för naturens skull

(repris från Wildman-bloggen 2010)

Teologin har sannerligen inte många djuriska tänkare, ej heller många Nietzsche-lärjungar. Dom flesta är filosofer, poeter och skönlitterära författare. Men jag skall i serien "Ansatser till djurisk teologi" försöka gräva upp dom teologer som kan vara fruktbara att läsa när man vill skapa sig en djurisk teologi. En av dessa är den tyska teologen och filosofen Johannes Müller (1864-1949), en profetisk förespråkare för en "folklig, naturfrom protestantism", enligt teologen Harald Haury 2005. Jag har själv läst Müller sedan 13-årsålder, och jag skulle säga "naturfrom" med betoning. Få teologer har så som han lagt vikten vid instinkten och spontaniteten som människoväsendets urkälla. Han har något av Franciscus´ ursprungliga friskhet över sig. Jag minns hur jag som trettonåring blev kraftigt utmanad och dömd i mitt innersta av Müllers stränga krav på ursprunglighet, äkthet och naturlighet i människolivet. Jag växte ju upp i en fundamentalistisk kristen rörelse, "Smiths Vänner", där detta var allt annat än vanligt. Vi hade några stora original på våra möten och konferenser, men dom var så alltför få. Och själv var jag i tonåren en hycklerisk blek kopia av min far, som var en obarmhärtigt lagisk domsprofet, alltid med straff och tuktan som sin religions kärna. Müllers hårda krav tog sin utgångspunkt i bergspredikan, som han tolkar lika strängt som själve Leo Tolstoi, den kristna anarkismens förgrundsgestalt. En bokstavlig tolkning, där allt skall efterföljas, och allt är fullt möjligt att praktisera. Denna text blir Müllers grundtext, och gör hans texter helt anarkistiska och pacifistiska. Bergspredikan är ju en av vår civilisations mest anticivilisatoriska och djuriskt ursprungliga texter. Där finner instinkten mycket att hämta. Instinkt, ja. Heligheten som instinkt, istället för lag och regel. Det är en nyckeltanke hos Müller. Bergspredikan är motsatsen till allt vad regel heter, trots att det framställs som en lag, en tolkning av de tio budorden. Gör man bergspredikan till lag, blir den omöjlig att uppfylla, helt i enlighet med vad kyrkoinstitutionen har lärt. Men låter man Gud springa fram ur sitt väsens urkällor, ur sitt väsens naturlagar (ett nyckelord för Müller), då uppfyller man spontant bergspredikan, lika spontant som barnen gör det. Jesu dömande av fariséernas fromhet är viktigt för Müller. Allt liv som inte framspringer spontant och naturligt, utan ansträngning och plikt, är hyckleri. Att följa lagen som en utvärtes regel är hyckleri, medan människoväsendets renhet och ärlighet finns i det omedvetna, oavsiktliga och oberäknade, i det att "den vänstra handen inte vet vad den högra handen gör", såsom Jesus talade om allmosegivandet. Det "omedelbara" och "impulsiva" är två nyckelord för Müller. Detta i motsatsen till det påklistrade, beräknade, avsiktliga och "reflekterade". Müller talade för att vi måste gå tillbaka till vårt väsens ursprung, den barnliga, naiva, omedelbara livsförnimmelsen. Genomgående kritiserar han den förkonstling, det skenväsen och det hyckleri som genomsyrar civilisationen. Vi måste åter finna den äkthet och enkelhet som präglar barnens väsen. Trots sin djuriska, av Nietzsche influerade bergspredikoetik, var Müller inte mer genomträngd av den i praktiken, än att han lät sig luras av Hitler och nationalsocialismen i början. Först senare såg han sitt misstag, och ångrade sig. Han blev trots allt en motståndare av Nazismen, när det gick upp för honom vad den egentligen var.

Här är en text av Müller som jag tycker mycket om:

Att gripas så av naturkraften att alla konventionella former blir absurda

(Ur boken "Vad Jesus talat! del 1: Om efterföljelsen" 1914)

"De troende må gärna fortfara i sin religiösa pliktuppfyllelse och sin kyrkogång. Men för oss, som få uppleva den nya tidens annalkande, är det omöjligt att längre fasta och bedja efter föreskrivna ritualer, medan människovardandet överväldigar oss och låter oss blicka in i fullkomlighetens rike. Någon sade till mig: "Jag kan inte vara lika glad som ni, ty då allt kommer omkring, är det endast åt himmelen, som jag gläder mig. Jag förstår nog er glädje, ty ni ser ett stort mål framför er, men själv kan jag ej tro därpå." Och han träffade huvudet på spiken. När vi få erfara att den nya tiden randas och vi med jättesteg närma oss alltings fullbordan, då måste vi öppna vårt hjärta för den ljusflod som strömmar emot oss och låta den utstråla på alla, som vi komma i beröring med. Vi hinna ej läsa uppbyggelseskrifter och förrätta andaktsövningar, ty livsglädjen är vår lovsång och den brinnande längtan vår bön. Såsnart tron för oss blivit en levande verklighet, måste den kyrkliga trosformen förefalla oss lika absurd, som varje konventionell känsloyttring skulle bli det för två människor, vilka gripits av kärlekens naturkraft. Den som äger livet undervisas av Gud och ledes av hans ande."