Vi fann massvis av nya glasögon i soporna. Och något om samhällets förakt för ickekommersiella föremål

För kanske två månader sedan fann jag och Titti massvis av nya glasögon i soporna utanför en glasögonbutik som gått konkurs, och låg mitt i Stockholm centrum. Där fanns flera stora svarta sopsäckar fulla av splitternya glasögon. Allt låg i en sån där gigantisk sopsäck som ni kanske har sett i stan. Vi tog en del av det med oss, för att ge till vänner. Efter mindre än en vecka kom vi tillbaka för att ta mer, men då hade man placerat en till gigantisk sopsäck ovanpå den första där glasögonen låg, så att vi inte kom åt glasögonen, vi lyckades fiska upp bara ett halvt dussin kanske.
 
Varför gjorde dom så? Varför inte i stället sätta en skylt vid sopsäcken med texten "Varsågod och ta"? Detta säger något om samhällets förakt för föremål som inte längre har kommersiellt värde. Det speglar också dess förakt för naturen. När man föraktar den vilda naturen (utanför det kommersiella) så som samhället gör i praktiken (fast alla bedyrar sin kärlek till naturen), börjar man även förakta ickekommersiella föremål. De är lika med skräp, som ska kastas bort och glömmas. Det är "slit-och-släng-mentaliteten".
 
Hur långt bort är inte detta från Hjalmar Ekströms "silverblick", som ser värdet i de små tingen, i det som andra föraktar, i bajs och skräp? Hur långt är inte detta från en ekologisk, solidarisk livsinställning, där allmännyttan styr!

Staden är en ekokatastrof

Jag övar mig i att se tillvaron med den s.k. "silverblicken" (ett uttryck som den kristna mystikern Hjalmar Ekström använde), blicken som ser alltings sanna väsen, som avslöjar allt och ser bakom de ytliga fasaderna, blicken som tar tillvara det de andra försmår och föraktar, som ser det lilla, de små tingen som andra inte bryr sig om, som t.o.m. ser värdet i avfall, skräp, sopor och bajs. Det är den oskuldsfulla blicken, som ser allt som om det vore för första gången, som ser allt med blicken hos en utomjording som ser vår värld för första gången.
 
Låt mig se med denna blick en stund, och låt mig särskilt se staden med denna blick. Jag skall berätta för dig vad jag ser då: jag ser en ekokatastrof. Naturen, den vilda naturen i all sin prakt och glädje, har dött i staden. Det är en död fläck på kartan. Skogarna och de vilda djuren är förintade och fördrivna från staden, kvar är bara några små parker, alléträd och andra enstaka träd här och där, och några duvor och kråkor.  Alla de andra vilda djuren, träden och växterna har förintats och fördrivits i den natur som en gång låg på stadens område. Vi glömmer lätt att den vilda naturen en gång blomstrade där staden ligger, att stora vilda skogar växte där. Vi tror staden är ett naturligt tillstånd. Som om den alltid varit där, och inte stulits från den vilda naturen. Men med lite historiskt perspektiv går det att skönja ekokatastrofen. Hur det vilda har förintats i staden, systematiskt, det vilda tillstånd som är naturens och människornas rätta element, det vi har evolverat genom årmiljoner att leva i. Kvar är en steril, död miljö, full av maskiner och betong, där man hela tiden systematiskt utrotar allt som kan läka detta jättelika sår i naturen som staden faktiskt är, man rensar bort alla löv från gator och gräsmattor, täpper till alla sprickor i asfalten (och förnyar den med jämna mellanrum), allt sånt som skulle kunna bli näring för det vilda livets återkomst. Man slavar för att förtrycka vildheten, både den i stadsmiljön och den i sin egen natur. Dessa två ting hänger ihop, den som utrotar vildheten i sin närmiljö, utrotar den också hos sig själv (och vice versa), med robotaktigt slaveri som följd. Det finns inte slaveri i den vilda naturen, det är civilisationens påfund.
 
Förintelsen av den vilda naturen i staden och på landsbygden, det är den sanna Förintelsen, inte nazisternas Holocaust, som inte ens har ägt rum *. Den vilda naturens förintelse är urförintelsen, som alla andra förintelser sedan har växt ut ur. Denna förintelse har den olägenheten, att vi alla är skyldiga till den, vilket kan vara orsaken till att den förnekas så mycket. 
 
Staden är också den ort varifrån förstörelsen av övrig natur orkestreras, där den elit bor som är skyldiga till den ekocid (ecocide) som vi ser idag. Bönderna på landsbygden är, och har alltid varit, långt miljövänligare, trots att de också är delvis medskyldiga till den vilda naturens förintelse genom jordbruket och boskapsskötseln. Men de emottar sina order från staden, staden är den som orkestrerar den vilda naturens förintelse på landsbygden, och jag tror att så alltid varit fallet. Men bönderna har trots allt fötterna på jorden, och lever inte i finansbubblor, såsom eliten gör, alienerade från naturen och marken. Staden har alltid varit en bubbla, frånkopplad verkligheten, djupt ohållbar, krävande slaveri, den har alltid varit en cancertumör, psykotisk med all sin konstlade kultur och sina verklighetsfrämmande operor, romaner, dramer och poesi, en navelskådande kultur som bara lever för sig själv, inkrökt i självet, som tar mer än den ger, som utsuger omgivningen, natur, djur och fattiga.
 
Ska vi börja respektera den vilda naturen igen, krävs det att vi börjar avveckla civilisationen och lämnar städerna, blir radikalt färre (frivilligt), låter åkrarna växa sig till skogar (och odlar skogsträdgårdar!), släpper de fångna djuren fri och återtar de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil på landsbygden. Då skulle naturen överta städerna och åkarna och läka detta stora sår i naturens själ som vi åstadkommit.
 
 
* jag förnekar inte koncentrationslägrens och judeförföljelsens existens, endast massutrotningen av judar genom användning av gaskammare.

Silverblicken

Vad staten än tar tag i, och gör till sitt, förvandlas det till aska och avfall. Allt blir tråkigt i statens och etablissemangets händer. Ta t.ex. moralen. I statens händer förvandlas den till urtråkiga, torra, tjocka lagböcker.
 
Däremot, vad den vilda naturen än tar tag i, och gör till sitt, förvandlas det till guld. Bajs blir till näringsrik jord, skogens guld, i händerna på skogen. Övergivna städer blomstrar snart i händerna på den vilda naturen, och murarna och väggarna fylls av vacker mossa och sköna klängväxter. 
 
Det är för att den vilda naturen har "silverblicken", som den kristne mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) talade om. Den är Kristusblicken som avkläder allt dess sanna väsen, som ser in i allt, som ser bakom allt, så att man ser värdet i vardagens små ting, ja även i sopor och bajs. Det är i de små, föraktade tingen som silvret finns, enligt silverblicken. Silverblicken har ingen sans för det pråliga och bombastiska. Dess blick är underjordisk, ser allt med en undergroundblick, så att det som människorna i civilisationen försmår, det tar den vara på, såsom t.ex. bajs och avfall och matrester. Jag ser t.ex. att hundar har silverblicken. De lever av de små tingen som civilisationen försmår och inte tar vara på, t.ex. andra hundars kisslukt i knutarna och kring stolpar och träd. Hemlösa har också en sådan blick, ibland. 
 
Att få silverblicken är helt avgörande för jordens framtid. Det är i de små tingen i vardagen som jordens framtid avgörs. Av vanliga medborgare. Politikerna kommer inte att rädda oss. Vi måste vara trogna i det lilla, om det ska ske en förändring. För de stora sammanhangen består av miljarder av människor som gör små val. Inte äta kött. Inte köra bil, knappt tåg, buss och tunnelbana. Gå, cykla. Bo i hyddor och tält. Inte använda el. Ta vara på soporna, kompostera matresterna och bajset. Vattna med kisset. Vi måste se värdet i dessa små handlingar, se dem med silverblicken. Då blir vi trogna i det lilla. 

RSS 2.0