Om helveteslärans absurda drag. Och lite om ekopsykologi.

Den klassiska helvetesläran har många absurda drag, men det absurdaste tycker jag är det här: Hur kan någon vara salig i sitt hus om hon vet att det just nu finns en tortyrkammare i hennes källare, där banditer torterar en av hennes vänner. Och hon vet också att detta kommer att fortsätta i all evighet. 

   I händerna på en sadist skulle den saligheten vara förståelig, sadisten njuter ju av att se andra plågas. Men genast när empatin infinner sig, så är också glädjen borta för gott i en sådan situation. 

   Kan man vara sant lycklig så länge någon av ens nära och kära plågas? Det tror jag inte. Vi lider med dem som plågas. Ens lycka i en sån situation skulle vara helt egoistisk. Religion och droger kan kanske ge ett tillfälligt lyckorus då, men lyckan skulle inte vara sann, och ännu mindre varaktig. 

   Kan man vara sant lycklig så länge vår älskade moder jord plågas intill feber, och miljarder djur plågas i djurfabriker? Det tror jag inte. Jag tror ekopsykologin har mycket att säga till om här. Den ser ett samband mellan de utbredda psykiska problemen, och vår förstörda miljö. Vi måste gå den tunga vägen till helande för miljön om vi ska ha en chans att börja må bra igen. Men det hör man aldrig från psykiatriker. Dom ser sällan de stora sambanden. 


RSS 2.0