Det ekologiska grovjobbet. Tankar kring klimatmanifestationen i Humlegården 6.5.2018

I J.R.R.Tolkiens fantasyroman "Sagan om ringen" består "Ringens brödraskap", som ska förstöra maktens ring (anarkism!) och därigenom krossa ondskan, av två sorters människor; hobbitar och krigare. De senare har ofta stor makt, och den störste av dem, Aragorn, blir till slut kung. Dessa använder hela tiden våld, medan hobbitarna knappt kan hantera ett svärd, de är rätt pacifistiska av sig. Hobbitarna har lägst status i brödraskapet, de är smutsiga, godmodiga, korta och barfota, och ingen räknar med att de ska klara av att förstöra ringen, men det är en hobbit som får uppdraget att bära ringen till Domedagsberget och förstöra den där. Han lyckas också, tillsammans med hobbiten Sam, genom otroliga strapatser, mer än någon krigare gett sig ut på. Men det är inte Frodo som blir kung, det är en krigare, Aragorn, som blir kungen över Gondor till slut. Frodo åker till slut med Gandalf och Bilbo och många alver till alvlandet, med ett skepp. Frodo är för nära jorden och de fattiga för att ändå någonsin ha lust att bli kung. Han passade inte, med sitt enkla väsen, till sånt. Men det var han och Sam som gjorde grovjobbet för att förstöra ringen.
 
Det är ett genomgående drag i samhället att de som gör de viktigaste arbetsuppgifterna, som sjukvårdare och bönder, får jävla dåligt betalt med tanke på vikten av det de gör, medan de som rider på status och ära och inte behöver jobba fysiskt, utan mest bara bestämmer över andra, som politikerna, får gigantiska, hisnande löner. När det gäller det ekologiska arbetet, ser man samma fenomen. De  som gör grovjobbet på gatan, som Greenpeace och KlimatSverige/Klimataktion, de som gör aktioner och demonstrerar ute bland folket, de får jävla dåligt betalt för det de gör, de blir aldrig rika på det. Rika blir däremot miljöpartiets politiker och Elon Musk med sina elektriska bilar. De seglar på äran och bestämmer mest över andra. De skulle aldrig kedja sig fast vid skogsavverkningsmaskiner, klättra upp på oljeborrningsplattformar, sätta upp affischer, dela ut flyers på gatan, det riktiga grovjobbet, det ekologiska skitjobbet. Det blir man nämligen sällan stor på, men det tillhör grundpelarna för att nå ut till människor som inte redan är "miljöfrälsta". Det är också betecknande att aktivisterna ofta är de stora pacifisterna, medan politikerna använder sig av hela lagapparatets våld för att genomföra sina beslut.
 
Ju längre ner i hierarkierna, desto viktigare tycks arbetsuppgifterna bli. Hundar skapar sig aldrig namn, men de gör det kanske viktigaste ekologiska arbetet av alla (det gick några hundar i klimatmarschen!), genom att de är otaliga människors närmaste länk till naturen, får dem att gå i skog och mark för att rasta hunden, ja hunden jordar dem i materien på något sätt, med sitt naturliga, otvungna väsen, påminner dem ständigt om att allt inte är civilisation och förtryck, det finns paradisiska väsen mitt ibland oss (det menar jag hundarna är, av lång erfarenhet). En vanlig mopshund är ett större helgon än Franciskus av Assisi, står närmare det gudomliga, naturen, men du läser aldrig helgonbiografier över dem, av samma skäl som du inte finner mycket stoff om naturen i teologiska läroböcker och andaktsböcker genom tiderna. Paradiset har inget värde för dem som har fattat tycke för helvetet, dvs. "civilisationen", där dyrkar man döda ting och andevärldsillusioner som en personlig Gud, en kosmisk diktator som passar bättre för dem som dras till helvetet, än de som dras till verkligheten, den paradisiska naturen, som inte har någon härskare på toppen, och just därför blir fri och naturlig, otvungen.

RSS 2.0