David Jonstads kritiska ord om vårt djuriska ursprung, samt mitt svar

David Jonstad skriver i sin nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) följande: "Vårt arv från tiden som jägar-samlare tycks förvisso ha gjort att vi människor naturligt strävar efter jämlikhet och samarbete, men vi har också ett konkurrerande genetiskt arv från vår tid som djur, där flocken var hierarkisk och ojämlik och varifrån vi har ärvt många av våra mindre goda sidor i form av girighet och maktlystnad."
 
Det här var ett hårt slag för mig att läsa, jag som har haft så höga tankar om vårt djuriska ursprung i djungeln, vår apiska livsstil, att det är vårt rätta livselement, varken civilisationen eller jägar-samlar-livsstilen. Men jag ger mig inte. Jag idealiserar visserligen inte vår djuriska historia med att säga att det var ett paradis (till skillnad från hur jag gjorde i min bok "Djurisk teologi" 2010), men det var banne mig bättre än både civilisation och jakt, det var ett liv utan slit. Visserligen kämpade vi med rovdjuren, men det fanns inget arbete där, vi åt fritt av frukterna, (kokos)nötterna och de saftiga stjälkarna i djungeln (och lite insekter, som larver och myror), och vandrade omkring ungefär som gorillorna gör idag i Kongo (efter att vi gått ner från träden förstås).
 
Men allt tyder på att något gick fel när vi lämnade djungeln och började jaga, och spred oss över hela jordklotet. Vi greps av en expansionism och en girighet som förebådar det vi ser i civilisationen senare. Detta antyds av Alan Weisman i boken "Världen utan oss" (Prisma bokförlag 2008). Han menar, med stöd i forskning, att stenåldersmänniskan faktiskt jagade många djurarter till utrotning, se t.ex. den här texten om hans bok (läs andra hälften av texten). Detta är något som det sällan talas om i sådana anarko-primitivistiska kretsar som idealiserar jägar-samlarstadiet av stenåldern.
 
Jag kan hålla med om att vi kan ha varit hierarkiska, och kanske även giriga och maktlystna under vår tid som djuriska varelser i djungeln, det är ju annars ett allmänmänskligt fenomen, men jag skulle ändå hävda att vi hade det bättre då än när vi började arbeta * (såsom att jaga och samla), och utrota andra djurarter. Är inte det mycket värre än lite inbördes stridigheter om rangordning i djungeln? Jag tror visserligen på jämlikhet, men jag tror också att konkurrens om makt är en oundviklig del av att vara människa. Och jag tror inte vi var helt fria från det när vi var jägare-samlare heller. Maktutövandet blev bara mer riktat mot andra arter än vår egen, och så har det blivit bara mer och mer sedan dess.
 
Anarkoprimitivister vill ofta förlägga "syndafallet" till tiden då vi lämnade det nomadiska jägar-samlar-livet och blev bofasta jordbrukare. Men jag ifrågasätter detta. Jag skulle vilja påstå att syndafallet skedde redan då vi lämnade djungeln och började expandera. Det att vi inte var nöjda med vårt relativt "paradisiska" urhem i djungeln (det var vår Edens lustgård), utan ville breda ut oss över världen. Det var hybris och imperialismens första frö. Det kunde förstås ha varit överbefolkning och svält som förde oss ut ur djungeln, men jag hade hellre valt att svälta ihjäl än att lämna mitt urhem djungeln, om jag hade vetat konsekvenserna av det. Men vi visste ju inte detta, därför var våra handlingar urskuldbara.
 
Men jag tror att den ständiga, maniska jakten på att döda andra djur gjorde oss råare och mer känslolösa än då vi ännu var i djungeln. Att ständigt döda har ingen bra effekt på karaktären, tror jag. Man förlorar känslan av den andre varelsens helighet, och så börjar man överdriva, döda mer än man behöver, bara av ren och skär statusjakt eller maktutövning. Jag är emot alla former av onödigt våld, och jag menar att övergången till jägar-samlar-livet var den definitiva övergången till onödigt våld för människan. Vi hade kunnat begränsa oss och hellre valt att svälta ihjäl än att expandera (det är en regel som jag gärna följer, hellre offra sig själv än att offra andra) om vi verkligen hade velat, och så sparat vår värld den ohyggliga framfart som människan därefter kom att innebära, mer och mer. Där, med lämnandet av djungeln, sattes fröet till den strategi som människan därefter nästan alltid adopterat; man offrar andra än sig själv när det kniper. Men om mänskligheten ska ha en chans att överleva detta sekel, då måste vi offra oss själva istället för andra.
 
Lämnandet av djungeln ledde också till en annan sak som blev destruktiv efter hand: uppfinnandet av elden. Detta innebar att vi började manipulera naturkrafterna till att tjäna oss, och enbart oss. Detta var fröet till den manipulering och kontroll av omgivningen som vi senare kom att adoptera, mer och mer, såsom domesticeringen och förslavandet av djur, uppfinnandet av plogen och effektiva jaktredskap såsom knivar, metallpilar och metallyxor (dessa var helt beroende av elden). Jag ser uppfinnandet av elden som fröet till allt detta, här uppfinner människan principen för sin otroliga expansion; "allt ska tjäna människan, människan ska kontrollera och manipulera allt". Jag har en djup antipati för detta. Jag tycker det är hybris. Jag tycker vi hade en ödmjukhet i djungeln, när vi ännu nöjde oss med vårt urhem, och bara bråkade inbördes, och försvarade oss mot andra djur istället för att jaga dom och döda dom. Och vår ödmjukhet hade sin lön; vi behövde inte arbeta. Det är samma visa idag. Dom som tycker dom ska härska över och behärska all världen, och vill ha all världen, får jobba satans mycket. De ödmjuka nöjer sig med det enkla, och slipper jobba så mycket. Det finns en rättvisa i allt detta som gläder mig.
 
En annan sak är att vi antagligen kom på religionen under jägar-samlarstadiet på stenåldern, sedan vi lämnade djungeln. De första grottmålningarna gjordes för ungefär 40 000 år sedan, och de är i dessa (samt i spår av religiösa begravningar flera hundra tusen år sedan) som vi hittar de första antydningarna till religion hos fornmänniskan. Vi var antagligen ateister innan vi lämnade djungeln, kanske hade vi ett svagt psykotiskt tänkande en sällan gång ibland, vårt tänkande var inte alltid helt verklighetstroget (är inte detta fallet med alla djur ibland?), men knappast hade vi några tankar på gud, och antagligen inte heller på liv efter döden. Det passar väl med vårt jägar-samlarliv att trösta sig med en gud och en andevärld, då vi hade lämnat vårt urhem, vårt "Eden", vår relativt "paradisiska" tillvaro i djungeln. Religion blev en kompensation för vad vi förlorat. Inte minst då vi begav oss mot kallare trakter, där vi slet med värmen.
 
 
* Vi arbetade dock inte i modern mening på stenåldern. Då skiljde vi ännu inte mellan arbete och fritid, allt var ett. Men det var då, och inte innan vi lämnade djungeln, som fröet såddes till det som blev det moderna arbetet, slitet, uppdelningen mellan arbete och fritid. Det började med jakten och insamlingen av ätbara växter. Då såddes också fröet till arbetsuppdelningen, för det var män som jagade, och kvinnor som samlade in ätbara växter, i det stora hela. Innan vi lämnade djungeln fanns föga av detta, vi levde direkt, samlade inte in mat, jagade högst smådjur, insekter och larver. Det enda som kunde betraktas som arbete var att akta sig för rovdjuren, men även det var direkt och instinktivt, inget som upplevdes som arbete eller slit, tror jag. Jag gissar att man försvarade sig mot rovdjur med påkar och grenar som man bar på medan man åt frukter och nötter och saftiga stjälkar.
 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Den totala bristen på vildmän/vildkvinnor i västvärlden

Jag googlade nyss på nätet "vildman" och "wildman", och hittade så gott som inget intressant att läsa. Är internet helt dött eller? Finns det inget vilt där? Saken är nog den att det inte finns några äkta vildmän/vildkvinnor i väst. Asien har ännu bevarat något av vildmanstraditionen, sadhuna och fakirerna i Indien är  exempel på österländska folk som påminner lite om vad jag tänker på. Men vi har ingen sådan tradition i väst. 
 
Är det p.gr.a. psykiatrins skräckvälde som allt vilt har utplånats från västerlandet? Jag tror det. Allt vilt har utrotats från den västerländska civilisationen, och förpassats till djurriket (som vi tror vi står över) och tredje världen. Det lilla vilda som finns, finner man på slutna psykiatriska avdelningar. Dessa är de mänskliga djurparkerna där sadistiska "experter" kan studera mänsklig vildhet, det lilla som finns kvar. Den västerländska mänskligheten har dött andligen, och det gjorde den för länge sen. Bristen på äkta vildmän/vildkvinnor är symptomet på detta. Det närmaste man kommer är hemlösa, knarkare, fyllbultar, hippien och anarkister, men inga av dessa är sanna vildmän/vildkvinnor, alla jämkar sig med civilisationen för att slippa låsas in. Alla går de in i färdiga roller, och uppfyller dessa perfekt. Men det finns inga accepterade roller för vildmän/vildkvinnor i västvärlden. Släpper du dig lite fri, och är lite djurisk och vild, kastar sig polisen och psykiatrin över dig. Jag har erfarenhet av detta, för jag tror att jag nämligen har varit något så sällsynt som en äkta vildman. Jag är det knappast längre, p.gr.a. psykiatrin, som har stulit ifrån mig min sista vildhet. Och nu hoppas jag bara att civilisationshelvetet ska ta slut genom oljetoppen och klimatförändringarna, att civilisationen ska kollapsa *, så djupt hatar jag det maskineri som stal ifrån mig min sista vildhet. Nu är jag bara vild i tanken, i drömmen, inte i kroppen. Jag är en virtuell vildman. Sådana finns det många av, t.ex. Guy McPherson, som jag skattar högt. Som längtar ofantligt efter att rättvisa skall skipas och civilisationen få det den förtjänar - total kollaps. Ja, kan man vilja vara vildman utan att längta efter detta? De som inte har denna längtan, de är de som har låtit sig tämjas av civilisationen så totalt att de inte ser gallren på sin egen bur. Jag tror denna längtan står bakom många av mina psykoser, som inte alls är obegripliga om man ser dem från denna utsiktspunkt. Ja, de framstår för mig som rentav lite logiska när man tänker som en vildman/vildkvinna. Jag har under mina psykoser bönat och bett Gud/Naturen att gripa in och göra slut på civilisationen (t.ex. genom att skriva domedagsdatum på kyrkoväggarna). Jag bönar ännu, på sätt och vis, men nu som ateist. Och nu bönar jag inte Gud, utan människorna att göra upp med och avstå från civilisationen, för att rädda klimatet. 
 
 

*  Det vore visserligen bra för naturen att civilisationen kollapsade, men långt bättre vore det med en kontrollerad avveckling av civilisationen, det skulle även vara bra för människorna, inte bara för naturen. Och kanske skulle detta även vara bättre för naturen? Avskogningen tar ju fart i en kollaps, då alla ska elda med ved istället för att värma husen med el. Och jakten på vilda djur tar också fart, så att vi riskerar utrota djurarter.   


RSS 2.0