för naturens skull

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035 *. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 

 

Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 

 

Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 

 

Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 

 

Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 

 

Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 

 

Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa (1). Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.

 

Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 

 

Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (2). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 

 

Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (3), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om superentrepenören Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 

 

 

 * Det här verkar dock vara i radikalaste laget, och det kan mycket väl vara att Viddal är för pessimistisk här. Dock, han baserar detta på matematiska uträkningar. Jag skulle dock säga att det är mer troligt att isen är borta först i mitten av seklet.

 

(1) Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 

 

(2) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 

 

(3) Jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

Jag håller på att läsa Peter C. Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015), och det är skrämmande läsning. Jag hade inte en aning om att psykiatrin och psykmedicinsindustrin var så korrupt. Jag baxnar. Detta är ingen oseriös konspirationsteoribok, utan en väldigt akademisk bok (Götzsche hänvisar ständigt till studier och experiment, och granskar dessa) skriven av en läkare (specialistläkare inom intern medicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet), som har en insiderblick på vad som föregår inom psykiatrin, trots att han inte är psykiatriker. Men det förvånar mig inte att han inte är psykiatriker, för är man det, är chansen stor att man är hemmablind. Det måste utomstående läkare till för att genomskåda ruttenheten hos sina kolleger psykatrikerna. 

 

 

 

 

T.o.m. barn under två år ges idag antipsykotika. Till den grad idealiserar man dessa skadliga droger, att man ger dem till små barn. Återigen, då har det verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. Det är barnmisshandel av värsta sort, särskilt när det handlar om att tysta barn som är för "vilda". Om man skulle ge heroin eller LSD till en tvååring, skulle vi ryta till av ilska, och se att det är ett vidrigt brott. Men nästan ingen reagerar av att man ger amfetamin eller antipsykotika åt barn, med fruktansvärda biverkningar, mediciner som skadar hjärnan när den är som mest känslig och formbar. 

 

Psykmediciner ges även till djur, såsom hundar och katter, enligt Götzsche. Ofattbart grymt mot försvarslösa varelser. 

 

Ett exempel från verkligheten på psykiatrikernas övertro på sina droger, att allt ska behandlas med droger: När jag var på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010, och fick droger som gjorde att mina läppar kom i kramp, dag ut och dag in (jag kunde inte vila i läpparna, visste inte hur jag skulle hålla dem), bad jag om att få vara utan mediciner. Det fick jag inte, istället sa psykiatrikern att jag skulle få mediciner mot biverkningarna. Detta gick jag inte med på, det kändes som galenskap. Istället rymde jag.

 

Personalen pratar inte mycket med patienterna på de psykiatriska avdelningarna, i alla fall inte med mig under de tio gånger jag varit tvångsvårdad. För det mesta är jag hänvisad till de andra patienterna. Aldrig någon psykoterapi. Istället bara mediciner, mediciner, mediciner. Personalen sitter oftast i kafferummet och i båset med deras datorer och pratar med varann istället för med patienterna. Psykoterapi borde vara en grundrättighet på varje psykiatrisk avdelning, och psykoterapin är också långt mer human än psykiatrin, det går inte nästan att jämföra dessa två.

 

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte får detta (det är inte så lätt att få bra psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

 

Psykiatrins knarklangning går ofta till såhär: Fungerar inte den här medicinen, ta den här! Ungefär som att "fungerar inte kokain, ta heroin!" Aldrig är drogfrihet ett alternativ. 

 

En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, kom en psykiatriker och sade åt mig att hon skulle lägga till en ny antipsykotisk medicin, Risperdal, till min medicinering. Jag hade hört dåliga rykten om denna medicin, och tiggde och bad psykiatrikern om att inte ge mig den. Det hjälpte inte ett dugg. Det var tvångsmedicinering som gällde här.

Visserligen kan det hjälpa att byta medicin om den man fått är för obehaglig, en annan medicin kan vara mindre obehaglig, men att tvingas göra detta istället för att få välja drogfrihet, är förnedrande, eftersom man blir som en försöksråtta i läkarnas experimentburar, på vilken de experimenterar all slags vidriga droger. Dessutom har jag aldrig haft tillräckligt tillit till läkarna för att fråga dem om medicinbyte, när jag plågats som mest av dem, jag har inte litat till att de skulle ge mig droger utan plåga. Jag har faktiskt inte kommit på att fråga dem om medicinbyte när jag lidit mest. Jag tror detta inte är så ovanligt.

Psykiatrins knarklangning har gått så långt, och har antagit sådana epidemiska proportioner att man borde rensa upp i skiten med en riktig psykiatrins Nürnbergrättegång, där psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala skadestånd till alla de människor och barn som fått sina hjärnor och kroppar skadade av psykmediciner, ja psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala så mycket i skadestånd att företagen skulle drivas i konkurs, så att vi skulle få ett slut på deras skräckvälde. Och det skulle samtidigt utfärdas lagar som förbjöd de flesta psykmediciner enligt samma kriterier på vilka man förbjuder vanlig narkotika. Bara de absolut mest nödvändiga psykmedicinerna, som ångestdämpande och sömnmedel, kanske benzodiazepiner, skulle tillåtas. Götzsche föreslår att man behandlar psykoser med benzodiazepiner istället för med antipsykotika. Det låter bättre, fast jag inte vet hur skadliga dessa mediciner är. Jag skulle i såfall säga att man bara skulle ta detta preparat för att lugna sig i den mest akuta fasen av psykos. Ingen tvångsmedicinering, och bara för en kort tid. Fast även detta skulle jag egentligen inte rekommendera, eftersom även benzodiazepiner är beroendeframkallande, och kan leda till hjärnskador. 

 

 

* Så gott som alla psykmediciner, antidepressiva, antipsykotika, ADHD-mediciner, kan leda till hjärnskador, enligt professor Götzsche.

 

 

Hämnd har aldrig gjort världen bättre, snarare sämre. Det finns en hämndlystenhet i vår samhällsstruktur som gör mig ont. Vi tror fortfarande på straff, trots att allt fler filosofer har kommit fram till att vi inte har fri vilja, och att kriminalvården därför bara borde handla om rehabilitering och om att förhindra att kriminella gör flera brott. Genast när man inser att vi inte har fri vilja, bortfaller behovet av hämnd och straff. Men kriminalvården lyssnar inte på filosoferna, utan fortskrider i en medeltida syn på människan, och dömer människor till jordiska helveten, precis som de kristnas gud eller djävulen. Kriminalvården har tagit guds/djävulens plats här, och plågar de fördömda (dvs. de kriminella) i jordiska helveten, dvs. vår tids fängelser och rättspsykiatriska anstalter. 

 

Kriminalvårdens medeltida syn på de kriminella framgår t.ex. med all tydlighet i fallet Anders Behring Breivik, som mördade 77 människor 2011 i Norge. Han är dömd till 21 år fängelse i isolering (i praktiken livstids fängelse). Han lever i tre celler isolerad från de andra fångarna, med en timmes social samvaro i veckan med en fängelsepersonal, och en träff i veckan med en präst och även med lite kontakt med sin advokat. Han har visserligen TV, TV-spel och tidningar i sina celler (han har inte dator och internet), och får dagligen gå ut på en rastgård som är 50 km2 stor, han får skriva brev och studera (något han visserligen slutat med p.g.a själsliga skador av isoleringen), men i övrigt är han ensam hela tiden. Han har stämt staten för denna behandling, men han lyssnas inte till. Han säger att han lever under omänskliga förhållanden (han hävdar t.o.m. att han torteras). Han skriver i ett brev 2015: "Jag orkar inte mer". Han har även hotat med att ta livet av sig om inte hans förhållanden förbättras. Han har även begärt dödsstraff (och sagt att han förtjänar det), vilket visar att han har något slags samvete i alla fall. 

 

Det här påminner om prästen Richard Wurmbrand, som var fjorton år i isoleringscell, från och till, under Ceaucescus styre i Rumänien i mitten av förra seklet. Han höll på att bli galen av denna behandling, och överlevde psykiskt genom att spela schack (med brödbitar) med grannen i närmaste cell genom knackningar (någon som jag än idag inte fattar hur det gick till), och genom att dikta predikningar till sina församlingsbor, och memorera dem för bruk när han en gång kom ut ur fängelset. Det var gripande att läsa om detta, och idag är det min fulla övertygelse att ingen har begått så grova brott att han är värd åratal i isoleringscell. Denna behandling är rena tortyren, och att tortera folk länge är det värsta brottet man kan göra sig skyldig till, enligt min åsikt, särskilt om tortyroffret hindras från att ta sitt liv, vilket är dock inte är fallet med Breivik och andra sådana fångar (det förekommer på andra håll, särskilt i psykiatrin) 

 

Varför måste Breivik vara isolerad resten av sitt liv? Jag finner inget annat svar på denna fråga än rent hämndtänkande, strafftänkande. Jag ser ingen orsak till varför Breivik inte skulle få umgås med de andra fångarna. Bland dem finns det också grova brottslingar som har dålig påverkan på sina medfångar, såsom Breivik skulle ha haft om han fick befrias från isoleringen. Men att hålla Breivik isolerad resten av sitt liv är att döma honom till ett jordiskt helvete som för dom flesta skulle kännas "evigt". Ser ni parallellen till de kristna fundamentalisternas gud som dömer folk till evigt helvete? Här skulle jag vilja påstå att det är ett värre brott att döma folk till "evigt" jordiskt helvete än att mörda 77 människor. Det är oerhört lätt att själv bli ond när man ska behandla andras ondska, vilket rättssystemen i världen över lag visar goda exempel på, vilket krigen ger goda exempel på. t.ex. de allierades bombningar av Dresden i Tyskland, eller USA:s atombomber över Japan. 

 

Det här skapar våldsspiraler. Vi måste bryta dem genom att älska våra fiender, och bemöta dom humant, så humant vi kan, så humant som det överhuvudtaget är möjligt utan att riskera att de gör mer skada. Då bryter vi våldsspiralen och hämndspiralen, och en dialog kan upprättas istället för ömsesidiga hämndaktioner. 

 

Det är det här tänkandet som har fått mig att förespråka humana behandlingar av fångar såsom mina idéer om ekobyfängelser är exempel på, där allt handlar om rehabilitering och medmänsklighet även med de kriminella. Det är straff nog att bli berövad sin frihet, så vi måste göra allt för att skapa en human tillvaro innanför stängslena (och om hen gick på psykmediciner när hen begick brottet, måste straffet bli ännu lindrigare, för psykmediciner kan förorsaka brott). Kanske det inte avskräcker folk från att begå brott, tänker du. Kanske det, men inhuman behandling av fångarna skapar också hämndtankar och frustration hos dem, som vi senare kommer att få skörda. Det skapar förstörda och traumatiserade psyken, som inte klarar sig ute i det fria. Det skapar narkomaner i fängelset, narkomaner som söker kompensation för de svåra förhållandena i fängelset i droger, ja även utanför fängelset. Droghandeln inom fängelsena är stor, och även större bland fångarna när de släpps fria. Detta skulle en human kriminalvård kunna motverka. 

 

En human fängelsevård är mycket mer rehabiliterande än en inhuman sådan, och uppmuntrar fångarna till att studera och bilda sig, ja till att arbeta. De blir mer vänligt inställda till samhället, och det är detta som vi måste skapa hos dem, allt borde handla om att bygga broar mellan fångarna och resten av samhället, så att de kan komma ur sina destruktiva handlingsmönster. Inhuman kriminalvård skapar fientlighet mot samhället i fångarna. 

 

I fallet Breivik skulle jag t.o.m. säga att dödsstraff är mer humant än livstids isolering. Norge är värre än USA (31 delstater i USA praktiserar dödsstraff) när det gäller kriminalvård.

 

 

P.S. 29.7:

Jag hade nyligen en debatt med Viveca Stenius på Facebook, där vi debatterade huruvida behandlingen av Breivik är för hård. Här är en av mina kommentarer: 

 

 

 

 

 

Efter tio gånger som tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar, kan jag säga lite om den syn på mentalpatienter som psykiatrin ofta har, och som gör att dom överhuvudtaget kan tvångsvårda och tvångsmedicinera människor:

 

Under mina första vistelser på psykiatrisk avdelning, blev jag livrädd för mig själv, för att jag skulle begå brott, eller uppföra mig på ett sätt som psykiatrin skulle straffa. Min rädsla för mig själv blev ett komplex som plågade mig mycket. Bakgrunden till denna rädsla, var psykiatrins stämpling av mig som mentalsjuk. Jag hade då en mörk bild av mentalsjuka, som människor som man inte visste var man hade, som kunde göra i princip vad som helst, som man inte kunde lita på, som kunde begå brott hur som helst, som människor som inte hade kontroll över sig själv, som plötsligt kunde göra självmord. Denna bild av mentalsjuka applicerade jag på mig själv efter att psykiatrin stämplat mig som mentalsjuk, och blev följaktligen livrädd för mig själv, för att jag mitt i allt skulle gå framför en bil på gatan, för att jag plötsligt skulle förlora kontrollen över mig själv, och t.ex. våldta någon. 

 

Efter åtskilliga bekantskaper med s.k. "mentalsjuka", kan jag säga att min bild av sinnessjuka i början var totalt verklighetsfrämmande, baserad på myter, på rädsla och fördomar. S.k. "mentalsjuka" är helt vanliga människor som bara har nästlat sig in i djupa livsproblem, helt vanliga människor som ofta kan gå på jobb och ha partners, som gör allt andra människor gör, men bara har vissa avvikelser från vanligt beteende, såsom att höra röster i skallen, och tänka s.k. "psykotiska" tankar. Men de kan mitt i detta vara helt vanliga människor. Jag har några få gånger mött människor på psykiatriska avdelningar (eller oftare på gatan) som uppfört sig mer i enlighet med den vanliga myten om sinnessjuka, de flesta jag mött på psykiatriska avdelningar har jag inte kunnat skilja från vanliga människor, de flesta har jag fört helt logiska och vanliga samtal med, som med vilka vanliga människor som helst, ja de har uppfört sig helt "normalt". 

 

Men varifrån fick jag den förvridna syn på mentalsjuka som jag hade i början av min karriär som mentalsjuk? Ja, den är en del av vår kulturs mytologi, och den är delvis skapad av psykiatrin själv, genom att den demoniserar mentalpatienter. Den måste göra detta, för att överhuvudtaget kunna rättfärdiga att stänga inne människor som avviker från den psykiska normen, och tvångsmedicinera dem. Psykiatrins mytologi handlar ofta om att psykiskt avvikande människor är oberäkneliga, ja farliga för sig själv och för andra (även om de inte gjort något ont), och att de skulle vara hjälplöst förtappade om inte psykiatrin griper in med sin tvångsvård och sina mediciner. Psykiatrin verkar se det så att om inte dom räddar mentalpatienterna, stannar dom för gott i sina psykiska avvikelser, och därför behövs tvångsvård och tvångsmedicinering. Och när dom har tvångsvårdat en människa, och hon blir bättre, kommer ut ur sin psykos eller sin mani, anser psykiatrin att det är dess och medicinernas förtjänst. Den tänker sällan på att manier och psykoser så gott som alltid går över, och att de ofta skulle ha gått över även om inte psykiatrin skulle ha ingripit med sitt våld. Men den verkar inte tro att psykoser och manier kan gå över av sig själv, att naturen har en otrolig självläkande förmåga. Den måste intala sig själv att mentalpatienterna är psykiskt förtappade om inte den ingriper, för att rättfärdiga sitt våld. Och den måste alltid tillskriva tillfrisknandet sin egen förtjänst, för att rättfärdiga sitt våld. Den har någon slags syn på psykoser som något statiskt, något som en människa kan ha resten av sitt liv om inte psykiatrin ingriper. När jag på ett vårdmöte i början av min karriär som mentalsjuk frågade en psykiatriker om inte min sjukdom kunde läkas på naturlig väg, sa psykiatrikern "nej, det är omöjligt, du måste ta mediciner". Detta sade allt om psykiatrin och dess demonisering av det psykiskt avvikande för att rättfärdiga sitt våld. (I denna text använder jag mig av psykiatrins sätt att tala om psykiska avvikelser som sjukdomar och psykoser, vilket jag egentligen är djupt skeptisk till).

 

Och så har vi det vidriga fenomenet med att blir man en gång stämplad som schizofren eller något annat av psykiatrin, får man räkna med att bära denna stämpel resten av livet, med allt vad det innebär av svårigheter med att få jobb, svårigheter att få tillit hos människor osv. Även detta ingår ofta i psykiatrins människosyn: en gång mentalsjuk, alltid mentalsjuk (detta gäller särskilt schizofreni). Om man då inte bevisar det motsatta på något fenomenalt sätt, t.ex. genom att göra lysande karriär i samhället. Men många mentalpatienter är så förstörda av psykiatrins behandling av dom, att dom aldrig klarar att bevisa sitt tillfrisknande tillräckligt mycket för att bli friskförklarad av psykiatrin och släkt och vän. Inte minst om de går på mediciner. Detta spelar psykiatrin i handen, och förstärker deras övertygelse om att mentalpatienterna behöver dem och deras mediciner livet ut, trots att det ligger närmare sanningen att psykiatrins hårda behandling och stigmatiserande av patienten har förstört hens liv. 

 

Vi gör alla våra unika psykiska resor genom livet. Vi har kriser, omvälvningar, vi går vilse i psykets labyrinter, vi hamnar i sekter och underliga rörelser, vi känner djup sorg och vi har ofattbart kreativa perioder, s.k. "mani". Alla ska få göra sin egen resa i fred, vi ska inte lägga oss i andras psykiska resor, fördöma dem för deras psykiska felsteg, eller straffa dom för deras psykiska avvikelser och irrfärder. Men det är detta psykiatrin gör. Den lägger sig övermåttan mycket i vår mest privata sfär, våra tankar, vår psykiska resa. Ser inte psykiatrin att vi alla är på resa i vårt psyke, att ingen är färdig, ingen är perfekt (och ingen heller är psykiskt förtappad om inte psykiatrin griper in), och att ingen ska behöva straffas för sina psykiska avvikelser? Vi är alla på resa, och alla, varenda kotte av oss, lär oss hela tiden nya saker, och går vidare, reviderar oss och våra felsteg, mer eller mindre, rannsakar oss själva, kämpar vidare för det vi tror på. Jag tänker ibland på vad som hade hänt mig om psykiatrin aldrig hade lagt sig i mitt liv och straffat mig för mina psykiska avvikelser. Jag tror jag hade gått vidare ändå, trots allt. Jag tror jag hade lärt mig nya saker, ändrat mig, gått vidare. Min första psykos handlade om att jag inte ville äta butiksmat, som jag ansåg vara korrupt, och jag trodde att jag var en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. Hade inte psykiatrin straffat mig för detta, tror jag att jag hade lämnat de tankarna till sist, särskilt om mina föräldrar hade fört kärleksfulla dialoger med mig (vilket de inte gjorde) för att få mig på bättre tankar. Ja, jag tror att, när hösten och vintern kom, och ingen annan mat stod till buds än butiksmat, så hade jag, efter att svälten satte in, antagligen kommit på att det inte går att avstå helt från butiksmat, och insett att jag svälter ihjäl om jag inte äter butiksmat. Och i samma veva tror jag att jag efter hand hade insett att det att tro att jag var messias nog var psykotiskt och hybris. Så enkelt hade mina psykiska irrfärder kunnat rättas till. Men psykiatrin och mina föräldrar hade inte detta tålamod med mig, de skulle ha förändring genast, här och nu. Och de demoniserade mig genom att tro att jag var hjälplöst förlorad om de inte tvingade mig att avstå från mina planer om att bojkotta butiksmaten. 

 

Om jag ska föreslå något för den nya tidens postpsykiatri, som en nyckel till framgång i behandlingen av psykotiska människor, så skulle det bli tålamod och tillit. Lev och låt leva. Ha tålamod med människors psykiska resor, låt dom få ta tid på sig att förändra sig, och låt dom få famla lite i mörkret i fred, utan att du genast kastar sig över dem med plågsamma mediciner. Lita på naturens processer. Kräv inte förändring genast, här och nu. Och i denna tillit och detta tålamod, utöva det som jag tror psykiatrin också lider radikal brist på: kärleksfull, empatisk dialog, samarbete och folkbildning. Vi måste prata mer med varann, så att vi kan förstå varann bättre. Som det nu är, finns det ett ömsesidigt krig mellan psykatrin och dess offer; båda demoniserar varann *. Som i alla krig, måste freden inledas genom dialog och förståelse för varann, med diplomati. Och böcker och artiklar behöver skrivas, i stor mängd, och psykiatrikerna särskilt behöver bildning om psykiatrins offer, om den skada de har utövat genom sitt skräckvälde. Och allmänheten behöver bildas om de "mentalsjuka", så vi kan slå hål på myterna om dem. Och mentalpatienterna behöver sätta sig in i psykiatrin och dess historia (de behöver läsa mer!), så att de kan förstå sig själv, samt förstå förtrycket och hjälpa sina psykiatriker att förstå det. 

 

 

* Fast i många fall har psykiatrins offer inte ens kommit till demoniseringsfasen, så totalt är de överkörda och psykiskt koloniserade av psykiatrin och dess terminologi. De förmår sällan tänka utanför denna terminologi, vilket betyder att de spelar psykiatrin i händerna. Kanske vi måste tillåta att psykiatrins offer överreagerar mot sina bödlar och till viss grad demoniserar dom, innan de är kapabla att börja sätta sig ner och föra dialog med dem som med medmänniskor (1). De måste först få reagera lika kraftigt som filmen "Psychiatry. An industry of death" gör, som "Citizens Commission on Human Rights" gör, en organisation med en väldig vrede i sig över psykiatrins förtryck. Vi behöver även detta för att komma vidare, precis som vreden över Hitler behövdes. 

 

 

(1) fast helst skulle jag önska att man kunde undvika demoniseringen

Jag har nyss skrivit utförligt om psykiatrin bakom kulisserna. Här kommer en liten fortsättning:

 

En kvinnlig mentalpatient på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010 kom ständigt till mig och klagade över sitt tillstånd, och uttalade obegripliga meningar som "Hur ska man gude", och verkade mycket rastlös, och vi båda misstänkte att hennes plågor kom av medicinerna. Jag fick ständigt försöka trösta henne så gott jag kunde, och krama hennes händer, men det var svårt att trösta. Instinktivt kände jag på mig att det var medicinerna som gjorde henne så rastlös och förtvivlad, för det verkade som om hon inte kunde vara stilla, vilket är en vanlig biverkning av antipsykotika, s.k. akatisi. Jag själv har alltid gått fram och tillbaka i korridoren på psykiatriska avdelningar, utan att kunna företa mig något, av samma orsaker, en sann plåga. Jag har t.ex. svårt att läsa på psykiatriska avdelningar, de starka medicinerna och overksamheten tar bort läslusten från mig. 

 

Under samma tvångsvårdsvistelse i Gubbängen fick jag mycket obehagliga mediciner, som gjorde att jag hela tiden hade kramp i läpparna, jag visste inte hur jag skulle hålla mina läppar, de verkade inte kunna vila. Jag rymde till slut till Finland, undan psykvården i Stockholm. Tardiv dyskinesi är en vanlig biverkning av antipsykotika, och innebär att man inte kan kontrollera muskelrörelser, och det handlar ofta om läpparna och munnen. Jag tror jag fick de inledande symptomen till detta. Ett medkänslans ord här till alla som lider av detta, jag vet hur svårt ni har det. 

 

En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, såg jag en medelålders man (han verkade helt "normal") inta en stor mängd piller, kanske femton, tjugo piller, under medicinutdelningen på kvällen. Jag undrade över detta, över den övertro på pillerna som var verksam i psykiatrikerna i detta fall. Undrade över hur denna man kunde klara av en sådan övermedicinering. Hur denna mans hjärna kunde klara av en sådan cocktail av gifter. 

 

Kan detta vara en biverkning av mina mediciner (Läkaren Peter C. Götszche menar att den medicin jag tar, Zyprexa, hör till de värsta psykmediciner som uppfunnits): För nästan tre år sedan fick jag plötsligt en märklig smutsighets- och skamkänsla, som satt i mitt huvud och i mina ögon. Den uppstod ur ingenting, det fanns ingen handling eller något annat jag kunde peka på som orsaken. Den gick inte bort, och har ännu inte gått bort, även om den har sakta minskat, och nu är knappt märkbar, bara ibland är den starkare. Först trodde jag att den berodde på alla synder jag begått, men kanske är den ett resultat av den kemiska obalans i hjärnan som medicinerna skapar? 

 

När jag en gång skulle sluta tvärt med medicinerna, blev jag till slut oerhört skör, och fick kämpa med panikångestattacker i många månader. Detta hade jag aldrig haft innan jag började äta mediciner, och jag är säker på att de kom av den skada medicinerna skapat i min hjärna, den obalans de skapat i min hjärna. Panikångesten kom alltid när jag skulle somna, det var som om jag drogs ner i ett svart hål när jag skulle somna, vilket gjorde mig rädd för att somna. En anarkoprimitivist, Ronja Aarniala, botade denna panikångest genom att hålla mig i sina armar en gång i Helsingfors på en ekoanarkistisk konferens 2009. Efter det har den aldrig återkommit, enbart under de senaste åren har jag känt av svaga efterverkningar av denna panikångest, genom små spasmer i hjärnan som förekommer kanske en eller två gånger i månaden. Det känns som en inledning till panikångest, som att panikångesten avbryts genast i början. Jag tror även detta kommer av skador i min hjärna som medicinerna förorsakat. 

 

Ofta när jag börjat äta mina mediciner igen (under tvångsvårdsvistelser på mentalsjukhus), har jag fått förstoppning. Jag vet att det kommer av mina mediciner, för de sätter lock på hela min varelse, hela min kropp, däribland matsmältningen. Därav övervikten hos många psykpatienter, matsmältningen blir mer ineffektiv p.g.a. medicinerna.  

 

Jag har även ett till problem som startade några år efter att jag börjat med mina psykmediciner: Jag ska hela tiden riva i huden kring mina naglar, och jag river ofta mig blodig. Jag har försökt sluta med detta flera gånger, men det känns omöjligt att klara av. Det är en oro i mina händer som gör att jag ständigt måste pilla på dem. Kan mina mediciner ha medverkat till denna oro? Det liknar inte lite på akatisi, oförmågan att sitta stilla som är en känd biverkning av antipsykotiska mediciner. 

 

Två böcker på svenska som avslöjar psykiatrins organiserade brottslighet är:

 

-Peter C. Götzsche: Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag 2015

 

-Robert Whitaker: Pillerparadoxen. Karneval förlag 2014

Kära Macario.

 

Påverkad av den kamp för mänskliga rättigheter som Almedalsveckan präglades av, har jag på sistone stått upp mer för vem jag är och för min integritet. Jag har särskilt påverkats av den svenska föreningen Kommittén för mänskliga rättigheter, och dess globala motsvarighet Citizens commission on human rights, som bevakar mentalpatienters rättigheter över hela världen, en organisation som startades i New York 1969 av bl.a. psykiatriprofessor Thomas Szasz. Denna globala organisation är generellt skeptisk till psykmediciner, som den menar inte botar patienterna, utan istället konserverar sjukdomen och skapar drogmissbrukare. Och den menar även, med Szasz, att psykiatrin har gått för långt i att medikalisera och psykopatologisera hela livet, nästan allt har numera någon psykiatrisk diagnos med tillhörande psykmediciner. Szasz vill hellre tala om "livsproblem" istället för psykisk sjukdom, det finns inga biologiska tecken på att "psykiska sjukdomar" verkligen är sjukdomar, de är bara "beteendeavvikelser" och "livsproblem" (Psykiatrin är i den bemärkelsen en pseudovetenskap). Jag håller så hjärtligt med dom här. Dom skriver även i sin tidning att Zyprexa är skadlig, den medicin som jag äter. Allt detta gör att jag nu skulle vilja börja trappa ner på mina mediciner, kanske över ett år eller så. Det är också p.g.a. de många obehagliga biverkningarna som mina mediciner har, som jag ska räkna upp här, jag litar inte på mina mediciner, och tror att de även kan skada mig på sätt som jag ännu inte kan upptäcka, som den ökade risken för diabetes och hjärtsjukdomar. Men följande biverkningar plågas jag av/har jag plågats av:

 

-Jag hade för höga levervärden i ett test för ett par år sedan, vilket jag tror kommer från mina psykmediciner, ty jag har inte intagit några andra gifter (såsom droger, tobak eller alkohol i  större mängd) under tiden innan detta test.

-Jag fick förstoppning senaste gång jag började äta antipsykotika, inte länge efter att jag började (i november 2012). Det gick dock över efter hand.

-Koncentrationssvårigheter. Märks särskilt när jag ska se på youtubefilmer, jag måste hela tiden ta om avsnitt. Stör även min skolgång. Jag tror detta kommer av mina mediciner. Jag hade aldrig detta problem innan jag började ta mediciner för nio år sedan, ja inte innan senast jag igen började med medicinerna igen, för nästan fem år sedan (innan dess har jag bara ätit mediciner i korta perioder då och då).

 

-Problem med minnet, särskilt kortminnet, vilket försvårar vardagslivet och skolgången. Jag tror även detta kommer av mina mediciner. 

 

-Jag har gått upp sjutton kilo på nästan fem år, trots att jag har kämpat frenetiskt för att äta litet under denna tid (jag brukar bara äta två och en halv gång per dag), och trots att jag motionerat och vandrat mycket under denna tid. Har t.o.m. fått en riktig mage. Jag vill inte bli ännu fetare, så att jag blir överviktig, det är skadligt för min hälsa.

 

-Jag bajsar på mig med jämna mellanrum, kanske en gång på två veckor. Mina rumphålsmuskler är förslappade av medicinerna. Detta är förnedrande och obehagligt.

 

-Jag sover allt för mycket, ofta över tolv timmar per natt. Jag har ett stort sömnbehov, och blir trött på dagen om jag inte sover så länge. Och jag ligger ofta efter att jag vaknat kvar och vill bara tillbaka till sömnen, ofta i över en timme. Ett slags svagt depressionssymptom, jag har inte så stor livslust när jag vaknar. Jag vill inte sova bort min dyrbara tid. 

 

-Min kreativitet är förslappad. Jag skriver inte längre lika vackra dikter som tidigare då jag inte åt mediciner. Och även om jag fått tillbaka en del av min kreativitet, så har den aldrig nått upp till de höjder som jag en gång var på. 

 

- Jag har inte riktigt kontakt med mina känslor i vardagen. Jag har inte de vanliga svängningarna i känslorna som vanliga människor har, med glädje och sorg om vartannat, utan jag känner mest samma saker hela tiden, dvs. ingenting. Jag har inte heller så stor livslust, just p.g.a. detta. Är t.ex. inte rädd för att dö. Jag är ganska likgiltig inför om jag lever eller är död. Jag har också dämpad empati p.g.a. detta, vilket skadar mina relationer. Är detta resultatet av någon sorts kemisk lobotomi? Detta är ett intrång i min varelses mest heliga kammare, i min förmåga att känna livet med mina känslor, att förälskas, att känna både djup sorg och djup glädje. Jag saknar det levande själsliv som jag hade innan jag började käka mediciner, för nio år sedan. 

 

-Min sexlust är radikalt nedsatt, minst tio gånger så liten som innan jag började äta mediciner. Detta har haft förödande verkan på min relation till flickvännen Titti, som lider av det. Jag är ganska impotent, med andra ord. 

 

-I början av tiden då jag åt mediciner (2008), var de en sann plåga, jag stod nästan inte ut med dom (jag åt Zyprexa även då), och rymde undan dom en gång, rymde hemifrån för att slippa dom (jag bodde hos mina föräldrar då). Jag hade konstliga plågor i hjärnan, som jag inte kunde förklara för någon, namnlös smärta, som om min hjärnkemi kommit i olag, som om den var i obalans, som om medicinerna mixtrade med min hjärnas kemi, vilket var förnedrande och kränkande. Jag var också helt bedövad och neddrogad i själen, som en zombie gick jag omkring, särskilt i början. Detta har visserligen blivit mycket bättre, när jag vant mig vid medicinerna, men jag vill inte gärna äta gifter som plågat mig så i början av mitt ätande av dom. De kan inte vara bra för mig på lång sikt. Jag vill inte få skador i kropp och hjärna p.g.a. att ha varit drogmissbrukare. Ja, droger är det rätta namnet för antipsykotiska mediciner, de förändrar medvetandet precis som narkotika, och har skadliga biverkningar precis som narkotika. 

 

-Ibland får jag "spasmer" i hjärnan, kanske en gång i veckan (igår, 7.8., fick jag fem, sex sådana på en kväll), som är att likna vid den första sekunden av en panikångestattack (eller bråkdelen av en sekund). Tror ni att det kan vara orsakat av skador i hjärnan efter medicinen?

 

- För tre år sedan fick jag plötsligt, utan förvarning och utan att jag gjort något speciellt, en underlig smutsighets- och skamkänsla i huvudet och ögonen. Den har fortsatt intill idag, kroniskt. Den var starkast i början, men har sakta mattats av. Jag känner ännu av den tydligt, ibland starkare. Kan detta komma av att medicinerna mixtrat med min hjärnas kemi?

 

- En biverkning för min omgivning är att mina mediciner (eller snarare gifter) kommer till slut ut i vattendragen och förorenar och skadar fiskar och annat liv i vattnen. Jag vill inte medverka till sådant. 

 

 

Jag hoppas du har förståelse för detta, Macario, och hjälper och stöttar mig till att trappa ner med medicinerna. Jag har även nu en helt annan beredskap för att sluta med medicinerna än de gånger då jag tidigare slutat brått med dom, bl.a. p.g.a. att jag nu vill sluta med dom gradvis över ett år, och p.g.a. att jag nu är ateist och skeptiker sedan tre år tillbaka, vilket bevarar mig från det magiska tänkande som psykoserna är kända för, alla mina psykoser har varit religiösa. Nu har jag också en flickvän och en bostad, vilket jag inte haft tidigare när jag slutat brått med mediciner, vilket är ett starkt stöd för mig. Vi har även planer med Titti att vistas tre månader nästa sommar på en ekoby på Gotland, vilket jag också tror kan vara viktig för mitt psykiska läkande. Helst skulle jag vilja bo på en ekoby när jag slutar med medicinerna, för att hitta ett stödjande miljö för min psykiska läkning. Ensamhet är det värsta när man är psykiskt skör, och det hoppas jag att vi ser till att jag inte hamnar i. Mina studier på Komvux vuxengymnasium är också ett stort stöd, att ha något att kämpa för och en grupp att kämpa tillsammans med.

 

Jag har ätit dessa gifter regelbundet varje kväll i snart fem år. Det får vara nog nu. 

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen 

 

 

 

Den psykiatriska tvångsvården är ett arv från barbariska tider, då man torterade dårar på dårhusen med alla möjliga tortyrmetoder, för att därigenom försöka bota dom *. Psykiatrikerna vill avsäga sig all förbindelse med detta arv, men arvet lyser igenom fernissan. Jag upplevde mina antipsykotiska mediciner i början som en sann plåga, men har vant mig vid dem (trots att jag fortfarande har många obehagliga biverkningar, såsom radikalt minskad sexlust och att jag med jämna mellanrum bajsar på mig). De plågsamma antipsykotiska medicinerna är ett arv från psykiatrins barbari för hundratals år sedan, jag ser det så tydligt. 

 

Jag har varit tio gånger tvångsvårdad på mentalsjukhus (som mest i tre månader i sträck), och jag är därför kompetent att uttala mig om den, med förstahandskunskap om den, hur den verkligen fungerar i praktiken. 

 

De första gångerna är det traumatiskt att hamna på sinnessjukhus, eftersom man alltid är där på obestämd tid, man vet inte om man någonsin kommer ut därifrån, eller om man tvingas vara där i tio år, såsom den amerikanska poeten Ezra Pound (1885-1972) råkade ut för. 

 

Tvångsvården borde läggas ner, den botar ingen med sina auktoritära, obarmhärtiga, kärlekslösa, kränkande metoder, som inspärrning, tvångsmedicinering, isoleringscell och spännbältesläggningar. Mentalpatienter borde behandlas precis som alla övriga medborgare, med respekt och med alla sina medborgerliga rättigheter intakta, däribland rätten till sin kropp och sin själ, som berövas dem genom tvångsmedicineringen. Men hur ska vi göra med farliga psykpatienter?, frågar du. Vi skall inte särbehandla dom, menar jag, utan begår dom grova brott, borde de fängslas (eller få böter vid mildare brott), inte på rättspsykiatriska mentalsjukhus, utan i vanliga fängelser, utan tvångs-medicinering, i human kriminalvård, men med mildare straff än övriga brottslingar, eftersom de inte är riktigt tillräkneliga. Jag har flera gånger suttit i fängelse, en gång i 21 dagar i Serbien, p.g.a. att jag saknade pass, och det var mycket lättare än mina tvångsvårdsvistelser, eftersom jag fick behålla mitt levande själsliv, utan att bli nerdrogad och bedövad av psykmediciner. Det värsta är när den yttre händelselösheten ackompanjeras av inre händelselöshet, vilket sker när man är inspärrad på mentalsjukhus och tvångsmedicinerad på samma gång. Då är både själen och kroppen i fångenskap, vilket ingen människa orkar med. Är det därför vi har så många självmord bland mentalpatienter? Kanske många mentalpatienter är traumatiserade av detta hot från psykatrin som ständigt vilar över oss, traumatiserade av psykatrins grymma metoder? Min gode vän anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, tog självmord vid 22 års ålder, och det var bara några månader efter en plågsam tvångsvårdsvistelse (som hon ådrog sig bara för att hon klottat på en mur så att polisen såg det), där hon blivit lagd i spännbälte (att hela kroppen binds med bälten vid en säng, så man ligger där och nästan inte kan röra sig). Hon klagade över denna behandling på internet, och jag tror den har medverkat till att hon tog sitt liv. Hon orkade inte sådant en gång till. Jag känner även till flera andra psykpatienter som tagit sitt liv. Och det är allmänt känt inom psykiatrin att mentalpatienter oftare tar sitt liv än vanliga människor. 

 

Jag har inte bara själv plågats av psykmediciner, jag har hört andra mentalpatienter klaga över dem med en maktlös förtvivlan. Och jag har sett folk så nerdrogade av psykmediciner att de knappt kunde prata. Jag har sett och hört en mentalpatient i Granada, Spanien (året 2011) andas tungt, så nerdrogad av psykmediciner var hon. Det var en smärta att höra henne andas. Jag har hört och sett en ung tjej på mentalsjukhus i Stockholm (året 2010), uppsvullen i ansiktet av psykmediciner, klaga och ropa att hon vill ut härifrån (från sjukhuset), "släpp ut mig härifrån!", medan psykvårdare satt vid hennes säng och försökte lugna henne. Jag råkade höra det och steg in i hennes rum där hon satt på sängen och ropade på detta sätt. Jag kan aldrig glömma detta, det var som om psykatrins fina fasad plötsligt rycktes bort, och jag fick se den djupa nöd som psykpatienter kan ha där bakom fasaden, jag fick se psykiatrins offer. En annan gång satt jag vid matbordet på en sluten psykiatrisk avdelning i Åbo (året 2010), och då fick jag åhöra ett samtal bredvid mig mellan två medelålders mentalpatienter som handlade om att om Nelson Mandela orkade vara 27 år i fängelse i Sydafrika, skulle de nog också orka vara inlåsta här. Det hela sades med sådan förtvivlan i rösten, att det har satt outplånliga spår i mig och min syn på mentalvården. Här tröstar man sig med Nelson Mandelas fängelsevistelse! Så gör man bara i djup nöd, när man släpar sig genom dagarna. En annan mentalpatient i Esbo, Finland, klagade till mig (året 2008) över att fick psykiatrin en gång tag i en, var man fången i deras nät. Det kan jag heller aldrig glömma.

 

Tvångsmedicinering borde vara ett brott mot mänskliga rättigheter, det är ett övergrepp (1), det är att kränka patientens själsliga integritet, det är en slags psykisk våldtäkt, att tvinga sig in på en människas heligaste område, själen, sinnet, medvetandet, och manipulera det för sina egna syften. Det är även en effektiv metod att tysta offrens klagan, att bryta ner deras psykiska motstånd så att de inte kan försvara sig, ja det är faktiskt ett hjälpmedel i hjärntvätt av patienter p.g.a. detta. Man blir livrädd för sina läkare (vilket jag varit flera gånger) som har en sådan makt över en och ens medvetande, och kan göra en så illa, så livrädd att man inställer hela sitt tankeliv på att tillfredsställa sina bödlars vilja. Detta har hänt mig flera gånger. Och så, när ens eget psyke nerbrutits, förklaras man tillräckligt "frisk" för att få åka hem. Men det är inte så sant botande går till, detta är ett djupt illusoriskt tillfrisknande, som liknar de bekännelser och "omvändelser" man lyckas få fram i tortyroffer genom tortyr. Psykmediciner har inte botat någon, har bara konserverat sjukdomen, satt locket på människors "livsproblem" (som psykiatriprofessor Thomas Szasz väljer att kalla det istället för psykisk sjukdom). Bakom allt finns problemen kvar. Det är därför som så många får återfall när medicineringen avbryts. Men nästan allt i livet ska numera medikaliseras och nästan allt ska det medicineras mot, inte ens sorgen får vara i fred, den kallas "depression". Viltväxande tankar som går utanför den psykiska normen i samhället kallas "psykos". Har vi inte tankefrihet i dagens Sverige? Om vi har yttrandefrihet skulle man tro att vi även har tankefrihet, men så är det inte. Vi får inte tänka psykotiska tankar, då riskerar vi tankepoliserna, psykiatrikerna och psykvårdarna. Så mycket för tankefriheten i vårt land.

 

Lagar och regler tycks vara viktigare för läkarna än att lindra lidande och undvika att patienterna hamnar i ett helvete på jord. 

 

Jag föreslår att vi avslöjar psykiatrin genom att lyssna till dess offers berättelser, genom att släppa in dom i litteraturen och samhällsdebatten, där de får försvara sig själva, om de någonsin lyckas resa sig från psykiatrins hjärntvätt och terminologi, som är genomsyrad av en sorts psykisk kolonialism ut i fingerspetsarna, genomsyrad av seklers psykiatriska maktmissbruk. Om detta får ske, om vi vågar se sanningen om psykiatrin i vitögat (som filmen "Psychiatry. An industri of death" gör, och som webbsidan "Mad in America" gör), kanske vi också vågar lägga ner tvångsvården och tvångs-medicineringen i psykiatrin, och förbjuda alla tortyrmetoder, såsom tvångsmedicinering, av vissa kallad kemisk lobotomi och kemiskt spännbälte, vanlig spännbältesläggning och isoleringscell. 

 

 

 

* exempelvis kedjade man fast patienter för långa tider. En annan sak som man gjorde var att stänga in patienten i en låda med hål i, som man sänkte ner i vatten, så att patienten nästan drunknade, och sedan lyfte man upp lådan och återupplivade patienten. Uppgifterna är tagna från filmen "Psychiatry. An industry of death".

 

(1) Hur skulle det vara om mentalpatienter blev tvångsmedicinerade med opium eller cannabis? Då skulle det definitivt ses som ett övergrepp. Men tvångsmedicineringen med antipsykotika anses inte som ett övergrepp, bara för att de medvetandeförändrande drogerna som det här är frågan om (och de förändrar verkligen medvetandet, som alla droger, bara inte lika mycket som opium och cannabis), är lagliga. Hur djupt antipsykotiska mediciner (droger) som t.ex. Zyprexa går in i själen och skadar den, finns bl.a. dokumenterat här. 

I detta blogginlägg försökte jag vara lite mer specifik med vad jag menar med världsparlament. Jag ska dock fördjupa inlägget ytterligare, och skriva något om vad jag menar med att "Det är ingen övergripande stat jag fantiserar om i min världsparlamentidé, utan en konferens, bara en konferens, med sådana som på något sätt representerar sina småskaliga kommuniteter, de som nu finns, inte minst ursprungs-befolkningarnas."

 

 

Vad är då gräsrotsdemokrati? Det är sådan demokrati som grundar sig i beslut som fattats i baskommuniteter, kollektiv, gemenskaper av människor. Sådana som lever tillsammans i vardagslivet. Som delar livet med varann som grannar. Sociokrati är ett exempel på gräsrotsdemokrati. Finns inte dessa basgemenskaper av människor, kan det inte heller vara tal om gräsrotsdemokrati, eftersom då en mängd människor inte blir representerade i politiken. Det vanliga sättet att fungera som demokrati runt om i världen har i själva verket systematiskt slaktat gräsrotsdemokratin genom att slakta basgemenskaperna i samhället, genom att nästan helt utplåna landsbygdens forna byar, genom jordbrukets industrialisering, och genom städernas individualism och karriärsfokus. All världens föreningar kan inte råda bot på den förödelse som således uppkommit. Föreningsliv innebär sällan att man delar vardagslivet med varann, och tar beslut tillsammans i vardagens gemenskap. 

 

Hade det funnits lite fler kommuniteter i världen, skulle gräsrotsdemokrati vara mycket lättare att skapa. Såsom det är nu, verkar vi bara avlägsna oss längre och längre från det, desto mer civilisationen breder ut sig. Men det finns dock en hel del kommuniteter i världen, jag ska räkna upp kommunitetsslag som faktiskt finns:

 

Hippiekollektiv, ekobyrörelsen, kristna och andra religiösa kommuniteter, klostergemenskaper i alla religioner, urbefolkningsstammar, Kibbutzrörelsen i Israel, ashrams i Indien, storfamiljer som bor ihop, små bondbyar på landsbygden, mm. 

 

Dessa kommuniteter borde styra varje land nerifrån och upp, genom att sända representanter till en konferens som stiftade lagar *, tills denna konferens inte mer behövs, eller blir omöjlig, och avvecklar sig själv, så att vi kan återvända till det uråldriga självstyret hos urfolken. Jag vet att detta låter märkligt, och rentav omöjligt, men vi kommer att komma till en punkt (efter civilisationens kollaps) då vi inte längre kan flyga och resa långa sträckor på kort tid, och då internet kommer att sakta vissna bort, och då kommer staten att kollapsa. Då är det bra om vi har byggt upp gräsrotsdemokrati, som kan ta över hur vi styr oss själva, och som kan ersätta staten. Då måste staten se att den är förlegad, och våga avveckla sig själv på fredlig väg, utan revolutioner, utan revolutionärer som vill ta över och fortsätta staten lite till. 

 

Gräsrotsdemokrati och baskommuniteter är ett sätt att skapa resiliens i politiken, är ett uttryck för permakultur i det politiska livet (permakultur kan appliceras på nästan allt). Den gör att det inte blir kaos när staten fallerar och vi är hänvisade till oss själva, vilket kommer att hända desto mer civilisationen kollapsar. 

 

Minskning av befolkningsmängden (frivilligt) är ett annat sätt att öka demokratin i samhället. Som Albert Bartlett säger, så kan inte demokratin överleva överbefolkning, eftersom befolkningen får allt svårare och svårare att representeras i riksdag och regering. Varje riksdagsledamot måste ständigt representera allt större delar av befolkningen, och större och större delar av befolkningen känner att de inte har någon som representerar dom. 

 

 

 

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:

 

-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 

 

-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 

 

-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 

 

-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.

 

- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 

 

-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet. 

Jag läste igår den israeliska författaren Amos Oz' bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) Det var som att hålla domedag över mig själv. Jag kände mig mycket träffad av den skarpa kritiken av fanatismen som boken innehåller, trots att den handlar mest om fanatismen i relation till Israel-Palestina-konflikten. Jag har aldrig läst en så nyanserad skildring av denna konflikt, där båda parternas synder ges lika mycket uppmärksamhet. Konflikten är inte en kamp mellan goda och onda, menar Oz, utan där står rätt mot rätt. Israel och Palestina har båda lika mycket rätt till landet som den andre parten i kriget *. Det är vad jag stundom anat. Men det är inte i Israel-Palestina-konflikten som jag är fanatisk. I den konflikten står jag på Oz sida, och är tolerant, kompromissvillig och nyanserad som honom. Det är när det kommer till miljöfrågorna som jag är fanatiker, som ni kanske märkt här på bloggen. Och det känns som om jag är en obotlig sådan. Jag ser inte någon utväg ur min fanatism. Omständigheterna tvingar mig in i den. Bara en radikal miljö- och energipolitik kan rädda mänskligheten från undergång. Och desto mer radikal den är, desto mindre riskerar vi våra barnbarns framtid. Jag ser ingen utväg ur detta. När jag ska börja tänka ickefanatiskt i dessa frågor, så stöter jag huvudet i väggen, och den väggen heter våra barnbarns framtid. Jag kan inte riskera den. Har ni någon idé till utväg ur min ekofanatism? (Det är tre saker som särskilt låser mig fast i fanatism: klimatförändringarna, Peak Oil och tredje världens nöd. Och över allt detta vilar våra barnbarns framtid.)

 

Eller är det så att man kan och bör vara fanatisk i vissa frågor, medan man bör vara kompromissande och ickefanatisk i andra? Får man vara fanatisk i det goda, det som är verkligt objektivt gott? Får man vara fanatisk i att lindra lidande och bekämpa orättvisor, fanatisk för mänskliga rättigheter och djurs rättigheter? Får man vara fanatisk för livets bevarande och livets seger i alla aspekter? Är livet viktigare än frågan om man är fanatisk eller inte?

 

Jag är rädd att Oz är för lite nyanserad i sin analys av fanatismen. Han utelämnar frågan om det i vissa frågor är berättigat att vara fanatisk. Och hur är det med att vara en fanatisk motståndare av all fanatism, som kanske Oz är? Vi kommer inte undan den.

 

Och hur är det med hängivenheten, passionen? Är den alltid fanatisk? Eller är den en berättigad fanatism? Den som alltid ska akta sig för fanatism, löper risken att bli ljummen och likgiltig för världens nöd.

 

Jag har skrivit tidigare om fanatism, här.

 

 

* Oz förespråkar även tvåstatslösningen, vilket jag själv tycker är vettig.

Jag ska här räkna upp några intryck från Almedalsveckan, som jag bevistat alldeles nyligen, och som är Sveriges största politiska mötesplats:

 

- Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedts Almedalstal gjorde intryck, särskilt hans patos för de fattiga och utsatta.

 

- Jag och Titti gick på en filmvisning (filmen "Human harvest) som handlade om den illegala organtransplantationshandeln i Kina, där 60 000 - 100 000 Falun Gong-utövare och kristna mördas varje år (en och en halv miljon har mördats sedan år 2000) för att myndigheterna vill tjäna pengar på organtransplantationer genom att ta organ från dem, eftersom de inte räknas som riktiga medborgare, utan bara som skit, som man kan exploatera hur som helst. Kina har härigenom blivit världens ledande land inom organtransplantationer. Offren för organhandeln torteras också ibland. Filmen var mycket stark, och visade hur ofattbart korrupt Kina egentligen är, vilket upprörde mig och Titti. Kina är världens största diktatur.

 

- Partiet Enhet, som är ett slags nyandligt New Age-parti, hade ett tal om hur vi ska verka för en fredlig värld, och lade fram ett förslag om ett fredsdepartement, basikomst och s.k. non-violent communication. Det sistnämnda är även populärt bland ekobyar, bl.a. i Suderbyns och Änggärdets ekobyar. På frågestunden efter talet frågade jag om partiet trodde på ett världsparlament som en möjlig lösning på krigen, och talaren svarade ja, möjligtvis ett reformerat FN.

 

- Vi var även på ett samtal på miljöpartiets kontor i Visby, där utländska volontärer på Suderbyns ekoby (som vi nyligen besökt) berättade om sina erfarenheter av ekobyliv, och där vi även fick samtala livligt efteråt. Jag minns särskilt ett samtal med en av Pella Thiels medarbetare, som handlade om att vi måste försöka locka företag till att ställa om till ekologiskhet med att lyfta fram att det lönar sig rent ekonomiskt att vara grön, vilket det faktiskt gör.

 

-Essentiella politiska frågor som Peak Oil (oljetoppen) och världsparlament lyste med sin frånvaro, så långt jag läste i Almedalsguiden (jag läste inte allt), där alla över 4000 evenemang var presenterade.

 

-Det var många programpunkter om hållbarhet på Almedalsveckan, så många att jag inte hann gå på alla. Det verkade som om var och vartannat företag hade "hållbarhetschefer". Men jag upplever detta mer som "greenwashing" än som en verklig omsorg om miljön och hållbarhetsfrågor. Alltför ofta liknar detta gamla tyranner som på sin ålderdom försöker gottgöra lite av sina otaliga brott. 

 

-Jag mötte Gustav Fridolin, miljöpartiets partiledare, för första gången i mitt liv. En otroligt kunnig och brinnande miljökämpe, som jag lyssnade till en hel del. Förvisso led han av det vanliga felet hos politiker att vara lite tråkig och göra otroligt spännande frågor som klimatfrågan banala (detta gäller dock inte första delen av hans almedalstal), men han gör i alla fall allt han kan för att göra politiken grönare, och sådana som han behövs starkt, även om de ständigt måste kompromissa med andra mindre samvetsömma politiker. Jag har förståelse för att man blir mindre radikal desto mer insyltad i politiken man blir, men någon måste ta den kampen. Alla behövs i kampen. Både kompromissande partipolitiker och ultraradikala visionärer, som sätter de höga målen, och visar vart vi behöver sträva. Jag själv är mer en ultraradikal visionär än en kompromissande politiker, som ni säkert märkt här på bloggen, men jag vill inte därför förakta såna som Fridolin, de har det svårt och måste kämpa mycket. De tar de små stegen, som verkligen behövs tas, medan jag målar upp de stora stegen som vi borde ta till slut, men inte klarar utan de små stegen.

 

-Under Gustav Fridolins almedalstal på lördagen fick jag mitt första möte med nynazister någonsin. När Fridolin talade lite surt om "rasister och nazister", klappade de flesta, men på samma gång var det ett gäng nynazister bakom mig och Titti som ropade ett slagord många gånger om och om igen. Jag hörde inte riktigt vad de ropade, kanske var det "landsförrädare!" eller "folkförrädare". Titti och jag blev lite rädda då, för att det skulle bli bråk. När talet var slut, ropade gänget samma sak igen, men då var det ett gäng hippies (bl.a. från Suderbyn) som ropade tillbaka "Jalla, jalla, kärlek till alla!", många gånger om (jalla betyder ungefär "kom igen", uppmuntrande, på slang). Senare fick vi höra att nynazisterna hade ropat "Isabella Lövin och Gustav Fridolin är landsförrädare!" vid ett evenemang med nämnda personer. Vi var även på ett evenemang som handlade om nynazisterna på Almedalsveckan, närmare bestämt deras organisation "Nordiska motståndsrörelsen" (NMR) (som fick sätta upp ett tält under några dagar på Almedalsveckan). Igår stod det nynazister och delade ut deras tidning "Nordfront", som jag och Titti tog emot, och som jag läste lite i, för att bättre förstå min fiende, och då läste jag till min förvåning att Nordiska motståndsrörelsen inte är emot demokrati, de är varken för eller emot demokrati, men ser gärna ett "folkstyre", som de skrev (fast det att dom vill förbjuda "folkfientlig media" låter nog ganska diktatoriskt, och när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk). Och de vill slopa partipolitiken, och istället införa ett skick där varje politiker som väljs till riksdag och regering är fristående från varje parti, och därigenom också personligt ansvarig för vad hen säger och gör, och kan då inte gömma sig bakom partiet. Det tyckte jag inte var så farligt, faktiskt, och förenligt med demokrati (fast när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk, och kommer att använda sig av detta skick för att tillsätta sina egna på alla viktiga poster).  De är även mot abort, preventivmedel, feminism och homosexualitet. De förordar också rätten att bära vapen, att alla som gått militären skulle få behålla sina vapen. Och förvisso är de starkt flyktningsfientliga, vilket jag avskyr, med tanke på den djupa nöd jag hörde en flyktning på Almedalsveckan berätta om, hur fruktansvärt det är att bo på flyktningläger, och befinna sig mitt bland bombningar i Syrien. Jag kan visserligen förstå att Nordiska motståndsrörelsen är rädda för att t.ex. muslimerna tar över politiken i Sverige i framtiden, genom att de blir för många, men vi måste även tro på att det går att assimilera flyktingarna i det svenska samhället, genom skola och folkbildning, så att de inte utgör ett hot. Vi måste tro på det goda i människan. Jag har även tänkt att en möjlig lösning på hotet från muslimer är att ta in flyktningar lika mycket från olika länder och religioner, på så sätt att en grupp aldrig får växa sig för stor, och således ta över politiken. Eller att man bara tar in stora mängder flyktningar från kulturer som inte uppfattas som ett hot, såsom buddhistiska och hinduistiska kulturer. Men hotet är förvisso reellt, och måste få oss att tänka över det, och hitta lösningar (jag erkänner att flyktningsfrågan är en väldigt svår fråga). Det skulle förvisso vara förödande om hela Saudiarabien skulle fly till Sverige undan klimatförändringarna, och ta över den svenska politiken med Sharia-lagar. Men sprider man Saudiarabiens flyktningar över hela världen, genom ett möjligt världsparlaments agerande, blir det hanterbart. Och likaså om vi har verkat för bildning och humanitet som förebyggande muslimsk extremism, istället för att sälja vapen och krigsmateriel till Saudiarabien, såsom vi nu gör. Om vi fortsätter sälja vapen dit, kanske vi en dag får äta upp vår egen medicin, genom att militanta islamister terroriserar Sverige i ännu högre grad än nu.

Det tillfälle i historien då läkarna kunde tvinga lidande människor att leva mot sin vilja under långa tidsperioder, var ett ödesdigert tillfälle. Då fick läkarna en slags myndighet att, i långt större grad än tidigare, leka gud och djävul på samma gång, och bestämma över människors himmel och helvete. Visserligen har deras makt till att lindra lidande även ökat på samma gång, genom att bättre kunna ge smärtstillande mediciner och bättre kunna bota, men möjligheten för grymher har också ökat radikalt, genom att man nekar lidande patienter med outhärdliga (fysiska eller psykiska) plågor som vill dö, dödshjälp, eller hindrar dom från att ta sitt liv. Att syssla med sådant ser jag som närmast djävulskt. Den överdrivna högteknologin gör att vi blir gud och djävul på samma gång. Barmhärtighet och grymhet tillspetsas, båda på samma gång. Skulle jag kunna, skulle jag montera ned högteknologin, för att hindra läkare att döma människor till helvetet, för att ta bort den rädsla för att leva som vissa av oss bär på, eftersom vi kan hamna i lidande som det inte går att ta sig ut ur, p.g.a. läkarnas makt över oss. 

 

Högteknologi är hybris, det är att ha för stor makt, och makt korrumperar. På stenåldern hade vi trots allt rätten att bestämma över vår egen död, och behövde inte vara rädda för att hamna i en konservativ, kall läkares händer, som håller på med regelrytteri istället för barmhärtighet, som hellre vill lyda lagen än att se till att vi inte hamnar i ett helvete som vi upplever som "evigt", outhärdligt långt och plågsamt. 

 

Visserligen har vi smärtstillande medel och palliativ sedering, men vad händer när vi får obarmhärtiga läkare på läkarposten, vad händer om fascister tar över riksdag och regering, fascister som vill hämnas på oss? Fascistiska, auktoritära läkare? Då vågar kanske inte jag leva, hängiven antifascist som jag är, och mycket sårad av psykiatriska läkare som varit mycket kalla och obarmhärtiga, och tvingat i mig vidriga mediciner. Psykatrin är en del av grogrunden för fascistisk läkarpraktik. Jag vågar kanske inte leva, eftersom jag är rädd för ett helvete som varar för länge för att jag ska kunna stå ut med det, ett helvete som känns "evigt" (jag har upplevt detta svagt några gånger på sinnessjukhus, bl.a. under en spännbältesläggning och som inspärrad på sinnessjukhus och tvångsmedicinerad). 

 

Men jag vill kanske leva ändå, för att påverka samhället så att andra inte ska hamna i helvetet i läkarnas klor. Det är egoistiskt att inte våga leva för att man själv kan hamna där, så att man inte kan verka för att andra inte ska hamna där. Låt oss alla verka för att ingen tvingas stå ut med outhärdligt lidande, genom att verka mot all slags fascism och totalitarianism, och för dödshjälp och eutanasi och rätten att bestämma över vår död. 

 

Att högteknologin utsätter oss för dessa faror, säger allt om den, säger att vi aldrig borde ha börjat utveckla den, att vi borde ha stannat i stenålderns ödmjukhet och enkelhet.

 

Läkarna har ett stort moraliskt ansvar, större än många tror.  

Djuren är inte bara anarkister, som jag påstod i ett tidigare inlägg här på bloggen, utan de är även anarkoprimitivister. Det kommer tydligast till uttryck i deras instinktivt valda fattigdom. Fåglarna äger under sin livstid högst några få små bon som dom bygger, dom bygger inga stora "fågelbokatedraler" till Guds ära, som människan gör, de skapar inga ägodelar utöver de högst nödvändiga, de för sina efterkommande livsnödvändiga. Tänk om människan också vore så klok, det skulle spara världen för mycket slit och mycket nöd, för klimatförändringar och energikriser. 

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).

 

Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 

 

Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 

 

Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.

 

Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 

 

Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  

 

Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 

 

Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 

 

 

* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Det fulaste sättet att exploatera en slav är att hjärntvätta honom till att tro att han är fri i den mån han utför dina befallningar - såsom civilisationen gör med människorna idag. 

På Almedalsveckan får jag bekanta mig lite med den svenska politiken, en sfär som är mig rätt obekant, eftersom jag inte läser dagstidningarna eller ser på TV (högst någon löpsedel då och då). Det som slår mig först är hur tråkig den svenska politiken är, som lyckas göra de mest spännande frågor banala (såsom klimatet och hållbarhetsfrågor), och det desto mer ju mer företagen tar plats i politiken. Jag har gått igenom över en tredjedel av de 4000 evenemang som Almedalsveckan har, och majoriteten av evenemangen verkar tråkiga vid första anblick, och även en del av de evenemang jag gått på och först tyckte skulle vara spännande, har visat sig vara tråkiga. Men många pärlor har funnits, visst, inte minst tidningen Syres evenemang om basinkomst med min f.d. granne på ekobyn Gebers i Stockholm, Lennart Fernström (tidningens chefredaktör). Han föreslår att alla svenskar skulle få 13 000 kronor i basinkomst varje månad, och har även en plan på hur man skulle få fram dessa pengar (över 350 miljarder kronor, om jag minns rätt), genom diverse besparingar och genom att röja i politiken. En sådan grej skulle underlätta mitt liv avsevärt, ja även de fattigas liv i Sverige överlag, och skulle vara särskilt bra om den genomfördes globalt (det pågår försök med basikomst i t.ex. Finland, och Schweitz ska folkomrösta om det snart). Det skulle skapa grogrund för anarkister och hippien att leva sitt liv utan att behöva tvingas jobba för Babylon, med sånt som de inte gillar. Löneslaveriet skulle få sig en törn, och volontärarbetet en uppsving. Själv lever jag på 800 kronor i månaden, för att värna om min frihet att göra vad jag vill, och det är att volontära för Greenpeace, och läsa och skriva, att utvecklas som poet och ekofilosof. 

 

När jag läser tidningen Syre, och märker hur ambitiös den är, och hur insyltad den är i den svenska politiken (dess egen profil är "frihetligt grön", vilket är ett annat ord för ekoanarkism, eller i alla fall lutande åt det, på samma sätt som frihetlig socialism är ett annat ord för social anarkism), får det mig att fundera på vilket pris man får betala för att försöka förändra systemet inifrån, såsom Lennart Fernström vill. Toppolitikerna är nämligen rika människor, oavsett hur stora världsförbättrare de är, och lever ofta som resten av den svenska eliten, i lyx och överflöd, med många fester och många flygresor på kors och tvärs över planeten. Vilka signaler ger detta till väljarna och de andra politikerna? Jo, att rikedom och makt är eftersträvansvärt. Och tyvärr är det just rikedom och makt som har förstört planeten och korrumperat politiken. Det känns därför som om de vinster som toppolitikernas världsförbättrargrejer innebär, äts upp av deras dåliga föredöme, deras mycket problematiska förhållande till makt och rikedom. Och av att majoriteten i partipolitiken faktiskt är kapitalister, eller i alla fall tjänar den, och tror på dogmen om evig tillväxt, även det något som har förstört planeten och politiken/ekonomin. Man kommer inte långt som politiker om man inte tror på och jobbar för denna dogm (vilket Lennart Fernström inte gör). Det verkar som om man måste sälja sin själ, och inte minst sin individualitet, om man ska vara med i toppolitiken, och ständigt tvingas spy upp halvsmälta delar av partiets partiprogram. Var är integriteten här? Var originaliteten? Det finns föga plats för den. Samt för det komplexa, för det nyanserade, för det som livet faktiskt är i vardagen. Partipolitiken är likaså tusen mil borta från de som förändrat världen med sitt exempel, såsom Franciskus av Assisi, som gifte sig med "fru fattigdom". Ja, även Thoreau, Tolstoj och till en viss grad Gandhi är sådana som förändrat världen med sitt exempel. Sådana gör mycket djupare intryck på omvärlden än karriärssugna toppolitiker i all sin lyx och sitt överflöd, horande med eliten. Om toppolitikerna alla skulle gå före med gott exempel, såsom Thoreau och Gandhi gjorde, skulle vi kanske få snabbare och mer radikala förändringar. 

 

Jag tror Lennart Fernström är medveten om detta, och går försiktigt fram. Men jag kan inte undgå att lägga märke till hur de revolutionära idéerna får en tråkig glans när dom tas in i politiken, även i tidningen Syre (dock, Syre är långt mindre tråkig än vanliga dagstidningar). Det personliga, det hängivna, det extatiska, det poetiska, det djuriska får ge vika för det torrt vetenskapliga och det prosaiska. Det är väl därför jag mer följer politiken genom personliga bloggar på nätet, än genom att läsa tidningar. I bloggosfären finns det personliga, där finns utstickarna och de originella på ett annat sätt än i tidningarna. Nätet är yttrandefrihetens paradis, där alla blir hörda på ett annat sätt än i tidningarna. Och jag har ett gammalt patos för yttrandefriheten, för jag vet vad det gör med människor, och den tolerans och det utrymme för hängivenhet och originalitet som det skapar. Visserligen skapar det även utrymme för extremismen och fascismen att uttrycka sig, men vi måste våga möta våra motståndare i dialog. Allt annat vore feghet. Vi måste tro att sanningen segrar till sist. 

 

Slutligen: jag är emot politik av vissa djupa skäl; värnandet om det anarkistiska, det personliga, det hängivna och det kompromisslösa. Jag tror inte politiken kommer att rädda klimatet. Den är för kompromissande för att kunna klara det. Förändringen går för sakta. Det radikala föds i det personliga, och om det är något som ska kunna rädda planeten, så är det det personliga exemplets makt. * Även där är inte utsikterna så stora, men där har man i alla fall börjat hacka på Mount Everest, istället för att bygga berget högre, vilket jag tycker politiken gör med sina satsningar på "grön tillväxt", vilket jag upplever som ofta handlande om "greenwashing". Politikerna uppför sig som gamla tyranner som på sina äldre dagar, innan sin avrättning, försöker gottgöra lite av alla sina illdåd, ringa lite hit och dit för att be om förlåtelse. Men brotten har vuxit sig mot himlen, de är helt enkelt astronomiska. Det finns inte mycket att göra för denna tyrann, annat än att kollapsa under tyngden av alla sina brott. Och så tror jag det kommer att gå med samhället. Brotten mot naturen och tredje världen är för stora för förhandlingar och "grön tillväxt" (1). Vi har missat tåget och borde förbereda oss för kollapsen, så att vi kan möta den med jämnmod och självförlåtelse. Vi borde följa John Michael Greers råd "collapse now and avoid the rush", frivilligt (radikalt) förenkla vårt liv så att inte kollapsen kommer som en chock.  

 

 

* Det skulle ha stor betydelse om t.ex. kungen skulle få ett moraliskt uppvaknande, avstod från sin rikedom, gav allt han ägde åt de fattiga och hemlösa och bosatte sig i en kåta bland vilda samer (som fortfarande lever primitivt) i norra Sverige, för att hedra förfädernas traditioner och bygga dialog mellan urfolken och resten av civilisationen. 

 

(1) Visserligen behövs alla förändringar som politiker skapar, såsom övergång till förnyelsebar energi, och det är mycket viktigt att förändra det politiska systemet till mer hållbart, men dessa förändringar tror jag inte kommer att rädda oss, för de är alltför lite radikala, och innebär ofta övertro på teknikens möjligheter att rädda oss, då faktiskt tekniken varit den stora boven i klimatdramat, och ny teknik innebär alltid nya utsläpp, ingen teknik är fri från utsläpp och miljöförstörelse. Vi borde särskilt lyssna till den teknologikritik som Alf Hornborg har framfört i sina böcker "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (2013), där han dekonstruerar myten om tekniken som vår frälsare. 

Det är något som är radikalt fel med våra matbutiker, så fel att jag tycker synd om dom som jobbar där och tvingas stå och se på detta, att:

 

- Mat fraktas från andra sidan jordklotet till svenska butiker, med båt, flyg och långtradare, mat som ofta är producerad och fraktad med möda. Sen säljs den för en spottstyver, och den mat som går över bäst-före-datumet (upp till en tredjedel, 30-40 procent), slängs. Så lite respekt har man för dyrbar och med möda producerad och fraktad mat, som dessutom är grovt underbetald (man betalar allt för lite för den åt de som säljer den till oss från andra sidan av jordklotet, ofta djupt fattiga bönder, och detta för att butiken ska kunna göra profit på andras fattigdom, på mark som man ofta närmast stjäl från de fattiga bönderna (genom t.ex. nykolonialism och landgrabbing), som så djupt skulle ha behövt marken och maten för sin lokala, fattiga befolkning, i de delar av världen där man inte får tillräckligt mat i sig, vilket är en betydande del av tredje världen).

 

Jag säger bara; den mat som kommer från andra sidan jordklotet borde aldrig ha lämnat sina länder (eller borde ha getts till andra fattiga, svältande i tredje världen), för att landa i så vårdslösa och otacksamma, giriga händer som västerlänningens, som vill betala så lite som möjligt för maten, för att kunna upprätthålla sin ytliga och vidriga shoppingkultur i lyx och överflöd, så att Babylon byggs, så att babelstornet mot himlen bara byggs ännu högre. Och dessutom äter många av oss för mycket, vilket återigen visar på vår respektlöshet för böndernas slit i tredje världen, ja för alla som har för lite mat.

 

Förr i tiden kunde man gå och rota i matbutikerns bioavfallssopor, och hitta ätbar mat som bara gått över bäst-före-datumet. Nu hittar man nästan inte några sådana längre, de flesta har stängt inne sina sopor (jag tror det är p.g.a. EU-direktiv). Jag har inte stött på sådana sopor som går att rota i på många år. Ännu ett exempel på respektlöshet för de fattiga (särskilt i tredje världen), och en av de bidragande orsakerna till att det blir allt svårare att leva utanför systemet, allt svårare att vara anarkist och anarkoprimitivist, eller hippie. Dessa grupperingar har kunnat överleva ofta p.g.a. att de har levt på butikssopor, så att de har behövt jobba mindre eller inte alls, och således inte behövt hora med Babylon. Nu måste man söka sig till kyrkornas matutdelningar, som är mycket begränsad. Jag ser få hippien i dessa köer. Är det p.g.a. att de inte vill höra på kyrkornas predikningar, utan vill ha sin själsliga frihet? Det är ett lidande att höra på kyrkornas propagandamaskineri, det har jag och Titti erfarit på bara skinnet. Så lite sanning, så mycket lögn. Så fullt av livsfarliga tankevirus. Men jag måste, för att bevara min anarkoprimitivism. Och jag uppmuntrar också andra hippien och anarkister till att leva på kyrkornas mat så man slipper jobba eller studera heltid. Man vänjer sig nog till slut vid kyrkornas predikningar (dock är det något slags själslig våld, skulle jag säga), och på mig brukar deras budskap falla av som vattnet på en gås. Och det finns även ställen där man kan få mat utan predikningar, så uppsök dessa om ni kvävs för mycket av att höra på kyrkornas predikningar. Hör av er till t.ex. föreningen Ny Gemenskap (om ni bor i Stockholm), som borde ha koll på matudelningarna i Stockholm. 

Att vara fattig är första steget till att vara solidarisk, för då offrar man ingen/inget (av fattiga, djur och natur) för att man ska kunna leva i lyx. Lyx kräver nämligen alltid sina offer, inte minst bland djur, skogar och i tredje världen. Visserligen kan fattigdom innebära miljöförstörelse, att man är tvungen att hugga ner skogarna omkring sig, eller ha djur i fångenskap, eller tvingas arbeta för någon miljöförstörande och förslavande fabrik, men detta kommer då av att de rika sitter på sin rikedom, och inte delar med sig till de fattiga. Ingen skulle behöva svälta om alla skulle bidra till jordbruket, om alla vore fattiga bönder, och inga herrar fanns. Att det svälter människor i världen, kommer mycket av att det finns svinrika i världen, som sitter på pengar och naturresurser, och eldar i tillväxtmaskineriet, ett maskineri som gynnar mest de rika. 

När jag gick förbi en hästhage och hälsade på en häst häromdagen, slog det mig att hästen egentligen var friare än oss människor, att det är vi som är de egentliga fångarna. Hästen är visserligen fånge i det yttre (som faktiskt är mycket tragiskt och ett kriminellt beteende av oss människor), men har en inre, själslig frihet som jag avundas. Vi människor är visserligen fria i det yttre, men vi har en inre fångenskap som gör livet svårt och tungt, värre än hästens liv. Hellre inre frihet och yttre fångenskap än yttre frihet och inre fångenskap, särskilt om man fötts till yttre fångenskap, och är lite van vid den.

 

Man kan inte ha andra varelser i fångenskap utan att själv bli själslig fånge, utan att själv bli den egentlige fången. Vi är ju kopplade till vår omgivning, och det vi gör mot den, gör vi alltid också mot oss själva. Allt är ett, som mystikerna tycker om att säga. Makrokosmos finns i mikrokosmos, och vice versa. Hästen har inte gjort något brott mot oss och andra varelser, och bär därför på en inre frihet, en inre värdighet, som får den att stå ut med den yttre fångenskapen och det yttre slaveriet utan att ta livet av sig (t.ex. genom att sluta äta). Vi människor känner av våra brott mot andra varelser, och bryter inte sällan den påföljande inre fångenskapen och det inre, mentala slaveriet genom att ta vårt liv. Hos djuren är detta mycket sällsynt. 

 

Vår inre fångenskap handlar om att vi kapat banden till vårt sanna jag, vårt djuriska jag, som vi förtrycker när vi förtrycker djuren, vi har stängt inne vårt djuriska, vilda jag, domesticerat och tämjt det, i lika hög grad som vi har tämjt djuren - dessa två saker hänger ihop. 

 

Vi har även kapat av banden till våra rötter, till våra egna svenska urfolk och jordens övriga urfolk, till naturen, till aporna och de övriga djuren, till våra förfäder på 1800-talet, till historien helt enkelt. Vi har blivit fadermördare. Här finns orsaken till att mänskligheten sällan lär sig av historien, utan verkar ofta återupprepa sina fel, bara i lite nya former, så att det inte märks så mycket att det är samma misstag. 

 

Vi har också kapat banden till våra medmänniskor, våra grannar som lever nu, kapat alla band till sann community, och blivit historiens värsta individualister. Vi ska vara så jäkla "självständiga" och "fria" att vi t.o.m. förnekar vårt beroende av omgivningen, förnekar att vi hänger ihop med våra grannar och närmaste, så intimt att det inte finns något värdigt liv eller någon frihet utanför communityn. Påföljden av detta blir att vi bygger på våra grandiosa "självförverklingsprojekt", sliter för att göra karriär och bli berömda, för att kanske kunna kompensera för den kärlek som vi aldrig fick av andra, eftersom vi sålt all sann community på individualismens och "frihetens" altare. Vi blir aldrig tillfredsställda på denna väg, för berömmelsen kan aldrig ge oss sann community, som bara närs på gräsrotsnivå, bland folket, och inte trivs bland snobbar och karriärister. Det är en jakt efter vinden. 

 

Djuren har inget av detta. De bryr sig inte ett skvatt om berömmelse. I en fårflock i en inhägnad hittar du däremot sann community, här delar fåren verkligen varandras liv, är djupt involverade i varann, ungefär som urfolken i Amazonas. Men forska lite i ett höghus i Stockholm, så skall du snart finna att grannarna knappt känner varann, och knappt umgås med varann. Deras communitykänsla har frusit till is för länge sedan, och inte all världens föreningar och sammanslutningar kan kompensera för den gräsrotscommunity-känsla som bör finnas mellan grannar, och som alla djur och urfolk har; inre frihet, att kunna leva ut genom solidaritet med andra, med den närmast liggande omgivningen, som då automatiskt resulterar i solidaritet med dom fattiga i Afrika, vilket aldrig kan komma till stånd utan denna gräsrotssolidaritet, hur mycket man än sliter. Odlar man t.ex. inte sin egen mat, kommer man att stjäla mark från Afrikas och världens fattiga till slut, vår självförsörjning i gemenskap med grannarna innebär de fattiga i Afrikas självförsörjning, och är första steget till internationell solidaritet, att alla återvänder till det urgamla självförsörjande bondelivet för flera tusen år sedan, utan herrar, i permakulturens och skogsträdgårdarnas anda. 

Det finns faktiskt en del att hämta i Bibeln för en naturälskare och en anarkoprimitivist. Har du t.ex. märkt hur ofta Gud residerar i vildmarken/naturen i Bibeln? Låt mig ta några exempel:

 

-Adam och Evas himmel innan syndafallet, Edens lustgård, var en slags skogsträdgård, full av fruktträd, som Gud vandrade genom och bodde i. Jag skulle gissa att den var den vilda naturen i tropikerna försiktigt berikad med fruktträd och bärbuskar genom mänsklig/gudomlig påverkan (obs. att detta är en myt). 

 

-Gud uppenbarade sig för första gången för Mose i vildmarken, genom en vild, brinnande buske, där han kallar Mose (som vallat får i ödemarken i 40 år) till att befria Israels folk från fångenskapen och slaveriet i den tidens Babylon, Egypten (detta är visserligen myter, har inte hänt på riktigt). Jag skulle tolka "den brinnande busken" symboliskt, Gud talade till Mose genom trädens väsen, som "brann" av Guds eld, dvs. genomsyrades av Guds härlighet, såsom alla träd gör för den som har ögon att se med. Gud var hemligen förbunden med vildmarksbusken som han talade genom till Mose (i myten), såsom han är med alla träd. 

 

-När Mose skulle ta emot de tio budordens lagtavlor från Gud, tvingades han gå upp på Sinaiberget för att möta Gud. Gud bodde på Sinaibergets topp, dvs. i vildmarken. Det var där han uppenbarade sin härlighet för Mose. Gud bodde i den vilda naturen, långt borta från civilisationen. Mose var uppe på Sinaiberget i en 40-dagarsperiod, under fasta. 

 

-Jesus mottog sin gudomliga lag, som skulle göra honom till den nye Mose, i vildmarken under en 40-dagarsfasta, efter att ha döpts (invigts i vildmarken) av vildmarksprofeten och vilden Johannes Döparen, som levde på gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4), och gick klädd kläder av kamelhår, och var en nasir (eng. Nazirite), lik Simson, samt vistades i ödemarken kring Jordanfloden, i vilken han döpte människor till "omvändelse" från civilisationens förfall. Jesus' fasta och vistelse i ödemarken i 40 dagar var direkt inspirerad av Moses 40 dagar på Sinai, och det står även i Markusevangeliet 1:13 att Jesus "levde bland de vilda djuren". Ja, kanske var det dessa vilda djur Gud talade genom till Jesus (i myten), istället för genom träd, såsom till Mose? Kanske var Jesu kallelse, emottagen genom de vilda djuren, att återförena människa och djur/natur och leda de civiliserade tillbaka till fåglarnas och liljornas livsstil, såsom han säger i Bergspredikan (Matt. 6:26-29).

 

-Det är också betecknande att när Jesus ville dra sig undan för att be till Jahve, så var det upp i bergen och ut i ödemarken han drog, det var där han mötte sin Gud och samtalade med honom bäst, inte i templet, inte i synagogan, inte i den låsta kammaren inomhus. Var det kanske för att hans Gud var en naturgud, en vild varelse, som meddelade sig bäst i vildmarken, precis som med Mose?

 

-Förbundsarken, som Gud Jahve tronade över i Jerusalems tempel, hade, enligt vissa judiska visionärer, ursprungligen (i urförebilden i himlen) fyra keruber sittande på sig, en i varje hörn (Hesekiel 10 kap.). Och i en biblisk profets syner var tre av keruberna djur, och en av dem mänsklig (Uppenbarelseboken 4 kap.). Man brukar tolka de fyra keruberna, eller "levande varelserna", som skapelsens representanter. Att en är mänsklig och resten djur kan man tolka återigen som att här har människan återförenats med djuren och blivit ett djur bland andra djur. Människan står här inte över djuren, tronar inte över dem med Jahve, utan är en av djuren, som Jahve tronar över. Och att det just är mest djur, inta bara människor , som står närmast Jahves tronstol, kan kanske betyda att Jahve är en naturgud, som talar genom naturen bäst, genom djuren och växterna, lite som han talade till Jesus genom de vilda djuren i ödemarken. Och att han talar genom människorna mest i den grad de förenat sig med resten av skapelsen, med djuren och växterna. Dock, allt i detta blogginlägg är bara min personliga subjektiva läsning av Bibeln, som kanske inte motsvarar vad Bibelns författare själva menade. 

 

Alltså Gud bor i vildmarken i Bibeln, och när han residerar i Jerusalems tempel, är det djuren och en människa som förenat sig med djuren, som står honom närmast, som bekläder hans tronstol. 

 

Härifrån är det inte långt till att tolka Jahve som vår tids lidande och kämpande gud, Moder Jord/Naturen och till att tolka hans folk, det andliga Israel, som miljörörelsen och urfolken. Men detta vore kanske att övertolka myten, som är vacker och inspirerande som den är. 

 

Det finns en annan gudsbild också, en mer civiliserad gud, som särskilt kommer fram i Gamla Testamentets lagar och förordningar. En förtryckande, fascistisk gud. Den traditionella kristendomen har i stort tagit över den gudsbilden, inte den vilda guden som jag uppmålat i det sagda. 

Hej alla läsare! Nu är jag och Titti tillbaka i Visby efter Gotland-runt-resan, som varat i fjorton dagar. I morgon börjar Almedalsveckan, Sveriges största politiska mötesplats. Vi ska vara på hela den veckan, 2-9.7 och åker tillbaka till fastlandet den 9.7., och därifrån tillbaka till Stockholm. 

 

Gotland-runt-resan har varit mycket spännande, med den vanliga äventyrlighet som vi haft förra sommarens tre och en halv månad långa luffarvandring utan tält. Även denna gång hade vi inget tält med oss, och det var ständigt en utmaning och ett äventyr att hitta sovplatser för natten. Inte en enda gång behövde vi sova hos människor (så som vi ofta gjorde förra sommaren, då vi ofta sov i skjul, stall och garagen mm). Vi hittade alltid ställen att sova på utanför människornas boställen, såsom på stränder och på busshållplatser, som det fanns många av på Gotland, mycket mer än på fastlandet. Busshållplatserna var också byggda så att de gav gott skydd mot regn, vilket inte alltid är fallet på fastlandet. En gång sov vi på en campingstugas altan, men blev bortkörda av en sur campingägare på morgonen efter att vi hade ätit. "Så gör man inte", sa han efter att ha utfrågat oss om vem vi var och vad vi gjorde där. 

 

Vi hade även tur med vädret, förutom mot slutet.  

 

I slutet av vandringen besökte vi Suderbyns ekoby, som låg tio kilometer söder om Visby. Vi var där en halv dag, och Titti gjorde en filmintervju med en av grundarna, Robert Hall, och filmade gemenskapen där. Vistelsen där var en mycket fin upplevelse, det som jag tyckte mest om var att här var det en äkta communitykänsla, till skillnad från de flesta andra ekobyar jag och Titti besökt. Här ägde de allt tillsammans, ingen hade privat egendom, utan de delade på allt, helt ner till tandkrämen och schampot. Man gjorde inte som på många andra ekobyar, att man köpte en tomt på ekobyn och byggde sitt eget hus, som i en bostadsrättsförening, utan här byggde alla tillsammans (Suderbyns ekonomiska förening) husen, och sedan fick man hyra in sig i husen som ägdes gemensamt, för en mycket billig penning. Om man tältar med eget tält i ekobyn kostar en månads vistelse där bara 2500 kronor, litet dyrare om man hyr det billigaste rummet. Robert Hall och de andra är mycket idealistiska, och vill leva i frivillig enkelhet och fattigdom, och inte göra pengar på sin verksamhet. De skyr kapitalismen och vill inte smutsa ner sig med företagsamhet. Därför är det så billigt att bo där. De har därför rätt lite pengar, och när vi var där hade de inte pengar till att betala räkningar. De går mycket på soptippen och får tag i slängda saker och byggmaterial där. Detta drag av enkelhet och fattigdom hos Suderbyn tyckte jag mycket om. Robert Hall berättade också att de försökt lära sig av andra ekobyars fel, och undvika att ge incitament till girighet i ekobyn. Och att de står i mycket nära relation till ekobyrörelsen i Europa och världen, för att kunna ha ett avstånd till det övriga samhället, och inte sugas in i Svenssonlivet. Han sa även att ekobyarna borde uppmuntra varann till att höja den ekologiska ambitionsnivån, och att han tvivlar på att flera ekobyar i Sverige verkligen är ekobyar, fast de vill framstå som sådana. 

 

Flera hus på tomten var byggda av lera, såsom ett dusch-hus (som samtidigt fungerade som växthus, ena halvan var dusch och andra halvan växthus, så att båda rummen skulle få nytta av varandra, i sann permakulturanda) och en bastu. 

 

Den varma communitykänslan märktes mycket tydligt på ekobyn, där vi åt tillsammans och hade djupa samtal kring matbordet. Det var en riktig hippiekänsla. Huvudhuset var proppfullt, p.g.a. att elva volontärer, bl.a. fyra från Italien (Titti, som är halvitalienare, pratade mycket livligt just med tre av italienarna), några från Spanien och en från Brasilien, var där på fem veckor, för att vara med på en konferens på Ängsbacka kursgård, som skulle ordnas av den Europeiska ekobyföreningen GEN Europe. Där samlas ekoby-representanter från hela Europa, för att dela idéer och insikter, och för att nätverka. Även flera ekobyrepresentanter från övriga världen brukar komma. 

 

Permakulturandan var mycket stark på ekobyn, och det är inte för intet som Suderbyn kallar sig "Suderbyn permaculture ecovillage" på sin hemsida. Allt där var genomsyrat av permakultur, helt ner till det faktum att gräset fick växa vilt överallt där man inte odlade, med vackra ängsblommor överallt. En av ekobyns grundare, Ingrid Gustafsson (som också bodde på ekobyn) visade oss runt. De hade överraskande mycket odlingar, och två växthus, det ena med tomater och gurka (och lite chili), och det andra inte riktigt färdigt än, det användes tills vidare till meditations- och kurslokal. I detta senare växthus, som var utformat som en glob (kallades The Dome), fanns även en biogasanläggning, inte helt färdig än, inspirerad av förebilder i Kina, och den första i sitt slag i Europa. Där skall produceras råbiogas, som kan användas till att värma upp huset, den kan däremot inte användas till ekobyns flera biogasbilar, som annars går på biogas producerad annanstans på Gotland. Suderbyn tror mycket på biogas som en lösning på energikrisen, och Robert Hall tror att den är lönsam, och har högt EROEI (Energy returned on energy invested). Man använder ju mat- och jordbruksavfall till att producera biogas med, och får som biprodukt fint gödningsmedel. 

 

Ekobyn hade också två vindkraftverk, det ena inte riktigt färdigt, som de byggt helt själv, och som såg helt annorlunda ut än de som man vanligtvis ser ute på landet (mycket mindre propellrar, och som hålls på sin plats av vajrar, som spänns ut från toppen). De hade också ett litet vattentorn. 

 

Det enda som var lite negativt var att ekobyn låg strax intill en medelstor bilväg, med ständigt bilsus förbi. Men man kan inte få allt. 

 

Suderbyn var den ekoby som jag tyckt mest om av alla jag besökt, särskilt p.g.a. den kollektivistiska communitykänslan, enkelheten och det starka inslaget av odling och permakultur. Jag har redan i tankarna att bo där en månad nästa sommar, om vi får lov, tillsammans med Titti, eftersom det är så billigt, och eftersom jag tycker så mycket om den.