Chris Martenson om skifferoljan

"Shale oil is being pumped out of the ground as fast as possible, surprisingly
with no profits to be seen (collectively, the shale oil industry has been a
massive loss-making enterprise so far). Drillers have to pump to simply to keep
the debt and equity that’s already in play in motion. Shale holes aren't being
drilled and fracked because it makes sense, or because it's the right thing to
do at this moment in time; but simply because all of that money printed by the
Federal Reserve had to go somewhere and do something. And right now, it's
flooding into the oil patch.
 
Any sane person should sit back, scan the ratio of mess-to-benefit provided by
shale oil and shout: Stop!  But apparently we “need” the jobs, the
money, the oil Right Now! "
 
(från detta viktiga blogginlägg av Chris Martenson)

Recension av Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality"

Jag har nyss läst Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality" (New Society Publishers 2011). Boken skulle kunna placeras i kategorin "ekologisk ekonomi", och borde vara kursbok i kursen "ekologisk ekonomi" vid naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet (jag har kollat deras kursböcker, och dom verkar så tråkiga att jag nog inte vill studera där. Hade dom bara läst Heinberg hade jag snart hakat på! Något liknande kan sägas om alla utbildningar vid Stockholms Universitet).
 
Jag kan inte mycket om ekonomi, därför är jag inte rätta personen att skriva en utförlig recension av Heinbergs bok, men något kan jag säga.
 
Huvudtesen i Heinbergs bok är att världens samlade ekonomiska tillväxt tog slut vid "The great recession", finanskrisen 2007-2008. Här och där har tillväxten fortsatt, men i det stora hela har tillväxten stagnerat. Detta är dock svårt att inse om man inte förstår att den tillväxt som man hittar efter 2008 ofta handlar om att artificiellt pumpa upp ekonomin med stora räddningspaket och lån, utan att den samlade faktiska ekonomiska produktionen växer. Ja, tillväxten idag är en finansiell bubbla, en fin fasad, där bakom har allt bara blivit värre och värre sedan 2008. Jag är beredd att hålla med Heinberg. Kolla bara vad som händer i Venezuela, som är ett land som står på randen till brutal kollaps. Ja, kan man inte säga att landet redan kollapsat? Och det är ett land som sitter på de största okonventionella oljereserverna i världen!
 
Varför har vi hamnat i denna situation? Heinbergs svar är att vi har nått flera olika gränser när det gäller hur långt ekonomin kan växa, där den viktigaste gränsen är Peak Oil, oljetoppen. Det handlar inte om att vi inte har tillräckligt med olja, utan att den billiga oljan håller på att ta slut, att oljans nettoenergi (EROEI) blir allt sämre och sämre. Detta tär på ekonomin och får den att sluta växa. Och detta är inte ett problem att lösa, utan ett predikament. Vi måste helt enkelt inse att "festen är över", och att vi måste lära oss att trappa ner i vår livsstil.
 
Det är inte bara oljan som har "peakat", även kolet kommer att peaka inom närmaste framtid, säger Heinberg. Räknar man den energi som man får ut av kolet, har denna redan peakat. Och förutom kolet har vi vatten, mat, metaller och andra mineraler, som alla kommer att stöta på samma problematik som oljan och kolet. Vi kommer att stöta på ett "Peak everything" inom kort.
 
Hur ska vi tackla detta?, frågar Heinberg i slutet av boken. Ja, rörelser finns redan som tar allt detta på allvar och söker lösningar på detta. Omställningsrörelsen är kanske den viktigaste, och den som Heinberg lyfter fram mest. Genom permakultur, lokalisering och ekologisk social ingenjörskonst kan vi göra mycket. Och vi måste finna ett sätt att bedriva ekonomi hållbart, utan tillväxt *, en "steady state economy" *. Men Heinberg menar att detta inte kommer att vara nog. Den globala ekonomin kommer att kollapsa vad vi än gör. Men alla våra ansträngningar kommer att mildra kollapsen, göra landningen mjukare.
 
Heinberg säger i boken att eftersom den globala ekonomiska bubblan hålls uppe genom tillit, kan hans bok komma att påskynda kollapsen, eftersom den visar verkligheten bakom bubbelfasaden. Men han har ändå valt att skriva den, eftersom kunskap om läget är viktigt på lång sikt, för att vi ska kunna förbereda oss inför kollapsen, och mildra den.
 
Heinberg förutsäger i boken, som skrevs 2011, en stor kollaps "in the next few years": "..stock and real estate values will plunge, banks will close, and businesses will shutter their doors. Monetary, financial, and social systems built upon the expectation of growth will simply fail in growths absence. In the worst instance, that failure could take the form of a nearly complete cessation of trade, as occurred nationally in Argentina in December, 2001. Some sort of new economy would inevitably emerge from the wreckage, but in scale and scope it would be a shadow of the one we knew just a few years ago. Measured in GDP, it might correspond to the world economy of fifty, a hundred, or even a hundred and fifty years ago."
 
Sju år har gått efter denna förutsägelse, men ingen sådan kollaps har kommit. Har vi bara skjutit den framför oss? Framtiden får utvisa det. 
 
Jag förundrar mig över att en journalist som Heinberg, som erkänner att han inte har någon ekonomisk utbildning, kan ha en sådan insikt i ekonomin, en insikt som verkar mycket större än den många kända ekonomiprofessorer har. Detta stöder min tes om att specialisering ofta gör oss till fackidioter, oförmögna att se den stora helhetsbilden, såsom ofta är fallet inom vetenskapen.
 
 
* Jag tycker dock att en "steady state economy" är allt för lite radikal i ekologiskhet, eftersom vår ekonomi just nu är så gigantisk, att om den skulle få leva vidare ungefär lika stor i hundra år till, utan att växa, skulle den likförbannat förstöra vår planet, bara saktare än om den växte. Jag förundras över att Heinberg inte inser detta i boken (jag har dock hört honom förespråka "nerväxt" (som jag förespråkar) i föreläsningar på youtube, men det tror jag var flera år efter denna bok. I denna artikel 2014 förespråkar Heinberg nerväxt).

Några Peak Oil- och klimatnyheter

I November i höst kom det ut en skrivelse signerad av 15000 vetenskapsmän från 184 länder där de varnade mänskligheten för kommande miljökatastrofer om inte kursen ändras. Många tidningar runt om i hela världen rapporterade om skrivelsen, bl.a. Independent, här.  "Soon it will be too late to shift course away from our failing trajectory, and time is running out," står det i skrivelsen. 
 
Den amerikanska tidningen Houston Chronicle skriver i en artikel om oljeindustrin 21 December (läs den här), att oljefynden 2017 var rekordlåga. Vidare säger den "7 billions barrels found this year, 30 billion in 2012:". Sonia Mladá Passos, en senior analytiker på norska Rystad Energy, säger i artikeln. “We have to face the fact that the low discovered volumes on a global level represent a serious threat to the supply levels some 10 years down the road.”
 
Detta bekräftar det jag skrivit tidigare här på bloggen, att civilisationen börjat leva på sitt kapital, tära på sitt fett. 

Varför jag inte tror att vi kommer att kunna emigrera till Syd

Undrar du dig över pendlingen mellan utopi och dystopi som förekommer ibland på min blogg? Jag har skrivit att mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år, och sedan kan jag drömma om att hela mänskligheten i Nord ska kunna emigrera till Syd efter att vi har övervunnit klimathotet och blivit tio gånger färre (se här). 
 
I mitt tänkande är inte det senare sannolikt. Det är en dröm jag har, bara en ouppnåelig dröm. Mirakel kan ju ske. Vi vet inte vilka överraskningar framtiden har för oss. Men det är ytterst osannolikt. Det är dystopin, att mänskligheten dör ut, som är sannolik.
 
Jag ska förklara varför min utopi om emigrationen är osannolik: I takt med de skenande klimatförändringarna i framtiden, kommer allt större områden i Syd (särskilt i Afrika) att bli obeboeliga. Och Sydeuropa kommer att få Nordafrikas klimat - klimatzonerna förflyttar sig norrut på norra halvklotet, och söderut på södra halvklotet. Vi kommer därför att se en emigration från varmare till kallare områden, istället för tvärtemot (om vi inte mirakulöst lyckas kyla ner planeten med hjälp av geoengineering). En sådan emigration sker redan. Vi har redan klimatflyktningar, t.ex. från Syrien. 
 
Skall vi ha en chans att undvika detta, måste vi lägga ner den industriella civilisationen idag. Och även om vi gör det, kommer uppvärmningen att rulla på en tid, av egen drift. Hur sannolikt är det att vi avvecklar den industriella civilisationen ens på tio år? Den sannolikheten är ofattbart liten. Än mindre att vi blir tio gånger färre. 
 
Allt eftersom klimatet blir instabilt i Sydeuropa (Spanien upplever redan svår torka), kommer allt fler människor därifrån att emigrera norrut. Om hundra år kanske Spanien är en öken, om vi inte avvecklar den industriella civilisationen eller lyckas rädda klimatet med geoengineering. Ska vi då emigrera söderut, blir det till Centraleuropa, men länderna där kommer att vara överbefolkade av klimatflyktningar. Och även Centraleuropa kommer att få svårt att föda sin befolkning, eftersom växterna inte riktigt hänger med att klimatzonerna flyttar norrut så mycket efter hand. 
 
Till slut kommer Sverige att få medelhavsklimat, om kanske hundra år. Blir det till vår fördel? Nej, säger bl.a. humanekologen William Rees, eftersom våra växter inte hänger med, och vår jordmån inte är lämpad här i norr för Medelhavsländernas grödor och fruktträd. Det som däremot kan kyla ner Norden, är om Golfströmmen stoppar upp, vilket vissa tror kommer att ske, vilket gör att vi får Sibiriens klimat. Detta kan kompensera för den globala uppvärmningen i Sverige, och göra att Norden blir bland de sista beboeliga platser i världen (kanske klarar vi oss en bit in på 2100-talet?). Men detta är långt ifrån säkert. Om det blir så, kommer Sverige att vara packat med folk intill bristningsgränsen, full av klimatflyktningar. Om oljan räcker till vill säga. För Sverige har ingen egen olja, utan importerar all sin olja. Men om Mellanösterns folk emigrerar i massvis till Norden, kanske de tar med sig olja också, kanske Saudiarabien ger olja åt sin befolkning i Sverige. Men även den oljan börjar sina efter hand, kanske redan på 2030-talet. Så även om Sverige kan vara en utpost för klimatflyktningar är 2100 är oljebristen en fälla, som kan sabba det hela. Jag gissar med Björn Forsberg att civilisationen kollapsar redan innan klimatförändringarna får den att kollapsa, av oljebrist, kanske redan 2050, enskilda länder kan kollapsa redan decennier innan, som Venezuela nu är på randen att göra. Detta är långt mer sannolikt än en kontrollerad, snabb avveckling av den industriella civilisationen och en emigration till Syd några hundra år efter detta.Men detta sistnämnda är mitt höga ideal, och det är inte omoraliskt att drömma om det omöjliga. Man  ska bara vara medveten om det utopiska i det. Detta gör att jag låter texterna om den stora emigrationen till Syd vara kvar här på bloggen och i e-boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017). 

Några bra lästips

Amerikanen Chris Martenson håller mig i kontakt med verkligheten med sitt skarpa intellekt och sitt fina bondförnuft, ja sitt fokus på det som verkligen betyder något. Läs hans viktiga artikel "Running out of room" här:

 

De största oljebolagen får allt större problem, ett tecken på "Peak Oil", se här.

 


Recension av Björn Forsbergs bok "Tillväxtens sista dagar. Miljökamp om världsbilder" (Ruin förlag 2007)

Frågan om ekonomisk tillväxt anser jag vara ekonomins och politikens kanske viktigaste basfråga. Är tillväxt bra eller dåligt? Ja det är rentav en ödesfråga för mänskligheten, nu när vi ser vad två seklers ohämmade tillväxt har åstadkommit för miljön och tredje världen. Och vår framtid står och faller med tillväxten eller "nerväxten".
 
Det är idag i politiken en rörande enighet om att tillväxt är något bra. Till och med Miljöpartiet har frångått sin tillväxtkritik för att kunna fungera bättre i riksdag och regering. Det är brist på tillväxtkritiker idag, i politiken. Skall man forska i tillväxtkritikens svenska historia, kommer man förr eller senare över Björn Forsbergs bok "Tillväxtens sista dagar", som kom ut för tio år sedan. Forsberg var då forskare i miljö- och utvecklingsfrågor (jag tror han är det ännu) vid Umeå Universitet (han är statsvetare). Hans bok är ett inlägg i den miljöpolitiska debatten på den tiden, en slags debattbok. Den är en svidande uppgörelse med ekomodernismen, med politikernas hyckleri, hur de ordar stort för miljön (tänk på Göran Perssons ordande om "Det gröna folkhemmet") och handlar stick i stäv med sina ord. Hans kritik är förvånansvärt aktuell även idag. Det har inte blivit mycket bättre på tio år, politiken och ekonomin är full av "greenwashing" och ekomodernism, blind tillväxttro, trots att läget för miljön avsevärt försämrats.
 
Ekomodernismen är den överläget förhärskande miljöpolitiska idéströmningen, och går ut på att man inte ser någon konflikt mellan ekonomisk tillväxt och omsorg om miljön och hållbarhet. Man anser snarare att dessa stärker varann, att det existerar en win-win situation mellan tillväxten och miljön, när man satsar på s.k. "grön tillväxt". Detta håller inte Forsberg med om, utan menar att den överkonsumtion som tillväxten uppmuntrar  äter upp miljöinsatserna, som ofta handlar om s.k. "tilläggshandlingar", s.k. "punktinsatser i marginalen" istället för att genomsyra hela politiken. Ska vi ha någon chans att rädda miljön, måste det senare ske, menar Forsberg, och då kan vi inte ha tillväxt. Detta måste politikerna våga erkänna, även om det skulle kosta dem deras karriär.
 
Men Forsberg är inte helt fri från ekomodernism själv. Han är för högteknologi och industrialism i boken, om än i en kraftigt reformerad och avskalad form (genom s.k. "lokalisering", som han talar sig varm för i boken). Detta kan spela ekomodernisterna i händerna, som här hittar hållhakar och försvar för sin galenskap. Forsberg vill kraftigt reducera industrialismen och globaliseringen, och det är bra, han är på rätt väg, men har går inte linjen ut och förespråkar ingen avveckling av dessa fenomen. Vem ger sig först då?, kan man undra. Alla tycker ju att just deras teknologi är försvarbar och viktig. För Forsberg är "civiliserad" ett positivt ord, och jag kan förstå det. Men tycker han då att vilda urfolk är råa barbarer? Är det inte snarare de civiliserade som är de sanna barbarerna, med deras masskrig och massförstörelse av miljön? Kanske frågan om ordparet "civiliserad - vild" inte är så enkel när allt kommer till allt. Jag efterlyser en radikalare civilisationskritik hos Forsberg, ett ifrågasättande av själva fundamenten i miljöförstöringen, globaliseringen och tillväxten, särskilt det stora projektet att tämja och domesticera allt som lever, som ligger i botten av civiliseringsprocessen, och som till syvende och sist resulterar i imperialism och kolonialism. Globaliseringen och miljöförstöringen är bara slutrakan på denna process. Vi kommer inte till rätta med dessa fenomen om vi upprätthåller industrialismen, d.v.s. civilisationen, och tredje världen får, som alltid, betala den största notan för detta, i form av slavliknande arbete och miljöförstöring.
 
Forsberg kritiserar starkt media för infantiliseringen av dess rapportering, hur de försummar de verkligt viktiga frågorna, och skriver massvis med skräp. Medias miljöbevakning är en dyster saga. Forsberg erkänner dock att man börjat ta klimatfrågorna på allvar under tiden strax innan han skrev boken (han skrev boken 2007, 2006 hände det något med medias miljöbevakning). Jag skulle tillägga här att media inte verkar ha hållit ut i denna vakenhet under de senaste tio åren, utan verkar ha somnat ganska snart igen. Forsberg är också arg på hur media på ena sidan kan moralisera över vår försummelse av miljön, medan reklamen för lyxvaror och bilar skriker på nästa sida. Miljömedvetandet verkar inte genomsyra det media gör. Detta är aktuellt även idag.
 
I slutet av boken blir Forsberg dyster, och talar om att det sannolikt kommer en kollaps, först en Peak Oil-relaterad (han talar en del om Peak Oil i boken), sedan en klimatrelaterad. Den Peak Oil-relaterade kollapsen kommer antagligen långt innan den klimatrelaterade *, menar Forsberg, och jag är benägen att hålla med. Jag skulle dock önska att han hade avslutat med en mer tydlig vision för hur lokaliseringen kunde gå till, hur vi undviker kollapsen, istället för det dystra slutet. Han nämner dock t.ex. lokala valutor och permakultur i förbifarten som möjliga lösningar, vilket jag uppskattar.
 
Jag kände mig utmanad av Forsbergs bok, särskilt eftersom han är långt mindre radikal än jag i sitt lösningsförslag, eftersom han inte vill överge civilisationen, och eftersom han erbjuder ett realistiskt lösningsförslag för hur detta skulle gå till. Det börjar bli mer och mer tydligt för mig att man inte behöver vara så radikal som jag är på denna blogg om man ska rädda världen, saken är bara det att jag inte bara vill rädda världen, utan även skapa ett lyckligt liv för våra barnbarn, tredje världen och djuren till på köpet, så att alla kan gagnas av omställningen. Jag vill inte att någon ska slita ut sig på omställningen, eller förbli i slaveri och fångenskap. Jag har försökt att minutiöst snickra på en omställning som skulle vara en win-win situation för så många som möjligt. I denna vision finns det föga plats för industrialism och stadskultur, d.v.s. civilisation, som jag tycker bara fostrar maktmissbruk och exploatering av andras liv och arbete. Forsberg är på rätt väg, men jag skulle gärna vilja rekommendera honom att läsa John Zerzan, Daniel Quinn och Derrick Jensen, vars visioner jag tycker är vackrare och mer inspirerande än Forsbergs; att återerövra den förtryckta urmänniskan (urfolksmänniskan) i oss, och i mitt fall, en återerövring av det förtryckta djuret i oss (den s.k. "djurismen"). Men Forsbergs bok har satt igång en process i mig där jag rannsakar min filosofi, håller verkligen anarkoprimitivismen, eller är den bara fanatism och extremism? Jag skulle vilja veta vad Forsberg tycker om den. Kanske har han inte stött på den, då den inte är så vanlig i akademiska sammanhang?
 
Forsbergs bok var välskriven, inte för svår för en lekman, spännande och helt tydligt skrivet av ett skarpt intellekt med framstående samtidsorientering. Det märks att Forsberg följt med sin tid, och läst tidningarna (detta som jag med Thoreau har så svårt för, p.g.a. den otroliga mängd ointressanta nyheter som man måste leta i för att hitta de väsentliga nyheterna). Jag rekommenderar den för alla som vill få en introduktion i miljöpolitiken och även inom ekologisk ekonomi. För svenska ekofilosofer borde boken vara obligatorisk läsning, ja boken gränsar till politisk ekofilosofi (mitt favoritområde). Frågan om tillväxtens nytta eller förbannelse är i grunden en ekofilosofisk fråga när man verkligen går till botten med den.
 
Slutligen vill jag också nämna att  Forsberg kom ut med en andra bok 2012 som hette "Omställningens tid. Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid" (Karneval förlag), som jag läste för något år sedan. Jag recenserade den inte då, men jag skall nog göra det om jag läser om den (vilket verkligen lönar sig, så bra var den!)
 
 
* Finanskrisen 2008 kom ett år efter publiceringen av Forsbergs bok, undrar om han tänkte på att han hade förutsett detta i sin bok på sidan 241 i meningen " Det är detta världsomspännande civilisationsprojekt som nu tycks stå på randen till sammanbrott". Har han tänkt på att Finanskrisen var det första steget i detta sammanbrott? Eller hade han räknat med att vi skulle komma upp ur Finanskrisen igen, att det inte blev en större kollaps och finansiell härdsmälta?

Recension av Kjell Alekletts bok "En värld drogad av olja" (Exergena 2016)

Jag har skrivit mycket om Peak Oil, oljeproduktionstoppen, på den här bloggen. Om att vi lever i Peak Oil just nu när det gäller råolja, den konventionella oljan (vanlig olja som man får upp med traditionella metoder). Du undrar kanske vilka belägg jag har för detta, om detta bara är något som miljörörelsens många domedagsprofeter snackar om. Är det bara en oseriös hypotes, utan grund i verkligheten och med svaga belägg, som ekonomiprofessorn Marian Radetzki ville påstå?
 
När man har läst Kjell Alekletts bok, är det svårt att hålla fast vid en sådan uppfattning. Aleklett är en fysikprofessor emeritus (har även varit professor i geovetenskaper), som de senaste sjutton åren har forskat i Peak Oil på akademisk nivå, och varit upphov till och lett en forskargrupp med doktorander i ämnet, vid Uppsala Universitet, kallad "Globala energisystem". Det var Aleklett och den kände brittiske oljegeologen Colin Campbell som myntade uttrycket ""Peak Oil" år 2000.
 
Ifrågavarande bok är Alekletts andra om Peak Oil, den första, "Peeking at Peak Oil" utkom 2012 på Springer, och hans andra bok, den jag recenserar nu, är en svensk uppdatering och utökning av den engelska boken, på drygt 400 sidor.
 
Vill man söka en vetenskaplig, seriös bas för diskussionen om Peak Oil, är Alekletts bok ett standardverk, och en bok som visar att Peak Oil inte är någon lösryckt hypotes, utan en befäst teori, som jag tror snart börjar kunna jämföra sig med fysikens lagar och evolutionsteorin i vederhäftighet och omutlighet. Det är så enkelt och säkert som att 1) olja är en ändlig resurs, och 2) varje ändlig resurs har en produktionstopp, varefter den börjar sina. Tidpunkten för Peak Oil kan alltid diskuteras, men inte att den kommer att inträffa (det är i denna senare mening som Peak Oil är en befäst teori) . Aleklett menar, med stor auktoritet i boken, att oljeproduktionstoppen för konventionell olja inföll 2006-2007, varefter produktionen har minskat en aning. Räknar man in all olja, även okonventionell sådan, stiger oljeproduktionen fortfarande, och peaken beräknas till omkring 2023, med en platå fram till 2031-2032, varefter den börjar sina.
 
Även om man kunde säga att Alekletts bok är en populärvetenskaplig framställning av Peak Oil och oljeindustrin, så måste jag säga att den är rätt akademisk och ganska teknisk. Den passar bra som kursbok i energifrågor och om man vill fördjupa sig i hållbar utveckling vid Universiteten. Aleklett går grundligt tillväga när han presenterar oljeindustrin och oljeproduktionen, och illustratören Olle Qvennerstedt har illustrerat boken med en stor mängd grafer och andra illustrationer (mest grafer). Statistik är centralt för Aleklett, och även matematik. Boken innehåller en del för mig obegripliga ekvationer.
 
Alekletts perspektiv är globalt genom det mesta av boken, Peak Oils betydelse för Sverige nuddas bara vid i slutet av boken. Jag lägger märke till att han inte gör några prognoser för hur länge exportoljan till Sverige kommer att räcka, vilket är en av bokens stora luckor. En annan stor lucka är att EROEI (energy returned on energy invested) nästan inte alls diskuteras, begreppet tas inte ens upp, bara en gång nuddar Aleklett vid vad han kallar "nettoenergi". Detta trots att EROEI diskuteras allmänt inom Peak Oil-rörelsen på internet. Jag menar att detta koncept är så centralt att förståelsen därav kommer att bli en ödesfråga, så jag förstår helt enkelt inte hur Aleklett kunde låta bli att diskutera det. Konceptet handlar om hur mycket energi vi måste investera för att få en viss mängd energi tillbaka på vår investering. Skifferoljan, som fås upp genom "fracking", som Aleklett diskuterar vidlyftigt i boken, har just problem med lågt EROEI, och detta är en akilleshäl för oljeindustrin. Förstår vi inte det, kommer vi att kasta bort mycket pengar och krafter på olönsam oljeutvinning. Aleklett påstår at fracking är olönsam vid låga oljepriser (som t.ex. dagens relativt låga oljepriser på 50-60 dollar per fat). Att vi måste söka oss till oljekällor med allt lägre EROEI (såsom även oljesanden i Kanada och Venezuela), säger även det något om Peak Oil.
 
Aleklett begår även enstaka moraliska tabbar i boken, som att (när han skriver om det) låta bli att påpeka  att Sverige inte borde ha hjälpt Saudiarabien på 70-talet med den tidens största industriella projekt; att bygga ett oljelager under sanden för Saudiarabien, till bruk under oljekriser och krig. Vill vi verkligen att Saudiarabien skall bli en stormakt (främst militärt) i en framtid med oljeknapphet, Saudiarabien, en islamsk, fanatisk, grym diktatur?
 
En annan moralisk tabbe är att Aleklett menar att det att FN:s klimatpanel IPCC presenterat orealistiska scenarier för koldioxidutsläpp (de räknar med att vi har långt mer fossilt bränsle i reserverna än vi har), är kanske världens största forskningsskandal någonsin. Det tycker inte jag. Låt gå för att IPCC kraftigt överdrivit utsläppen, men deras temperaturscenarier med upp till 4 grader varmare klimat år 2100 kan mycket väl vara en underdrift. Det kan bli värre än så, p.g.a. att issmältningen på våra poler går så oväntat snabbt, vilket leder till en mängd s.k. "positive feedback loops" (positiva återkopplingsmekanismer), vi passerar s.k. "tipping points". Med tanke på detta är det bra att vi i alla fall i någon mån har blivit varnade av IPCC, även om de överdrivit framtidens utsläpp kraftigt. Naturen kommer att ta över när våra utsläpp mattas av, och snöbollen kommer att rulla vidare av egen kraft. Den som ett tag har följt klimatnyheterna och issmältningsnyheterna (vilka Aleklett verkar vara dåligt insatt i), kan inte undgå att lägga märke till att allt går snabbare än IPCC förutspått, och detta bara vid drygt en grad varmare väder än förindustriell tid (i februari år 2016 i var det 1,65 grader varmare), och ännu bara 410 ppm koldioxidhalt i atmosfären (den förindustriella halten var 280 ppm). Vad då när det är tre grader varmare (vilket Aleklett inte utesluter att det kan bli, se i denna artikel) och 560 ppm koldioxidhalt i atmosfären? Då går ju allt ännu mycket snabbare. Jag tror Aleklett underskattar radikalt klimatets känslighet för ökade koldioxidhalter, och gör oss en björntjänst när han menar att IPCC överdriver hotbilden. De underskattar den. Aleklett verkar mena att vi har en stor koldioxidbudget att bränna innan koldioxidhalten blir farligt hög, men han borde lyssna till klimatforskare som David Wasdell på Apollo-Gaia Project, som menar att "our carbon budget is already massively overspent". Detta sa han 2015.
 
IPCC:s tabbe med utsläppsscenarierna var inte så farlig, eftersom den kan mana oss till allvar och handling (visserligen gav dom sina belackare vatten på sin kvarn), och den kompenseras av den stora klimatkänsligheten. De har alltså överskattat utsläppen i framtiden, men underskattat klimatets känslighet för koldioxid. Att räkna ut denna senare är även mycket svårt, men vi bör inte spela roulette med framtiden, såsom människan gör idag med sitt experiment på miljön med sina utsläpp. Vi måste här vara på den säkra sidan. Om Aleklett hade följt med hur snabbt allt har gått på sistone med isarna och klimatets uppvärmning, hade han nog inte kunnat säga att "vi kommer att få en uppvärmning som är klart under 2 C" (ja antar att han menar fram till 2100), vilket han säger i boken. Dock säger han på ett ställe att han inte utesluter tröskeleffekter, dvs. "tipping points".
 
Förutom dessa tabbar var boken mycket läsvärd. Dålig korrekturläsning och många sifferfel (mest i hänvisningarna till graferna) störde lite. Men jag ser boken som ett av de stora pionjärverken i den akademiska Peak Oil- och energiforskningen, tillsammans med boken "Peeking at Peak Oil" - en forskning som ännu är i sin linda, och som kommer att bli allt viktigare efter hand.

Oljeexporten till Sverige kan ta slut år 2030

År 2000 myntade oljegeologen Colin Campbell och den svenska fysikprofessorn Kjell Aleklett uttrycket "Peak Oil". Sedan dess har deras idéer vuxit till en hel global rörelse, "Peak Oil-rörelsen". En massa Peak Oil-litteratur har sett dagens ljus, några av dessa böcker nämnda här på bloggen. Googlar man på Peak Oil, får man nästan 17 miljoner träffar. 
 
Huvudfokuset i Peak Oil-rörelsen har varit att försökta lista ut när oljeproduktionstoppen inträffar, eller om den redan har inträffat. Dvs. datumet när oljeproduktionen når en maximal nivå, som den sedan aldrig kommer att överträffa, eftersom oljan börjar sina. IEA förutspår t.ex. (Bloggen Cornucopia skriver om det här) att Peak Oil för all olja, konventionell (vanlig råolja) som okonventionell, kommer att inträffa 2019. Men är detta det viktigaste när man ska undersöka oljeproduktionen? Jag tror inte det. Det är något underligt med att man ofta missar det som är långt viktigare, nämligen den lokala aspekten av Peak Oil; tiden då just vårt land blir utan olja (och detta är lika viktigt i varje land). Alla svenska peak-oilare borde ju tala om detta mest, forska i detta, debattera detta! Men tyvärr är inte detta fallet. Inte heller globalt. Dock, en oljegeolog vid namn Jeffrey Brown har gjort just detta, och forskat i hur den globala oljeexporten har peakat och börjat sina (den peakade 2005), och har försökt beräkna när oljeexporten på världsmarknaden tar slut, när all olja på världsmarknaden går till Kina och Indien (de mest konkurrenskraftiga länderna på oljemarknaden), och ingen exportolja blir över till andra länder. Han har kommit fram till att detta kan inträffa kring år 2030. För att beräkna detta har han utvecklat en vetenskaplig modell, som han kallar för "Export Land Model". Han har redan en del erfarenheter av att denna modell har fungerat i verkligheten, och lyckats förutspå rätt. 
 
Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg om detta, som kan läsas här. I detta inlägg uttryckte jag tvivel på att oljeimporten för Sverige kan ta slut till 2030. Det lät för rafflande, och jag gissade mer att den skulle räcka till mitten av seklet innan den tog slut. Då visste jag inget om Jeffrey Brown och hans modell. Nu, med kännedom om honom, tvivlar jag mindre. Kanske det blir plus eller minus några år, kanske det blir 2035 istället för 2030, men så mycket större avvikelser blir det kanske inte. Jag skulle tvivla om informationen kom från en religiös domedagsprofet, men nu råkar det komma från en oljegeolog, alltså en vetenskapsman, en seriös sådan. Hans beräkningar borde bli förstasidesnyheter i Aftonbladet eller Expressen, om vi verkligen bryr oss om vår svenska framtid, men tyvärr är inte detta fallet. Han har haft sina beräkningar och sin modell ute på internet nu i sju, åtta år, och bloggen "Olja för blåbär" (här) har skrivit om det, likaså "Flute-tankar" (se här) och en av Sveriges mest lästa oboeroende ekonomibloggar "Cornucopia" (se här)". På internet är alltså detta välkänt, bland hållbarhetsbloggare. Men vanlig pappersmedia är, som oftast, inte på hugget när det gäller sådana här saker. De bryr sig helt enkelt för lite om sådana här saker, och vill kanske heller inte framstå som domedagsprofeter. Men vi måste riskera detta, och varna för reella hot mot vårt folk. Hellre framstå som domedagsprofet och bidra till att vi förbereder oss för kollapsen, än att ha ett välrenommerat rykte och vagga alla in i säkerhet, när hoten närmar sig. Vad är viktigare? Jag sätter gärna mitt rykte på spel för att varna, men tyvärr har jag inte tillgång till Expressen eller Aftonbladet. Och dom kommer inte att läsa detta blogginlägg (jag har bara 5-10 bloggläsare per dag). 
 
Även om våra varningar vore obefogade, vinner vi i slutändan på att öka resiliensen och naturvänligheten, samt på att lokalisera ekonomin, vilket ju är varningarnas mål. Så hellre varna för mycket än för lite. 
 
Om Jeffrey Brown har rätt, kan den stora Kollapsen komma kanske redan om tretton år. Ett år går fort, tretton år likaså. Det blir en framtid som vi knappt kan föreställa oss. Något radikalt annorlunda än idag. Och det blir spännande som fan. Kanske ekobyrörelsen får ett gigantiskt uppsving när den tiden kommer? Jag sätter mitt hopp till det. 
 
Innan exportoljan tar definitivt slut, har detta föregåtts av en lång tids minskning av exportoljan. Sveriges ekonomi är sårbar för varje minskning, vilket gör att kollapsen kan komma ännu tidigare än 2030.
 
Det är bekant för många inom miljörörelsen att de styrande i Sverige planerar att Sverige ska ha hundra procent förnyelsebar elproduktion 2040, i den s.k. "energiöverenskommelsen". Och f.d. miljöminister Åsa Romson sade 2015 att Sverige kan bli fossilfritt till 2040.  Svenska Dagbladet skrev 2016 (se här) att "I kommande förslag från Miljömålsberedningen är målsättningen att Sverige senast 2045 ska ha noll nettoutsläpp av växthusgaser". 
 
Allt detta är bra, problemet är bara att det är alltför sent, om Jeffrey Brown har någotsånär rätt. Även för klimatet är det för sent. Vi måste vara långt mer radikala om vi ska undvika kollaps och kaos. 
 
Här är en bra intervju som Chris Martenson (en av mina hållbarhetsgurun) gjorde med Jeffrey Brown 2015. 

Recension av boken "Olja för blåbär. Energi makt och hållbarhet" (2015) av Johan Landgren och Roberth Hansson

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista fossila energin är. 
 
Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 
 
Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 
 
För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt inom energipolitiken bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).
 
Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 
 
En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här
 
Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Bloggen "Olja för blåbär" skriver om det här och här. Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 
 
Kjell Aleklett menar i sin bok "Peeking at Peak Oil" från 2012 (som kommit ut i svensk omarbetning 2016, med titeln "En värld drogad av olja") att klimatförändringarna aldrig kommer att kunna nå till de nivåer som IPCC har förutspått, p.g.a. Peak Oil, p.g.a. att vi helt enkelt inte har tillräckligt olja att bränna för att detta ska gå an. Hansson och Landgren har en annan åsikt än Aleklett, att Peak Oil inte kommer att rädda klimatet, eftersom skifferoljeutvinningen och skiffergasutvinningen (som är en påföljd av Peak Oil) släpper ut mycket metan, som är en mycket värre gas än koldioxid. Och de skriver också att oljans sinande kommer att göra att skogsavverkningen globalt kommer att accelerera, vilket är dåligt för klimatet, eftersom skogen binder mycket koldioxid, är en s.k. "carbon sink". 
 
Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. Ner från att vara "jordens herrar", för att tala med Pelle Strindlund, till att vara jordens och djurens tjänare.
 
Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen

Min ideala ekoby. Och ett möjligt framtidsscenario.

Jag svärmar mycket för ekobyar. Jag ska nu försöka skissera hur den ekoby skulle se ut där jag skulle vilja bo *:

 

Det skulle vara en helt vanlig bondgård långt ute på landet, nära en stor skog, med ett stort boningshus, stor ladugård och en stor åkermark. Boningshuset skulle vara hjärtat i ekobyn, där medlemmarna samlades under dagen för att äta och umgås, särskilt vintertid, då boningshuset var den enda uppvärmda platsen i ekobyn. Boningshuset uppvärmdes vintertid av vedeldning, men även lite solpaneler på taket hjälpte till.

 

De flesta i ekobyn, som bestod av 60 personer, bodde inte i boningshuset, där bodde enbart femton personer, en storfamilj med farmor och farfar, söner med hustrur, och deras barn (de var de ursprungliga invånarna i ekobyn, de som startade det hela). 35 personer, som delvis bestod av små familjer, bodde i tipin, kåtor, jurtor och hyddor på åkarna omkring, varje bostad omgiven av skogsträdgårdar, som odlats på åkrarna. Bara en liten del av åkern odlades ännu som vanligt, med säd. Varje bostad eller klunga av bostäder hadde var sitt område att sköta, och odla upp (åkrarna delades upp jämnt mellan de 35 personer som bodde här). Tipina och jurtorna hade alla kamin, men det eldades i dem bara när det var för kallt på vintern, för att spara på ved (om inte veden räckte till under kalla vinternätter, sov de också i det stora boningshuset tätt intill varann på golven). Man sov i dessa bostäder på nätterna, även på vintern, för det mesta utan uppvärmning, man hade bara tjocka vintersovsäckar, många lager med täcken och djurpälsar över sig. Allt för att spara på veden, ty motorsågarna hade gått sönder för länge sedan, och nya fanns inte att köpa, p.g.a. Kollapsen, så de fick såga med handsåg som den lokala smeden tillverkade av återvunnet järn, och detta förfarande var tungt. Man ville också minimera sina koldioxidutsläpp, och även låta skogarna bli gamla urskogar, så att de kunde binda mycket koldioxid ur atmosfären. De få träd man sågade ner, var från skogsområden som man gallrade i, som växte för tätt, och man såg således till att det gick att röra sig i skogen. De träd man sågade ner var ofta ganska unga - man orkade inte såga för tjocka stammar, men de unga träden som växte för tätt räckte mer än väl till att värma upp huvudbyggnaden.

 

Ladugården hade också renoverats till bostadshus (här bodde tio stycken), men man värmde inte upp det. Alla fick plats i den stora huvudbyggnaden under kalla vinterdagar, den liknade nästan en herrgård, så stor var den.

 

Ladugården hade tidigare rymt får om vintern, men man hade släppt fri dem, de strövade nu runt ekobyn, mest i skogen, och när vintern kom och de fick ont om mat, matade man dem precis som folk brukar göra med rådjuren - man satte ut mat till dem i en krubba i utkanten av skogen, och de visste vart de skulle söka sig när maten var knapp. De fick lite havre, vete, skal och matrester, torkade äpplen och hö som man slått på sin äng på sommaren. Ja, jag glömde säga att ekobyn även odlade hö på den äng där fåren tidigare betat, för att ha hö till fåren på vintern. Höet uppbevarades på ladugårdens vind. 

 

Skogsträdgårdarna bestod både av fruktträd, nötträd (särskilt mycket av dessa), bärbuskar och grönsaker på markytan, odlade med täckodling. De täckte ett så stort område att hela ekobyn blev självförsörjande på frukt, nötter, bär och grönsaker. Även havre- och veteåkern räckte till så att de inte behövde importera säd. Ekobyn slog sin säd för hand med lie, malde den för hand, hela processen från åkern till brödet gjordes själv. Proteinerna kom mest från nötterna i nötträden, men ekobyn fiskade även litet i en sjö (tio kilometer) i närheten, för att säkra att man fick tillräckligt med proteiner. Man fiskade med nät och fiskfällor, i små roddbåtar, för att det ansågs mer skonsamt för fisken, som slapp få en krok i sig.

 

När någons kläder eller skor var utslitna, jagade man i skogen, för att få tillgång till pälsar och skinn att göra kläder av. Mest jagade man får, men även älg och rådjur. Man gjorde detta bara när kläderna hade så mycket hål i sig, att de inte gick att använda eller lappa, eller skorna inte gick att gå i. Av fårpälsen gjorde man ullgarn, som man stickade kläder av, för hand. Av djurskinnet gjorde man kläder på urfolksvis. Att jaga, sticka, bearbeta djurskinn och såga ved var det huvudsakliga görat på vintern, när man inte behövde sköta odlingarna. Alla ungdomar och vuxna var med och hjälpte till i dessa tre sysslor, så blev det inte för stor arbetsbörda på någon individ (alla hjälpte också till på odlingarna om sommaren). I genomsnitt arbetade man fyra timmar om dagen på sommaren, och två på vintern. Man hade även matlag, och turades om att laga mat.

 

Om sommaren hade man så litet kläder på kroppen som möjligt, för att spara på kläderna. Var det tillräckligt hett, gick man nakna. Ingen skämdes över detta, det var naturligt för alla. De var alltså naturister hela bunten. De försvarade denna praktik gentemot kritik, med att mindre klädanvändning betydde mindre jakt, alltså mindre lidande för andra varelser.

 

På hösten var man mycket upptagen med att plocka svamp och bär i sin stora skog, och det var också mycket arbete med att konservera all frukt för vintern. Man lagade mycket sylt och frukt- och bärsaft, och resterna av tillverkningen torkade man och gav till djuren i skogen. Men man torkade också en massa frukter och bär, för vinterns behov, och för djuren i skogen på vintern.

 

Våren och hösten var det mest arbete i ekobyn. Då arbetade man fem timmar om dagen, med plantering och skörd. De hade rätt stora arealer att bearbeta, för att kunna vara självförsörjande. Invånarna i ekobyn märkte också att fem timmar var gränsen då kroppen började lida av arbetet, så de försökte ha det som övre gräns i hur mycket de arbetade. Gården hade ingen traktor, så allt gjordes för hand. Man vände bara jorden med spade på den lilla plätt som man odlade säd på. Den var inte större än tjugo gånger tjugo meter, alltså fyrahundra kvadratmeter. De experimenterade också med plogar som drogs av fem människor istället för hästar och oxar. De hade ingen häst och ingen oxe, inte ens någon traktor. Det behövdes inte, eftersom man odlade helt och hållet i permakulturens anda, med täckodling, utan att vända jorden. Det var bara sädåkern där jorden vändes, för säd är svårt att odla med täckodling. Och sedan var det mesta av åkrarna fyllda med fruktträd, nötträd och bärbuskar. Dessa födoämnen var baskosten i ekobyn, istället för säden (som det var på 1800-talet). Orsaken till detta var att man inte ville ha djur i fångenskap, ville inte förslava någon häst, tvinga den att arbeta för sig, och man ville inte heller vara beroende av högteknologi och fossila bränslen, såsom en traktor skulle innebära. Allt detta gick an om man mest åt fisk, frukter, grönsaker, bär och nötter, istället för bröd. Alltså en slags stenålderskost. Av allt som man åt, var det nog frukt man åt mest av. Torkad frukt på vintern. Medlemmarna i ekobyn hade en filosofi att man ville efterlikna aporna så mycket som möjligt, människan var trots allt en primat. Och eftersom aporna mest åt frukt i djungeln, skulle människan också äta mest frukt. Frukt var också den mat som var enklast att odla. Fruktträd krävde inte mycket arbete med plantering och skörd. Det var bara att gräva en grop, plantera, och plocka frukten efter ett antal år, äta den genast eller laga saft av den eller torka den. Smart va! Boningshusets tak och väggar var fulla av snören med torkad frukt på vintern, eftersom den torkade bäst inomhus i värmen. Plantskolor för bärbuskar, frukt- och nötträd hade blivit bland de vanligaste företagen i världen, p.g.a. den ”skogsträdgårdsväckelse” som drog genom världen. Det var därifrån ekobyn köpte sina fruktträdplantor för sina skogsträdgårdar, men de drev också upp en del plantor själv i sitt växthus (där de också förkultiverade många av sina grönsaksplantor)

 

Ekobyn hade också utedass (inget inomhusdass, det tidigare dasset inomhus behövdes till annat), där man komposterade avföringen och urinet, och använde det till att gödsla med på odlingarna. Det var den enda gödseln man hade, och på detta sätt blev kretsloppet slutet. När killarna skulle pinka, pinkade de ofta vid fruktträden och bärbuskarna i skogsträdgårdarna, för att tillföra kväve till dom.

 

Man lagade mat med regnvatten, som samlades från alla taken. Det var också vattnet man drack. Man hade ingen elektricitet förutom från solpanelerna, och det räckte bara till lite uppvärmning av boningshuset och till belysning. Man hade inget kranvatten eller duschvatten, eftersom pumparna gått sönder för länge sedan, och man lyckades inte reparera dem eller köpa nya. Man hade en liten å hundra meter från ekobyn, och i den tvättade man kläderna på gammaldags vis, med naturtvål som en annan ekoby hade tillverkat av djurfett och aska. Alla var med och tvättade kläder, både män och kvinnor. De tvättade inte så noggrant, för att spara på händerna och på tvålen, och också p.g.a. att de var alla vana vid att man luktade lite svett. De flesta kläder var gjorda av djurskinn, men även en del av ull.  Man tvättade sig i ån. Man hade ingen bastu, för att spara på veden. På vintern tvättade man sig och sina kläder genom att värma vatten i en stor kittel på en brasa vid bäcken, och sedan blandade man ut tvättvatten i stora baljor, i vilka man tvättade sig och sina kläder.

 

Ekobyn hade mycket kontakt med andra ekobyar (det var fullt av sådana. Året var nämligen 2064). Det som man behövde, men inte hade, bytte man till sig från andra ekobyar eller köpte med den lokala valutan, som påminde lite om Tysklands "Minuto"-sedlar. I ekobyn använde man inga pengar internt, bara till att köpa varor utifrån, vilket var minimalt, såsom tvål. Staten hade rasat ihop för länge sedan, och städerna stod tomma. Alla hade återvänt till landsbygden för att odla sin egen mat och klara sig själva. De hade hört rykten om att detta var något som skedde överallt i världen. Vår ekoby grundades 2032, och hade alltså en trettiotreårig historia bakom sig. Därför gav skogsträdgårdarna redan en god skörd, så att de kunde klara sig på dem, ja t.o.m. exportera lite till andra ekobyar som inte hade kommit så långt. Man bytte t.ex. till sig tvål med frukt från en ekoby trettio kilometer bort.

 

Ibland samlades många ekobyar till konferens. Man pilgrimsvandrade till dessa konferenser, som liknade lite på vår tids festivaler. Där utbyttes erfarenheter, där förälskade sig ungdomen, där lekte barnen tillsammans. Dessa var årets höjdpunkt, och var såpass många och såpass nära att alla kunde vandra eller cykla (vår ekoby hade många cyklar!).

 

Vår ekoby hade inga datorer, inga mobiltelefoner, inga televisioner. Dessa hade gått sönder för länge sedan, och inga nya fanns att köpa. Den sista fungerande datorn hade de 2060. Internet fanns ännu, men bara några få ekobyar hade fungerande datorer, sådana ekobyar som hade tekniker och datornördar som kunde konsten att reparera datorer. Internet var nu en sällsynthet, och därför allt dyrbarare. De som hade datorer, satt på viktig kunskap som de delade med sig av på konferenserna. På detta sätt tog alla del av internet. Men alla förutsåg en dag då internet skulle vissna, eftersom kunskapen om hur man reparerade datorer blev hela tiden allt knappare. Man förberedde sig på denna dag, och kämpade av all sin kraft för att fixa de sista datorerna i världen som fungerade, vilket var rätt svårt, eftersom datorerna hade blivit så avancerade med tiden. Universiteten hade också lagts ner, så ingen utbildning i datorteknik fanns att tillgå. Men på konferenserna hölls kurser, föreläsningar och workshops i datateknik, ja även i allt möjligt annat. Dessa konferenser var alltså mycket viktiga.

 

Klimatet hade börjat stabilisera sig nu, sade klimatforskarna, p.g.a. de radikalt minskade utsläppen och de många skogsträdgårdarna och nyplanterade skogarna. Vi hade alltså undvikit domedagen - undergången och mänsklighetens utdöende. Nu återstod en lång era av hållbar utveckling, av global fred och rättvisa, som skulle komma alla till del. Nu återstod urlivet, återgången till urtiden, mer och mer. Det var det ingen som fruktade längre, p.g.a. de goda erfarenheterna som ekobyrörelsen gjort. 

 

Vad var då orsaken till att städerna lämnades och alla flyttade till landsbygden? Jo, år 2030 fick inte Sverige importera mer olja från världsmarknaden. Den globala exportoljan räckte inte till, vi var inte konkurrenskraftiga nog. Detta gjorde att det svenska samhället kollapsade, och staten upplöstes ungefär som den sovjetiska staten upplöstes 1990. Världsparlamentet, som bildades 2025, som ett reformerat FN, tog över, men det verkade enbart för den globala miljön, och lade sig inte i vad enskilda människor gjorde när det inte gällde miljön (samt fredsbevarande och fattigdomsbekämpning), den bevakade miljön och ställde miljöbrottslingar inför rätta p.g.a. nya globala lagar om naturens rättigheter. Under 34 års tid byggdes det upp en gigantisk ekobyrörelse globalt, som slog världen med häpnad, ja något som liknade lite på hur människor återvände till odlingen efter Sovjets kollaps. Den förnyelsebara energitekniken tog helt över, och hela världen gick över till den från den fossila energin, också för att slippa ytterligare klimatförändringar. Vi var helt enkelt tvungna till detta. Men för att kunna gå över till förnyelsebart, var vi tvungna att återgå till landsbygden och bygga ekobyar alle man. Något annat hade inte gått.

 

 

* Detta kapitel skrev jag mycket senare än resten av boken, så mina tankar har utvecklat sig lite sedan dess, särskilt i förhållande till jakt och hur vi ska låta djuren rewilda sig. Jag tar i detta kapitel inte helt avstånd från jakt (även innan ekosystemet har återhämtat sig), och mina tankar om det är här att vi bör få lov att jaga för att få skinn till våra kläder och tipin, men i tropikerna behöver vi inte detta, så där kan vi bara köra med skogsträdgårdsodling. Vi bör bara jaga om det är absolut nödvändigt, och detta är också en av orsakerna till att jag i min stora ”idé” förordar en emigration till de varma länderna, för där behöver vi inte jaga i samma usträckning som i Nord, och kan därför orsaka mindre lidande för djuren. Detta, att jaga minimalt, anser jag vara så viktigt, att jag skulle välja att avstå från att föda barn i stor utsträckning, för att behöva jaga minimalt. Är vi färre behöver vi jaga mindre, och kan också lättare emigrera till varma länder, där vi behöver jaga mindre än i Nord. Så svårt är det inte med avhållsamhet i att skaffa barn! Människorna har också en stor skuld att betala till djuren, och detta är ett sätt att betala denna skuld.

 

 

 

 

 


Något om olje- och gasindustrin

"Lastly…. the global oil and gas industry is now cannibalizing itself just to stay alive.  It has added a massive amount of debt to produce very low-quality Shale Oil-Gas and Oil Sands just to keep the world economies from collapsing."
 
"At some point… the massive amount of debt will take down this system, and with it, the global oil industry.  This will have an extremely negative impact on the values of most STOCKS, BONDS & REAL ESTATE.  If you have well balanced portfolio in these three asset classes, then you are in serious financial trouble in the future."
 
(från detta inlägg på bloggen Damn the Matrix)

Importoljan till Sverige slut 2030?

När jag var på Änggärdets ekoenhet hade de en affisch av Sveriges småbrukare, där det stod att "Mycket talar för att, den för Sverige tillgängliga, importoljan kommer att ha sinat till runt år 2030". Jag baxnade när jag läste detta. Kan detta vara sant? Jag gick till Stephen Hinton, som var med och grundade Omställningsrörelsen i Sverige, och är en expert på energifrågor, och frågade om detta kunde stämma. Han svarade ja. Jag tvivlade dock på detta. Det känns för rafflande att vi bara har tretton år kvar med olja i Sverige. Men jag lät mig ändå varnas av texten, att oljan kan komma att sina snarare än vi kanske tror. Jag skulle kunna tänka mig att en mer realistisk synpunkt är att importoljan kommer  att ha sinat om tjugo, trettio år, i mitten av seklet. Men även det är oerhört snart, och innebär en oerhörd utmaning. Men om Sveriges småbrukare har rätt, blir utmaningen ännu större.

Utdrag ur boken "Why your world is about to get a whole lot smaller" av Jeff Rubin

"Back when our food came from the family farm down the road, a farmer got about three calories of food back for every calorie of work he invested in his land. Today, now that the work is done by gigantic diesel-powered tractors and combines and trucks, we get one calorie back for every ten invested. Like the Canadian oil sands, this is another example of a diminishing energy rate of return. And that diminishing energy rate of return just gets more daunting with every rise in the price of oil."
 
(Jeff Rubin i boken "Why your world is about to get a whole lot smaller", 2009)

Något om oljetoppen. Kommer det en oljerelaterad krasch 2018?

"Mellan 2018 och 2040 krävs motsvarande fyra nya Saudiarabien i ny produktion för att ersätta nedgången i befintliga (olje-)fält." (Bloggen Olja för Blåbär, i detta viktiga inlägg om en nära stundande oljetopp och oljeproduktionsnedgång) (Saudi-Arabien är världens största oljeproducent, och står för ungefär 13% av all oljeproduktion)
 
Olja för Blåbär skriver också att från och med 2018 kommer den globala oljeproduktionen att minska med 5 % årligen. 
 
Uppgifterna tar denna blogg från en rapport av banken HSBC i London, världens sjättestörsta bank, en alarmerande rapport om Peak Oil som den släppte i September förra året. 
 
Från HSBC-rapporten (som Olja för blåbär citerar):
 
"Om vi utgår från en minskad produktion på 5 % (per år) med ett global post-peak utbud på 74 miljoner fat per dag - vilket på inget sätt är en överdriven siffra i våra ögon - innebär det en nedgång i utbudet, post-peak, med cirka 38 miljoner fat per dag fram till 2030 och en nedgång med cirka 52 miljoner fat per dag till 2040. Med andra ord, världen behöver hitta över fyra gånger motsvarande Saudiarabien bara för att behålla utbudet på samma nivå, detta utan att ta hänsyn till ökad efterfrågan" (vår fetmarkering) .

Energiexperter som journalisten Nafeez Ahmed (i denna artikel) och ekonomiforskaren Chris Martenson har tagit fasta på detta, och förutspått ett scenario där vi kommer att uppleva en oljekris året 2018, med eventuell samhällelig krasch som följd. Jag hoppas själv på detta årtal, jag hoppas att oljan ska börja sina då. Jag är har nämligen en kärleksrelation till naturen, som oljan och civilisationen förstör. En snar oljeproduktionsnedgång kan faktiskt mildra klimatförändringarna, och jag säger som David Jonstad, att "en ekonomisk krasch är vårt bästa hopp". Jag hoppas att civilisationen inte ska lyckas bränna så mycket olja som den skulle vilja, och därmed påskynda den globala uppvärmningen. 

Leken "Hela havet stormar" som bild på vår världsekonomi

Ekonomi- och energianalytikern Nicole Foss har sagt att världsekonomin påminner om leken "Hela havet stormar", där man sätter en ring av stolar, och så skall alla gå runt stolarna i en ring medan någon spelar musik. När musiken tystnar, skall man sätta sig på stolarna, men det finns alltid en stol för lite, så någon blir utan stol. 
 
Oljan har pumpat upp vår värld på konstgjord väg, så att det finns för många människor i vår globala ekonomi. När oljan sinar, blir detta uppenbart, det "finns för få stolar" i världsekonomin. Det kommer att finnas för lite mat när oljan sinar, eftersom matproduktionen är helt beroende av oljan, och har pumpats upp av den (och naturgasen) på konstgjord väg. Sven-Olof Jakobsson skriver i boken "Sista droppen" (SJ-förlaget 2008) att hektarskörden skulle minska med 65 % om man avstod från konstbevattning, konstgödsling och bekämpningsmedel. 
 
När industrialismen började, alltså 1750, var världsbefolkningen endast på 750 millioner, alltså nästan tio gånger mindre än idag, då vi är 7,4 miljarder. Jag förespråkar att vi på sikt bör minska befolkningsmängden frivilligt till den nivån som den var när industrialismen började, för att undvika påtvungen massdöd av människor. 
 
Jag är mentalt förberedd på att det finns en stor risk för att jag inte kommer att dö en naturlig död, utan dö svältdöden när ekonomin kollapsar efter att oljan börjar sina. Klimatförändringarna kommer också att spela en stor roll till varför det kommer att bli brist på mat. En nuklär vinter efter ett kärnvapenkrig skulle ha samma effekt. Om vi har tur undviker vi det. 
 
Men jag tror kollapsen kommer att bli en långt utdragen process, inte så snabb och kataklysmisk som jag har trott tidigare. 

Världen har hälften så lite oljereserver som det som länge har uppskattats

På tal om Peak Oil och att civilisationen tär på sitt eget fett - civilisationen lär inte vara så fet på olja som man kan tro. Enligt Peak Oil-skribenten Ron Patterson i April 2016 så har världen hälften så lite oljereserver som det som den officiella siffran varit länge.
 
David Jonstad skriver i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) följande: "Sedan början av 1980-talet har världens oljedrivna ekonomier varje år förbrukat mer olja än vad bolagen har funnit ny."

Utdrag från Michael C. Rupperts bok "Confronting collapse"

Jag har nu läst "Confronting collapse. The crisis of Energy and Money in a Post Peak Oil World" (Chelsea Green Publishing 2009) av Michael C. Ruppert. Den är en viktig bok om Peak Oil, men Ruppert har inte fått rätt i sina förutsägelser om kollapsen. Han menar i boken att en storskalig kollaps skulle komma redan 2009/2010, men det har inte hänt. Ändå finns det mycket läsvärt i boken, och vi måste förbereda oss på att en kollaps kommer förr eller senare. Här kommer några utdrag från boken:
 
"Nuclear plants produce toxic waste that is the most lethal substance known to man, and it stays that way för hundred of thousands of years. The amount of energy required to imprison and monitor the wastes for thousands of years is incalculable. It is supremely selfish to pass these unknowable costs to generations that may not have the energy, Money or technical ability to complete the task."
 
 "A simple truth is all too apparent. There is no hope for any of us outside of a Community. We must learn to work with our neighbors in developing sustainable Lifestyles based upon reduced consumption and sharing of resources. This is difficult for Americans brought up on rugged individualism and competition and who have been taught to measure success in terms of consumer goods possessed and energy expended. But this is how our ancestors, the first settlers of this country, were able to survive and thrive. It is also how the Native Americans before them survived in a sustainable balance with the land and nature. Are we so deluded as to believe there can be no joy in life witout rampant consumption?
   A wise man once said that success was not having what you wanted but wanting what you had. Perhaps through relocalization, if it is embraced before it becomes an imperative, we will rediscover a quality of life that we have been missing and fill the void that we have been attempting ti fill with consumption?"

Civilisationen har börjat tära på sitt eget fett

Vi lever i peak oil nu. Det är ganska uppenbart. Enligt mig är det största beviset för det den kanadensiska oljesandsutvinningen, ett otroligt dyrt sätt att vaska fram olja, som täcker ett område på över 500 km2, med över 136 kvadratkilometer dammar med giftigt avfallsvatten. Detta tyder på en oerhörd desperation. Utan denna oljesand samt "fracking", skifferoljan, skulle den globala ekonomin kollapsa. Men fracking och oljesanden är så dyra sätt att utvinna olja att jag har börjat undra om inte civilisationen har börjat tära på sitt eget fett, "tära på kapitalet".
 
Fracking och oljesand har nämligen mycket låga EROEI (energy returned on energy invested). För att en ernergisort skall kunna driva en civilisation krävs en rätt bra EROEI (ungefär 10:1). I början av oljeutvinningens historia hade dock oljan 100:1 i EROEI. Fracking och oljesand har runt 5:1 i EROEI. Dvs. det krävs en tunna olja för att utvinna fem tunnor olja. Enligt vissa forskare har fracking så låg EROEI som 2:1, och andra säger att EROEI för fracking är t.o.m negativ!
 
Oljesand och fracking är ofantligt ohållbara sätt att utvinna olja, för de tär på civilisationen, de innebär att civilisationen äter av sitt eget fett. Och de har skapat gigantiska investeringsbubblor. De är helt enkelt inte ekonomiskt lönsamma. De kan inte hålla många decennier till.
 
Men det är just denna situation peak-oil-rörelsen har förutspått, det är detta som det innebär att leva i peak oil, när den billiga oljan börjar vara slut. Det är att vi i hela tiden större grad måste gå över till ickelönsam, otroligt dyr olja, högt hängande frukter på energiträdet, efter att de lågt hängande frukterna börjar vara plockade.
 
Det kommer att komma en punkt, då civilisationen har slut på fettet, och börjar tära på sina muskler. Då är inte kollapsen långt borta. Kollapsar den globala ekonomin, då kommer vi inte att ha råd att utvinna oljesanden och skifferoljan. Dessa kräver nämligen en energibuffert som vi just och just har nu (vi har visserligen stora oljereserver, men all den olja vi lyckas pumpa upp konsumeras av civilisationen, lite blir över som buffert). Oljesanden och skifferoljan kräver nämligen såna ofantliga mängder energi för att gå runt. Men genast när vi inte har denna energibuffert, så kan de inte längre fortsätta. Och då inställs alla nya investeringar i okonventionell olja, i oljesand, skifferolja, djuphavsolja, olja från kol osv.
 
Desto längre vi skjuter upp oljetoppskollapsen, desto snabbare och större blir den när den slutligen kommer. Det blir som en bubbla, vars bristning blir större desto större den har blåsts upp.
 
Vår energibuffert minskar nu hela tiden. Vi hittar allt mindre och mindre ny olja. Klimatmagasinet Effekt skriver i sitt fjärde nummer i år följande: "Det amerikanska energiorganet EIA, har beräknat att industrin kommer att hitta 8,5 miljarder fat om året under 2010-talet. Men förra året upptäcktes 2,7 miljarder fat och hittills i år (september, min anm.) har endast 0,74 miljarder fat upptäckts." Det är värt att anmärka här att världen använder 33 miljarder fat olja per år. Härav min tes att civilisationen har börjat tära på sitt eget fett. Världens oljereserver kan liknas vid fettet på en människa, och fynden av ny olja kan liknas vid människans matintag. För att fett skall kunna uppehållas och bildas, måste vi ha ny mat hela tiden, annars börjar vi tära på fettet. Just så är det med oljeproduktionen. Hittar vi inte lika mycket ny olja som vi använder varje år, då börjar vi tära på våra reserver. Och när reserverna är slut eller har blivit för dyra att utvinna, då börjar vi tära på våra muskler, själva infrastrukturen i civilisationen, och då är det snart kört. Vi har ännu en tid på oss att förbereda oss för kollapsen (om vi inte väljer avvecklingens väg), men den börjar skymta nu i fjärran.
 
David Jonstad skriver i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) följande: "Sedan början av 1980-talet har världens oljedrivna ekonomier varje år förbrukat mer olja än vad bolagen har funnit ny."
 
Här är en artikel som på ett silverklart sätt förklarar varför det är kört.
 
Samma blogg som har ovanstående artikel har en text som enkelt belyser vad det är att tära på sitt eget fett, tära på kapitalet: "...ett 1 miljoner kronor tjockt bankkonto (som) ger 10% i ränta. Alla medborgare inbillar sig att de lever på räntan när de konsumerar 100.000kr per år, och att detta kommer fortsätta för evigt då den där miljonen alltid finns kvar på kontot. Tyvärr är verkligheten sådan att vi endast får 1% i ränta och att de resterande 90.000kr dras ifrån vårt sparkapital. Myten om vår fantastiska civilisation går att upprätthålla genom att plocka ut 100.000kr om året tills den dagen kommer då bankkontot är tomt. Då får vi inte längre någon ränta, och har inte heller några sparpengar att ta av." (från detta viktiga inlägg, jag håller dock inte med författaren i slutklämmen där han verkar antyda att det är för sent att ta vårt ansvar för miljön, att slutresultatet blir detsamma i alla fall. Jag tror istället att varje ekogärning har betydelse genom att kanske några fler icke-mänskliga arter kan överleva mänskligheten om vi ger allt i kampen, och kanske Moder Jord kan återhämta sig efter att vi dött ut om vi ger allt)

Det fínns ingen utväg ur peak oil, annat än kollaps

Jag tror civilisationen har nått peak oil, oljetoppen. Vi har varit där redan i ett decennium när det gäller den konventionella oljan (den okonventionella oljan ökar ännu). Den billiga oljans tid är förbi. Energiutvinningen kan liknas vid att plocka frukter på ett träd. De lägst hängande frukterna representerar den billiga oljan som lätt gick att få upp ur oljefälten, den olja vars produktion man ständigt kunde öka. Frukterna högre upp representerar den mer svåråtkomliga oljan i de oljefält som redan "peakat", samt icke minst i den okonventionella oljan; djuphavsolja, skifferolja, oljesand, olja gjord av kol osv.
 
Mänskligheten har idag plockat alla de lägst hängande energifrukterna, och konsekvenserna av det blir för varje dag alltmer uppenbara, tänk bara på frackingboomen och oljesandsutvinningen i Kanada, båda otroligt dyra energisorter att utvinna. Vi kan inte heller producera oss ut ur denna kris genom tillverkning av förnyelsebar-energi-teknik. De förnyelsebara energisorterna är nämligen frukter som hänger långt uppe i energiträdet, och tekniken som producerar dem kräver mängder av fossilt bränsle för att tillverkas och distribueras. Vi tänker att vi tjänar framtida generationer genom att installera förnyelsebar energi, men vi tänker inte på att det de kostar, av pengar och fossilt bränsle, samt utsläppsrätter, det lånar, eller snarare stjäl vi, från våra efterkommande, eftersom vi redan använder långt mer fossila bränslen än vad som är hållbart och rättvist mot kommande generationer (vi har väl tänkt att mänskligheten ska finnas i alla fall hundra år framåt?). Vi har helt enkelt ingen buffert för tillverkning av förnyelsebar energi. Och så glömmer vi också att solpaneler och vindkraftverk har en begränsad livstid (30 år för sol respektive 20-25 år för vind), och måste bytas ut efterhand. Varifrån skall våra barnbarnsbarn ta den energibuffert som dom behöver för att producera och distribuera den nya förnyelsebar-energi-teknik som de behöver, då inte ens vi nu, i det rika väst, har en sådan, utan måste låna vår energi från kommande generationer? Vi använder ju nu upp det fossila bränsle som våra barnbarnsbarn behöver för att byta ut sina utslitna solpaneler och vindkraftverk till nya.
 
Det enda som kanske skulle rättfärdiga en storskalig tillverkning av solpaneler och vindkraftverk, vore om t.ex. bilindustrin nästan helt slutade tillverka bilar, och istället började tillverka förnyelsebar-energi-teknik. Och att många andra onödiga industrier, t.ex. godisindustrin, tog efter. Men detta skulle kanske eventuellt kollapsa ekonomin, om inte en mobilisering av krafterna likt den som infördes under andra världskriget, sattes in. Men faktumet att vi lånar pengar och fossil energi från framtida generationer, skulle kvarstå, vare sig vi producerar solpaneler eller bilar.
 
Den enda räddningen för våra efterkommande vore i så fall att vi, samtidigt som bilindustrin och flera andra industrier nästan bara tillverkade solpaneler och vindkraftverk, skulle lägga ner alla onödiga industrier som inte absolut skulle behövas för vår överlevnad, såsom krigs-, kärnkrafts-, palmolje-, tobaks-, alkohol-, te-, film-, bakelse-, choklad-, kaffe-, och nöjesindustrin. Så att vi skulle kunna spara fossilt bränsle och utsläppsrätter åt kommande generationer. Men detta skulle med all sannolikhet, om det implementerades globalt, kollapsa den globala ekonomin. Bara en heroisk insats av kontrollerad avveckling under lång tid, skulle hindra kollaps och kaos, och den tiden äger vi inte nu. (Dessutom skulle en så storskalig tillverkning av förnyelsebar energiteknik snabbt göra slut på de sällsynta jordartsmetallerna som behövs som råvaror, och som bara finns i en begränsad mängd)
 
Ser ni vilken rävsax vi befinner oss i? Det finns ingen utväg ur peak oil annat än kollaps. Det blir som att försöka lura entropilagen*. När oljeproduktionen börjar sjunka efter peak oil, kommer vi att ha ännu mindre resurser, pengar och energi än nu att bygga ut den förnyelsebara energins teknik med, och värre blir det. Vi tvingas använda bara mer och mer av våra efterkommandes resurser, helt tills vi själva är dessa efterkommande, som står där utan resurser, utan fossil energi att byta ut sin förnyelsebara energi-infrastruktur, som antagligen kommer att vara långt ifrån tillräcklig för att hindra en kollaps.
 
 
* entropilagen är naturlagen som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Utdrag från Therese Uddenfelts bok "Gratislunchen"

Utdrag från Therese Uddenfelts bok "Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut." (Albert Bonniers förlag 2016). En mycket viktig bok om peak oil som alla politiker borde läsa:
 
"Före industrialiseringen var tillvaron inte ens indelad i kategorierna "arbete" och "fritid". Att jobba för ren och skär överlevnad eller för den omedelbara nyttan var bara en naturlig del av livet. Vad annars? Idag, när vi är mångfalt rikare, är skälen till att sitta vid ett skrivbord ett exakt klockslag något grumligare."
 
"En del har undrat varför frågan om peak oil inte har tillägnats lika många konferenser och lika mycket tevetid som klimatförändringen, fast den kan ha minst lika stora konsekvenser för mänskligt liv på jorden. Ett svar har varit att berättelsen om den ökande medeltemperaturen är berättelsen om vår makt, vårt inflytande, vår stora räckvidd; människan har varit så framgångsrik att hon riskerar ödelägga hela biosfären.
  Peak oil, däremot, handlar om vår vanmakt. Vi var aldrig herrar över naturen, och kommer aldrig att bli det."
 
 
"Vi gjorde misstaget att förväxla den oväntade Lotto-vinsten, eller det plötsliga arvet från den förmögna fastern, med en löneförhöjning. Vi började spendera naturens gåvor som om de fylldes på varenda månad. Som om det var en inkomst.
   Men vad vi egentligen gjorde, var att ta ut allt större summor från vårt begränsade sparkapital. I stället för at ringa Lyxfällan för att få ordning på ekonomin, gick vi till banken och bad om fler checkblock. Det fick vi, tillsammans med en ryggdunkning och en uppmuntran att fortsätta. Uttömning är ju produktion - eller hur?
 
Det kan vara peak oil, det kan vara klimatförändringen, det kan vara något helt annat. Men förr eller senare blir vi tvingade att antingen skala upp kärnkraften dramatiskt, eller att leva på vår verkliga inkomst. Den består av solsken."
 
 
"Så vad kan vi göra? Vad kan vi göra? Det är frågan som vi per automatik ställer oss, eftersom vi är programmerade att tro att aktivitet löser problem. Att göra något anses alltid bättre än att inte göra något.
   Okej. Vi bör stoppa uttaget av det biologiska kapital som gör livet på jorden möjligt, eftersom det inte finns någon reservtank med biomassa. Låt oss därför sluta göra så mycket.
   Låt oss värdera vårt välstånd utifrån vad vi har kvar på jorden, istället för i termer av hur snabbt vi plundrar den.
   Låt oss avstå. Från nya saker, resor, ständig uppkoppling och underhållning.
   Låt oss minska de energislukande aktiviteterna för att i stället utöva dem som sätter ett lättare fotavtryck: Förundran. Kärlek, vänskap. Konst, musik, hantverk.
   Det är det som ett "ekologiskt tänk" handlar om. Inte om att skaffa en elbil eller köpa fairtrade-choklad från Peru. Den mest ekologiska tröjan är den oköpta tröjan. Den mest miljövänliga resan är den inre resan, vad SJ än påstår."
 
 
"Tid har blivit streck på en urtavla, människan en skugga av skuggan, produktionen av vår viktigaste råvara en kurva i ett koordinatsystem. Fjärmade från materien, avlägsnade från naturliga processer, i en värld där abstraktioner, grafer och uträkningar är verkligarer än dofter, känslor och beröring, är det svårt att ta till sig ett budskap som ytterst handlar om det naturligaste av allt: döden. Den som strukit ett nyfött och samtidigt likstelt lamm över ryggen, inser att allting har en början och allting har ett slut."
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0