Något om min obotliga fanatism i miljöfrågor.

Jag läste igår den israeliska författaren Amos Oz' bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) Det var som att hålla domedag över mig själv. Jag kände mig mycket träffad av den skarpa kritiken av fanatismen som boken innehåller, trots att den handlar mest om fanatismen i relation till Israel-Palestina-konflikten. Jag har aldrig läst en så nyanserad skildring av denna konflikt, där båda parternas synder ges lika mycket uppmärksamhet. Konflikten är inte en kamp mellan goda och onda, menar Oz, utan där står rätt mot rätt. Israel och Palestina har båda lika mycket rätt till landet som den andre parten i kriget *. Det är vad jag stundom anat. Men det är inte i Israel-Palestina-konflikten som jag är fanatisk. I den konflikten står jag på Oz sida, och är tolerant, kompromissvillig och nyanserad som honom. Det är när det kommer till miljöfrågorna som jag är fanatiker, som ni kanske märkt här på bloggen. Och det känns som om jag är en obotlig sådan. Jag ser inte någon utväg ur min fanatism. Omständigheterna tvingar mig in i den. Bara en radikal miljö- och energipolitik kan rädda mänskligheten från undergång. Och desto mer radikal den är, desto mindre riskerar vi våra barnbarns framtid. Jag ser ingen utväg ur detta. När jag ska börja tänka ickefanatiskt i dessa frågor, så stöter jag huvudet i väggen, och den väggen heter våra barnbarns framtid. Jag kan inte riskera den. Har ni någon idé till utväg ur min ekofanatism? (Det är tre saker som särskilt låser mig fast i fanatism: klimatförändringarna, Peak Oil och tredje världens nöd. Och över allt detta vilar våra barnbarns framtid.)
 
Eller är det så att man kan och bör vara fanatisk i vissa frågor, medan man bör vara kompromissande och ickefanatisk i andra? Får man vara fanatisk i det goda, det som är verkligt objektivt gott? Får man vara fanatisk i att lindra lidande och bekämpa orättvisor, fanatisk för mänskliga rättigheter och djurs rättigheter? Får man vara fanatisk för livets bevarande och livets seger i alla aspekter? Är livet viktigare än frågan om man är fanatisk eller inte?
 
Jag är rädd att Oz är för lite nyanserad i sin analys av fanatismen. Han utelämnar frågan om det i vissa frågor är berättigat att vara fanatisk. Och hur är det med att vara en fanatisk motståndare av all fanatism, som kanske Oz är? Vi kommer inte undan den.
 
Och hur är det med hängivenheten, passionen? Är den alltid fanatisk? Eller är den en berättigad fanatism? Den som alltid ska akta sig för fanatism, löper risken att bli ljummen och likgiltig för världens nöd.
 
Jag har skrivit tidigare om fanatism, här.
 
 
* Oz förespråkar även tvåstatslösningen, vilket jag själv tycker är vettig.

Något om fanatism

Är det inte underligt att man gärna får vara fanatisk för mänskliga rättigheter, fanatiskt trogen sitt fosterland i krig, fanatisk i sportutövning osv., men så snart man är fanatisk i ekologi, fanatiskt trogen naturen/Moder Jord, så stämplas man som "fanatiker", "extremist" och liknande? Är inte fanatism något gott om det riktas på något gott? Kan man vara för fanatisk t.ex. i kampen mot orättvisor, lidande, sjukdomar, rasism och brott mot mänskliga rättigheter? Jag tror inte det. Vi måste ge allt i den kampen. Och vi måste ge allt i kampen för planetens hälsa, även om vi blir stämplade som fanatiker och extremister. Fanatism och extremism kan faktiskt vara välbehövligt ibland, när allt står på spel, såsom det gör idag med klimatet. Däremot är mycket av den fanatism som faktiskt finns i samhället, fördärvlig fanatism, trots att det ofta inte räknas som fanatism, såsom fotbollshuliganism, fanatism inom idrottsutövande, teknologifanatism, krigsfanatism, jaktfanatism, fanatism för bilar och motorer, spelfanatism (däribland datorspelsfanatism), rikedomsfanatism, kändisskapsfanatism, filmfanatism, drog- och alkoholsfanatism, sex- och porrfanatism, religiös fanatism och byggfanatism (som i New York och Dubai).

RSS 2.0