Öppet brev till Sveriges socialminister Annika Strandhäll om de hemlösas sovplatser

Bästa Annika Strandhäll
 
Jag skriver detta brev som en som själv varit hemlös (och är det ännu till viss del), och vet hur tufft det kan vara, och hur svårt väktarna gör det för de som sover utan hem i Stockholm:
 
Måste vi absolut göra livet svårt och surt för de hemlösa? Måste väktarna hålla på med de hemlösa som de gör? Kan vi inte avsluta denna skamliga behandling av svaga, värnlösa människor genom att en gång för alla öppna kyrkor för de hemlösa att sova i, eller varför inte NK-gallerians korridor, där det är varmt om natten? Bara i NK-gallerians korridor skulle det rymmas flera hundra människor att sova. Varför kan de inte sova där, och på andra liknande ställen? De kunde ju ha en väktare där som ser till dom, och får dom ut innan butikerna öppnar. Det skulle inte vara svårt. Ingen är ju där på natten, butikerna är stängda på natten. Men är orsaken till att de hemlösa inte får sova där, att Stockholm vill ha en fin fasad? (Hur kan man låta någon frysa för att hålla fin fasad?) Då säger jag att det är en mycket värre skam för Stockholm att det sover hemlösa romska tiggare intill väggarna på gatan, vilket är fallet. Ser ni inte detta? Ser ni inte vilken skam det är för Stockholm att stan tillåter sådant? Och ser ni inte att denna skam skulle tas bort om alla de hemlösa fick sova i kyrkor och galleria-korridorer? Vad är det för en skam förknippad med sådant? Det skulle göra Stockholm till en mycket barmhärtigare plats att leva på för de 8000 hemlösa människor som nu finns där. 
 
Så som det nu är, kämpar många hemlösa för sin existens, särskilt om vintern, och det bara för att Stockholm vill hålla en fin fasad, vilket de sannerligen inte lyckas med genom att behandla de hemlösa på detta sätt. Väktarna är en plåga för de hemlösa, det har jag erfarit på bara skinnet. 
 
Det borde stiftas lagar som ser till att de hemlösa blir barmhärtigt behandlade och får nånstans att sova där det är varmt om natten, för härbärgena är ofta överfulla, alla ryms inte in i dem, och alla vill inte ens sova där, av olika skäl. 
 
För många år sedan var St.Clara kyrka öppen på vintern för hemlösa om natten, de fick sova där, p.g.a. den fina prästen Carl-Eric Sahlberg, som brann för de hemlösa. Jag fick dock inte plats att sova där, det var överfullt. Nu har Sahlberg gått i pension och bor i Afrika, och St.Clara har inte längre sin kyrka öppen på vintern för de hemlösa att sova där. Ingen annan kyrka har tagit tag i detta, så vitt jag vet. Flera kyrkor ger visserligen gratis mat, men inte sovplatser. Är det inte dags att börja organisera ett projekt för att ordna sovplatser i kyrkor om natten, särskilt vintertid? Eller ett projekt för att öppna NK-gallerian för dom hemlösa om natten? 
 
Samhällsstrukturen idag är sådan att de hemlösa kommer i kläm mellan kugghjulen i samhällsmaskineriet. Detta måste reformeras och/eller avvecklas så att samhället åter blir hemlösevänligt, vilket bäst sker i primitiva, naturnära samhällen. De vilda ursprungsbefolkningarna i skogarna har inga hemlösa, för de lever nära naturen, och de skulle säkert bli storligen förvånade om vi berättade att i våra städer lever några i ofantlig lyx, medan andra måste frysa på natten p.g.a. att alla varma ställen är låsta, och inga träd finns i centrum att laga ved av (och de hemlösa har inga redskap för detta heller), och det är dessutom inte tillåtet (tror jag) att göra upp eld på gator och torg mitt i staden. 
 
Varför har man låst trappuppgångarna i höghusen i Stockholm om natten (och även på dagen)? Dessa trappuppgångar har förr i tiden varit en räddning för de hemlösa, men sen låstes dom, vilket försvårade situationen avsevärt för de hemlösa. Vi har verkligen lyckats jävlas med och göra livet surt för de svagaste och mest värnlösa vi har. Vilken skam!
 
Man borde också ha specialpris för hemlösa på vandrarhem och hotell, kanske 50-100 kronor per natt. Det skulle hjälpa avsevärt under kalla vinternätter. Ja, vandrarhem och hotell skulle t.o.m. kunna ha gratis logi för hemlösa under de kallaste vinternätterna, såsant det finns plats. Det är en skam att så många vandrarhemsrum och hotellrum står tomma medan det finns hemlösa som fryser ute på gatorna, bara för att man inte tjänar pengar på de hemlösa. Är pengarna viktigare än att någon ska slippa frysa? Det finns to.m. fall där uteliggare har frusit ihjäl efter att de blivit utslängda av väktare. Vad skulle de vilda urinvånarna tänka om detta? De skulle nog tro att vi var galna. 
 
(Efter att jag skrev detta har jag upptäckt att Stockholms stad, Röda Korset, Ny gemenskap och olika kyrkor omkring i stan har ett projekt på gång som heter "Vinternatt 2", och som handlar om att ge utländska hemlösa EU-medborgare (5-10 pers.) nattlogi i ett par dagar i veckan. Detta är ett framsteg, men är långt ifrån tillräckligt. Svenska medborgare som är hemlösa måste också få en chans. Och det är allt för få som ryms med på dessa platser. Jag har en hemlös vän som har en aversion mot hemlösa romska tiggare, för att han tycker att de tar de svenska hemlösas platser)
 
Vänliga hälsningar, Lars Larsen

John Michael Greer om vår försummade möjlighet till mjuk omställning

"The window of opportunity for making a smooth transition to a renewable future slammed shut in the early 1980s, when majorities across the industrial world turned their backs on the previous decade’s promising initiatives toward sustainability, and bought into the triumphalist rhetoric of the Reagan-Thatcher counterrevolution instead. Since then, year after weary year, most of the green movement—with noble exceptions—has been long on talk and short on action.  Excuses for doing nothing and justifications for clinging to lifestyles the planet cannot support have proliferated like rabbits on Viagra, and most of the people who talked about sustainability at all took it for granted that the time to change course was still somewhere conveniently off in the future. That guaranteed that the chance to change course would slide steadily further back into the past." (John Michael Greer i detta blogginlägg)

Något om oljetoppen. Kommer det en oljerelaterad krasch 2018?

"Mellan 2018 och 2040 krävs motsvarande fyra nya Saudiarabien i ny produktion för att ersätta nedgången i befintliga (olje-)fält." (Bloggen Olja för Blåbär, i detta viktiga inlägg om en nära stundande oljetopp och oljeproduktionsnedgång) (Saudi-Arabien är världens största oljeproducent, och står för ungefär 13% av all oljeproduktion)
 
Olja för Blåbär skriver också att från och med 2018 kommer den globala oljeproduktionen att minska med 5 % årligen. 
 
Uppgifterna tar denna blogg från en rapport av banken HSBC i London, världens sjättestörsta bank, en alarmerande rapport om Peak Oil som den släppte i September förra året. 
 
Från HSBC-rapporten (som Olja för blåbär citerar):
 
"Om vi utgår från en minskad produktion på 5 % (per år) med ett global post-peak utbud på 74 miljoner fat per dag - vilket på inget sätt är en överdriven siffra i våra ögon - innebär det en nedgång i utbudet, post-peak, med cirka 38 miljoner fat per dag fram till 2030 och en nedgång med cirka 52 miljoner fat per dag till 2040. Med andra ord, världen behöver hitta över fyra gånger motsvarande Saudiarabien bara för att behålla utbudet på samma nivå, detta utan att ta hänsyn till ökad efterfrågan" (vår fetmarkering) .

Energiexperter som journalisten Nafeez Ahmed (i denna artikel) och ekonomen Chris Martenson har tagit fasta på detta, och förutspått ett scenario där vi kommer att uppleva en oljekris året 2018, med eventuell samhällelig krasch som följd. Jag hoppas själv på detta årtal, jag hoppas att oljan ska börja sina då. Jag är har nämligen en kärleksrelation till naturen, som oljan och civilisationen förstör. En snar oljeproduktionsnedgång kan faktiskt mildra klimatförändringarna, och jag säger som David Jonstad, att "en ekonomisk krasch är vårt bästa hopp". Jag hoppas att civilisationen inte ska lyckas bränna så mycket olja som den skulle vilja, och därmed påskynda den globala uppvärmningen. 

George Bush (den äldre):"Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar"

George Bush (den äldre) hävdade på klimatkonferensen i Rio 1992 att; ”Den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar”.
 
Alltså, den amerikanska lyxlivsstilen ska upprätthållas till vilket pris som helst, även om det betyder naturförstörelse, klimatförändringar, krig om olja i mellanöstern (tänk irakkriget), ett berg av statsskulder, påskyndad oljetopp och en annalkande kollaps.
 
Detta sade president George Bush (den äldre), en konservativ kristen, som ansåg sig tillhöra jordens moraliska elit, Guds utvalda folk. 
 
En sådan inställning är så omoralisk att man kan baxna. Inte mycket omsorg om de fattiga och kommande generationer där. 
 
Man måste nästan vara konservativt religiös för att kunna komma med sådan bullshit. 

Något om att använda begreppet "naturligt"

Begreppet "naturlig" är komplicerat och svårt att använda. Man kan nämligen påstå att allt är naturligt, för vi är en del av naturen, och kan inte komma utanför den. Och det kan även användas till att försvara hierarkier och våld, eftersom det förekommer i naturen och hos djuren. Ska vi då helt slopa användningen av detta begrepp?
 
Jag föreslår att vi använder det i en ringa utsträckning, för att beteckna det som är i harmoni med naturen, som inte förstör naturen. Allt naturligt är inte bra, men det som förstör naturen, är dåligt, är "onaturligt". Jag föreslår att vi bara använder ordet "onaturligt" på det som förstör naturen, inte det som skiljer sig från naturen och djurens livsstilar. Det finns giftiga naturliga växter, och hälsosamma syntetiska, laboratorietillverkade ämnen. Men att med vett och vilja släppa ut en massa giftiga kemikalier i vattendragen ser jag som onaturligt, ty det förstör naturen *. 
 
En skogsavverkningsmaskin är också onaturlig i denna bemärkelse. Eller en av de jättelastbilar som kör oljesand i oljesandsutvinningen i Kanada. Dessa förstör naturen. Ja, i denna bemärkelse är det ganska mycket i civilisationen som är onaturligt. 
 
Det är i denna bemärkelse som urinvånare i Amazonas är "naturligare" än oss. De lever hållbart. Deras livsstil kan fortsätta i miljoner år framöver, om inte vi västerlänningar förstörde klimatet för dom. 
 
Ja, vi ska helst inte använda ordet "naturligt" för lättsinnigt, det är problematiskt. Och det används också mycket på fel sätt i miljörörelsen och i populärkulturen. Men vi skall ändå inte förkasta det helt, tycker jag. 
 
 
*visserligen kan man resonera som så att naturen på jorden många gånger har till stor del utplånats av helt naturliga orsaker, i de .s.k. "massutrotningarna" i evolutionshistorien. Men det är inte detta som är onaturligt, utan det att med vett och vilja förstöra naturen, när man är medveten om att man förstör, vilket inte var fallet med de olika naturkatastrofer som var orsaken till massutrotningarna. 

Biocentrisk altruism; kärlek som sträcker sig utanför den egna sfären. Och lite om mina studieplaner

Sann vänskap mellan människa och djur (som går bortom hierarkierna, bortom herre-slav-förhållanden) tycker jag är något av det finaste som finns. Varför? Jo, eftersom kärleken där sträcker sig bortom artgränserna. Ju längre bort från den egna sfären kärlekens objekt ligger, desto ädlare är kärleken. Det är hur enkelt som helst att älska sitt eget barn. Det faller sig naturligt. Det krävs ingen större uppoffring. Det går av sig själv. Det är också lätt att älska sin egen hund. Svårare är att älska (i praktiken) de vilda djuren, träden och de vilda växterna, ja själva ekosystemet, planeten. Detta p.g.a. att det ligger så långt bort från vår egen sfär. Vi bedyrar säkert vår kärlek till naturen, men sedan åker vi på långa resor med vår bil, som spyr ut koldioxid och bidrar till klimatförändringarna.
 
Antropocentrisk kärlek är lätt. Biocentrisk kärlek, kärlek som sätter ekosystemet, livet, i centrum, är långt svårare, i praktiken. Och sann kärlek är alltid praktisk kärlek, det går inte att älska något bara i sin fantasi, utan att det får praktiska konsekvenser för hur man lever. Är man med och förstör klimatet med sina utsläpp, med vett och vilja, då hatar man ekosystemet, oavsett hur stora romantiska känslor man har för naturen när man går i skogen. 
 
Jag har lite dåligt samvete här, p.g.a. mitt myckna internetanvändande, som jag vet har en del utsläpp. Jag är inte så oskyldig som jag kanske vill låta här på bloggen. Fast jag anstränger mig för att minska mina utsläpp. Och nyligen sökte jag in till vuxengymnasiet Komvux på ABF-huset i Stockholm, för att ta en kurs i geografi där, och min ansökan blev godkänd. Jag skulle vilja gå vuxengymnasiet (jag har inte gått gymnasiet), för att kunna söka till naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet för att studera naturgeografi, och för att slutligen kunna studera vid Stockholm Resilience Centre under professor Johan Rockström. 
 
Jag gör detta för att kunna dra ner på mitt internetanvändande, så att mitt kunskapsanammande kan ske i gemenskap med andra människor i en klass, istället för i isolering på internet. Att gå på skola har också den fördelen att det nästan inte har några utsläpp alls. Utbildning är faktiskt väldigt miljövänligt. 
 
Jag har tänkt börja studierna på deltid (50%), och sedan, till hösten kanske testa på att studera heltid, och se hur det går. Jag studerar inte för att börja arbeta, utan bara för att bilda mig, och utvecklas som människa, för att rota mig i vetenskapen, som jag har stor respekt för, i alla fall för de miljörelaterade vetenskaperna, de som har betydelse för att vi ska kunna rädda planeten. Jag vill studera för att kunna göra en insats här. Och jag vill studera den natur som jag älskar så högt, istället för att bara filosofera om den. Kanske jag kan tjäna naturen bättre om jag har mer naturvetenskaplig kunskap. Mera kunskap är aldrig fel, även djuren har, och söker, kunskap, för att överleva. 

Varför jag tror att hundar inte är fascistiska

Svar till kommentaristen "Leon", som menade att hundar och många andra djur är fascister i grund och botten:
 
 
Vad är fascism? Jag tror vi måste enas om det först, innan vi kan gå till att avgöra frågan om hundar är fascistiska eller inte. Här kan ni läsa om hur fascism definieras på Wikipedia. 
 
Jag tror inte det går att applicera ordet fascism på djur. Ordet innehåller för mycket mänsklig politik. För att fascism skall kunna uppstå, måste det finnas en stat, en nation. Djur är inte nationalistiska. De har ingen övergripande nation, utan varje djurflock är helt självstyrande. 
 
Kanske Leon tänker på hur vilda vargflockar är hierarkiska, och förknippar hierarki med fascism? Jag tror inte vi kan likställa hierarki med fascism så enkelt. Hierarki förekommer i alla mänskliga och icke-mänskliga sammanhang, vare sig de är fascistiska eller inte. Det går inte att undvika, det är ett av våra existentiella grundvillkor som vi är "utslängda" i (för att tala med filosofen Martin Heidegger). Vi kan bekämpa det, vi kan mildra det, men helt går det inte att undvika. T.o.m. i anarkistiska kommuniteter finns det inofficiella hierarkier och inofficiella ledare. Total anarki och total jämlikhet är en utopi, som vi visserligen behöver sträva efter, men det vore ett självbedrägeri att påstå att i just vår anarkistiska grupp finns det inga hierarkier. 
 
Däremot, att sanktionera hierarkier, det börjar närma sig fascism. Men gör hundarna det? Tror du inte att även de, precis som människan, har en (aldrig så liten) längtan efter jämlikhet? Tror du inte att de t.o.m. delvis kan kämpa för det, alltmedan de finner sig "utslängda" i hierarkier, som något som inte går att undvika? Kräver inte det en stat för att hierarkier ska sanktioneras? Hundar har ju inga stater, de är faktiskt rätt anarkistiska av naturen, de bildar små anarkistiska, självstyrande flockar i den vilda naturen. Eller är anarki ett för starkt ord att använda på hundflockar i den vilda naturen? Jag vet inte, men det är det ordet jag finner stå mig närmast, när jag ska beskriva hur de styrs. De har inget centraliserat, nationalistiskt hundstyre, visserligen flockledare, men det har även människoanarkistiska gemenskaper, i alla fall inofficiellt. 
 
Det är när hierarkier sammanbinds med auktoritarianism, som fascismen föds. Är hundar auktoritära? Jag har aldrig märkt nåt sånt. Och jag har en rätt stor erfarenhet av hundar. Auktoritarianism förbinder jag med en stat. Med politik, med politisk och religiös konservatism, med hjärntvättande och förslavande av andra varelser, med tämjande av det vilda och av våra naturliga drifter och instinkter. Hundar har inget projekt på gång för att tämja det vilda och sina och våra naturliga drifter/instinkter. Tvärtemot. Jag tror de längtar efter den vilda, fria naturen egentligen. De vill nog leva som vargar, när allt kommer omkring, leva i sitt rätta element, den vilda naturen. 
 
Försöker hundarna hjärntvätta och förslava andra varelser? Det har jag aldrig märkt något av, och detta är, tycker jag, det väsentliga i all auktoritarianism. Ingen är tvingad att ingå i en vargflock. Man har rätt att avstå, och svälta, eller övergå till en annan flock. Men i vårt auktoritära svenska samhälle tvingas vi vara med i karusellen, vi har inte ens rätt att ta vårt liv. Vi bestämmer inte ens över vår egen död. Då har auktoritarianismen gått långt. Och avviker vi för mycket, låses vi in. Hundar och vargar gör inte sånt (och de sätter inga i koncentrationsläger, inte minst). De kanske strider lite sinsemellan, men de låser i alla fall inte varandra in. De kan inte. Hellre får jag lite skador i en strid med andra "hannar", än att låsas in i sterila, onaturliga utrymmen, tomma för all vild natur. Jag har erfarenhet av att bli slagen nästan medvetslös i Spanien med en klubba (p.gr.a. att jag släppt ut en massa djur), och jag fick stora blåmärken över hela kroppen, och t.o.m. feber. Jag gick inte till sjukhuset, utan lät naturen ta hand om allt. Mina skador gick över på några dagar, och jag kände en väldig barmhärtighet i de läkande krafterna i kroppen och naturen *. Jag skulle mycket hellre välja sånt än att sitta inlåst. Man skrämmer människor till underkastelse och slaveri med hot om inlåsning, det är en av auktoritarianismens främsta verktyg, vare sig det är inlåsning på sinnessjukhus eller fängelse. 
 
Jag skulle även tillägga att imperialism är ett viktigt inslag i fascismen. Är hundar och vargar imperialistiska? Jag har aldrig märkt något sånt. Vargar i den vilda naturen håller sig inom sin ekologiska nisch, och lever i harmoni med sin miljö. Naturen reglerar deras antal, därför kan inte imperialism uppstå. Skulle något sådant uppstå, skulle de snart inte finna bytesdjur längre, de skulle snart utrota sina bytesdjur, och gå under på kuppen. Men detta är inte verklig imperialism, verklig imperialism uppstår först hos människan, när man hela tiden övervinner den vilda naturens balanserande mekanismer, som skulle se till att man inte blir för många. Övervinner den med uppfinningar, med "klokhet", som denna dåraktighet kallas. Och övervinner den till den grad att hela planetens hälsa är hotad. Det är vad verklig imperialism handlar om. I denna mening är hela civilisationen fascistisk. Imperier skulle aldrig uppstå om man ständigt lät naturen balansera folkmängden, med de naturliga mekanismer som finns. Det är när man häver sig över naturen och dess balanserande mekanismer, som sann imperialism föds. Vargflockar blir inte hela tiden större och större. De häver sig inte över naturen, deras flock blir inte cancerlik, som civilisationen. 
 
 
*detta är en helig upplevelse för mig, som stärkte min tillit till att naturen är god. Tänk vad som är på gång i vår kropp för att upprätthålla den och läka den! Det är ofattbart starka krafter! Och de är på vår sida, på livets sida!

Om att vara vacker inuti och ful utanpå

Dagens samhälle präglas av fina fasader och ruttet innehåll. Varuhusen har så fina skyltfönster och så fin reklam, men ser man lite djupare, ser man bakom fasaden, ser man så mycket slaveri och naturförstörelse. Rika människor har så fina kläder och fina bilar, men ser man lite djupare, ser man bakom fasaden, ser man så mycket girighet, maktbegär, översitteri, snobberi och likgiltighet inför naturens och tredje världens problem.
 
Jag vill gå emot detta. Jag föredrar att vi vänder på det hela, och odlar ett ädelt, vackert innehåll, medan vi slutar använda onödig energi på att putsa på våra fasader. Det gör inte så mycket om fasaden är ful, bara innehållet är ädelt och vackert. Innehållet är faktiskt det viktigaste, för att säga det milt. 
 
Det gör inte om vi har lite smutsiga kläder, söndriga skor och okammat hår. Bara vi har ett ädelt hjärta, som brinner för de fattiga och för naturen, brinner för alla som är svaga och inte kan försvara sig. 
 
Det gör inte något om vi inte kan de sociala koderna, bara vårt hjärta brinner för de svaga och fattiga och värnlösa. 
 
Bombastiska fasader däremot, uppmuntrar inte direkt till medlidande. De får en bara att hoppas på att det hela ska kollapsa, att "apokalypsen", det stora avslöjandet (apokalyps betyder egentligen avslöjande på grekiska), ska komma, att räkenskapsdagen ska komma, så att det avslöjas vad fina fasader men ruttet innehåll leder till, att notan kommer till den som förstör och exploaterar, så att han ställs ansvarig för sina handlingar. 
 
Thom Hartmann berättar i den här youtubefilmen om en science-fiction-novell som han läste i sin ungdom. I denna novell försökte man se vad som döljde sig på andra sidan av månen, och när man upptäckte det som dolde sig där, visade sig månen vara en slags fasad, uppburen av en massa stolpar eller jag minns inte vad det var, men ni förstår vad det handlade om. Månen var inte äkta, månen var en fasad. Hartmann tog detta som en bild på Amerikas ekonomi idag. Den är en fasad, den fungerar på lånade pengar, den är ihålig och rutten.
 
Den hemlöse mannen, som luktar illa och har smutsiga kläder, är motsatsen till detta; en ful och hemsk fasad, men där bakom döljer sig en underbar varelse med små krav på livet, kanske t.o.m. en Franciskusgestalt som gift sig med fattigdomen för att inte göra sina medmänniskor och naturen illa.
 
Detta är att föredra, för att säga det milt.
 
När man ser en sådan hemlös sitta och tigga utanför ett varuhus med sina bombastiska skyltfönster, då ser man på en gång, som i blixtbelysning, civilisationens galenskap. 

Vi fann massvis av nya glasögon i soporna. Och något om samhällets förakt för ickekommersiella föremål

För kanske två månader sedan fann jag och Titti massvis av nya glasögon i soporna utanför en glasögonbutik som gått konkurs, och låg mitt i Stockholm centrum. Där fanns flera stora svarta sopsäckar fulla av splitternya glasögon. Allt låg i en sån där gigantisk sopsäck som ni kanske har sett i stan. Vi tog en del av det med oss, för att ge till vänner. Efter mindre än en vecka kom vi tillbaka för att ta mer, men då hade man placerat en till gigantisk sopsäck ovanpå den första där glasögonen låg, så att vi inte kom åt glasögonen, vi lyckades fiska upp bara ett halvt dussin kanske.
 
Varför gjorde dom så? Varför inte i stället sätta en skylt vid sopsäcken med texten "Varsågod och ta"? Detta säger något om samhällets förakt för föremål som inte längre har kommersiellt värde. Det speglar också dess förakt för naturen. När man föraktar den vilda naturen (utanför det kommersiella) så som samhället gör i praktiken (fast alla bedyrar sin kärlek till naturen), börjar man även förakta ickekommersiella föremål. De är lika med skräp, som ska kastas bort och glömmas. Det är "slit-och-släng-mentaliteten".
 
Hur långt bort är inte detta från Hjalmar Ekströms "silverblick", som ser värdet i de små tingen, i det som andra föraktar, i bajs och skräp? Hur långt är inte detta från en ekologisk, solidarisk livsinställning, där allmännyttan styr!

Livet, Naturen, är något fundamentalt gott

Om jag ska nämna några av de mest grundläggande grundpelarna för min ekofilosofi och min djurism, det som allt annat vilar på, så är en av dem (en annan är kenosis) känslan av att livet ytterst är något fundamentalt gott. Verkligheten/Naturen är god, inte ond. På detta vilar en annan av mina grundläggande övertygelser, att livet bör vördas, att allt liv är heligt, i Albert Schweitzers efterföljd. Detta delar jag med alla ursprungsbefolkningar, för vilka naturens helighet är något väsentligt. 
 
Det är inte det för alla. I västvärlden har naturen i stor skala avsakraliserats, naturen har mist sin helighet, och får utnyttjas och exploateras ohämmat, naturen reduceras här ofta till en samling naturresurser att skövla och exploatera, djuren domesticeras, tämjs och blir våra slavar, eller, om de har tur, våra keldjur. 
 
Inte sällan försvarar sådana människor sig med att naturen är grym och bör tämjas, medan det verkar som om de tror att civilisationen är god, är helig, inte naturen. 
 
En gång debatterade jag med en finsk anarkist om huruvida hans hund var fascistisk eller ej. Jag menade bestämt att hundar inte är fascistiska, medan anarkistens bestämda åsikt var att hunden var fascistisk, och behövde tränas och tämjas till icke-fascism. 
 
Mycket beror på vilken sida i denna debatt vi tar. Är naturen ond eller god, eller kanske bara neutral? Är vilda hundar och vargar fascistiska och onda, då är hela den vilda naturen fascistisk och ond. Ja, då är själva verkligheten ond, och vi blir goda genom att bekämpa den och ta avstånd från den. 
 
Ett sådant tänkande leder till den kollektiva psykos och den alienering från naturen som vi kallar civilisation. Vi flyr då in i en fantasiverklighet, en alternativ verklighet, en virtuell verklighet som är alienerad från naturen. Konsten idag är en sådan verklighet. Den behövs inte om Verkligheten är god, då vågar vi ha direktkontakt med Verkligheten, såsom djuren har det, utan att fly in i det virtuella, närda av önskedrömmar. 
 
Livet, naturen, är alltså något fundamentalt gott. Den är värd att kämpa för, värd att offra sig för. Är den god, då vågar vi överge civilisationen för att återgå till naturen. Tror vi inte detta, ja då faller vi lätt offer för teknologihybris ("technograndiosity", som James Howard Kunstler skulle säga) och övertro på civilisationens godhet, stängande våra öron och ögon för klimatförändringar och naturförstörelse. 
 
Att tro att livet är gott betyder inte att man man tror att naturen och livet är fri från grymhet. Döden, som är en del av livet, är grym. Men döden har inte sista ordet (och för den som lider kan döden vara något gott). Livet har det. Livet och det goda vinner till sist, livet fortsätter trots allt, och kan aldrig förintas, inte ens i värmedöden i vårt universum. Liv kommer att fortsätta leva i andra universum.
 
Det viktiga för mig är inte att jag fortsätter att finnas till, utan att Livet gör det. Livet är viktigare än jag själv, att Livet får fortsätta spira och vördas någonstans i vårt multiversum. Och det behöver inte ens nödvändigtvis vara biologiskt, organiskt liv, utan även det oorganiska livet är något gott, och ytterst sett levande. Jag har en instinktiv känsla av att själva existensen är något gott, och att det inte finns "död" materia. Det är vi människor som har hittat på att det finns "död" materia. Verkligheten gör ingen sådan uppdelning mellan dött och levande, och det finns antagligen inte något sådant. Vi vet att elektroner och protoner rör sig i den "döda" materiens atomkärnor, även i berg och sten. 
 
Om vi skall rädda planeten och mänskligheten behöver vi återfå en nästan "religiös" vördnad för naturen, och lämna gudarna och andarna därhän, de är de som är verkligt döda, och i sitt dyrkande av dem avslöjar civilisationen sin nekrofila natur. Vi behöver bli biofila igen, återfå vördnaden för det som verkligen finns, istället för att dyrka det virtuella och illusionära. Internet är egentligen religionens yttersta förlängning och slutpunkt, "andevärldens" materialisation. Jag ser fram emot Internets och Facebooks död, och Verklighetens och stamkänslans, communityandans återkomst. På min gravsten får det gärna stå:
 
Här vilar Lars Larsen
"Skogsmannen Snigelson"
En som längtade ofattbart 
efter datorernas och Internets kollaps
och Verklighetens återkomst.
Det var det han använde internet
till att speja efter. 

Att ta risken att bli uppäten av ett lejon

Idag läste jag blogginlägget "Kan människan åter bli apa?" för deltagarna på Romantiska förbundets poesiträff på Hornstulls bibliotek som äger rum varannan fredag kl. 14-16. Poeten Rolf Leijonmark kommenterade med att han inte skulle vilja bli uppäten av ett lejon, och att han nog helst skulle vilja bo i en uppvärmd lägenhet. 
 
Mitt svar på det var "Det är priset vi måste betala för att upprätthålla den ekologiska balansen". 
 
Jag menar inte med detta att vi nödvändigtvis måste bli apor för att återställa den ekologiska balansen. Det skulle räcka med att vi levde som vilda urinvånare gör i Amazonas regnskog idag. Men som jag skrev i texten ovan, skulle det vara en stor styrka att ha päls, vi skulle då vara mer anpassade till naturen. Och tanken på att människan åter skulle kunna bli apa, och den evolutionära cirkeln skulle slutas, fascinerar mig oerhört. 
 
Däremot håller jag fast vid att vi måste riskera att bli uppätna av lejon om den ekologiska balansen skall upprätthållas *. Med detta menar jag att vi måste avstå från jaktredskap och mer avancerade vapen med vilka vi kan ta herradömet över andra arter, och lätt utrota dem. Vi måste nöja oss med såna redskap som på något sätt tillåter att det blir en balans mellan vår art och andra arter, såsom enkla stenyxor att försvara oss med. Och varför är det så viktigt att vinna över lejonet? Då tar han ju ändå andra djur. Om vi beväpnar oss mindre, så att lejonet har en chans att ta oss, då offrar vi oss så att ett annat djur sparas från lidandet att bli uppätet. Och då offrar vi oss för att lejonet skall ha lättare att få mat. Lidandet måste demokratiseras igen mellan arterna, istället för så som det nu är, där allt ska tjäna människan, och där människan hela tiden offrar andra arter än sig själva, med sitt överlägsna intellekt, offrar de svagaste för att själv leva i bekvämlighet. 
 
"Kärlek är abdikation", sa den franske filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943). Denna mening har gjort oerhört djupt intryck på mig, ända sedan 2005, och det skulle jag vilja skriva på min gravsten. Vi måste avstå från frestelsen att dyrka människan, och enbart tjäna människan, avstå från herradömet över varandra och djuren, och bli jämlika med hela skapelsen. Vi måste börja tjäna livet istället för att härska över det. Tjäna djuren, tjäna växterna, tjäna ekosystemen. Vi måste pränta detta in i oss om vi skall ha en chans att överleva vårt sekel. Vad innebär det att tjäna djuren? Är det kanske att offra sin bekvämlighet ibland, att låta lejonet ha chansen att äta en själv istället för att äta ett annat djur? Genom att beväpna sig mindre? 
 
Jag menar inte att vi ska sluta tjäna varandra som människor, sluta tjäna människorna. Det har bara blivit en så hiskeligt stor obalans mellan tjänande av människan och tjänandet av ekosystemen och djuren, att det kanske behövs en extra stor dos av djurtjänande och ekosystemstjänande för att balansen mellan människa och natur skall återupprättas. Kanske vi måste tjäna djuren och ekosystemen mer än människan i en tid framöver, för att denna balans skall återupprättas. 
 
Min vän anarkisten Jonas Lundström kritiserade denna offer-inställning, och menade att det var pietistisk korsteologi, som har kritiserats av feminister. Men just Jesus' exempel av uppoffring är faktiskt min bästa behållning av kristendomen, även som ateist. Jonas menade att djuren är egoister av naturen. Men det är inte riktigt sant. Djuren offrar allt för sina barn, och vissa djur riskerar sin egen säkerhet för att varna andra i sin flock för rovdjur eller fiender. Vi människor måste adoptera naturen som vårt eget barn, och ge allt för henom. Sedan i ett senare skede, efter att vi adopterat naturen, kanske hen kan bli även vår far och vår mor, som värnar sig om oss. Men nu ligger naturen där som ett hjälplöst barn som behöver adopteras, utslängd på vägen av oss människor. 
 
 
* men risken att bli uppäten av lejon i djungeln på stenåldern, var inte större än risken att dö eller skadas i trafiken idag. Det går inte att försvara civilisationen med att man inte vill riskera att bli uppäten, för riskerna är lika stora att dö eller skadas i trafiken. 

Något om kollapsen

"since I know that collapse is inevitable, and I know that the longer, or the further into the future we postpone the collapse, the worse it´s gonna be, I wanna get it over with, I wanna stop digging the hole deeper, and try to fill it back up again..."
(ekonomen Peter Schiff i denna intervju

Michael Snyder om att leva på lånade pengar

Michael Snyder förklarar kort och koncist det ohållbara i amerikanernas livsstil, att de lever på lånade pengar:
 

Urinvånare som inte gör skillnad mellan orden "arbete" och "lek"

"Något som också ger en aning om synen på arbete är att vissa stammar, exempelvis det australiensiska folket "Yir-Yoront, inte gör någon språklig skillnad mellan orden "arbete" och "lek". (David Jonstad om australiensiska urinvånare i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga", Ordfront 2016, s.40)

Luffaren Öland om rikedom

"Dä' ä' som jag alltid har sagt, att sen den fattige blir rik så blir han satan lik." (Luffaren Öland i Birger Magnussons bok "Trådarbetande luffare, Atremi 2006)

Hur missionärerna lade under sig Sydamerikas ursprungsbefolkningar

Jag håller på att läsa "Indianliv i El Gran Chaco" av Erland Nordenskiöld (Åhlen & Åkerlunds förlag 1926), som är en etnografisk studie i indianliv i Bolivias skogar i Sydamerika. Den är fantastisk, ger mig mycket att tänka på för min anarkoprimitivism, det finns mycket att lära sig för en anarkoprimitivist hos ursprungsbefolkningarna i Sydamerika. Här kommer ett litet utdrag, som säger mycket om hur missionärerna fick urinvånarna att underkasta sig dem:
 
"Har det varit allt för svårt för munkarna, ha nästan alltid soldater kommit dem till hjälp. Det är inte bara tack vare "kärlekens religion", utan tack vare kulor och krut, som indianerna underkastat sig missionärerna. Vägen till den allena saliggörande kyrkan har ej sällan varit dränkt i blod." (sid. 122)

Makt- och berömmelseberoende påminner om drogberoende. Och något om mitt eget förhållande till berömmelse

Du är säkert bekant med knarkarens dilemma - att han ständigt måste ta mer av sin drog för att få samma effekt. Jag vill nu påstå att det samma gäller de människor som har mycket makt och berömmelse, och som har dålig självkänsla, så att de söker sin bekräftelse från massorna och från sin berömmelse. 
 
Det räcker i början för en sådan människa att få en liten artikel om sig i en liten lokaltidning för att få en rejäl bekräftelse- och maktkick. Sedan, efter hand, måste hen få större och större artiklar om sig, och i större och större tidningar, för att få samma kick. Till slut behöver hen förstasidan i Dagens nyheter för att stilla sitt bekräftelse- och maktbegär. Då är en liten artikel om sig i en liten lokaltidning inte värt särskilt mycket, hen får inte kickar av det. 
 
Till slut är det bara Nobelpriset som kan tillfredsställa denna människas bekräftelsebegär. Men då har beroendet gått långt, och skulle berömmelsen dala rejält, och tidningarna inte längre skulle skriva om henom, skulle en sådan människa bli mäkta besviken och kanske t.o.m. kollapsa psykiskt. Då blir det uppenbart att berömmelsen varit en drog.
 
Jag har ganska dålig självkänsla, så jag skulle kanske inte klara av mycket berömmelse utan att börja knarka på det. Jag har dåliga erfarenheter från den tiden då jag blev känd i kristna medier i Sverige som "munken". Bara ett halvt år efteråt kollapsade jag psykiskt under en råkostfasta, och hade fantasier om att bli en ny messias. Det hela slutade på dårhuset, då jag (enligt mig) blev ännu värre av den grymma psykiatriska behandlingen och medicinerna. 
 
Nu är jag bättre rustad, som ateist och skeptiker, då jag inte köper messiasmytologin längre, men jag bävar för möjligheten att min bok "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" kan komma ut på ett större förlag och bli bekant för allmänheten, och att jag då skulle börja knarka på berömmelsen. Men jag tar risken, för planetens skull, även om jag själv skulle gå under. Boken handlar nämligen om att vara med och rädda planeten från undergång. 

.

"In my view, as a life–long climate activist, humans are the dumbest species ever to live on this planet." (Torstein Viddal på Facebook)

Något om våra tankepoliser

Det slog mig idag att vi faktiskt lever i en polisstat inte bara i den vanliga bemärkelsen, utan även i den bemärkelsen att vi har tankepoliser - psykiatrikerna. Och dom beter sig på det sättet att dom aldrig slår ner på dom som är galna på rätt sätt, såsom de religiösa sektledarna och våra politiker, utan enbart på dom som på något sätt bryter med våra psykiska normer, som är galna på fel sätt. Det spelar ingen roll om sektledarna är mycket mer galna än dom som är galna på fel sätt, dom förra går fri och dom senare haffas, låses in på sluten psykiatrisk avdelning. Och har man en gång fått diagnosen schizofreni, har man den resten av livet, oavsett hur frisk man blir, oavsett om man aldrig mer får några psykoser under resten av sitt liv. Snacka om stigmatisering. Och många äter mediciner resten av sitt liv, för att läkarna och deras närmaste vill det, oavsett hur friska de blir. Mediciner som sätter ett lock på allt de är, som bedövar deras känsloliv och tar bort romantiken ur livet. 
 
Har man lite status, och klarar man att hålla fin fasad, kan man vara hur galen som helst utan att bli haffad av våra tankepoliser. Men stackars den som vågar visa sig svag! Stackars de ärliga, stackars de ödmjuka! Vårt samhälle har ett otroligt förakt för svaghet, och det visar sig särskilt i behandlingen av de lite efterblivna och ringa som tänker för fel. 
 
Det är inget fritt samhälle att leva i, där man inte får tänka och uttrycka sina egna tankar i lugn och ro, utan där man behöver vara rädd att bli angiven till tankepoliser om man tänker för fel. Ett sådant samhälles lagar om frihet är inte värd pappret de är skrivna på. Då föredrar jag mycket hellre den urgamla metoden (som ännu idag praktiseras bland vilda ursprungsbefolkningar) med exorcism på dom som tänker för fel (även om jag inte tror på andar), då behöver man i alla fall inte bli inlåst och tvingad att äta själsdödande mediciner. Att få en "demon" utdriven ur sig av en schaman är ingenting i jämförelse. Mycket var bättre förr, om man bara går tillräckligt långt tillbaka i tiden. 

Bokmarknaden mättad av skräplitteratur. Nyhetsmarknaden mättad av skräpnyheter

Jag gick nyss förbi en bokhandel, och den tragiska tanken slog mig att bokmarknaden faktiskt är mättad av skräplitteratur, så att om man kommer ut med en riktigt bra bok, kommer den att drunkna i bokmängden, och passera ganska obemärkt. Det spelar här ingen roll hur bra boken är som man ger ut. Markerna är redan brända av skräp. Och det är deckarna som säljer mest, den värsta skräpen säljer mest. Litteratur som bara ska underhålla, bara läsas för nöjes skull, utan sanningsanspråk, utan att kämpa för sanningen, utan bildande effekt. Litteratur som man kan köpa för tio kronor på second hand när den är några år gammal. 
 
Nyhetsrapporteringen har samma karaktär. Nyhetsmarknaden är mättad av skräpnyheter, av oviktiga nyheter, av banala ting, så att när det kommer någon riktigt viktig nyhet, drunknar den i de banala nyheterna, och passerar ganska obemärkt. Så har t.ex. klimat- och oljetoppsnyheterna drunknat, dessa nyheter som handlar om sånt som verkligen betyder något, ödesfrågorna, planetens och mänsklighetens framtid, de har drunknat i nyheter om kungens och prinsessan Victorias privatliv. 
 
Vår värld är galen. 

Något om min bloggs söndriga kommentarfunktion

Det har börjat bli klart för mig att det ibland är svårt att posta kommentarer på min blogg, att kommentarfunktionen ibland är sönder. Jag uppmanar de läsare som har svårt att posta kommentarer på min blogg att mejla kommentarerna till mig (i mejlet bör sägas vilken text som kommentaren tillhör) på min emailadress:
naturensbarn(at)yahoo.com, så kanske jag kan försöka posta kommentaren, och om det inte går, så har jag i alla fall fått kommentaren, även om inte andra kan läsa den.

Gammal essä: Min politiska filosofi i ett nötskal

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal


Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.


(September 06)


Vad jag skulle göra i en nära-döden-upplevelse

Jag tror inte på att andevärlden finns som en objektiv värld. Men jag tror att människor har haft så levande upplevelser i fantasins värld att dom framstår för dem som att de har hänt på riktigt, i en objektiv värld. Det finns en chans att man får en sådan upplevelse när det är dags att dö. Då är chansen för detta störst. Dessa dödsupplevelser har t.o.m. ett namn, de heter "nära-döden-upplevelser". Då kommer man, medveten och vaken, in i en värld där allt tycks vara möjligt, där alla religionens och mytens varelser och väsen finns. Allt man har upplevt, läst, sett och tänkt befruktas där. Man skördar vad man sått i sin fantasi. Man kan ibland styra det som sker med sin vilja, som i en vakendröm, och få vara med om det man vill just då. Det kan vara bra att förbereda sig för en sådan upplevelse genom att tänka ut vad man skulle göra om man fick en sådan. Vad skulle jag själv göra om jag fick en sådan? Jag skulle väl gå och rådföra mig med älvorna och trollen i sagoskogen om hur vi skulle rädda mänskligheten och vår planet. Jag skulle också gärna vilja möta alver, och kanske Gandalf och Frodo från filmen Sagan om Ringen. Kanske de också kunde ge mig några råd. Jag skulle fråga andevärldens klimatvetenskapsmän om det finns något hopp för vår planet. Fast i medvetenhet om att de inte finns på riktigt, och att jag inte kan sätta full tilltro till vad de säger. Men det skulle vara kul att höra deras åsikt i denna för mig allt överskuggande fråga; vår planets framtid.
 
Sedan skulle jag bli ett vilt djur eller insekt i sagoskogen en tid. Kanske en fågel, en snigel, en humla. Få uppleva hur det är att vara djur och insekt. Känna enheten med det fysiska, med naturkrafterna. Få se världen utifrån djurens och insekternas perspektiv. Sedan, till slut, skulle jag leva en tid bland andevärldens ursprungsbefolkningar, i andevärldens tropiker, och lära mig en del av deras visdom, få leva som människa nära naturen och få studera en mänsklighet som inte är canceraktig. Jag skulle även göra en tidsresa tillbaka till den tid då vi ännu var människoapor i djungeln, och leva bland dessa varelser en tid. 

En dröm om dövblindstumma

Jag drömde natten till nyårsdagen levande, intensiv och spännande dröm om hur vetenskapen lyckades göra livet rikt för en dövblindstum människa, och kommunicera med denne genom denna människas enda kvarvarande sinnen; känseln och smaken. Det var särskilt den dövblindstummes känselsinne som utveckades ofantligt, till hisnande proportioner. Vetenskapen lyckades att få denna människa att se, höra och tala genom ett enda sinne, känselsinnet! Det gjorde den genom att fylla huden med datorsensorer, som översatte omgivningen till syn, hörsel och tal för den dövblindstumme, och översatte den dövblindstummes känselsignaler till syn, hörsel och tal för omgivningen. Och genom att manipulera med den dövblindstummes känselsinne, kunde man ge henom de mest otroliga upplevelser.
 
Jag såg också i drömmen hur den dövblindstumme levde i sin otroligt levande fantasi, hur oändligt rik denna fantasi var, och hur stimulerad hen blev av den. Det var för henom som att se på mycket avancerad film att utforska verkligheten i sin fantasi.
 
Men nästan allt blev möjligt genom datorsensorerna på huden, det var som om den dövblindstumme var med i ett stort datorspel, där man kunde göra nästan vad som helst.
 
Det här var nog en av mitt livs mera levande och spännande drömmar. Den hade symboliskt djup, på något sätt. Vi är alla handikappade i själen, och behöver utveckla de själsliga sinnen vi har kvar till att kompensera för de andra som inte fungerar, så att vi kan leva ett rikt liv, där nästan vad som helst är möjligt. Detta inte genom teknologin, utan genom kontakt med våra rötter i naturen och djurvärlden. V kan träna upp vår sensitivitet så att vi själsligen blir lika smidiga som en ekorre är fysiskt. I naturen finns en sensitivitet som är oerhörd. Det är djurens och växternas naturliga "teknologi", som gör att de inte behöver några datorer och sensorer. Vi kan "connecta" med denna sensitivitet och få ett rikt liv även om vi är själsligen dövblindstumma. Och det kan även de fysiskt dövblindstumma, även utan datorsensorer.
 
Jag har ett mycket dött och klumpigt känsloliv, p.g.a. min sjukdom (schizofreni) och mina antipsykotiska mediciner, som har förjagat romantiken i mitt liv. Jag kompenserar för det genom att utveckla mitt intellekt. Det är väl därför jag har blivit en slags ekofilosof här på bloggen. Jag lever ett rikt liv genom mitt intellekt.
 
 
Den dövblindstummes resor i fantasin
 
Jag drömde samma natt en till dröm på samma ämne, efter att jag vaknat och somnat igen, jag drömde att jag var känslomässigt dövblindstum, och fixade äventyr åt mig själv genom att göra resor i fantasins värld, som jag skrev ner. Precis vad som helst kunde hända, och dessa nerskrivna resor skulle jag även skriva så att de skulle ge äventyr åt en fysiskt dövblindstum, om hen hade de där datorsensorerna omkring på huden. Detta skulle bli min gåva åt alla både känslomässigt och fysiskt dövblindstumma. Jag skulle skriva dem med tanke på alla dövblindstumma, för att ge dem roligt, lite som jag hade roligt en gång i tiden åt Döda Akademien. Det är ju det alla böcker är egentligen; äventyr åt oss själsligt dövblindstumma människor, som blivit avhuggna från våra rötter i naturen och djurriket. Jag tror "andevärlden" kan vara en kompensation för denna alienation från naturen, det är de själsligt dövblindstumma människornas äventyr i fantasin. Böcker har den uppgiften att den utvidgar fältet för vad som är möjligt att uppleva i fantasin. Har man t.ex. en nära-döden-upplevelse, eller vakendrömmar, får man nytta av allt man läst. Det tas med där. Kanske jag ska skriva lite fiktion för att vara med och utvidga detta fält? Nu förstår jag bättre hur varje fiktiv bok är en gåva åt mänskligheten, just därför.

Reflektioner kring fyrverkeriets styggelse

Såhär i nyårstider kanske det är på sin plats att reflektera kring det som döljer sig bakom den fina nyårsfasaden med sin fyrverkeriglamour.
  
Fyrverkeri är en styggelse av många orsaker. Såsom:
 
1) Det är att kasta bort pengar på något helt meningslöst och onyttigt. Det handlar bara om glamour och fina fasader, om de rikas pompa och ståt.
 
2) Djuren lider av det, med sin goda hörsel.
 
3) Varje nyårskväll blir människor skadade av fyrverkeri över hela världen.
 
4) Fyrverkeri skräpar ner naturen och staden.
 
5) Mycket av fyrverkeripjäserna tillverkas i tredje världen, inte minst i Kina, och deras arbete utförs ofta under förhållanden som vi i väst inte skulle vilja ha. Dvs. vi använder oss av billig arbetskraft, av rena löneslaveriet för att det skall göda våra sjuka begär efter glamour, pompa och ståt. Jag läste även på nätet att det används barnarbete i fyrverkeri-industrin i Kina. Det är så man kan spy. Det finns i Kina barn som fyrverkeripjästillverkare, vilka jobbar 14 timmars dagar och knappt har tid med sin familj, bara för att vi ska få våra storhetsvansinniga begär efter pompa och ståt tillfredsställda. Djupare nedvärdering av andras slit går knappast att tänka sig *, och få vill också tänka efter vad deras rikedomsnöjen kostar andra människor, djuren och naturen. Vi tar det väl som något självklart att tredje världen ska slita för vår lyx och prål.
 
Politikernas försvar för detta blir väl deras eldgamla mässande om att "det skapas jobb". Men varje vettig människa borde inse att fyrverkeri borde förbjudas. Och politikerna borde fråga sig om de skulle vilja jobba 14 timmars dagar på en fyrverkerifabrik i Kina. Människan är inte skapad för att slava för några herrar och rika, utan för att leva självförsörjande i naturen, direkt av naturen, utan herrar.
 
 
* det är ungefär samma som att få 100 000 kronor av en vän, och sedan supa upp alltihop. Då har man föraktat vännens gåva. På samma sätt föraktar man deras arbete vars frukter man enbart använder till pompa och ståt.

RSS 2.0