Livet, Naturen, är något fundamentalt gott

Om jag ska nämna några av de mest grundläggande grundpelarna för min ekofilosofi och min djurism, det som allt annat vilar på, så är en av dem (en annan är kenosis) känslan av att livet ytterst är något fundamentalt gott. Verkligheten/Naturen är god, inte ond. På detta vilar en annan av mina grundläggande övertygelser, att livet bör vördas, att allt liv är heligt, i Albert Schweitzers efterföljd. Detta delar jag med alla ursprungsbefolkningar, för vilka naturens helighet är något väsentligt. 
 
Det är inte det för alla. I västvärlden har naturen i stor skala avsakraliserats, naturen har mist sin helighet, och får utnyttjas och exploateras ohämmat, naturen reduceras här ofta till en samling naturresurser att skövla och exploatera, djuren domesticeras, tämjs och blir våra slavar, eller, om de har tur, våra keldjur. 
 
Inte sällan försvarar sådana människor sig med att naturen är grym och bör tämjas, medan det verkar som om de tror att civilisationen är god, är helig, inte naturen. 
 
En gång debatterade jag med en finsk anarkist om huruvida hans hund var fascistisk eller ej. Jag menade bestämt att hundar inte är fascistiska, medan anarkistens bestämda åsikt var att hunden var fascistisk, och behövde tränas och tämjas till icke-fascism. 
 
Mycket beror på vilken sida i denna debatt vi tar. Är naturen ond eller god, eller kanske bara neutral? Är vilda hundar och vargar fascistiska och onda, då är hela den vilda naturen fascistisk och ond. Ja, då är själva verkligheten ond, och vi blir goda genom att bekämpa den och ta avstånd från den. 
 
Ett sådant tänkande leder till den kollektiva psykos och den alienering från naturen som vi kallar civilisation. Vi flyr då in i en fantasiverklighet, en alternativ verklighet, en virtuell verklighet som är alienerad från naturen. Konsten idag är en sådan verklighet. Den behövs inte om Verkligheten är god, då vågar vi ha direktkontakt med Verkligheten, såsom djuren har det, utan att fly in i det virtuella, närda av önskedrömmar. 
 
Livet, naturen, är alltså något fundamentalt gott. Den är värd att kämpa för, värd att offra sig för. Är den god, då vågar vi överge civilisationen för att återgå till naturen. Tror vi inte detta, ja då faller vi lätt offer för teknologihybris ("technograndiosity", som James Howard Kunstler skulle säga) och övertro på civilisationens godhet, stängande våra öron och ögon för klimatförändringar och naturförstörelse. 
 
Att tro att livet är gott betyder inte att man man tror att naturen och livet är fri från grymhet. Döden, som är en del av livet, är grym. Men döden har inte sista ordet (och för den som lider kan döden vara något gott). Livet har det. Livet och det goda vinner till sist, livet fortsätter trots allt, och kan aldrig förintas, inte ens i värmedöden i vårt universum. Liv kommer att fortsätta leva i andra universum.
 
Det viktiga för mig är inte att jag fortsätter att finnas till, utan att Livet gör det. Livet är viktigare än jag själv, att Livet får fortsätta spira och vördas någonstans i vårt multiversum. Och det behöver inte ens nödvändigtvis vara biologiskt, organiskt liv, utan även det oorganiska livet är något gott, och ytterst sett levande. Jag har en instinktiv känsla av att själva existensen är något gott, och att det inte finns "död" materia. Det är vi människor som har hittat på att det finns "död" materia. Verkligheten gör ingen sådan uppdelning mellan dött och levande, och det finns antagligen inte något sådant. Vi vet att elektroner och protoner rör sig i den "döda" materiens atomkärnor, även i berg och sten. 
 
Om vi skall rädda planeten och mänskligheten behöver vi återfå en nästan "religiös" vördnad för naturen, och lämna gudarna och andarna därhän, de är de som är verkligt döda, och i sitt dyrkande av dem avslöjar civilisationen sin nekrofila natur. Vi behöver bli biofila igen, återfå vördnaden för det som verkligen finns, istället för att dyrka det virtuella och illusionära. Internet är egentligen religionens yttersta förlängning och slutpunkt, "andevärldens" materialisation. Jag ser fram emot Internets och Facebooks död, och Verklighetens och stamkänslans, communityandans återkomst. På min gravsten får det gärna stå:
 
Här vilar Lars Larsen
"Skogsmannen Snigelson"
En som längtade ofattbart 
efter datorernas och Internets kollaps
och Verklighetens återkomst.
Det var det han använde internet
till att speja efter. 

Gammal essä: Min politiska filosofi i ett nötskal

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal


Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.


(September 06)


Vad jag skrev 2008 om att utspy datorväsendet ur sin mun

"Visserligen förespråkar jag en långsam nedmontering av hela vår datoriserade tillvaro, men så länge det ännu finns gemensamma datorer på bibliotek o.l., ser jag ingen anledning att inte använda mig av internet - tills den dag kommer då Kristus är tillbaka här på jorden, och skall utspy den sista resten av datorväsendet ur sin mun. Tills dess vill jag naturligtvis utspy den själv, men vi kan bara göra det gemensamt, och genom att ta ett steg åt gången. Det första steget alla bör ta som har en tillstymmelse av längtan efter Kristi återkomst, är att utspy varje privat dator. Alltså: gör först datorn till ett gemenskapens tempel, en gästfrihetens symbol, således att ni delar dator med så många som möjligt. Därigenom uppstår redan en radikal minskning av datorernas antal. Sedan, först när detta har skett, alltså först när vi har fått kärleken till varandra, kan vi i ett enda gemensamt andetag utspy de sista resterna av datoriseringens förbannelse. Om det finns några datorer kvar efter detta kommande, kosmiska spyanfall, återstår att se. Teknik kan ju i vissa sällsynta fall återanvändas."
 
(från ett inlägg på min forna blogg "Lars Larsen" 26 Januari 2008)
 
Min kommentar: Nu väntar jag inte på Kristi återkomst, utan på den vilda naturens återkomst. Byter man ut dessa två mot varann, speglar texten ganska bra vad jag tänker nu.

Klokt sagt av min dubbelgångare Marcus Beijar Mellin

"datoranvändande borde utav miljöskäl tillåtas enbart genier vars mentalenergier överstiger energi förbrukningen..."
 
(Marcus Beijar Mellin, min dubbelgångare i Stockholm, nästan jämnårig, som liknar på mig och t.o.m. har samma psykiatriska diagnos som mig)

RSS 2.0