Jag ska aldrig glömma dig, vilda liv

Civilisationen vill
att hela världen ska bli en enda stad,
och att alla naturfolk ska civiliseras. 
Att vi ska glömma 
det vilda livet i naturen
som vi en gång levde,
så att all vår kraft
ska ges civilisationen.
Men jag ska aldrig glömma er,
urfolk, om ni försvinner,
de vilda djuren och träden ska påminna om er,
jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,
jag ska alltid veta att du finns,
och du äger min beundran
för evigt. 

Min flickvän Titti Spaltros dikt "Jag är vild"

Jag är vild ...lik en kvinna
som dansar vid månens ljus.
 
Jag är vild ...lik en man
som sover under bar himmel
utan bekymmer.
 
Jag är vild ...lik en tiger
som spanar efter sitt byte
in i djungelns våta hud.
 
Jag är vild ...lik vinden
som smeker alla ting med
sitt varma sus.
 
Jag är vild ...lik regn
som faller ner och vattnar
jordens bördiga säd.
 
Jag är vild lik en flod
som flödar fritt, i enhet
med naturens rytm.
 
Jag är vild...lik fåglar
som flyger fritt, in i
himlens vida rymd.
 
Jag är vild ...lik rådjur
som springer omkring med sina
ögons ömma blick.
 
Jag är vild...som en stjärna
som strålar in i nattens mörka filt.
 
Jag är vild ...lik lukten av hud
när älskogen är slut.
 
Jag är vild...
 

Att offra sig själv istället för att offra djuren och naturen. Och något om att lära sig av det vilda

I tiotusen år (eller rentav mycket längre) har människan haft en strategi som går ut på att offra den vilda naturen och djuren när det kniper, inte sig själva. Offrat dem genom jordbrukets förstörelse av den vilda naturen, genom domesticering och slaveri, genom fångenskap, utsugning och exploatering (tänk bara på djurfabrikerna). Naturen och djuren har ständigt fått betala det högsta priset för mänsklighetens s.k. "framsteg" (tänk bara hur hästarna och oxarna slet på åkrarna förr i tiden). Idag gör de det i ännu större grad genom storskalig miljöförstöring och klimatförändringar. Det finns en stor obalans här, genom hela civilisationens historia. Har inte tiden kommit för en utjämning av den ojämna relationen människa - ickemänskliga djur, människa - natur? Är det inte dags att vi offrar oss själva istället för att alltid offra de svagaste, de försvarslösa, djuren och naturen? Bär vi inte på en stor skuld till den vilda naturen och djuren? En skuld som vi bäst betalar genom att själva stiga åt sidan och ge plats för den vilda naturens och djurens önskemål? Lite i Simone Weils anda, genom "avskapelse", genom att stiga tillbaka för att annat liv än oss själva kan trivas? En skuld som vi bäst betalar genom att abdikera från vår tron, och bli naturens och djurens jämlikar, ja rentav efterföljare? Är det inte dags för oss att börja lära av det vilda livet och vilda ursprungsbefolkningar, istället för att alltid vi ska lära dom? Har vi inte mycket att lära av urinvånarna och djuren, inte minst nu när vi ser vad civilisation leder till, nämligen ekokatastrof? Vi har så mycket kunskap, men visdomen, och moralen, att leva rätt, skriker med sin frånvaro. Kan inte det vilda livet lära oss något här? Något om att leva i harmoni med sin omgivning, med planeten och dess gränser, istället för att utsuga den och förstöra den som om det inte fanns någon morgondag och inga efterkommande? De vilda ursprungsbefolkningarna borde besöka västerlandet och undervisa oss om hur man lever inom planetens gränser, inte tvärtom - att vi västerlänningar ska upprätta skolor och missionsstationer bland urinvånarna. Detta senare är bara kolonialism, lömsk sådan, som till slut lär urinvånarna att bete sig lika canceraktigt som vi i väst. Har inte vi västerlänningar något att lära av rådjuren i Norden, som uthärdar vinter efter vinter? Av aporna, som nästan lever som våra urfäder människoaporna? Vi har hittills uppfört oss som om vi inte alls har något att lära av det vilda, som om det bara är "primitivt" och reaktionärt, något att lämna bakom sig med "framsteg". Men det vilda sitter på en visdomsskatt som vi västerlänningar har glömt; hur det friska, ursprungliga, icke-canceraktiga livet fungerar.
 
Jag förespråkar inte att vi överger vetenskap och kritiskt tänkande, bara att vi, nu när civilisationen visar sitt sanna ansikte, hur det leder till ekokatastrof, lär oss något om hur det icke-civiliserade, friska livet fungerar, och omsider omvänder oss till det som är värt att ta tillvara i detta liv, utan att överge kritiskt tänkande eller den vetenskapliga metoden. Vad jag efterfrågar är en syntes av det bästa i mänsklighetens utveckling hittills, och det bästa i det vilda livet. Vi behöver inte överge kritiskt tänkande bara för att vi lämnar civilisationen. Civilisationen och kritiskt tänkande är inte synonymer, snarare tvärtom, de är varandras motsats, för civilisationen förstör det vilda livet som ytterst är den grund som den vilar på, som den bygger på, ja civilisationen sågar av grenen som den sitter på genom sin miljöförstöring. Vi behöver inte bli vidskepliga bara för att vi lär oss av ursprungsbefolkningar (här har New Age gjort fel), vi kan ta det bästa hos dom, och förena det med det bästa som vi har lärt oss av civilisationen hittills, och ha det med i bagaget när vi lämnar civilisationen, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, HBTQ-frihet, anarkism, feminism o.l.
 
Slutligen, vår skuld till det vilda kräver betalning. Antingen är vi visa, och betalar det frivilligt, genom att offra oss själva istället för att fortsätta offra naturen och djuren, eller så kommer "den planetära kronofogden" - kollapsen, i form av klimatförändringar, oljetopp och finanskriser, och tvingar oss att betala vår skuld genom massvält och massdöd, p.g.a. att resurserna överutnyttjas och miljön och klimatet förstörs.

Staden är en ekokatastrof

Jag övar mig i att se tillvaron med den s.k. "silverblicken" (ett uttryck som den kristna mystikern Hjalmar Ekström använde), blicken som ser alltings sanna väsen, som avslöjar allt och ser bakom de ytliga fasaderna, blicken som tar tillvara det de andra försmår och föraktar, som ser det lilla, de små tingen som andra inte bryr sig om, som t.o.m. ser värdet i avfall, skräp, sopor och bajs. Det är den oskuldsfulla blicken, som ser allt som om det vore för första gången, som ser allt med blicken hos en utomjording som ser vår värld för första gången.
 
Låt mig se med denna blick en stund, och låt mig särskilt se staden med denna blick. Jag skall berätta för dig vad jag ser då: jag ser en ekokatastrof. Naturen, den vilda naturen i all sin prakt och glädje, har dött i staden. Det är en död fläck på kartan. Skogarna och de vilda djuren är förintade och fördrivna från staden, kvar är bara några små parker, alléträd och andra enstaka träd här och där, och några duvor och kråkor.  Alla de andra vilda djuren, träden och växterna har förintats och fördrivits i den natur som en gång låg på stadens område. Vi glömmer lätt att den vilda naturen en gång blomstrade där staden ligger, att stora vilda skogar växte där. Vi tror staden är ett naturligt tillstånd. Som om den alltid varit där, och inte stulits från den vilda naturen. Men med lite historiskt perspektiv går det att skönja ekokatastrofen. Hur det vilda har förintats i staden, systematiskt, det vilda tillstånd som är naturens och människornas rätta element, det vi har evolverat genom årmiljoner att leva i. Kvar är en steril, död miljö, full av maskiner och betong, där man hela tiden systematiskt utrotar allt som kan läka detta jättelika sår i naturen som staden faktiskt är, man rensar bort alla löv från gator och gräsmattor, täpper till alla sprickor i asfalten (och förnyar den med jämna mellanrum), allt sånt som skulle kunna bli näring för det vilda livets återkomst. Man slavar för att förtrycka vildheten, både den i stadsmiljön och den i sin egen natur. Dessa två ting hänger ihop, den som utrotar vildheten i sin närmiljö, utrotar den också hos sig själv (och vice versa), med robotaktigt slaveri som följd. Det finns inte slaveri i den vilda naturen, det är civilisationens påfund.
 
Förintelsen av den vilda naturen i staden och på landsbygden, det är den sanna Förintelsen, inte nazisternas Holocaust, som inte ens har ägt rum *. Den vilda naturens förintelse är urförintelsen, som alla andra förintelser sedan har växt ut ur. Denna förintelse har den olägenheten, att vi alla är skyldiga till den, vilket kan vara orsaken till att den förnekas så mycket. 
 
Staden är också den ort varifrån förstörelsen av övrig natur orkestreras, där den elit bor som är skyldiga till den ekocid (ecocide) som vi ser idag. Bönderna på landsbygden är, och har alltid varit, långt miljövänligare, trots att de också är delvis medskyldiga till den vilda naturens förintelse genom jordbruket och boskapsskötseln. Men de emottar sina order från staden, staden är den som orkestrerar den vilda naturens förintelse på landsbygden, och jag tror att så alltid varit fallet. Men bönderna har trots allt fötterna på jorden, och lever inte i finansbubblor, såsom eliten gör, alienerade från naturen och marken. Staden har alltid varit en bubbla, frånkopplad verkligheten, djupt ohållbar, krävande slaveri, den har alltid varit en cancertumör, psykotisk med all sin konstlade kultur och sina verklighetsfrämmande operor, romaner, dramer och poesi, en navelskådande kultur som bara lever för sig själv, inkrökt i självet, som tar mer än den ger, som utsuger omgivningen, natur, djur och fattiga.
 
Ska vi börja respektera den vilda naturen igen, krävs det att vi börjar avveckla civilisationen och lämnar städerna, blir radikalt färre (frivilligt), låter åkrarna växa sig till skogar (och odlar skogsträdgårdar!), släpper de fångna djuren fri och återtar de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil på landsbygden. Då skulle naturen överta städerna och åkarna och läka detta stora sår i naturens själ som vi åstadkommit.
 
 
* jag förnekar inte koncentrationslägrens och judeförföljelsens existens, endast massutrotningen av judar genom användning av gaskammare.

Skollärarnas mobbning av eleverna

Lärarnas behandling av eleverna (jag tänker här främst på grundskolan) är ibland en slags mobbning, för när de ger dåliga vitsord åt "obegåvade"* barn, då tolkas det av dem som "så här mycket är jag värd som människa". Min flickvän Titti har berättat att i Japan har det hänt att elever begått självmord när de får dåliga vitsord, så pressade är de, p.g.a. att föräldrarna finansierar skolgången. 

 

Det borde vara olagligt att ha prov och ge vitsord för barn. De är inte mogna för det ännu. Prov bara plågar barnen och vitsord ger de "obegåvade" dålig självkänsla. Hela skolan borde vara så som den är på ettan och tvåan, då den ännu är ganska human, eller helst slopas helt och hållet. 

 

Det är inte bara dåliga vitsord som mobbar barnen, utan även alla straff som för vilda barn får för sitt uppförande. Lärarna tål inte vildhet, enligt dem ska barnen civiliseras och tämjas och förslavas med straff och hot om straff. På detta sätt förvandlas naturliga, vilda barn till lydiga, tama kuggar i civilisationsmaskineriet, tvungna att underkasta sig förtrycket. Detta är kolonialism och mobbning. Ja inte bara detta, utan för vilda barn blir också stämplade som ADHD-barn, och drogas med bl.a. amfetamin till att bli "lugna". Det är så man kan gråta blod. Barn får inte längre vara barn idag (ja så har det varit mycket länge). Detta säger något om det civiliserade projektet, om vilken förakt för det vilda som finns hos lärare och föräldrar. De tål i själva verket inte Livet självt, tål inte för mycket Liv. Livet ska dödas, underkastas makten, förtryckas och förslavas in i Systemet. De naturliga, vilda barnen ska plågas till att bli lika förtryckande som sina lärare, och bli en del av det maskineri som förtrycker naturen och tredje världen. Då är lärarna tillfreds - om de har lyckats med detta, att få barnen att bli "normala". 

 

Sanningen är däremot att de vildaste och mest "onormala" barnen snarare är de som är friskast, mest levande och oförstörda av civilisationen, minst förtryckta, såsom barn naturligt borde vara, fulla av hyss och lek och spratt. Det är något sjukt med skolan, med det att barn måste sitta stilla vid en pulpet och lyssna till lärarens monolog. Det är emot naturen, det är förtryck av naturen i barnen. Sådant finns inte i den vilda naturen, bara i den sjuka civilisationen. De som pratar och bråkar på lektionerna är de som är de verkligt normala, inte de som sitter tysta, förtryckta. Barn ska få leka!

 

När det är lärarens uppgift att fostra lydiga medborgare till vårt halvfascistiska samhälle, då är det nästan tyranni det handlar om. 

 

 

 

* Vi anser barn för "obegåvade" när de inte uppfyller skolans kriterier för att vara begåvad, när de i själva verket bara kan ha en annorlunda begåvning, en som skolan inte kan upptäcka. Istället för att vara intellektuellt begåvade, kan de vara intuitivt, socialt eller praktiskt begåvade, kanske begåvade på områden som inte skolan kan mäta, t.ex. inom trädgårdsodling, jordbruk, boskapsskötsel, husbyggande, jakt och fiske o.d. Kanske de är fantastiska på att leva självförsörjande, något som är långt viktigare än något av det skolan lär ut. Kanske de är förträffliga survivalister, som vet hur man överlever när kriserna slår till och skolan får skämmas över att inte ha lärt barnen survivalism och krishantering. Jag tror rentav att "vilda", bråkiga elever ofta kan vara bättre på sådant än förtryckta elever, eftersom de vilda står närmare naturen och jorden än de andra. Men sådant får man inte bekräftelse för från skolan, som är helt fokuserad på att civilisera barnen och fjärma dem från naturen och det vilda, i kolonialistisk anda. För skolan är det enda som räknas att man blir en lydig medborgare i vårt halvfascistiska samhälle, inte att man blir självständig, självförsörjande, med starka band till naturen och det vilda. Det är så vidrigt att man kan spy. 

 


Ett av de underliga äventyren jag har varit med om

När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
 
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
 
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan. 
 
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära? 
 
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig. 
 
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten. 
 
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
 
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången. 
 
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia. 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Gud är vild

"C.S.Lewis säger om Gud: "Han är vild, vet ni!" Och den som vill möta den vilde Guden, han måste själv vara beredd att bli vild." (Richard Rohr, fransiscansk präst i katolska kyrkan)
 
Det civilisationens förespråkare inte har tänkt på i sitt tämjande av allt de stöter på, är att Gud, Moder Jord, Verkligheten, är vild. Gud är inte civiliserad. Gud är inte kristen eller religiös. Gud låter sig inte tämjas. Själva Verkligheten är vild. Därför är det civiliserade projektet ett uppror mot själva Verkligheten. De civiliserade (mig själv inberäknat) är på kant med själva Verkligheten. Kanske är detta orsaken till de civiliserades alla psykiska problem.
 
De civiliserade har glömt att Moder Jord inte har följt med i "utvecklingen", att hon fortfarande är i det tillståndet som rådde på stenåldern. Hon är arkaisk, och har ingen förståelse för "myten om framsteget". Man kan inte tämja och förstöra den vilda naturen utan att komma på kant med Moder Jord, eller med Verkligheten själv. "Nature bats last" (Guy McPherson)
 
Vi måste omvända oss till Gud, omvända oss till verkligheten, bort från alla civilisationens lögner och illusioner om evig tillväxt och annat sånt, och återvända till det vilda, fria livet, till den vilde gudens famn i naturen.
 
 
Någon ropade ur skogen mitt namn
denna silvriga och drypande höst.
Någon ropade ur skogen mitt namn
med spöklik och besvärjande röst.

-en röst som var outsägligt vild
på ett fjärran och utommänskligt vis
och ändå så förledande mild
som ett slöjregn i oktoberdagens dis.

-Någon ropade ur skogen mitt namn
denna veka, denna vindlösa höst.
Jag vill kasta mitt jordeödes hamn
och följa min förlossares röst.

Bertil Malmberg
 

RSS 2.0