för naturens skull

Såhär gick det till andra gången jag tvångsvårdades, på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland: 

 

Efter min första tvångsvård på Jorv, plågades jag till den grad av mina mediciner att jag till slut beslöt mig för att rymma hemifrån och från medicinerna (jag bodde då hos mina föräldrar). Så en vacker dag tog jag min ryggsäck, min sovsäck och började vandra norrut, utan mål, desperat. Mina föräldrar anmälde rymningen till polisen, och jag blev eftersökt i radion. Men jag lyckades vandra i kanske sjuttio, åttio kilometer innan en olycka hände: 

 

Mitt i allt medan jag vandrade, var det som om jag plötsligt blev allt för smal, som om min kropp krympte något väldigt (jag tror det hade att göra med att jag slutat med medicinerna för några dagar sedan). För att kompensera för detta genast, i desperation, grep jag tag i en stor ätlig svamp (jag tror det var Karl Johan-svamp eller något liknande) vid vägkanten, och förtärde hela den. Efter någon timme blev jag illamående, och spydde flera gånger. Jag kände att jag behövde stanna för att vila, och lyckades till sist hitta ett ödehus, där jag slog läger i en förfallen bastu på gården. Väl där började jag känna att livet började gå ur min kropp. Det hände när jag låg på golvet, att livet började stanna av mer och mer i min kropp, och jag andades saktare och saktare. Jag trodde det var förgiftningssymptom, och tänkte att nu dör jag. Dock, när jag stod upp ur bädden, kom livet tillbaka. När jag lade mig ner, upprepades samma sak. Detta upprepades sex gånger. Vid nåt skede var jag så säker på att jag skulle dö att jag förberedde mig på allvar för det. Jag blev desperat, och letade förtvivlat efter bibelvers i bibeln jag hade med mig, för att trösta mig. Och vid nåt skede kände jag en oerhörd lättnad över att jag skulle dö, äntligen skulle jag nå befrielsen, exodus ut ur "Egypten", bort från psykiatrin och det tunga jordiska livet. Jag grät som ett barn. Sedan, vid nåt skede, upplevde jag som om jag blev ett litet barn, och jag lekte med några klossar på golvet som ett litet barn. När jag sedan gick ut ur bastun, ut på gården, var hela tillvaron som förklarad av en sagolik glans. 

 

Till slut bestämde jag mig för att dö hemma hos mina föräldrar (så säker var jag på att jag skulle dö). Så jag vandrade tillbaka hemåt, till närmaste tågstation. Jag sov den natten på tågstationen, och åkte hem följande morgon. När jag kom fram med tåget, var det som om jag blev överkänslig för allt, och kunde känna mobiltelefonsignalerna i min kropp. Och när jag skulle gå den två kilometer långa vägen från tågstationen hem, var det som om tiden gick bara saktare och saktare. Aldrig har den vägen känts så lång. Jag kämpade för att hinna fram till mina föräldrar innan tiden stannade upp och jag dog (tänkte jag). När jag kom fram, hälsade jag på min mor, utan att prata, jag bara visade henne en text om min nuvarande sjukdom (jag menade förgiftningen, men jag tror min mor tolkade det som min schitzofreni) och dess dödliga utgång som jag hade skrivit i min bibel. Jag lade mig genast på soffan, och där började samma dödsprocess som i bastun. Jag började andas saktare och saktare, och min mor hörde det, och började desperat spela piano för mig. Sedan ringde hon ambulansen. Ambulansen kom fort, och bar mig ut ur huset, in i ambulansen. 

 

Väl framme på hälsostationen, vaknade jag till liv när jag hörde en läkare skratta åt en förtvivlad patient. Då vaknade livsviljan, jag ville vara med och kämpa mot sådana ting. Jag stod upp ur bädden, men rymde inte. Ambulansen körde mig sedan till Jorv sinnessjukhus (sic!), och där intervjuades jag av en kvinna, en alldeles kort stund. Hon ställde bara några frågor, såsom "Tänker du på döden?. På denna fråga svarade jag ja, och då verkade det avgjort: jag måste stanna på sinnessjukhuset. 

 

Jag fick aldrig för mig att jag skulle säga till läkarna om min svampförgiftning (som jag tror kom av alla de gifter från bilavgaser som samlats i den, svampen låg ju alldeles vid vägkanten). Det var liksom inte aktuellt, jag kände mig till slut så överkörd av läkarna att jag gav upp varje försök att kämpa för mina rättigheter. Och dessutom trodde jag i början att jag helt säkert skulle dö, så jag trodde att jag inte behövde kämpa för dessa rättigheter. Jag skrev bara ett brev till min familj, ett avskedsbrev från en döende man som helt säkert trodde han skulle dö. Men när jag efterhand märkte att jag inte heller dog, började ett av mitt livs värsta helveten. Jag kände att en grym orättvisa hade begåtts, att jag hade hamnat på sinnessjukhus istället för på vanligt sjukhus av att ha blivit förgiftad av en svamp. Och jag kände det som en skymf att läkarna inte ens var intresserade av att ta reda på varför jag blivit så sjuk som jag blivit. Allt var tydligen bara psykos, allt, svampförgiftningen, känslan att livet rann ur mig, allt. Och nu började jag känna att jag ville rymma och ta självmord. Jag blev helt enkelt besatt av tanken på rymning och självmord, jag kunde inte tänka på något annat. För jag visste inte hur länge jag skulle stanna i detta helvete på jord.  

 

Två månader var jag tvångsvårdad den gången, två ohyggliga månader, allt för lång tid. Tvångsmedicinerad med ännu högre dos mediciner än tidigare. Bara för att jag blivit förgiftad av en svamp, med de psykiska komplikationer detta innebär. Snacka om brott mot mänskliga rättigheter. Den sinnessjukhusvistelsen är som ett sår i mig fortfarande, ett trauma. Att man så lätt kan bli tvångsvårdad. Bara för att man varit tvångsvårdad tidigare är man tydligen inte trovärdig. Jag hade inte gjort en fluga förnär, varit varken farlig för mig själv eller för andra. Bara ätit en svamp full av avgasgifter, i misstag, i tanklöshet, desperation.