Vad är Peak Oil, oljetoppen?

Jag har skrivit ofta här på bloggen om Peak Oil, oljetoppen, men har aldrig försökt förklara det i några få meningar. Nu ska jag göra ett försök att sammanfatta det:
 
Peak Oil, eller oljeproduktionstoppen, betyder att man har nått taket på hur mycket man kan utvinna av olja (petroleum) från världens oljekällor. När man nått Peak Oil, kan inte produktionen pressas upp ytterligare, utan når en platå, där utvinningen är konstant, för att efter en tid börja sjunka, för att aldrig mera nå samma nivåer som under oljetoppen.
 
Den som först lanserade oljetoppsteorin (begreppet Peak Oil uppfanns dock först i starten av millenniet) hette M. King Hubbert (1903-1989), och var oljegeolog i USA. Han lade märke till att enskilda oljekällor följde ett mönster av att utvinningen snabbt ökade, för att sedan sakta av, och avstanna på en platå, för att sedan sjunka, så att det hela liknade formen av en klocka på ett diagram. Han förutspådde USA:s nationella oljetopp, och fick rätt, den inträffade i början av 1970-talet. Han förutspådde att den globala oljetoppen skulle nås kring år 2000, och hade nästan rätt, enligt den internationella energimyndigheten IEA inträffade toppen för den konventionella oljan 2006 (med okonventionell olja inberäknat, såsom oljesand och skifferolja, stiger fortfarande oljeproduktionen). 
 
Vad Hubbert inte räknade med i sina prognoser var att vi skulle hitta på att utvinna olja från "fracking" (hydraulisk spräckning) och oljesand. Dessa två är de vi har att skylla på för att den sammantagna oljeproduktionen fortfarande stiger betydligt (och att vi numera har ett överskott av olja). Men det är frågan om extremt dyr olja att utvinna, så "for all practical purposes" har vi nått Peak Oil, de lägst hängande frukterna har plockats. Oljesandsutvinningen i Kanada är världens största industriprojekt, och täcker ett område lika stort som England eller Grekland. Det säger något om hur desperat oljeutvinningen har blivit, att den satsar så enormt mycket på så dyr oljeutvinning (som snarare liknar gruvdrift än vanlig oljeutvinning), som även är extremt smutsig och miljöförstörande. Kunde de inte istället öka produktionen betydligt i mellanöstern, där det mesta av den kvarvarande oljan är? Nej, de går inte för de pumpar redan maximalt där borta. 
 
Det första tydliga tecknet på att vi har nått Peak Oil, var finanskraschen 2008, som i mycket berodde på de skyhöga oljepriserna, som var sexdubbla i relation till vad priserna var strax i början av millenniet. Efter det har priset antingen varit för lågt för oljeproducenterna eller för högt för oljekonsumenterna, vilket var just det forskarna tänkte att skulle hända när vi nådde Peak Oil.   
 
Det har skrivits en hel del på internet om Peak Oil, och även getts ut en hel del böcker i ämnet, särskilt på engelska. Bonniers gav ut i år en Peak Oil-bok skriven av Therese Uddenfeldt, som hette "Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut". (Bonniers 2016). Peak Oil-teorin är alltså inte död, och har nått mainstream-uppmärksamhet i Sverige med Uddenfeldts bok.
 
Oljeindustrin har i och med fracking och oljesanden lyckats med att skjuta upp oljekollapsen, skjuta upp tiden för Peak Oil, men vissa forskare menar att detta gör bara att nedstigningen på andra sidan av Peak Oil bara kommer att bli brantare. Jag delar deras åsikt, och jag tror att vi kommer att få se en kollaps i samhället när vi har passerat Peak Oil och oljeproduktionen börjar sjunka. Jag hoppas bara att det inte finns så mycket olja att utvinna som oljeindustrin tror, så att vi inte hinner skada klimatet så mycket som vi skulle vilja (med våra utsläpp), innan oljekollapsen kommer. Jag hatar oljeindustrin av hela hjärtat, och skulle gärna vilja sabotera den om jag kunde.

Koloniseringen av naturen. Och något om humanismen, vetenskapen och djurparker

När man pratar om kolonialism, pratar man sällan om att vi koloniserar naturen, fast den är den största koloniseringen av alla - den är helt enkelt ofattbart stor, vi har koloniserat naturen ner till atomnivå, ner till varje litet skrymsel på jorden. Ingenting är längre oberört av människans påverkan, inte ens Himalaya, Stilla Havet eller Nord- och Sydpolen. Vi har t.o.m. koloniserat det globala klimatet, med fruktansvärda följder, genom våra utsläpp. Vi anser att vi har rätt till denna kolonisering, eftersom vi menar att naturen är till för oss, den skall tjäna människans behov, istället för att vara till för sin egen skull, för sin egen glädjes skull. Vi menar att naturen och djuren står under människan, att människan är herre över naturen och djuren, och har därför rätt till att göra med dem vad hon vill, exploatera dem enligt hennes eget förgottbefinnande. Detta är så vidrigt att man kan spy! Detta är hybris av starkaste slag, och religionen bär en hel del av skulden. Men även sekulär humanism lider av detta, det finns en hybris i humanismens strävan efter att sätta människan som alltings mått, i dess strävan efter att upphöja människan på andra arters bekostnad. Sekulär humanism gjorde visserligen rätt i att sluta tillbe och tro på Gud, men det är inte särskilt mycket bättre att tillbe människan, det är bara myntets baksida. Det finns ofta en vidrig speciesism i humanismen, som gör att jag tror vi gör rätt i att lämna den. Vetenskapen lider av samma hybris som humanismen, och är dess släktning. Den har stor skuld i koloniseringen av naturen. Jag förordar inte att vi överger vetenskapen för vidskepelse, bara att vi reformerar den radikalt i självkritisk riktning, så att den lösgöres från det civiliserade projektet, som är kolonisering av naturen.
 
Har du någonsin försökt gå in i en djurpark och se på den med oförstörda ögon, med samma blick som en utomjording för första gången på besök i ett sånt ställe? Vad är det du ser då? Jag ser hela det civiliserade projektet i ett nötskal. Det avslöjar sig i djurparken. Bottenlös hybris och hänsynslös exploatering av arma försvarslösa djurvarelser, avgrundsdjup kolonisering av naturen, ohygglig slavdrift och barbari, att göra pengar av djurs lidande, att offra dem på Mammons altare. Ja jag hittar inte nog starka ord för att uttrycka vad jag anser om djurparker, så vidriga är dom (man kan längta efter civilisationens kollaps av mindre skäl). Och civilisationen vill göra hela jorden till en enda djurpark som ska tjäna människans perversa behov. Allt vilt ska tämjas, alla skogar bli till trädåkrar som tjänar människan, och de få naturreservat som återstår ska också enbart tjäna människans rekreationsbehov, och ska ansas, "skötas" och vaktas som en djurpark (inte ens dessa får växa sig vilda). Inga människor får ta sin tillflykt till dem och förvildas i dem (boende i tipin och små hyddor), de ska vara naturgetton. Det har jag fått erfara på mitt eget skinn, då min indiankåta i Nackareservatet blev rivningshotat av myndigheterna sommaren 2007. Dom skrev i ett brev: antingen river du det eller så river vi det. Jag rev det själv, och byggde av de rivna delarna en liten kamouflerad hydda på ett annat ställe i skogen, den står kvar än idag, den har fått vara ifred, p.gr.a. kamoufleringen (den är täckt av torv med gräs växande på det) och det listiga läget i skymundan.

Kolonialismen har inte avskaffats

Det finns en utbredd myt i vårt samhälle som går ut på att man menar att kolonialismen är avskaffad, är ett överståndet stadium. Jag menar att detta är en farlig lögn som skyler över den barska verkligheten. Det var bara en form av kolonialism som upphörde på 1900-talet, den har levt vidare i andra former, i s.k. "nykolonialism", som går ut på att multinationella företag koloniserar tredje världen. Detta är en form av ekonomisk kolonialism, som ger sig ut för att vara okolonialistisk, som ger sig ut för att "hjälpa" tredje världen, höja deras levnadsstandard, skapa jobb för dom fattiga, men bakom dessa fina kulisser pyr förtrycket och kolonialismen (de fattiga är ofta tvungna att jobba för storföretagen, då dessa har förstört den natur som de förr livnärde sig på som självförsörjande urbefolkningar). Detta förtryck handlar mycket om "ojämnt utbyte" mellan den fattiga och rika delen av världen (som Alf Hornborg har påpekat), där de västerländska multinationella storföretagen gör pengar på att tredje världen och de fattiga säljer sin arbetskraft billigt, ja ofta lever under slavliknande förhållanden. Storföretagen gör alltså pengar på andras fattigdom! Det är så man kan spy! Detta är kolonialism om något. Detta liknar britternas bomullsindustrier på 1700- och 1800-talet, som levde på de brittiska koloniernas bomullsplantager, där slavar arbetade. Detta sätt att bli rik har inte upphört, nu arbetar slavarna istället i jättelika fabriker i Indien och Kina, som massproducerar billiga varor till den rika delen av världen. Fabriker ägda av de multinationella företagen, som byggt dem där för att de inte hade råd med inhemsk arbetskraft (den kunde man inte bli rik på, för arbetarna inom det egna landet krävde en värdig ersättning och drägliga arbetsförhållanden).
 
När jag ser en svensk bok som är tryckt i det fattiga Litauen i Baltikum (såsom Peter Halldorfs nya tidebönsbok för Bjärka Säbys kommunitet), då vet jag vad det handlar om; utnyttjandet av de fattiga och miljön för vår egen vinnings skull (såsom att själv bli rik och berömd). Nykolonialism. Men detta är inte hållbart i längden, man kan inte fortsätta bygga rikedom så länge som helst. Någonstans når man en gräns för resursuttaget, både vad billig arbetskraft och billiga resurser gäller. Och det kommer obönhörligt en "Day of reckoning" då man själv får börja betala priset för rikedomens tillväxt. Det sker när Peak Oil, oljetoppen är passerad, och civilisationen börjar äta av sitt eget fett. Om inte slavarna gör uppror innan dess, och kastar av sig nykolonialisternas ok, och börjar leva som de vilda ursprungsbefolkningarna, i det vilda, fritt, utan herrar, och självförsörjande (men jag tror inte detta kommer att ske).
 
Låt oss hoppas att "räkenskapsdagen" och oljetoppen kommer snart, så att vi får ett slut på kolonialismen, så  att vi inser vilket pris de fattiga har fått betala för vår rikedom, när vi själva måste börja betala räkningen, inte bara tredje världen ("domedagen" kommer ju som bekant först när de rika börjar lida, de fattigas lidande räknas inte, deras katastrof är ingen domedag). Oljetoppskollapsen skulle kunna bli en befrielse för de fattiga, så att de igen kunde leva som deras vilda förfäder, utan herrar och utan slaveri. Men först måste världen gå genom en "apokalyps", ett avslöjande av vad rikedomen leder till (såsom klimatförändringar) (apokalyps är det grekiska ordet för avslöjande), och det kanske upprättas en internationell domstol för mänskliga rättigheter och en internationell miljödomstol, där storföretagen blir avkrävda räkenskap för sitt handlande, så att utsugning av miljö och människor (som är en aspekt av miljön) får sitt rätta pris. Detta kan bli en del av den stora "räkenskapsdagen" som världen står inför, då människor och företag ska stå till ansvar för "ecocide" och nykolonialistisk slavdrift.

Något mer om världsparlament

Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala Universitet, argumenterar väl för ett världsparlament här, med miljöetiken i sikte.
 
Så långt jag vet, finns det två världsparlamentsrörelser, Världsfederalisterna och World Parliament. Dessa två är gräsrotsrörelser som vill antingen reformera FN till att bli ett världsparlament, eller ersätta FN med sig själv (jag är inte säker på detta).
 
Jag har tidigare skrivit positivt om instiftandet av ett världsparlament här.

Något om humanekologen Alf Hornborg och en av hans texter

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds Universitet, är en av mina gurun. Jag blev mycket påverkad av hans bok "Myten om maskinen" som kom ut 2010 på Daidalos, och är en av hörnstenarna i mitt tänkande nuförtiden. I den gjorde han upp med de föreställningar om tekniken och maskinen som är rådande. Han menade att västerlandet lider av teknikfetischism, precis på samma sätt som primitiva folkslag hade sina fetischer. Vi mystifierar maskinen och tror att den är ett ymnighetshorn, produktiv i sig själv, medan sanningen är att den bara är ett redskap för omfördelning av tid och rum från civilisationens periferier (tredje världen och västvärldens fattiga) till dess centrum (den rika delen av världen), så att det vi sparar av arbetskraft och resurser i den rika världen, det tas från den fattiga delen av världen. Detta ojämna utbyte mystifieras och skyls över av det rådande paradigmet, av nationalekonomer som inte kan tänka utanför de ramar som sattes upp av den klassiska nationalekonomin på 1700-talet.
 
Alf Hornborg är, som kulturantropolog, mycket insatt i ekologisk ekonomi, och även i ekologiska frågor överhuvudtaget. Han menar att utvecklingen är på väg käpprakt åt helvete, och att vi rentav koloniserar framtiden, använder den olja som framtidens människor skulle behöva till långt viktigare ting än att bygga motorvägar. Han hoppas rentav på en finanskollaps, för det skulle lätta bördan för våra efterkommande. Han förespråkar i denna youtubefilm medborgarlön och lokala valutor, som skulle förstärka den lokala ekonomin och göra oss mer oberoende av oljan.
 
Hornborgs nyaste bok "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015) är en vidareutveckling av "Myten om maskinen", och har följande viktiga text:
 
"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden. Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen". De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." (s. 285-286)
 
 
 

Några råd till såna som lider mycket

Om du någonsin får så stora fysiska lidanden att du hellre vill dö än att leva, kom ihåg att först prova smärtstillande mediciner, och om de inte hjälper, och du har det mycket tungt, kan du som sista utväg be om att bli försatt i konstgjord koma tills smärtorna lättar (läkarna kan sånt idag, det kallas palliativ sedering). Prova först dessa utvägar, och om de inte fungerar, (och det inte finns utsikter till att du kan bli bättre) kan du börja fundera på eutanasi, eller läkarassisterad självmord, genom att t.ex. åka till kliniken Dignitas i Schweitz, där läkarassisterat självmord är tillåtet (det är inte tillåtet i Sverige), och där utlänningar får komma och dö, om alla villkoren uppfylls. Det kostar visserligen 40 000 kronor, men man kan ta ett lån. 
 
Psykiska lidanden är svårare att komma åt, och det är orsaken till att dessa är de vanligaste dödsorsakerna vid självmord, som egentligen också bör benämnas eutanasi (vem har hittat på denna grymma beteckning - självmord?). Men det finns riktigt bra ångestdämpande mediciner och det finns fungerande mediciner mot depression (jag har vänner som äter dem). Prova dom innan du begår eutanasi! Och om du som yttersta, sista utväg, när allt hopp är ute, ändå vill begå eutanasi, så måste du komma ihåg att det inte är frågan om något mord (tyskan använder även "freitod", fridöd, istället för självmord). 

Att dö är som att somna

Varje kväll övar vi oss egentligen lite i att dö. För är det inte så att dö; att bara somna in och aldrig vakna mer? Skillnade mellan döden och den nattliga sömnen är nästan bara att från den senare vaknar vi igen. Annars liknar de på varann. Båda har mest drömlös sömn och lite drömmar. Dödens drömmar är "nära-döden-upplevelserna", livliga vakendrömmar som känns verkliga. Inte alla upplever dem när de är nära döden, säger forskarna.
 
Om döden bara är en drömlös sömn, då är den verkligen inte något att vara rädd för, för vem är rädd för varje natts drömlösa sömn, som upptar största delen av sömnen? Den är något helt naturligt, en del av livet, något mycket vanligt och bekant, och den förknippas inte med lidande eller besvär överhuvudtaget. Låt oss trösta oss med detta när vi själva en gång ska dö. Det är tragiskt att dö, det håller jag med om, men det är också tröstefullt, särskilt för den som upplever döden när den äntligen kommer och gör slut på allt lidande. Döden gör ont i de efterlevandes ego, men om de anstränger sig att leva sig in i den dödes situation, där han vilar bortom varje lidande, trygg för alla faror, ja då kanske gråter vi mer över oss själva och de levande än över den döde, och kan glädjas över att den döde nu vilar i trygghet.

Dikt om djurparker av Uno Lagerwall

"O se björn på skansen!
Är instängd och beskådas
av människor hela dagarna.
O människa hur skulle det kännas
att vara instängd
och beskådas av björnar hela dagarna?"
 
(Uno Lagerwall)
 
 

Luffarbrev nr. 6: Vi är tillbaka i Vimmerby

Hej!
Nu är jag och Titti tillbaka i Vimmerby, på vår långa vandring från Stockholm till Skåne och tillbaka. Resan tillbaka har gått bra, Titti har bara haft lite ont i höften, men det gick över på några dagar. Vi trodde det var en nedsliten klack som var orsaken. Hon har nu fått nya skor av Desiré, en äldre kvinna som stannade sin bil vid vägen och tog oss med till sitt hem i Rottne, där vi fick god mat och logi. Vi hade mycket djupa och spännande samtal med henne. Sådan gästfrihet som hon visade oss har inte varit ovanlig på vår resa. 
 
Igår och idag har det regnat mycket, och vi hade turen att få skjuts 15 km till Vimmerby centrum, när vi gick på en lite större väg, som var mycket obehaglig att gå på p.gr.a. de bilmonster (läs långtradare) som befolkade vägen. Så vi får skjuts en sällan gång ibland, men det är inte mer än drygt en mil eller så. 
 
Vi går mest småvägar på vår vandring, för att slippa bilmonstren, ja slippa hela den fruktansvärda biltrafiken på de större vägarna. Detta har gjort att vägen till Skåne och tillbaka blir längre än vi trodde.
 
När vi var i Korsberga i Småland på väg mot Skåne, blev vi inviterade hem till en lite äldre dansk konstnär vid namn Lennart Möller, som tyckte vi såg intressanta ut. Vi fick tillfälle att besöka honom först på hemresan. Han bodde ensam i ett stort, gammalt hus på landet, i Södra Solberga i Småland. Han var en övervintrad hippie som rökte cannabis (och var kedjerökare på tobak), och som hade bott i Christiania, hippiestadsdelen i Köpenhamn, i sin ungdom. Han var väldigt originell, och pratade nästan hela tiden. Han hade en massa underliga historier att berätta, intressanta var de också. Vi pratade mest på engelska, för Tittis skull, ett språk han bemästrade väl, men han gled nästan hela tiden över i danska, så vi fick påminna honom gång på gång att han skulle prata engelska. Han var väldigt inne på flummiga grejer som parapsykologi, New Age, aliens och andar. Vi fick sova över hos honom en natt, och han körde oss nästa dag till Korsberga. Hans hus var full av konst och konstföremål, särskilt var det mycket collage, både bildcollage och ordkollage av tidningstexter. Han var väldigt kreativ. 
 
 
(bildtext: Lennart Möller. Bild av Titti Spaltro)
 
När vi var i Järnforsen i Småland på väg mot Skåne blev vi tipsade om en gammal 91-årig man som hette Birger Magnusson, som hade, för tio år sedan, gett ut två böcker om luffare. Vi besökte honom på vägen tillbaka till Stockholm i hans hus, där han ännu levde med sin fru (han var ännu ganska klar i huvudet, bara lite senil). Vi frågade ut honom om luffarna i gamla dagar, och fick i gåva hans två böcker "Luffare. Original och Luffarkåkar", samt "Trådarbetande luffare", utgivna 2006, sålda i 6500 ex. De påminner en del om Åke Mobergs kända böcker "De ovanliga" del 1 och 2. Birger berättade att luffarlivet hade dött ut 30-40 år sedan p.gr.a goda ekonomiska tider, och att det måste till en ekonomisk kris för att luffarlivet skulle komma tillbaka (jag tror att det också beror på att höladorna har försvunnit, luffarnas favoritsovplatser, och att det är svårt att hjälpa till på gårdarna nuförtiden, det som luffarna gjorde i gamla tider som betalning för kost och logi). Jag frågade om luffarna var smutsiga; nej sa han, dom tvättade sig nog, men hustrun var av annan åsikt. Jag frågade också vad luffarna gjorde när det var 30 grader kallt, var sov dom då? Birger svarade att dom sov i lador även då, och att kornas kroppsvärme gjorde att det inte blev så kallt. 
   Birger hade intervjuat en mängd luffare och andra personer som hyst, känt eller träffat luffare och andra originella personer. Hans två böcker bygger på dessa intervjuer. 
 
 
 (bildtext: Birger Magnusson tillsammans med sina böcker. Bild av Titti Spaltro)
 

Var blev ni av ljuva drömmar, sjungen av Monica Zetterlund

Monica Zetterlund sjunger sången
 
Var blev ni av ljuva drömmar?
Text: Tage Danielsson
 
 
Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn
Om du har en dollar får du rum i hennes famn
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
- så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?
Fascismens korpraler? Jo,dom sitter där dom satt

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
- ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på - trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det är tungt att gå tillbaka på sina vägar

Det är tungt att gå tillbaka på sina vägar när man gått fel (det har jag märkt under vår vandring), det är väl därför samhället inte gör det. Vi skulle nog aldrig ha lämnat det nomadiska samlar- och jägarstadiet på stenåldern och blivit bofasta jordbrukare. Ja, jag t.o.m. undrar om det var rätt av oss att lämna djungelns paradis och börja jaga överhuvudtaget, ja om inte en degeneration redan började där, när vi uppfann elden och jaktredskap, när vi satte oss över aporna med våra jaktfärdigheter.
 
Vi gjorde nog fel när vi lämnade vårt paradishem i djungeln, vår Edens lustgård. Men vem vill gå tillbaka till apornas livsstil? Inte många i vår civilisation tror jag. Det är för tungt, för obekvämt. Istället tar vi hela tiden steg som försäkrar oss om att en sådan omvändelse inte längre är möjlig. Steg som försäkrar oss om en kollaps, i klimatförändringarnas spår.

Kollapsen kryper närmare och närmare - de fattiga drabbas först och märker den först

Jag tror att civilisationens kollaps kryper bara närmare och närmare för var dag som går. Det går bara så långsamt att vi inte märker det. Vi hinner vänja oss vid att det har blivit värre. Finanskrisen har blivit det nya normala, vi har vant oss vid kollapsen i Grekland t.ex. (där de är så desperata att de bränner sina sista träd) För de flesta, som inte har en helhetsbild, var finanskrisen 2008 en anomali, en olyckshändelse, som inte behöver upprepas om vi bara sköter oss och pumpar räddningspaket in i systemet, den ses inte som ett inre systemfel av djupare slag. Det de inte tänker på, är att allt har blivit värre än det var strax innan finanskrisen. USA:s statsskulder har ökat med många biljoner *, 1,1 biljon per år, och är nu uppe i 19,4 biljoner. (det är en så ohygglig summa att det är svårt att föreställa sig den) USA skjuter upp kollapsen genom att ta nya lån, och de flesta övriga länder tar efter USA:s exempel. Detta är ungefär lika smart som att försöka hindra en bubbla från att brista genom att blåsa upp den ännu mer. Och världsekonomin är verkligen som en enda stor bubbla. Vi skjuter upp kollapsen genom att använda upp våra efterkommandes resurser, genom att kolonisera framtiden, eftersom vi redan har använt vår rimliga, hållbara ranson. Således säkerställer vi kollapsen och vår egen undergång, för vi kan inte stjäla våra barnbarnsbarns resurser och samtidigt låta dem får ett drägligt liv. Dom kommer att dyka upp i en ruinerad värld, ruinerad av nykolonialism och girighet. Kollapsen kommer att vara ett faktum för dem. Och klimatet kommer att göra sitt för att detta ska ske, för det kommer att vara mycket varmare p.gr.a. våra utsläpp.
 
Det verkar som om civilisationen försöker vinna över entropilagen, när den intalar sig att vi kan köra på som förr som om resurserna skulle vara eviga, samtidigt som våra efterkommande kommer att klara sig bra. Men överkonsumtion har ett dyrt pris (allt har sitt pris), och detta pris ska någon betala. Jag hoppas kollapsen kommer snart, så att det är de skyldiga som får betala priset, inte våra oskyldiga efterkommande (fast några av dom redan lever ibland oss), och jag hoppas att oljetoppskollapsen kommer långt före klimatförändringskollapsen, så att klimatet inte tar så stor skada. Jag hoppas att oljereservernas volym är för högt uppskattad (vilket detta antyder), så att vi inte kan spy ut så mycket utsläpp som vi skulle vilja.
 
Även om alla kommer att drabbas av kollapsen till sist, är det de fattigaste som märker det först, och drabbas av det först. För de fattiga i Grekland och Venezuela är kollapsen redan en verklighet.
 
Empty shelves in a Venezuelan supermarket. By The Photographer - Own work, CC0
(bildtext: En hylla i en butik i Venezuela)
 
Som hemlös tror jag att jag kommer att vara bland dom första som märker att kollapsen har nått Sverige. Butikerna kommer att stänga inne sina sopor (vilket i stor grad redan har skett), det kommer att bli allt svårare och svårare att hitta matrester på restaurangerna (detta har ännu inte skett) eftersom maten kommer att värderas långt högre när kollapsen är en verklighet för oss. Mängden tiggare på gatan kommer att mångfaldigas (vilket redan har skett), och de rika kommer att mer och mer säkra sina tillgångar (vilket redan sker), och allt kommer därför att privatiseras mer och mer (vilket redan sker i förvandlandet av hyresrätter till bostadsrätter), och välfärdssamhället kommer att monteras ner bit för bit (vilket redan är på gång). Ett tecken på det sistnämnda är att stödet till hemlösa hela tiden kommer att minska (vilket redan har skett i en liten grad då de hemlösas viktigaste plats i Stockholm centrum; Ny Gemenskap, tvingades flytta till utkanten av Stockholm), och det är de hemlösa som antagligen märker kollapsen först, för dessa är lättast att glömma bort när man ska strida om de sista resurserna. Men rättvisa kommer att skipas till sist, för jag är säker på att kollapsen en dag når de rika. Kruxet är bara att kollapsen inte riktigt "räknas" så länge den inte drabbar de rika. De fattiga betyder nämligen knappt någonting för de rika, de är bara en opersonlig massa av slavar som ska göda deras rikedomar. Vi i Sverige tror kanske inte att det är så vi ser på de fattiga i tredje världen, men i praktiken, i våra handlingar, är det denna syn som de flesta förkroppsligar. Jag avskyr rikedom p.gr.a. detta, p.gr.a. vad det gör med en människa, låt mig få vara hemlös och fattig som rådjuren och älgarna, låt mig få lida och dö med dom fattiga och hemlösa, dom är mitt folk!
 
 
* en biljon dollar är den svenska motsvarigheten till engelskans "one trillion dollars"

Julian Rose om koncentrationsläger för djur

"Om vi medvetet deltar i att använda vår konsumentmakt till att stödja koncentrationsläger för djur, dödar vi i sista hand både djuret och det mänskliga i oss själva"
 
(Julian Rose i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Julian Rose om "framsteget"

"Även om ord som "framsteg" glättigt används om de stapplande stegen framåt hos ett till största delen teknikfixerat samhälle, är det - efter prövning - ofta ett djupt vilseledande koncept. "Framsteg" som går hand i hand med eller är beroende av missbruket och överutnyttjandet av oersättliga naturresurser - inklusive människors liv - kan inte ses på annat sätt än som ett regelrätt bedrägeri. En förvrängning av språket för att frammana en känsla av förbättring, medan i verkligheten saker och ting hela tiden blir sämre."
 
(Julian Rose i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Jag har gjort en hemsida: Omvändelse till verkligheten

Jag har gjort en liten hemsida (i bloggformat), där jag har samlat mina viktigaste texter och bloggar, och där jag även har samlat artiklar och filmer om mig. Hemsidan heter "Omvändelse till verkligheten", och det tycker jag beskriver bra vad mina två bloggar, "För naturens skull" och "Varför jag inte tror på Gud", handlar om.
 
Jag fick idén till min hemsida genom en dröm på natten. Är det inte underligt att drömmar kan fungera så?

Dikten "Daggmasken" av Harry Martinson

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.


Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

(Harry Martinson)

Vi behöver omvända oss till verkligheten.

Vi behöver omvända oss till verkligheten. Allt för länge har religion och civilisation lett oss, istället för Naturen, Verkligheten. Det är Naturen som är Verkligheten, inte civilisationen, inte kulturen (ungefär på samma sätt som konsten inte är verkligheten). Skall vi vara trogna Verkligheten, måste vi tillbaka till Naturen, tillbaka till djurriket, som är vad djurismen handlar om. Jag har fått nog av psykos och cancerlik tillväxt, som är det civilisationen handlar om. Den har inte sinne för verklighet och Liv, därför fortsätter den med sitt omnicidala projekt, ignorerande varningar som klimatförändringar och oljetopp.
 
 

Jag skulle vilja bli en västerländsk sadhu

Min dröm är att bli en västerländsk, sekulariserad, ateistisk sadhu. En sadhu är ett vanligt indiskt fenomen, sadhuna är Indiens "heliga män", de är hemlösa, tiggare, barfota luffare, egendomslösa, eremiter och asketer. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien. Dom är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuanadrycken, är gratis för dom. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser. Jag själv vill gärna få rastahår, men då måste det ske på naturlig väg, att håret får tova sig av sig själv.
Picture
(bildtext: en indisk sadhu med rastahår)
 
Den indiska sadhu som inspirerat mig mest, är Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), en indisk "kristen sadhu" som visade prov på stort mod och radikal försakelse på sina långa missionsvandringar i Indien, Kashmir, Pakistan och Tibet. Han kallades "aposteln med de blödande fötterna p.gr.a. att han blödde på fötterna av sina långa vandringar. Han försvann spårlöst under en av hans långa vandringar i Tibet 1929, och har aldrig hittats sen dess. Sundar Singh älskade Franciskus, och hade samma kärlek till fattigdomen som han. Han ägde inget annat än en sadhu-saffranskåpa och ett nya testamente på Urdu. Under sin korta tid som bofast blev han visserligen miljonär, men lämnade allt igen genom att bege sig ut på sin sista kända vandring i Tibet 1929, då han försvann för gott.
 
(Bildtext: Sadhu Sundar Singh tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, under sin vistelse i Sverige)
 
Jag har bara ett problem med sadhulivet; jag har en flickvän, och vill inte lämna henne. Kan man ha en flickvän som sadhu? Det är den enda aspekten av sadhulivet där jag inte följer normen. Annars lever jag som sadhuna i Indien, ett (nästan) egendomslöst, hemlöst liv, med många vandringar, och går barfota så ofta jag kan. Jag menar att en sadhu kan ha en flickvän om han bara inte lämnar sadhulivet för flickvännens skull, inte får barn och vägrar äktenskap. Jag har lyckats med detta i min relation till flickvännen Titti, som fullt ut stödjer mitt sadhuliv. Jag bor i en liten självbyggd hydda i skogen, lite som många sadhun i Indien bor i grottor i skogen och bergen.
 
Liksom Verkligheten är gudomlig för Indiens sadhun (de är oftast panteister, deras högste gud Brahman är identisk med hela kosmos), är den helig för mig, därav min munkorden "Den Heliga Naturens Orden", som är en personlig orden för mig själv, ingen sekt, fast Titti och Skogs-David är med i den också. Min gud är Naturen, Moder Jord, och det är för hennes skull jag försakar den västerländska livsstil som är på väg att ta kål på planeten i och med dess resultat - klimatförändringarna.
 
 Men en av de saker där jag inte vill ta efter sadhuna i Indien, är i användandet av marijuana. Jag har tillräckligt av psykoser redan. En annan är det stränga celibatet. Ingen tjänar på det. Jag vill inte hellre ha något med religion att skaffa. Men skulle man inte kunna vara en sekulariserad sadhu?
 
Vi har allt för få sadhun (nästan ingen) i Västerlandet, vilket säger något om den konsumism och den materialism som råder i västvärlden, ett brott mot mänskligheten och vår planet. Det närmaste vi kommer sadhun i västerlandet är våra hemlösa, men de är det ofta ofrivilligt, inte såsom sadhuna, som är frivilligt hemlösa (själv är jag frivilligt hemlös). Våra hemlösa tar ofta emot lägenhet om de får det, de har inte hemlösheten som helig kallelse, såsom jag har det.
 
Måtte det skapas en västerländsk sadhu-väckelse, där skaror av människor lämnar civilisationen och bosätter sig i tipin i skogarna, eller upplivar vår egen gamla sadhu-tradition - luffarna, som sorgligt nog aldrig har haft status som heliga män, undantaget "vandrarprästen" David Petander (1875-1914), vars släktning Einar Petander är min nära vän. Är inte tiden mogen för en sadhuväckelse i Norden? När vi ser planeten insjukna i feber mitt framför våra ögon? Om inte det är nog för att alstra fram en sadhuväckelse, vet jag inte vad som kan få liv i västvärldens zombierobotar, konsumerande arbetsrobotar.
 
Sadhulivet är något av den mest ekologiska livsstil som tänkas kan, därför borde det upplivas i takt med att samhället upplever sin miljöväckelse och klimatväckelse.
 
Franciskus av Assisi tror jag är Västerlandets mest kända "sadhu", och sadhuna i Indien skulle ha känt igen sadhuidealet i hans förkastande av all rikedom och egendom. Franciskus gav också upphov till en "sadhuväckelse" på sin tid. Han är vårt mest ekologiska helgon, och är inte utan skäl utnämnd till djurens och miljöns skyddshelgon. Han är nog vårt mest älskade helgon idag, kanske just därför.
 
Sadhuna liknar även på de heliga dårarna (dårar i Kristus) i Ryssland som vandrade där förr i tiden. De var hemlösa, vandrande tiggare och luffare, smutsiga, klädda i trasor, barfota både sommar och vinter, som ställde till med underliga scener och spektakel för att få folk att omvända sig och göra bot. De hade hög status bland folket, de ansågs som heliga. De tog på sig en roll av att vara dårar, fast dom inte var sinnessjuka på riktigt. Det fick till följd att man inte riktigt visse om en människa var helig dåre eller riktig dåre, så man behandlade alla dårar väl. Så borde det vara i västerlandet också. 
 
Den här sången av Karunesh är kär för mig, eftersom den får mig att tänka på Sadhu Sundar Singh, som föddes i Punjab.

.

Det bästa i livet sker i misstag.

Något om fanatism

Är det inte underligt att man gärna får vara fanatisk för mänskliga rättigheter, fanatiskt trogen sitt fosterland i krig, fanatisk i sportutövning osv., men så snart man är fanatisk i ekologi, fanatiskt trogen naturen/Moder Jord, så stämplas man som "fanatiker", "extremist" och liknande? Är inte fanatism något gott om det riktas på något gott? Kan man vara för fanatisk t.ex. i kampen mot orättvisor, lidande, sjukdomar, rasism och brott mot mänskliga rättigheter? Jag tror inte det. Vi måste ge allt i den kampen. Och vi måste ge allt i kampen för planetens hälsa, även om vi blir stämplade som fanatiker och extremister. Fanatism och extremism kan faktiskt vara välbehövligt ibland, när allt står på spel, såsom det gör idag med klimatet. Däremot är mycket av den fanatism som faktiskt finns i samhället, fördärvlig fanatism, trots att det ofta inte räknas som fanatism, såsom fotbollshuliganism, fanatism inom idrottsutövande, teknologifanatism, krigsfanatism, jaktfanatism, fanatism för bilar och motorer, spelfanatism (däribland datorspelsfanatism), rikedomsfanatism, kändisskapsfanatism, filmfanatism, drog- och alkoholsfanatism, sex- och porrfanatism, religiös fanatism och byggfanatism (som i New York och Dubai).

Varför Jesus har blivit så populär. Och varför jag älskar honom fortfarande.

Jag har en teori om varför Jesus har blivit så populär i världen. Är det inte för att han är den arketypiska anarkistiske rebellen? Han väcker liv i vår inre anarkistiska rebell på samma sätt som Emil i Lönneberga, Tarzan, Robin Hood, Tom Sawyer o. a. 
Även om jag har tappat den religiösa tron på Jesus, har jag fortfarande stor respekt för honom som mytisk gestalt. Ja, ja älskar denne mytiske gestalt. Vem kan inte känna medkänsla med en som gör uppror mot fariseismen och den rådande förtryckande ordningen tills han blir avrättad på ett kors, torterad till döds? En man som vill återupprätta "Guds rike", paradiset, Edens lustgård, på jorden? Tillbaka till naturen? Jag tror det. 
 
Det var Jesus som fick mig att komma på djurismen. Jag trodde först att Jesus förespråkade djurismen, fann djurism både här och där i evangelierna. Jag trodde t.o.m. att Jesu uppståndelse var hans förvandling till en djurisk, vild varelse. Och att jag hade uppstått på samma sätt som Jesus. Djurismen har sina rötter i kristendomen precis som kemin har sina rötter i alkemin. Jag tror inte längre så mycket på att Jesus förespråkade djurism, kanske bara lite grann (han var bl.a. luffare och hemlös!), men jag tror nu att jag läste in min filosofi i bibeln i stor utsträckning. Det mest djuriska hos Jesus var hans ord i Bergspredikan, Matteus evangelium 6 kapitel om att:
 

24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon .


25 Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv,
vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.
Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar
inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni
värda mycket mer än de?

27 Vem av er kan med sitt bekymmer
lägga en enda aln till sin livslängd?


28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor,
 hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
 
29 Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som 
en av dem.

30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag
står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer
ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!


31 Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller:
Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?

32 Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver
allt detta.

33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska
ni få allt det andra också.

34 Bekymra er alltså inte för morgondagen,
 för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


 

Det enda jag inte gillar i den här texten är "Ären I icke mycket mer än de", 
jag är för jämlikhet mellan människor och djur. Annars tycker jag mycket om texten, som handlar precis 
om det som djurismen handlar om; att efterlikna djurens och växternas livsstil. 

 

Jag känner andra ateister som har uttryckt beundran för Jesus. Richard Dawkins t.ex., i hans bok "Illusionen om Gud". Där berättar han att i moralisk hänseende var Jesus ett jättekliv framåt i jämförelse med gamla testamentets gud. Och han berättar att han gillar skyltar (eller var det t-shirts) med "ateists for Jesus" på. 
 
Det finns även anarkister som har blivit mycket inspirerade av Jesus och bergspredikan. Jacques Ellul och Leo Tolstoj är viktiga kristna anarkister som har inspirerats av Jesus. Mer om Tolstojs anarkopacifism i ett eventuellt senare inlägg. Båda dessa anarkister har starka anarkoprimitivistiska drag. 

Brave new world

"The perfect dictatorship would have the appearance of democracy, a prison without walls in which the prisoners would not dream of escape. A system of slavery where, through consumption and entertainment, slaves would love their servitude." ​(Aldous Huxley)

Julian Rose om mental sjukdom

"Det förlopp som i våra dagar ofta kallas för "mental sjukdom", kan vid närmare undersökning, många gånger visa sig vara en del av en nödvändig förändringsprocess. En process som måste genomgås för att individen ska nå djupare nivåer av självinsikt och medvetenhet om andra. När samhället självt fungerar på gränsen till klinisk galenskap, kan det man kallar för "mental sjukdom" vara en reaktion på detta mer omfattande sjukdomstillstånd - och slutligen visa sig vara vägen till bättring. En process av rening och bortbrännande (eller upplösande) av mentala blockeringar, för att lyfta fram de positiva känslor som ligger dolda därunder.
 
Det är bekvämt för ledare i ett döende, materialistiskt likriktat samhälle att benämna ett sådant uppvaknande som "en sjukdom"; men detta är bara ett sätt att kamouflera det faktum att den verkliga sjukdomen ligger inbäddad i en orubblig tilltro till de utslitna dogmerna hos ett starkt försvagat samhälle."
 
(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Julian Rose om hur regeringen göder de rika

"Regeringens användning av våra beskattade inkomster och vårt kapital går i allmänhet inte till lätt identifierbara sociala projekt till förmån för de mest behövande, utan till storstilade upplägg, som först och främst är ägnade att generera ändå större beskattningsbara inkomster från företagsvinster, något som uppmuntrar processen att ytterligare fylla på redan välfyllda fickor."
 
(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Kritik av äldreomsorgen

"Att förvisa äldre personer till en "bäst-före-datum"-dumpningsplats i speciella institutioner, skilda från samhällets dagliga växelverkan, utan att kunna delta i det vanliga livet, är ett fruktansvärt slöseri med livserfarenhet. Utom i fall där viss specialistvård behövs, innebär det en repetition av hur vi behandlar planeten i stort. "
 
(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)
 
Den nutida äldreomsorgen behandlar äldre människor som avfall att dumpa på en avfallshög, äldreboenden, på samma sätt som vi dumpar bajs och kiss som avfall (jag menar inte jämföra åldringar med kiss och bajs, men ni förstår poängen!) istället för att kompostera det och använda det som gödsel. Ja, på samma sätt som vi behandlar hela naturen som blotta resurser som för det mesta blir till avfall som dumpas på soptippar. Naturen förvandlas till avfall i människans händer. Det är något ohyggligt groteskt. Inte konstigt därför att människan behandlar sina äldre på det sättet.
   Ingenting i Naturen är avfall för henne. Naturen tar hand om allt som dör så att det blir nyttigt, till näring för nytt liv. Naturen är biofil, medan civilisationen är nekrofil.
 
Äldre människor tror jag känner ett stort behov av att få vara med i livet, att inte bli åsidosatt bort från människornas vardag. I gamla dagars storfamiljer var åldringarna viktiga barnpassare, de fick följa livets fortsättning på nära håll, hur livet skulle fortsätta efter att de somnade in. Åldringarna i gamla dagar fick ju vara med mitt i människornas vardag, de blev inte förpassade till åldringshem så snart de blev för gamla, nej, deras släktningar och barn och barnbarn tog hand om dem. Så borde det vara idag också, jag gillar inte åldringshem, de baserar sig på ghettotänkande, och gör att åldringarna dör i förtid, de känner inte sig nyttiga på åldringshemmen, de känner sig bara till börda för samhället. Skulle de få passa sina barnbarnsbarn skulle de känna sig mycket mer nyttiga, och skulle känna livet flöda runt sig. Åldringshemmen är sterila platser i jämförelse. 
 
 

Ett förslag till en ekologisk syn på konst

Världens katedraler borde aldrig ha byggts. De byggdes ofta medan andra svalt. De som byggde dem borde istället ha gjort något nyttigt, som att lindra den tunga börda som låg på bönderna för att producera vårt basbehov mat, ja, som att lindra världssvälten. Katedralerna är helt onyttiga och totalt meningslösa byggnader, byggda till en guds ära som inte ens finns. Ett ohyggligt slöseri med arbetskraft och resurser. 
 
Jag menar att konsten (jag använder här begreppet i vid bemärkelse, innehållande litteratur, bildkonst, film, musik osv.) är en sådan katedral. Man har skapat gigantisk konst medan andra inte ens hade mat. En konst som huvudsakligen har gynnat de rikas intressen. Liksom de riktiga katedralerna är konstens ursprung att finna i religionen och mytologin, och detta är inbyggt i själva konstens väsen, som är att skapa en pseudoverklighet som har lite eller ingenting att göra med den objektiva verkligheten. Konst är objektiverad subjektiv verklighet, en objektivering av den verklighet som bara finns i vår fantasi. Liksom fabrikerna omvandlar naturen till pengar, omvandlar konstindustrin verkligheten till objektiverad fantasi, pseudoverklighet, i dess ställe. Allt ska bli till ord och bild, till symboler och avbildningar. Inget lämnas i fred, till att bara vara det det är. Allt ska malas sönder i konstindustrins gigantiska kvar, så att civilisationen, en fantasiskapelse, en pseudoverklighet i sig, ska få näring. Utan konst skulle civilisationen dö ut, för den lever av ord och bild.
 
Facebook och språkmaterialismen är konstens slutstatio; den yttersta ytligheten. Vår tids dekadenta konst är inte ett avhopp från konstens väsen, det är det konsten ytterst strävar till, konstens slutmål. Konsten är en slags cancer, den känner inga gränser, utan ska omvandla all verklighet till likhet med sig, till pseudoverklighet. Konsten är en slags lögn, den finns till för att försköna verkligheten och civilisationen för att vi ska stå ut med den senare och måla över den förra. Konsten gör att vi inte gör uppror mot civilisationen och kastar av oss dess ok, detta p.gr.a. romantiseringen av densamma. Vi sviker i själva verket varann när vi förskönar och romantiserar något, vi kommer då att uppträda som dårar i psykos, utan verklighetssinne, ungefär som våra politiker idag. Och verkligen är konsten också en slags psykos, och det har ofta sagts att gränsen mellan konst och galenskap är tunn. 
 
Den konst som verkligen har något viktigt att säga försvinner i ett psykotiskt larm av mytologi, religion, subjektivism och verklighetsfrånvänd fantasi. Och denna viktiga konst är så bra för att den sviker konstens väsen. Den lyckas på något sätt peka bort fron konsten och mot den objektiva verkligheten, bort från civilisationen och mot naturen. Lyckas peka på vägen tillbaka till naturen. Och detta är så ytterst sällsynt att jag skulle vilja påstå att det sker nästan omedvetet, nästan i misstag. Ofta är det så att desto mer självmedveten och karriärlysten en konstnär är, desto mindre lyckas han med detta. Man hittar denna "antikonst" inte sällan hos helt okända konstnärer, obildade och omedvetna om det dom gör. Och de gör detta ofta bara en sällan gång, i misstag. Det kan också ske i misstag hos kända konstnärer, men de är mer fjättrade av sin bildning, som tar bort deras oskuld, renheten i deras konst, det lätta, det otvungna. Leken är antikonstens käraste vän, och detta gör att dom som leker fram sin konst har större chans att skapa antikonst än proffs som arbetar för pengar. Leken kan nämligen vara en länk tillbaka till djurriket i sig, djur arbetar nämligen inte, de leker. Därför kan leken visa på vägen tillbaka till naturen, tillbaka till den objektiva verkligheten.
 
Det är inget ont med fantasi och subjektiv verklighet, faran är bara när denna verklighet objektiveras för mycket, och börjar leva ett eget canceraktigt liv. Civilisationen är en sådan canceraktig objektiverad subjektiv verklighet, civilisationen är en produkt av konsten. Vi ska inte skapa ut, utan "skapa in" våra fantasier, behålla dom som blotta fantasier, utan att de blandas med den objektiva verkligheten och börjar skapa pseudoverklighet och lögnfasader. 
 
Men vi kan alltså med konstens medel gå emot konsten och skapa antikonst i misstag, när vi minst anar det, och det är dessa få konstverk, dikter och böcker som fortfarande får mig att leta efter konstnärligt guld. 
 
Inga djur sysslar egentligen med konst. De är det de är, äkta, rena och ärliga, och de förskönar inte verkligheten, utan är själva verklighet helt och hållet, och skapar verklig verklighet. Det var när det symboliska tänkandet uppstod, som vi började skapa konst i grottmålningar. Ungefär vid samma tid uppstod religionen, och konsten är, menar jag, en slags religion, släktning till religionen. Sekulariseringsprocessen bör ta detta i beaktande, menar jag. Ateism mynnar således ut i avståndstagande inte bara från religionen, utan även konsten, ja själva civilisationen, som bygger på religion, mytologi, fantasi och konst, dvs. objektiverad subjektiv verklighet. Denna subjektiva verklighet har nu objektiverats i en sådan canceraktig grad att den hotar själva planetens överlevnad, hotar att tillintetgöra den objektiva jordiska verklighet som kallas planetens biosfär. I själva verket är detta konstens slutmål, att dräpa den objektiva verkligheten och ersäta den med subjektiva fantasier som objektiverats. Vi måste, för att kunna överleva, avveckla konstindustrin bit för bit, ja avveckla hela civilisationen bit för bit. 
 
Jag menar inte med detta att vi ska undertrycka vår kreativitet, bara vi får sinnet för verkligheten tillbaka istället för ett förfallet estetsinne, vi kan liksom myrorna och bina skapa, men detta skapande måste vara lojalt mot naturen, Moder Jord. Vårt skapande måste vara själv en väg tillbaka till naturen, till harmoni med naturen. Mänsklighetens vackraste skapelser är kanske ändå inte Mona Lisa och Louvrens målningar, utan tipibyar och skogsträdgårdar fulla av fruktträd, nötträd och bärbuskar. Och konstens kanske viktigaste skapelser är sådana som avslöjar civilisationens ruttenhet, såsom bilder och reportage om de fattigas situation i tredje världen, regnskogsskövling, oljesanden i Kanada och läget för minkar i minkfabriker, skapelser som får oss att vakna och liksom Jake Sully i filmen Avatar byta sida i civilisationens krig mot de fattiga, naturen och det vilda. 
 
Summa summarum: vi måste ta med skönheten i det ekologiska paradigmet, och söka efter ekologisk skönhet.

Luffarbrev nr. 5: Holma skogsträdgård och Ekobyn Moder Jord

Den 28.7. besökte jag och min flickvänTitti Holma skogsträdgård i Höör, Skåne. Det var en fantastisk upplevelse, äntligen fick jag en efterlängtad bekräftelse på att skogsträdgårdar inte är en ouppnåelig hippiedröm, men faktiskt finns till och fungerar i praktiken! Skogsträdgården, som kanske var 70 x 30 meter stor, var en demonstrationsträdgård som började byggas 2004 av bl.a. Esbjörn Wandt, Holma folkhögskola och föreningen Skogsträdgårdens vänner, på initiativ av, och med pengar från Jordbruksverket. Den är nu öppen för allmänheten, vem som helst kan gå in i den och kalasa på dess frukter, nötter och bär. Jag åt själv en hel del bär och ett äpple. Dom hade ganska många äppelträd, dom hade päronträd, plommonträd, nötträd, hallon, jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, vita vinbär, krusbär, smultron, druvor och mycket annat som jag inte kunde namnet på.
 
Skogsträdgården hade en tipi (indiankåta) i ena änden, något som avslöjade hippieanden i projektet - längtan efter vårt ursprung, efter de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Den hade också en damm, något som är gynnsamt för mikroklimatet.
 
 
(bildext: jag i tipins öppning, Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
 
En skogsträdgård är som en ätlig skog, man försöker efterlikna skogens och naturens ekosystem med den skillnaden att man får skogsträdgården att tillgodose ens behov. Man får mycket mat - 2-20 gånger mer än monokulturella odlingar, detta för att man odlar i flera skikt, träd högst uppe, sedan nötträd, sedan bärbuskar, sedan perenna växter och örter längst ner. 
 
Skogsträdgården var något av det vackraste jag  sett i mitt liv. Sånt här borde de flesta syssla med, då skulle jorden förvandlas till ett paradis, en Edens lustgård för både människor och djur. Och då skulle planeten också ges en chans att läka, för träd binder koldioxid, och det skulle vara bra för klimatet. Jordens yta gillar inte att vara monokulturella odlingsmarker, den vill alltid bli skog igen. Skogsträdgårdsanläggning är att uppfylla naturens önskemål, så att människan samtidigt gynnas.
 
Jag tror Holma Skogsträdgård är nästan ensam i sitt slag. Det finns visserligen en skogsträdgård vid Stockholms universitet, och en annan på en gård lite längre ner i Sverige, annars tror jag de tre är ensamma om detta i Sverige. Det är synd, så här bra grejor borde få mera uppmuntring och pengar. Men går man med i föreningen "Skogsträdgårdens vänner", så kan man stödja bildandet av nya skogsträdgårdar.
 
 
(bildtext: jag mitt i Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
 
 
 (bildtext: Jag festar loss på äpplen i Edens lustgård. Bild av Titti Spaltro)
 
 
Ekobyn Moder Jord
 
Den 29.7. besökte jag och Titti ekobyn Moder Jord nära Tollarp i Skåne. Det var en positiv överraskning för oss båda, det var en riktig hippie-ekoby där stämningen från 60- och 70-talet ännu ekade. Ekobyn grundades 1973 av musikartisten Chris Geiger i hans ungdom, samt ett gäng andra unga, som köpte en billig gård ute på landet. Det var Chris som visade oss runt i ekobyn. De hade en gammal kvarn, där de hade tillverkat ett 30-tal produkter förr i tiden, numera begränsades tillverkningen till två produkter; sesampasta och jordnötssmör. Förr i tiden tillverkade de både mjöl, müssli och vällinggryn för barn (alla från egna odligar) mm. En turbin i en damm drev kvarnen, och den försörjer också hela ekobyn med ström. Det här året är dock det sista året dom får använda turbinen, ty myndigheterna vill riva dammen, som får sitt vatten ur en av de artrikaste åarna i Sverige.
 
Det bor ett tiotal personer bofast i ekobyn, sen kommer och går många. Två bor i varsin vagn på gården. Tidigare i ekobyns historia hade de varit upp till 50 personer, och de hade odlat mycket, varit självförsörjande på mat. 
 
 
(bildtext: ekobyn Moder Jord. Bild av Titti Spaltro)
 
Ekobyn var inget kollektiv, trots att den kollektiva andan var stark, alla bodde för sig, men de hade gemensamt kollektivkök och gemensam bastu och gemensamt garage/uthus. De hade två växthus och små odlingar, samt en hel del bärbuskar och äppelträd. Vi fick äta fritt från de mogna bären. 
 
Vi sov över i ekobyn i deras musikstuga, där Chris' band "Jordbandet" repar. Jordbandet har släppt två skivor, en på 70-talet och en 2014. Det har också uppträtt på många olika festivaler. Jordbandet finns också på youtube.
 
Det var en väldigt varm kollektiv stämning i ekobyn, vi blev väldigt väl emottagna och väl behandlade. Det var några riktiga äkta övervintrade hippien där! Chris är 65, hans fru från Danmark Birgit i samma ålder, ja de flesta vi hälsade på var äldre folk. 
 
En annan ekologisk grej var att Moder Jord hade byggt sina byggnader mestadels av återvinningsmaterial. Två av deras byggnader brann dock ner 1978, ett tryckeri och en teaterlokal. 
 
 
(bildtext: Chris Geiger andra till höger, hans fru Birgit längst till höger. Bild av Titti Spaltro)

RSS 2.0