundamentalister, kan göra otroliga uppoffringar för en Gud eller en andevärld som inte ens finns. Vad ska vi då tänka om vår lathet i att uppoffra oss för det som faktiskt finns, människorna, djuren, Moder Jord. Vi borde ju vara långt ivrigare i detta än de religiösa är i sin religion. Kräver inte Verkligheten, Naturen, långt större uppoffringar än det de religiösa gör för sin tro? Det som finns är ju viktigare än det som inte finns. Ändå finns det en underlig förlamning hos icke-religiösa i att uppoffra sig för de fattiga, djuren och naturen. Man stämplas även som fanatiker om man gör för stora uppoffringar. Man får gärna vara fanatisk i idrottsutövning, i krig för fosterlandet eller i bussiness och teknologi utan att kritiseras för det, men så snart det kommer till att göra stora uppoffringar för naturen (t.ex. genom aktivism) stämplas man som fanatiker och "miljöextremist". Är inte detta underligt?

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Jag skulle vilja bli en västerländsk sadhu

Min dröm är att bli en västerländsk, sekulariserad, ateistisk sadhu. En sadhu är ett vanligt indiskt fenomen, sadhuna är Indiens "heliga män", de är hemlösa, tiggare, barfota luffare, egendomslösa, eremiter och asketer. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien. Dom är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuanadrycken, är gratis för dom. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser. Jag själv vill gärna få rastahår, men då måste det ske på naturlig väg, att håret får tova sig av sig själv.
Picture
(bildtext: en indisk sadhu med rastahår)
 
Den indiska sadhu som inspirerat mig mest, är Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), en indisk "kristen sadhu" som visade prov på stort mod och radikal försakelse på sina långa missionsvandringar i Indien, Kashmir, Pakistan och Tibet. Han kallades "aposteln med de blödande fötterna p.gr.a. att han blödde på fötterna av sina långa vandringar. Han försvann spårlöst under en av hans långa vandringar i Tibet 1929, och har aldrig hittats sen dess. Sundar Singh älskade Franciskus, och hade samma kärlek till fattigdomen som han. Han ägde inget annat än en sadhu-saffranskåpa och ett nya testamente på Urdu. Under sin korta tid som bofast blev han visserligen miljonär, men lämnade allt igen genom att bege sig ut på sin sista kända vandring i Tibet 1929, då han försvann för gott.
 
(Bildtext: Sadhu Sundar Singh tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, under sin vistelse i Sverige)
 
Jag har bara ett problem med sadhulivet; jag har en flickvän, och vill inte lämna henne. Kan man ha en flickvän som sadhu? Det är den enda aspekten av sadhulivet där jag inte följer normen. Annars lever jag som sadhuna i Indien, ett (nästan) egendomslöst, hemlöst liv, med många vandringar, och går barfota så ofta jag kan. Jag menar att en sadhu kan ha en flickvän om han bara inte lämnar sadhulivet för flickvännens skull, inte får barn och vägrar äktenskap. Jag har lyckats med detta i min relation till flickvännen Titti, som fullt ut stödjer mitt sadhuliv. Jag bor i en liten självbyggd hydda i skogen, lite som många sadhun i Indien bor i grottor i skogen och bergen.
 
Liksom Verkligheten är gudomlig för Indiens sadhun (de är oftast panteister, deras högste gud Brahman är identisk med hela kosmos), är den helig för mig, därav min munkorden "Den Heliga Naturens Orden", som är en personlig orden för mig själv, ingen sekt, fast Titti och Skogs-David är med i den också. Min gud är Naturen, Moder Jord, och det är för hennes skull jag försakar den västerländska livsstil som är på väg att ta kål på planeten i och med dess resultat - klimatförändringarna.
 
 Men en av de saker där jag inte vill ta efter sadhuna i Indien, är i användandet av marijuana. Jag har tillräckligt av psykoser redan. En annan är det stränga celibatet. Ingen tjänar på det. Jag vill inte hellre ha något med religion att skaffa. Men skulle man inte kunna vara en sekulariserad sadhu?
 
Vi har allt för få sadhun (nästan ingen) i Västerlandet, vilket säger något om den konsumism och den materialism som råder i västvärlden, ett brott mot mänskligheten och vår planet. Det närmaste vi kommer sadhun i västerlandet är våra hemlösa, men de är det ofta ofrivilligt, inte såsom sadhuna, som är frivilligt hemlösa (själv är jag frivilligt hemlös). Våra hemlösa tar ofta emot lägenhet om de får det, de har inte hemlösheten som helig kallelse, såsom jag har det.
 
Måtte det skapas en västerländsk sadhu-väckelse, där skaror av människor lämnar civilisationen och bosätter sig i tipin i skogarna, eller upplivar vår egen gamla sadhu-tradition - luffarna, som sorgligt nog aldrig har haft status som heliga män, undantaget "vandrarprästen" David Petander (1875-1914), vars släktning Einar Petander är min nära vän. Är inte tiden mogen för en sadhuväckelse i Norden? När vi ser planeten insjukna i feber mitt framför våra ögon? Om inte det är nog för att alstra fram en sadhuväckelse, vet jag inte vad som kan få liv i västvärldens zombierobotar, konsumerande arbetsrobotar.
 
Sadhulivet är något av den mest ekologiska livsstil som tänkas kan, därför borde det upplivas i takt med att samhället upplever sin miljöväckelse och klimatväckelse.
 
Franciskus av Assisi tror jag är Västerlandets mest kända "sadhu", och sadhuna i Indien skulle ha känt igen sadhuidealet i hans förkastande av all rikedom och egendom. Franciskus gav också upphov till en "sadhuväckelse" på sin tid. Han är vårt mest ekologiska helgon, och är inte utan skäl utnämnd till djurens och miljöns skyddshelgon. Han är nog vårt mest älskade helgon idag, kanske just därför.
 
Sadhuna liknar även på de heliga dårarna (dårar i Kristus) i Ryssland som vandrade där förr i tiden. De var hemlösa, vandrande tiggare och luffare, smutsiga, klädda i trasor, barfota både sommar och vinter, som ställde till med underliga scener och spektakel för att få folk att omvända sig och göra bot. De hade hög status bland folket, de ansågs som heliga. De tog på sig en roll av att vara dårar, fast dom inte var sinnessjuka på riktigt. Det fick till följd att man inte riktigt visse om en människa var helig dåre eller riktig dåre, så man behandlade alla dårar väl. Så borde det vara i västerlandet också. 
 
Den här sången av Karunesh är kär för mig, eftersom den får mig att tänka på Sadhu Sundar Singh, som föddes i Punjab.

Den hopplösa klimatsituationen. Och något om humanismens ruttenhet

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 
 
Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 
 
Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Min längtan efter kollapsen: absurd situation.

Absurd situation: här spejar jag på internet efter tecken på att civilisationen kommer att kollapsa, så vidrig tycker jag den är. Först satte jag mitt hopp till Peak Oil, sedan, när den inte verkade komma, så var det klimatförändringarna jag satte mitt hopp till, att kanske de kunde få civilisationen på fall. Men det sorgliga med klimatförändringarna är att den kräver så många offer som inte överhuvudtaget har något med civilisationen att göra, tänk på alla icke-mänskliga arter som går under på grund av klimatförändringarna, ja även Moder Jords liv självt är hotat. Peak Oil krävde i alla fall inte detta. Jag befinner mig i en absurd situation. Jag har haft dåligt samvete för att jag hoppas på en klimatkatastrof, men den (och Peak Oil) är nästan min enda tröst i en tröstlös civilisation, en cancer som växer sig bara större och större. Det känns för mig som en slags rättvisa att den kommer att gå under, att äntligen ondskan får skörda sina konsekvenser. Det skulle vara hemskt om inte ondskan fick några konsekvenser, om ondskan skulle vara evig. Jag tröstar mig med att ondskan en gång tar slut, när den har förstört sin miljö så totalt att den själv förintas. En ganska klen tröst dock, eftersom naturen antagligen går under samman med civilisationen. Och jag står ju på naturens sida i civilisationens krig mot naturen, och har egentligen förlorat om naturen går under också. Men vinsten om allt dör är i alla fall att lidandet tar slut. Jag tröstar mig med det. Men det är en jävla absurd situation.
 
Som sagt förr på bloggen, består dock min kamp av hoppet att Moder Jord skall överleva klimatförändringarna, och sakta återhämta sig efter att mänskligheten har dött ut tillsammans med mycket av biosfären. 
 
Jag har två motstridiga drifter när det gäller klimatförändringarna och kollapsen. Å ena sidan vill jag att civilisationens kollaps kommer, t.ex. genom oljetoppen och klimatförändringarna, å andra sidan vill jag att naturen ska göra comeback, och kämpar för det i vardagen. Jag skäms för dessa motstridiga drifter. De gör att jag t.ex. ser dåliga klimatnyheter som något positivt (p.g.a. att det kan påskynda civilisationens kollaps), medan jag i vardagen kämpar för att lindra klimatförändringarna med min livsstil och min blogg. Jag skulle önska att jag var hel, utan dessa motstridiga drifter, önska att jag kunde sörja över de dåliga klimatnyheterna. Men mitt hat till civilisationen är så stort att det inte går. Civilisationen måste fås ner på knä, och då spelar det för mig nästan ingen roll vad det är som får den ner på knä, oljetoppen eller klimatförändringarna. Hellre dock oljetoppen än klimatförändringarna, för det senare tar inte kål på andra arter än människan, förutom vår boskap och våra husdjur.  

Är det ondska att hoppas på civilisationens slut?

I förrgår hade jag en svår kamp med mig själv: dåligt samvete för att jag inte klarar av att sörja över de abrupta klimatförändringar som är på gång, utan istället gläds och hoppas att de ska skena iväg och ta kål på civilisationen, och att detta ska ske så fort som möjligt. 
 
Denna längtan efter slutet har lång historia för min del. Den grundar sig på barndomens längtan efter Jesu återkomst och domedagen, enligt mina föräldrars religion (Smiths Vänner). En del av mina läsare kommer säkert ihåg det från mina gamla bloggar; hoppet om att Jesus skulle återvända och världen skulle gå under 11.11.2011 eller 21.12.2012. 
 
Då var jag inte bekymrad över att jag hoppades på slutet, nu som ateist har jag däremot fått samvetskval. Jag är rädd att det är misantropiskt att hoppas på slutet - civilisationens kollaps p.gr.a. klimatet skulle ju också innebära mänsklighetens slut. Vad tycker ni? Är det ondska att hoppas på slutet?
 
Till mitt försvar skulle jag vilja anföra följande: har inte världens lidande nått ett stadium där det helt enkelt är för mycket? När cancern har fortskridit tillräckligt långt, och inget hopp om förbättring finns, är det inte då naturligt att hoppas på att slutet ska komma så fort som möjligt? 
 
Civilisationen har blivit en sådan där cancer på Moder Jord som har växt sig så stark att man hoppas den förintar sig själv. Bara inte Moder Jord dör på samma gång. Det kan jag inte säga att jag hoppas på. Men risken finns där, och det ger mig dåligt samvete. Att hoppas på civilisationens slut ligger farligt nära att hoppas på att allt liv på jorden dör ut, för det krävs sådana väldiga klimatförändringar för att få omkull civilisationen, att det riskerar allt annat liv också. Jag är öppen för möjligheten att klimatförändringarna blir så väldiga att jorden till slut får ett Venus-liknande klimat.
 
Men är det verkligen värt att vilja upprätthålla civilisationen till vilket pris som helst, även om det innebure att Moder Jord kollapsade?
 
 

Civilisationens hybris

Har det någon gång slagit dig, när du sett en otroligt avancerad nutida film, med fasligt invecklade animationer, att civilisationen lider av hybris?
 
Filmindustrin går till otroligt invecklade, svåra och dyra bedrifter bara för att ge oss ett par timmars nöje, och för att själv bli sedd, bli ärad. 
 
Börjar inte civilisationen likna Babels torn, som störtades av gud för att man försökte nå himlen? 
 
Detta drag av hybris syns inte bara i filmindustrin, utan även i alla civilisationens industrier. Över allt strävar man efter bedrifter som når upp till himlen, bara för att göda den rika delen av världens befolkning, och man skiter i de fattiga och tredje världen. 
 
För de gamla grekerna i antiken betydde hybris att man försökte utmana gudarna, och överträda gränserna för sin plats i tillvaron. Har inte mänskligheten nu överträtt dessa gränser med ganska god marginal, när t.o.m. klimatet börjar reagera kraftigt?
 
För de gamla grekerna följde nemesis på hybris. Nemesis var gudarnas straff för hybris. Vi moderna människor kommer inte att straffas av någon gud, däremot nog av Moder Jord, som kan betraktas som någon slags gud, om man vill. Och Moder Jord straffar oss inte i egentlig mening, hon blir bara förstörd och sjuk, får feber, så att vi dör när våra resurser och omgivningar inte livnär oss längre på grund av att de är uttömda och förstörda (kombinationen oljetoppen och klimatförändringarna). 

En inomvärldslig, naturlig andlighet

Min ateism har vissa beröringspunkter med panteismen; det är verkligheten som är Gud, naturen som är Gud, inget övernaturligt, inget över och bortom verkligheten. 
 
Men jag tror inte på den vanliga panteistiska åskådningen att naturen har en själ, ett samlat medvetande som styr den. Något sådant har jag inte sett till.
 
Men jag motsätter mig den vanliga uppfattningen att ateisten inte skulle kunna vara andlig. Men här skiljer jag mellan andlighet och religion. 
 
Min ateistiska andlighet innebär att jag ser allt liv som heligt. Och jag tror att här ligger också ursprungsbefolkningarnas andlighets kärna. Animismens kärna är att varje ting eller varelse i naturen är helig. Att allting har en själ, att allting har en ande, som animismen tror, det tror jag kan kokas ner till att allting i naturen är heligt. 
 
På detta sätt tror jag vi behöver en "återförtrollning" av verkligheten. Västerlandet har tappat andlighetens kärna, att allt liv är heligt, att verkligheten är Gud. Detta är den verkliga orsaken bakom industrialismen, kapitalismen och konsumismen. När man inte längre tjänar Gud, alltså verkligheten, leds man in i de djupa psykoser som är civilisationens sanna väsen. 
 
Jag tror på en inomvärldslig andlighet, där Moder Jord, Naturen är guden som vi tjänar. Vi måste omvända oss till verkligheten, både från religionen och från den avförtrollning av naturen som sekulariseringen har fört med sig. Vi måste bli lika radikala i vår inomvärldsliga andlighet, i kampen för verkligheten, som religiösa människor är radikala för sin religion. Vi kan helt enkelt inte bli för radikala i denna kamp. Verkligheten kommer nämligen att segra till sist, och belöna oss för vår kamp. 
 
Civilisationens och alla psykosers källa är detta; att vi inte längre tjänar verkligheten som vår Gud, utan har andra gudar, gudar som står över verkligheten, som kontrollerar och befaller verkligheten. Och vi blir som våra gudar. Är vår gud verkligheten, blir vi sanna, ärliga, verkliga människor, som står jämlika bredvid alla djur och växter, ja även bredvid stenar och berg. Är vår gud något som står över verkligheten och manipulerar och befaller verkligheten, blir vi också överlägsna människor, som manipulerar, kontrollerar och befaller verkligheten, naturen. Då blir även våra tankar över verkligheten, bortom verkligheten, som är min definition av psykosen. Jag har haft väldigt många psykoser, så jag kan säga något om dem baserad på min egen erfarenhet. Och denna erfarenhet säger mig att civilisationen är psykosen satt i system. 

Om Moder Jord är en medveten varelse...

Jag vet inte om Moder Jord är en kännande, medveten varelse. Men jag tycker om att föreställa mig henne så. Jag hoppas att hon är det. Att hon är en slags gud för de vilda djuren i skogen. Att de alla har hemliga band till henne som vi bara kan fantisera om. 
 
Är Moder Jord medveten, då är hon den vackraste och mildaste gud jag någonsin har känt! Då är hon en gud som inte straffar. Då känner jag att hon har förlåtit alla mina synder, utan att jag har bett om det. Och då är mina synder mitt liv som civiliserad, inte alla rackartyg som jag gjorde under mina år som vildman. Jag tror att Moder Jord älskade mig som vildman, också alla mina rackartyg. Det påminde henne om de vilda djuren och alla deras hyss. För henne är det de civiliserade synderna som är de enda egentliga synderna, inte de hyss de vilda djuren gör. Inte att djuren äter varann. För Moder Jord består moralen i att leva i balans med ekosystemet. Inte som de kristna fundamentalisternas moral, med deras syndakataloger, men där de totalt ignorerar miljöetiken.  
 
Om Moder Jord är medveten, hur mild och icke-krävande är hon inte! Hon kräver inte att vi ska jobba för henne åtta timmars dagar, så som de kristna fundamentalisternas gud kräver. Hon vill att vi skall leva som aporna och de vilda djuren, som inte jobbar. I hennes ögon är aporna och de vilda djuren våra äldre bröder och förfäder, vars visdom vi måste lyssna till. 
 
Det är bara de civiliserade som jobbar. Det djuren gör är inte jobb, inte ens myran jobbar. Detta eftersom de bara följer sina instinkter, och lever från hand till mun. De civiliserade tvingar sig själv till att jobba åtta timmars dagar, de gör det inte instinktivt. De gör det av rädsla för straff, för att komma till helvetet, mista sitt hus eller sin bil, eller för att hamna utanför samhället. Och deras jobb är urtråkiga, de gör samma saker hela tiden. Ingen är skapad att utföra samma saker hela tiden. Inget djur gör något sånt. Detta är straffet man får ta om man vill vara civiliserad. Och det är ett straff som man tar på sig själv. Ingen tvingar de civiliserade till detta, allraminst Moder Jord, som ville att vi skulle njuta av frukterna och nötterna på hennes träd i tropikerna, likt aporna, utan att behöva jobba för det. 
 
Jag har blivit mer mild mot mig själv och andra sedan jag blev vildman och skogsman. Detta eftersom jag inte kräver att jag ska slava för någon eller att någon skall slava för mig, precis som Moder Jord inte kräver att någon ska slava för henne eller för människorna. Man blir som sin gud. 

Moralen och Moder Jord

För att få rätt köl på moralen, måste man nästan leva sig in i Moder Jords perspektiv på sakerna, tänka "Vad skulle Moder Jord tänka om det här?" eller "What would Mother Earth do" (WWMED) istället för "What would Jesus do" (WWJD).

Det heliga kontraktet

"My friend tells me about the deal the wolf made with mother Earth:

The wolf signed a contract with Mother Earth. The contract is this. The wolf may compete with all other life for survival. The wolf may not force other life into extinction for the purpose of eliminating competition. The wolf may not damage habitat to eliminate competition. The wolf may not wage war to prevent other life from feeding on the wolf. If the wolf abides by these laws and is able to compete, the wolf will survive in brotherhood with all other life. All life signs this contract, except for a group of humans. Until those people sign on the dotted line they will be doomed. They may already be doomed.

What strikes me about this is that to make a contract with another is to stand as equals.  Speaking of other beings or of the living planet herself as even able to enter into a contract is to grant to them the deference that they exist as you do; alive, dignified, valuable.

The dominant culture never seeks to stand equal with anything.  It seeks only to dominate.  It never presents obligations to its acolytes to defend other beings or the land.  It makes demands of the land.  The stark differences between these two perspectives is striking.  One asks you to be a warrior and to take up a shield in defense of your mother. The other commands you to take up a sword – or a plow, or an axe, or a bulldozer – and to plunge it into her breast."

(från detta inlägg på bloggen "Pray for calamity")


RSS 2.0