Något om åldringsvården i USA. Och om psykiatriutbildningen idag.

"...och ändå tar en tredjedel av alla äldre som bor på vårdhem i USA antipsykotiska preparat" (Peter C. Götzsche)
 
"En amerikansk psykiatriker har sagt: "När jag utbildades på 1980-talet läste vi 50 % psykoterapi och 50% biologisk medicin. I dag får den genomsnittliga psykiatristudenten inga psykoterapeutiska kunskaper alls. Det enda som de kan erbjuda efter det är piller." " (Peter C. Götzsche)
 
Båda citaten är från Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015)

Peter C. Götzsche om att medicinera barn med psykmediciner

Läkaren och professorn Peter C. Götzsche skriver i sin bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) följande:
 
"Peter Breggin har föreslagit att vi ska förbjuda förskrivning av psykofarmaka till barn, precis som vi har förbjudit fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag håller fullständigt med om att psykiatriskt neddrogande av barn är ett slags barnmisshandel som bör förbjudas, med ytterst få undantag. Vi får inte slå våra barn, men vi får förstöra deras hjärnor med läkemedel. Vi medikaliserar de oundvikliga konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn, och metylfenidat (Ritalin) har blivit den moderna versionen av björkriset. Det är ett flagrant missbruk av en felaktig medicinsk modell och ett allvarligt brott mot barns rättigheter, och det måste upphöra. 
   Drogade barns hjärnor utvecklas inte som de ska, utan utvecklas som en reaktion på en giftig inre miljö. Dessutom är den stigmatisering och dåliga självkänsla som ofta följer av psykiatriska diagnoser och behandlingar särskilt förödande för barn som ännu inte har format sin personlighet. Det kan hämma framtida möjligheter även om man bortser från de hjärnskador som kan uppstå på grund av läkemedlen."
 
 

Något om min erfarenhet av psykoterapi

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

Om de gånger jag var tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar i Italien och Ungern

På mina tre luffarfärder till sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 
 
I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, och hade trampat genom isen. Jag simmade över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten. Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 
 
Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. 
 
En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådling framtid. 
 
Jag fick tag i ett ungerskt nya testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 
 
Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 
 
Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 
 
* * * *
 
I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!
 
Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 
 
På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 
 
Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Ett exempel på hur samhället ställer saker och ting på huvudet

Jag har en vän, poeten Rolf Leijonmarck, som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 
 
Och så har jag en annan vän, arkitekten Gunnar (Antonie Grahamsdaughters käresta), som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 
 
Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?
 
Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 
 
Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 
 
Saker och ting är på huvudet, alltså. 
 
Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Något mer om Peter C. Götzsches bok och psykiatrin

Dansken Peter C. Götzsche skriver i sin svidande uppgörelse med psykiatrin, "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) om ett oerhört tragiskt fall inom den danska psykiatrin, Luise Christensen, som dog på psykiatrisk avdelning av psykmedicinförgiftning (antipsykotika). Hennes mor har skrivit en bok 2012 som heter "Käre Luise". Peter Götzsche skriver att den boken borde vara obligatorisk läsning för alla som vill bli psykiatriker. Och den som kan läsa den utan att gråta bör inte bli psykiatriker. 
 
Luise Christensen plågades i flera år med allt för höga doser av antipsykotika, som gjorde att hon kräktes. Det hindrade inte hennes psykiatriker från att höja dosen alltmer, ända tills hon dog av medicinförgiftning *. Hennes mor kämpade allt hon kunde mot medicineringen, men förgäves. Efter att Luise dog försökte hennes mor anmäla psykiatrin, föra saken till rätten, men hon lyckades inte. Ingen trodde på henne, inte myndigheterna, inte psykiatrin. Psykiatrin trodde att Luise hade dött en "naturlig död", och ville inte veta av något annat. 
 
Luise plågades verkligen av sina mediciner, det var tortyr för henne, så till den grad att hon vid flera tillfällen bad om att bli lagd i spännbälte, vilket hon föredrog framför ett ännu värre alternativ - att få extra läkemedel via injektion. Jag kan bekräfta detta genom mina egna erfarenheter, att psykmediciner är en form av tortyr (för mig i början), och att jag själv också skulle föredra spännbälte framför psykmediciner, för att skydda min psykiska integritet, så att ingen skulle kunna skada mitt psyke med gifter. 
 
Jag skulle gå så långt som att säga att det att utsättas för tvångsmedicinering med psykofarmaka, ja för psykisk-kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, är bland de värsta förnedringarna en människa kan utsättas för, i klass med våldtäkt. Ja, det är en psykisk våldtäkt, och en som pågår länge. Att någon ska stämpla mig som galen för att jag avviker psykiskt, och därför få mixtra fritt med min hjärnas kemi, så att den kommer i obalans och jag blir ännu sjukare, ja upplever mig torterad, ja det är så ohyggligt att jag saknar ord. 
 
Götzsche skriver också följande: "Sovjetiska dissidenter beskrev neuroleptika som den värsta formen av tortyr". Vi måste börja ta dessa sovjetiska fångars ord på allvar, och börja kämpa för mentalpatienterna. 
 
Jag kommer här att tänka på min f.d. flickvän i Åbo, som för sju år sedan var en fyrtioårig mentalpatient, "mentalsjuk" sedan ungdomen, och som var så nerdrogad av mediciner att hon inte orkade göra något, hon bodde hos sin gamla mor, och låg bara i sängen och soffan hela dagarna (detta berodde även på att hon hade katatoni, ett tillstånd som kan utlösas av antipsykotiska mediciner, vilket gjorde att hon inte vågade gå ut). Hon läste inte, tittade inte på TV, låg bara där orkeslös hela tiden. Och hon tog rätt mycket medicin. Hon hade en slags mild tardiv dyskinesi, hennes läppar var liksom i kramp hela tiden, precis som jag hade haft det 2010 på Gubbängens psykiatriska avdelning. Man såg på henne att hennes läppar inte var normala, dom såg underliga ut, hon höll dem på ett märkligt sätt. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Hennes mor hade också kämpat en bitter kamp mot medicinerna, när hon såg hur illa de gjorde hennes dotter, men det var en fruktlös kamp. 
 
Peter Götzsche är ännu radikalare än jag varit här på bloggen, och förespråkar fängelsestraff för psykmedicinföretagens chefer. Jag håller med honom, de har gjort brott mot mänskligheten. Även många ledande psykiatriker borde få fängelsestraff, de som horat med psykmedicinföretagen, de som varit upphov till att folk begått självmord och mord, ja som varit upphov till förgiftningar av psykmediciner (under tvångsmedicineringar). Alla dessa borde inte bara fängslas, utan borde även betala skadestånd till dem de skadat.  
 
Götzsche skriver att "vissa patienter begår självmord efter en sådan upplevelse" (han menar efter tvångsvård). Finns  det något värre brott än att behandla en människa så illa att hen tar sitt liv? Detta får mig att tänka på en film där ett gäng brottslingar drev en utvecklingsstörd ung man till självmord genom att utföra vidriga experiment med honom (som att tvinga honom att ha sex med en kvinna) och föra honom till "the devils house" (såsom de kallade en ruin), där han sedan hängde sig i ensamhet. Han bror beslöt sig för att hämnas, och sökte upp hans brors plågoandar, och mördade dem, en efter en, och skrämde även vettet ur dem. Filmen slutar med att den siste av plågoandarna som brodern vill mörda, ber han istället att mörda sig, eftersom han tycker han inte är värd att leva till sist, så mycket hämnd har han utverkat. Denna film gjorde djupt intryck på mig, och det är inte svårt att se kopplingarna mellan psykiatrikerna och deras offer - samhällets mest sårbara människor, psykpatienterna - och plågoandarna i filmen och den utvecklingsstörde mannen. 
 
 
 * det påminner lite om Michael Jackson, som dog av överdos av lugnande mediciner

Något om Torstein Viddal och issmältningen i Arktiska havet. Min heliga vrede över civilisationen.

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 
 
Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 
 
Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 
 
Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 
 
Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 
 
Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 
 
Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa *. Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.
 
Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 
 
Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (1). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 
 
Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (2), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 
 
 
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 
 
(1) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 
 
(2) jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

Det behövs en Nürnbergrättegång mot psykiatrin

Jag håller på att läsa Peter C. Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015), och det är skrämmande läsning. Jag hade inte en aning om att psykiatrin och psykmedicinsindustrin var korrupt. Jag baxnar. Detta är ingen oseriös konspirationsteoribok, utan en väldigt akademisk bok (Götzsche hänvisar ständigt till studier och experiment, och granskar dessa) skriven av en läkare (specialistläkare inom intern medicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet), som har en insiderblick på vad som föregår inom psykiatrin, trots att han inte är psykiatriker. Men det förvånar mig inte att han inte är psykiatriker, för är man det, är chansen stor att man är hemmablind. Det måste utomstående läkare till för att genomskåda ruttenheten hos kollegerna bland psykatriker. 
 
När jag läser denna bok, framstår psykmedicinindustrin och psykiatrin som en maffia, inte bättre än knarklangningen på gatan. Ja, boken är väldigt tydlig med att psykmediciner verkligen är narkotika, och många psykmediciner är så gott som lika skadliga för psyke och kropp som narkotika *, ibland t.o.m. svårare att sluta med än vanlig narkotika. Och detta försigår inför våra allas ögon, denna organiserade brottslighet kan ingen stoppa, inga lagar finns som kan stoppa det! Det är otroligt. 
 
Götzsche gör en tankelek som han hämtat från Robert Whitaker, som går ut på ungefär följande: Säg att det upptäcktes en sjukdom med samma effekter som den psykmedicinerna har. Den skulle genast bekämpas ihärdigt, och stora summor skulle gå till forskning om denna sjukdom. Men nästan ingen bekämpar psykmedicinerna. 
 
Värst blir det när jag i boken kommer fram till att även barn utsätts för psykmediciner i stor grad, särskilt i USA, med både antidepressiva, antipsykotika och amfetamin (mot adhd). Barn har t.o.m. drivits till självmord av psykmediciner. Detta är inte ovanlig bland unga och vuxna heller. Då har man verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. 
 
T.o.m. barn under två år ges idag antipsykotika. Till den grad idealiserar man dessa skadliga droger, att man ger dem till små barn. Återigen, då har det verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. Det är barnmisshandel av värsta sort, särskilt när det handlar om att tysta barn som är för "vilda". Om man skulle ge heroin eller LSD till en tvååring, skulle vi ryta till av ilska, och se att det är ett vidrigt brott. Men nästan ingen reagerar av att man ger amfetamin eller antipsykotika åt barn, med fruktansvärda biverkningar, mediciner som skadar hjärnan när den är som mest känslig och formbar. 
 
Psykmediciner ges även till djur, såsom hundar och katter, enligt Götzsche. Ofattbart grymt mot försvarslösa varelser. 
 
Ett exempel från verkligheten på psykiatrikernas övertro på sina droger, att allt ska behandlas med droger: När jag var på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010, och fick droger som gjorde att mina läppar kom i kramp, dag ut och dag in (jag kunde inte vila i läpparna, visste inte hur jag skulle hålla dem), bad jag om att få vara utan mediciner. Det fick jag inte, istället sa psykiatrikern att jag skulle få mediciner mot biverkningarna. Detta gick jag inte med på, det kändes galet. 
 
Personalen pratar inte mycket med patienterna på de psykiatriska avdelningarna, i alla fall inte med mig under de tio gånger jag varit tvångsvårdad. För det mesta är jag hänvisad till de andra patienterna. Aldrig någon psykoterapi. Istället bara mediciner, mediciner, mediciner. Personalen sitter oftast i kafferummet och i båset med deras datorer och pratar med varann istället för med patienterna. Psykoterapi borde vara en grundrättighet på varje psykiatrisk avdelning, och psykoterapin är också långt mer human än psykiatrin, det går inte nästan att jämföra dessa två.
 
Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  
 
Psykiatrins knarklangning går ofta till såhär: Fungerar inte den här medicinen, ta den här! Ungefär som att "fungerar inte kokain, ta heroin!" Aldrig är drogfrihet ett alternativ. 
 
En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, kom en psykiatriker och sade åt mig att hon skulle lägga till en ny antipsykotisk medicin, Risperdal, till min medicinering. Jag hade hört dåliga rykten om denna medicin, och tiggde och bad psykiatrikern om att inte ge mig den. Det hjälpte inte ett dugg. Det var tvångsmedicinering som gällde här. 
 
Psykiatrins knarklangning har gått så långt, och har antagit sådana epidemiska proportioner att man borde rensa upp i skiten med en riktig psykiatrins Nürnbergrättegång, där psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala skadestånd till alla de människor och barn som fått sina hjärnor och kroppar skadade av psykmediciner, ja psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala så mycket i skadestånd att företagen skulle drivas i konkurs, så att vi skulle få ett slut på deras skräckvälde. Och det skulle samtidigt utfärdas lagar som förbjöd de flesta psykmediciner på samma kriterier som varför man förbjuder vanlig narkotika. Bara de absolut mest nödvändiga psykmedicinerna, som ångestdämpande och sömnmedel, kanske benzodiazepiner, skulle tillåtas. Götzsche föreslår att man behandlar psykoser med benzodiazepiner istället för med antipsykotika. Det låter bättre, fast jag inte vet hur skadliga dessa mediciner är. Jag skulle i såfall säga att man bara skulle ta detta preparat för att lugna sig i den mest akuta fasen av psykos. Ingen tvångsmedicinering, och bara för en kort tid. Fast även detta skulle jag egentligen inte rekommendera, eftersom även benzodiazepiner är beroendeframkallande, och kan leda till hjärnskador. 
 
 
* Så gott som alla psykmediciner, antidepressiva, antipsykotika, ADHD-mediciner, kan leda till hjärnskador, enligt professor Götzsche.
 
 

Psykiatrins inhumana syn på mentalpatienter. Och hur vi skulle kunna reformera detta.

Efter tio gånger som tvångsvårdad på mentalsjukhus, kan jag säga lite om den syn på mentalpatienter som psykiatrin ofta har, och som gör att dom överhuvudtaget kan tvångsvårda och tvångsmedicinera människor:
 
Under mina första vistelser på mentalsjukhus, blev jag livrädd för mig själv, för att jag skulle begå brott, eller uppföra mig på ett sätt som psykiatrin skulle straffa. Min rädsla för mig själv blev ett komplex som plågade mig mycket. Bakgrunden till denna rädsla, var psykiatrins stämpling av mig som mentalsjuk. Jag hade då en mörk bild av mentalsjuka, som människor som man inte visste var man hade, som kunde göra i princip vad som helst, som man inte kunde lita på, som kunde begå brott hur som helst, som människor som inte hade kontroll över sig själv, som plötsligt kunde göra självmord. Denna bild av mentalsjuka applicerade jag på mig själv efter att psykiatrin stämplat mig som mentalsjuk, och blev följaktligen livrädd för mig själv, för att jag mitt i allt skulle gå framför en bil på gatan, för att jag plötsligt skulle förlora kontrollen över mig själv, och t.ex. våldta någon. 
 
Efter åtskilliga bekantskaper med s.k. "mentalsjuka", kan jag säga att min bild av sinnessjuka i början var totalt verklighetsfrämmande, baserad på myter, på rädsla och fördomar. S.k. "mentalsjuka" är helt vanliga människor som bara har nästlat sig in i djupa livsproblem, helt vanliga människor som ofta kan gå på jobb och ha partners, som gör allt andra människor gör, men bara har vissa avvikelser från vanligt beteende, såsom att höra röster i skallen, och tänka s.k. "psykotiska" tankar. Men de kan mitt i detta vara helt vanliga människor. Jag har några få gånger mött människor på sinnessjukhusen (eller oftare på gatan) som uppfört sig mer i enlighet med den vanliga myten om sinnessjuka, de flesta jag mött på sinnessjukhusen har jag inte kunnat skilja från vanliga människor, de flesta har jag fört helt logiska och vanliga samtal med, som med vilka vanliga människor som helst, ja de har uppfört sig helt "normalt". 
 
Men varifrån fick jag den förvridna syn på mentalsjuka som jag hade i början av min karriär som mentalsjuk? Ja, den är en del av vår kulturs mytologi, och den är delvis skapad av psykiatrin själv, genom att den demoniserar mentalpatienter. Den måste göra detta, för att överhuvudtaget kunna rättfärdiga att stänga inne människor som avviker från den psykiska normen, och tvångsmedicinera dem. Psykiatrins mytologi handlar ofta om att psykiskt avvikande människor är oberäkneliga, ja farliga för sig själv och för andra (även om de inte gjort något ont), och att de skulle vara hjälplöst förtappade om inte psykiatrin griper in med sin tvångsvård och sina mediciner. Psykiatrin verkar se det så att om inte dom räddar mentalpatienterna, stannar dom för gott i sina psykiska avvikelser, och därför behövs tvångsvård och tvångsmedicinering. Och när dom har tvångsvårdat en människa, och hon blir bättre, kommer ut ur sin psykos eller sin mani, anser psykiatrin att det är dens och medicinernas förtjänst. Den tänker sällan på att manier och psykoser så gott som alltid går över, och att de skulle ha gått över även om inte psykiatrin skulle ha ingripit med sitt våld. Men den verkar inte tro att psykoser och manier kan gå över av sig själv, att naturen har en otrolig självläkande förmåga. Den måste intala sig själv att mentalpatienterna är psykiskt förtappade om inte den ingriper, för att rättfärdiga sitt våld. Och den måste alltid tillskriva tillfrisknandet sin egen förtjänst, för att rättfärdiga sitt våld. Den har någon slags syn på psykoser som något statiskt, något som en människa kan ha resten av sitt liv om inte psykiatrin ingriper. När jag på ett vårdmöte i början av min karriär som mentalsjuk frågade en psykiatriker om inte min sjukdom kunde läkas på naturlig väg, sa psykiatrikern "nej, det är omöjligt, du måste ta mediciner". Detta sade allt om psykiatrin och dess demonisering av det psykiskt avvikande för att rättfärdiga sitt våld. (I denna text använder jag mig av psykiatrins sätt att tala om psykiska avvikelser som sjukdomar och psykoser, vilket jag egentligen är djupt skeptisk till).
 
Och så har vi det vidriga fenomenet med att blir man en gång stämplad som schizofren eller något annat av psykiatrin, får man räkna med att bära denna stämpel resten av livet, med allt vad det innebär av svårigheter med att få jobb, svårigheter att få tillit hos människor osv. Även detta ingår ofta i psykiatrins människosyn: en gång mentalsjuk, alltid mentalsjuk (detta gäller särskilt schizofreni). Om man då inte bevisar det motsatta på något fenomenalt sätt, t.ex. genom att göra lysande karriär i samhället. Men många mentalpatienter är så förstörda av psykiatrins behandling av dom, att dom aldrig klarar att bevisa sitt tillfrisknande tillräckligt mycket för att bli friskförklarad av psykiatrin och släkt och vän. Inte minst om de går på mediciner. Detta spelar psykiatrin i handen, och förstärker deras övertygelse om att mentalpatienterna behöver dem och deras mediciner livet ut, trots att det ligger närmare sanningen att psykiatrins hårda behandling och stigmatiserande av patienten har förstört hens liv. 
 
Vi gör alla våra unika psykiska resor genom livet. Vi har kriser, omvälvningar, vi går vilse i psykets labyrinter, vi hamnar i sekter och underliga rörelser, vi känner djup sorg och vi har ofattbart kreativa perioder, s.k. "mani". Alla ska få göra sin egen resa i fred, vi ska inte lägga oss i andras psykiska resor, fördöma dem för deras psykiska felsteg, eller straffa dom för deras psykiska avvikelser och irrfärder. Men det är detta psykiatrin gör. Den lägger sig övermåttan mycket i vår mest privata sfär, våra tankar, vår psykiska resa. Ser inte psykiatrin att vi alla är på resa i vårt psyke, att ingen är färdig, ingen är perfekt (och ingen heller är psykiskt förtappad om inte psykiatrin griper in), och att ingen ska behöva straffas för sina psykiska avvikelser? Vi är alla på resa, och alla, varenda kotte av oss, lär oss hela tiden nya saker, och går vidare, reviderar oss och våra felsteg, mer eller mindre, rannsakar oss själva, kämpar vidare för det vi tror på. Jag tänker ibland på vad som hade hänt mig om psykiatrin aldrig hade lagt sig i mitt liv och straffat mig för mina psykiska avvikelser. Jag tror jag hade gått vidare ändå, trots allt. Jag tror jag hade lärt mig nya saker, ändrat mig, gått vidare. Min första psykos handlade om att jag inte ville äta butiksmat, som jag ansåg vara korrupt, och jag trodde att jag var en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. Hade inte psykiatrin straffat mig för detta, tror jag att jag hade lämnat de tankarna till sist, särskilt om mina föräldrar hade fört kärleksfulla dialoger med mig (vilket de inte gjorde) för att få mig på bättre tankar. Ja, jag tror att, när hösten och vintern kom, och ingen annan mat stod till buds än butiksmat, så hade jag, efter att svälten satte in, antagligen kommit på att det inte går att avstå helt från butiksmat, och insett att jag svälter ihjäl om jag inte äter butiksmat. Och i samma veva tror jag att jag efter hand hade insett att det att tro att jag var messias nog var psykotiskt och hybris. Så enkelt hade mina psykiska irrfärder kunnat rättas till. Men psykiatrin och mina föräldrar hade inte detta tålamod med mig, de skulle ha förändring genast, här och nu. Och de demoniserade mig genom att tro att jag var hjälplöst förlorad om de inte tvingade mig att avstå från mina planer om att bojkotta butiksmaten. 
 
Om jag ska föreslå något för den nya tidens postpsykiatri, som en nyckel till framgång i behandlingen av psykotiska människor, så skulle det bli tålamod och tillit. Lev och låt leva. Ha tålamod med männskors psykiska resor, låt dom få ta tid på sig att förändra sig, och låt dom få famla lite i mörkret i fred, utan att du genast kastar sig över dem med plågsamma mediciner. Lita på naturens processer. Kräv inte förändring genast, här och nu. Och i denna tillit och detta tålamod, utöva det som jag tror psykiatrin också lider radikal brist på: kärleksfull, empatisk dialog, samarbete och folkbildning. Vi måste prata mer med varann, så att vi kan förstå varann bättre. Som det nu är, finns det ett ömsesidigt krig mellan psykatrin och dess offer; båda demoniserar varann *. Som i alla krig, måste freden inledas genom dialog och förståelse för varann, med diplomati. Och böcker och artiklar behöver skrivas, i stor mängd, och psykiatrikerna särskilt behöver bildning om psykiatrins offer, om den skada de har utövat genom sitt skräckvälde. Och allmänheten behöver bildas om de "mentalsjuka", så vi kan slå hål på myterna om dem. Och mentalpatienterna behöver sätta sig in i psykiatrin och dess historia (de behöver läsa mer!), så att de kan förstå sig själv, samt förstå förtrycket och hjälpa sina psykiatriker att förstå det. 
 
 
* Fast i många fall har psykiatrins offer inte ens kommit till demoniseringsfasen, så totalt är de överkörda och psykiskt koloniserade av psykiatrin och dess terminologi. De förmår sällan tänka utanför denna terminologi, vilket betyder att de spelar psykiatrin i händerna. Kanske vi måste tillåta att psykiatrins offer överreagerar mot sina bödlar och till viss grad demoniserar dom, innan de är kapabla att börja sätta sig ner och föra dialog med dem som med medmänniskor (1). De måste först få reagera lika kraftigt som filmen "Psychiatry. An industry of death" gör, som "Citizens Commission on Human Rights" gör, en organisation med en väldig vrede i sig över psykiatrins förtryck. Vi behöver även detta för att komma vidare, precis som vreden över Hitler behövdes. 
 
 
(1) fast helst skulle jag önska att man kunde undvika demoniseringen

Några tillägg om psykiatrin bakom kulisserna

Jag har nyss skrivit utförligt om psykiatrin bakom kulisserna. Här kommer en liten fortsättning:
 
En kvinnlig mentalpatient på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010 kom ständigt till mig och klagade över sitt tillstånd, och uttalade obegripliga meningar som "Hur ska man gude", och verkade mycket rastlös, och vi båda misstänkte att hennes plågor kom av medicinerna. Jag fick ständigt försöka trösta henne så gott jag kunde, och krama hennes händer, men det var svårt att trösta. Instinktivt kände jag på mig att det var medicinerna som gjorde henne så rastlös och förtvivlad, för det verkade som om hon inte kunde vara stilla, vilket är en vanlig biverkning av antipsykotika, s.k. akatisi. Jag själv har alltid gått fram och tillbaka i korridoren på sinnessjukhus, utan att kunna företa mig något, av samma orsaker, en sann plåga. Jag har t.ex. svårt att läsa på sinnessjukhus, de starka medicinerna och overksamheten tar bort läslusten från mig. 
 
Under samma sinnesjukhusvistelse i Gubbängen fick jag mycket obehagliga mediciner, som gjorde att jag hela tiden hade kramp i läpparna, jag visste inte hur jag skulle hålla mina läppar, de verkade inte kunna vila. Jag rymde till slut till Finland, undan psykvården i Stockholm. Tardiv dyskinesi är en vanlig biverkning av antipsykotika, och innebär att man inte kan kontrollera muskelrörelser, och det handlar ofta om läpparna och munnen. Jag tror jag fick de inledande symptomen till detta. Ett medkänslans ord här till alla som lider av detta, jag vet hur svårt ni har det. 
 
En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, såg jag en medelålders man (han verkade helt "normal") inta en stor mängd piller, kanske femton, tjugo piller, under medicinutdelningen på kvällen. Jag undrade över detta, över den övertro på pillerna som var verksam i psykiatrikerna i detta fall. Undrade över hur denna man kunde klara av en sådan övermedicinering. Hur denna mans hjärna kunde klara av en sådan cocktail av gifter. 
 
Kan detta vara en biverkning av mina mediciner (Läkaren Peter C. Götszche menar att den medicin jag tar, Zyprexa, hör till de värsta psykmediciner som uppfunnits): För nästan tre år sedan fick jag plötsligt en märklig smutsighets- och skamkänsla, som satt i mitt huvud och i mina ögon. Den uppstod ur ingenting, det fanns ingen handling eller något annat jag kunde peka på som orsaken. Den gick inte bort, och har ännu inte gått bort, även om den har sakta minskat, och nu är knappt märkbar, bara ibland är den starkare. Först trodde jag att den berodde på alla synder jag begått, men kanske är den ett resultat av den kemiska obalans i hjärnan som medicinerna skapar? 
 
När jag en gång skulle sluta tvärt med medicinerna, blev jag till slut oerhört skör, och fick kämpa med panikångestattacker i många månader. Detta hade jag aldrig haft innan jag började äta mediciner, och jag är säker på att de kom av den skada medicinerna skapat i min hjärna, den obalans de skapat i min hjärna. Panikångesten kom alltid när jag skulle somna, det var som om jag drogs ner i ett svart hål när jag skulle somna, vilket gjorde mig rädd för att somna. En anarkoprimitivist, Ronja Aarniala, botade denna panikångest genom att hålla mig i sina armar en gång i Helsingfors på en ekoanarkistisk konferens 2009. Efter det har den aldrig återkommit, enbart under de senaste åren har jag känt av svaga efterverkningar av denna panikångest, genom små spasmer i hjärnan som förekommer kanske en eller två gånger i månaden. Det känns som en inledning till panikångest, som att panikångesten avbryts genast i början. Jag tror även detta kommer av skador i min hjärna som medicinerna förorsakat. 
 
Ofta när jag börjat äta mina mediciner igen (under tvångsvårdsvistelser på mentalsjukhus), har jag fått förstoppning. Jag vet att det kommer av mina mediciner, för de de sätter lock på hela min varelse, hela min kropp, däribland magsmältningen. Därav övervikten hos många psykpatienter, magsmältningen blir mer ineffektiv p.g.a. medicinerna.  
 
Jag har även ett till problem som startade några år efter att jag börjat med mina psykmediciner: Jag ska hela tiden riva i huden kring mina naglar, och jag river ofta mig blodig. Jag har försökt sluta med detta flera gånger, men det känns omöjligt att klara av. Det är en oro i mina händer som gör att jag ständigt måste pilla på dem. Kan mina mediciner ha medverkat till denna oro? Det liknar inte lite på akatisi, oförmågan att sitta stilla som är en känd biverkning av antipsykotiska mediciner. 
 
Två böcker på svenska som avslöjar psykiatrins organiserade brottslighet är:
 
-Peter C. Götzsche: Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag 2015
 
-Robert Whitaker: Pillerparadoxen. Karneval förlag 2014

Öppet brev till min psykiatriker Macario

Kära Macario.
 
Påverkad av den kamp för mänskliga rättigheter som Almedalsveckan präglades av, har jag på sistone stått upp mer för vem jag är och för min integritet. Jag har särskilt påverkats av den svenska föreningen Kommittén för mänskliga rättigheter, och dess globala motsvarighet Citizens commission on human rights, som bevakar mentalpatienters rättigheter över hela världen, en organisation som startades i New York 1969 av bl.a. psykiatriprofessor Thomas Szasz. Denna globala organisation är generellt skeptisk till psykmediciner, som den menar inte botar patienterna, utan istället konserverar sjukdomen och skapar drogmissbrukare. Och den menar även, med Szasz, att psykiatrin har gått för långt i att medikalisera och psykopatologisera hela livet, nästan allt har numera någon psykiatrisk diagnos med tillhörande psykmediciner. Szasz vill hellre tala om "livsproblem" istället för psykisk sjukdom, det finns inga biologiska tecken på att "psykiska sjukdomar" verkligen är sjukdomar, de är bara "beteendeavvikelser" och "livsproblem" (Psykiatrin är i den bemärkelsen en pseudovetenskap). Jag håller så hjärtligt med dom här. Dom skriver även i sin tidning att Zyprexa är skadlig, den medicin som jag äter. Allt detta gör att jag nu skulle vilja börja trappa ner på mina mediciner, kanske över ett år eller så. Det är också p.g.a. de många obehagliga biverkningarna som mina mediciner har, som jag ska räkna upp här, jag litar inte på mina mediciner, och tror att de även kan skada mig på sätt som jag ännu inte kan upptäcka, som den ökade risken för diabetes och hjärtsjukdomar. Men följande biverkningar plågas jag av:
 
-Jag hade för höga levervärden i ett test för ett par år sedan, vilket jag tror kommer från mina psykmediciner, ty jag har inte intagit några andra gifter (såsom droger, tobak eller alkohol i  större mängd) under tiden innan detta test.
 
-Koncentrationssvårigheter. Märks särskilt när jag ska se på youtubefilmer, jag måste hela tiden ta om avsnitt. Stör även min skolgång. Jag tror detta kommer av mina mediciner. Jag hade aldrig detta problem innan jag började ta mediciner för nio år sedan, ja inte innan senast jag igen började med medicinerna igen, för nästan fem år sedan (innan dess har jag bara ätit mediciner i korta perioder då och då).
 
-Problem med minnet, särskilt kortminnet, vilket försvårar vardagslivet och skolgången. Jag tror även detta kommer av mina mediciner. 
 
-Jag har gått upp sjutton kilo på nästan fem år, trots att jag har kämpat frenetiskt för att äta litet under denna tid (jag brukar bara äta två och en halv gång per dag), och trots att jag motionerat och vandrat mycket under denna tid. Har t.o.m. fått en riktig mage. Jag vill inte bli ännu fetare, så att jag blir överviktig, det är skadligt för min hälsa.
 
-Jag bajsar på mig med jämna mellanrum, kanske en gång på två veckor. Mina rumphålsmuskler är förslappade av medicinerna. Detta är förnedrande och obehagligt.
 
-Jag sover allt för mycket, ofta över tolv timmar per natt. Jag har ett stort sömnbehov, och blir trött på dagen om jag inte sover så länge. Och jag ligger ofta efter att jag vaknat kvar och vill bara tillbaka till sömnen, ofta i över en timme. Ett slags svagt depressionssymptom, jag har inte så stor livslust när jag vaknar. Jag vill inte sova bort min dyrbara tid. 
 
-Min kreativitet är förslappad. Jag skriver inte längre lika vackra dikter som tidigare då jag inte åt mediciner. Och även om jag fått tillbaka en del av min kreativitet, så har den aldrig nått upp till de höjder som jag en gång var på. 
 
- Jag har inte riktigt kontakt med mina känslor i vardagen. Jag har inte de vanliga svängningarna i känslorna som vanliga människor har, med glädje och sorg om vartannat, utan jag känner mest samma saker hela tiden, dvs. ingenting. Jag har inte heller så stor livslust, just p.g.a. detta. Är t.ex. inte rädd för att dö. Jag är ganska likgiltig inför om jag lever eller är död. Jag har också dämpad empati p.g.a. detta, vilket skadar mina relationer. Är detta resultatet av någon sorts kemisk lobotomi? Detta är ett intrång i min varelses mest heliga kammare, i min förmåga att känna livet med mina känslor, att förälskas, att känna både djup sorg och djup glädje. Jag saknar det levande själsliv som jag hade innan jag började käka mediciner, för nio år sedan. 
 
-Min sexlust är radikalt nedsatt, minst tio gånger så liten som innan jag började äta mediciner. Detta har haft förödande verkan på min relation till flickvännen Titti, som lider av det. Jag är ganska impotent, med andra ord. 
 
-I början av tiden då jag åt mediciner (2008), var de en sann plåga, jag stod nästan inte ut med dom (jag åt Zyprexa även då), och rymde undan dom en gång, rymde hemifrån för att slippa dom (jag bodde hos mina föräldrar då). Jag hade konstliga plågor i hjärnan, som jag inte kunde förklara för någon, namnlös smärta, som om min hjärnkemi kommit i olag, som om den var i obalans, som om medicinerna mixtrade med min hjärnas kemi, vilket var förnedrande och kränkande. Jag var också helt bedövad och neddrogad i själen, som en zombie gick jag omkring, särskilt i början. Detta har visserligen blivit mycket bättre, när jag vant mig vid medicinerna, men jag vill inte gärna äta gifter som plågat mig så i början av mitt ätande av dom. De kan inte vara bra för mig på lång sikt. Jag vill inte få skador i kropp och hjärna p.g.a. att ha varit drogmissbrukare. Ja, droger är det rätta namnet för antipsykotiska mediciner, de förändrar medvetandet precis som narkotika, och har skadliga biverkningar precis som narkotika. 
 
-Ibland får jag "spasmer" i hjärnan, kanske en gång i veckan (igår, 7.8., fick jag fem, sex sådana på en kväll), som är att likna vid den första sekunden av en panikångestattack (eller bråkdelen av en sekund). Tror ni att det kan vara orsakat av skador i hjärnan efter medicinen?
 
- För tre år sedan fick jag plötsligt, utan förvarning och utan att jag gjort något speciellt, en underlig smutsighets- och skamkänsla i huvudet och ögonen. Den har fortsatt intill idag, kroniskt. Den var starkast i början, men har sakta mattats av. Jag känner ännu av den tydligt, ibland starkare. Kan detta komma av att medicinerna mixtrat med min hjärnas kemi?
 
- En biverkning för min omgivning är att mina mediciner (eller snarare gifter) kommer till slut ut i vattendragen och förorenar och skadar fiskar och annat liv i vattnen. Jag vill inte medverka till sådant. 
 
 
Jag hoppas du har förståelse för detta, Macario, och hjälper och stöttar mig till att trappa ner med medicinerna. Jag har även nu en helt annan beredskap för att sluta med medicinerna än de gånger då jag tidigare slutat brått med dom, bl.a. p.g.a. att jag nu vill sluta med dom gradvis över ett år, och p.g.a. att jag nu är ateist och skeptiker sedan tre år tillbaka, vilket bevarar mig från det magiska tänkande som psykoserna är kända för, alla mina psykoser har varit religiösa. Nu har jag också en flickvän och en bostad, vilket jag inte haft tidigare när jag slutat brått med mediciner, vilket är ett starkt stöd för mig. Vi har även planer med Titti att vistas tre månader nästa sommar på en ekoby på Gotland, vilket jag också tror kan vara viktig för mitt psykiska läkande. Helst skulle jag vilja bo på en ekoby när jag slutar med medicinerna, för att hitta ett stödjande miljö för min psykiska läkning. Ensamhet är det värsta när man är psykiskt skör, och det hoppas jag att vi ser till att jag inte hamnar i. Mina studier på Komvux vuxengymnasium är också ett stort stöd, att ha något att kämpa för och en grupp att kämpa tillsammans med.
 

Jag har ätit dessa gifter regelbundet varje kväll i snart fem år. Det får vara nog nu. 

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen 
 
 
 

Den psykiatriska tvångsvården och tvångsmedicineringen borde läggas ner

Den psykiatriska tvångsvården är ett arv från barbariska tider, då man torterade dårar på dårhusen med alla möjliga tortyrmetoder, för att därigenom försöka bota dom *. Psykiatrikerna vill avsäga sig all förbindelse med detta arv, men arvet lyser igenom fernissan. Jag upplevde mina antipsykotiska mediciner i början som en sann plåga, men har vant mig vid dem (trots att jag fortfarande har många obehagliga biverkningar, såsom radikalt minskad sexlust och att jag med jämna mellanrum bajsar på mig). De plågsamma antipsykotiska medicinerna är ett arv från psykiatrins barbari för hundratals år sedan, jag ser det så tydligt. 
 
Jag har varit tio gånger tvångsvårdad på mentalsjukhus (som mest i tre månader i sträck), och jag är därför kompetent att uttala mig om den, med förstahandskunskap om den, hur den verkligen fungerar i praktiken. 
 
De första gångerna är det traumatiskt att hamna på sinnessjukhus, eftersom man alltid är där på obestämd tid, man vet inte om man någonsin kommer ut därifrån, eller om man tvingas vara där i tio år, såsom den amerikanska poeten Ezra Pound (1885-1972). 
 
Tvångsvården borde läggas ner, den botar ingen med sina auktoritära, obarmhärtiga, kärlekslösa, kränkande metoder, som inspärrning, tvångsmedicinering, isoleringscell och spännbältesläggningar. Mentalpatienter borde behandlas precis som alla övriga medborgare, med respekt och med alla sina medborgerliga rättigheter intakta, däribland rätten till sin kropp och sin själ, som berövas dem genom tvångsmedicineringen. Men hur ska vi göra med farliga psykpatienter?, frågar du. Vi skall inte särbehandla dom, menar jag, utan begår dom grova brott, borde de fängslas, inte på rättspsykiatriska mentalsjukhus, utan i vanliga fängelser, utan tvångs-medicinering, i human kriminalvård, men med mildare straff än övriga brottslingar, eftersom de inte är riktigt tillräkneliga. Jag har flera gånger suttit i fängelse, en gång i 21 dagar i Serbien, p.g.a. att jag saknade pass, och det var mycket lättare än mina sinnessjukhusvistelser, eftersom jag fick behålla mitt levande själsliv, utan att bli nerdrogad och bedövad av psykmediciner. Det värsta är när den yttre händelselösheten ackompanjeras av inre händelselöshet, vilket sker när man är inspärrad på mentalsjukhus och tvångsmedicinerad på samma gång. Då är både själen och kroppen i fångenskap, vilket ingen människa orkar med. Är det därför vi har så många självmord bland mentalpatienter? Kanske många mentalpatienter är traumatiserade av detta hot från psykatrin som ständigt vilar över oss, traumatiserade av psykatrins grymma metoder? Min gode vän anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, tog självmord vid 22 års ålder, och det var bara några månader efter en plågsam sinnessjukhusvistelse (som hon ådrog sig bara för att hon klottat på en mur så att polisen såg det), där hon blivit lagd i spännbälte (att hela kroppen binds med bälten vid en säng, så man ligger där och nästan inte kan röra sig). Hon klagade över denna behandling på internet, och jag tror den har medverkat till att hon tog sitt liv. Hon orkade inte sådant en gång till. Jag känner även till flera andra psykpatienter som tagit sitt liv. Och det är allmänt känt inom psykiatrin att mentalpatienter oftare tar sitt liv än vanliga människor. 
 
Jag har inte bara själv plågats av psykmediciner, jag har hört andra mentalpatienter klaga över dem med en maktlös förtvivlan. Och jag har sett folk så nerdrogade av psykmediciner att de knappt kunde prata. Jag har sett och hört en mentalpatient i Granada, Spanien (året 2011) andas tungt, så nerdrogad av psykmediciner var hon. Det var en smärta att höra henne andas. Jag har hört och sett en ung tjej på mentalsjukhus i Stockholm (året 2010), uppsvullen i ansiktet av psykmediciner, klaga och ropa att hon vill ut härifrån (från sjukhuset), "släpp ut mig härifrån!", medan psykvårdare satt vid hennes säng och försökte lugna henne. Jag råkade höra det och steg in i hennes rum där hon satt på sängen och ropade på detta sätt. Jag kan aldrig glömma detta, det var som om psykatrins fina fasad plötsligt rycktes bort, och jag fick se den djupa nöd som psykpatienter kan ha där bakom fasaden, jag fick se psykiatrins offer. En annan gång satt jag vid matbordet på ett sinnessjukhus i Åbo (året 2010), och då fick jag åhöra ett samtal bredvid mig mellan två medelålders mentalpatienter som handlade om att om Nelson Mandela orkade vara 27 år i fängelse i Sydafrika, skulle de nog också orka vara inlåsta här. Det hela sades med sådan förtvivlan i rösten, att det satt outplånliga spår i mig och min syn på mentalvården. Här tröstar man sig med Nelson Mandelas fängelsevistelse! Så gör man bara i djup nöd, när man släpar sig genom dagarna. En annan mentalpatient i Esbo, Finland, klagade till mig (året 2008) över att fick psykiatrin en gång tag i en, var man fången i deras nät. Det kan jag heller aldrig glömma.
 
Tvångsmedicinering är ett brott mot mänskliga rättigheter, ett övergrepp (1), det är att kränka patientens själsliga integritet, det är en slags psykisk våldtäkt, att tvinga sig in på en människas heligaste område, själen, sinnet, medvetandet, och manipulera det för sina egna syften. Det är även en effektiv metod att tysta offrens klagan, att bryta ner deras psykiska motstånd så att de inte kan försvara sig, ja det är faktiskt ett hjälpmedel i hjärntvätt av patienter p.g.a. detta. Man blir livrädd för sina läkare (vilket jag varit flera gånger) som har en sådan makt över en och ens medvetande, och kan göra en så illa, så livrädd att man inställer hela sitt tankeliv på att tillfredsställa sina bödlars vilja. Detta har hänt mig flera gånger. Och så, när ens eget psyke nerbrutits, förklaras man tillräckligt "frisk" för att få åka hem. Men det är inte så sant botande går till, detta är ett djupt illusoriskt tillfrisknande, som liknar de bekännelser och "omvändelser" man lyckas få fram i tortyroffer genom tortyr. Psykmediciner har inte botat någon, har bara konserverat sjukdomen, satt locket på människors "livsproblem" (som psykiatriprofessor Thomas Szasz väljer att kalla det istället för psykisk sjukdom). Bakom allt finns problemen kvar. Det är därför som så många får återfall när medicineringen avbryts. Men nästan allt i livet ska numera medikaliseras och nästan allt ska det medicineras mot, inte ens sorgen får vara i fred, den kallas "depression". Viltväxande tankar som går utanför den psykiska normen i samhället kallas "psykos". Har vi inte tankefrihet i dagens Sverige? Om vi har yttrandefrihet skulle man tro att vi även har tankefrihet, men så är det inte. Vi får inte tänka psykotiska tankar, då riskerar vi tankepoliserna, psykiatrikerna och psykvårdarna. Så mycket för tankefriheten i vårt land.
 
Lagar och regler tycks vara viktigare för läkarna än att lindra lidande och undvika att patienterna hamnar i ett helvete på jord. 
 
Jag föreslår att vi avslöjar psykiatrin genom att lyssna till dess offers berättelser, genom att släppa dom in i litteraturen och samhällsdebatten, där de får försvara sig själva, om de någonsin lyckas resa sig från psykiatrins hjärntvätt och terminologi, som är genomsyrad av en sorts psykisk kolonialism ut i fingerspetsarna, genomsyrad av seklers psykiatriska maktmissbruk. Om detta får ske, om vi vågar se sanningen om psykiatrin i vitögat (som filmen "Psychiatry. An industri of death" gör, och som webbsidan "Mad in America" gör), kanske vi också vågar lägga ner tvångsvården och tvångs-medicineringen i psykiatrin, och förbjuda alla tortyrmetoder, såsom tvångsmedicinering, av vissa kallad kemisk lobotomi och kemiskt spännbälte, vanlig spännbältesläggning och isoleringscell. 
 
 
 
* exempelvis kedjade man fast patienter för långa tider. En annan sak som man gjorde var att stänga in patienten i en låda med hål i, som man sänkte ner i vatten, så att patienten nästan drunknade, och sedan lyfte man upp lådan och återupplivade patienten. Uppgifterna är tagna från filmen "Psychiatry. An industry of death".
 
(1) Hur skulle det vara om mentalpatienter blev tvångsmedicinerade med opium eller cannabis? Då skulle det definitivt ses som ett övergrepp. Men tvångsmedicineringen med antipsykotika anses inte som ett övergrepp, bara för att de medvetandeförändrande drogerna som det här är frågan om (och de förändrar verkligen medvetandet, som alla droger, bara inte lika mycket som opium och cannabis), är lagliga. Hur djupt antipsykotiska mediciner (droger) som t.ex. Zyprexa går in i själen och skadar den, finns bl.a. dokumenterat här

Luffarbrev nr. 6: Vi är tillbaka i Stockholm

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:
 
-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 
 
-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 
 
-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 
 
-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.
 
- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 
 
-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet. 

Något om den kristna fascismen. Något om ekofascism.

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).
 
Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 
 
Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 
 
Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.
 
Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 
 
Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  
 
Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 
 
Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 
 
 
* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.

"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
 
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man satt i dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sdådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång. 
 
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan. 
 
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort. 
 
 
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crimesimilar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)

Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om de kanske ligger något i detta?
 
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 
 
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
 
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
 
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man barar lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
 
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, som jag båda har erfarenhet av. 
 
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).
 
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 
 
 
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
 
(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
 
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 
 
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden. 
 

Julian Rose om mental sjukdom

"Det förlopp som i våra dagar ofta kallas för "mental sjukdom", kan vid närmare undersökning, många gånger visa sig vara en del av en nödvändig förändringsprocess. En process som måste genomgås för att individen ska nå djupare nivåer av självinsikt och medvetenhet om andra. När samhället självt fungerar på gränsen till klinisk galenskap, kan det man kallar för "mental sjukdom" vara en reaktion på detta mer omfattande sjukdomstillstånd - och slutligen visa sig vara vägen till bättring. En process av rening och bortbrännande (eller upplösande) av mentala blockeringar, för att lyfta fram de positiva känslor som ligger dolda därunder.
 
Det är bekvämt för ledare i ett döende, materialistiskt likriktat samhälle att benämna ett sådant uppvaknande som "en sjukdom"; men detta är bara ett sätt att kamouflera det faktum att den verkliga sjukdomen ligger inbäddad i en orubblig tilltro till de utslitna dogmerna hos ett starkt försvagat samhälle."
 
(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Lite antipsykiatri

Jag skulle nästan vilja anmäla tvångsvårdspsykiatrin för brott mot mänskliga rättigheter, för inte bara berövar den ofarliga psykotiska patienter deras yttre liv genom att spärra in dem, utan även deras inre liv berövas dem, i och med de antipsykotiska medicinerna, som släcker deras kreativitet, vilket gör deras fångenskap outhärdligt. För det är ju så att vi i fångenskap, efter några dagar, upplever ett stegrat inre liv som konsekvens av den yttre händelselösheten, som kompensation för detta (t.ex. blir många fångar i fängelser religiösa), men detta berövas alltså de psykotiska patienterna, som istället får uppleva en inre händelselöshet i tillägg till den yttre, ett zombifierat inre liv. Hade de bara fått slippa medicinerna, skulle de nog kunna uthärda fångenskap*. Jag har  själv upplevt en tre veckor lång fängelsevistelse i Serbien, och där levde mitt inre liv upp efter fem dagars inre händelselöshet. Det blev visserligen psykotiskt, men det hände i alla fall något, som gjorde fängelsevistelsen uthärdlig. 
 
Jag tror att psykiatrin bär en del av skuldbördan till varför många skitsofrena tar sitt liv. De står helt enkelt inte ut med flera vistelser på sinnessjukhus, eller står inte ut med tvångsmedicineringen med antipsykotika. Jag har själv vid två sinnessjukhusvistelser plågats av självmordstankar, som var en direkt följd av vistelsen där. 
 
I USA (Los Angeles) finns det ett museum som kallas "Psychiatry - an industry of death", som dokumenterar psykiatrins övergrepp, och ser klart kopplingen mellan psykiatrins behandling av människor, och dessa människors självmord. Museumet har startats av "Kommittén för mänskliga rättigheter", som leddes av psykiatriprofessorn Thomas Szasz (1920-2012) (förr) och scientologikyrkan. 
 
Jag har även starkt undrat över frågan varför man absolut måste tvångsmedicinera psykotiska människor. Är dom nu verkligen så farliga för sin omgivning som det påstås, varför räcker det inte med isoleringscell (om de är våldsamma) tills dom lugnar ner sig? Varför denna kemiska lobotomi (för det är just vad det är), varför detta intrång i människans mest privata sfär, ens känslor och ens tankar? Varför denna psykiska våldtäkt? Har inte varje människa rätt till sitt inre liv, så länge det inte skadar någon annan, även om det skulle vara psykotiskt? Jag tror svaret ligger i att vi lever delvis i ett fascistiskt samhälle, som inte tål för mycket oliktänkande (man märker bara inte det så länge man inte utmanar systemet), som till vilket pris som helst ska upprätthålla "själslig hygien" (parallell till rashygien), och tvinga människor till underkastelse under makten. Psykotiska människor upplevs som ett hot mot "hygienen", ett hot mot kontrollsamhället och mot makten, även om de inte är farliga för andra. De hotar samhällets "anständighet". Och vi ska inte heller glömma att det bara är de individuella psykoserna som utrensas, man lyfter inte ett finger mot de kollektiva psykoserna, som kategoriseras under religion och politik, som därmed räddas. Och de är de kollektiva psykoserna som är de verkligt farliga. 
 
Thomas Szasz har liknat den nutida förföljelsen av sinnessjuka med häxförföljelserna på medeltiden. Jag sympatiserar med detta, för jag har själv utstått stort lidande som åsamkats mig av psykiatrin. Ibland rena plågan. Jag är ett vittne om det lidande många psykotiska människor måste utstå, jag är själv diagnosticerad som skitsofren, och har utstått närmare tio sinnessjukhusvistelser (mestadels tvångsvårdad), med isoleringscellsvistelser, tvångsmedicinering, spännbälte (att man binds vid en säng så att man inte kan röra sig) mm. Jag tror det är på hög tid att psykiatrin granskar sig själv i ljuset av vad sådana vittnen säger, så att vi får en mänskligare psykiatri, mer i linje med finska "Open Dialogue" (se också här). För jag har upplevt en sådan omänskligt grymhet från psykiatrins sida, att det är svårt att göra sig trodd. 
 
Jag bara undrar, varför är det så farligt att ha vrångföreställningar, så länge det inte skadar någon? Varför blir man så illa behandlad bara för att man känner och tänker "fel"? Varför denna mobbning av ofarliga avvikare? Jag blev en gång i Italien skickad till sinnesjukhus för att jag kastade brödsmulor på polisen. Och väl inne på sinnessjukhus satte de mig i spännbälte p.gr.a. att jag talade i tungor (babblade obegripligheter) när jag skulle svara på personalens frågor, och uppförde mig konstigt (men inte alls våldsamt). Spännbältet var rena tortyren, ett rent helvete (jag fick ångest där jag låg bunden). Detta är bara ett av otaliga exempel på "övervåld" inom psykiatrin. Jag har hört av en vän att en kille fick vara en vecka i spännbälte bara för att han sa att han var satan. Då har man verkligen sysslat med övervåld. Han skulle ju bara kunna bli satt i isoleringscell ifall han skulle börja bete sig farligt. Men en veckas spännbältestortyr! Det är så man baxnar. 
 
Jag har också hört berättas att sjukskötare som haft för mycket empati med patienterna, själv har hamnat i patientens roll, alltså blivit tvångsvårdade. Och när min syster Inger skulle praktisera på ett sinnessjukhus, godkändes inte hennes praktik p.gr.a. att hon hade levt sig för mycket in i patienternas situation. 
 
Därmed inte sagt att inte psykiatrin också gör mycket gott, särskilt för patienter med depression och ångest. Det är de psykotiska patienterna som far mest illa. 
 
 
 
 
*Jag vill också säga att jag inte tycker det är så jättedumt med antipsykotiska mediciner om man får vara ute i frihet och leva ett händelserikt liv i det yttre, för då kompenserar den yttre livligheten den inre fattigdomen. Det är kombinationen av inre fångenskap genom medicinerna, med yttre fångenskap genom tvångsvård, som är så outhärdlig. Men i princip är jag mot antipsykotiska mediciner, för dom tar inte bara bort det psykotiska från själen, utan bedövar det mesta av det andra också, livslust, sexlust, kreativitet osv.. De har också ofta obehagliga biverkningar, som kan vara plågsamma för patienten (som att de kan förorsaka tardiv dyskinesi, ofrivilliga rörelser i musklerna). Psykos ska inte botas med mediciner, utan genom kärlek, genom helande relationer med omvärlden, dialog, folk som verkligen bryr sig om patienten, istället för att hon tystas ner med droger.

Parallellerna mellan inkvisitionen och psykiatrin

Det är inte så stor skillnad mellan nutida psykiatris förföljelse av de "sinnessjuka" (tvångsvård och tvångsmedicinering med obehagliga mediciner) och medeltidens inkvisitionsförföljelse av heretikerna och häxorna. Det är den ungersk-amerikanske psykiatrikern Thomas Szasz (1920-2012) som har fått mig att inse denna parallel.
 
Jag själv har lidit något så hemskt av tvångsvården och tvångsmediciner att det är svårt att uttrycka det. För mig var det rena psykiska plågan. Särskilt medicinerna. Jag blev helt förlamad i själen av dessa, kombinerade med tvångsvården fängslande. Och jag blev livrädd för läkarna på sinnessjukhuset, mina bödlar.  
 
Jag är numera definitivt, kraftigt emot all tvång inom psykiatrin. Om någon är suicidal, skall man föra dialog med henne, försöka övertala henne genom dialog, aldrig tvångsvårda henne. Man kan inte tvinga någon att leva. Alla måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Man andligen våldtar en människan om man tvingar henne att leva, vilket anorektiker har bekräftat på nätet. Man gör långt mera skada än nytta. 
 
Jag kommer ihåg när jag första gången blev tvångsvårdad, på sommaren 2008, då jag genomförde en 40 dagars fasta på vegetarisk råkost. Jag blev så svag att jag trodde jag skulle dö, och blev psykotisk. Jag ville inte sluta fastan fast jag trodde jag skulle dö. Och jag trodde att jag skulle uppstå från de döda på tredje dagen och bli en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. 
 
Mina föräldrar och syskon försökte aldrig få mig på andra tankar. De brydde sig inte om att föra dialog. Ja, det har mina föräldrar faktiskt aldrig sysslat med heller. Där löser man problemen med kall hierarki och krav på blind lydnad, inte dialog, som i en fascistisk mini-teokrati. Man blir utesluten ur gemenskapen om man inte lyder. Plötsligt bara kom ambulansen och hämtade mig till sinnessjukhuset. Mina föräldrar ringde till psykvården utan att fråga mig först, utan att föra dialog först. Detta är ett trauma som jag bär inom mig. Ett så kallt och omänskligt uppförande! Jag var heretikern som tänkte fel tankar, och som därför skulle föras till "tortyrkammaren", slutna avdelningen på sinnesjukhuset. Där gav de mig mediciner som faktiskt var rena plågan. Ta aldrig t.ex. serenaasi, den var hemsk. Zyprexa också. Fast jag har vant mig vid zyprexa nu, nu plågar den inte mig mer, bara sätter locket över min livslust, sexlust, känslor, vilket är rätt illa det också. Jag vågar dock inte sluta med medicinerna, jag får inte lov av flickvännen Titti, och dessutom är jag rädd att få ny psykos. Det är inte tryggt att ha psykos i vårt samhälle. Det är inte tryggt att tänka för fel tankar. Samhället, genom psykiatrin, har nästlat sig in i vår mest privata sfär, vi äger inte ens våra egna tankar. Vi har inte rätt till våra egna tankar. Jag kallar det att vårt samhälle ännu i många avseenden lever på medeltiden. 

RSS 2.0