Någon slängde ut en massa grejer och täcken från min hydda

Jag besökte min hydda i Nackareservatet i morse, och upptäckte att någon hade slängt ut en massa grejer, böcker, min jacka och täcken från min hydda, så de låg utspridda utanför hyddan. Hyddans inre var också i kaos. Detta gjorde mig ledsen, varför gjorde denna person detta? Flera dyrbara böcker (bl.a. Per Larssons "Skapelsens frälsning. Ekoteologi i miljö- och klimathotens tid" (2010)) var stulna, och mina kläder likaså, jag hade en stor påse med kläder där. Men jag hade inget verkligt dyrbart där, och egentligen var jag glad att någon ville läsa i Larssons ekoteologiska bok, ty det var därför jag hade den i hyddan. Kläderna bryr jag mig heller inte särskilt om, jag har kläder så det räcker. Men ändå gjorde detta mig ledsen, att folk har så lite respekt för andras hyddor i skogen.
 
För kanske ett par veckor sedan tog jag min ryggsäck, ny och dyrbar, fylld av mina bästa sovsäckar, ut ur hyddan hem till Titti, den hade legat där i kanske en månad. Hade den varit där då tjuven kom, hade den säkert blivit stulen. Känns som änglavakt! 

Varför jag tror på framtiden

Många saker i civilisationen är upp-och-ner, också talet om civilisationens kollaps som en katastrof och att "the world is going to hell". För mig är det just tvärtom. Civilisationens kollaps ser jag fram emot som en befrielse, eftersom vi då får det viktigaste tillbaka, dvs. gemenskapen, kärleken, solidariteten. Ju mer civilisationen trivs, desto mindre har vi av denna vara,  nämligen. Därför får det mig att undra om inte vi lever just nu i den svåraste tiden någonsin, eftersom vi systematiskt har utrotat all verklig community med all vår teknologi. Jag ser fram till den där dagen då vi kan grunda en "indianstam" i Nackareservatet, den första på kanske tusentals år. Det blir mitt livs stora händelse, om det någonsin inträffar. Jag lovar dig, så länge civilisationen är på topp kommer detta inte att tillåtas, med hot om straff om vi gör det - som alltid i civilisationens historia. En kollaps måste till. Vi kanske får mindre mat då, men kärlek är min viktigaste mat, så det bryr jag mig inte så mycket om. Occupy-rörelsen var en liten försmak på vad som kan komma i kollapsens spår, där fanns kärlek och gemenskap utanför Systemet.
 
Jag kollar varje dag börsen (Dow Jones index) för att se om den börjar gå neråt, dvs. om det finns hopp för oss.

Varför jag inte vill ta bort mina fästingar

Jag sover i skogen en del, och då får man fästingar på sig. Men jag vill inte ta bort dom, och det har sina skäl. För det första blir man inte lättare smittad av TBE om man inte tar bort fästingen, däremot blir man lättare smittad av Borrelia, men Borrelia är inte så farligt som TBE. Även TBE är inte så farligt, 200 svenskar smittas varje år, och dödsfall bland dessa är ytterst sällsynt. 2004 inföll det första dödsfall där man bekräftat att orsaken var TBE. Då är det faktiskt långt farligare att röra sig i trafiken, men ingen tycker att man är galen om man kör bil. Så sjuk är vår värld (dessutom förstör bilen naturen och dödar en massa varelser). Smittas man av Borrelia är det värsta som händer ofta feber, huvudvärk och trötthet. Det går nästan alltid över, dödsfall är oerhört sällsynta även här.
 
För det andra är denna handling en aktion för insekternas skull. Jag vill med denna handling predika för mina vänner att vi måste skona våra insekter och sluta med våra mobiltelefoner, bilar och teknologi, som håller på att utrota våra insekter. På fem år har en tredjedel av alla bin försvunnit (se här, skrolla lite ner på sidan), och under de senaste 25 åren har 75% av alla insekter försvunnit (jag har skrivit om detta förr, här). Einstein lär ha sagt att om bina försvann helt, skulle det bara räcka fyra år innan människan dog ut. Forskarna har bl.a. kommit fram till att mobiltelefoner dödar bin, se här.
 
Insekterna är viktigare än människorna just nu, det vill jag också säga med min aktion. Om bina försvinner, försvinner människan och en massa andra djurarter snabbt, om människan försvinner, återhämtar sig resten av skapelsen i otrolig hastighet. Vad säger detta om vem som är viktigast just nu? Insekterna är naturens kanske viktigaste änglar, enligt mig, och nu håller vi på och dräper "Guds" änglar med våra mobiltelefoner, datorer och bilar. Inte konstigt att vi samlar "Guds" vrede över oss till slut, dvs. naturens nemesis. *
 
Om vi ska rädda naturen måste det ske något otroligt radikalt, och vi måste göra farliga saker för att väcka folk. Var är martyrernas och ökenfädernas ande bland dom kristna? Dom vill inte ens avstå från sin smartphone, så lågt har dom sjunkit. Och den inte bara är med och utrotar insekterna, utan exploaterar och förslavar dom fattiga dessutom, särskilt i tredje världen.
 
 
* I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över civilisationen, som har straffat sig själv med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om. 

En fågel har byggt sig ett bo i min lilla hydda!

När jag besökte min nya lilla hydda (den jag byggde 2010) i Nackareservatet  nyss, för att vattna mitt kära plommonträd (mitt skötebarn!) som jag planterat nära hyddan för två år sedan (i en skogsglänta, lite gerillaplantering, alltså), upptäckte jag att en fågel byggt ett stort fågelbo i min hydda sedan jag senast var där förra hösten. Det måste ha varit en stor fågel, så stort var boet, och det var ett bo, det gick inte att ta miste på. Jag känner mig hedrad! Dock ingen fanns i boet. Hyddan håller på och ruttnar hela tiden, den är byggd av vanliga trädstockar, inget impregnerat trä, så den kommer att ruttna sönder till slut. Får se om jag kommer att klara att fixa till den när den faller ihop.

Om att betala för att man finns till

I detta kommers-samhälle, där man skall betala för och göra bisnis på allt, t.o.m. människors toalettbesök, har man gått så långt att man måste betala för att man överhuvudtaget finns till. Eller vad annat är det att någon äger både din kropp, som arbetskraft (alla tvingas in i detta på sätt eller annat, om man inte är sjuk eller vill vara hemlös), och de ställen du ska bo, leva och sova i, så att du måste köpa din rätt att ha någonstans att sova, ofta för svindlande priser, som ofta håller dig skuldsatt för stora delar av ditt liv, eller om du bor i hyresrätt, tvingar dig in i arbetslivet för att klara hyran. Vem tjänar på detta? Måste det vara så? Så här är det inte i skogen, i alla fall. Bor du i skogen i en kåta, behöver du inte betala någon för att du bor där, så var det i alla fall i forntiden (inte nu längre, markägarna förbjuder sådant, men man kan bo olagligt, som jag), inget djur kom någonsin och tvingade dig att betala för din rätt att bo i din kåta, med hot om vräkning om inte pengarna vaskades fram. Du var alltså ytterst din egen herre, på den tiden.  Senare kom livegenskapen, och den har aldrig lämnat oss, bara på ytan, i politikernas floskler. Det ser man när man försöker göra sig fri, sällan annars. Fortfarande har vi herrar över oss som kräver att vi ska betala för att vi finns till, som profiterar på vår underkastelse under detta.

 

Men livet är en gåva, och har alltid varit det, det är därför det ser ut som det gör i den vilda naturen, då när allt får vara i fred, och finnas naturligt, utan tvång.

 

Något helt annat är det att man inte får sin mat gratis neddimpande från himlen, man måste faktiskt anstränga sig i jakt och matinsamling, det måste alla djur. Men det kan gå som en lek eller dans om man inte har herrar över sig, och det kräver verkligen inte åtta timmars slit om dagen, många vilda urfolk i forntiden” arbetade” bara två till fyra timmar per dag med jakt, fiske och matinsamling, säger paleoantropologerna. Resten var hobbyn, om inte jakten och fisket också var en hobby. Samma sak har antropologer hittat hos nulevande vilda urfolk.

 

Kanske vi också betalar en liten skatt till alla myggor som vill ha sin del av vår kropp, men det är en liten slant i sammanhanget, och handlar inte om vår rätt att finnas till, att få sova och leva i vår kåta utan att behöva betala något. Det finns myggnät (man kan göra sådana själv!) och andra myggskydd under natten.

 

Så, vänner, var glada att inte den vilda naturen är som de rika i Stockholms innerstad, industriägarna, bisnismännen och politikerna. Ty den vilda naturen är faktiskt själva Verkligheten, som vi alla lever i, oavsett hur höga Babelstorn vi bygger, och den är den verklighet som kommer att ta hand om oss när vi dör, och garanterar att det varken blir evig himmel eller evigt helvete, utan till sist ett stilla utslocknande i vår Moders armar, för att sova i evighet vid hennes bröst en drömlös sömn. Det kommer att gå lika för alla, lite i samma relativt toleranta anda som naturen har annars, och detta är mer demokrati och jämlikhet än politikerna och industriägarna någonsin lyckats vaska fram.

 

 


Kåtan

(mel: "Når fra jordlivets sorger", norsk andlig sång)
 
Där vår riksdags kolosser sig höjer
stod en grå liten kåta en gång.
Om du riktigt långt örat ner böjer
kan du ännu förnimma dess sång.
 
Refr: I skogens enkla lilla kåta,
         i den stillhet som alltid råder där,
         skall jag stadslivet glömma, förlåta,
         o, jag längtar till mullrikets sfär.
 
En gång var Stockholm täckt av lönn och ekar,
och små kåtor där fanns emellan dem.
På Norrmalm lekte rävungar lekar.
Allt är borta, det blev till Babels hem.
 
Mina vänner, ni vill väl inte glömma
att vår forntid den stundom knackar på.
Urhistorien som Stockholm vill gömma
skall en dag sin upprättelse få.
 
(Tillägnad Skogs-David, Sara och Emma)
     

Vårvisa

Vitsipporna har blommat i skogen, mina vänner! Tidigare än jag någonsin minns! Och värmen kom så snabbt! Här kommer en vårvisa, där jag tolkar min vårkänsla förr och nu:
 
(mel. en av Jehovas Vittnenas andliga sånger)
 
Här i vårskogen, här trives min själ.
Tankarna klingar med blåklockors spel.
Här vill jag bo i en jordkojas ro.
Bygga från stan till naturen en bro.
 
Mossorna andas så stillsamt i dag,
och som i drömmande skimmer ser jag
människan förnyas till spirande vår,
längtande, ensam mot kvällen jag går.

RSS 2.0