Något om urfolk, självmord och helvetet
"When a missionary told the Amazonian Piraha tribe about his aunt's suicide, they laughed because no one in their tribe had ever committed suicide, so they thought it was a joke. Is the pressure of modern society responsible for today's suicides?"
Min kommentar: Detta bekräftar på ett oerhört tydligt sätt att det är sant det jag anat att man är lyckligare desto närmare naturen man lever. Ty är inte självmorden det tydligaste tecknet på ett samhälles och individens illamående? Och i samma intervju som citatet ovan är hämtat ifrån, säger Daniel Everett att Piraha-stammen är lyckliga trots att de har mycket sjukdomar (särskilt malaria) och barnadödligheten är mycket hög. Vad kommer detta av? Jag kan bara förklara detta genom min teori om att vi måste skilja mellan natursmärta, som alla i naturen har mer eller mindre av (förutom kanske atomerna?), och som man kan leva med, och civiliserad smärta, som bara de civiliserade har, och som ofta är outhärdlig, helvetisk (tänk på den svåra ångesten och depressionen), uppkommen av att man är alienerad från naturen och det naturliga. Varför fick inte Piraha-folket lust att ta sitt liv om de drabbades av en plågsam sjukdom som de inte visste om de någonsin skulle återhämta sig från, eller om de handikappades för livet? Detta säger mycket om lidandets natur, att kanske naturligt lidande inte är så fruktansvärt som vi tror när vi är omgivna av kärlek och gemenskap och har tillgång till vissa fina örter, såsom medicinmännen har. Då känner vi oss kanske mer som i en kokong av omvårdnad och ömhet, mitt i smärtan. Så har jag upplevt det flera gånger då jag varit sjuk, alltid när jag har feber, men även en gång när jag slogs nästan medvetslös med en klubba i den lilla byn Orgiva i Spanien. Med feber och kroppen full av stora blåmärken återhämtade jag mig i ett tomt hundstall, och kände på ett oförglömligt sätt hur min kropp vårdade sig om mig ömt och ljuvt mitt i smärtan. Det var en helig upplevelse som jag aldrig kan glömma, som gav mig en tilltro till naturens paradisiskhet.
Det finns så många sådana här saker som bekräftar min aning om att naturen är paradiset. T.ex. trodde inte Nordamerikas indianer på helvetet (judarna i Gamla Testamentet verkade inte heller ha trott på det). De lärde sig om det av de vita, och de undrade om de vita var från helvetet eftersom de lärde folk om dess existens.
Detta ger en hopp när vi ska återgå till naturen i dödsstunden, det blir nog spännande och härliga överraskningar som väntar oss då, när vi återgår till ursprunget. Vi kommer nog att återgå till naturen inte bara fysiskt, utan även psykiskt, när inga psykiatriker och poliser och väktare vaktar på oss för att hindra oss.
Hur man kan komma fram till att naturen måste vara paradisisk
Paradiset har två huvudingredienser; den första är att vara ett med sin natur, och den andra är att vara anpassad till sin miljö. Dessa två måste vara kombinerade, bara en av dem räcker inte till för att paradis ska kunna uppstå. När jag tänker på mig själv, lever jag inte i paradiset fast jag har lämnat civilisationen, och det har sina allvarliga skäl. Jag känner mig ett med mig själv, ett med min natur, men jag är inte anpassad vare sig naturen eller civilisationen, jag lever i en tillspetsad hemlöshet, finner inte mitt hem någonstans. De civiliserade däremot, är nog anpassade civilisationen, men de är inte anpassade livets större helhet, naturen, och de är heller inte ett med sin natur. Därför finner de inte heller paradiset.
Men denna kombination av båda ingredienser, finner man genast en hel del av när man går till de vilda urfolken, och av alla våra antropologiska studier, kan man också sluta sig till att de är en hel del lyckligare än de civiliserade. Se t.ex.
detta blogginlägg av mig nyligen, om hur lite urfolken "arbetar".
Men ändå är det något i vår tids vilda urfolk, som påminner om civilisationen, och gör att de inte helt och hållet lever i paradiset. De skyler sina könsorgan, de är inte helt nakna, och de har många uppfattningar, tabun och ritualer som är främmande för naturen och djuren. Detta gör att jag gissar att de vilda djuren lever mer i paradiset än de vilda urfolken, och att även dessa urfolk har en historia av gradvis förfall (t.ex. har många indianstammar djur i fångenskap).
Så, ju längre vi rör oss mot naturens kärna, alltings upphov och källa, desto mer verkar detta liv leva i paradiset. Detta kan vi sluta oss till av att urfolken är lyckligare än de civiliserade eftersom de lever närmare naturen, alltså måste djuren vara lyckligare än urfolken eftersom de lever ännu närmare naturen. Det känns även så när man studerar fåglar och änder på stranden, i vilken paradisisk ro de lever.
Men man kan också gå vidare från djuren, och närma sig ännu mer naturens centrum. Djuren verkar även de leva ett oroligt liv i jämförelse med växterna och insekterna, och ännu mer i jämförelse med cellerna och atomerna, dessa sistnämnda verkar vara naturens centrum, livets källa, de som bär upp allting. Och då är vi inte långt ifrån att gissa oss till att kanske naturens centrum också är paradisets centrum och kärna.
Jag har svårt att tro på min version av odödligheten
Jag har svårt att tro på min mikrolivsodödlighetsfilosofi, som jag lagt ut i flera blogginlägg nyligen, det är liksom ett för stort hopp mellan människa och atom. Men å andra sidan är det ett ännu större hopp mellan människa och icke-existensen (jag tror vi bara har dessa två alternativ), och kanske är atomen mer intelligent och levande och människolik i sitt inre liv än vi någonsin kan föreställa oss med vetenskapens hjälp. Ja, kanske är atomen, paradoxalt nog, den mest levande varelsen i kosmos, varats grund och den som bär upp allt i kosmos, tillvarons A och O. Kristus är A och O enligt Bibeln, tillvarons mest paradisiska varelse, och kanske atomen är tillvarons Kristus, från vilken vi härstammar och i vilken vi ska uppgå till slut? Vetenskapens kalla tänkande har dock inget att ge mig när det gäller att utforska atomens paradisiskhet, den kan inte tänka kring det inre livet överhuvudtaget, och om atomen är paradisisk, är det främst något i dess inre liv som åstadkommer det, det är främst en inre kvalitet.
Men det finns vissa vetenskapsmän, som samtidigt var filosofer, som kan ge oss inspiration till filosoferandet kring atomen, och en av dem är den blinde filosofen och fysikern
Gustav Theodor Fechner, en romantisk filosof i Schellings tradition. Ja, romantiken har mycket att ge här, särskilt naturromantiken. Ty är det inte en övermåttan romantisk tanke, att atomen är tillvarons mest rena och paradisiska varelse?
Människan har glidit ut ur sin naturliga evolution
Jag avundas de vilda djuren, som är helt anpassade till sin miljö, som har evolverat till att passa i den genom årmiljoner. De liksom vandrar i sina geners programmering, och i sina instinkter, färdigt upptrampade stigar, trygga och väl beprövade av förfäderna.
Människan däremot, har glidit ut ur sin naturliga evolution, den som handlar om att anpassa sig till sin miljö, hon har liksom klippt av den naturliga utvecklingen och befinner sig på en blindgata, i en labyrint, där hon gått vilse från sina gener och instinkter. Hon följer inte längre förfädernas trygga, upptrampade stigar, utan gör revolt mot dem, igen och igen, för nästan varje generation, och det ofta för revoltens egen skull. Det ska vara nytt, nytt, nytt, utan slut. På detta sätt kommer hon längre och längre bort från evolutionen och naturens lagar, och skapar sig sitt eget konstgjorda universum, full av onaturlighet och psykiska problem. Vi är inte evolverade till att sitta 8 timmar framför datorn på ett kontor varje dag, eller jobba monotont i en fabrik varje dag, och vi kommer aldrig att bli det. Det är ett mirakel att människan ännu inte utrotat sig själv, och att inte fler gör självmord, och att hon mår såpass bra mitt i detta helvete, hur blir det då när hon finner tillbaka till sina geners naturliga programmering och fortsätter där hon slutade för 10 000 år sedan vid jordbrukets uppkomst? Det blir nog en återgång till en slags "paradisets ro".
Ett paradisiskt möte med ett helgon: en råtta
Igår på kvällen mötte jag en råtta på bilvägen på Karlaplan. Jag hade lite pommes frites med mig, och sträckte ut handen med en pommes i min hand. Råttan kom till mig, och jag delade pommesen med henne, hon nafsade den ur min hand. Hon åt halva pommesen, på ett så finkänsligt och paradisiskt sätt, som ekorrar gör. Jag satte mig ner på gatan bredvid råttan och beundrade henne. Men hon verkade så sjuklig, hon hade gått så sakta, och på ryggen var ett stort område av pälshåret borta. Hon var där några minuter med mig, sen gick hon vidare, sakta. En medelålders man kom förbi på gångvägen medan jag satt på rumpan på vägen, och jag pekade med tummen på råttan som var några meter bakom mig. Mannen bara skakade på huvudet, som om jag var en galning. Sen gick råttan sin väg, irrande hit och dit.
Jag kände djupt inom mig att råttan var en paradisisk varelse, ett helgon, som levde sitt vackra undergroundliv där på gatan, försmådd av världen men oändligt värdefull för "Gud". Och mannen som gick förbi, såg inte det paradisiska i mitt och råttans möte, det var bara galenskap för honom.
Något mer om paradisiskt liv
Ju mer paradisisk en varelse är, desto mer lever hen i det inre, ett inre liv mer än ett yttre. Detta kan man studera bl.a. i en människas väg från foster till åldring. Som foster och små barn lever vi mest i det inre, och är också mest paradisiska.
Ju enklare liv och livsform, desto rikare inre liv. Kan studeras hos mystikerna, asketerna och helgonen.
Den ljuvligaste och mest hoppfulla filosofi jag kan komma på
Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i
apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.
Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "
teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där,
just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).
Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.
Å eg veit meg et land (nynorsk folkvisa)
(denna norska folkvisa av Elias Blix minns jag min döda morfar sjöng på ett sådant gripande sätt att det får mig att gråta idag! En sång om det förlorade paradiset i barndomen i NordNorge, där mina morföräldrar bodde och min mor bodde som barn och ung!)
(Den heter även "Barndomsminne fra Nordland")
Å eg veit meg eit land - langt der uppe mot nord
med ei lysande strand - millom høgfjell og fjord.
Der eg gjerne er gjest - der mitt hjarta er fest
med dei finaste finaste band.
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land ./.
Der eit fjell stig mot sky - med si krone av snø,
og i lauvklenad ny - det seg speglar i sjø.
Og det smiler mot strand - med si bringe i brann
i den solklåre, solklåre kveld:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette fjell ./.
Ja, eg kjenner den stad - der eg stima som gut,
der eg kaua og kvad - så det svara frå nut,
der eg leika og log - i den lauvkledde skog
mellom blomar, ja mellom blomar og blad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad! ./.
Og når vinden var spak - fór om fjorden eg rundt.
Der eg rodde og rak - som ein fiskande glunt.
Der eg leikande låg - og med vogga på våg
i den nattsol, den nattsol der nord:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne fjord ./.
Men det dårande hav - som no drøymer so stilt
vert ei glupande grav - når det reiser seg vilt.
Snart det lokkar og ler - snart det over seg slær
og dreg båten, dreg båten i kav:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette hav ./.
I min heim var eg sæl - - av di Gud var attved,
og eg kjende so vel - kor det anda Guds fred,
når til kyrkja me fór - når me heime held kor
og med moder, med moder eg bad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad ./.
Denne heim er meg kjær - som den beste på jord.
Han mit hjarta er nær - denne fjetrande fjord,
og det målande fjell - og den strålande kveld,
hugen leikar, den leikar på deim:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne heim ./.
Og eg lengtar so tidt - dette landet å sjå,
og det dreg meg so blidt - når eg langt er ifrå.
Med den vaknade vår - vert min saknad so sår,
so mest gråta, mest gråta eg kan:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land! ./
Paradiset är att inte behöva gå i "civiliserat" jobb för att kunna må bra
Mina erfarenheter inom arbetslivet (tre månader som trädgårdsanläggare, tre år som byggmålare och åtta månader som städare) och det hemlösa arbetsfria livet, säger mig att paradiset, den "edeniska" tillvaron, är att inte behöva gå i civiliserat jobb för att må bra, för att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Och faktum är att många kristna anser att Adam och Eva i Edens lustgård inte arbetade, utan arbetet uppkom när de förpassades ur Eden och började med jordbruk.
Slaveriet är helvetets kärna, tvånget. Det erkänner även
Emanuel Swedenborg i sina helvetesvisioner, straffanstalterna i helvetena ("helvetena inom helvetena") var arbetsläger i hans visioner, där de fördömda disciplinerades. De högsta himlarnas invånare var som oskyldiga små barn, ja såg ut som oskyldiga små barn. Små barn arbetar inte, som bekant, och jag tror inte Swedenborg trodde heller att dessa "arbetade" i himlen. De tjänade Gud i barnslig glädje, frivilligt och spontant.
Denna min aning om paradiset styrks av antropologin. Det har blivit en allmänt vedertagen mening bland antropologer att stenåldersmänniskan före civilisationen, och de vilda urfolken som påminner om dessa, "arbetar" bara två till fyra timmar om dagen, och då med sådant som de tycker om att göra, frivilligt, utan tvång och herrar. Denna uppfattning har jag funnit bestyrkas t.ex. i den f.d. kristne missionären
Daniel Everetts bok "
Don´t sleep, there are snakes" (2008) om Piraha-urfolksstammen i Amazonas regnskog, en bok i vilken han skriver följande:
"...so that no one needs to spend more than fifteen to twenty hours per week "working" - though these activities are enjoyable to the Pirahas and hardly fit any Western concept of labor" (s. 78)
Förlaget skriver på baksidan av boken "Over time, he (Everett) came to understand the remarkable contentment (belåtenhet) with which they live: so much so that he eventually lost his faith."
De vilda urfolkens livsstil och lycka påminner så om myten om Adam och Eva i Edens lustgård att en av antropologins klassiker som skrivits 1955 av
Claude Lévi Strauss, heter "Spillror av paradiset" på svenska (se presentation av boken
här). En mycket betecknande titel.
Av detta kan vi också sluta oss till den lycka som de vilda djuren har, ja hela den vilda naturen har, och det leder till vissa konklusioner som jag gjort tidigare på bloggen, att kärleken är tillvarons grund och att vi p.g.a. detta troligen inte går en förintelse i möte i döden, utan vi går Uppståndelsen i möte, kärleken väntar oss där i naturens sköte om vi inte har sett den tidigare, utan varit civiliserade
nihilister hela vårt vuxna liv som trott på naturens grymhet och tillvarons absurda meningslöshet.
Antropologins vetenskap är en guldgruva för att få insikt i tillvarons yttersta natur, hur det naturliga livet artar sig, befriat från tvång och förtryck.
"Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection." (Ludwig Wittgenstein i boken "Culture and Value", Ed. G.H. von Wright, Trans. Peter Winch, (University of Chicago Press, 1980), 33e.
Jag välkomnar mina läsare att stiga in i denna Uppståndelse redan i detta liv.
En önsketänknings-tankelek: Mikrolivet som vårt naturliga urhem
Nu gör jag en önsketänknings-tankelek (hela min filosofi om odödligheten i mikrolivet är egentligen en sådan):
Kan det måhända vara så, att nästan alla levande varelser på vår planet och i kosmos, är mikrovarelser, främst atomer och molekyler och det som mindre är, och att detta tillstånd som mikrovarelse är allas sanna hem, ursprung och mål, det mest naturliga för oss, paradisets kärna. Och att större varelser än mikrovarelserna är så sällsynta på vår planet i jämförelse med mikrovarelserna, att varje varelse på vår planet hinner vara en större varelse kanske bara några få gånger under hela evigheten, högst en gång djur eller mänskligt djur, och kanske någon få gång en växt eller en insekt. Och dessa utflykter från hemmet är en slags prövning, en exkursion för att lära sig saker. Dock är mikrovarelserna så många, att inte alla får detta tillfälle, men de som inte får det lär sig av deras erfarenheter som får det. En gång, när planeten jorden kyls ner av att solen slocknar, skall alla större varelser återvända till mikrolivet, och där skall de leva i evighet, i den eviga vilan i "Gud". Och vad detta mikroliv är för något, kan vi få en svag aning om genom att lära oss av de icke-mänskliga djuren och växterna och insekterna, som är de som står närmast mikrolivets väsen. Men som sagt är de på utflykt från hemmet, och det gör att mikrolivet kommer att förbli ett mysterium för oss intill vi skall träda in i det i dödsstunden. Säkert är, att kvantfysiken och mikrobiologin inte säger mycket, ty de kan inte säga något om bakteriernas och atomernas inre liv, vilket är det viktigaste här. Ty paradiset är främst ett inre tillstånd. Men vi har alla paradisiska upplevelser ibland, och dessa är möjliga eftersom vår själ härstammar från mikrolivets paradis. Dessa är viktiga för att förstå mikrolivet (och även "andevärlden" är viktig, ty mikrolivet har väl också en "andevärld"?). Och om jag skulle gissa mig till en beskrivning av detta paradis med några få ord, skulle det bli "trygghet och vila i Gud" på ett sätt som liknar lite det vi hade i moderlivet som foster. Ja, mikrolivet är Moder Jords livmoder, där allt föds och dit allt återvänder. Det är ett ställe där allt läks och där alla självmördare får livslusten tillbaka (ingen vill egentligen sluta existera, utan bara finna läkedom i nästa liv, lite som Ann Heberleins bok heter, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", se en recension av den
här).
Men detta är som sagt kanske önsketänkande, och detta är mitt hopp, inte nån egentlig dogmatisk tro, det är för underliga tankar för att platsa som sådana, det erkänns. Har ni påträffat liknande tankar nån gång hos någon? Inte jag.
P.S. Filosofen Torbjörn Tännsjö behöver kanske därför inte bekymra sig över den tiden när solen slocknar och värmedöden i universum inträffar, som han gör i sin bok om döden, "Filosofisk tröst. En bok om döden" (2015) (se en recension av den
här). Detta kommer inte att kunna ta livet bort från vårt planet och från universum, ej heller ta bort paradiset, om mina tankar är sanna. Mikrolivet kommer att fortsätta i all evighet. Och de underliga mikrovärldar som gömmer sig i atomen kan vi bara dagdrömma och spekulera om. Den rymmer ett universum i sig.
Varför omvända sig nu?
Man kan fråga sig; om alla kommer till Naturens paradis när dom dör, som jag har uttryckt
tidigare här på bloggen, varför omvända sig till Naturen nu? Svaret är att om man dröjer tills döden inträder, går man miste om mycket glädje, missar man att uppleva paradiset som människa, något jag har fått smaka på under dom senaste nio åren, genom att förena mig med djuren. Och man missar andras glädje, att få göra andra glada.
Djurisk-teologisk nyckeltext av Johannes Müller: Barnens väsen som paradisets väsen
(repris från Wildmanbloggen 2010)
(Ur boken "Vad Jesus talat" del II: Om efterföljelsen", 1914, s.178 ff.)
Och de buro även små barn fram till honom, att han skulle taga på dem; men då hans lärjungar sågo det, näpste de dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hör Guds rike till. Sannerligen säger jag eder: Vilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in. (Luk.18:15-17, Matt.18:1-6) ...Detta sjätte sinne eller förmågan att se vad som ligger bakom tingen och sålunda skönja Guds livsyttringar kunna dock icke alla förvärva sig. Förutsättningen härför ha blott de människor, för vilka varje livsskickelse blir ett omedelbart och starkt upplevande. Ty hos dem nå intrycken själen, medan de hos de teoretiserande och reflekterande människorna stanna inom tankens sfär. Hos dessa omformas den levande verkligheten av världsåskådningen och livsuppfattningen; medan den impulsivt levande människan med hela sitt väsen reagerar för varje livsintryck. Hos dessa människor, vilkas inre ständigt står i kontakt med det metafysiska, utvecklas själen till ett fint och elastiskt instrument för de gudomliga livsyttringarna. Denna förnimmelsens omedelbarhet är just kännetecknande för barnens livsart. Därför säger Jesus: "Sådana hörer Guds rike till. Och den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig därin". Han kan varken intränga i Faderns dolda livssfär eller tingens sanna väsen. Att Jesus åsyftade denna barnens egenart framgår tydligt ur de ord, i vilka han prisar de enfaldiga i motsats till de visa och kloka. Men därmed är icke sagt att Jesus avsåg endast detta. De enfaldigas mottaglighet beror icke blott på upplevandets omedelbarhet utan också på det enkla och osammansatta i deras väsen. En sammansatt och i sig söndrad natur är blott tillgänglig för ytliga, oklara och brutna intryck, medan ett enkelt väsen djupt och helt genomtränges av varje upplevelse. Och intrycket motsvaras av den verkan det framkallar. I en förvirrad och komplicerad själsförfattning uppslukas även de starkaste livsimpulser av allehanda tankar, begär och intressen. Ty för att intrycken skola framkalla ett personligt liv, måste de mötas av en lugn och samlad kraft och därför är ett enhetligt och osammansatt väsen den bästa jordmån för det nya livets tillväxt. Den splittrade människan kan väl någon gång känna sig starkt gripen, men blott för stunden; stämningen förgår och det som återstår är en känsla av vanmakt att ej kunna fasthålla vad man fått uppleva. Och sist med icke minst är naiviteten ett utmärkande drag hos barnasinnet, denna omedvetna, enkla oskuld, som utan betänkande ger sig hän och med ungdomens oförbrukade kraft insuper livet och dess företeelser. I samma mån människan förlorar sin naivitet, blir hon misstänksam och rädd för allt som är nytt och ovanligt, och ju mera hon instänger sig i sin tankevärld, desto mera utestänges för henne det verkliga livet. Och det uppstår en kritisk självsäkerhet grundad på den allmänna opinionen, ett mer eller mindre individuellt betraktelsemanér eller på religiösa och filosofiska teorier. Därigenom förlorar sinnet sin friskhet och blicken sin iakttagelseförmåga och med blaserad liknöjdhet gå vi mot händelser och intryck. Intet i livet förvånar oss mera eller gör oss tveksamma. Allt blir smått och obetydligt. Innan livet hunnit gripa oss, avskaka vi redan intrycket; allt som möter expedieras kort och gott. Hur skall gudsuppenbarelsen då kunna tala till oss och omgestalta vårt liv? Den jungfruliga jorden är den bördigaste. Och i naiviteten ligger hjärtats jungfrulighet. Ju mindre berörd och missbrukad denna är, desto starkare och renare genljud skall livsropet finna. Men barn äro naiva ej blott till sinnet; de äro det ock i hela sitt sätt att vara. Och detta göres oss lika mycket behov för att de nya impulser, vi emottagit, skola kunna omsättas i personligt liv. Såsom jag ser saken, utgör den bristande ursprungligheten i vårt väsen huvudorsaken till att vår tid så sällan framföder nya människor. Den okyska självbetraktelsen, detta beskådande och prövande av varje livserfarenhet, det ständiga övertänkandet av alla intryck dödar det nya livets spirkraft. Ty reflexionen upplöser den ursprungliga förnimmelsen och berövar den dess äkthet och renhet. Och frukten blir då ej mera densamma. I stället för det ursprungligt framspirande livet träder en konstprodukt, i stället för ny skapelse en efterbildning. Den som har ögon att se kan ej undgå att märka dessa kopior av typiska förebilder, varav det vimlar i vår tid - misslyckade nya människor. I stället för den nyfikna självgranskningen, det intellektuella missbruket av våra intimaste upplevelser och det omogna kritiserandet av en ny värld, som håller på att upplåta sig, måste något helt annat vakna och utvecklas inom oss, ifall livsimpulserna skola bära frukt. Med vilja och avsikt skall den nya uppenbarelsen läggas till grundval för vårt personliga liv. Vi måste leva i ljuset av den sanning som gått upp för oss, omsätta den ursprungliga förnimmelsens friska drivkraft i personlig livsgärning. Och för att detta skall kunna ske, måste vi vara fullt uppriktiga. På denna sinnes- och väsensuppriktighet beror allt. Ty Guds rike tillhör de barnsligt sinnade. Hos barnen finna vi denna omedvetna, instinktiva öppenhet i allt vad de göra och låta. Helt omedelbart och naturligt följa de sin inre förnimmelse. Och den som hos sig bevarat denna barnsliga egenart kan med skäl prisas lycklig. Ty i hans ursprungsfriska väsen spirar den unga brodden fram och det geniala livet utvecklas genom en omedelbar omsättning av intryck och gärning i hela dess impulsiva kraft. Sålunda är barnasinnet det enda, som består provet under vandringen på den nya vägen. Ej blott i början, då livsropet väcker oss till en ny människovärdig tillvaro, utan lika mycket under det nya livets fortgående utveckling. Men barnaväsendet äger också alla betingelser för att kunna danas till den högre väsensart, som kännetecknar Guds barn. Ty en gryende början till alla de egenskaper, vilka utmärka den sanna människan, finnes redan här. Jag vill endast påpeka den nya sedlighet och livsart, som bergspredikan framhåller, och jämföra den med barnens sätt att leva. Barnens liv består av källfriska livsrörelser, som de impulsiva känslorna framkalla. De reflektera ej över sina livsyttringar, så starkt genljud alla händelser än väcka i deras inre, utan omsätta varje ögonblick de friska intrycken i handling. Där finnes intet konstlat och avsiktligt betonat, så länge barnens omedelbarhet ej störes av deras omgivning. Barnens liv är alltid personligt, ty i allt vad de syssla med inlägga de hela sin själ. Blott det som utifrån påtvingas dem, göres med delat intresse och olustigt. Och allt, vad barnen känna, får ett omedelbart och naturligt uttryck. Då de få vara sig själva, leva de direkt, helt och oförbehållsamt. Och å andra sidan är deras sätt att vara osökt, enkelt och rakt på sak. Deras liv är ja, ja, och nej, nej. Allt hos dem är öppet och friskt, utan krus och komplimanger. Och allting förefaller dem så naturligt, så som det bör vara. I sanning, man behöver blott ge akt på barnen för att få en föreställning om den nya människans väsensart. Vidare är barnets benägenhet att leva i nuet också den ledande principen i den nya människans liv. Barnen hängiva sig helt åt ögonblicket, ja, så fullständigt, att tid och rum försvinna, det förflutna genast faller i glömska och framtiden knappast kommer i fråga. Därför glömma barn så hastigt och övervinna lätt de svåraste motgångar. Därför trycka dem ej heller bekymmer och sorg. Ty ur nuet och den intensiva livsrörelsen tillströmma ständigt nya glädjekällor. Livet är dem en lek, emedan intet främmande och obehörigt ur det förflutna eller kommande tynger ned dem. Men livet är dem också därför lätt, att de ej hänga fast vid något utan förbli oberoende. Barn ha en naiv överlägsenhet över tingen. De glädjas åt allting men kunna även lämna allt, emedan livets tyngdpunkt ligger inom dem själva. I och för sig äro föremålen värdelösa, men med en kunglig överlägsenhet skänker barnet dem ett personligt livsvärde. Ett stycke trä kan i barnens ögon fördunkla den vackraste docka, emedan det däri ser något eget och dyrbart. Och denna barnets syn på tingen är riktig, ty den är oberoende av alla konventionella värdesättningar och opåverkad av andras färgläggning.
Något om det paradis som väntar oss alla
Är himmelska nära döden-upplevelser symboler för den paradisiska mikrolivstillvaron som man håller på att gå över i (se
detta inlägg om min syn på vad vi kanske blir efter döden)?
Vad är det mest paradisiska i denna tillvaro? Jag skulle säga: "vilan i Gud", detta klassiska begrepp inom kristen mystik (jo, många mystiker har upplevt det redan som civiliserade!). Att man inte kan göra så mycket fel, att det inte kan bli så mycket fel, gå så mycket fel. Hos bakterier finns inte samma sårbarhet som hos oss människor, tror jag. Ju mera invecklat liv, desto sårbarare är det. Och det är ju människans extrema sårbarhet, att så mycket kan gå fel, som gjorde att syndafallet, civilisationens uppkomst, möjliggjordes och tog plats. Bakterierna kan aldrig ha något syndafall, de är evigt trygga i det gudomliga, atomer, molekyler och celler likaså.
Mitt lilla svaga hopp om att leva vidare efter döden
Den 10.5. i år hände något märkligt. Jag hade gått i två veckor på en fjärdedels dos psykmediciner, och kände mig allt mer levande i själen. Den natten fick jag inte sova, utan blev istället fylld av en paradisisk ande, "Jesu ande". Kärnan i denna ande var den djupa tilliten till att livet är något fundamentalt gott, som man inte behöver vara rädd för, och att man därför kan våga leva fullt ut, och inte vara rädd att man ska bli ond om man "släpper taget". "Vilar i den tillit som skapar världen", diktade Karin Boye. Det var denna tillit jag blev fylld av då.
Visserligen gick det åt helvete sen, nästa dag, ty jag brände mig på civilisationen och fick mani, ångest och ytterligare sömnlöshet. Jag hamnade gå tillbaka på medicineringen. Men jag ska aldrig glömma detta "dop i Den Helige Ande".
Sedan denna natt har det hänt något underligt med min filosofi. Jag vill inte längre sluta existera när jag dör. Livet är för ljuvligt, dvs. naturen är för ljuvlig. Det är ju så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att lyckan ska ta slut. Men när man har det tungt, vill man att det tunga ska ta slut. Är det inte bara i helvetet som man vill sluta existera? Och jag har varit i helvetet, psykiatrins helvete. Det var när jag varit två år på tunga mediciner, längre än någonsin förr, som jag ville sluta existera när jag dör (mycket p.g.a. hemska biverkningar som en kronisk smutsighets- och skamkänsla i skallen, som jag trodde aldrig skulle går bort) Och jag ville också att mänskligheten skulle dö ut, som mitt sista hopp om att naturen skulle kunna räddas. Inte särskilt hoppfullt, varken det ena eller andra.
Jag vill dock inte leva i evighet i någon andevärld, ty då blir det genast himmel och helvete, vilket är mig motbjudande. Och jag vill nog inte bli människa i nästa liv, så länge civilisationen råder. Men det är inte någon vanlig reinkarnationslära jag hoppas på, utan en väldigt underlig själavandringslära, som jag delvis presenterat för första gången i min ekoteologiska bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) (se avsnittet "Djurisk esoterik"). Den går ut på att vi inte har någon mellanperiod i andevärlden, utan att vara inkarnerade, efter att vi dör, utan vi går genast in i nästa inkarnation i dödsstunden, och vissa har förvisso en nära döden-upplevelse, men detta bara på dödens gräns, inte efter döden utan att vara inkarnerade (förvisso kan man inleda sin nästa inkarnation drömmande). Andevärlden är en illusionär värld utan objektiv existens, ungefär som våra nattliga drömmar. Min själavandringslära kräver inga mirakler, inget övernaturligt, ty jag tror vi lever vidare i vår kropps mikronivåer, som bakterie eller kroppscell (troligtvis bakterie, ty dem har vi överlägset flest av). Om vårt medvetande är förmöget att skapa ett helt kosmos i nära döden-upplevelserna, som vi går in i och tror är verkligt, varför skulle det då vara så svårt att krympa ner till mikronivåerna, och leva vidare som bakterie eller cell? Det är faktiskt avsevärt enklare, och kräver inga mirakler. Däremot blir vår själs förvandling så total, att många nog behöver en nära döden-upplevelse för att förbereda sig för det nya, så att övergången går smidigt. Men ju närmare man levt naturen som människa, desto lättare blir övergången.
Varför behövs inget övernaturligt? Jo, ty man kan tänka sig att precis som vår kropp inte slutar existera bara för att den dör, utan omvandlas totalt istället, precis så går det med vårt medvetande, som faktiskt också är en del av vår kropp. Varför måste just det sluta existera? Inget slutar existera i naturen, allt bara omvandlas, ibland totalt. Hur naturligt är det inte att tänka sig att även medvetandet är en del av naturens kretslopp, och omvandlas i döden istället för att förintas? Det finns faktiskt inga urfolk som inte tror på reinkarnation i någon form, det finns ateistiska urfolk, men även de är animister, tror på reinkarnation. Träden och stenarna har andar, ibland förfädernas andar. Vilken respekt för allt levande detta skapar!
Men vi blir nog inte människor i nästa inkarnation, det är så gott som omöjligt, ty då måste vi liksom finnas i den där spermien som befruktar eller i ägget som befruktas (eller hur det nu går till att vi blir människor). Hur många millioner år krävs det för att vandra genom olika existenser tills man hamnar där? Många. Jag tror alltså att vi vandrar genom alla möjliga existenser, vi lever kanske först som bakterier, sedan som larver, sedan som myror, sedan som örnar, sedan som bin, sedan som sparvar, sedan som trollsländor, osv, osv. Och mellan varje sådan livsform vandrar vi genom många underliga existenser och på många äventyr. Ibland vandrar vi neråt mot mindre livsformer, ibland mot större livsformer. Livet är nomadiskt! (Har du någonsin sett ett vilt djur som inte ständigt ska ströva och flyga och krypa omkring, om vi bortser från ruvande djur och sovande djur? Detta är Livets väsen!)
Är detta hemskt? Är ni rädda för detta? Vill ni detta? Svaret beror mycket på vad man har sett av naturens paradis. Är man mycket civiliserad, har man en tendens att demonisera naturen, och detta är kanske orsaken till att så många ateistiska vetenskapsmän inte vill tro på ett liv efter döden. Men när man närmar sig naturen, ser man att naturen är en Edens lustgård, i vilken man vill leva i evighet. Och ja, vi ska få leva i evighet där, hoppas jag, varenda en kotte av oss. Så ljuvlig är naturen. Om vi efter några millioner år själavandrar till att bli människa, då är det nog slut med civilisationen, då har människan återgått till paradiset i naturen.
Menar jag att vi i naturens paradis aldrig känner smärta mer? Nej, jag skiljer bara mellan civiliserad smärta och natursmärta. Den civiliserade smärtan är onaturlig, är ett helvete, natursmärtan går att leva med. Den civiliserade smärtan är ångest, nattsvart depression och rädsla både för livet och döden, man vågar inte ens ta livet av sig om det blir för tungt. Natursmärtan är som febern och hostan, känns ganska naturlig, något som går att leva med, och natursmärtan är inte rädd för döden, så att skulle det bli för tungt, går man vidare till nästa liv. Denna säkerhetsventil gör att det faktiskt aldrig blir för tungt. Ett befriande faktum.
Men som sagt, detta liv efter döden är mitt lilla hopp, inte en dogmatisk tro. Är det förbjudet att hoppas på sånt här i den ateistiska församlingen i världen? Är det fegt, är det religiöst, är det vidskepelse? Men min tanke stannar vid dödens port, jag kan inte föreställa mig hur det i detalj ska gå till att vi blir en bakterie eller en cell, och hur vi vandrar vidare genom många existenser. Och vad medvetandet är, gör också över mitt huvud. Dock, det ska bli spännande att se vad som ska ske i dödsstunden. Det måste bli en bra trevlig överraskning, så ljuvlig tycks mig naturen, som ju döden är en del av.
Om urfolket på Trobriand-öarna ("Kärleksöarna") i Papua Nya Guinea
"
The Unholy Paradise" är en intressant dokumentär om urfolket på
Trobriand-öarna (de s.k. "Kärleksöarna) i Papua Nya Guinea. Öarna har kallats "kärleksöarna" eftersom urfolken där har ett exceptionellt fritt förhållande till kärlek och sex, se t.ex.
denna artikel. De har t.ex. speciella hyddor i de flesta byarna för utomäktenskapligt sex. Bananlöv är en populär valuta bland dem. Man tror att barn kommer till genom magi, inte genom sex, genom att ett andeväsen kommer in i kvinnan. Samhällena är
matrilineära (ett ord som min vän Skogs-David svärmade för), dvs. det är den kvinnliga härkomsten som räknas. Och den äldsta kvinnan äger släktgruppens mark och resurser.
I dokumentären ser man hur civilisationen och pengarna sakta har krupit in bland urfolken på öarna. En av byns äldste säger i filmen "Some describe our past as the darkness, and progress in the future as a bright light. I don´t agree. In the past, there was order, and mutual respect. Everyone was fed, and everyone was content. Then came the money. And now, everyone steals from his neighbour. There is violence, and even murder. In the past no one would have dared. The law was sacred. And the fear of punishment great. What is the value of progress, if it means losing respect for ones neighbour. That is what I ask myself when I think about tomorrow."
En ung man av urfolket på öarna (sonen till den gamle mannen som yttrade ovanstående citat) har gått på universitet och tagit doktorsgrad i etnologi. Han har lärt sig engelska och figurerar mycket i filmen. Han är en av dem som tagit civilisationen till öarna, och vill att denna process ska fortsätta. Ironiskt nog säger han på ett ställe i filmen: "The one thing about this so called primitive life is its simplicity. And simplicity is to me the basis of existence. In that I mean - you have everything within a reach. Enough to live and have a good life and enjoy things, without having the need to stress yourselves in order to achieve luxuries and all that stuff."
Nu har öarna flera bilar, och en butik. Om inte denna process snart avstannar, har vi till slut en liten modern stad på en av öarna, med plantager, boskap och åkrar runtomkring, medan urlivet försvinner alltmer - så som det gått för så många andra urfolk runt omkring i världen. Jag hoppas urfolken på Trobriand-öarna inser denna fara, och gör motstånd.
P.g.a. civilisationens intåg har överbefolkning också blivit ett problem, något som aldrig var ett problem tidigare, eftersom urfolket trodde att en moder kunde dö om hon hade sex medan hon ammade sitt barn, och på Trobriand-öarna ammar mödrarna sina barn i upp till tre år. Missionärerna (också några av de som tagit dit civilisationen) lärde Trobrianderna att detta var vidskepelse, och detta har lett till att dessa föreställningar, som var deras naturliga födelsekontroll, övergetts, med effekten att de blivit för många, så att trädgårdarna inte ger tillräckligt mat längre (nu ligger trädgården i träda fyra år istället för sju som tidigare). Okaiboma-stammen har sjuhundra invånare idag, varav trehundra är barn. Men dokumentären vill ändå inte lägga skulden bara på missionärerna, utan menar att överbefolkningen är förorsakad av det fria sexlivet på öarna, där det sägs att den genomsnittliga Trobriand-mannen ligger med tre kvinnor per natt under skördefesterna, då det är tillåtet att ligga med vilken kvinna som helst. Men min fråga blir då att varför har aldrig Trobriand-öarna blivit överbefolkade tidigare, för det fria sexlivet är en urgammal tradition bland dem! Här har nog inte dokumentären tänkt efter, utan vill urskulda det fördärv som civilisationen bringat öarna. De är ju civiliserade själva, de som filmat, och vill kanske inte tillstå att civilisationens intrång på ön är fördärvlig. Visserligen är det bra med upplysning och att överge vidskepelser, jag menar inte att försvara vidskepelser, men då måste vi komma med en bättre livsstil, vilket de civiliserade knappast har, de som förstör naturen och fängslar och förslavar djur överallt där de går fram. Då skulle jag, som Trobriandinvånare, hellre välja att ha vissa vidskepelser intakta och skona naturen och djuren och mitt eget folk. Något av detta tänkande tror jag man hittar hos de äldste på öarna, som jag tror är de som vanligen motsätter sig mest civilisationens intrång.
Underligt att Trobriand-barnens favoritämne i missionsskolan var matematik, det jag
tidigare på bloggen kallat "dödens vetenskap". Well, addition och subtraktion är roligt, likaså multiplikationstabellen, det är när vi kommer högre upp i matematiken som det stinker död, av ekvationer och dylikt. Att hela livet ska förvandlas till siffror.
En slutlig kommentar; vad som rörde mig mest i filmen, var den lycka och frihet som fanns i Trobriand-barnens lekar och sång (vilken vacker och levande sång!), som är något jag saknar på Stockholms gator, och som är något som påminner mig lite om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.
Fördelarna med att människorna i Nord efter hand emigrerar till Syd
Jag har i
detta inlägg (och
detta) förordat att människorna i Nord emigrerar till de varma länderna några hundra år efter att civilisationen är avvecklad och befolkningen är tio gånger mindre *. Här kommer skälen till denna åsikt:
-Naturen i Nord får förvilda sig, vilket är i enlighet med dess intresse. På detta sätt betalar vi tillbaka något av vår skuld till naturen. Vi måste inte stanna i Nord.
-De förvildade boskapsdjuren i Nord får mer mat när vi överlämnar skogsträdgårdarna i Nord till dem (detta förutsätter alltså att vi omvandlat åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, som jag drömmer om), och de har då större chans att klara sig i det vilda.
-Syd erbjuder en rikare variation av frukter och nötter.
-I Syd får man skörd flera gånger per år, vilket gör att man lättare kan leva på sina skogsträdgårdar.
-Det är mycket varmare på vintern i Syd, vilket är mycket bekvämare, och gör att man behöver elda mycket mindre (kanske inte alls) med ved, och slipper så hugga ner skog. Det är lättare att leva på rå mat i Syd, p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter (t.ex. avokado och kokosnötter).
-Man behöver jaga mindre i Syd p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter. Man tillfogar således djuren mindre lidande, och det är ett sätt att betala tillbaka mänsklighetens skuld till djuren.
-Min s.k. "paradisism" realiseras då, vilket går ut på att vi ska återskapa paradiset, Eden, på jorden, så långt det går, det tillstånd vi levde i innan civilisationen uppkom, vårt ursprung, den tid då vi levde i Syd i stora urskogar.
-Vi får chansen att skapa en tillvaro för våra barnbarn som är bättre än den vi har, ständigt, ju mer vi återskapar naturens biodiversitet, där ingen behöver slava, svälta eller frysa. Egentligen är det alla vuxnas plikt att skapa en värld för sina barn som är bättre än den de vuxna har.
-Det svåraste med denna vision är hur vi ska bli så få att vi alla kan emigrera till Syd. Krävs det inte en allt för stor uppoffring från människorna i all för långa tider? Jag personligen känner det inte som någon uppoffring att avstå från barn, avstå från oskyddat sex. Jag bara styr över min kärlek och omtanke till dom som ligger där och ropar, till djuren och naturen och de fattiga. Det är nog kompensation för mig, och är nog en av orsakerna till att jag förespråkar denna vision. Man kan också adoptera barn. Men är det inte rimligt att vårt tjänande av naturen för att betala tillbaka vår skyhöga skuld till den, behöver stå i någon slags proportion till vad vi har åsamkat för skada? Något slags sinne för rättvisa och proportioner måste vi ha här. Vi bör tjäna naturen och djuren lika mycket som de har tjänat oss. Det innebär minst 10 000 års tjänande av djuren utan att kräva så mycket tillbaka. Skogsträdgårdar och frihet är det bästa vi kan ge dem, det bästa sättet att tjäna dem, samt så lite jakt vi kan (det är därför jag är för
hortikultur/
permakultur). Saker som är lättast om vi emigrerar till Syd. Jag förstår inte ens att detta kan kännas som en uppoffring; för mig är det en befrielse att få gottgöra det vi brutit mot naturen och våra efterkommande.
Du kanske invänder: "Men kan vi inte göra allt detta samtidigt som vi bevarar civilisationen och stadskulturen?" Jag tror inte det, det skulle bara förslava våra efterkommande. Alla behövs nämligen för att förvandla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, om vi ska begränsa oss till 3-4 timmars arbete varje dag. Ska vi upprätthålla civilisationen jämte detta, blir det lätt 8-12 timmars arbete per dag, d.v.s. löneslaveri. Det vore inte att gottgöra det vi brutit mot våra efterkommande. Att rädda civilisationen från de otroliga utmaningarna "Sinande Olja" och "Klimatförändringar" kräver otroligt mycket jobb, särskilt om vi ska elektrifiera allt och driva allt på förnyelsebar energi. Tredje världen skulle lida av detta (den gör det redan). Bäst vore om alla befriades till att leva självförsörjande utan herrar, med minimal arbetsinsats, vilket skulle kunna genomföras om alla var med i arbetet landsbygden (genast när någon ska leva på vårt arbete utan att bidra till det själv, skapas det hierarkier och maktstrukturer, vilket jag som anarkist är emot). Vi behöver inte lägga ner basal sjukvård bara för att vi avvecklar civilisationen, den kan fortsätta i ekobyarna, om än på ett småskaligt och anticivilisatoriskt sätt.
"I want to live in paradise
I want to live in the south
I want to live in paradise
At the south of the earth tonight"
* detta förutsätter också att klimatet har räddats , så att inte länderna i Syd har gjorts obeboeliga
Tillägg den 15.11. (och 17.11) 2017:
Desto mer vi bygger ut civilisationen i Nord, och bankar tältpålarna djupare i jorden, desto svårare har vi att lämna civilisationen i Nord när nästa istid kommer om några tusen år (
vissa säger några hundra år (1),
vissa säger 5000 år,
vissa 50 000 år, mycket beror på om vi lyckas rädda klimatet), om mänskligheten överlever så länge. Alltså; bäst att för säkerhets skull (försiktighetsprincipen!) emigrera till Syd genast när tillfälle bjuds! (1) Det är det enda långsiktigt hållbara! Det är ungefär lika klokt som att inte bygga en stad på ett seismiskt aktivt område, utan nöja sig med att bo där i jurtor, även om det kan ta tusentals år innan nästa jordbävning drabbar området.
Ska man ta hållbarheten till sin spets, måste man fråga sig om ens livsstil är hållbar i ett tiotusenårigt perspektiv, om det samhälle man bygger nu kan stå sig i mer än 10 000 år. Så har i alla fall många urfolk tänkt. Många urfolk har faktiskt levt på ungefär samma sätt i över 10 000 år. Skall vi absolut bo där isen en gång legat, och dit isen en gång ska komma tillbaka, borde vi bo i jurtor och tipin, som är lätta att flytta när istiden kommer tillbaka, och som dessutom ofta när en livsstil som inte förstör miljön, som ett bonus. Och denna livsstil har också den fördelen att den inte är så sårbar för naturkatastrofer som skogsbränder, orkaner, jordbävningar eller vulkanutbrott (blir det t.ex. orkan tar man snabbt ner sin jurta eller tipi, och förvarar den på ett ställe med stenar över sig så den inte flyger bort).
Vi i civilisationen har tappat något av den robusthet som urfolkslivsstilen hade, och blivit överdrivet sårbara, vilket särskilt blir tydligt i spåren av naturkatastrofer (som
orkanen i Puerto Rico). Man kan inte flytta eller ta med sitt hus om det blir orkan eller skogsbrand. Det kan man med tipin och jurtor.
Det som kanske också spelar in i min längtan till Syd, och min önskan att hela mänskligheten rymdes i Syd, är de upplevelser med kyla i Norden som jag haft under mina år som hemlös. Jag vet hur ogästvänlig kylan är, och hur mycket lättare det var att spendera vintern i Granada i södra Spanien, än i Stockholm.
(1) Klimatförändringarna kan ändra golfströmmens kurs, så att vi får samma klimat som Sibirien, en liten istid.
(2) Eller i alla fall lossa en hel del på tältpluggarna genom att bo i jurtor och tipin på landsbygden istället för i höghus i städer.
Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?
Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron:
Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar.
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (
särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda.
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är
ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (
Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren:
ytlighet och
glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet -
Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant
köpt upp Oculus VR).
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska
globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet.
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
(1) När
naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr.
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden.
Syftar myten om den svunna guldåldern på vårt djuriska ursprung?
Många kulturer omkring i världen har i sina myter att vi en gång levt i en "
guldålder", ett paradisiskt urhem. Kristendomens version av detta är den mest bekanta; Adam och Evas liv i Edens lustgård innan syndafallet. De levde där i harmoni med naturen, utan att arbeta, de åt fritt av frukterna på träden och de var vänner med alla djur och namngav alla djur. Sedan åt de av den förbjudna frukten, och utkastades ur Eden, för att arbeta i sitt anletes svett för sin mat (så förklaras jordbrukets uppkomst).
Jag undrar nu om detta kan spegla något av det som faktiskt skett i evolutionen; vårt lämnande av vårt urhem djungeln för att börja leva som jägare-samlare, eller vårt lämnande av livet som jägare-samlare för att leva som jordbrukare. Det senare är Daniel Quinns uppfattning i boken "Ishmael" (från 1992), där han antyder att lämnandet av Eden innebar vårt lämnande av livet som jägare-samlare, då vi ännu levde någotsånär i harmoni med naturen (enligt Quinn), och inte behövde arbeta i egentlig mening, arbete och fritid var ett den gången.
Jag tycker mest om den första versionen av dessa två, att myten om lämnandet av Eden speglar vårt lämnande av apornas livsstil i djungeln och började jaga, eftersom vi, enligt vissa forskare, utrotade många djurarter när vi började jaga och sprida oss över jordklotet. Med jakten började cancern. Vi borde ha stannat i djungelns ödmjukhet, där vi borde ha begränsat vår befolkning genom uppoffringar, istället för att offra andra djur genom jakt. Vi är inte heller köttätare av naturen, vi har inga huggtänder. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna.
Vad skulle ätandet av frukten på kunskapens träd kunna spegla? Vad i evolutionen passar det in på? Jag skulle kanske säga; uppkomsten av språket. Visserligen namngav Adam alla djuren i Eden, men jag tror detta skall förstås symboliskt, som syftande på vänskapen med alla djur. Språkets uppkomst för 40 000 år sedan var "kunskapens" uppkomst i motsättning till intuitionens och instinktens, något som ledde till religionens uppkomst, och den mentala cancerns, civilisationens uppkomst. Vi borde inte ha hittat på språket, och här håller jag med den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan, som menar att det symboliska tänkandet ligger bakom civilisationen och dess förfall. Vi borde ha nöjt oss med apljuden i djungeln. Det var när vi lämnade djungeln som vi efterhand hittade på språket, det växte antagligen fram som kompensation för den direkta, oförmedlade kontakt med naturen som vi hade i djungeln. Vi behövde språket för att jaga effektivt och för att sprida oss ohämmat, för att ta kontroll över djuren och naturen genom domesticering, vilket ledde till jordbruket till sist, för 10 000 år sedan.
Syftar alltså guldåldern i många kulturers mytologier på vår svunna tid i djungeln som apmänniskor, innan jakten och språket uppkom? På vårt djuriska ursprung?
Ätandet av den förbjudna frukten kan också syfta på uppfinnandet av elden, som uppfanns 1,5 miljoner år sedan av
Homo erectus. Jag gör denna förbindelse eftersom det finns en parallell till syndafallet i Bibeln inom grekisk mytologi, nämligen Prometheus stöld av elden från gudarna. Han får, liksom Adam och Eva, också ett straff av gudarna, nämligen att kedjas fast vid en klippvägg, medan en örn varje dag kom och hackade ut hans lever, som varje dag växte ut på nytt.
Kan denna grekiska myt spegla något av det straff mänskligheten har fått för att de lämnade djungeln och uppfann elden? Straffet blev arbete. Mer och mer arbete desto mer människan använde elden (tänk på uppfinnandet av plogen och andra arbetsredskap p.g.a. elden).
Jag gissar att människan första gången lämnade djungeln för ungefär 3 - 2,4 miljoner år sedan, som människoapan
Australopithecus. Och jag tror att detta berodde på en olycka, det var inte ett val som denna människoapa gjorde. Det var en olycka helt enkelt, som skulle få oanade följder. Olyckan var att klimatet förändrade sig, så att djungeln förvandlades till en mosaik av skogar och grässlätter, vilket tvingade människan till en ny matstrategi. Frukterna och grönsakerna räckte inte till, så Australopithecus började mer och mer äta kött, dock ännu inte genom jakt, utan genom asätande. Men detta var det första steget till jakt. Och Australopithecus använde enkla stenredskap för att komma åt märgen i benen och hjärnan i skallarna. Detta var fröet till jaktredskapen.
Men jag tycker att vi inte borde ha gått vidare till att börja jaga. Om maten inte hade räckt till, hade jag valt att svälta istället för att döda andra djur, vilket nog var emot vår natur. Hellre dö än att döda, är min filosofi. Och om vi inte hade börjat jaga, då hade vi kanske varit tvungna att stanna i (eller återvända till) djungeln, för det är svårt att leva på frukter och grönsaker på de afrikanska savannerna. Asätande accepterar jag dock.
Jag skrev att människan inte borde ha kommit på språket, att språket var vårt ätande av frukten på kunskapens träd. Men detta betyder inte att jag är emot all kunskap i sig. Det finns en instinktiv kunskap som jag gillar, som alla djuren har, och som inte behöver språket. Det är den kunskap som får oss att veta vad vi ska äta, hur vi ska försvara oss mot rovdjur, hur vi ska leva i harmoni med omgivningen. Det är en direkt kunskap, som sitter i generna, och fortplantas via generna. Denna djuriska kunskap borde få högsta prioritet i vårt samhälle, och den kan inte läras genom att sitta på skolbänken, utan genom att leva och forska själv. Den liknar mer visdom än kunskap, den är levd kunskap, kunskap i praktik.
Det är denna form av kunskap som jag försöker odla här på denna blogg. Kunskap om hur vi ska överleva civilisationen, hur vi ska reagera på katastrofen civilisationen med våra djuriska instinkter. Och jag använder visserligen språket till detta, men jag tror vi kan använda språket på ett instinktivt sätt. Vi kan få språket att uttrycka våra instinkter. Och även om jag förordar avveckling av språket för en återgång till den djuriska kommunikationen, så måste vi bygga en bro över till detta, och den går genom språket. Vi måste helt enkelt först artikulera det djuriska upproret mot civilisationen, innan vi kan börja färdas tillbaka till djurriket.
David Jonstads kritiska ord om vårt djuriska ursprung, samt mitt svar
David Jonstad skriver i sin nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) följande: "Vårt arv från tiden som jägar-samlare tycks förvisso ha gjort att vi människor naturligt strävar efter jämlikhet och samarbete, men vi har också ett konkurrerande genetiskt arv från vår tid som djur, där flocken var hierarkisk och ojämlik och varifrån vi har ärvt många av våra mindre goda sidor i form av girighet och maktlystnad."
Det här var ett hårt slag för mig att läsa, jag som har haft så höga tankar om vårt djuriska ursprung i djungeln, vår apiska livsstil, att det är vårt rätta livselement, varken civilisationen eller jägar-samlar-livsstilen. Men jag ger mig inte. Jag idealiserar visserligen inte vår djuriska historia med att säga att det var ett paradis (till skillnad från hur jag gjorde i min bok "Djurisk teologi" 2010), men det var banne mig bättre än både civilisation och jakt, det var ett liv utan slit. Visserligen kämpade vi med rovdjuren, men det fanns inget arbete där, vi åt fritt av frukterna, (kokos)nötterna och de saftiga stjälkarna i djungeln (och lite insekter, som larver och myror), och vandrade omkring ungefär som gorillorna gör idag i Kongo (efter att vi gått ner från träden förstås).
Men allt tyder på att något gick fel när vi lämnade djungeln och började jaga, och spred oss över hela jordklotet. Vi greps av en expansionism och en girighet som förebådar det vi ser i civilisationen senare. Detta antyds av Alan Weisman i boken "Världen utan oss" (Prisma bokförlag 2008). Han menar, med stöd i forskning, att stenåldersmänniskan faktiskt jagade många djurarter till utrotning, se t.ex.
den här texten om hans bok (läs andra hälften av texten). Detta är något som det sällan talas om i sådana anarko-primitivistiska kretsar som idealiserar jägar-samlarstadiet av stenåldern.
Jag kan hålla med om att vi kan ha varit hierarkiska, och kanske även giriga och maktlystna under vår tid som djuriska varelser i djungeln, det är ju annars ett allmänmänskligt fenomen, men jag skulle ändå hävda att vi hade det bättre då än när vi började arbeta * (såsom att jaga och samla), och utrota andra djurarter. Är inte det mycket värre än lite inbördes stridigheter om rangordning i djungeln? Jag tror visserligen på jämlikhet, men jag tror också att konkurrens om makt är en oundviklig del av att vara människa. Och jag tror inte vi var helt fria från det när vi var jägare-samlare heller. Maktutövandet blev bara mer riktat mot andra arter än vår egen, och så har det blivit bara mer och mer sedan dess.
Anarkoprimitivister vill ofta förlägga "syndafallet" till tiden då vi lämnade det nomadiska jägar-samlar-livet och blev bofasta jordbrukare. Men jag ifrågasätter detta. Jag skulle vilja påstå att syndafallet skedde redan då vi lämnade djungeln och började expandera. Det att vi inte var nöjda med vårt relativt "paradisiska" urhem i djungeln (det var vår Edens lustgård), utan ville breda ut oss över världen. Det var hybris och imperialismens första frö. Det kunde förstås ha varit överbefolkning och svält som förde oss ut ur djungeln, men jag hade hellre valt att svälta ihjäl än att lämna mitt urhem djungeln, om jag hade vetat konsekvenserna av det. Men vi visste ju inte detta, därför var våra handlingar urskuldbara.
Men jag tror att den ständiga, maniska jakten på att döda andra djur gjorde oss råare och mer känslolösa än då vi ännu var i djungeln. Att ständigt döda har ingen bra effekt på karaktären, tror jag. Man förlorar känslan av den andre varelsens helighet, och så börjar man överdriva, döda mer än man behöver, bara av ren och skär statusjakt eller maktutövning. Jag är emot alla former av onödigt våld, och jag menar att övergången till jägar-samlar-livet var den definitiva övergången till onödigt våld för människan. Vi hade kunnat begränsa oss och hellre valt att svälta ihjäl än att expandera (det är en regel som jag gärna följer, hellre offra sig själv än att offra andra) om vi verkligen hade velat, och så sparat vår värld den ohyggliga framfart som människan därefter kom att innebära, mer och mer. Där, med lämnandet av djungeln, sattes fröet till den strategi som människan därefter nästan alltid adopterat; man offrar andra än sig själv när det kniper. Men om mänskligheten ska ha en chans att överleva detta sekel, då måste vi offra oss själva istället för andra.
Lämnandet av djungeln ledde också till en annan sak som blev destruktiv efter hand: uppfinnandet av elden. Detta innebar att vi började manipulera naturkrafterna till att tjäna oss, och enbart oss. Detta var fröet till den manipulering och kontroll av omgivningen som vi senare kom att adoptera, mer och mer, såsom domesticeringen och förslavandet av djur, uppfinnandet av plogen och effektiva jaktredskap såsom knivar, metallpilar och metallyxor (dessa var helt beroende av elden). Jag ser uppfinnandet av elden som fröet till allt detta, här uppfinner människan principen för sin otroliga expansion; "allt ska tjäna människan, människan ska kontrollera och manipulera allt". Jag har en djup antipati för detta. Jag tycker det är hybris. Jag tycker vi hade en ödmjukhet i djungeln, när vi ännu nöjde oss med vårt urhem, och bara bråkade inbördes, och försvarade oss mot andra djur istället för att jaga dom och döda dom. Och vår ödmjukhet hade sin lön; vi behövde inte arbeta. Det är samma visa idag. Dom som tycker dom ska härska över och behärska all världen, och vill ha all världen, får jobba satans mycket. De ödmjuka nöjer sig med det enkla, och slipper jobba så mycket. Det finns en rättvisa i allt detta som gläder mig.
En annan sak är att vi antagligen kom på religionen under jägar-samlarstadiet på stenåldern, sedan vi lämnade djungeln. De första grottmålningarna gjordes för ungefär 40 000 år sedan, och de är i dessa (samt i spår av religiösa begravningar flera hundra tusen år sedan) som vi hittar
de första antydningarna till religion hos fornmänniskan. Vi var antagligen ateister innan vi lämnade djungeln, kanske hade vi ett svagt psykotiskt tänkande en sällan gång ibland, vårt tänkande var inte alltid helt verklighetstroget (är inte detta fallet med alla djur ibland?), men knappast hade vi några tankar på gud, och antagligen inte heller på liv efter döden. Det passar väl med vårt jägar-samlarliv att trösta sig med en gud och en andevärld, då vi hade lämnat vårt urhem, vårt "Eden", vår relativt "paradisiska" tillvaro i djungeln. Religion blev en kompensation för vad vi förlorat. Inte minst då vi begav oss mot kallare trakter, där vi slet med värmen.
* Vi arbetade dock inte i modern mening på stenåldern. Då skiljde vi ännu inte mellan arbete och fritid, allt var ett. Men det var då, och inte innan vi lämnade djungeln, som fröet såddes till det som blev det moderna arbetet, slitet, uppdelningen mellan arbete och fritid. Det började med jakten och insamlingen av ätbara växter. Då såddes också fröet till arbetsuppdelningen, för det var män som jagade, och kvinnor som samlade in ätbara växter, i det stora hela. Innan vi lämnade djungeln fanns föga av detta, vi levde direkt, samlade inte in mat, jagade högst smådjur, insekter och larver. Det enda som kunde betraktas som arbete var att akta sig för rovdjuren, men även det var direkt och instinktivt, inget som upplevdes som arbete eller slit, tror jag. Jag gissar att man försvarade sig mot rovdjur med påkar och grenar som man bar på medan man åt frukter och nötter och saftiga stjälkar.
Varför Jesus har blivit så populär. Och varför jag älskar honom fortfarande.
Jag har en teori om varför Jesus har blivit så populär i världen. Är det inte för att han är den arketypiska anarkistiske rebellen? Han väcker liv i vår inre anarkistiska rebell på samma sätt som Emil i Lönneberga, Tarzan, Robin Hood, Tom Sawyer o. a.
Även om jag har tappat den religiösa tron på Jesus, har jag fortfarande stor respekt för honom som mytisk gestalt. Ja, ja älskar denne mytiske gestalt. Vem kan inte känna medkänsla med en som gör uppror mot fariseismen och den rådande förtryckande ordningen tills han blir avrättad på ett kors, torterad till döds? En man som vill återupprätta "Guds rike", paradiset, Edens lustgård, på jorden? Tillbaka till naturen? Jag tror det.
Det var Jesus som fick mig att komma på djurismen. Jag trodde först att Jesus förespråkade djurismen, fann djurism både här och där i evangelierna. Jag trodde t.o.m. att Jesu uppståndelse var hans förvandling till en djurisk, vild varelse. Och att jag hade uppstått på samma sätt som Jesus. Djurismen har sina rötter i kristendomen precis som kemin har sina rötter i alkemin. Jag tror inte längre så mycket på att Jesus förespråkade djurism, kanske bara lite grann (han var bl.a. luffare och hemlös!), men jag tror nu att jag läste in min filosofi i bibeln i stor utsträckning. Det mest djuriska hos Jesus var hans ord i Bergspredikan, Matteus evangelium 6 kapitel om att:
24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon .
25 Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv,
vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.
Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?
26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar
inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni
värda mycket mer än de?
27 Vem av er kan med sitt bekymmer
lägga en enda aln till sin livslängd?
28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor,
hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
29 Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som
en av dem.
30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag
står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer
ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!
31 Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller:
Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?
32 Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver
allt detta.
33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska
ni få allt det andra också.
34 Bekymra er alltså inte för morgondagen,
för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Det enda jag inte gillar i den här texten är "Ären I icke mycket mer än de",
jag är för jämlikhet mellan människor och djur. Annars tycker jag mycket om texten, som handlar precis
om det som djurismen handlar om; att efterlikna djurens och växternas livsstil.
Jag känner andra ateister som har uttryckt beundran för Jesus. Richard Dawkins t.ex., i hans bok "Illusionen om Gud". Där berättar han att i moraliskt hänseende var Jesus ett jättekliv framåt i jämförelse med gamla testamentets gud. Och han berättar att han gillar skyltar (eller var det t-shirts) med "ateists for Jesus" på.
Det finns även anarkister som har blivit mycket inspirerade av Jesus och bergspredikan. Jacques Ellul och Leo Tolstoj är viktiga kristna anarkister som har inspirerats av Jesus. Mer om Tolstojs anarkopacifism i ett eventuellt senare inlägg. Båda dessa anarkister har starka anarkoprimitivistiska drag.
