Varför jag inte tror att vi kommer att kunna emigrera till Syd

Undrar du dig över pendlingen mellan utopi och dystopi som förekommer ibland på min blogg? Jag har skrivit att mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år, och sedan kan jag drömma om att hela mänskligheten i Nord ska kunna emigrera till Syd efter att vi har övervunnit klimathotet och blivit tio gånger färre (se här). 
 
I mitt tänkande är inte det senare sannolikt. Det är en dröm jag har, bara en ouppnåelig dröm. Mirakel kan ju ske. Vi vet inte vilka överraskningar framtiden har för oss. Men det är ytterst osannolikt. Det är dystopin, att mänskligheten dör ut, som är sannolik.
 
Jag ska förklara varför min utopi om emigrationen är osannolik: I takt med de skenande klimatförändringarna i framtiden, kommer allt större områden i Syd (särskilt i Afrika) att bli obeboeliga. Och Sydeuropa kommer att få Nordafrikas klimat - klimatzonerna förflyttar sig norrut på norra halvklotet, och söderut på södra halvklotet. Vi kommer därför att se en emigration från varmare till kallare områden, istället för tvärtemot (om vi inte mirakulöst lyckas kyla ner planeten med hjälp av geoengineering). En sådan emigration sker redan. Vi har redan klimatflyktningar, t.ex. från Syrien. 
 
Skall vi ha en chans att undvika detta, måste vi lägga ner den industriella civilisationen idag. Och även om vi gör det, kommer uppvärmningen att rulla på en tid, av egen drift. Hur sannolikt är det att vi avvecklar den industriella civilisationen ens på tio år? Den sannolikheten är ofattbart liten. Än mindre att vi blir tio gånger färre. 
 
Allt eftersom klimatet blir instabilt i Sydeuropa (Spanien upplever redan svår torka), kommer allt fler människor därifrån att emigrera norrut. Om hundra år kanske Spanien är en öken, om vi inte avvecklar den industriella civilisationen eller lyckas rädda klimatet med geoengineering. Ska vi då emigrera söderut, blir det till Centraleuropa, men länderna där kommer att vara överbefolkade av klimatflyktningar. Och även Centraleuropa kommer att få svårt att föda sin befolkning, eftersom växterna inte riktigt hänger med att klimatzonerna flyttar norrut så mycket efter hand. 
 
Till slut kommer Sverige att få medelhavsklimat, om kanske hundra år. Blir det till vår fördel? Nej, säger bl.a. humanekologen William Rees, eftersom våra växter inte hänger med, och vår jordmån inte är lämpad här i norr för Medelhavsländernas grödor och fruktträd. Det som däremot kan kyla ner Norden, är om Golfströmmen stoppar upp, vilket vissa tror kommer att ske, vilket gör att vi får Sibiriens klimat. Detta kan kompensera för den globala uppvärmningen i Sverige, och göra att Norden blir bland de sista beboeliga platser i världen (kanske klarar vi oss en bit in på 2100-talet?). Men detta är långt ifrån säkert. Om det blir så, kommer Sverige att vara packat med folk intill bristningsgränsen, full av klimatflyktningar. Om oljan räcker till vill säga. För Sverige har ingen egen olja, utan importerar all sin olja. Men om Mellanösterns folk emigrerar i massvis till Norden, kanske de tar med sig olja också, kanske Saudiarabien ger olja åt sin befolkning i Sverige. Men även den oljan börjar sina efter hand, kanske redan på 2030-talet. Så även om Sverige kan vara en utpost för klimatflyktningar är 2100 är oljebristen en fälla, som kan sabba det hela. Jag gissar med Björn Forsberg att civilisationen kollapsar redan innan klimatförändringarna får den att kollapsa, av oljebrist, kanske redan 2050, enskilda länder kan kollapsa redan decennier innan, som Venezuela nu är på randen att göra. Detta är långt mer sannolikt än en kontrollerad, snabb avveckling av den industriella civilisationen och en emigration till Syd några hundra år efter detta.Men detta sistnämnda är mitt höga ideal, och det är inte omoraliskt att drömma om det omöjliga. Man  ska bara vara medveten om det utopiska i det. Detta gör att jag låter texterna om den stora emigrationen till Syd vara kvar här på bloggen och i e-boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017). 

Gammal essä: Min politiska filosofi i ett nötskal

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal


Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.


(September 06)


Civilisationens och läkarnas svek mot livets helhet

Jag läste på nåt ställe att stenåldersmänniskan kämpade ständigt för att kontrollera sin befolkningsmängd så att de inte skulle bli för många, för att de skulle kunna föda alla med mat. Jag tror de också hade en känsla för balansen mellan dem och andra arter. Och jag tror att de därför såg deras höga barnadödlighet, samt sjukdom och förtidig död, som naturens sätt att hålla befolkningsmängden nere, dvs. att det ytterst sett tjänade livets helhet.
 
Denna visdom verkar ha försvunnit sakta med civilisationens ankomst, när befolkningsmängden började öka, och inte minst i vår tid, då överbefolkningsproblemet är stort.
 
Läkarna i vår tid svär ed på att de skall rädda liv till vilket pris som helst. Och detta förfarande är en stor bov i dramat när det gäller överbefolkningsproblemet. Döden ses inte längre som något som tjänar livet, balansen mellan arter, som något ytterst sett gott. Dödens helighet har försvunnit. Vi sätter all vår kraft på att utrota döden. Detta leder till ekokatastrof. Har aldrig läkarna tänkt på detta? Att deras verksamhet att bekämpa döden ytterst leder till överbefolkning och ekokatastrof? De ser inte att vi är underställda entropilagen*, så att om man minskar entropin på ett ställe, ökar man det på ett annat ställe, för att jämvikten ska upprätthållas. Det innebär att bekämpar man frenetiskt döden nu, och övervinner den i stor skala nu, blir det bara svårare senare. Överbefolkningen kommer nämligen att utkräva sitt pris, och det är ekologisk kollaps, vilket kommer att utkräva en otrolig mängd dödar av mänskligheten under detta sekel. Man kommer inte förbi entropilagen, hur man än försöker lura den. Den enes vinst är den andres förlust. Vår nutida vinst i minskad dödlighet, kräver ökad dödlighet hos våra efterkommande, som får betala notan av vår nutida överbefolkning, genom miljöförstörelsen.
 
Men kan man klandra läkarna? Jag tror inte det. Vår benägenhet att lindra lidande där vi finner den, störtar oss ofrivilligt in i överbefolkningsproblemet. Vi kan inte begära att läkarna ska sluta lindra lidande, och det är ju detta som ytterst resulterar i att vi bekämpar döden. Vi måste bara erkänna att vi fastnat i en blindgata. Det finns ingen utväg.  Tåget har gått, det är för sent att ändra situationen. Det enda som hade hindrat oss från vår galenskap, vore om vi inte hade lämnat djungeln eller stenålderns livsstil. Nu har vi blivit en cancersvulst på Moder Jord, och vår undergång är säker, om man ska tro entropilagen. Vår livsstil och dödens bekämpande kommer att ha sitt pris. Det betalas redan nu av tredje världen och andra arter i naturen. Men tiden kommer då även den västerländska mänskligheten kommer att få betala priset för att vi skuffat döden och kollapsen på framtiden, istället för att dö och kollapsa lite grann hela tiden, såsom vi gjorde i djungeln och på stenåldern. Kollapsar man lite grann hela tiden, genom att leva i askes och fattigdom, genom att inte bygga civilisation, utan leva sårbart och enkelt i djungeln, dvs. hållbart, såsom många urbefolkningar gör än i dag, då behöver man inte uppleva denna gigantiska kollaps som väntar vår civilisation. Det är som med tandskötseln, sköter man sina tänder, behöver man inte plågsamma tandläkarbesök (som när tandläkaren ska ta bort tandsten). Man offrar sig lite varje morgon och kväll när man borstar sina tänder och använder tandtråd eller tandpetare. Man betar av lidandet lite varje dag, så att inte allt samlar sig till framtiden. Det var så vi levde i djungeln och på stenåldern. Det var ett tufft liv, vi hade ingen sjukvård, och vi kämpade med rovdjuren. Men vi betade av lidandet litet i taget. Hade vi fortsatt så hade vi aldrig fått någon ekologisk kollaps. Nu lever vi i lyx och rikedom, och tror att vi skall kunna fortsätta så inom oöverskådlig framtid. Priset för allt detta, ja det frågar vi aldrig efter. Det skjuter vi på framtiden, genom t.ex. skyhöga statslån. Våra efterkommande får betala priset i form av obetalda lån, oljetoppskollaps och ekologisk kollaps. Vi har inte borstat våra ekonomiska tänder, och nu väntar det "planetära tandläkarbesöket".
 
 
 
 
* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Väckande ord av Björn Forsberg

"...möjlighetsutrymmet för att förverkliga ett hållbart samhälle krymper ju längre samhällsutvecklingen framskrider i ohållbar riktning." (Björn Forsberg i "Tillväxtens sista dagar", Ruin 2007)

Civilisationen är kollektiv galenskap

Man kan säga att psykosen är en slags mental cancer. Men det finns godartad och elakartad cancer. Den individuella psykosen, som bara én människa har, är som en godartad cancer, väldigt mild, och oftast ganska litet destruktiv. Den kollektiva psykosen, den som delas av många i vår civilisation, är som en elakartad cancer, ohyggligt destruktiv *. I jämförelse med dess destruktivitet är den individuella psykosens destruktivitet som en fis i rymden. Ändå blir man enbart straffad för att ha individuell psykos, aldrig för att delta i den kollektiva psykosen, trots att denna senare förstör själva förutsättningarna för liv, själva planetens hälsa (tänk den globala uppvärmningen). Att delta i den kollektiva psykosen anses av de flesta som t.o.m. friskt, ja det rentav uppmuntras av politiker, lagstiftning och reklam. Men stackars den som har en individuell psykos, hen kan hamna på sluten psykiatrisk avdelning och få mediciner som i början är rena psykiska plågan (enligt min erfarenhet av dessa). Så upp-och-nervänd är vår värld.
 
Vill du veta var den kollektiva psykosen har sina viktigaste bastioner, gå då till ett shoppingcenter och jämför detta med den hemlöse tiggaren på gatan utanför. Eller gå på en gudstjänst i någon bombastiskt vacker kyrka, och lyssna på den psykotiska gallimatias som serveras där i s.k. "predikningar" och "böner". Och fundera över att Sverige för inte så länge sedan hade en statskyrka, alltså var ett kristet land. Den kristna religionen i sin
fundamentalistiska och fanatiska form är en elakartad mental cancer, och är den störste faktor som har bidragit till framväxten av den industriella civilisationen, med sin teologi om att människan står över naturen och har rätt att härska över allt annat liv.
 
Den individuella psykosen går nästan alltid över, det gör däremot inte den kollektiva psykosen. Den framhärdar ända tills man har sågat av den gren man sitter på. Civilisationen: en skock galna grisar som kastar sig utför stupet.

Det som också kännetecknar den kollektiva psykosen som de civiliserade har, är deras lösa band till naturen, som faktiskt är själva verkligheten, som ingen kan komma undan. Bara det att de civiliserade talar om sig själv och naturen som något åtskilt, säger sitt. De civiliserades alienation från naturen är alienation från verkligheten, dvs. psykos.

 

*jag använder ordet psykos här i poetisk, metaforisk, överförd bemärkelse. Det skall inte tas bokstavligen. 


Civilisationen har blivit som en cancer i Moder Jords kropp.

Civilisationen har blivit som en cancer i Moder Jords kropp. Antingen gör Moder Jord sig av med denna cancer så att hon inte dör själv, eller så dör hon, så att cancern dör med henne. 
 
A. Kent MacDougall, professor i journalistik vid University of California, Berkeley, har skrivit en artikel som heter "Humans as cancer" (jag skulle dock inte säga att det är mänskligheten som är cancern, utan det är civilisationen som är det). Där skriver han om de oväntat många paralleller som finns mellan civilisationen och en cancertumör. Det är en förtvivlande läsning. 
 
Civilisationen förökar sig precis som cancern, aggressivt, ohämmat, okontrollerat. 
 
MacDougall nämner parallellen mellan cancertumörens "metastasis" (hur cancern sprider sig till andra delar av kroppen genom blodomloppet), och den kolonialism som utmärker civilisationen. 
 
Vad annat kan man än likna civilisationen vid aggressiv cancer när man betänker att 150-200 arter (av både djur och växter) utrotas varje dag? P.gr.a civilisationens ohämmade tillväxt!
 
Hur ska man bli en frisk cell inne i en cancertumör? Kommer man inte att bli förstörd av de omgivande cancercellerna om man plötsligt skulle omvandlas från en cancercell till en frisk cell? En cancercell
äter ju upp de omgivande friska cellerna, och sprider sig okontrollerat.                                                                                         
 
Internets ohämmade tillväxt är tyvärr cancerlikt. Och aktiviteterna däri likaså, för det mesta. Min blogg också. 
 
Trots att jag delvis flyttat till skogs, anser jag mig vara en cancercell i Moder Jords kropp, p.gr.a. allt jag gjort i mitt liv, och tvivlar ibland på min rätt att leva. Mitt internetberoende är cancerlikt. Internet är en drog för mig. Jag försöker begränsa mitt användande av internet till två timmar per dag, men det är svårt. 
 
Jag undrar om jag skulle orka leva utan internet och diverse andra civiliserade stimuli, som gör att jag får tiden att gå. Man förtärs om man börjar tillfriskna som cell. Man manglas i civilisationens maskineri. Man hoppar av civilisationen, och i vissa fall hoppar man även av livet. 
 

Cancer kan i vissa fall producera feber i kroppen. Civilisationen har också gett upphov till feber i Moder Jords kropp: global uppvärmning. Ännu en parallell mellan cancer och civilisationens uppförande. Det finns en risk att skenande klimatförändringar (som redan är på gång) ger upphov till ett klimat på jorden liknande den på Venus, alltså ger upphov till en död planet (bl.a. klimatvetennskapsmannen James Hansen har bekymrat sig för detta). I så fall har civilisationens cancersvulst tagit livet av Moder Jord. Jag hoppas innerligen att detta inte ska ske, fast jag är medveten om risken, så stor har civilisationens cancersvulst vuxit sig. Det finns vissa forskare på nätet som hävdar att detta kommer att ske, såsom Malcolm Light och Jennifer Hynes. Jag hoppas däremot att "Den sjätte massutrotningen" som vi lever i nu, åtminstone inte ska bli värre än Perm-massutrotningen 252 miljoner år sedan, då 83 % av allt liv dog ut, och det tog tio miljoner år för jorden att återhämta sig. Det är också vad min guru Guy McPherson på bloggenNature Bats Last” tror och hoppas på. Jag hoppas verkligen inte att en Perm-massutrotning ska ske, bara att det inte ska bli värre än detta.

 

Varje eko-gärning är viktig nu för att vi skall undvika Venus-scenariot, och åtminstone inte göra det värre än en Perm-massutrotning av arterna på jorden. Det bästa vore dock verkligen att det inte blev någon massutrotning. Men jag tror, likt McPherson, att en sådan är oundviklig, p.g.a. de återkopplingsmekanismer som mänsklighetens koldioxidutsläpp har gett upphov till. Jag tror inte heller mänskligheten har en fri vilja som helhet betraktad. Den kommer att styra utför stupet. Jag ser få eller inga tecken på något annat än detta.

 

 

 
 

.

.

Vad katastrofisk klimatförändring innebär

"With catastrophic climate change we do know two things: We know that it is progressing with unimaginable speed, and we know that if it continues to do so, there will be few habitable places on earth by mid-century."

(Carolyn Baker)


Allt har blivit värre

“You look at every trend that environmentalists like me have been trying to stop for 50 years, and every single thing had gotten worse.”

(Paul Kingsnorth)


Mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år

 

"Problemet med fossila bränslen är att de leder till ett klimat som på sikt gör planeten obeboelig." 

 

(Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet)

 

"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror."

(Georg Henrik von Wright, (1916–2003) filosofiprofessor, i boken ”Vetenskapen och förnuftet, Bonniers 1987)

 

På sistone har jag börjat bekymra mig allvarligt för huruvida mänskligheten kommer att dö ut i en när framtid, inom hundra år eller så. Min största väckarklocka här har varit amerikanen Guy McPherson, en "conservation biologist" (konservationsbiolog) och miljöprofessor emeritus vid Arizonas universitet i USA. Jag har läst mycket på hans blogg "Nature Bats Last". Han menar att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, ja rentav inom tio år, p.g.a. skenande klimatförändringar. Och han menar, att om civilisationen skulle kollapsa nu, skulle mänskligheten bara kunna överleva i några år, p.g.a. att klimatförändringarna skulle ta ett jätteskutt framåt på några dagar, när den sot (och andra liknande partiklar) som finns i atmosfären snabbt rensas ut (partiklarna fungerar som en paraply för solen, och döljer den sanna klimatuppvärmningen, som är mycket större än man kan tro om inte partiklarna skulle reflektera bort solens strålar). Det skulle snabbt bli tre grader varmare på planeten, och det skulle inte växterna klara av, utan vi skulle förlora vår livsmiljö, vår mat, helt enkelt (planeten är redan drygt 1 grad varmare än förindustriell tid). Och dessutom skulle alla våra ungefär 450 kärnkraftverk på planeten uppleva fruktansvärda härdsmältor, ty det tar ett par decennium eller mer av planerat arbete för att stänga av ett kärnkraftverk. Och den sammantagna joniserande strålningen från kärnkraftverken skulle också ta kål på mänskligheten efter hand.

 

McPherson säger att vi befinner oss i en situation av ”damned if you do, damned if you don´t". Om vi fortsätter släppa ut koldioxid, värms klimatet upp, om vi slutar med våra utsläpp, faller ”paraplypartiklarna” ner från atmosfären, och klimatet värms upp av det.

 

Inte nog med detta. På havsbottnen i Arktis lurar metanen, frusna "metanklatrater" som hotas av klimatuppvärmningen att smälta och stiga upp från bottnen för att uppgå i atmosfären. Fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov har sagt att havsbottnen i Arktis när som helst kan ge ifrån sig ett "rap" på 50 gigaton metan, som är en mycket starkare växthusgas än koldioxiden (100 gånger starkare i ett kort pers-pektiv). Skulle detta ske, då är det snart ute med mänskligheten (det finns bara 5 gigaton metan i hela atmosfären). Redan nu finns det gigantiska områden på upp till 150 km i diameter, som ger ifrån sig metan till atmosfären i form av bubblor som stiger upp ur vattnet. Det här är ett exempel på de talrika ”positiva återkopplingsmekanismer” (”positive feedback loop”) som hotar vår planet.

 

Det är inte bara från havsbottnen i Arktis som det kommer mängder av metan. Den globala uppvärmningen tinar också upp permafrosten i Sibirien och Alaska, med väldiga metanutsläpp till följd.

 

Nu kan det säkert hända att McPherson är för radikal i sin tidsram, men den är inte det viktigaste. Det väsentliga är att en vetenskapsman, en miljö-professor, överhuvudtaget kan komma med sådana här förutsägelser. Det säger något om den tid vi lever i, och om hur allvarliga och abrupta klimat-förändringarna är. Jag tror mänskligheten kommer att dö ut, men kanske mycket senare än McPherson tänker. Miljöprofessorn och konservationsbiologen Paul Ehrlich, som skrivit så mycket om överbefolkningsproblemet, tror t.ex. att mänskligheten kan komma att dö ut om ett halvt sekel, kring 2065. Och mikrobiologen Frank Fenner och fysikern Stephen Hakwing tror att vi har hundra år på oss som art, sedan försvinner vi. Hawking menar att vår enda räddning är lämna jorden och kolonisera rymden.

 

Det verkar vara för sent att göra något åt klimatförändringarna. Vad vi än gör, vare sig vi slutar släppa ut koldioxid i atmosfären, eller kör business-as-usual, ser det mörkt ut. Tåget har gått. Nu återstår att åka över ravinen. För mig låter McPhersons blogg som en dödsdom över mänskligheten, som döms för brottet att ha byggt civilisation, för att ha lämnat den nomadiska jägar-samlar-livsstilen och börjat med jordbruk och med att bygga städer. Att bygga städer var urbrottet som alla andra brott har bottnat i sedan dess. Vi skulle ha nöjt oss med det småskaliga livet, det ödmjuka livet inom ekosystemets gränser, i harmoni med hela vår historia som djurart. Med urbaniseringen började mänskligheten bete sig cancerlikt. Vi gjorde uppror mot vår historia, vår djurhistoria, och satte oss över resten av djuren i och med att vi tämjde boskapsdjuren. Allt var sedan dess till för oss, för att exploateras av oss. Vi var centrum, inte bara på planeten, men i hela det oändliga kosmos. En större hybris än denna (som särskilt religionerna odlar) kan knappast tänkas. Men på denna hybris följer nemesis, som filosofen Georg Henrik von Wright skriver så väl om i boken "Myten om framsteget" (Bonniers 1993).

 

Hur skall man tackla en sådan dödsdom? Skall man bara ge upp alla försök till förbättring och hopp om benådning? Jag tror inte det. Jag tror att vi måste fortsätta kämpa fastän allt hopp är ute för mänsklighetens del. Det handlar om respekt för det döende livet, för ekosystemets och mänsklighetens svanesång. Vi måste in i det sista vägra smutsa ner naturen och hugga ner våra skogar, fast klimatuppvärmningen kommer att göra sitt för att förstöra ekosystemen. Och det finns också ett hopp om att vi kan rädda många ickemänskliga arter från utrotning, ja själva planeten från att dö. Det är värt att kämpa för.

 

Det handlar också om vår självrespekt. Och dessutom, man torterar inte någon som håller på att dö. Man ger honom istället smärtstillande mediciner, och sjunger för honom några vackra folksånger, som han minns från sin barndom. Och pratar med honom, inte minst. Vi måste prata med den döende naturen, och med varandra, om vad som håller på att ske. Vi måste lära oss igen djurspråket, som vi en gång kunde när vi ännu var ett med vår djurnatur. Språket bortom orden. Den rena kommunikationen, mötet ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja göra mitt liv till en del av naturens svanesång efter mötet med sin bödel, människan. Jag tror inte min djurism var så dum som jag har trott. Det att vi måste återknyta till vårt djuriska ursprung. Det är det min svanesång ska handla om.

 

"Det fromma liv som middagsljuset glömde

kan sakta vakna med vår avskedssmärta

– och vad den unga mänskligheten drömde

brinna emot oss som ett heligt hjärta."

 

(Bertil Malmberg, från dikten "Aftonrodnad" i diktsamlingen "Dikter vid gränsen", 1935)

 

Det finns en grupp på Facebook som ägnar sig åt att stöda sådana som har kommit till insikt om att mänskligheten snart skall dö ut, en s.k. "Near Term Human Extinction support group". Den har över 4000 medlemmar. Jag är inte ensam om detta.

 


RSS 2.0