Vad sann bildning är. Humanismens ruttenhet.

Universiteten och humaniora har grundligt misslyckats i att bilda allmänheten. Man är inte sant bildad om kan läsa Horatius och Platon på grundspråken. Man är sant bildad om ens tankar och ens livsstil står i harmoni med naturen, alltså med verkligheten. De gamla religiösa mystikerna skulle ha kallat det för "hjärtats bildning". 
 
Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i en av sina texter att de gamla grekerna såg naturen som sitt ideal, som man ska eftersträva:  "Slagordsmässigt kunde man uttrycka den gre­kiska synen på förhållandet mellan natur och människa så här: Naturen bör följas. Vetenska­pens uppgift, utöver det rena sanningssökandet, är att hjälpa människan att leva "i enlighet med naturen."
 
"Motsatsen till tanken, att naturen bör följas, är tanken att människan kunde härska över naturen. Den senare tanken är främmande för gre­kiskt synsätt. Grekernas syn på förhållandet mel­lan natur och människa är därför oförenligt med en teknologi, kunde man säga."
 
Enligt de gamla grekerna förhåll det sig som så att om man överträdde naturens gränser genom hybris, då drabbades man av nemesis, guden Nemesis´ hämnd. Vår tids "bildade" elit har avlägsnat sig hisnande långt från dessa ideal, för dem är oftast inte naturen idealet, utan civilisationen, människan. Konsten istället för verkligheten. Förkonstlingen istället för det naturliga. Det finns en oerhörd hybris i våra tiders tekniktroende, civilisationstroende humanister, och inte ens Georg Henrik von Wright skiljer sig nämnvärt från dem, fast han kritiserade framstegstanken i sina böcker. Han förblev en förhärdad humanist, trogen tekniken och civilisationen, ja människan på bekostnad av djuren och naturen. Denna humanisternas hybris pockar nu på en nemesis, och den verkar komma nu i form av klimatförändringarna och oljetoppen. 
 
T.C.Boyle skriver i sin roman "A friend of the earth" (från år 2000) att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Det ligger något i det, och det säger något om hur långt vi har kommit bort från de gamla grekernas ideal, som jag tror delas av urbefolkningar i allmänhet. 
 
Vår "fina" litteraturhistoria är förvånansvärt fri från ekologiskt tänkande och radikal civilisationskritik. Särskilt innan 70-talet med dess gröna våg. Det finns ett fåtal, men Thoreau är lam, så även Rousseau och Elin Wägner, och hos en av våra mest bildade svenska författare, Vilhelm Ekelund, hittar man föga inspiration för ekologiskt och civilisationskritiskt tänkande (han fungerar idag som en elitens statuspryl). Jag tror det är humanismens fel, humanismen har satt ett lock på allt radikalt med sitt människoförhärligande och sin speciesism, med sin tro på civilisation och "bildning", som egentligen inte är någon verklig bildning utan förkonstling. Det är humanisterna som har grundat skolväsendet, som inte är särskilt mycket annat än ett kolonialistiskt försök att civilisera "vilda" barn och "vilda" ursprungsbefolkningar. Detta brott mot naturen och mänskligheten har vi (i det stora hela) humanismen att tacka för. Det som skulle vara "folkbildning" i human anda blev kolonialism, förtryck av det vilda, imperialism och civilisationsbygge. Den humanistiska folkbildningen tar t.ex. inte alls upp så viktiga saker som självförsörjning, konservationsbiologi, anarkism, anarkoprimitivism och permakultur. Hur skulle den kunna det? Dessa underminerar ju humanisternas imperiebygge, deras civilisationstro, deras teknologihybris. 
 
von Wright skriver i texten "Den detroniserade och den återupprättade naturen" följande: "Men också om medeltidens djävulsvetenskap (magin) inte var egentlig »vetenskap», medan gudsveten­skapen åtminstone delvis var det, så är det ett faktum att det är den förra och inte den senare, som är den närmaste idéhistoriska föregångaren både till den nya naturvetenskapen och till den moderna tekniken. Man kan säga, att magi och teknologi har gemensamt, att båda åsyftar ett her­ravälde över naturen för mänskliga ändamål. Men medan teknologien står på vetenskapens grund, står magin på vidskepelsens. "

Koloniseringen av naturen. Och något om humanismen, vetenskapen och djurparker

När man pratar om kolonialism, pratar man sällan om att vi koloniserar naturen, fast den är den största koloniseringen av alla - den är helt enkelt ofattbart stor, vi har koloniserat naturen ner till atomnivå, ner till varje litet skrymsle på jorden. Ingenting är längre oberört av människans påverkan, inte ens Himalaya, Stilla Havet eller Nord- och Sydpolen. Vi har t.o.m. koloniserat det globala klimatet, med fruktansvärda följder, genom våra utsläpp. Vi anser att vi har rätt till denna kolonisering, eftersom vi menar att naturen är till för oss, den skall tjäna människans behov, istället för att vara till för sin egen skull, för sin egen glädjes skull. Vi menar att naturen och djuren står under människan, att människan är herre över naturen och djuren, och har därför rätt till att göra med dem vad hon vill, exploatera dem enligt hennes eget förgottbefinnande. Detta är så vidrigt att man kan spy! Detta är hybris av starkaste slag, och religionen bär en hel del av skulden. Men även sekulär humanism lider av detta, det finns en hybris i humanismens strävan efter att sätta människan som alltings mått, i dess strävan efter att upphöja människan på andra arters bekostnad. Sekulär humanism gjorde visserligen rätt i att sluta tillbe och tro på Gud, men det är inte särskilt mycket bättre att tillbe människan, det är bara myntets baksida. Det finns ofta en vidrig speciesism i humanismen, som gör att jag tror vi gör rätt i att lämna den. Vetenskapen lider av samma hybris som humanismen, och är dess släktning. Den har stor skuld i koloniseringen av naturen. Jag förordar inte att vi överger vetenskapen för vidskepelse, bara att vi reformerar den radikalt i självkritisk riktning, så att den lösgöres från det civiliserade projektet, som är kolonisering av naturen.
 
Har du någonsin försökt gå in i en djurpark och se på den med oförstörda ögon, med samma blick som en utomjording för första gången på besök i ett sånt ställe? Vad är det du ser då? Jag ser hela det civiliserade projektet i ett nötskal. Det avslöjar sig i djurparken. Bottenlös hybris och hänsynslös exploatering av arma försvarslösa djurvarelser, avgrundsdjup kolonisering av naturen, ohygglig slavdrift och barbari, att göra pengar av djurs lidande, att offra dem på Mammons altare. Ja jag hittar inte nog starka ord för att uttrycka vad jag anser om djurparker, så vidriga är dom (man kan längta efter civilisationens kollaps av mindre skäl). Och civilisationen vill göra hela jorden till en enda djurpark som ska tjäna människans perversa behov. Allt vilt ska tämjas, alla skogar bli till trädåkrar som tjänar människan, och de få naturreservat som återstår ska också enbart tjäna människans rekreationsbehov, och ska ansas, "skötas" och vaktas som en djurpark (inte ens dessa får växa sig vilda). Inga människor får ta sin tillflykt till dem och förvildas i dem (boende i tipin och små hyddor), de ska vara naturgetton. Det har jag fått erfara på mitt eget skinn, då min indiankåta i Nackareservatet blev rivningshotat av myndigheterna sommaren 2007. Dom skrev i ett brev: antingen river du det eller så river vi det. Jag rev det själv, och byggde av de rivna delarna en liten kamouflerad hydda på ett annat ställe i skogen, den står kvar än idag, den har fått vara ifred, p.gr.a. kamoufleringen (den är täckt av torv med gräs växande på det) och det listiga läget i skymundan.

Den hopplösa klimatsituationen. Och något om humanismens ruttenhet

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 
 
Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 
 
Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

RSS 2.0