I civilisationens skrevor växer det så vackert liv

I civilisationens skrevor växer det liv som är så skört och vackert att man kan gråta.
 
Det uppmärksammas oftast inte av medierna, däremot nog av andra som är i samma belägenhet, i utkanterna, i systemets periferier.
 
Det är t.ex. bydårar, hemlösa, tiggare, hippien, anarkister, anarkoprimitivister. Dom ser man sällan i medierna. Dom verkligt fattiga. Inte ens i Situation Stockholm, tidningen som de hemlösa säljer, skriver man ofta om dessa. Vem skriver om maskrosorna som växer på omöjliga platser, i skrevor i asfalt och betong? Det vilda livet mitt i civilisationen är ofta så vackert - heroiskt, skulle jag säga. Det växer emot alla odds, i en fientlig miljö, som egentligen stryper deras livsförutsättningar - och ändå växer de där. Det vilda livet i civilisationen lever ofta av anonymiteten, och undviker kändisskapet. Många sover på platser som de kan sova på bara för att det inte är allmänt känt att de sover där. De lyckas leva på grund av deras anonymitet. Skulle de bli kända, skulle de tvingas byta livsstil, vilket de inte alltid vill.
 
Idag träffade jag bydåren Olof (fingerat namn), som påminner starkt om Pettson i barnboken Pettson och Findus. Han lever i systemets utkanter, och lever mycket på mat han får av generösa kyrkor (särskilt St.Clara kyrka. Hans rock är lite smutsig. Jag skulle inte kunna tänka mig honom i vanligt jobb, han är för underlig och egenartad. Han ska alltid säga att jag är Jesus när vi träffas. Jag tycker mycket om honom, och om alla andra bydårar, som t.ex. Pär (fingerat namn), som bodde i Nackareservatet i en tipi med sin flickvän Siv (fingerat namn), samtidigt som mig. Jag besökte honom ofta under tiden vintern 2007 till vintern 2008. Han är en av de märkligaste människor jag har träffat. När vi gick tillsammans från skogen till Skarpnäck hälsade han på alla som kom emot. Han har också berättat för mig om "Fonden", hans fond för upprättandet av vildmarksreservat som han ska köpa tillbaka till naturen, så att ingen äger den, men så att vem som helst får bosätta sig på marken som vill leva som vilda ursprungsbefolkningar, i harmoni med naturen. Han berättade också åt mig att myndigheterna hade bränt ner hans tipi en gång, och även de flesta andra skogsboendenas (i Nackareservatet) hyddor och tipin - vi var ett gäng skogsboende på den tiden som (de flesta) hade kontakt med varann. De fick sedermera alla ersättning för bränderna av myndigheterna. Men den händelsen säger mycket om de hemlösas sköra utsatthet, och om myndigheternas kolonialism och fascism.
 
Igår var jag och Titti på politiskt möte för trakten Skarpnäck - Bagarmossen - Kärrtorp - Björkhagen (förorter till Stockholm). Där berättade en politiker att polisen skulle avhysa hemlösa som bodde i skogen utanför Björkhagen. De är skumma, dessa politiker. Förtrycket klätt i kostym. Min medkänsla var med de hemlösa där i skogen, inte med politikerna, för att säga det milt, de som tror de äger skog och mark. Jag skulle inte förvåna mig om de också avhyste min lilla hydda i samma skog. Men lyckligtvis har jag flera sådana hyddor, och vet även om en grotta i en annan skog som man kan sova i. Jag ger inte lätt upp mitt älskade hemlösa, fria liv. De hemlösa kan när som helst se sina hyddor och tillbehör stulna, de tillhör det sårbara och sköra livet, i motsats till den bepansrade och bevakade civilisationen, så omänskligt hård och kall att den delvis liknar den fascism som den likt Pilatus tvättar sina händer för att inte beblanda sig med.

Ett av de underliga äventyren jag har varit med om

När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
 
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
 
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan. 
 
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära? 
 
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig. 
 
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten. 
 
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
 
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången. 
 
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia. 

Tron på teknikens frälsande kraft. Och något om filmen Avatar

Miljörörelsen har ofta den underliga egenskapen att den tror på teknikens frälsande kraft, att tekniken har makt att frälsa oss från sina egna konsekvenser. Denna tro ser man t.ex. hos Greenpeace. Trots det gör de mycket bra saker. Bara de inte hade varit så tekniktroende, skulle de verkligen vara bra. Nu uppför de sig som en fiskebåt som håller på att fiska medan det står med stora bokstäver på båten: "Sluta utfiskningen av haven!" Greenpeace tycks inte fatta att mera teknik innebär mera utsläpp, och att det gömmer sig mycket slaveri i deras ipods och smartphones, inte minst är det ofta fråga om billig arbetskraft från tredje världen.
 
Skulle världen följa Greenpeaces råd, skulle den kollapsa (t.ex. om den skulle följa det där om att låta kolet ligga i marken), och då skulle det vara ute med Greenpeace i sin nuvarande form, ty Greenpeace använder mycket av dyr teknik för att få ut sina budskap och för att genomföra sina aktioner.
 
Filmen Avatar har samma problematik. Den har en bitande civilisationskritik, som är rentav anarko-primitivistisk i sin styrka, men inser knappast att den förkunnar sin egen förintelse, filmindustrins förintelse. För är inte filmindustrin en del av det koloniala projektet i västvärlden, en del av exploateringen av naturen och tredje världen? Varifrån kommer all den teknik som filmindustrin använder sig av?, kan man fråga sig. Och ska vi använda Avatar som referenspunkt, så är inte det det filmindustrin gör, att den är med på planeten Pandora och filmar militärens intrång på planeten, bara för att sälja den åt militären så att den kan ha några timmars avkoppling framför TV:n? Är det inte det filmindustrin handlar om? Att exploatera kampen mellan det onda och det goda, för att vi ska få våra avkopplingstimmar framför TV:n? Jag tror få som sett Avatar verkligen, efter att de sett filmen, på allvar bestämmer sig för att förena sig med många ursprungsbefolkningars kamp för att avveckla civilisationen. Nej, vi fick våra två timmars avkoppling, och så fortsätter vi som förut, inbillande oss att vi på något sätt står på det godas sida. Kanske vi investerar lite i "miljövänlig" teknik, (en elbil t.ex.) men djupare än så går det sällan. Vi är hjälplösa fångar i civilisationen. 
 
Jag skulle vilja, som Jake Sully i Avatar-filmen, försöka stoppa de där bulldozrarna och maskinerna som håller på att förinta vår miljö. Jag skulle vilja, som han, hojta och vifta med armarna framför maskinerna, och ropa "För fan, vad håller ni på med idioter!", och kanske skulle jag även vilja söndra maskinerna, men det vågar jag inte göra. Jag är för feg, och jag vill inte komma i fängelse. Det finns en djup diskrepans mellan det jag vet och det jag gör, som jag lider av. Bara det att jag är så mycket på internet är en del av denna diskrepans. 

Att gå barfota - ett stilla uppror mot civilisationen

Jag går mycket barfota. Att gå barfota är ett stilla uppror mot civilisationen. Det är gratis, och tillgängligt för alla sommartid. Det sparar på skorna, och är hälsosamt för fötterna. Jag undrar varför jag så sällan träffar på någon som går barfota. Det är en liten länk till vår forna guldålder.  

RSS 2.0