Något om den kristna fascismen. Något om ekofascism.

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).
 
Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 
 
Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 
 
Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.
 
Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 
 
Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  
 
Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 
 
Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 
 
 
* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Vi behöver omvända oss till verkligheten.

Vi behöver omvända oss till verkligheten. Allt för länge har religion och civilisation lett oss, istället för Naturen, Verkligheten. Det är Naturen som är Verkligheten, inte civilisationen, inte kulturen (ungefär på samma sätt som konsten inte är verkligheten). Skall vi vara trogna Verkligheten, måste vi tillbaka till Naturen, tillbaka till djurriket, som är vad djurismen handlar om. Jag har fått nog av psykos och cancerlik tillväxt, som är det civilisationen handlar om. Den har inte sinne för verklighet och Liv, därför fortsätter den med sitt omnicidala projekt, ignorerande varningar som klimatförändringar och oljetopp.
 
 

Ett av de underliga äventyren jag har varit med om

När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
 
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
 
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan. 
 
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära? 
 
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig. 
 
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten. 
 
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
 
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången. 
 
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia. 

Min väg från kollektiv psykos till friskhet. Och något om djurismens rötter

Jag har gjort en lång psykisk resa från min tid inom sekten Smiths Vänner i min barndom, genom många olika religioner och psykoser tills jag landade i min nuvarande ateism. En resa från kollektiv psykos till psykisk friskhet. Och då undrar jag: hade det alls varit möjligt för mig att undvika mina talrika individuella psykoser innan jag landade i ateismen, i verkligheten? Jag tror inte det. Hur kan man kräva något sånt av mig? Hur kan man kräva att man ska kunna bli psykiskt frisk direkt efter att ha lösgjort sig från en kollektiv psykos, en sekt? Jag tror att det är snarare regel än undantag att man får några individuella psykoser efter att ha varit fast i en kollektiv psykos, att man irrar omkring lite här och där som en sökare, innan man landar i verkligheten.
 
Jag hade t.ex. ett skede där jag sökte bekräftelse för djurismen i bibeln! Med ett rätt psykotiskt resultat som följd (jag trodde Jesus förespråkade djurismen!) Jag tror att de flesta som lösgör sig från religionen går genom ett sånt skede där de söker bekräftelse för sina nya idéer i sin religiösa urkund. Djurismen har sina rötter i religionen, precis som kemin har sina rötter i alkemin. Men den har lösgjort sig från religionen, och är nu en helt inomvärldslig andlighet, utan någon tro på gud eller andevärld. Allt måste ha sin ringa början, man får inte förakta denna början.

Psykosens väsen

Om man studerar hur psykiatrikerna förhåller sig till psykosen, hur de stänger psykotiska människor inne på slutna psykiatriska avdelningar, måste man komma till slutsatsen att psykosen är ett ont, som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Men är detta rätt? Jag vill nu argumentera för att det inte är rätt i de flesta fallen, att psykosen är något som oundvikligt tillhör livet i stort och karaktäriserar det.
 
Det första vi måste fråga oss är: vad är psykosen för något? Hur ska vi beskriva psykosen med några få meningar? Jag skulle försöka ge mig in på följande definition: "psykos är att en varelse lever i sin fantasivärld mer än i den yttre verkligheten, och har svårt att skilja mellan verklighet och fantasi. Varelsen projicerar sin inre värld på den yttre verkligheten. Och hon lider av vrångföreställningar". Och då kommer följande följdfråga upp: Vem gör inte detta ibland? Lever inte alla mer eller mindre i sin fantasivärld ibland, projicerande sin inre värld på den yttre? Är inte detta särskilt karakteristiskt för barnen? Och ändå stämplar vi dem inte som sinnessjuka! Vi låter barnen vara med sina fantasier. Vad får oss då att stämpla vissa som sinnessjuka och låsa in dom? Jag tror detta mer beror på att de har brutit med samhällets normsystem än att de skulle vara mer psykotiska än andra. Dom är helt enkelt psykotiska "på fel sätt". De rubbar vid vissa tabun. Ett sådant tabubrytande är att t.ex. säga att man är Jesus, vilket jag har personlig erfarenhet av att ha gjort. Men är detta mer destruktivt och psykotiskt än t.ex. Hitlers eller Rudolf Höss´ fantasier om judarnas ondska? Nej, absolut inte, väldigt långt mindre psykotiskt. Men ändå stämplar vi "Messiaskandidaten" som sinnessjuk, medan Hitler och Höss anses ofta endast kriminella, inte sinnessjuka (Höss hängdes istället för att tvångsvårdas på sinnessjukhus). Liknande exempel finns det många av. Det är brytande av tabun som bestämmer vem som anses sinnessjuk. Jag skulle också betrakta den kollektiva psykos som går under namnet "civilisation" som väldigt mycket mer psykotisk än en individuell, övergående Jesuspsykos. Och som väldigt mycket mer destruktiv. För den som har en Jesuspsykos, försöker i alla fall ofta vara god, rädda miljön osv.
 
Den kollektiva psykosens destruktivitet ligger delvis i att den är systematiserad, att den finns i strukturerna, och i att den sällan går över när den gripit en människa, i motsättning till en individuell psykos, som nästan alltid går över. Det kollektiva slaget av psykos är det våra politiker och våra religiösa sekter lider av. Och det är verkligt destruktiv psykos; är det någon som bör låsas in på mentalsjukhus är det våra politiker och kyrko- och sektledarna (jag säger det lite skämtsamt). För deras babyloniska skräckvälde förstör själva livsbetingelserna på jorden, själva miljön. Och psykiatrikerna borde också låsas in, för deras psykotiska skräckvälde kedjar människorna fast vid den destruktiva civilisationen, ingen vågar lämna civilisationen och återgå till naturen av rädsla för att bli stämplade som sinnessjuka och tvångsvårdas på vår tids koncentrationsläger; sinnessjukhusen. Nej, alla försöker vara psykotiska "på rätt sätt" för att slippa denna själsslakt och de zombifierande medicinerna, där psykiatrikernas mål är att få vildmänniskorna (som sjuder av liv) att bli lika levande döda som de civiliserade. Ja, t.o.m. alltför vilda barn får smaka på psykiatrikernas skräckvälde,  även de medicineras nuförtiden (särskilt ADHD-barn).
 
Psykos skall inte medicineras bort, den tillhör oundvikligen livet. Allt liv pendlar nämligen mellan rus och nykterhet, psykos och verklighetssinne. Jag tror t.ex. att apor och hundar, ja alla djur, har sina psykotiska faser. Det är bara hos dom civiliserade som gripits av politikernas och psykiatrikernas kollek-tiva, förstenade psykos, som inte har så mycket av dessa svängningar, deras psykos har stelnat till system och strukturer som gör dem levande döda, och får dem att kasta sig över och tvångsvårda alla som lösgör sig från deras psykos och istället grips av de naturliga individuella psykoser som alla barn upplever, alla djur, ja allt liv utom de civiliserade, vanliga människorna. Psykosen tillhör livets romantik, livet skulle vara bra dött utan denna.
 
Psykosen tillhör livet som sagt, det är livets stegring i rus som framkallar psykoserna (det är därför man lätt blir psykotisk om man röker cannabis t.ex.) Alla förälskelser, t.ex., är psykotiska. Men de är exempel på sunda, naturliga, individuella psykoser. Ofta är dessa de enda individuella psykoser som en "normal" människa har. En vildmänniska kan ha alla möjliga sorters psykoser, mer eller mindre tabu-brytande, men oftast inte farliga alls. Vi måste sluta demonisera och frukta den individuella psykosen, för det gör att vi kommer att frukta själva livet, den vilda verkligheten, Moder Jord. Det är det psykiatrin sysslar med, med sin fascistiska, sterila, "själsliga hygien". (Livet är inte perfekt, sterilt, "vetenskapligt korrekt", såsom psykiatrikerna vill ha det) Psykiatrikerna ser sig själva som nån sorts "övermänniskor", som har direkt kontakt med den yttersta "vetenskapliga", sanna verkligheten, höjda över alla psykoser, i stånd att avgöra vad som är psykotiskt och vad som inte är det. Allt vilt är psykotiskt för dem, tycks det. Skulle de få regera i Indien, t.ex., skulle de nog stänga alla sadhun inne på mentalsjukhus. Det är därför vi inte har några sadhun i västerlandet, ingen sadhu-institution. (Sadhuna är Indiens heliga män, hemlösa, ofta halvnakna vandrande asketer som lever på allmosor och är något av vildmän) Istället har vi de hemlösa och de "sinnessjuka", själsligt nerbrutna av samhällets och psykiatrins hårda behandling. Det är min fasta övertygelse att de flesta av de psykotiska människor som hamnar på låst avdelning inte borde ha hamnat där, utan borde ha bemötts med tålamod och överseende med något som är övergående, vilket hade skett t.ex. i en urinvånarstam i djungeln. Istället gör psykiatrin ofta deras psykos ännu värre, så att den ofta övergår i förtvivlan, depression och självmordstankar (så har varit fallet med mig). Och det är lätt att hamna i förföljelsemani när man blir så grymt behandlad (särskilt medicinerna är ofta hemska i början); ännu en form av helt sund och naturlig psykos, en sund reaktion på en galen värld, vilket de flesta psykoser är. "Det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk", sjunger reggae-stjärnan Kapten Röd.
 

Civilisationen är en kollektiv psykos

Man kan säga att psykosen är en slags mental cancer. Men det finns godartad och elakartad cancer. Den individuella psykosen, som bara én människa har, är som en godartad cancer, väldigt mild, och oftast ganska litet destruktiv. Den kollektiva psykosen, den som delas av många i vår civilisation, är som en elakartad cancer, ohyggligt destruktiv *. I jämförelse med dess destruktivitet är den individuella psykosens destruktivitet som en fis i rymden. Ändå blir man enbart straffad för att ha individuell psykos, aldrig för att delta i den kollektiva psykosen, trots att denna senare förstör själva förutsättningarna för liv, själva planetens hälsa (tänk den globala uppvärmningen). Att delta i den kollektiva psykosen anses av de flesta som t.o.m. friskt, ja det rentav uppmuntras av politiker, lagstiftning och reklam. Men stackars den som har en individuell psykos, hen kan hamna på sluten psykiatrisk avdelning och få mediciner som i början är rena psykiska plågan (enligt min erfarenhet av dessa). Så upp-och-nervänd är vår värld.
 
Vill du veta var den kollektiva psykosen har sina viktigaste bastioner, gå då till ett shoppingcenter och jämför detta med den hemlöse tiggaren på gatan utanför. Eller gå på en gudstjänst i någon bombastiskt vacker kyrka, och lyssna på den psykotiska gallimatias som serveras där i s.k. "predikningar" och "böner". Och fundera över att Sverige för inte så länge sedan hade en statskyrka, alltså var ett kristet land. Den kristna religionen i sin
fundamentalistiska och fanatiska form är en elakartad mental cancer, och är den störste faktor som har bidragit till framväxten av den industriella civilisationen, med sin teologi om att människan står över naturen och har rätt att härska över allt annat liv.
 
Den individuella psykosen går nästan alltid över, det gör däremot inte den kollektiva psykosen. Den framhärdar ända tills man har sågat av den gren man sitter på. Civilisationen: en skock galna grisar som kastar sig utför stupet.

Det som också kännetecknar den kollektiva psykosen som de civiliserade har, är deras lösa band till naturen, som faktiskt är själva verkligheten, som ingen kan komma undan. Bara det att de civiliserade talar om sig själv och naturen som något åtskilt, säger sitt. De civiliserades alienation från naturen är alienation från verkligheten, dvs. psykos.

 

*jag använder ordet psykos här i poetisk, metaforisk, överförd bemärkelse. Det skall inte tas bokstavligen. 


RSS 2.0