för naturens skull

Livet trivs bäst i frihet. När vi vill kontrollera det och äga det, dör det och förtvinar det, gäckar oss så vi aldrig får det vi vill ha och aldrig blir helt tillfreds. Detta gäller också den mest levande delen av tillvaron, andevärlden, dvs. "livskällan", "livsfloden", ja särskilt den. Alltid när vi gör dess uppenbarelser till system som alla måste följa, dräper vi den och den undflyr oss, gäckar oss. Det är som om den leker katt och råtta med oss, där den är råttan. Den ilar iväg när vi jagar den, och vågar sig fram när vi sover. Det är därför vi vanligtvis, i vardagen, ofta kommer närmast den när vi sover, i drömmen, och längst bort från den i våra böner och predikningar i kyrkorna, där man gjort det till dygd att fånga och kontrollera andevärlden. Men andevärlden tillhör den vilda naturen, inte civilisationen, och den vissnar som en blomma i kyrkornas vas. Därför finns det så lite andligt liv i kyrkorna, utan livet söker sig nya kanaler, blommar fram i sådant som miljörörelsen och hippierörelsen, där man är mindre benägen till kontroll. Men även där ser man stela strukturer växa fram som gör att man inte går vidare, inte går djupare. 

 

En av andevärldens gäckande, levande, okontrollerbara egenskaper (o hur ljuvt att det är så, så att kyrkan aldrig får patenten på den!) är att den för oss människor (jag vet inte hur det är för djuren och mikrolivet) alltid är en mytologisk värld, unik för varje kultur, ja kanske även för varje människa. Och den står aldrig still, utan förändras allteftersom mytologin förändras (idag har många andevärldar UFO-varelser i sig, vår tids nya mytologi). Det är därför det bara blir döda dogmer, andliga fängelsen, när man försöker göra system av andevärlden, dvs. sekter och religioner (som jag är djupt emot, hoppas jag aldrig blir en sektledare och att min filosofi aldrig slutar sitt liv som dogmer). Urfolken har inga sekter, där lever man i naturlig symbios med andevärlden genom schamanerna, och de missionerar inte, utan har istället lätt för att inkorporera element från andra religioner, t.ex. kristendomen, i sin andlighet, se t.ex. Santo Daime-rörelsen, samt boken "Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära" av  Bear Heart (svensk upplaga från 1997). New Age har också lite av denna karaktär, men så liknar också dess andlighet på urfolkens andlighet. Vad andevärlden egentligen är, kanske vi aldrig får veta på denna sidan floden, lika lite som vi kanske någonsin kommer att kunna lista ut precis vad en hund vill säga varje gång den skäller, eller vad en fågel vill säga varje gång den kvittrar. Andevärlden är naturens viskningar i hjärtat, naturens vilda röst.