Kära vänner!
I
detta blogginlägg skriver jag om hur det gick när jag skulle trappa ner på mina mediciner till en fjärdedels dos, 5 mg Zyprexa. Jag var tvungen att gå tillbaka till 10 mg Zyprexa efter att ha blivit manisk, ångestfull och sömnlös efter att jag varit två veckor på 5 mg Zyprexa. Men jag fick också uppleva "paradiset".
Jag tänker inte ge upp. Många psykiatriker (ofta alternativa sådana) varnar för långvarig användning av antipsykotiska mediciner, och jag har nu ätit mina i många år (sammanlagt säkert sex, sju år, om jag räknar alla kortare perioder på medicin). Psykiatrikern
Peter Breggin säger att ju kortare tid på psykmediciner, desto bättre livskvalitet. Han uppmanar folk till att sluta med sina antipsykotiska mediciner, så giftiga saker är det, men inte abrupt, utan så långsamt som man känner att man behöver.
Den här korta videon av Breggin var en varningssignal för mig. Det finns många sjukdomar som man kan få av långvarig användning av antipsykotika, bl.a.
tardiv dyskinesi, fetma, diabetes, för hög kolesterolnivå, hjärtproblem och tjugo år kortare livstid. Alla mina talrika obehagliga biverkningar (se en lista på dem i
detta brev) bekräftar bara för mig hur farliga grejer det är fråga om.
Jag vet dock riskerna med att jag försöker sluta. Det kan bli en till tvångsvårdsinläggning på psykiatrisk avdelning, på obestämd tid, vilket känns fruktansvärt (hade man bara fått en hederlig dom, så man visste hur länge man måste plågas!). Min relation med Titti höll också på att brista av min mani och rastlöshet för några veckor sedan.
I följande dilemma står jag, på följande smala stig går jag; på ena sidan har jag en avgrund av allvarliga sjukdomar som jag kan få av att äta mina mediciner livet ut, på andra sidan stigen gapar de psykiska problemens avgrund som jag kan få av att sluta med medicinerna; psykos, mani, sömnlöshet, ångest, depression.
Hur navigerar jag genom denna Dödsskuggans dal (detta får mig att tänka på Kristens vandring genom Dödsskuggans dal i John Bunyans berömda bok
Kristens resa)? En sak är klar, och det är att jag behöver hjälp, all hjälp jag kan få. Dock avsäger jag mig all "terapeutisk agression" från psykiatrin. Det är inte sån hjälp jag behöver, den bara stjälper och får mig att vilja sluta leva.
Igår i samtal med Titti fick jag en idé till hur jag skulle kunna få hjälp. Min idé baserar sig på tankar i psykiatrikern Edward M. Podvolls bok "
Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" (1990). Den går ut på att man bildar ett stöd-team kring den mentalpatient som ska rehabiliteras och sluta med sina mediciner. Ett team bestående av mest volontärer och några professionella som koordinerar det hela. De träffas sedan med jämna mellanrum i patientens hem, för att stödja och hjälpa henom genom processen.
Detta är vad jag skulle behöva när jag snart, om en månad eller så, börjar trappa ner på medicineringen igen. Jag tänkte ta det långsammare denna gång, först ner till 9 mg, och två månader på den nivån, sedan 8 mg två månader, och sedan vidare två månader på varje milligrams nedtrappning. Jag kan förkorta eller förlänga tiden beroende på hur det går. Men i princip räknar jag med att det kommer att ta ca ett år och åtta månader att trappa ner helt, två gånger tio månader är tjugo månader. Det orkar jag nog!
Jag har ingen Podvoll som kan koordinera ett sådant stöd-team, därför har jag tänkt att jag själv ska ta tag i att välja vem som skulle kunna passa i ett sådant. Jag har några kandidater här:
Vill någon av dessa vara volontärer:
Poeten och filosofen Carl Uhnbom
Poeten och trubaduren Markus Beijar Mellin
Poeten och romanförfattaren István Molnár
Poeten och fotografen Titti Spaltro
Poeten och filosofen Jonathan Jonsson
Filosofen och idéhistorikern Mats Barrdunge
Filmaren Antonie Frank
Fotografen Lars Säfström
Dramapedagogen Annika
Musikern och administratören Miguel Robaina från Skarpnäckskyrkan
Veteranen Anders "Pompe" Lindmark från Gebers ekoby, Stockholm
Läkaren Britt-Marie Ringerz, Tittis moster
Rolf
Vill någon av dessa vara koordinatorer:
Min psykiatriker Macario
En diakon/diakonissa (Inga Pagréus?) från St. Clara kyrka
En präst från St. Clara kyrka
En pastor från Skarpnäckskyrkan
En diakon/diakonissa från Skarpnäckskyrkan
(St.Clara kyrka har varit mitt främsta andliga hem i många år och är de hemlösas käraste kyrka)
De flesta av mina kandidater har som meriter att de har följt min utveckling i en längre tid, läst min blogg och vissa av mina skrifter, och vet vad jag står för och vad min andliga kamp är. Vissa av dem har också egna mentala problem, och egen kontakt med psykiatrin, vilket hjälper dem att förstå mig. Med detta brev, som jag skickar till kandidaterna, vill jag fråga dem om de skulle tänka sig att ställa upp som volontärer om drygt en månad eller så, för att hjälpa mig att sluta med medicinerna, hjälpa mig att balansera på den smala stig som psykiatrin har tvingat mig in i, tills jag nått trygg mark. Mitt stöd-team skulle också kunna stödja mig om jag blev tvångsvårdad igen, genom att försvara mina rättigheter gentemot psykiatrin, och kämpa för mig så att jag inte behöver vara inlåst för länge, teamet skulle kunna samlas och besöka mig på psyket. Detta känns som en mycket viktig trygghet, ty jag litar inte på psykiatrin, så mycket ont har den gjort mig.
Mitt förslag är att mitt stöd-team och jag träffas på nåt ställe i stan eller hemma hos någon, en gång varannan vecka (en gång i veckan om det krisar till sig), och samtalar i en eller två timmar eller så, kring hur vi ska lösa de problem som uppstår av min nedtrappning på medicinerna. Till att börja med. Det är allt jag ber om.
De som jag har i listan på kandidater och vill vara med på projektet kan svara på detta brev till
[email protected] (om vi inte chattmejlar på Facebook) eller
Lars Larsen
c/o Titti Spaltro
Ängskärsgt. 4
11529 Stockholm
Vänliga hälsningar, Lars
