för naturens skull

"Naturens ande" arbetar för miljön i många olika verkstäder i civilisationen, den ena underligare än den andra. En del av detta arbete är i det fördolda, med rubriker som ingen skulle koppla till miljöarbete. Kyrkans folkbildningsarbete är ett sådant fält som många har svårt att koppla till miljöarbete när det inte har ekorubriker, men ändå ser jag Jesus som en mytologisk vägvisare tillbaka till naturen.

 

Detta blir allt tydligare när man ser på det arbete bland kyrkans teologer som går under begreppet ekoteologi. Där ser man att Jesusandlighet leder i sina yttersta konsekvenser till omsorg om miljön och djuren, ja till återförening med naturen. Jesus kallas ju "den andre Adam" i Nya Testamentet, den som återställde Adams syndafall. Adam var ett naturbarn före fallet, det är svårt att förneka, särskilt när man tolkar honom mytologiskt, som urmänniskan, stenåldersmänniskan innan civilisationens uppkomst ("Adam" betyder "människa" på hebreiska). Om Adam var ett naturbarn före fallet, då måste den som återställde Adams fall vara ett naturbarn, och leda oss tillbaka till att bli naturbarn. Edith Södergran är en av dem som kallar Jesus för "naturbarnet":

"Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter.  De trivdes icke i de judiska templen, men väl hos det fåkunniga naturbarnet, som kände med liljorna i Saron." (Edith Södergran i skriften "Tankar om naturen" 1922)

 

Det är här kristendomen och kyrkohistorien blir omåttligt intressann, även för en ateist. Man kan i kyrkohistorien följa hur naturanden har verkat för människans och djurens och naturens frigörelse, genom otaliga väckelser, profeter, martyrer och helgon. Allt har lett åt ett håll, när man granskar det noga; återförening med naturen, med naturtillståndet, det vi hade på stenåldern innan civilisationens uppkomst, då vi levde som fria och ädla vildar. 

 

Ekoteologin har idag blivit så populär, att t.o.m. den nuvarande katolska påven Franciskus (påvestolen har alltid varit omåttligt konservativ) har skrivit en encyclika om klimatet, översatt på svenska, kallad "Lovad vare du" (2015). Jag tycker vi har tidernas bästa påve just nu, en som känner mycket varmt för de fattiga och naturen, i Franciskus av Assisis efterföljd (påven tog Franciskus av Assisis namn av respekt och beundran för honom).

 

Den katolska befrielseteologin, som vår nuvarande påve är mycket befryndad med, har givit oss mycket viktiga bidrag till ekoteologin. Dess huvudtes är att naturen tillhör de fattiga, är en av de fattiga som ropar om upprättelse och befrielse från förtryck, och att ingen befrielseteolog är värd namnet utan att ta naturens lidande på allvar. Man måste ha ett helhetssyn på förtryck, och ta allt med. Befrielseteologin är mycket utbredd, särskilt i Latinamerika (vår påve är hemma i Argentina), och har även inspirerat de andra kyrkosamfundena i världen. En av dess mest kände förespråkare, och även en av dess grundare, är den brasilianske teologen och f.d. franciskanerprästen Leonardo Boff, som skrivit flera viktiga böcker i ämnet (se min litteraturlista, ekoteologiska avdelningen, i mitt förrförra inlägg).