Något om Lammets vrede, naturens milda "hämnd" som vi går i möte
I naturen finns inget straff, så naturens
nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över de civiliserade, som har straffat sig själva med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om.
Varför jag tror på framtiden
Många saker i civilisationen är upp-och-ner, också talet om civilisationens kollaps som en katastrof och att "the world is going to hell". För mig är det just tvärtom. Civilisationens kollaps ser jag fram emot som en befrielse, eftersom vi då får det viktigaste tillbaka, dvs. gemenskapen, kärleken, solidariteten. Ju mer civilisationen trivs, desto mindre har vi av denna vara, nämligen. Därför får det mig att undra om inte vi lever just nu i den svåraste tiden någonsin, eftersom vi systematiskt har utrotat all verklig community med all vår teknologi. Jag ser fram till den där dagen då vi kan grunda en "indianstam" i Nackareservatet, den första på kanske tusentals år. Det blir mitt livs stora händelse, om det någonsin inträffar. Jag lovar dig, så länge civilisationen är på topp kommer detta inte att tillåtas, med hot om straff om vi gör det - som alltid i civilisationens historia. En kollaps måste till. Vi kanske får mindre mat då, men kärlek är min viktigaste mat, så det bryr jag mig inte så mycket om. Occupy-rörelsen var en liten försmak på vad som kan komma i kollapsens spår, där fanns kärlek och gemenskap utanför Systemet.
Jag kollar varje dag börsen (Dow Jones index) för att se om den börjar gå neråt, dvs. om det finns hopp för oss.
Varför jag inte vill ta bort mina fästingar
Jag sover i skogen en del, och då får man fästingar på sig. Men jag vill inte ta bort dom, och det har sina skäl. För det första blir man inte lättare smittad av TBE om man inte tar bort fästingen, däremot blir man lättare smittad av Borrelia, men Borrelia är inte så farligt som TBE. Även TBE är inte så farligt, 200 svenskar smittas varje år, och dödsfall bland dessa är ytterst sällsynt. 2004 inföll det första dödsfall där man bekräftat att orsaken var TBE. Då är det faktiskt långt farligare att röra sig i trafiken, men ingen tycker att man är galen om man kör bil. Så sjuk är vår värld (dessutom förstör bilen naturen och dödar en massa varelser). Smittas man av Borrelia är det värsta som händer ofta feber, huvudvärk och trötthet. Det går nästan alltid över, dödsfall är oerhört sällsynta även här.
För det andra är denna handling en aktion för insekternas skull. Jag vill med denna handling predika för mina vänner att vi måste skona våra insekter och sluta med våra mobiltelefoner, bilar och teknologi, som håller på att utrota våra insekter. På fem år har en tredjedel av alla bin försvunnit (se
här, skrolla lite ner på sidan), och under de senaste 25 åren har 75% av alla insekter försvunnit (jag har skrivit om detta förr,
här). Einstein lär ha sagt att om bina försvann helt, skulle det bara räcka fyra år innan människan dog ut. Forskarna har bl.a. kommit fram till att mobiltelefoner dödar bin, se
här.
Insekterna är viktigare än människorna just nu, det vill jag också säga med min aktion. Om bina försvinner, försvinner människan och en massa andra djurarter snabbt, om människan försvinner, återhämtar sig resten av skapelsen i otrolig hastighet. Vad säger detta om vem som är viktigast just nu? Insekterna är naturens kanske viktigaste änglar, enligt mig, och nu håller vi på och dräper "Guds" änglar med våra mobiltelefoner, datorer och bilar. Inte konstigt att vi samlar "Guds" vrede över oss till slut, dvs. naturens
nemesis. *
Om vi ska rädda naturen måste det ske något otroligt radikalt, och vi måste göra farliga saker för att väcka folk. Var är martyrernas och ökenfädernas ande bland dom kristna? Dom vill inte ens avstå från sin smartphone, så lågt har dom sjunkit. Och den inte bara är med och utrotar insekterna, utan exploaterar och förslavar dom fattiga dessutom, särskilt i tredje världen.
* I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över civilisationen, som har straffat sig själv med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om.
Jag blev osäker på om jag ska fortsätta vandra till Uppsala
Jag kom inte långt på vandringen - till Upplands Väsby - innan jag blev osäker på om det var så vist att fortsätta. Orsaken var en liten övergående ångestkänsla i magen när jag läste i Pelle Strindlunds och Annika Spaldes bok "
Kärlekens väg. Djurrätt och kristen tro" (2012) och att jag fick veta via en kunnig vän på datorn i biblioteket i Upplands Väsby att det är nästan omöjligt att tigga sig till mediciner, som jag hade tänkt göra. Och min psykiatriker i Stockholm på Pelarbackens enhet för hemlösa vill heller inte skriva remiss till Uppsala-läkare om jag inte visar mig hos honom den 9.7., som planerat. Så allt tyder på att det är klokt att vänta och ge Stockholm en chans att tåla min heliga dårskap. Jag vill hellre använda vandringen till Uppsala som sista utväg när allt annat är prövat och ingenting tycks fungera för mig i Stockholm, dvs. som flyktväg. Jesus sade också till sina lärjungar att om man förföljer er i en by, så ska man fly till nästa. Jag förföljs inte ännu i Stockholm. Och det sista jag vill är att leva gatubarnsliv i Uppsala med ångest p.g.a. för snabb nedtrappning av medicinerna. Det har hänt liknande saker förr.
Jag tiggde mig till en pendeltågresa hem till Stockholm.
Se Eden i insekterna
När du lyfter på en stor sten, och ser alla underliga varelser som krälar där under i mörkret, ska du komma ihåg att de alla har samma ljuvliga väsen som hundarna (tänk mopsarna) och sparvarna. Alla djur och insekter och växter och stenar har samma paradisiska grundväsen, har jag sett.
Två principer
Antikrists princip: Offra andra för att rädda sig själv.
Kristi princip: Offra sig själv för att rädda andra.
Något om helvetets väktare
Helvetet har många väktare, som ser till att inget himmelskt släpps in genom portarna till helvetet*. Vi har t.ex. förlagen och tidningarna och tidskrifterna. De tar inte in vad som helst, särskilt inte paradisiska grejer (det finns vissa få undantag). Så hålls de "fördömda" i ovetskap om frälsningen och "Guds" löften till dem, som är många och ljuvliga. Och de få paradisiska grejer som har kommit in, såsom Bibeln, lär man alla i helvetet att tolka så i helvetets anda, att inget paradisiskt kvarstår.
*som vissa av er nog vet anser jag att civilisationen är det enda helvete som finns.
Vandringen uppskjuten en dag
Vandringen blev uppskjuten en dag. Idag bär det av!
P.S. Jag har nyligen lagt upp en självbiografisk roman, "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka" på Internet Archive. Varsågod och läs den
här! Den handlar om mitt liv som hemlös under tiden 2006 tills idag.
Jag börjar vandra mot Uppsala idag
Hej alla läsare. Idag börjar jag vandra mot Uppsala, för att vara där en längre tid, på obestämd tid. Orsakerna till detta är flera, främst att jag letar efter en bättre stad än Stockholm att trappa ner på mina psykmediciner i. Stockholm är så fruktansvärt hård och kall, tål knappt någon helig dårskap. En av de värsta städer jag varit i. Full av statusjakt och karriärism. Nästan inga hippien och anarkister. Inga ockuperade hus. T.o.m. på Gebers ekoby strax utanför Stockholm finns det folk som inte tål mig, hur blir det då med förhärdade kapitalister och rikemän i Stockholm centrum? Uppsala är tretton, fjorton gånger så litet som Stockholm, med bara ca 150 000 invånare. Min erfarenhet är att ju större stad, desto större kyla. Dessutom är Uppsala Nordens viktigaste bildningscentrum, och bildning är ju som ni vet något jag tror skapar tolerans mot oliktänkande och avvikare. Den kristne mystikern Fritz Olofsson har ju också varit en vägröjare för den heliga dårskapen i den staden, han har kallats en "Kristi dåre".
Jag behöver mycket kärlek om jag ska klara att trappa ner på medicinerna utan att hamna på psyket, och mitt hopp står nu till Uppsala, särskilt dess kyrkor och teologiska fakultet.
Nu tar jag också farväl av Babylon genom att ha grävt ner min plånbok, min mobiltelefon och min minnessticka med en stor del av mina skrifter i, i Nackareservatet. Där får de vila tills nöden tvingar mig att gräva upp dem igen. Jag tar med mig bara en filt, ett litet myggnät, en anteckningsbok och ett litet Nya Testamente. Ingen ryggsäck, ingen kasse. Inga skor.
Det blir ingen Finlandsresa för mig, som jag hade tänkt tidigare, och min
stöd-grupp samlar jag inte förrän jag kommer tillbaka i Stockholm, eller om jag blir haffad av psykiatrin, vilket är en reell möjlighet när jag slutar helt med medicinerna, den heliga dårskapen blir så stark då.
Min tidskrift Delta kommer inte att ges ut längre, den kräver att man rör sig med pengar. Härefter är jag samme gamle tiggarmunk som jag varit under mina helt hemlösa år, när jag inte bodde hos Titti. Jag kommer att tigga om mina mediciner också, av läkare, tänker inte gräva upp plånboken för att få mediciner. Vill inga läkare ge mig medicin - är det bara fråga om bisnis - ja då får dom tåla att jag blir lite extra vild och manisk p.g.a. för snabb nedtrappning på medicinerna.
En annan orsak till att jag väljer Uppsala framför Stockholm, är de stora avstånden i Stockholm, som gör att jag måste planka, och som gör att jag går för mycket, med mina bara fötter. Jag vill inte ta skor på mig, ty jag är mer i "anden" när jag inte har skor. Jag vill inte planka om det inte är absolut nödvändigt.
Jag har starka rötter i Uppsala, har härjat där i flera omgångar. Det var i Uppsala moské som jag blev muslim 2009. Och jag har ett ställe att sova på också, om än ett hemligt sådant.
Lite kuriosa är att
David Petander, "vandrarprästen", Sveriges vackraste helgon, studerade till präst i Uppsala. Hans brors barnbarn, Einar Petander, min käre vän, har också studerat där, och Einars mor bor i Uppsala. Hoppas jag får besöka henne och höra historier om David Petander!
Men nu kommer jag inte att skriva här på en eller två veckor. Vi träffas här på bloggen när jag kommit till Uppsala!
Något mer om min nya djuriska filosofi om livet efter döden.
Om andevärlden inte är objektiv, utan en helt subjektiv, drömlik erfarenhet, något som allt pekar emot, då finns det bara två alternativ för hur det går efter döden. Antingen slutar vi existera, eller så lever vi vidare i det som vår kropp förvandlas till i det materiella, dvs. vi går in i mikrolivet och lever vidare som t.ex. celler, bakterier, molekyler eller atomer.
Naturen är för ljuvlig för att det förra skulle vara sant, alltså finns bara det senare kvar som alternativ.
Vem är Babylons och vem är paradisets änglar på vår jord?
Svar: Poliserna är Babylons "änglar" (dvs. lite som demoner, satans änglar) och insekterna är paradisets, dvs. naturens änglar, de som pollinerar växterna och får allt att bära frukt. Studera dessa två änglatyper, och se om du ser en skillnad mellan humlan och polisen. Den ena livgivande, bara godhet och mildhet, en upprätthållare av naturens paradis, den andra full av våld, straff och hämnd, en upprätthållare av helvetet, dvs. civilisationen.
P.S.: Jag ser även spindlar, myggor och fästingar som paradisets änglar, hur konstigt det än låter. Även de upprätthåller paradiset, om än på ett sätt som är mindre behagligt för oss människor. Vi människor är inte alltings centrum. Även andra varelser behöver änglar. Men allt tjänar till det bästa för den som älskar "Gud".
Något om djuren som vår nästa
Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." (Matt. 7:12) Och "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matt. 22:39)
Om vi inte behandlar djuren så som vi själva vill bli behandlade, kommer vi inte in i himmelriket under detta liv, om vi inte omvänder oss. Djuren är nämligen bland dem som är vår nästa.
Tänk därför två gånger innan du slår ner på djurrättsaktivister som gör olagliga saker för djurens bästa.
Den civiliserade människan blir destruktiv även i sin naturlängtan
Den civiliserade människan blir destruktiv även i sin naturlängtan. Hon försöker tillfredsställa denna längtan genom att turista i Syd, vilket förstör både natur och utsuger fattiga i landet, och genom att bygga hus i skogen, vilket gör att skogarna krymper. Man måste ställa sin naturlängtan under Kristi herravälde, och följa i Kristi fotspår, det är enda vägen för oss i västvärlden.
Varför ägande är fel
Varför ägande är fel: Det är den som behöver saken mest som bör få saken, inte den som gör anspråk på att äga saken. Och blott "Anden" vet vem som behöver saken mest, det kan inte vi avgöra. Var därför milda mot de fattiga som stjäl!
En av orsakerna till tron på förintelse i döden
Är det civilisationens vidrighet som fått så många ateister att tro på den grymma och vidriga läran om förintelse i döden, att man slutar existera för all evighet? De projicerar civilisationens grymhet på naturen. Civilisationens historia är så full av våld och förintelse, att bekänner man sig till civilisationen, som många, ja rentav de flesta ateister gör, ja då tror man att naturen är lika vidrig.
Men nej, naturen är för ljuvlig för att man ska kunna förintas i döden, denna lära som är besläktad med gaskammarfilosofin.
Att förstå att denna lära är fel är så enkelt som att förstå en av fysikens grundpelare, att energi kan varken skapas eller förstöras, bara omvandlas. Då är bara frågan, hur omvandlas den energi som kallas "medvetandet" i döden? Det är ett mysterium, vars svar vi bara kan gissa oss till, eftersom frågan vad medvetandet egentligen är, inte har lösts ännu i filosofin. Kommer det någonsin att lösas, detta mysteriernas mysterium? Kanske i dödsstunden?
Lite antikrigisk filosofi
På basen av vad jag har läst och hört om krigets grymheter, skulle jag hellre låta ryssarna ta över landet än att offra landets unga söner på detta ohyggliga nationalismens altare. Moder Jord är mitt enda fosterland, jag tror inte på stater och nationer. Och jag vill kriga med kärlekens vapen, som är ofattbart långt effektivare mot ryssars förtryck än vanliga fysiska vapen. Sanningen är att krig med fysiska vapen bara gör sakerna värre, skapar hämnd- och våldsspiraler. Länge leve pacifismen och Jesu anda!
Studera börsen. En ny finanskris kommer snart.
Jag ber mina läsare studera börsen, eller snarare det viktigaste börs-indexet
Dow Jones Index. När du klickar på länken jag nyss gav i förra mening, när sidan kommer upp, tryck på "högst" uppe till höger, och studera börsens utveckling sedan 1970-talet, men särskilt de två senaste börskrascherna, den kring millennieskiftet och den kring 2007-2008. Det ska inte mycket ekonomisk intelligens till för att kunna gissa sig till vad som i stora drag är att vänta på basen av vad som hände de två senaste gångerna. Nu är vi nämligen inne i en ny
ekonomisk bubbla, "The Everything Bubble", den största bubblan någonsin (dubbelt så stor som den senaste) som snart kommer att spricka, om vi ska lära oss av historien.
När spricker den nya bubblan? Ja, det kan man också gissa sig till genom att studera de två senaste bubblorna. Alla bubblor spricker efter att bubblans tillväxt har peakat (nått sin topp) och planat ut en tid. Senaste bubblan 2007-2008 sprack efter att den planat ut ungefär tre till sju månader (lite svårt att säga precis när bubblan sprack). Sen kom en våldsam krasch, våldsammare än bubbelkraschen kring millennieskiftet, som också hade längre tid på sig att plana ut på toppen, och heller inte kraschade lika våldsamt. Nu har vår nuvarande rekordstora bubbla peakat och planat ut i sex månader. Man kan räkna ut att den kommer att ha kortare tid på toppen, och krascha våldsammare än de förra bubblorna, eftersom denna bubbla är dubbelt så stor som den senaste (ju större bubbla, desto större och brantare krasch). Då skulle det vara rimligt att gissa att bubblan kommer att spricka under andra halvan av 2018. Ja, egentligen kan den spricka när som helst om vi ska vara riktigt ärliga. Detta understöds av
detta blogginlägg på min favoritblogg Peak Prosperity (Chris Martensons blogg), en mycket seriös blogg om ekonomi, energi och ekologi. Jag hänger inte med i allt i det inlägget (de är rätt pålästa), läs slutet av nästsista avsnitt och sista avsnitt om det verkar vara svårt för er. Adam Taggart skriver i detta blogginlägg att
"Conclusion: a major decline in the financial markets is due for the second half of 2018/first half of 2019."
Dvs. antagligen en ny finanskris, bubblan spricker.
Jag ber mina läsare ta varning av detta, och förbereda sig, så att ni kan göra visa val som inte sabbar det för er. Läs också mina råd för hur man ska förbereda sig för den kommande kollapsen i
detta blogginlägg på min blogg, ganska nyligen.
Märk också att även miljardären
George Soros anar att en ny finanskris kommer snart. Många tidningar har skrivit om hans dystra utsagor i denna sak, läs en sådan artikel
här. Om t.o.m.
han varnar, då är det illa, har folk på nätet sagt.
Ansatser till djurisk teologi: Johannes Müller, en teologisk Nietzsche-lärjunge
(repris från Wildman-bloggen 2010)
Teologin har sannerligen inte många djuriska tänkare, ej heller många Nietzsche-lärjungar. Dom flesta är filosofer, poeter och skönlitterära författare. Men jag skall i serien "Ansatser till djurisk teologi" försöka gräva upp dom teologer som kan vara fruktbara att läsa när man vill skapa sig en djurisk teologi. En av dessa är den tyska teologen och filosofen Johannes Müller (1864-1949), en profetisk förespråkare för en "folklig, naturfrom protestantism", enligt teologen Harald Haury 2005. Jag har själv läst Müller sedan 13-årsålder, och jag skulle säga "naturfrom" med betoning. Få teologer har så som han lagt vikten vid instinkten och spontaniteten som människoväsendets urkälla. Han har något av Franciscus´ ursprungliga friskhet över sig. Jag minns hur jag som trettonåring blev kraftigt utmanad och dömd i mitt innersta av Müllers stränga krav på ursprunglighet, äkthet och naturlighet i människolivet. Jag växte ju upp i en fundamentalistisk kristen rörelse, "Smiths Vänner", där detta var allt annat än vanligt. Vi hade några stora original på våra möten och konferenser, men dom var så alltför få. Och själv var jag i tonåren en hycklerisk blek kopia av min far, som var en obarmhärtigt lagisk domsprofet, alltid med straff och tuktan som sin religions kärna. Müllers hårda krav tog sin utgångspunkt i bergspredikan, som han tolkar lika strängt som själve Leo Tolstoi, den kristna anarkismens förgrundsgestalt. En bokstavlig tolkning, där allt skall efterföljas, och allt är fullt möjligt att praktisera. Denna text blir Müllers grundtext, och gör hans texter helt anarkistiska och pacifistiska. Bergspredikan är ju en av vår civilisations mest anticivilisatoriska och djuriskt ursprungliga texter. Där finner instinkten mycket att hämta. Instinkt, ja. Heligheten som instinkt, istället för lag och regel. Det är en nyckeltanke hos Müller. Bergspredikan är motsatsen till allt vad regel heter, trots att det framställs som en lag, en tolkning av de tio budorden. Gör man bergspredikan till lag, blir den omöjlig att uppfylla, helt i enlighet med vad kyrkoinstitutionen har lärt. Men låter man Gud springa fram ur sitt väsens urkällor, ur sitt väsens naturlagar (ett nyckelord för Müller), då uppfyller man spontant bergspredikan, lika spontant som barnen gör det. Jesu dömande av fariséernas fromhet är viktigt för Müller. Allt liv som inte framspringer spontant och naturligt, utan ansträngning och plikt, är hyckleri. Att följa lagen som en utvärtes regel är hyckleri, medan människoväsendets renhet och ärlighet finns i det omedvetna, oavsiktliga och oberäknade, i det att "den vänstra handen inte vet vad den högra handen gör", såsom Jesus talade om allmosegivandet. Det "omedelbara" och "impulsiva" är två nyckelord för Müller. Detta i motsatsen till det påklistrade, beräknade, avsiktliga och "reflekterade". Müller talade för att vi måste gå tillbaka till vårt väsens ursprung, den barnliga, naiva, omedelbara livsförnimmelsen. Genomgående kritiserar han den förkonstling, det skenväsen och det hyckleri som genomsyrar civilisationen. Vi måste åter finna den äkthet och enkelhet som präglar barnens väsen. Trots sin djuriska, av Nietzsche influerade bergspredikoetik, var Müller inte mer genomträngd av den i praktiken, än att han lät sig luras av Hitler och nationalsocialismen i början. Först senare såg han sitt misstag, och ångrade sig. Han blev trots allt en motståndare av Nazismen, när det gick upp för honom vad den egentligen var.
Här är en text av Müller som jag tycker mycket om:
Att gripas så av naturkraften att alla konventionella former blir absurda
(Ur boken "Vad Jesus talat! del 1: Om efterföljelsen" 1914)
"De troende må gärna fortfara i sin religiösa pliktuppfyllelse och sin kyrkogång. Men för oss, som få uppleva den nya tidens annalkande, är det omöjligt att längre fasta och bedja efter föreskrivna ritualer, medan människovardandet överväldigar oss och låter oss blicka in i fullkomlighetens rike. Någon sade till mig: "Jag kan inte vara lika glad som ni, ty då allt kommer omkring, är det endast åt himmelen, som jag gläder mig. Jag förstår nog er glädje, ty ni ser ett stort mål framför er, men själv kan jag ej tro därpå." Och han träffade huvudet på spiken. När vi få erfara att den nya tiden randas och vi med jättesteg närma oss alltings fullbordan, då måste vi öppna vårt hjärta för den ljusflod som strömmar emot oss och låta den utstråla på alla, som vi komma i beröring med. Vi hinna ej läsa uppbyggelseskrifter och förrätta andaktsövningar, ty livsglädjen är vår lovsång och den brinnande längtan vår bön. Såsnart tron för oss blivit en levande verklighet, måste den kyrkliga trosformen förefalla oss lika absurd, som varje konventionell känsloyttring skulle bli det för två människor, vilka gripits av kärlekens naturkraft. Den som äger livet undervisas av Gud och ledes av hans ande."
Vilhelm Ekelund om bildningen som brevväxling
"Är inte hela den mänskliga "bildningen": en brevväxling? Vi sitta och läsa varandras brev, vi meddela att vi riktigt bekommit dem, och söka svara och tacka efter råd och lägenhet."
(Vilhelm Ekelund i "Veri Similia", 1915)
Varför omvända sig nu?
Man kan fråga sig; om alla kommer till Naturens paradis när dom dör, som jag har uttryckt
tidigare här på bloggen, varför omvända sig till Naturen nu? Svaret är att om man dröjer tills döden inträder, går man miste om mycket glädje, missar man att uppleva paradiset som människa, något jag har fått smaka på under dom senaste nio åren, genom att förena mig med djuren. Och man missar andras glädje, att få göra andra glada.
Några tankar om pengar, roten till allt ont
Pengar, denna rot till allt ont, som de sannerligen är, kan, när de får flöda fritt genom en människa, bli något så underligt som kärlekens smörjmedel. Ge så mycket du kan och så ofta du kan, särskilt pengar, och har du knappt något, ge symboliska summor och gåvor, det gläder hjärtan det också!
De flesta fångar bör befrias
Minst 80 % av fångarna i fängelserna runt om i världen bör släppas fri, och straff bör ersättas med kärlek som rehabilitering, och fängelseväsendet bör avvecklas med resten av civilisationen på ett sätt som jag beskrivit
här.
Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII. 2010
Jag gjorde igår ett fynd i min lilla hydda i Nackareservatet, som jag sov i. Jag hittade en borttappad liten handskriven minibok, en skrift som heter "Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII" (2010). Skriften är nästan förstörd av fukt och naturen har ätit ett stort hål i den (känns som en förstörd handskrift ur
Dödahavsrullarna). Jag kan läsa fragment i skriften, och dessa värmer mitt hjärta. Jag skrev skriften i slutet av 2010, strax efter min vän finske anarkoprimitivisten och helige dåren Ronja Aarnialas självmord. Jag ska skriva av här dessa fragment:
"Vi bör inte ta vårt inre liv, vår fantasivärld, på för stort allvar. Då kommer vi att förlora sinnet för verkligheten, det sunda bondeförnuftet. De kristna mystikernas kardinalfel är just detta; de tar fantasivärlden, symbolernas värld, på för stort allvar, och kommer in i krampaktiga hållningar, hämningar och tappar kontakten med livets lekfullhet. Vi bör förhålla oss till hela vårt inre liv i dess helhet ungefär som vi förhåller oss till våra nattliga drömmar, något att uppleva och njuta av och sedan glömma. Inte hålla fast vid det, utan vara som vattenfall..."
"Det är märkligt att betrakta sig själv utifrån i ens sorgeprocess efter en närståendes död. Man kan inte riktigt hänge sig åt yttre saker, utan störs hela tiden av värken i minnevärlden - man dras hela tiden in i minnevärlden, där man har lust att sitta och gråta. Och värken känns väldigt naturlig, inte destruktiv. Den känns som födslovärk. Ens döda vän håller på att födas ut ur det mänskliga in i det icke-mänskliga, och alla de närstående får vara med och föda ut vännen, som...."
"...i detta drömarbete delar de närstående. Alla är förenade i drömvärlden. Födelsen följer sina egna lagar, men de närstående kan gräva ner sig i sin sorg, och vägra släppa taget om de minnesskal som den döde lämnar efter sig. Minnesskalet är moderkakan, resterna efter födelsen. Det skall man inte stirra sig blind på, utan glädjas över det nyfödda livet ute i det icke-mänskliga. Den glädjen får man genom att själv leva i intim gemenskap med det icke-mänskliga redan under sin mänskliga livstid. Då förstår man instinktivt vart den nyfödde tagit vägen, och förlusten av henne är inte total."
"Kan någon materie sakna medvetande? Dom som tror på förintelse i döden skulle svara ja.
Men om vi verkligen betänker detta, så framstår denna föreställning lika absurd som föreställningen om att ett medvetande kan sakna materie, såsom spiritisterna tror, ja som de flesta New Age-are tror.
Ja, egentligen är föreställningen om materie utan medvetande bara baksidan av spiritisternas absurda tro, och bygger lika mycket på en platonsk och cartesiansk dualism mellan materien och själen, som ...
"Förhållandet mellan spiritister och förintelsetroende liknar på förhållandet mellan teister och ateister, mellan religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister. Det är bara två sidor av samma mynt. Vad är förintelsetron annat än att låta materiens skenbara orörlighet lura en att tro att den därför saknar medvetande? Vad är det annat än att stirra sig blind på skenet, eller ännu värre; att likställa liv och medvetande med det som rör sig på människors sätt, oavsett hur mycket stenen rör sig och lever i sina mikronivåer?
Varför är mikroliv lika med liv utan medvetande? Varför måste något ..."
"Förintelsetron är....och antropocentrisk. Allt kretsar kring människan, och det som inte liknar på människan, har inte medvetande. När människan så i döden förvandlas till icke-mänsklig materie, förlorar hon sitt medvetande, individen upphör att existera. Bara för att man lämnar människan. Människan är alltings mått, skapelsens herre. Lämnar man henne är man ingenting längre. Vilken ofattbar idioti, vilken ofattbar nedvärdering av den icke-mänskliga naturen. Vilket hierarkiskt tänkande, lika hierarkiskt som kyrkans tro."
"Sorgen efter Ronja Aarniala är mitt livs första riktiga sorg"
"...I ljuset av den icke-civiliserade, icke-mänskliga verklighet hon (Ronja) har fötts in i. Kanske är en väsentlig del av sorgen vår förtvivlan över att själv inte få vara med i födelsen? Vi lämnades kvar. Allt vad vi har framstår så futtigt i ljuset av det nyfödda livet utanför vår synkrets.
Men min sorg är förunderligt begränsad till mina minnen, alla de minnen som Ronja är invävd i. De är alla från den tid då jag ännu inte var utfödd ur civilisationen in i djurens verklighet. Det är mina minnen som värker, inte mitt nu, mitt djuriska nu. Det är mina minnen av..."
"...Och hade inte mina minnen varit så invävda i civilisation, hade de kanske för länge sedan fallit i glömskans bok, då det naturliga minneslivet lever i ett långt snabbare tempo av död och förnyelse, glömska och påfyllning, än det civiliserade, konserverande minneslivet.
Jag tror det är min forna personliga civilisation som värker så i mig i sorgen efter Ronja. Jag gråter över min och Ronjas forna civilisation.
Övergången mellan död och ny födelse är inte så stor för djuren. De upplever närståendes död på annat sätt än de civiliserade."
"De civiliserade.....hindrar oss från att spontant leva oss in i den nyfödda verklighet ute i den icke-mänskliga naturen som den döde har stigit in i, och bygger en onaturlig barriär mellan oss och den döde, vi lämnas ensamma och övergivna, och vi stirrar in i döden utan förståelse, vi ser bara att den döde försvann i ett bottenlöst hål.
* * *
En orsak till att föreställningen om materie utan medvetande har uppkommit, kan vara att civilisationen bygger på att upprätthålla materiella helheter utan ett organiserande, sammanbindande medvetande. Ett hus har inget medvetande."
"...Sönderfaller genom kraften av det mikroliv som lever vidare som mikrohelheter. Ett mikroliv som också förekommer i husen, men som aldrig får bli synligt, aldrig får komma till ytan genom sönderfallsprocessen (förrän om väldigt länge). Därmed uppkommer illusionen om "död" materie, en illusion som sedan projiceras på allt som ser dött ut, stenar, berg, metaller.
Men om det inte finns död materie, hur kan då själen förintas, den som också..."
Djurisk-teologisk nyckeltext av Johannes Müller: Barnens väsen som paradisets väsen
(repris från Wildmanbloggen 2010)
(Ur boken "Vad Jesus talat" del II: Om efterföljelsen", 1914, s.178 ff.)
Och de buro även små barn fram till honom, att han skulle taga på dem; men då hans lärjungar sågo det, näpste de dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hör Guds rike till. Sannerligen säger jag eder: Vilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in. (Luk.18:15-17, Matt.18:1-6) ...Detta sjätte sinne eller förmågan att se vad som ligger bakom tingen och sålunda skönja Guds livsyttringar kunna dock icke alla förvärva sig. Förutsättningen härför ha blott de människor, för vilka varje livsskickelse blir ett omedelbart och starkt upplevande. Ty hos dem nå intrycken själen, medan de hos de teoretiserande och reflekterande människorna stanna inom tankens sfär. Hos dessa omformas den levande verkligheten av världsåskådningen och livsuppfattningen; medan den impulsivt levande människan med hela sitt väsen reagerar för varje livsintryck. Hos dessa människor, vilkas inre ständigt står i kontakt med det metafysiska, utvecklas själen till ett fint och elastiskt instrument för de gudomliga livsyttringarna. Denna förnimmelsens omedelbarhet är just kännetecknande för barnens livsart. Därför säger Jesus: "Sådana hörer Guds rike till. Och den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig därin". Han kan varken intränga i Faderns dolda livssfär eller tingens sanna väsen. Att Jesus åsyftade denna barnens egenart framgår tydligt ur de ord, i vilka han prisar de enfaldiga i motsats till de visa och kloka. Men därmed är icke sagt att Jesus avsåg endast detta. De enfaldigas mottaglighet beror icke blott på upplevandets omedelbarhet utan också på det enkla och osammansatta i deras väsen. En sammansatt och i sig söndrad natur är blott tillgänglig för ytliga, oklara och brutna intryck, medan ett enkelt väsen djupt och helt genomtränges av varje upplevelse. Och intrycket motsvaras av den verkan det framkallar. I en förvirrad och komplicerad själsförfattning uppslukas även de starkaste livsimpulser av allehanda tankar, begär och intressen. Ty för att intrycken skola framkalla ett personligt liv, måste de mötas av en lugn och samlad kraft och därför är ett enhetligt och osammansatt väsen den bästa jordmån för det nya livets tillväxt. Den splittrade människan kan väl någon gång känna sig starkt gripen, men blott för stunden; stämningen förgår och det som återstår är en känsla av vanmakt att ej kunna fasthålla vad man fått uppleva. Och sist med icke minst är naiviteten ett utmärkande drag hos barnasinnet, denna omedvetna, enkla oskuld, som utan betänkande ger sig hän och med ungdomens oförbrukade kraft insuper livet och dess företeelser. I samma mån människan förlorar sin naivitet, blir hon misstänksam och rädd för allt som är nytt och ovanligt, och ju mera hon instänger sig i sin tankevärld, desto mera utestänges för henne det verkliga livet. Och det uppstår en kritisk självsäkerhet grundad på den allmänna opinionen, ett mer eller mindre individuellt betraktelsemanér eller på religiösa och filosofiska teorier. Därigenom förlorar sinnet sin friskhet och blicken sin iakttagelseförmåga och med blaserad liknöjdhet gå vi mot händelser och intryck. Intet i livet förvånar oss mera eller gör oss tveksamma. Allt blir smått och obetydligt. Innan livet hunnit gripa oss, avskaka vi redan intrycket; allt som möter expedieras kort och gott. Hur skall gudsuppenbarelsen då kunna tala till oss och omgestalta vårt liv? Den jungfruliga jorden är den bördigaste. Och i naiviteten ligger hjärtats jungfrulighet. Ju mindre berörd och missbrukad denna är, desto starkare och renare genljud skall livsropet finna. Men barn äro naiva ej blott till sinnet; de äro det ock i hela sitt sätt att vara. Och detta göres oss lika mycket behov för att de nya impulser, vi emottagit, skola kunna omsättas i personligt liv. Såsom jag ser saken, utgör den bristande ursprungligheten i vårt väsen huvudorsaken till att vår tid så sällan framföder nya människor. Den okyska självbetraktelsen, detta beskådande och prövande av varje livserfarenhet, det ständiga övertänkandet av alla intryck dödar det nya livets spirkraft. Ty reflexionen upplöser den ursprungliga förnimmelsen och berövar den dess äkthet och renhet. Och frukten blir då ej mera densamma. I stället för det ursprungligt framspirande livet träder en konstprodukt, i stället för ny skapelse en efterbildning. Den som har ögon att se kan ej undgå att märka dessa kopior av typiska förebilder, varav det vimlar i vår tid - misslyckade nya människor. I stället för den nyfikna självgranskningen, det intellektuella missbruket av våra intimaste upplevelser och det omogna kritiserandet av en ny värld, som håller på att upplåta sig, måste något helt annat vakna och utvecklas inom oss, ifall livsimpulserna skola bära frukt. Med vilja och avsikt skall den nya uppenbarelsen läggas till grundval för vårt personliga liv. Vi måste leva i ljuset av den sanning som gått upp för oss, omsätta den ursprungliga förnimmelsens friska drivkraft i personlig livsgärning. Och för att detta skall kunna ske, måste vi vara fullt uppriktiga. På denna sinnes- och väsensuppriktighet beror allt. Ty Guds rike tillhör de barnsligt sinnade. Hos barnen finna vi denna omedvetna, instinktiva öppenhet i allt vad de göra och låta. Helt omedelbart och naturligt följa de sin inre förnimmelse. Och den som hos sig bevarat denna barnsliga egenart kan med skäl prisas lycklig. Ty i hans ursprungsfriska väsen spirar den unga brodden fram och det geniala livet utvecklas genom en omedelbar omsättning av intryck och gärning i hela dess impulsiva kraft. Sålunda är barnasinnet det enda, som består provet under vandringen på den nya vägen. Ej blott i början, då livsropet väcker oss till en ny människovärdig tillvaro, utan lika mycket under det nya livets fortgående utveckling. Men barnaväsendet äger också alla betingelser för att kunna danas till den högre väsensart, som kännetecknar Guds barn. Ty en gryende början till alla de egenskaper, vilka utmärka den sanna människan, finnes redan här. Jag vill endast påpeka den nya sedlighet och livsart, som bergspredikan framhåller, och jämföra den med barnens sätt att leva. Barnens liv består av källfriska livsrörelser, som de impulsiva känslorna framkalla. De reflektera ej över sina livsyttringar, så starkt genljud alla händelser än väcka i deras inre, utan omsätta varje ögonblick de friska intrycken i handling. Där finnes intet konstlat och avsiktligt betonat, så länge barnens omedelbarhet ej störes av deras omgivning. Barnens liv är alltid personligt, ty i allt vad de syssla med inlägga de hela sin själ. Blott det som utifrån påtvingas dem, göres med delat intresse och olustigt. Och allt, vad barnen känna, får ett omedelbart och naturligt uttryck. Då de få vara sig själva, leva de direkt, helt och oförbehållsamt. Och å andra sidan är deras sätt att vara osökt, enkelt och rakt på sak. Deras liv är ja, ja, och nej, nej. Allt hos dem är öppet och friskt, utan krus och komplimanger. Och allting förefaller dem så naturligt, så som det bör vara. I sanning, man behöver blott ge akt på barnen för att få en föreställning om den nya människans väsensart. Vidare är barnets benägenhet att leva i nuet också den ledande principen i den nya människans liv. Barnen hängiva sig helt åt ögonblicket, ja, så fullständigt, att tid och rum försvinna, det förflutna genast faller i glömska och framtiden knappast kommer i fråga. Därför glömma barn så hastigt och övervinna lätt de svåraste motgångar. Därför trycka dem ej heller bekymmer och sorg. Ty ur nuet och den intensiva livsrörelsen tillströmma ständigt nya glädjekällor. Livet är dem en lek, emedan intet främmande och obehörigt ur det förflutna eller kommande tynger ned dem. Men livet är dem också därför lätt, att de ej hänga fast vid något utan förbli oberoende. Barn ha en naiv överlägsenhet över tingen. De glädjas åt allting men kunna även lämna allt, emedan livets tyngdpunkt ligger inom dem själva. I och för sig äro föremålen värdelösa, men med en kunglig överlägsenhet skänker barnet dem ett personligt livsvärde. Ett stycke trä kan i barnens ögon fördunkla den vackraste docka, emedan det däri ser något eget och dyrbart. Och denna barnets syn på tingen är riktig, ty den är oberoende av alla konventionella värdesättningar och opåverkad av andras färgläggning.
Kristna böcker och texter som jag rekommenderar åt kyrkan att bilda sig i
Här är ett litet bibliotek och en litteraturlista på nätet för den kristna kyrkan, de kristna som besöker min blogg, sånt jag rekommenderar som kan fördjupa deras tro och leda dem vidare. Alla böcker är hämtade ur kristendomen, ur kyrkohistorien. Där bör de kristna börja. Vissa böcker kan man bara köpa, andra går att läsa gratis på nätet. Jag skriver ut när man kan läsa böckerna gratis på nätet (klicka på bokens namn, så kommer boken som du kan läsa på nätet, upp). Det är en fortsättning på min förra lista, som även innefattar en del av den.
Ekoteologi:
(säg inte att inte teologerna arbetar hårt! Här finns resurser!)
Ched Myers:
The fall (2005) Gratis att läsa
Ekoteologi i praktiken: Helig dårskap
Catherine Doherty: (Vol 5) (2001)
(1993)
Övrig kristen litteratur, mest uppbyggelselitteratur
Bibeln (1917)
Johann Arndt:
Den sanna kristendomen, del 4; Naturens bok, (1600-t.) Finns att läsa gratis på gammalnorska här, på engelska här
Dietrich Bonhoeffer:
Efterföljelse (1937)
John Bunyan:
Kristens resa, (1885). Gratis att läsa
Challoner, Richard:
The lives of the Fathers of the Eastern Deserts, or, The wonders of God in the wilderness, 1852. Gratis att läsa
Pierre Teilhard de Chardin:
Hymn of the universe (Innehåller bl.a. Mässa för all jorden) (1961). Gratis att läsa
Henry Drummond:
Naturens lagar i andens värld. (1890) Finns att läsa gratis på engelska här
Gunnar Edman:
Den stora bejakelsen, (1977)
Grundvattenkällan, (1977)
Ett litet grönt ord, (1985)
E.J.Ekman:
Evangelii fullhet och de ändlösa straffen (1903), gratis att läsa
Hjalmar Ekström:
Den stilla kammaren : brev, (1988)
Den fördolda verkstaden: Själavårdande brev, (2003)
Antoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) - liv och lära (1995)
Jacques Ellul:
The Betrayal of the West. (1978). Gratis att läsa.
The Humiliation of the Word. (1985). Gratis att läsa.
Money and Power. (1984). Gratis att läsa
The Technological Bluff. (1990). Gratis att läsa
The technological society, (1954). Gratis att läsa
The Technological System. (1980).
Violence: Reflections from a Christian Perspective. (1969). Gratis att läsa
What I Believe. (1989).
The presence of the kingdom. (1989). Gratis att läsa
To Will and to Do. (1969).
F.W.Farrar:
Mercy and judgment (om universalismen) (1881). Gratis att läsa
George Fox:
Läs skrifter av och om honom här, gratis, på engelska
Rufus Jones: The story of George Fox (1919) Gratis att läsa
Foxe, John (1516-1587): Fox's book of martyrs : or, a history of the lives, sufferings, and triumphant deaths of many of the primitive as well as Protestant martyrs .. (1846) Gratis att läsa
Franciscus av Assisi:
(alla följande böcker går att läsa gratis)
The writings of St: Francis of Assisi
Little flowers of St. Francis of Assisi
Thomas of Celano: First and second lives of Saint Francis (medeltida källskrift)
Jacobus de Voragine: The golden Legend: St.Francis (medeltida källskrift)
Life of St: Francis of Assisi, by Paul Sabatier (1919)
The Life and Legends of Saint Francis of Assisi, by Father Candide Chalippe (1917)
Johannes Jörgensen: St. Francis and his brethren (1957)
Johannes Jörgensen: Saint Francis of Assisi A biography (1913)
G.K.Chesterton: St.Francis of Assisi (1923)
Solsången
Emil Gustafson:
Samlade skrifter (1929) Gratis att läsa
John Wesley Hanson:
Universalism the prevailing doctrine Of The Christian Church During Its First Five Hundred Years. (1899). Gratis att läsa. (var till stor hjälp för mig under min mörka tid Nov. 2011-Juli 2012, där blev jag övertygad om att de flesta kyrkofäderna lärde universalism)
The New Covenant. An accurate translation of the New Testament. (1888) del 1. Gratis att läsa (fantastisk översättning, särskilt med tanke på universalismen, den återger troget ordet "aion", det grekiska ordet för "tidsålder", som så felaktigt översatts med "evighet")
Ulrika Ljungman:
Gud-och intet mer. Levnadsteckningar och brev från den mystika flodbergskretsen. (1984)
Thomas a Kempis:
Kristi efterföljelse, (1895). Gratis att läsa
Sören Kierkegaard:
(hans skrifter finns alla att läsa gratis på nätet på danska här)
Till Selvprövelse, samtiden anbefalet (1851) Gratis att läsa
C.S. Lewis:
Narnia (1950-1956)
Jonas Lundström:
Jesus-breven. Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet. (2015)
Poul Madsen:
Det gaelder gudsmennesket
Nåde over nåde, (1952)
Galaterbrevet, (1973)
Dimitri Meresjkovski:
Tolstojs och Dostojevskis religion.(1906-1907) Gratis att läsa
Müller, Johannes:
Barnens väsen som paradisets väsen
Bergspredikan tolkad för vår tid, (1922)
Vad Jesus talat, (1914-1916)
Harry Månsus:
Vägen hem, (1986)
Hem i kosmos, (1989)
Den kosmiska katedralen, (1996)
Livet har en framtid, (2001)
Nathan Odenvik:
Lars Ulstadius. En pietismens banérförare i fångenskap för sin tro. (1940)
David Petander:
Hulda Nygren: David Petander. Hans liv och förkunnelse. (1960):
Olof Seger: David Petander. En skildring av hans vandringsår.(1929).
Olof Seger: David Petander. Vandrarprästen. (1929)
Sigge Swensson:Vandrarprästen. David Petanders liv och förkunnelse. (1933).
Sigge Swensson: David Petander, vandrarprästen, riksförkunnaren. Brev, anteckningar, förkunnelse.(1952)
Nils Tägt: David Petander. En svensk Franciscus. (1996)
Sadhu Sundar Singh:
Wisdom of the Sadhu (2007). Gratis att läsa
B.H. Streeter/A.J.Appasamy: The message of Sadhu Sundar Singh, a Study in Mysticism and Practical Religion, (1921). Gratis att läsa
C.F.Andrews: Sadhu Sundar Singh. Personliga minnen, (1934 )Gratis att läsa på engelska
C.O. Rosenius:
Dagliga betraktelser (1897) Gratis att läsa.
Viktor Rydberg:
Bibelns lära om Kristus (1904) Gratis att läsa
Till läran om de yttersta tingen.(1904) Gratis att läsa. (Rydbergs försvar för apokatastasisläran, universalismen)
Hannah Whitall Smith:
The unselfishness of God and how I discovered it (tre sista kapitlen). (1903) Gratis att läsa (en frikyrklig helgelseförkunnare berättar om sin omvändelse till universalismen)
Maria Suutala:
Kvinnor och andra djur, (1997)
Kettu luumupuussa, (2004)
Lyckliga kor och kloka människor, (2008)
The wisdom of the desert. Sayings from the desert fathers of the fourth Century, (400-talet) Gratis att läsa
LeoTolstoj:
The Kingdom of God is within you. (1894). Gratis att läsa
Religiösa skrifter (1927) (finns på Libris och Stockholms stadsbibliotek)
My religion (1885) Gratis att läsa
N.P. Wetterlund:
Andens lag till den harmageddoniska församlingen I-II (Ny upplaga från 1987, ursprungsupplagan från 1910-1912)
Syndakännedom, Guds barn (1901) och Jesu lära (1902), utgivna under titeln Jesu lära
Uppsatser och tankar (1902)
Ord av Luther (1903)
Guds Vredes Skålar (1913)
De sju domstolarna (1913)
Svar till domprosten Bring (1913)
Guds tempel och hedningarnas förgård (1913)
De två vilddjurstågen i Stockholm (1914)
De tre "fasta" frälsningsorden (1915)
De kristnas världskrig (1915)
Ett brev (1915)
Jultankar om de två budens kärlek (1915)
Vid "Det gyllene altaret" på världskrigets dag (1916)
En prisgivningens världsdom (1916)
Guds trälar, Nu- och nognådens liv och fem onda liv (1917)
Romfaia, svärdet genom Marias själ (1917)
Vid världskrigets slut (1918)
På Sions berg (1918)
Maria Wetterlund (1919)
Sändebrev till vänner 1917-1927 (postumt 1928)
Två kära barndomsminnen, Min moder (1928)
Pontus Wikner:
Tankar och frågor inför menniskones son, (1872)
Något om ekoteologi och befrielseteologi
"Naturens ande" arbetar för miljön i många olika verkstäder i civilisationen, den ena underligare än den andra. En del av detta arbete är i det fördolda, med rubriker som ingen skulle koppla till miljöarbete. Kyrkans folkbildningsarbete är ett sådant fält som många har svårt att koppla till miljöarbete när det inte har ekorubriker, men ändå ser jag Jesus som en mytologisk vägvisare tillbaka till naturen.
Detta blir allt tydligare när man ser på det arbete bland kyrkans teologer som går under begreppet ekoteologi. Där ser man att Jesusandlighet leder i sina yttersta konsekvenser till omsorg om miljön och djuren, ja till återförening med naturen. Jesus kallas ju "den andre Adam" i Nya Testamentet, den som återställde Adams syndafall. Adam var ett naturbarn före fallet, det är svårt att förneka, särskilt när man tolkar honom mytologiskt, som urmänniskan, stenåldersmänniskan innan civilisationens uppkomst ("Adam" betyder "människa" på hebreiska). Om Adam var ett naturbarn före fallet, då måste den som återställde Adams fall vara ett naturbarn, och leda oss tillbaka till att bli naturbarn. Edith Södergran är en av dem som kallar Jesus för "naturbarnet":
"Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter. De trivdes icke i de judiska templen, men väl hos det fåkunniga naturbarnet, som kände med liljorna i Saron." (Edith Södergran i skriften "
Tankar om naturen" 1922)
Det är här kristendomen och kyrkohistorien blir omåttligt intressann, även för en ateist. Man kan i kyrkohistorien följa hur naturanden har verkat för människans och djurens och naturens frigörelse, genom otaliga väckelser, profeter, martyrer och helgon. Allt har lett åt ett håll, när man granskar det noga; återförening med naturen, med naturtillståndet, det vi hade på stenåldern innan civilisationens uppkomst, då vi levde som fria och ädla vildar.
Ekoteologin har idag blivit så populär, att t.o.m. den nuvarande katolska påven Franciskus (påvestolen har alltid varit omåttligt konservativ) har skrivit en encyclika om klimatet, översatt på svenska, kallad "
Lovad vare du" (2015). Jag tycker vi har tidernas bästa påve just nu, en som känner mycket varmt för de fattiga och naturen, i Franciskus av Assisis efterföljd (påven tog Franciskus av Assisis namn av respekt och beundran för honom).
Den katolska
befrielseteologin, som vår nuvarande påve är mycket befryndad med, har givit oss mycket viktiga bidrag till ekoteologin. Dess huvudtes är att naturen tillhör de fattiga, är en av de fattiga som ropar om upprättelse och befrielse från förtryck, och att ingen befrielseteolog är värd namnet utan att ta naturens lidande på allvar. Man måste ha ett helhetssyn på förtryck, och ta allt med. Befrielseteologin är mycket utbredd, särskilt i Latinamerika (vår påve är hemma i Argentina), och har även inspirerat de andra kyrkosamfundena i världen. En av dess mest kände förespråkare, och även en av dess grundare, är den brasilianske teologen och f.d. franciskanerprästen
Leonardo Boff, som skrivit flera viktiga böcker i ämnet (se min litteraturlista, ekoteologiska avdelningen, i mitt
förrförra inlägg).
Något mer om "vilan i Gud"
Jag skrev i ett
blogginlägg nyss att bakterier "vilar i Gud" (jag menar Gud metaforiskt, som liktydigt med Naturen). Det finns tyvärr inte mycket om detta i ateistisk och vetenskaplig litteratur, men Bibeln och den kristna litteraturen har vissa texter och böcker om något som angränser till detta (finns säkert i andra religioner också). Jag kan ju bara nämna några sådana böcker:
Elias Aslaksen:
Hvile i Gud (norska) 1965, denna skrift läste jag i min tidiga ungdom. Kan läsas gratis på nätet.
Litet djuristiskt-anarkoprimitivistiskt bibliotek och litteraturlista
Följande litterära resurser har jag funnit för att vårda om en naturlig andlighet (jag tar inte bloggar med här, de finns i länklistan på min blogg), vissa går att läsa gratis, vissa måste köpas (jag sätter ut i texten vilka texter som är gratis att läsa). Det är de bästa jag vet om, som jag rekommenderar mest:
(Som den biblioman jag är måste jag väl hjälpa er på traven! Kom med tips ni också!)
De centrala tre skattkamrarna av gratis djurisk läsning på nätet:
Övrigt:
Ekofilosofi åt New Age-hållet:
Ekoteologi:
(säg inte att inte teologerna arbetar hårt! Här finns resurser!)
Ched Myers:
The fall (2005) Gratis att läsa
Ekofilosofi:
Henry David Thoreau:
Walden and on the duty of civil disobedience Gratis att läsa
här
Ekoteologi i praktiken: Helig dårskap
Kristendomen:
Catherine Doherty: (Vol 5) (2001)
(1993)
Andra religioner:
Kollapslitteratur:
Antropologisk litteratur av intresse:
Anarkoprimitivistisk (eller sådan som lutar åt det hållet) skönlitteratur
(sådana som man antagligen finner i sin stads bibliotek)
Johanna Spyri:
Heidi-böckerna, startande med "Heidi, eller Den lilla schweizerflickan: en berättelse för barn och barnavänner
" (översattes 1882)
Harry Martinson:
Aniara, 1956.
Harry Martinson:
Tuvor, dikter 1973
Något om kyrkohistoria
Den ateist (jag är ateist) som inte förstår värdet av kyrkohistorien, att det är tack vare alla martyrers (som Dirk Willems, t.ex), profeters och helgons uppoffringar som vi har det så bra när det gäller religionsfrihet, yttrandefrihet och dylikt, som vi har det, den ateisten har inte förstått mycket historia.
Något om deckaren, litteraturens bottennapp
Romanen är den tråkigaste och otympligaste litteraturformen, och deckaren är den tråkigaste romanformen. Ändå är det deckaren som säljer mest av all litteratur, denna platta schablontext, frossande i våld och ondska, konstgjord spänning gjord för konstgjorda människor utan smak för godhetens spänning, ja det är ju godheten och naturen som är det verkligt spännande.
Livsflodens sång
(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)
1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/:
2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:
3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:
6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:
Visa ord av två sufimuslimer, Shaikh Attar och Eric Hermelin
"Att hålla ryggen rak inför de
mäktige och höge
Att kröka ryggen djupt inför
de maktlöse och låge:
Är ödmjukhet, det ena som det andra"
(Shaikh Attar, övers. av Eric Hermelin)
"I ödelagda menskor, lägger Gud sin sannings skatter ned."
(Eric Hermelin)
P.S. Hermelin bekände sig aldrig öppet till islam
Var barmhärtig mot galningar med messiaspsykoser
Var barmhärtig mot galningar som har messiaspsykoser (att de tror sig vara messiasar), dessa kan helt enkelt vara desperata, förtvivlade försök att sträcka ut sin hand för att försöka rädda världen, en reaktion på att du och jag gör så lite messianska grejer. Lite i känslan av "Om inte jag, vem?!" Döm inte denne galning för hårt, var inte för snabb med galningsstämpeln och hybrisstämpeln, utan gå istället in i dig själv och fråga dig själv vad du har gjort som tvingar fram en sådan desperation hos folk.
Något om min komplicerade relation till datorer
Jag är som ni vet en antiteknologisk fanatiker, men hur kommer det sig att jag håller på så mycket med datorer? Ja, jag är förstås egentligen emot datorer, särskilt p.g.a. det slaveri och den naturförstörelse och det slöseri med naturresurser dessa innebär. Men det underliga med datorer är, att de har gett oss vår största chans någonsin att sprida nyttig information på ett otroligt snabbt och effektivt sätt. Jag, med mitt folkbildarpatos, har svårt att inte se min chans här. Då får jag bara väga fördelarna med att jag jobbar med datorer, mot de nackdelar som jag räknade upp. Jag har inte svårt att räkna ut detta. Om min verksamhet på nätet kan få minst två människor att avstå från privat dator, menar jag att jag nyttan uppväger skadan med att jag bloggar på nätet från ABF-husets och bibliotekens datorer. Räkna själv; två mindre datorer, mot att jag sliter på vissa datorer som används gemensamt. Att jag inte skaffar egen dator, handlar just om mitt hat till datorer; det första steget vi måste ta för att avskaffa datorväldet, är att vi måste avskaffa den privata datorn, och dela på alla datorer (jag skrev om detta på Wildman-bloggen 2010/2011). Det nästa steget är att vi måste sluta tillverka nya datorer, och bara reparera på de gamla, så länge det går. Eftersom datorerna är så fina folkbildningsverktyg, ska vi inte kasta dem i soporna i vredesmod, utan bara reparera så länge det går, och använda den förnyelsebara energi vi har till att driva dem. Men datorväsendet bör till slut läggas ner, ty städerna bör överges, och tillverkning av nya datorer bör förbjudas. Då kommer datorerna att vissna bort till slut.
Den fruktbara lilla krukan som finns mellan Systemet och hemlösheten
Jag har sagt till min flickvän Titti att jag känner mig växa i en kruka just nu, en kruka som består av henne och hennes lägenhet. Jag är ett träd som bara blev misshandlad i det vilda, och måste omplanteras i en kruka för att kunna växa vidare. Min kruka är ett underligt limbo mellan civilisationen och naturen, mellan Systemet och hemlösheten. Jag tillhör ingendera, liksom. Jag har alltid lite svårt när jag ska förklara var jag bor, jag måste alltid förklara att jag bor hos Titti, men bor inte där officiellt, utan är officiellt hemlös, jag är inte skriven hos Titti och betalar ingen officiell hyra.
I denna kruka mår jag rätt bra, fast krukan har känts för trång på sistone. Mitt psyke har varit stabilare än sedan jag första gången insjuknade i psykos 2008. Inga psykoser sedan 2012. Psykmedicinerna har jag också att tacka, de tillhör väl också min kruka, fast de är bedrägliga, som vanliga droger. Av båda mår man bra, men de bryter ner en på lång sikt.
Denna fruktbara lilla kruka som jag växer i, har den underliga egenskapen att den möjliggör det som många längtar efter; att vara ekonomiskt fri att göra det man älskar, på heltid. Det jag gör, är folkbildning, att läsa och skriva och sprida kunskap. En aspekt som genomtränger det mesta jag gör. Det var också det jag sysslade mest med i min senaste mani för några veckor sedan, när jag åt för lite medicin. Jag verkade för religionsdialogen och skrev brev och miniböcker till olika utvalda personer, och hjälpte
St. Clara Kyrka att bygga ett lånebibliotek, som jag donerat många böcker till, och fortsätter göra (detta är en av mina ögonstenar, att kyrkfolket bildar sig!)
Jag uppmanar alla till att leva mer asketiskt så att de behöver jobba mindre, så att de får mer tid att göra det de verkligen älskar, vilket ofta brukar vara något gott.
Min kruka höll på att gå sönder i min senaste mani för en månad sedan, men jag lappade ihop den i hast, rädd för att jag inte är stark nog ännu att planteras ut i det vilda - för det är det hemlösheten är. Skulle det blir slut med Titti, tror jag nämligen att jag skulle välja det hemlösa livet framför att skaffa en lägenhet, det senare något som skulle tvinga mig allt längre in i Systemet. Jag anses nämligen för frisk för att få ordentlig sjukpension, nu får jag bara en minimal pension på drygt 500 kronor i månaden. Den som inte är sjuk och får sjukpension måste jobba om han inte vill riskera hemlöshet. Så har jag förstått att det fungerar.
Ett underligt fenomen när det gäller hybris
Det är ett underligt fenomen, den som blir jämlike och lever som jämlike med alla ickemänskliga djur och växter (däri inbegripna svamparna, insekterna, bakterierna, cellerna, molekylerna och atomerna), höjer sig moraliskt, i sin livsstil, över de civiliserade (de flesta människor på vår planet är väl detta?), som ser sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna och lever efter detta rättesnöre, i alienation från det djuriska och naturliga. Kanske är det förra hybris, men vad är större hybris, att principiellt tro sig stå över de flesta varelser i kosmos, kvintillioner i antal, och vara jämlike med bortåt sju miljarder civiliserade människor, eller att tro sig ha en bättre livsstil och bättre moral än de civiliserade, alltså de flesta människor på vår planet, men tro sig vara jämlike med kvintillioner ickemänskliga djur och växter? Kvintillioner är förresten en ofattbar underdrift, oändligt många är närmare sanningen (man måste också tänka på varelserna i andra universa än vårt). Och dessutom tror den som förenat sig med djur- och växtriket, inte att de är mer värda än de civiliserade människorna rent principiellt, så som dessa tror sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna, utan de tror bara att de i sin livsstil lever närmare det gudomliga än dem, naturen är nämligen det gudomliga för dessa heliga dårar.
Men eftersom det är så få människor som ser sig som jämlika med ickemänskliga djur och växter (allra minst med bakterier och atomer!), och lever därefter, får sådana som har det så lätt "jantelagsångest": vem tror du att du är, som tror dig veta bättre och leva bättre än största delen av mänskligheten? Har du haft sådana tankar och sådan ångest nån gång, och önskat att du hade fler som tänkte och levde som du, för att kunna rädda dig från hybris?
Den kristna kyrkan lever i det Gamla Förbundet
En liten tid, på de första apostlarnas tid, stod den kristna kyrkan och dallrade på gränsen till det
Nya Förbundet, särskilt under förföljelserna, som hade en särskild förmåga att förädla de kristna*, sedan gled kyrkan sakta och omärkligt tillbaka till
Gamla Förbundet och där har den förblivit sedan dess, allt starkare med tiden, förutom några ytterst få undantag, mer på individnivå än på församlingsnivå (tänk på alla
heliga dårar, som Franciskus, t.ex.)
Vad jag anser det Gamla Förbundet vara, kan ni räkna ut; det är "förebilder" till Naturens paradis som går att hitta här och där i civilisationens skrymslen. Det Nya Förbundet är Naturens paradis själv i all sin härlighet, där fåglar och myror lever. Relationen mellan Gamla och Nya Förbundet är ungefär som relationen mellan bokstav och verklighet, mellan människan och hennes skugga, vilket även Nya Testamentet lär (se t.ex. Hebr. 8:5 och Kol. 2:17)
* "Martyrernas blod är kyrkans utsäde" (Kyrkofadern
Tertullianus)
Sjukt att laga hål i kläder
Det mode som varit i ropet under det senaste decenniet, där man gör hål i kläderna med flit, är en skändning av kläderna och ett hån mot de fattiga, som strävar och jobbar för att lappa sina kläder. Att göra hål i kläder med flit, förkortar deras livstid avsevärt, eftersom hålet hela tiden blir större, och blir så stort till slut att man måste kasta kläderna. Skulle 1800-talets bönder få höra om detta mode, skulle dom skaka på huvudet och tänka att vi mist förståndet. Ja, det har vi sannerligen, det syns på en hel del områden.
"Domedagsbiblioteket"
(en ljuvlig dröm som jag har)
"Domedagsbiblioteket"
Plats: Norra Latin, Olof Palmes gata 28, Stockholms centrum, nära Drottninggatan.
Antal böcker: 5 millioner böcker, på många olika språk, men mest på svenska och engelska.
Ägare: Svenska Akademien
Karaktär: Ett bibliotek för att avslöja vad som verkligen har hänt i historien, så att omoralen och civilisationen kan få sin dom. Biblioteket ska samla de böcker som bäst avslöjar detta, avslöjar sanningen, är mest "apokalyptiska" (ordet "apokalyps" betydde ursprungligen "avslöjande").
Syfte: Att hjälpa oss att lämna civilisationen, bygga broar tillbaka till verkligheten, naturen. Norra Latins domedagsbibliotek skulle vara en förebild för andra länder, som alla skulle uppmuntras att inträtta domedagsbibliotek i sina huvudstäder. Det känns förresten ibland som om vi aldrig kan få tillräckligt många bibliotek och tillräckligt stora sådana.
Böckernas karaktär: Fokus på radikal och civilisationskritisk litteratur, men också på under-groundlitteratur, att göra denna litteratur känd och tillgänglig för allmänheten. Nästan som ett öppet magasin i Kungliga biblioketet.
Uppbyggnad: Som Jerusalems tempel på Jesu tid, med tre huvudavdelningar:
1) "Förgården": allmän litteratur ur alla kategorier och ämnesområden (nästan hela biblioteket)
2) "Det heliga": Anarkistisk litteratur och ekolitteratur (ett enda stort rum)
3) "Det allraheligaste": Anarkoprimitivistisk litteratur (i en stor kåta i "Det heliga"-rummet)
Bibliotekarier: 24 "äldste", väljs av Svenska Akademien på livstid (Svenska Akademien äger biblioteket).
Övrig personal: Sju "änglar", dvs. sju psykoterapeuter som har sina mottagningar i källaren, där man kan få gratis psykoterapi för att kunna tackla de insikter som biblioteket ger. Väljs av de 24 "äldste". Fokus på ekopsykologi. De fattigaste prioriteras.
Öppettider: Biblioteket är öppet dygnet runt, personalen arbetar skift.
Program på biblioteket: Föreläsningar med apokalyptiskt innehåll, och föreläsningar i naturens anda.
Annat: Man får övernatta gratis i ett stort rum i källaren, som är speciellt riktat till hemlösa. Där finns också gratis mat som butikerna har gett av det de slänger. Nattetid är det personal på plats, som arbetar skift med övervakning så att alla kan sova i trygghet.
Alla får donera böcker till biblioteket, men inte alla böcker godkänns.
(idén har sitt ursprung i mina fantasier om "Belöningsrättegången i Norra Latin" sommaren 2011, som vissa av er kanske kommer ihåg från Facebook)
Något om hur nyttigt det kan vara att kulturer befruktar varandra
Jag är mycket för religionsdialog, kulturmöten och att kulturer befruktar varann (jag betackar mig dock för turismen!). Det finns ofantliga möjligheter här till att öka förståelsen för sin egen och andras kulturer, och till att hitta i andra kulturer nycklar till att öppna gamla bortglömda låsta kassavalv i sin egen kultur, där nyckeln för länge sedan glömts bort. Min egen förvandling till naturbarn och luffare/uteliggare 2005-2006 var mycket ett resultat av mitt möte med New Age-rörelsen, genom
Brobyggeutbildningen vid Betel Folkhögskola i Stockholm samma år, en utbildning där New Age-folk och kristna fick mötas och föra dialog. Jag var kristen på den tiden, men New Age-rörelsen, med sin starka naturandlighet, gav mig helt centrala tolkningsnycklar till min egen kristna tro, för att närma det gudomliga och det naturliga till varann, ja till slut se att de är samma sak.
Vad är viktigare för att länder och folk skall vara sams och inte vara i konflikt och krig, än kulturmöten och religionsdialog där man lär sig förstå varann och kommunicera? Vi vet hur hälsosamt detta är, men ändå ser vi sällan kristna besöka moskéer eller muslimer besöka kyrkor. Vår egen tros obefläckade renhet är tydligen viktigare än att undvika krig och konflikter. Måtte religionerna vakna innan det är för sent och vi befinner oss i ett nytt stort krig.
Något om det paradis som väntar oss alla
Är himmelska nära döden-upplevelser symboler för den paradisiska mikrolivstillvaron som man håller på att gå över i (se
detta inlägg om min syn på vad vi kanske blir efter döden)?
Vad är det mest paradisiska i denna tillvaro? Jag skulle säga: "vilan i Gud", detta klassiska begrepp inom kristen mystik (jo, många mystiker har upplevt det redan som civiliserade!). Att man inte kan göra så mycket fel, att det inte kan bli så mycket fel, gå så mycket fel. Hos bakterier finns inte samma sårbarhet som hos oss människor, tror jag. Ju mera invecklat liv, desto sårbarare är det. Och det är ju människans extrema sårbarhet, att så mycket kan gå fel, som gjorde att syndafallet, civilisationens uppkomst, möjliggjordes och tog plats. Bakterierna kan aldrig ha något syndafall, de är evigt trygga i det gudomliga, atomer, molekyler och celler likaså.
Något mer om den fria viljan
Det enklaste argumentet för att vi inte har fri vilja är att vi inte förstår våra val när vi tar dem, vi förstår helt enkelt inte vad som är på gång medan det pågår, först efteråt, när vi funderar över vad som hände, brukar vi förstå. Medan det pågår går allt för fort för att vi ska ha tid att reflektera. Vi har det inte så att vi för varje ord och handling upplever oss stå inför ett val mellan olika alternativ, som vi sedan väger och väljer mellan. Nej, det går för fort för att vi ska hinna sånt.
Även de första kristna för 2000 år sedan fattade detta. Läkaren Lukas lägger följande ord i Jesu mun när han hänger på korset: "Fader, förlåt dem, de förstår inte vad de gör". (Luk. 23:34)
Det här är en urgammal insikt, och får oss att bli milda mot förbrytare och kriminella, politiker, poliser och präster.
Även när vi väljer på ett medvetet sätt, efter lång betänketid, har vi ingen fri vilja, ty vi är styrda av en här av orsaker som vi inte har kontroll över och inte har valt.
Roligt uttryck om mopsar
"Det finns inget ont i en mops"
(Bevingat uttryck bland hundägare, fick höra det av en mopsägare)
Min kommentar: Det gäller alla hundar egentligen, hos mopsar blir det bara extra synligt det alla hundar har. Detta vet de flesta hundägare, bättre än andra som inte har hundar. Ändå finns det många som är rädda för stora hundar. Jag var själv rädd för hundar när jag var liten, särskilt schäfrar. All rädsla har försvunnit sedan jag började hälsa på hundar på gatan för nästan tio år sedan, jag har räknat ut att jag måste ha hälsat på hundar åtminstone trettio tusen gånger sedan dess. Aldrig har de gjort mig något ont, tre gånger har jag blivit biten så att det kom lite blod (bl.a. av en polishund som jagade mig med poliser 2009), men det blev väldigt små sår, jag har aldrig blivit biten farligt. Det finns visserligen hundar som biter stora sår, men det måste vara extremt sällsynt. Då är det mycket farligare att röra sig i trafiken. Jag har aldrig hört om nån hund som dödat en människa. Men även om de skulle bita farligt, så tror jag fortfarande att det inte finns någon ont i en hund, att de är syndfria.
Till alla plågade naturens krigare
O du plågade krigare som har beträtt vägen
tillbaka till naturen, och offrar dig för henne;
en liten tid måste du lida dig igenom
den civiliserade smärtan,
men bortom den
öppnar sig det förlovade landet,
det du såg i den där sparven en gång,
din djurlikhets arv ligger där och väntar på dig,
och om du skulle förvägras ditt arv
under din livstid här på jorden,
skall allt tillfalla dig i dödsstunden,
ty då ska du återgå till ditt ursprung,
kanske till mikrolivets paradisiska, trygga värld,
som har samma anda som fåglarna och hundarna,
ett arv som ingen psykiatriker eller polis
kan förvägra dig
när den tiden kommer.
Det är som aposteln Paulus säger:
"Men om vi är Guds barn,
ska vi också få ärva allt det goda
som finns hos honom" (Rom. 8:17)
En fågel har byggt sig ett bo i min lilla hydda!
När jag besökte min nya lilla hydda (den jag byggde 2010) i Nackareservatet nyss, för att vattna mitt kära plommonträd (mitt skötebarn!) som jag planterat nära hyddan för två år sedan (i en skogsglänta, lite gerillaplantering, alltså), upptäckte jag att en fågel byggt ett stort fågelbo i min hydda sedan jag senast var där förra hösten. Det måste ha varit en stor fågel, så stort var boet, och det var ett bo, det gick inte att ta miste på. Jag känner mig hedrad! Dock ingen fanns i boet. Hyddan håller på och ruttnar hela tiden, den är byggd av vanliga trädstockar, inget impregnerat trä, så den kommer att ruttna sönder till slut. Får se om jag kommer att klara att fixa till den när den faller ihop.
Öppet brev till mina vänner: Hur ska jag klara att sluta med mina mediciner?
Kära vänner!
I
detta blogginlägg skriver jag om hur det gick när jag skulle trappa ner på mina mediciner till en fjärdedels dos, 5 mg Zyprexa. Jag var tvungen att gå tillbaka till 10 mg Zyprexa efter att ha blivit manisk, ångestfull och sömnlös efter att jag varit två veckor på 5 mg Zyprexa. Men jag fick också uppleva "paradiset".
Jag tänker inte ge upp. Många psykiatriker (ofta alternativa sådana) varnar för långvarig användning av antipsykotiska mediciner, och jag har nu ätit mina i många år (sammanlagt säkert sex, sju år, om jag räknar alla kortare perioder på medicin). Psykiatrikern
Peter Breggin säger att ju kortare tid på psykmediciner, desto bättre livskvalitet. Han uppmanar folk till att sluta med sina antipsykotiska mediciner, så giftiga saker är det, men inte abrupt, utan så långsamt som man känner att man behöver.
Den här korta videon av Breggin var en varningssignal för mig. Det finns många sjukdomar som man kan få av långvarig användning av antipsykotika, bl.a.
tardiv dyskinesi, fetma, diabetes, för hög kolesterolnivå, hjärtproblem och tjugo år kortare livstid. Alla mina talrika obehagliga biverkningar (se en lista på dem i
detta brev) bekräftar bara för mig hur farliga grejer det är fråga om.
Jag vet dock riskerna med att jag försöker sluta. Det kan bli en till tvångsvårdsinläggning på psykiatrisk avdelning, på obestämd tid, vilket känns fruktansvärt (hade man bara fått en hederlig dom, så man visste hur länge man måste plågas!). Min relation med Titti höll också på att brista av min mani och rastlöshet för några veckor sedan.
I följande dilemma står jag, på följande smala stig går jag; på ena sidan har jag en avgrund av allvarliga sjukdomar som jag kan få av att äta mina mediciner livet ut, på andra sidan stigen gapar de psykiska problemens avgrund som jag kan få av att sluta med medicinerna; psykos, mani, sömnlöshet, ångest, depression.
Hur navigerar jag genom denna Dödsskuggans dal (detta får mig att tänka på Kristens vandring genom Dödsskuggans dal i John Bunyans berömda bok
Kristens resa)? En sak är klar, och det är att jag behöver hjälp, all hjälp jag kan få. Dock avsäger jag mig all "terapeutisk agression" från psykiatrin. Det är inte sån hjälp jag behöver, den bara stjälper och får mig att vilja sluta leva.
Igår i samtal med Titti fick jag en idé till hur jag skulle kunna få hjälp. Min idé baserar sig på tankar i psykiatrikern Edward M. Podvolls bok "
Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" (1990). Den går ut på att man bildar ett stöd-team kring den mentalpatient som ska rehabiliteras och sluta med sina mediciner. Ett team bestående av mest volontärer och några professionella som koordinerar det hela. De träffas sedan med jämna mellanrum i patientens hem, för att stödja och hjälpa henom genom processen.
Detta är vad jag skulle behöva när jag snart, om en månad eller så, börjar trappa ner på medicineringen igen. Jag tänkte ta det långsammare denna gång, först ner till 9 mg, och två månader på den nivån, sedan 8 mg två månader, och sedan vidare två månader på varje milligrams nedtrappning. Jag kan förkorta eller förlänga tiden beroende på hur det går. Men i princip räknar jag med att det kommer att ta ca ett år och åtta månader att trappa ner helt, två gånger tio månader är tjugo månader. Det orkar jag nog!
Jag har ingen Podvoll som kan koordinera ett sådant stöd-team, därför har jag tänkt att jag själv ska ta tag i att välja vem som skulle kunna passa i ett sådant. Jag har några kandidater här:
Vill någon av dessa vara volontärer:
Poeten och filosofen Carl Uhnbom
Poeten och trubaduren Markus Beijar Mellin
Poeten och romanförfattaren István Molnár
Poeten och fotografen Titti Spaltro
Poeten och filosofen Jonathan Jonsson
Filosofen och idéhistorikern Mats Barrdunge
Filmaren Antonie Frank
Fotografen Lars Säfström
Dramapedagogen Annika
Musikern och administratören Miguel Robaina från Skarpnäckskyrkan
Veteranen Anders "Pompe" Lindmark från Gebers ekoby, Stockholm
Läkaren Britt-Marie Ringerz, Tittis moster
Rolf
Vill någon av dessa vara koordinatorer:
Min psykiatriker Macario
En diakon/diakonissa (Inga Pagréus?) från St. Clara kyrka
En präst från St. Clara kyrka
En pastor från Skarpnäckskyrkan
En diakon/diakonissa från Skarpnäckskyrkan
(St.Clara kyrka har varit mitt främsta andliga hem i många år och är de hemlösas käraste kyrka)
De flesta av mina kandidater har som meriter att de har följt min utveckling i en längre tid, läst min blogg och vissa av mina skrifter, och vet vad jag står för och vad min andliga kamp är. Vissa av dem har också egna mentala problem, och egen kontakt med psykiatrin, vilket hjälper dem att förstå mig. Med detta brev, som jag skickar till kandidaterna, vill jag fråga dem om de skulle tänka sig att ställa upp som volontärer om drygt en månad eller så, för att hjälpa mig att sluta med medicinerna, hjälpa mig att balansera på den smala stig som psykiatrin har tvingat mig in i, tills jag nått trygg mark. Mitt stöd-team skulle också kunna stödja mig om jag blev tvångsvårdad igen, genom att försvara mina rättigheter gentemot psykiatrin, och kämpa för mig så att jag inte behöver vara inlåst för länge, teamet skulle kunna samlas och besöka mig på psyket. Detta känns som en mycket viktig trygghet, ty jag litar inte på psykiatrin, så mycket ont har den gjort mig.
Mitt förslag är att mitt stöd-team och jag träffas på nåt ställe i stan eller hemma hos någon, en gång varannan vecka (en gång i veckan om det krisar till sig), och samtalar i en eller två timmar eller så, kring hur vi ska lösa de problem som uppstår av min nedtrappning på medicinerna. Till att börja med. Det är allt jag ber om.
De som jag har i listan på kandidater och vill vara med på projektet kan svara på detta brev till
[email protected] (om vi inte chattmejlar på Facebook) eller
Lars Larsen
c/o Titti Spaltro
Ängskärsgt. 4
11529 Stockholm
Vänliga hälsningar, Lars
Podvoll om galenskap
"Få är de galningar som kan mäta sig med galenskapen"
(Edward M. Podvoll, ur boken "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" 1990, jag citerar fritt ur minnet)
Utdrag från en text av mig i en brevväxling med Ingrid Weckström
"Jag tror vi i dödsstunden återgår till ursprunget, till källan, för var vi inte en mikroskopisk varelse när vi blev till i befruktningsstunden? Vi har varit där, därför måste det gå att bli det igen, genom en otrolig förvandling i dödsstunden. Och jo, även jag har haft lusten att utplånas p.g.a. allt lidande, men på sistone har jag känt naturens paradis så starkt, p.g.a. nedtrappning på medicinerna, att jag har börjat hoppas på en fortsättning efter döden. Är det inte så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att ens lycka ska ta slut? Har du haft det så nån gång? Jag hade det så bl.a. när jag första gången rökte cannabis, jag ville inte att mitt ljuvliga tillstånd skulle ta slut."
Något om smartphones
Är smartphones verkligen smarta? Kanske i en väldigt smal, rent teknologisk bemärkelse. Men är det smart att för sin existens kräva tusentals slavar i Asien och Afrika, göda de rikas och förtryckarnas intressen, och kräva en hel del naturförstörelse och resursslöseri? Det är inte smarthet, utan yttersta dumhet. Men det hör du aldrig från smartphonetillverkarna, som inte ser bakom fasaderna, utan bara ytan. Deras bildning och förstånd räcker tydligen inte längre.
All materia är levande!
Jag skulle gärna vilja att någon fysiker svarade på följande frågor:
Hur kan någon materia vara död? Hur kan någon materia ställa sig utanför livet, och inte delta i livets ström? Vad är död materia överhuvudtaget? Hur föreställer fysikern sig detta döda tillstånd? Är den som "icke-existensen" eller något? Hur kan en atom vara död, alltmedan elektroner rör sig livligt kring atomkärnan i varenda eviga atom? Är denna rörelse inte liv? Varför, isåfall?
Ett av tillvarons häftigaste faktum är att universum inte bara är oändligt stort, utan också oändligt litet. Om vi hade haft ett elektronmikroskop som skulle förminska oändligt många gånger, skulle vi hela tiden kunna gå till mindre och mindre, utan slut.
Vad döljer sig i dessa mikrokosmiska universa? Kvantfysiken stoltserar med att ha löst många av dess gåtor, men jag skulle säga att de ännu håller på att lära sig ABC-boken om tillvarons mikrokosmos. Dess verktyg och begrepp är ofattbart klumpiga, och kommer att nå en gräns bortom vilken de aldrig kommer att nå. Kanske har de redan nått den gränsen. Och det är ungefär som att nå månen, medan resten av kosmos ligger outforskat.
Att postulera att all materia som inte liknar på det vi vanligen kallar liv, är dött, gör att största delen av kosmos måste te sig som dött för en sådan människa, ty största delen av universum, både i dess makrokosmiska och mikrokosmiska del, är sånt som inte passar in i det vi vanligen kallar liv. En sannerligen ohygglig och dyster livssyn. Är det detta som gör fysiker så fantasilösa och döda i själen? Att det mesta är dött för dem? Är det detta som gör att de kan godkänna en nästan gränslös exploatering och skändning av den s.k. "döda materien"? Att denna bara är en hög resurser för dem, att experimentera med och använda enligt eget förgottbefinnande? Jag tror definitivt att det finns en länk här.
Jämför detta med vilda urfolks uppfattningar av materien, där en sten kan bära på en förfaders ande. Respekten för materien blev därefter. Kanske det blev en del vidskepelser, men fysikernas uppfattningar om den "döda" materien är tusen gånger vidskepligare. Ty en atom i en sten är en levande varelse, och det finns ett släktskap mellan allt liv, vi har samma ursprung. Atomen kan på det sättet vara en förfader, kanske från tiden kring Big Bang?
Det finns också en underlig hybris som går ut på att desto mer något liknar på mänskligt liv, desto mer "utvecklat" och "avancerat" och "medvetet" är det. Hunden är således mindre utvecklad och intelligent än människan, och atomen är mindre utvecklad och intelligent än hunden. Detta är en obehaglig lära som liknar mycket på de kristna fundamentalisternas uppfattning om att människan är "skapelsens krona". Men vad vet vi om hundars intelligens? Varför är deras unika sorts intelligens, som kan vara bra mycket mer avancerad än den människan har på samma område (tänk på luktsinnet), mindre värt än det som är unikt för människan? Och vad vet vi om atomers intelligens? De kan vara jävligt smarta på sitt sätt. Även de har lika lång evolution bakom sig som oss, lika lång tid att utvecklas och bilda spännande kombinationer. Vi bara fattar inte ett dyft av vad de håller på med, och kvantfysiken kan inte säga mycket om det. Det är hybris att tro att vi står över atomerna, och har rätt att hålla dem som slavar och resurser bara för vår egen lyx och vårt förtryckarsystem. En vacker dag marscherar vi väl även för atomernas rättigheter, till att få finnas naturligt, i det vilda, i sammanhang som inte förtrycker andra varelser.
Lite filosofihistorisk bakgrund
Uppfattningen att all materia är levande kallas "
hylozoism" inom filosofin. Och uppfattningen att all materia är besjälad, är medveten, kallas "
panpsykism". Ingen av dessa ismer har kastats i filosofihistoriens soptipp som hopplöst flum. De är levande traditioner än idag. Biologen Ernst Haeckel, teosofen Madame Blavatsky och filosoferna Martin Buber och Ken Wilber är väl de mest kände moderna förespråkarna för hylozoismen, och filosoferna Bertrand Russell, Thomas Nagel och Galen Strawson (alla tre ateister och välpublicerade filosofiprofessorer) är de mest kända förespråkarna för panpsykismen, som folk annars lätt förpassar till New Age-mumbo jumbo-skräpkorgen.
Något mer om odödligheten
För mig känns det naturligt att leva, att finnas till. Jag kan inte tänka mig att inte finnas till, det känns onaturligt på nåt sätt. Det känns visserligen onaturligt att leva i civilisationen, och den har fått mig att vilja sluta leva, men naturen ger mig bara livslust.
Om det känns naturligt att finnas till, och onaturligt att inte existera, måste det inte då finnas ett vatten att släcka törsten efter liv i dödsstunden? Jag menar att det gör det, men på ett sätt som få har kunnat föreställa sig, eftersom det kräver för mycket ödmjukhet för att en civiliserad ska kunna godta det; att leva vidare i tillvarons mikronivåer, som bakterier och celler, se mer om detta i
föregående blogginlägg.
Mitt lilla svaga hopp om att leva vidare efter döden
Den 10.5. i år hände något märkligt. Jag hade gått i två veckor på en fjärdedels dos psykmediciner, och kände mig allt mer levande i själen. Den natten fick jag inte sova, utan blev istället fylld av en paradisisk ande, "Jesu ande". Kärnan i denna ande var den djupa tilliten till att livet är något fundamentalt gott, som man inte behöver vara rädd för, och att man därför kan våga leva fullt ut, och inte vara rädd att man ska bli ond om man "släpper taget". "Vilar i den tillit som skapar världen", diktade Karin Boye. Det var denna tillit jag blev fylld av då.
Visserligen gick det åt helvete sen, nästa dag, ty jag brände mig på civilisationen och fick mani, ångest och ytterligare sömnlöshet. Jag hamnade gå tillbaka på medicineringen. Men jag ska aldrig glömma detta "dop i Den Helige Ande".
Sedan denna natt har det hänt något underligt med min filosofi. Jag vill inte längre sluta existera när jag dör. Livet är för ljuvligt, dvs. naturen är för ljuvlig. Det är ju så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att lyckan ska ta slut. Men när man har det tungt, vill man att det tunga ska ta slut. Är det inte bara i helvetet som man vill sluta existera? Och jag har varit i helvetet, psykiatrins helvete. Det var när jag varit två år på tunga mediciner, längre än någonsin förr, som jag ville sluta existera när jag dör (mycket p.g.a. hemska biverkningar som en kronisk smutsighets- och skamkänsla i skallen, som jag trodde aldrig skulle går bort) Och jag ville också att mänskligheten skulle dö ut, som mitt sista hopp om att naturen skulle kunna räddas. Inte särskilt hoppfullt, varken det ena eller andra.
Jag vill dock inte leva i evighet i någon andevärld, ty då blir det genast himmel och helvete, vilket är mig motbjudande. Och jag vill nog inte bli människa i nästa liv, så länge civilisationen råder. Men det är inte någon vanlig reinkarnationslära jag hoppas på, utan en väldigt underlig själavandringslära, som jag delvis presenterat för första gången i min ekoteologiska bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) (se avsnittet "Djurisk esoterik"). Den går ut på att vi inte har någon mellanperiod i andevärlden, utan att vara inkarnerade, efter att vi dör, utan vi går genast in i nästa inkarnation i dödsstunden, och vissa har förvisso en nära döden-upplevelse, men detta bara på dödens gräns, inte efter döden utan att vara inkarnerade (förvisso kan man inleda sin nästa inkarnation drömmande). Andevärlden är en illusionär värld utan objektiv existens, ungefär som våra nattliga drömmar. Min själavandringslära kräver inga mirakler, inget övernaturligt, ty jag tror vi lever vidare i vår kropps mikronivåer, som bakterie eller kroppscell (troligtvis bakterie, ty dem har vi överlägset flest av). Om vårt medvetande är förmöget att skapa ett helt kosmos i nära döden-upplevelserna, som vi går in i och tror är verkligt, varför skulle det då vara så svårt att krympa ner till mikronivåerna, och leva vidare som bakterie eller cell? Det är faktiskt avsevärt enklare, och kräver inga mirakler. Däremot blir vår själs förvandling så total, att många nog behöver en nära döden-upplevelse för att förbereda sig för det nya, så att övergången går smidigt. Men ju närmare man levt naturen som människa, desto lättare blir övergången.
Varför behövs inget övernaturligt? Jo, ty man kan tänka sig att precis som vår kropp inte slutar existera bara för att den dör, utan omvandlas totalt istället, precis så går det med vårt medvetande, som faktiskt också är en del av vår kropp. Varför måste just det sluta existera? Inget slutar existera i naturen, allt bara omvandlas, ibland totalt. Hur naturligt är det inte att tänka sig att även medvetandet är en del av naturens kretslopp, och omvandlas i döden istället för att förintas? Det finns faktiskt inga urfolk som inte tror på reinkarnation i någon form, det finns ateistiska urfolk, men även de är animister, tror på reinkarnation. Träden och stenarna har andar, ibland förfädernas andar. Vilken respekt för allt levande detta skapar!
Men vi blir nog inte människor i nästa inkarnation, det är så gott som omöjligt, ty då måste vi liksom finnas i den där spermien som befruktar eller i ägget som befruktas (eller hur det nu går till att vi blir människor). Hur många millioner år krävs det för att vandra genom olika existenser tills man hamnar där? Många. Jag tror alltså att vi vandrar genom alla möjliga existenser, vi lever kanske först som bakterier, sedan som larver, sedan som myror, sedan som örnar, sedan som bin, sedan som sparvar, sedan som trollsländor, osv, osv. Och mellan varje sådan livsform vandrar vi genom många underliga existenser och på många äventyr. Ibland vandrar vi neråt mot mindre livsformer, ibland mot större livsformer. Livet är nomadiskt! (Har du någonsin sett ett vilt djur som inte ständigt ska ströva och flyga och krypa omkring, om vi bortser från ruvande djur och sovande djur? Detta är Livets väsen!)
Är detta hemskt? Är ni rädda för detta? Vill ni detta? Svaret beror mycket på vad man har sett av naturens paradis. Är man mycket civiliserad, har man en tendens att demonisera naturen, och detta är kanske orsaken till att så många ateistiska vetenskapsmän inte vill tro på ett liv efter döden. Men när man närmar sig naturen, ser man att naturen är en Edens lustgård, i vilken man vill leva i evighet. Och ja, vi ska få leva i evighet där, hoppas jag, varenda en kotte av oss. Så ljuvlig är naturen. Om vi efter några millioner år själavandrar till att bli människa, då är det nog slut med civilisationen, då har människan återgått till paradiset i naturen.
Menar jag att vi i naturens paradis aldrig känner smärta mer? Nej, jag skiljer bara mellan civiliserad smärta och natursmärta. Den civiliserade smärtan är onaturlig, är ett helvete, natursmärtan går att leva med. Den civiliserade smärtan är ångest, nattsvart depression och rädsla både för livet och döden, man vågar inte ens ta livet av sig om det blir för tungt. Natursmärtan är som febern och hostan, känns ganska naturlig, något som går att leva med, och natursmärtan är inte rädd för döden, så att skulle det bli för tungt, går man vidare till nästa liv. Denna säkerhetsventil gör att det faktiskt aldrig blir för tungt. Ett befriande faktum.
Men som sagt, detta liv efter döden är mitt lilla hopp, inte en dogmatisk tro. Är det förbjudet att hoppas på sånt här i den ateistiska församlingen i världen? Är det fegt, är det religiöst, är det vidskepelse? Men min tanke stannar vid dödens port, jag kan inte föreställa mig hur det i detalj ska gå till att vi blir en bakterie eller en cell, och hur vi vandrar vidare genom många existenser. Och vad medvetandet är, gör också över mitt huvud. Dock, det ska bli spännande att se vad som ska ske i dödsstunden. Det måste bli en bra trevlig överraskning, så ljuvlig tycks mig naturen, som ju döden är en del av.
"Vilar i den tillit som skapar världen", dikt av Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)
Min kommentar: Är det denna tillit som får stararna på Djurgården i Stockholm att ännu bygga bon i träden och föda ungar? De har inte gett upp hoppet! För oss människor är dock hoppet bundet till att vi inte föder barn, tilliten till livet gör att vi vågar behärska oss. Det är de människor som har tappat hoppet och skiter i allt som föder barn idag.
