Hierarkipyramiderna och "den trånga porten" till livet

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   
 
Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.
 
Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Hemkänsla i verkligheten

Den som går "den undre och inre vägen" (för att tala med poeten Gunnar Ekelöf) och lierar sig med naturen och djuren, blir kanske ensam bland de flesta människorna i västvärlden, en outsider och en främling, särskilt i finkulturen, men han får i gengäld en hemkänsla i det som ligger på botten av den traditionella samhälleliga hierarkipyramiden, ja det som ligger under det och bortom det. En hemkänsla i det mesta av livet, ja i kosmos och verkligheten själv. Det är tröst nog, och gör att man blir mindre benägen att bli karriärist.

Något om borgerlig konst

Först har vi borgerligheten som är verklighetsfrämmande. Sen har vi operor och teatrar som skildrar borgerligheten på ett verklighetsfrämmande sätt. Sen, till sist, har vi dålig lyssnare/åskådare och dåliga kritiker.

Något om svartsjuka

Svartsjuka är relationell girighet, att vilja äga en annan människa som om den vore ett ting (detta benämns ofta av den svartsjuke som "kärlek"), och hålla fast vid denna egendom med näbb och klor. Att solidarisera sig med livet, bli frivilligt fattig, släppa hästen fri i skogen och ge bort alla sina pengar till tiggaren, kan vara ett första steg till att bli fri denna sortens girighet, som kan vara mycket svår att bli av med, och kan förstöra en kärleksrelation, göra den till en enda stor maktkamp, där den som utsätts för svartsjukan ständigt måste kämpa för sina frihetliga rättigheter, att få bestämma över sitt eget liv.

Något om min medicinering

Jag har nu varit 14 dagar på en fjärdedels dos Zyprexa (mitt s.k. "antipsykotiska" gift), 5 mg per kväll. Inte stor skillnad märks, jag sover dock mindre.
 
Det känns som om jag aldrig kan få tillbaka mitt romantiska känsloliv och min sexlust (jag är impotent p.g.a. giftet), som om dessa saker blivit avhuggna i mig, som i en lobotomi (antipsykotika har kallats kemisk lobotomi av många). Mina spröda romantiska känslospröt är brutalt avhuggna (och detta kallar de "medicin", ja "terapi"), jag kan inte ens återuppleva med känslorna hur det var att ha den romantiska själen intakt, minns det bara rent intellektuellt. Men en sak har inte psykiatrikerna lyckas hugga av i min själ, och det är kontakten med naturen, med sanningen, verkligheten. Kanske de hade velat ta det också från mig (med tanke på hur de verkar hata den naturliga vildheten), så att deras egna brott mot livet inte skulle bli belysta av mig (jag har sammanställt en antipsykiatrisk bok av gamla blogginlägg, väntar på publicering i pappersformat, kan läsas på nätet här)? De vill ju ha underdåniga patienter, avskurna, alienerade från naturens krafter, såsom de själva. 
 
Min kontakt med naturen känns lite starkare, inte på ett romantiskt sätt, utan på ett liksom jordat sätt, som kontakt med jordens livgivande krafter. Som ett svagt, milt ljus i själen (var det detta ljus kardinal Newman sjöng om i psalmen "Led milda ljus"? Se texten till den här). Jag har upplevt det förr, en gång, mycket starkare, när jag slutade brått med medicinerna 2012, men det slutade i s.k. "psykos". Livet blev för starkt i mig (säger något om hur starka droger/gifter det är fråga om, att ens själ blir för levande om man slutar med dom. Något av en djävulsk upp-och-nervänd drog, som dödar själen istället för att stimulera den som cannabis gör). Denna gång trappar jag ner på giftet över ett helt år. Ska äta 5 mg i fyra månader. Jag är på säkra sidan, vissa psykiatriker, som Edward M. Podvoll, rekommenderar tre månaders nertrappningstid (så i hans fantastiska bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" 1990, som jag nyss läst på Tittis tillrådan, den bästa psykiatriska bok jag någonsin läst. Den rekommenderas även av Johan Cullberg, svensk psykiatris grand old man). Jag tänker ha fyra gånger så lång tid. 8 månader är avverkade. 

Ett liv i lyx kan vara värre än ett mord

Att leva ett västerländskt, civiliserat lyxliv på vanligt borgerligt sätt, i långa tider (som att köra omkring med en fin bil), utan att kompensera för detta till natur, djur och fattiga, är ett värre brott mot livets helhet än att mörda en vanlig människa som arbetar i en mataffär och inte gör särskilt mycket för naturen, djuren och de fattiga. Jag menar därmed inte att förringa den senares människovärde (hen är värd att leva), bara att påpeka att ännu fler likvärdiga varelser blir mördade av lyx, ja både människor och djur i massvis (särskilt i tredje världen), inte minst bland framtidens varelser, människornas och djurens efterkommande, för att inte tala om alla djur-, insekt- och växtarter som blir utrotade. Dagens lyx har fruktansvärda nutida och framtida konsekvenser, fråga vilken humanekolog som helst (håller just nu på att läsa lundaprofessorn i humanekologi Alf Hornborgs fantastiska bok "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (se recension av den här), Daidalos 2015, som är en fördjupning av "Myten om maskinen", Daidalos 2010). Inte bara dör många människor och djur av lyx, nu och i framtiden, otaliga döms också till tunga slavliknande liv av den, ofta resulterande i arbetsskador som man plågas av resten av sitt liv. 
 
Lyx är ett långsamt, radikalt våld, som få märker, eftersom offren är utom synhåll för de som bor i städerna. Offrena finns ofta i skogen eller på andra sidan jordklotet. Men det är ett våld som icke desto mindre i brottslighet kan överträffa mycket av det som många fångar i våra fängelser har gjort. Men de som lyxar sig går alltid fria. Vi har inga lagar mot dem. Hade vi såna lagar, skulle hela det kapitalistiska industrisamhället kollapsa, en katastrof för de rika, men en befrielse för de fattiga i tredje världen, naturen och djuren, de flesta alltså. 
 
Detta är svårt att säga högt bland sina borgerliga vänner. Du gör aldrig politisk karriär på detta. Få vill veta av så grymma sanningar. 

Kåtan

(mel: "Når fra jordlivets sorger", norsk andlig sång)
 
Där vår riksdags kolosser sig höjer
stod en grå liten kåta en gång.
Om du riktigt långt örat ner böjer
kan du ännu förnimma dess sång.
 
Refr: I skogens enkla lilla kåta,
         i den stillhet som alltid råder där,
         skall jag stadslivet glömma, förlåta,
         o, jag längtar till mullrikets sfär.
 
En gång var Stockholm täckt av lönn och ekar,
och små kåtor där fanns emellan dem.
På Norrmalm lekte rävungar lekar.
Allt är borta, det blev till Babels hem.
 
Mina vänner, ni vill väl inte glömma
att vår forntid den stundom knackar på.
Urhistorien som Stockholm vill gömma
skall en dag sin upprättelse få.
 
(Tillägnad Skogs-David, Sara och Emma)
     

Inte en enda bok om asketismen på antikvariat Alfa och Rönnells antikvariat. Några tankar om asketismen.

Idag var jag på antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).
 
Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.
 
Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.
 
De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).
 
Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?

Mossornas studier

Mossorna
läser sig sakta in
på stenarnas
urgamla
bildning. 
 
(dikten inspirerad av en dikt av Harry Martinson)

Dröm inatt om religionen och skillnaden mellan dess mystiker och dess fundamentalister

Jag hade en dröm om religionen i natt, minns inte så tydligt händelserna (kan inte återge dem), men minns tankarna den uttryckte (den var djuptänkt och lärorik!), som kommer här, lite elaborerade:
 
Alla heliga män och kvinnor har i alla tider haft någon sorts koloss eller tingest som varit deras förbindelselänk till det gudomliga, antingen det har varit trägudar, kyrkobyggnader, Bibeln eller TV:n (tänk på amerikanska TV-evangelister). De mest avancerade helgonen har bara haft sitt eget inre liv, Guds närvaro i det inre, (t.ex. George Fox och kväkarna), som en sådan, och det är också den mest effektiva kolossen, ty genom att se i den kan man färdas i tid och rum, tala med de döda, tala direkt med Gud och Jesus, skåda in i framtiden (allt detta dock i personens fantasi, men dock, vilken inspirationskälla!) och mycket annat. Den blir lite som trollkarlarnas spådomskula (kristallkula), men långt effektivare. De som gjort mest på detta sätt, skådat in i det inre och in i "andevärlden", kallas traditionellt ofta "mystiker", de är de religiösa nyskaparna och de religiösa anarkisterna, och de har mest att ge inom religionen, och har bidragit mest till att religionen gått framåt, utvecklats, och närmat sig mer och mer sanningen och verkligheten. Ty mystikern är inte så fjättrad av yttre ting (i bästa fall) som binder hens andes utveckling och nyskapande förmåga, och mystiken är således vägen till fritänkeri. 
 
Mystikerna har alltid haft ett underligt balanserande mellan helig dårskap ("dårskapen i Kristus") och riktig dårskap, och det är på denna i sanning smala väg de största insatserna gjorts. Fundamentalisterna bland dem var inte sällan riktiga dårar, däremot de som tänkte och förstod att de tänkte symboliskt och famlande, behöll förståndet, och kunde fördjupa sin mystik (krävs bara lite ödmjukhet här, en viktig ingrediens i den heliga dårskapen). Var aposteln Paulus av den förra sorten? I min dröm, ja. Men jag tror inte han var sinnessjuk i verkligheten. Ingen är sinnessjuk bara för att hen är religiös. Den underliga mystik som frodats hos Ulf Ekman och Livets Ord är dock definitivt av den sjukliga sorten, deras kolosser är Bibeln och TV:n (med sina amerikanska, glättiga "Health and wealth"-TV-predikanter, i drömmen var det så, och det ligger ett korn av sanning i det). De har dock blivit sundare med tiden.
 
Men i alla religioner är det inte den hårt arbetande, underdåniga massan det är fel på, de är livgivarna, för det mesta (jag tänker då främst på bönderna och hantverkarna i gamla tider, ju "bättre" arbetarna fått det, desto svårare är det att finna livgivande egenskaper hos dem, i takt med industrialiseringen). Det är parasiterna, prästerskapet, som fördärvar religionen, det är ofta de som upprätthåller den sanna dårskapen; fundamentalismen. Mystiken är folkets religion (tänk på New Age, dagens nya folktro, en renässans för gamla tiders hedniska folktro), den faller folket i smaken, ty den är fri och livgivande som de själva är när de får leva utan herrar, och den ligger nära naturen och djuren, det de fattiga har mest gemensamt med. De stora mystikerna (ta t.ex. Franciskus av Assisi och Emanuel Swedenborg, två giganter) var sällan präster.
 
Askes är ett av mystikerns viktigaste kännetecken genom historien, och därför har hen ofta varit ogift, och lämpat sig dåligt för familjelivet. Men de bästa mystikernas askes har inte varit rigid och livsförnekande som vissa indiska fakirers, utan livgivande för både en själv och världen. De bästa har, som Paulus, förstått att det inte är det yttre celibatet som räknas, utan det inre, inre jungfrulighet, inre avskildhet och renhet. Celibat är ingen sport. Blir det till förälskelse, gift dig, säger Paulus, "det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå" (1 Kor. 7:9). Men behöver du ingen hustru, sök ingen hustru, bäst att vara förutan, så man inte frestas att hora med Babylons system. Så tror jag Paulus tänkte. Bevara kärnan: askesen. Det är att ha förståndet i behåll, allt annat leder till katolska prästers celibatlöften och alla perversiteter detta leder till. Fundamentalism. Ett celibat att skryta med kanske, men knappast mer.
 
Konklusion: Alla religiösa lever på sin religions mystiker, dessa är religionens livgivare. Men i händerna på fundamentalisterna blir även mystikernas läror till stela dogmer, som används till att förtrycka och dräpa liv. Mystikern Martin Luthers* upproriska reformation på 1500-talet blev i svenska maktmänniskors händer under samma sekel till ett förtryck utan like, där man fick dödsstraff om man gycklade med Gustav Vasas Bibel. Fundamentalistprästen har en märklig förmåga att förvandla allt hen vidrör (även diamanter) till aska och sopor.
 
 
*vars mystik ofta förtigits, men lyfts fram av Christian Braw i boken "Mystikens arv hos Martin Luther" (Artos 1999), som jag läste som kurslitteratur på Åbo Akademis teologiska fakultet. Luther var i mångt och mycket en livgivare och en religiös nyskapare, men blev allt mer borgerlig och förtryckande på äldre dar, såsom det brukar gå med upprorsmakare som får makten.

Ganska stor miss

Vi har inte byggt vårt samhälle för hundarna (de kommer ständigt i kläm och deras naturliga behov och naturliga instinkter negligeras ständigt), de har tydligen inget värde. Ja, vi har inte byggt den här världen för några andra icke-mänskliga varelser heller. De har tydligen heller inget värde. Ganska stort miss. Vi har knappt byggt det för människan själv. Inte ens människan tycks ha något särskilt värde längre. Vi har snarare byggt den här världen för Penningen. Eller Maskinen. Ekonomin. Det är dessa som har det sanna värdet, det allt överskuggande, eskatologiska, ultimata värdet. Det är dem som allt ska tjäna på denna planet. Tydligen. 

Vårvisa

Vitsipporna har blommat i skogen, mina vänner! Tidigare än jag någonsin minns! Och värmen kom så snabbt! Här kommer en vårvisa, där jag tolkar min vårkänsla förr och nu:
 
(mel. en av Jehovas Vittnenas andliga sånger)
 
Här i vårskogen, här trives min själ.
Tankarna klingar med blåklockors spel.
Här vill jag bo i en jordkojas ro.
Bygga från stan till naturen en bro.
 
Mossorna andas så stillsamt i dag,
och som i drömmande skimmer ser jag
människan förnyas till spirande vår,
längtande, ensam mot kvällen jag går.

Tankar om våldet tänkta på samhällets botten

Den som är på samhällets botten idag, och gör uppror mot förtryck, märker ganska snart (detta märker sällan de högre upp) hur varje minsta antydan till våld nerifrån och uppåt i hierarkin bestraffas på de mest överdrivet våldsamma sätt (detta var ännu värre på medeltiden), medan lagstadgat förtryck av människor, djur och natur aldrig på minsta sätt bestraffas, hur hisnande proportioner detta än tar sig (som att detta förtryck håller på att förstöra själva klimatet och har utrotat tusentals arter i naturen på kort tid), bara detta våld har följande kännetecken:
 
1) Det är lagstadgat, och
 
2) det är våld uppifrån och neråt i hierarkin, de starkas förtryck av de svaga.
 
Detta kallas av många av de rika och mäktiga för "rättvisa", "lag och rätt", "sunt förnuft", "vetenskap", "demokrati" och liknande. 
 
Inte att undra på att vreden kokar både här och där. 
 
(texten inspirerad av Derrick Jensens bok "Endgame", vol. 2, Resistance", 2006 (hans premisser), se min recension av boken här
 
 
(P.S. till "Anonym" som kommenterade om basinkomst under inlägget "Valpsången": Jag har svarat dig efter en veckas paus här på bloggen!)

Ordbonden

Det vandrar en ordbonde, farbror Bok,
som plöjt genom böckerna hela sitt liv.
Ja, litteraturen har varit hans ok,
men ock gjort honom mild och klok.
 
Om ordjorden varit förhärdad ibland
och pliktläsning tärt på läslust och kropp,
har ordjorden varit hans Helge And´,
som gett säd i ett bistert land. 
 
Han vandrar, och ryggen är krökt av ord,
ord var hans lott, ord var hans del.
Han vandrar, och se, hans panna är smord
med en solsalva, hemmagjord.
 
En salva av längtan och mild fantasi,
ett skydd mot vår verklighets brännande sol,
som i och med köttet för varm kunde bli.
Då tar ordbonden ordens parti. 
 
I mycken overklighet plöjer han,
säden smakar ock ofta som plast eller tvål.
Men han lär vara undantagens man,
som av särlingar näras kan.
 
När orden blir sanna, det är för herr Bok,
som plöjt genom böckerna hela sitt liv,
som om verkligheten toge av hans ok
outsägligt mild och klok. 

Valpsången

(mel. "Livet är skjönt når Jesus med meg går", norsk andlig sång)
 
1. Lyssnande afton, över vida fält
går den sin gång, att sova i sitt tält.
Den sveper allting in i valpars sång,
alla blir lika av dess stilla gång. 
Morgonen tolka skall vad gräset drömt,
med gryningsljusets silverflöjt så ömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
2. Skulle du börja frukta livet självt,
låt valpens väsen vagga dig så snällt.
Av denna ton som livets harpa bär
kan du dig sluta till hur sången är.
Morgonen tolka skall vad granen drömt
med strålklar glans, ur solens vinglas tömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
3. Aftonens vana är att gå omkring
lyssnande till vart hjärtslag, i vart ting,
i varje myra, varje loppas bröst
för att dem ge en stilla valpsångs tröst.
Morgonen tolka skall vad skogen drömt,
med daggvåt sång som natten hade gömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren. 

Jag vill tacka min kropp

Jag vill tacka min kropp
att den varit så god
mot mig uti drygt trettitre år.
Den har burit mig opp,
den har gett mig stort mod,
som en bris från en himmelsk vår.
 
Jag vill tacka min kropp
att den kämpat för mig
och har läkt alla blödande sår.
Den har varit mitt hopp
och har svikit mig ej
fast jag legat på sjukhusbår.
 
Jag vill tacka min kropp
och bakterier små,
de är värda nobelpris de med.
Högt på Nebos* topp
vill med dessa jag stå
och se med deras silverblickar (1) ned. 
 
 
 
*Berget Nebo var det berg där Mose, enligt den bibliska myten, skådade in i det förlovade landet, Kanaan, och där han dog och begravdes av Gud.
 
(1) Uttrycket "silverblick" användes av mystikern Hjalmar Ekström för att beteckna en blick som ser värdet i det lilla, som ser alltings sanna väsen, Kristusblicken som ser värdet även i skräp och avfall.

Religionen är ateismens/naturalismen vagga. Något om ateismens relation till religionen

Religionen förhåller sig till ateismen/naturalismen som språket förhåller sig till poeten. Poeten kan göra uppror mot språket, sabotera språket, bryta språkets regler, men den gör det på det språk den gör uppror mot. Likaledes är religionen ateismens yttersta modersmål, idéernas vagga, som gett ateisten den vokabulär varmed hen frigör sig från religionens herravälde. Föreställningen om att ateisten/naturalisten vore helt fri från all religion, är en illusion som hen genomskådar den dag hen slutar vara kulturell fadersmördare. All kultur har uppkommit i religionens vagga (jag vet inte om några vilda urfolk, nu och historiskt, som inte varit någon slags animister), och bär dess märken livet ut. Själva språket är en nästan religiös, mytologisk företeelse, uppsprungen ur myten, med den kulturella mytologin invävd i sig för alltid. 

En spansk Mowgli

Intressann tidningsartikel om "en spansk Mowgli", som uppfostrades av vargar i sin barndom. Läs den här.

En fabriks "ande"

Jag såg en gång i min fantasi
en fabriks "ande".
Denna ande var någonting ohyggligt tungt,
ett tyst metalliskt vrål av fångenskap,
slaveri och förtappad instängdhet i materien.
Det var som om fabriken ropade efter befrielse,
efter civilisationens fall
och naturens återkomst. 

Kulturens omistliga själsbuffert

All värdefull kultur,
alla värdefulla böcker vi producerat
samlas till en själens buffert,
jag ett själens sparkapital
som vi kommer att finna oumbärligt
i hårda tider,
som kommer att ge oss kraft
att härda ut.
Som ibland rentav kan bli viktigare
än mat, rent vatten och pengar.
En själens nattvard, en själens gudomskälla.

Bra citat av Honore de Balzac

"Girigheten börjar där fattigdomen slutar"
 
 

Horisonten

En svala sänker sig majestätiskt stilla
mot gråtens slut, den fjärran horisonten,
historiens horisont, ja korsets hjärta,
förlåtelsens horisont, där är den stora
 
förbrödringens tecken, bildningssältan,
i perspektivens kosmiskt stumma gravskrift.
En svala sänker sig, svagt jag hör den snyfta,
den bär en brottslings och ett helgons böner
 
ner till den blodbestänkta gränsen
där skillnad utplånas för evigt.

RSS 2.0