Något om min obotliga fanatism i miljöfrågor.

Jag läste igår den israeliska författaren Amos Oz' bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) Det var som att hålla domedag över mig själv. Jag kände mig mycket träffad av den skarpa kritiken av fanatismen som boken innehåller, trots att den handlar mest om fanatismen i relation till Israel-Palestina-konflikten. Jag har aldrig läst en så nyanserad skildring av denna konflikt, där båda parternas synder ges lika mycket uppmärksamhet. Konflikten är inte en kamp mellan goda och onda, menar Oz, utan där står rätt mot rätt. Israel och Palestina har båda lika mycket rätt till landet som den andre parten i kriget *. Det är vad jag stundom anat. Men det är inte i Israel-Palestina-konflikten som jag är fanatisk. I den konflikten står jag på Oz sida, och är tolerant, kompromissvillig och nyanserad som honom. Det är när det kommer till miljöfrågorna som jag är fanatiker, som ni kanske märkt här på bloggen. Och det känns som om jag är en obotlig sådan. Jag ser inte någon utväg ur min fanatism. Omständigheterna tvingar mig in i den. Bara en radikal miljö- och energipolitik kan rädda mänskligheten från undergång. Och desto mer radikal den är, desto mindre riskerar vi våra barnbarns framtid. Jag ser ingen utväg ur detta. När jag ska börja tänka ickefanatiskt i dessa frågor, så stöter jag huvudet i väggen, och den väggen heter våra barnbarns framtid. Jag kan inte riskera den. Har ni någon idé till utväg ur min ekofanatism? (Det är tre saker som särskilt låser mig fast i fanatism: klimatförändringarna, Peak Oil och tredje världens nöd. Och över allt detta vilar våra barnbarns framtid.)
 
Eller är det så att man kan och bör vara fanatisk i vissa frågor, medan man bör vara kompromissande och ickefanatisk i andra? Får man vara fanatisk i det goda, det som är verkligt objektivt gott? Får man vara fanatisk i att lindra lidande och bekämpa orättvisor, fanatisk för mänskliga rättigheter och djurs rättigheter? Får man vara fanatisk för livets bevarande och livets seger i alla aspekter? Är livet viktigare än frågan om man är fanatisk eller inte?
 
Jag är rädd att Oz är för lite nyanserad i sin analys av fanatismen. Han utelämnar frågan om det i vissa frågor är berättigat att vara fanatisk. Och hur är det med att vara en fanatisk motståndare av all fanatism, som kanske Oz är? Vi kommer inte undan den.
 
Och hur är det med hängivenheten, passionen? Är den alltid fanatisk? Eller är den en berättigad fanatism? Den som alltid ska akta sig för fanatism, löper risken att bli ljummen och likgiltig för världens nöd.
 
Jag har skrivit tidigare om fanatism, här.
 
 
* Oz förespråkar även tvåstatslösningen, vilket jag själv tycker är vettig.
2017-07-11 @ 13:26:00 Fanatism Permalink

Kommentarer
Postat av: Titti

Som jag sa till dig, så finns det medelvägen *om man inte vill gå under själv och bli martyr... tror att fanatism är en destruktiv kraft * och det som man gör av passion och hängivenhet är mer idealism än fanatism tycker jag *ja, jag ser och upplever ordet fanatism negativ ...någon som skadar antingen sig själv eller andra med sitt fanatism * medan idealism jobbar nästan alltid för det goda även om man kanske får negativa resultat...tycker som Oz*tvåstatlösning* när det finns en konflikt så har båda parter rätt ...eller fel...och när det gäller din kamp för klimatet, så behövs det personer som är extrema eftersom vi lever i ett extremt och sjuk samhället ...men förvänta dig bara inte att alla ska applådera eller ge rätt till dig ...därför det kommer inte att hända , utan du kommer att möta kritik och motstånd ...gång på gång ...så mitt råd är "bli mätt på dig själv ... och inte på andra...som Gustav Fridolin sa vid Åmedalsveckan på tal om det kritik han fått i media...men som du själv sa är fanatism en svår fråga så det finns många svar på dina frågor beroende om vem som svarar...?

2017-07-14 @ 15:47:36
Postat av: beata

Oz' bok är jättebra. Och dina reflektioner är bra. Tack för dina bloggar.

2017-07-14 @ 16:36:35
Postat av: Lars Larsen

Titti, jag tror att jag använde ordet fanatism i "överförd" bemärkelse, lite som man säger om Franciskus att han var en Guds dåre, fast man inte menar att han var sinnessjuk.

2017-07-15 @ 14:41:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0