Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?
 
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 
 
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
 
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
 
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
 
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda. 
 
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).
 
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 
 
 
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
 
(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
 
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 
 
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden. 
 

Antydningar till anarkoprimitivism hos rastafarianerna

Jag minns att när jag var liten (1990) hyrde en rastafariansk familj vårt gamla hus. Det jag särskilt minns av det, var att de inte skötte trädgården, utan lät den växa vild. Och jag tror att detta på något sätt hänger ihop med rastafarianismen. Inte så att alla rastafarianer gör så, utan bara att det är ett uttryck för rastafarianernas längtan efter att återgå till naturen, och deras förakt för "Babylon", det konstlade livet.
 
Rastafarianismforskaren Denis Barrington Edmonds skriver i boken "Rastafari. From outcast to Culture Bearers" (Oxford University Press 2002): "One of the ills of Babylon, according to Rastas, is its departure from naturalness and its commitment to artificiality. Rastas want to escape this artificiality and return to nature."
 
Det finns antydningar till anarkoprimitivism hos rastafarianerna, trots att jag inte skulle påstå att de är rena anarkoprimitivister. De vill inte tillbaka till stenåldern, som de flesta anarkoprimitivister, däremot vill de nog tillbaka till landsbygden, till en bondecivilisation, lite som Tolstoj och David Jonstad (jag är säker på att de skulle tycka om Jonstads bok "Jordad"!). Och inte minst vill de tillbaka till vårt ursprung i Afrika. De kallar rentav Afrika för "Zion"(ett annat ord för Jerusalem), medan den västerländska civilisationen kallas för Babylon (den babylonska civilisationen i antiken ses som urtypen för det förtryckande imperiet). Detta har sin bakgrund i den historia av slavdrift, kolonialism och förtryck som de svarta på Jamaika (där rastafarianismen började) har upplevt (de fördrevs från sitt hemland i Afrika av slavhandlare från 1600-talet ända tills 1900-talet). De vill helt enkelt frigöra sig från kolonialismen, och återgå till sitt rätta hemland, Afrika. De ser hela den västerländska civilisationen som ett enda stort kolonialistiskt apparat, som exploaterar de fattiga och göder de rika. De längtar tillbaka till sin "guldålder" i Afrika, tiden innan slavhandeln och kolonialismen. Reggaesångaren Ginjah sjunger gripande om längtan tillbaka till Afrika i denna reggaesång. Jag tycker längtan efter Afrika är mycket vacker. Jag har själv gripits av den en period, 2010-2011. Afrika är ju hela mänsklighetens vagga. Är det inte ofta så att vi väcks till liv av att återgå till källorna? Vi bör nog få en helt ny respekt för Afrika, och där har rastafarianerna ett bidrag. Inte minst måste nykolonialismen (sånt som "landgrabbing") få ett slut i Afrika.
 
Det finns en naturmystisk ådra i rastafarianismen, som kommer fram t.ex. i Bob Marleys sång "Natural mystic", där han sjunger "There´s a natural mystic blowing through the air". Rastafarianism-forskaren Erling Bjurström skriver i boken "Rastafari och reggae" (1986) t.ex. att "Zion uppfattas som en symbol för naturen, medan Babylon frambringar det konstgjorda, det som saknar livskraft och därför är dömt att gå under."
 
Rastafarianismen har t.o.m. ett alldeles eget begrepp för den naturliga livsstilen, livet i harmoni med naturen. Det kallas "Ital living" eller "Livity". De kallar också sin vegetarianska mat (de är alla vegetarianer) för "Ital food". Ital betyder egentligen "vital", men rastafarianerna har en underlig benägenhet att byta ut inledningen till många ord mot "I".
 
Rastafarianerna har en stark aversion mot kyrkan, som de anser som del av Babylon, inte minst den romersk-katolska kyrkan. Kyrkan har ju alltid varit en del av kolonialmakten. Istället för kyrkan förespråkar de en naturenlig religion. Erling Bjurström skriver: "Kroppen är det enda "tempel" eller "kyrka" som rastafarianerna erkänner. Den kyrka (Rastafarian Melchizedek Ortodox Church) som finns inom rastafarirörelsen håller exempelvis alltid sina gudstjänster och ceremoniella samlinger utomhus - aldrig i något som kan uppfattas som en kyrkobyggnad. För rastafarianerna är alla kyrkobyggnader en symbol för en stagnerad, falsk, förvrängd eller "livlös" religion."
 
För de svarta rastafarianerna på Jamaica är det väldigt viktigt att blåsa liv i deras ursprungliga afrikanska kultur. Erling Bjurström skriver: "En rad av de föreställningar som återfinns i rastafarianismen återfinns också i de traditionella afrikanska stamreligionerna. Exempelvis föreställningarna om en paradisisk urtid (som också återfinns inom kristendomen),....synen på naturen och jorden som något heligt och okränkbart och den livsbejakande inställning som genomsyrar rastafarianismen. I många afrikanska religioner representerar livet - precis som rastafarianerna - något heligt, som till varje pris måste skyddas och föras vidare. Det onda är liktydigt med det som skadar livet."
 
Dock är det inte till stenålderlivet i Afrika (eller till vår djuriska tillvaro i djungeln) som rastafarianerna längtar, utan till den ursprungliga afrikanska civilisationen, representerad framför allt av den etiopiska civilisationen. De tror ju att Etiopiens forne kejsare Haile Selassie är guds inkarnation, Jesu återkomst. Och Selassie var ju  civiliserad. Rastafarianerna hoppades att Selassie skulle leda dem tillbaka till Afrika, och särskilt till Etiopien. Det var en besvikelse för den när han dog utan att lyckas med detta, men hans död bortförklarades av många, de ville inte tro att han var död, utan framställde olika hypoteser om hur han hade levt vidare.
 
Men för rastafarianerna är dock återgången till Afrika en återgång till naturen. Erling Bjurström skriver på ett annat ställe att "Alternativet till Babylons döda värld med atomvapen, kapprustning, kärnkraft, miljöförstöring och exploatering av den tredje världen måste enligt dem (sekulariserade rastagrupper) bygga på en återgång till ett livsbejakade levnadssätt som utgår från människans beroende av naturen. Ett levnadssätt som för både de sekulariserade och religiösa rastagrupperna måste bygga på uråldriga, arkaiska afrikanska principer, som bl.a. föreskriver hur människan ska leva i fred med naturen." 
 
Rastafarianerna är onekligen ett slags primitivister, särskilt då de lägger tyngd vid det arkaiska, ursprungliga i sin livsstil, men kan de verkligen kallas anarkister? Jag skulle återigen svara att det endast finns antydningar till anarkism hos rastafarianerna. Särskilt i deras uppror mot den västerländska civilisationens ordning (Babylon), samt deras hat till polismakten. Rastafarianerna har alltid haft mycket svårt med polisen, som de hatar som djävulen själv. Polismännen kallas ofta bara "Babylon" eller "Mister Babylon", och de ses som förkroppsligandet av den förtryckande, babylonska ordningen. Deras hat bottnar mycket i hur polisen lägger sig i deras rökande av sin heliga ört, sitt heliga sakrament, cannabis, hur Polisen hela tiden beslaglägger deras cannabis i razzior och liknande.
 
Det finns också andra antydningar till anarkism hos rastafarianerna. De har aldrig brytt sig särskilt mycket om organisationer och ledare. De har inget prästerskap, och inga uttalade ledare, kanske bara såna som ordnar lite i det tysta. De har ett mycket starkt frihetsbehov. Erling Bjurström skriver återigen: "Inom rörelsen fanns sedan lång tid tillbaka en stark aversion mot världsliga ledare och med undantag för Leonard Howell, som tillsammans med Archibald Dunkley och Joseph Hibbert organiserade de första rastagrupperna, har ingen framstått som ledare - vare sig organisatoriskt eller ideologiskt - för hela rörelsen - -  -Rörelsen i sin helhet saknar däremot såväl ledare som ett organisatoriskt eller ideologiskt centrum. Rastabröderna binds inte samman av en stark ledare, organisation, ett klart artikulerat trossystem eller en uttalad ideologi, utan snarare av det gemensamma symbolsystemet och gemensamma livsstilar." Det måste påpekas att rastafarianismen i detta avseende liknar mycket på hippierörelsen, som också saknar tydliga ledare. Det är också vanligt att hippies dras till rastafarianismen, mycket p.g.a. att det finns en del drastiska likheter mellan dessa två rörelser, t.ex. cannabisrökandet, anarkoprimitivistiska tendenser, talet om Babylon, tron på reinkarnation (fast rastafarianerna tror inte på livet efter döden, de har en egen underlig lära om reinkarnation), samt odlingen av dreadlocks (rastahår).

RSS 2.0