för naturens skull

Den 10.5. i år hände något märkligt. Jag hade gått i två veckor på en fjärdedels dos psykmediciner, och kände mig allt mer levande i själen. Den natten fick jag inte sova, utan blev istället fylld av en paradisisk ande, "Jesu ande". Kärnan i denna ande var den djupa tilliten till att livet är något fundamentalt gott, som man inte behöver vara rädd för, och att man därför kan våga leva fullt ut, och inte vara rädd att man ska bli ond om man "släpper taget". "Vilar i den tillit som skapar världen", diktade Karin Boye. Det var denna tillit jag blev fylld av då.

Visserligen gick det åt helvete sen, nästa dag, ty jag brände mig på civilisationen och fick mani, ångest och ytterligare sömnlöshet. Jag hamnade gå tillbaka på medicineringen. Men jag ska aldrig glömma detta "dop i Den Helige Ande".

Sedan denna natt har det hänt något underligt med min filosofi. Jag vill inte längre sluta existera när jag dör. Livet är för ljuvligt, dvs. naturen är för ljuvlig. Det är ju så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att lyckan ska ta slut. Men när man har det tungt, vill man att det tunga ska ta slut. Är det inte bara i helvetet som man vill sluta existera? Och jag har varit i helvetet, psykiatrins helvete. Det var när jag varit två år på tunga mediciner, längre än någonsin förr, som jag ville sluta existera när jag dör (mycket p.g.a. hemska biverkningar som en kronisk smutsighets- och skamkänsla i skallen, som jag trodde aldrig skulle går bort) Och jag ville också att mänskligheten skulle dö ut, som mitt sista hopp om att naturen skulle kunna räddas. Inte särskilt hoppfullt, varken det ena eller andra.

Jag vill dock inte leva i evighet i någon andevärld, ty då blir det genast himmel och helvete, vilket är mig motbjudande. Och jag vill nog inte bli människa i nästa liv, så länge civilisationen råder. Men det är inte någon vanlig reinkarnationslära jag hoppas på, utan en väldigt underlig själavandringslära, som jag delvis presenterat för första gången i min ekoteologiska bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) (se avsnittet "Djurisk esoterik"). Den går ut på att vi inte har någon mellanperiod i andevärlden, utan att vara inkarnerade, efter att vi dör, utan vi går genast in i nästa inkarnation i dödsstunden, och vissa har förvisso en nära döden-upplevelse, men detta bara på dödens gräns, inte efter döden utan att vara inkarnerade (förvisso kan man inleda sin nästa inkarnation drömmande). Andevärlden är en illusionär värld utan objektiv existens, ungefär som våra nattliga drömmar. Min själavandringslära kräver inga mirakler, inget övernaturligt, ty jag tror vi lever vidare i vår kropps mikronivåer, som bakterie eller kroppscell (troligtvis bakterie, ty dem har vi överlägset flest av). Om vårt medvetande är förmöget att skapa ett helt kosmos i nära döden-upplevelserna, som vi går in i och tror är verkligt, varför skulle det då vara så svårt att krympa ner till mikronivåerna, och leva vidare som bakterie eller cell? Det är faktiskt avsevärt enklare, och kräver inga mirakler. Däremot blir vår själs förvandling så total, att många nog behöver en nära döden-upplevelse för att förbereda sig för det nya, så att övergången går smidigt. Men ju närmare man levt naturen som människa, desto lättare blir övergången.

Varför behövs inget övernaturligt? Jo, ty man kan tänka sig att precis som vår kropp inte slutar existera bara för att den dör, utan omvandlas totalt istället, precis så går det med vårt medvetande, som faktiskt också är en del av vår kropp. Varför måste just det sluta existera? Inget slutar existera i naturen, allt bara omvandlas, ibland totalt. Hur naturligt är det inte att tänka sig att även medvetandet är en del av naturens kretslopp, och omvandlas i döden istället för att förintas? Det finns faktiskt inga urfolk som inte tror på reinkarnation i någon form, det finns ateistiska urfolk, men även de är animister, tror på reinkarnation. Träden och stenarna har andar, ibland förfädernas andar. Vilken respekt för allt levande detta skapar!

Men vi blir nog inte människor i nästa inkarnation, det är så gott som omöjligt, ty då måste vi liksom finnas i den där spermien som befruktar eller i ägget som befruktas (eller hur det nu går till att vi blir människor). Hur många millioner år krävs det för att vandra genom olika existenser tills man hamnar där? Många. Jag tror alltså att vi vandrar genom alla möjliga existenser, vi lever kanske först som bakterier, sedan som larver, sedan som myror, sedan som örnar, sedan som bin, sedan som sparvar, sedan som trollsländor, osv, osv. Och mellan varje sådan livsform vandrar vi genom många underliga existenser och på många äventyr. Ibland vandrar vi neråt mot mindre livsformer, ibland mot större livsformer. Livet är nomadiskt! (Har du någonsin sett ett vilt djur som inte ständigt ska ströva och flyga och krypa omkring, om vi bortser från ruvande djur och sovande djur? Detta är Livets väsen!)

Är detta hemskt? Är ni rädda för detta? Vill ni detta? Svaret beror mycket på vad man har sett av naturens paradis. Är man mycket civiliserad, har man en tendens att demonisera naturen, och detta är kanske orsaken till att så många ateistiska vetenskapsmän inte vill tro på ett liv efter döden. Men när man närmar sig naturen, ser man att naturen är en Edens lustgård, i vilken man vill leva i evighet. Och ja, vi ska få leva i evighet där, hoppas jag, varenda en kotte av oss. Så ljuvlig är naturen. Om vi efter några millioner år själavandrar till att bli människa, då är det nog slut med civilisationen, då har människan återgått till paradiset i naturen.

Menar jag att vi i naturens paradis aldrig känner smärta mer? Nej, jag skiljer bara mellan civiliserad smärta och natursmärta. Den civiliserade smärtan är onaturlig, är ett helvete, natursmärtan går att leva med. Den civiliserade smärtan är ångest, nattsvart depression och rädsla både för livet och döden, man vågar inte ens ta livet av sig om det blir för tungt. Natursmärtan är som febern och hostan, känns ganska naturlig, något som går att leva med, och natursmärtan är inte rädd för döden, så att skulle det bli för tungt, går man vidare till nästa liv. Denna säkerhetsventil gör att det faktiskt aldrig blir för tungt. Ett befriande faktum.

Men som sagt, detta liv efter döden är mitt lilla hopp, inte en dogmatisk tro. Är det förbjudet att hoppas på sånt här i den ateistiska församlingen i världen? Är det fegt, är det religiöst, är det vidskepelse? Men min tanke stannar vid dödens port, jag kan inte föreställa mig hur det i detalj ska gå till att vi blir en bakterie eller en cell, och hur vi vandrar vidare genom många existenser. Och vad medvetandet är, gör också över mitt huvud. Dock, det ska bli spännande att se vad som ska ske i dödsstunden. Det måste bli en bra trevlig överraskning, så ljuvlig tycks mig naturen, som ju döden är en del av.