Sadhu Sundar Singh om India och Västerlandet

"In India, one feels everywhere - even through idols and altars, pilgrims and penitents, temples and tanks - that there is a desire for higher things. In the West, however, everything points to armed force, great power and material things. It is this power of evil that makes me so sad."
 
"The West is like Judas Iscariot, who ate with Yesu, only to later deny him. The West ought to fear the fate of Judas, lest it hang itself on the three of learning."
 
"Materialism and intellectualism have made their (in the West) hearts hard."
 
(Sadhu Sundar Singh i boken "The wisdom of Sadhu Sundar Singh")
 
Sadhu Sundar Singh var länge en av mina viktigaste gurun. Han var en indisk kristen sadhu, mystiker, luffare, som vandrade barfota omkring i Indien och Tibet för att sprida evangeliet om Jesus. Hans enda egendom var en filt och ett Nya Testamente på Urdu-språket. Han var ett av de mest barnliga, äkta och Franciskuslika helgon jag känner. Hans ande vilar ännu över mig, och jag skulle gärna vilja leva som honom, och vandra runt i Västerlandet och sprida evangeliet om Naturen, om återvändandet till vårt yttersta ursprung i djurriket. Sundar Singhs motstånd mot Västerlandets materialism tycker jag klingar av detta återvändande, särskilt hans barfotaluffande, hur han sov i grottor, hans vänskap med vilda djur, hans egendomslöshet. 
 
 

En inomvärldslig, naturlig andlighet

Min ateism har vissa beröringspunkter med panteismen; det är verkligheten som är Gud, naturen som är Gud, inget övernaturligt, inget över och bortom verkligheten. 
 
Men jag tror inte på den vanliga panteistiska åskådningen att naturen har en själ, ett samlat medvetande som styr den. Något sådant har jag inte sett till.
 
Men jag motsätter mig den vanliga uppfattningen att ateisten inte skulle kunna vara andlig. Men här skiljer jag mellan andlighet och religion. 
 
Min ateistiska andlighet innebär att jag ser allt liv som heligt. Och jag tror att här ligger också ursprungsbefolkningarnas andlighets kärna. Animismens kärna är att varje ting eller varelse i naturen är helig. Att allting har en själ, att allting har en ande, som animismen tror, det tror jag kan kokas ner till att allting i naturen är heligt. 
 
På detta sätt tror jag vi behöver en "återförtrollning" av verkligheten. Västerlandet har tappat andlighetens kärna, att allt liv är heligt, att verkligheten är Gud. Detta är den verkliga orsaken bakom industrialismen, kapitalismen och konsumismen. När man inte längre tjänar Gud, alltså verkligheten, leds man in i de djupa psykoser som är civilisationens sanna väsen. 
 
Jag tror på en inomvärldslig andlighet, där Moder Jord, Naturen är guden som vi tjänar. Vi måste omvända oss till verkligheten, både från religionen och från den avförtrollning av naturen som sekulariseringen har fört med sig. Vi måste bli lika radikala i vår inomvärldsliga andlighet, i kampen för verkligheten, som religiösa människor är radikala för sin religion. Vi kan helt enkelt inte bli för radikala i denna kamp. Verkligheten kommer nämligen att segra till sist, och belöna oss för vår kamp. 
 
Civilisationens och alla psykosers källa är detta; att vi inte längre tjänar verkligheten som vår Gud, utan har andra gudar, gudar som står över verkligheten, som kontrollerar och befaller verkligheten. Och vi blir som våra gudar. Är vår gud verkligheten, blir vi sanna, ärliga, verkliga människor, som står jämlika bredvid alla djur och växter, ja även bredvid stenar och berg. Är vår gud något som står över verkligheten och manipulerar och befaller verkligheten, blir vi också överlägsna människor, som manipulerar, kontrollerar och befaller verkligheten, naturen. Då blir även våra tankar över verkligheten, bortom verkligheten, som är min definition av psykosen. Jag har haft väldigt många psykoser, så jag kan säga något om dem baserad på min egen erfarenhet. Och denna erfarenhet säger mig att civilisationen är psykosen satt i system. 

Civilisationens sanna ansikte. Och lite om rastahår och sadhun.

Inget avslöjar civilisationens sanna ansikte så som krig och våldsfilmer. I dem ser man civilisationens omedvetna vilja att förstöra allt, manipulera, kontrollera och tillintetgöra allt liv. Civilisationen krigar inte bara mot Moder Jord, civilisationens föräldrar krigar även mot sina barn genom att tvinga dom att gå i skola och straffa dem om de är för livliga. Babylon (civilisationen) tål inte LIV. LIVET, det livliga, överflödande livet, som i en gammal orörd urskog, är Moder Jords ögonsten, allt strävar där efter LIV.
 
Babylon skall hela tiden tukta livet, begränsa det, straffa det, kontrollera det. Något sånt finns inte i den vilda naturen. Där överflödar allt av LIV. 
 
Jag är fascinerad av naturligt format rastahår. Det är som ett uppror mot Babylons kontroll över håret, då håret får utforma sig fritt, utan inblandning av kamning och klippning. Några få människor som jag träffat har haft sådant hår, bl.a. jag, min bror Björn och en helig dåre på en frikyrklig konferans i Borgå 2005. Håret får växa vilt, bli som den vilda naturen. Jag tror jag ska låta mitt hår formas så efter hand. 
 
Leve den vilda naturen! 
 
På sistone har jag också läst lite om rastafarianernas förhållande till naturen, och fascineras av deras anarkoprimitivism och vördnad för Moder Jord. Många av dem har ju rastahår, som ett tecken på att de har tagit avstånd från Babylon och vill gå tillbaka till deras urfäders livsstil i Afrika. Det här, viljan att gå tillbaka till Eden, är rastafarianernas vackraste bidrag till vår värld. Tyvärr har rastahåret i västerlandet blivit ett mode bland andra moden, utan att innebära att man tagit avstånd från Babylon. 
 
Även sadhuna i Indien har rastahår. Jag har planer om att bli en västerländsk, ateistisk "sadhu". Indiern Sadhu Sundar Singh var länge ett ideal för mig. Även nu en del, efter att jag blivit ateist. Han var ett naturbarn. 
 
Det finns fyra till fem miljoner sadhun i Indien allena. De bor i grottor, i skogen, i tempel. De lever helt på allmosor. Västerlandets närmaste parallell till indiens sadhun måste vara de hemlösa. Det finns också i Indien sadhun som lever helt nakna.  
 
Jag träffade en gång en vandrande "sadhu" i Granada i Spanien. Jag frågade ut honom om många ting, och fann att han var en äkta "sadhu". Jag kan aldrig glömma honom. Han gick med en stor ryggsäck på ryggen. 
 
Min vän poeten Pia Isaksson från Stockholm, som varit mycket i Indien, sade till mig en gång att jag skulle passa i Indien bland alla sadhuna där. Men jag tror inte jag åker dit och bor där, för västerlandet behöver fler sadhun. 
 
Vi i västerlandet har få nulevande sadhun som kan inviga oss i sadhulivet. Jag har inte haft någon, och har fått ta mig fram helt själv, utan en mentor. Däremot har vi sadhu-lika figurer i vår västerländska historia. Jag tror Franciscus av Assisi är den som mest påminner om sadhuna i Indien av alla våra helgon. Han var gift med fru fattigdom, och denna idé skulle han blivit älskad för av indiens sadhun. Han var också en viktig förebild för Sadhu Sundar Singh. Han är den viktigaste inspiratören till min klosterorden Den Heliga Naturens Orden.
 
Kanske det är därför Moder Jord har fått feber, eftersom vi inte i västerlandet har uppskattat sadhu-idealet? De indiska sadhunas livsstil är nämligen det mest ekologiska man kan tänka sig. Och detta utan någon utpräglad modern ekologisk medvetenhet, bara en religion (hinduismen) som är äldre och ligger närmare Naturen än kristendomen!
 
Om det bara, nu när det skymmer för civilisationen, kunde uppstå en sadhu-väckelse i västvärlden, eller en Franciskus-väckelse!

Djurens egenvärde

"The animals of the world exist for their own reasons. They were not made for humans any more than black people were made for white, or women created for men". (Alice Walker)

Tre citat av Thom Hartmann

Jag har nyss läst en bok som är bland de bästa jag läst: "The last hours of ancient sunlight", av Thom Hartmann. Här är några citat: 
 
"It´s time for us to recognize other living things as our equals in their claim to life on this planet. They are our older brothers and sisters in the history of the Earth; they are inextricably connected with us and our life source."
 
"While tribal people would never evangelize (asking other tribes to become just like them), this is a cardinal characteristic of most city/states, and historically has been enforced by the threat (and action) of death, torture, wholesale extermination (as we saw during the Crusades, the Inquisition, and the Conquering of the American West, and now seein the enslavement of indigenous peoples of South America and Asia), or afterlife damnation."
 
"Those tribes which are Older Culture cooperator-based rather than Younger Culture hierarchical and dominator, are more likely to survive (even in the face of persecution) without the need to resort to force, violence, or threats of eternal damnation against those who disagree, or don´t go along."

Om Moder Jord är en medveten varelse...

Jag vet inte om Moder Jord är en kännande, medveten varelse. Men jag tycker om att föreställa mig henne så. Jag hoppas att hon är det. Att hon är en slags gud för de vilda djuren i skogen. Att de alla har hemliga band till henne som vi bara kan fantisera om. 
 
Är Moder Jord medveten, då är hon den vackraste och mildaste gud jag någonsin har känt! Då är hon en gud som inte straffar. Då känner jag att hon har förlåtit alla mina synder, utan att jag har bett om det. Och då är mina synder mitt liv som civiliserad, inte alla rackartyg som jag gjorde under mina år som vildman. Jag tror att Moder Jord älskade mig som vildman, också alla mina rackartyg. Det påminde henne om de vilda djuren och alla deras hyss. För henne är det de civiliserade synderna som är de enda egentliga synderna, inte de hyss de vilda djuren gör. Inte att djuren äter varann. För Moder Jord består moralen i att leva i balans med ekosystemet. Inte som de kristna fundamentalisternas moral, med deras syndakataloger, men där de totalt ignorerar miljöetiken.  
 
Om Moder Jord är medveten, hur mild och icke-krävande är hon inte! Hon kräver inte att vi ska jobba för henne åtta timmars dagar, så som de kristna fundamentalisternas gud kräver. Hon vill att vi skall leva som aporna och de vilda djuren, som inte jobbar. I hennes ögon är aporna och de vilda djuren våra äldre bröder och förfäder, vars visdom vi måste lyssna till. 
 
Det är bara de civiliserade som jobbar. Det djuren gör är inte jobb, inte ens myran jobbar. Detta eftersom de bara följer sina instinkter, och lever från hand till mun. De civiliserade tvingar sig själv till att jobba åtta timmars dagar, de gör det inte instinktivt. De gör det av rädsla för straff, för att komma till helvetet, mista sitt hus eller sin bil, eller för att hamna utanför samhället. Och deras jobb är urtråkiga, de gör samma saker hela tiden. Ingen är skapad att utföra samma saker hela tiden. Inget djur gör något sånt. Detta är straffet man får ta om man vill vara civiliserad. Och det är ett straff som man tar på sig själv. Ingen tvingar de civiliserade till detta, allraminst Moder Jord, som ville att vi skulle njuta av frukterna och nötterna på hennes träd i tropikerna, likt aporna, utan att behöva jobba för det. 
 
Jag har blivit mer mild mot mig själv och andra sedan jag blev vildman och skogsman. Detta eftersom jag inte kräver att jag ska slava för någon eller att någon skall slava för mig, precis som Moder Jord inte kräver att någon ska slava för henne eller för människorna. Man blir som sin gud. 

Min plan för avvecklingen av civilisationen

Jag har skrivit mycket om att avveckla civilisationen och återgå till naturen, vilket vi måste göra för att rädda planeten och mänskligheten. Det är ett högt ideal, men går det att genomföra? I takt med att jag har utvecklat och förfinat djurismen, till att bli alltmera detaljerad, har det också utmejslat sig en plan för hur man skulle kunna avveckla civilisationen på ett någotsånär realistiskt sätt. Jag vill ingalunda påstå att detta är möjligt att genomföra (tiden räcker inte till), bara att detta är vad som krävs för att vi ska kunna rädda världen. Planen ser ut som följande:
 
Det första steget måste vara att inställningen till döden måste ändras hos allmänheten, att döden inte längre får betraktas som en fiende att bekämpa, utan som en vän som upprätthåller balansen i ekosystemet, och som skapar plats för att annat liv än mänskligheten kan växa.
 
Det man borde börja med sedan, vore att internationellt (i ett världsparlament som man tillsätter för detta ändamål) besluta om  en drastisk minskning av befolkningsmängden, till ungefär en tiondedel av det nuvarande. Detta kunde man lyckas med genom att göra preventivmedel och aborter gratis, samt uppmuntra folk att inte få barn genom att belöna dem för det, t.ex. ge dem 100 000 kronor varje år kvinnor inte får barn under deras fertila tid (pengarna till detta skulle delvis komma genom förhöjda skatter för dom rika, inkomster från utsläppsrätter och från böter till miljöbrottslingar, såsom oljebolagen). Man skulle också belöna sterilisering, t.ex. genom att låta dom som genomför sterilisering slippa betala skatt. Målet skulle vara att största delen av mänskligheten slutade få barn, och bara en liten del fortsatte, så att man garanterade mänsklighetens överlevnad. Man skulle också belöna eutanasi, t.ex. ge eutanasikandidaten en stor summa pengar att göra vad hen ville med under de sista månaderna av sitt liv. Det skulle upprättas eutanasikliniker. Eutanasi skulle bli lagligt i alla länder, ja belönas som en heroisk gärning, en uppoffring för Moder Jord. De närstående till den som begår eutanasi skulle
också få ersättning.  
 
Om ni kommer på något bättre sätt att snabbt få ner befolkningsmängden, välkomnar jag detta. Men att eutanasi behöver uppmuntras, säger något om den desperata, absurda situation mänskligheten befinner sig i. Antingen begränsar vi befolkningen frivilligt, eller så förstör vi naturen och politiken så att krig och klimatförändringar tar kål på oss.
 
Samtidigt med att man försöker minska befolkningsmängden, skulle man även genomföra en koldioxidransonering (eller personliga utsläppsrätter, som det också heter), ungefär enligt den modell som David Jonstad förespråkar i boken "Vår beskärda del" (Ordfront 2009) Och sakta avvecklar man även industrierna. Ransonernas mängd skulle sänkas med tiden, efterhand som befolkningsmängden minskar. Och allt ransoneras till sist, även kaffe, socker och vetemjöl, såsom det var under andra världskriget.
 
Det skulle genomföras en gigantisk avfolkning av städerna, genom att uppmuntra folk till att flytta till landet, genom att tilldela dem gratis en åkerareal att odla sin egen mat på, så att de kan bli självförsörjande. En väldig avurbaniseringskampanj skulle sättas igång. Folk skulle i massvis flytta ut på landet och bilda små byar av tipin, jurtor och hyddor (centrerade kring gårdar) på de åkrar där de odlar sin egen mat, småskaligt, enligt permakulturens principer. Transporter skulle bli så gott som onödiga, och man uppmuntras även att spara på transporterna i och med koldioxidransoneringen. De som inte reser kan sälja sina ransoner till dom som ännu måste resa.
 
För att få liv i den lokala ekonomin, och i landsbygden, upprättas det lokala valutor, som enbart fungerar regionalt, i ett litet område. Internationellt, genom världsparlamentet, införs det "basinkomst" för alla människor i världen, också kallad "medborgarlön", genom att man varje månad sätter ett antal "poäng" (av den lokala valutan) på ett konto till varje människa i världen (det skulle finansieras av bl.a. inkomster från utsläppsrätter och energiskatter), eller ger varje människa ett antal poängkuponger. Detta, parat med koldioxid-ransoneringen, skulle sätta fart på den lokala ekonomin, samt bidra till att utjämna skillnaderna mellan rik och fattig i världen.
 
Vi skulle efterge alla statsskulder, företagsskulder, och personliga skulder, globalt, i ett slags gammaltestamentligt bibliskt "jubelår", ett "nådens år" då alla slavar frigavs och alla skulder avskrevs. 
 
Vi skulle även få in naturens rättigheter i juridiken, så att miljöbrott förebyggs och straffas. Oljebolag och liknande företag skulle genom detta stoppas i sin verksamhet. 
 
I takt med att befolkningsmängden börjar minska, skulle man kräva mindre arealer till jordbruket. Överskottsmarken skulle göras om till skogsträdgårdar och skogar överallt i världen, så att allt flera åkrar efterhand skulle bli till skogar. Till slut, när bara en tiondedel av befolkningen är kvar, skulle även de sista åkrarna göras om till skogsträdgårdar/skogar, och sedan skulle befolkningen enbart leva på vad skogsträdgårdarna gav, som särskilt rymde mycket nötträd. Man skulle även sluta äta kött (man skulle dock ännu fiska), och sakta släppa de domesticerade djuren lösa i de stora skogarna. Man skulle lägga stor energi ner på att forska kring djurens "rewilding", och bygga upp lösningar för hur djuren skulle klara vintrarna. Skogsträdgårdarnas frukter och bär skulle bli en viktig källa till mat för dessa djur.
 
Sedan, när man har släppt de sista djuren fria (av dem som kan leva i det klimatet), skulle människorna (och vissa djur) i de nordliga delarna av världen sakta förflyttas till de varma länderna, mest genom att vandra dit under sommarmånaderna, men även i båtar och bilar. Då skulle hela Europa vara täckt av stora skogar, mest skogsträdgårdar, och de vandrande skulle livnära sig på frukt- och nötträden i dessa skogar. De skulle främst vandra till tropikerna (som också numera har en hel del skogsträdgårdar) längs Nordafrikas kust, Israel och Nilen, men även till medelhavsområdena. Något liknande skulle ske i Amerika och Asien. 
 
Klimatet har vid det här laget stabiliserat sig, p.gr.a. att det mesta av jordens landyta nu är täckt med skogar, och träden och växterna i skogarna har bundit en hel del av koldioxiden i atmosfären. Detta var en del av orsaken till varför man planterade så mycket skogsträdgårdar. Även koldioxidransoneringen har bidragit till att klimatet har stabiliserat sig.
 
De flesta människor bor nu i tropikerna. Det skulle dock stanna en del människor i Nord, för att vakta kärnkraftverken som ännu kräver tid för att stängas helt ner. De skulle också arbeta med att finna trygga slutförvaringsställen för kärnavfall. Men alla andra industrier i Nord skulle läggas ner. Den sista civiliserade instans som stängs ner är sjukhusen, och detta bara i Nord. I Syd upprätthålls sjukhusen ännu en tid efter att Nordborna har anlänt, för att försäkra att allt går bra. Man skulle också upprätthålla eutanasiklinikerna en tid till. 
 
Efter en tid börjar även städerna i syd överges, och alla människor organiserar sig i små stammar, bosatta i de stora skogarna så att maten (fisken, frukterna och nötterna från skogsträdgårdarna) räcker till alla. Man bor i små byar på högst 150 personer, boende i tipin, jurtor, kåtor och hyddor. Man bor också i vanliga hus på landet så länge det går. Byarna är ofta centrerade kring sådana vanliga hus på bondgårdar, där huset är centrum, omringad av tipin, jurtor och hyddor, som ekobyar. Alla bedriver täckodling och skogsträdgårdsodling enligt permakulturens principer. 
 
Kläderna på kroppen börjar slitas ut, likaså ryggsäckarna, och efterhand börjar alla gå nakna (i tropikerna), eftersom det inte finns några klädindustrier längre, alla industrier i syd har lagts ner. Människor i Sydeuropa gör kläder av djurskinn för att skydda sig mot kylan om vintern (de dödar inte djur för att skaffa dem, utan tar dem av as, av djur som självdött eller dödats av andra djur). Människorna vill inte ha andra redskap än gamla dolkar eller knivar, enkla stavar och påkar att försvara sig med mot rovdjur (eventuellt även enkla stenyxor och stenspjut). De jagar inte, för att hitta balansen med andra arter, ty de är ännu så många att de skulle kunna utrota andra djurarter om de använde sig av civilisationens vapen (dock jagar dom som alltid bott i vildmarken, i stora urskogar, såsom urfolken, bara dom inte blir för många). Människorna livnär sig på frukter, nötter, bär, saftiga stjälkar, insekter, larver och småkryp, allt som apor äter, och som man kan få tag i med händerna. Man fiskar även en hel del, men det är småskaligt fiske för att inte utfiska vattendragen.
 
Det fanns människor som hade med sig sin lilla laptop eller smartphone på resan till syd, och laddade den med solpaneler på sin ryggsäck. Men i och med att de industrier som tillverkar dessa läggs ner, så kan de inte köpa nya (pengar finns inte heller längre) när de gamla maskinerna är utslitna. Sakta men säkert vittrar tekniken och internet bort, ungefär som kläderna på kroppen. Även vetenskapen (den akademiska) vittrar bort. "Conservation biology" är den sista vetenskapsgrenen som vittrar bort. Vetenskapen behövdes för att rädda världen, men när världen är räddad behövs den inte längre. Bildningen fortsätter dock genom vad man berättar åt varann ur minnet, samt genom besök i de talrika, söndervittrande biblioteken i städerna i Syd. Även det senare får ett slut när byggnaderna faller ihop och böckerna möglar bort. 
 
Cirkeln är nu sluten. Människan har återgått till naturen och blivit ett djur bland andra djur. Eden har återvunnits, hotet mot Moder Jord har försvunnit. De ursprungliga skogsträdgårdarna och skogarna i Europa förvandlas efterhand till jättelika urskogar *, och en ny istid ser dagens ljus. Istider kommer och går, likaså naturkatastrofer och massutdöenden, men planetens balans upprätthålls ända tills solen börjar slockna. Då är det inte mycket kvar av städerna, husen och vägarna från civilisationens tid. Naturen har återerövrat allt. 
 
 
 
*  När ekosystemet har återhämtat sig tillräckligt, och människorna blivit tillräckligt få, så att de inte riskerar att utrota vilda djurarter, kan de sakta börja jaga vilda djur igen, såsom de gjort under största delen av sin historia. Men som radikalpacifist menar jag att det bara bör göras när det är absolut nödvändigt, när inte maten räcker till, för att skapa så lite lidande som möjligt. Skogsträdgårdsodlingen bör fortsättas med, och man bör alltid föredra fiske framför jakt, eftersom mindre djur lider mindre än större djur, särskilt när man jagar med primitiva metoder. 

Pilgrimsvandringen fullbordad

Jag och Titti har fullbordat vår jul-pilgrimsvandring! Vi gick ca. 90 kilometer. Det gick mycket bra, ryggen värker bara ännu lite grann. Vi mötte mycket gästvänlighet under färden (vi fick övernatta hos folk)! Och vi pratade mycket! Vi pratade om vi eventuellt skulle göra en ny pilgrimsvandring i sommar, kanske i Sverige, med eventuellt en ekoby, Bjärka Säby eller Zen-gården som vandringsmål. Är du som läser detta sugen på att följa med kan du alltid kontakta mig här på bloggen! Det är bra att planera i tid!

Moralen och Moder Jord

För att få rätt köl på moralen, måste man nästan leva sig in i Moder Jords perspektiv på sakerna, tänka "Vad skulle Moder Jord tänka om det här?" eller "What would Mother Earth do" (WWMED) istället för "What would Jesus do" (WWJD).

Djurismen i dess förhållande till anarkoprimitivismen

För er som inte vet det, är anarkoprimitivismen en ideologi som förespråkar civilisationens avveckling och återgången till ett primitivare levnadssätt, ofta inspirerat av stenåldern och moderna ursprungsbefolkningar som lever nära naturen. Djurismen ser sig som en del av anarkoprimitivismen, den är bara en radikaliserad form därav. Den vill gå längre tillbaka än anarkoprimitivismen ofta är villig att gå, ända tillbaka till djurriket, och tävla med andra djurarter på lika villkor. Detta kan bara ske genom långt driven pacifism, att avsäga sig alla de redskap som ställer oss över de andra djuren och ger oss makt och kontroll över dem. Djurism innebär att ta frivilligt avstånd från allt dödande som inte kan ske för hand och med enkla pinnar, som ställer oss på lika fot med aporna. Den tillåter högst några enkla stenyxor eller stenspjut att försvara sig mot rovdjuren med. Men de får inte användas till jakt, då kommer vi att utrota art efter art. Djurism innebär också att mänskligheten (frivilligt) bör krympa drastiskt, så att alla får plats i de varma och fruktbara delarna av världen - alla människors sanna hem. Vi bör alltså krympa folkmängden och flytta söderut, och leva som de vegetariska, kringströvande gorillorna, där frukter, nötter (särskilt kokosnötter), saftiga stjälkar och andra vilda växter är vår huvudsakliga föda (eventuellt också lite insekter, maskar och larver). 
 
Djurismen motsätter sig inte bara användande av större, icke-apiska jaktredskap, utan även av användandet av elden, som den ser som en källa till dessa maktredskap, och som innebär att kontrollera och manipulera naturkrafterna, som djurismen anser som korrumperande, som frön till en ny civilisation. Lever vi i de varma delarna av världen, något vi borde göra, behöver vi inte elden, och tär därför heller inte på de dyrbara skogarna, som själv behöver sitt virke till gödsel för jorden. Dessutom, skulle hela mänskligheten elda med ved, vore det snart ute med skogarna. Lösningen blir att inte koka maten, utan äta som aporna, dvs. rå mat.  Likaså, skulle alla jaga, skulle det snart vara ute med de vilda djuren, därför bör människan inte jaga. Högst ett småskaligt fiske tillåts.
 
Djurismen motsätter sig också religionen, också den av många anarkoprimitivister omhuldade animismen, som finns hos många ursprungsbefolkningar. Djurismen menar att religion är ett sjukhetstecken (djur har ingen religion), ett tecken på att det började gå fel i evolutionen, att människan började alienera sig från naturen, och uppföra sig cancerlikt. Det symboliska tänkandet kan mycket väl vara en degeneration från den tid då vi ännu var jämlikar med de andra djuren, och kan mycket väl ligga bakom vår växande maktutövning över andra djur, s.k. domesticering. Lever vi som djurens jämlikar, behövs det symboliska tänkandet helt enkelt inte, och kommer antagligen att sakta vittra bort. 
 
Djurismen har, p.gr.a. sin i stora delar vegetarianska livsstil, ett visst sinne för hortikultur (trädgårdsodling) och permakultur, särskilt skogsträdgårdar, som kan användas i övergången från civilisationen till urtillståndet som apornas jämlikar, men poängen med dessa är att även dessa skall få förvilda sig efter hand. Djurismen arbetar för att alla åkrar ska få växa sig till skogar, och då kan skogsträdgårdar tjäna som en mellanform mellan civilisationen och urtillståndet, som gör att mänskligheten överlever övergången. Djurismen handlar mycket om s.k. "paradisism", att återskapa "Eden", metaforen för mänsklighetens "paradisiska" urtillstånd. Den vill inte idealisera detta urtillstånd, bara konstatera att det är bra mycket bättre än civilisationen med sina åtta timmars arbetsdagar, trots kampen för tillvaron som detta urtillstånd delar med resten av djurriket. Det paradisiska ligger snarare i att detta tillstånd inte förstör livsbetingelserna (det är ett hållbart välstånd), och exploaterar de fattiga, såsom civilisationen gör, och som nu hotar hela planetens överlevnad. För varje dag som civilisationen kör på blir det bara svårare och svårare att återvända till detta urtillstånd, och mänsklighetens utdöende, och eventuellt hela planetens död, blir allt sannolikare. Men moralen kräver av oss att vi likafullt lever som om detta återvändande, detta Exodus ur Egypten, vore möjligt, för att minimera skadorna på Moder Jord. 

Vetenskapsmännen är som civilisationens missionärer

Vetenskapen har genom tiderna haft stor skuld till kolonialiseringen av naturen och tredje världen. Vetenskapsmännens roll i den liknar mycket missionärernas roll i nybildade kolonier, de röjde vägen för den egentliga koloniseringen, utan att veta att de gjorde det, ja i vår tid vill vetenskapsmännen ofta rädda områdena de forskar i och de djur de forskar om, från civilisationen (så t.ex. med antropologerna som vill värna om ursprungsbefolkningarna de forskar om). Men de röjer, med sin kunskap, ändå vägen för civilisationens tillväxt i områdena de studerar, på lång sikt. För när kolonialherrarna en gång har kunskap om områdena/människorna/djuren, är vägen röjd för att manipulera och kontrollera dem. Jag har stor respekt för vetenskapen som bortröjare av magiskt tänkande, men tyvärr matar vetenskapsmännen bara ett annat slags magiskt tänkande: tron på civilisationens eviga tillväxt, på kapitalismens, konsumismens och pengarnas religion.

Rewilding och "Conservation biology"

Det är underligt att man inte satsar mer forskning och pengar på "rewilding", sånt som att forska kring huruvida det är möjligt att sakta vänja våra domesticerade djur till ett fritt, vilt liv i naturen. Sådant tycker jag borde vara bland våra högsta prioriteringar, om vi vill betala tillbaka något av vår skuld till Moder Jord. Men istället går våra forskningspengar mest till helt meningslös, skadlig forskning, som bara ökar vår skuld till henne. Mänskligheten bara fortsätter sin färd utför stupet. Men som tur är finns det avvikande röster inom vetenskapen, såsom den i Norden okända vetenskapsgrenen "Conservation biology" (vet inte vad det heter på svenska). Inom den är rewilding ett erkänt begrepp. Guy McPherson är ett känt exempel på en "conservation biologist" som ser galenskapen i civilisationen. Dessa vetenskapsmän är ofta ekoanarkistiska, rentav anarkoprimitivistiska (som McPherson), och vill bevara och återställa så mycket som möjligt av den vilda naturen. Det är den forskningsgren man bör satsa på om man vill "rewilda" de domesticerade djuren.

Jag och Titti går på en pilgrimsvandring i juletider

I morgon går jag och Titti Spaltro på en liten "pilgrimsvandring" från Kyrkslätt till Salo, en färd på ca. 100 km. Vi skall sedan fira jul i Åbo. Vandringen planeras ta fem dagar, så under den tiden (och under juldagarna) blir det inga inlägg här.

Civilisationen är en förgrovningsprocess

I den vilda naturen pågår det en ständig förfinings- och levandegörelseprocess, allt blir ständigt bara mer och mer förfinat och vackert och levande under evolutionens gång. Det är därför svanar och gamla orörda urskogar kan vara så förtrollande, sagolikt vackra. 
   Däremot, i civilisationen pågår det en ständig förfulnings- och förgrovningsprocess, allt blir ständigt bara mer och mer förgrovat och fult. Det är därför postmoderna städer och nya varuhus kan vara så förtvivlat fula, och det är därför postmodern poesi och konst kan vara så intetsägande och ful, till den grad att man rentav stoltserar med det fula, upphöjer det fula. Civilisationen fjärmar sig alltmer från det organiska livet och uppgår alltmer i det mekaniska, teknologiska och maskinella, det förklarar förgrovningsprocessen. Det organiska livet är nämligen ojämförbart mer förfinat än det maskinella, mekaniska livet. Och jag har också märkt, att människor som jobbar mycket med maskiner, som t.ex. byggarbetare, har en tendens att vara förgrovade i själen. Där det levande, skapande, organiska livet spirar, som t.ex. hos kulturarbetare, filosofer, poeter, konstnärer och bibliotekarier, finner man mycket mer förfinade själar, där det verkligt nyskapande sker, och det är också där civilisationens samvete finns att hitta. Byggarbetare, t.ex., är inget samvete för civilisationen, de lyder bara order. Lyder man bara order, får man en förgrovad och förstelnad själ, som mer liknar en maskin än organiskt liv. Man måste vara poet eller filosof - kunna tillräckligt distansera sig från det maskinella - för att ha mod och karaktär och intellekt att kritisera det. 
 
Jag har också lagt märke till att för hårt arbete förgrovar själen. När man har bitit ihop tillräckligt, och piskat sig själv tillräckligt för att lyda sina överordnade, har man en tendens att kräva detta av andra också, att de andra också skall uppföra sig som maskiner. Således sprids förgrovningen som en cancersvulst. 
 
Jag tror inte vi är skapade till hårt arbete. Det finns paleo-antropologiska studier som tyder på att stenåldersmänniskan jobbade bara två till fyra timmar per dag med jakt och insamling av föda. Jag har i mitt eget arbete som städare upptäckt att fem timmars arbete är maximum mängd av arbete innan man börjar bli trött. Så stenåldersmänniskan jobbade aldrig häcken av sig. Och vi är inte skapade till sånt. Vi ska nämligen ha tid över för det som är viktigast i livet; kultur och socialt umgänge. Naturen och det organiska livet är milt i jämförelse med dödsmaskineriet Civilisationen.
 
Den västerländska, rika människan tror hon är rik när hon har alla prylar, lyxbil och lyxvilla. Men hon är utfattig på det som jag menar är den enda sanna rikedomen; tid för att förfina själen. Min far, t.ex. har aldrig haft tid att bilda sig, eftersom han haft nog att sköta med all sin rikedom, sina många bilar och sitt gigantiska hus. Denna tid till att bilda sig har jag hittat i den lucka i civilisationen som jag hamnade i under min tid som hemlös och skogsboende. Och det är för att hitta denna tid till förfining av själen, som jag återigen flyttar till skogs för att bli en skogsman. Jag vill bli en del av det skapande, förfinade, organiska livet, inte en del av det förstelnade, maskinella. 

Civilisationen håller på att bli gammal

Civilisationen håller på att bli gammal.
Den får inte längre samma kickar som på yngre dar.
Civilisationen är mätt på dagar,
som en gammal tyrann som blickar tillbaka,
och som kanske för första gången i sitt liv
ransakar sig själv lite grann,
undrar om det finns chans till benådning från dödsdomen,
sörjer lite halvhjärtat sina otaliga illdåd,
undrar om dess död skulle ge den förlåtelse,
nu när bara döden återstår.
Civilisationen hoppas att döden ska ske snabbt,
och att det inte skall finnas något liv efter döden,
inget helvete, ingen himmel, ingen yttersta dom,
att slutet på existensen kanske skulle försona allt.
Civilisationen håller på att bli gammal,
energin håller på att sina,
och jorden har fått feber på grund av den.
Tiden för försoningsförhandlingarna har kommit,
de görs på klimatkonferens efter klimatkonferens,
kanske skulden till Moder Jord kan återbetalas, så civilisationen slipper dö,
hoppet om det är förtvivlat,
och den tänker hett på om kanske dess död
kunde försona allt. 

Vist sagt av Alf Hornborg

"Vi koloniserar framtiden," säger Alf Hornborg i en intervju i Svenska Dagbladet i augusti 2014. Alf Hornborg är en av mina gurusar, hans bok "Myten om maskinen" som kom ut i 2010 är en grundpelare i mitt ekologiska tänkande. Mer om den i ett eventuellt senare blogginlägg. 

Några youtubefilmer om mig. Och ett radioprogram om mig.

Min vän Mattia tipsade mig om följande lilla film om mig från vintern 2006/2007. Den är mycket lustig. Jag har inte vetat att den finns på youtube. För dem som inte vet det finns det också en liten film på youtube om min aktion i pingstkyrkan i Jönköping vintern 2007/2008.
 
I den första filmen blev jag frågad av mina filmare varför jag bor i skogen i kåta. Jag svarade att det var för att då behöver jag inte jobba, jag kan göra det jag tycker om. Det svaret står jag bakom än idag. Jag tycker svaret är rentav lustigt. Detta är en del av orsaken till att jag nu har flyttat ut i skogen igen. Den största orsaken är dock omsorgen om Moder Jord och klimatet, att jag vill minska mitt ekologiska fotavtryck och vara ett exempel för andra i återgången till ursprungsbefolkningarnas livsstil. 
 
Det finns också ett radioprogram om mig, här (rolla lite ner på sidan), som jag upptäckte nyligen, i anslutning till mina aktioner i Sverige 2008. Min kommentar till vad jag ropade i pingstkyrkan i Jönköping, är att jag underskriver allt idag, utom det där med "förbannad vare denna byggnad". Jag skulle, istället för att vilja att kyrkobyggnaderna föll ihop, uppmuntra till att använda dem till bostäder för hemlösa, flyktningar och uteliggare. Men som kyrkobyggnader är de helt värdelösa, som sådana bör de förbannas och överges. 

Två balalaikudikter

Balalaikudikten är en diktform påverkad av haikudikten, som jag uppfann ca. 2011. Vitsen med det är att skriva en minimalistisk dikt med tre ord på tre rader, lite som den ryska balalaikan har tre kanter och tre strängar. Här kommer några diktprov:
 
Dödens 
svarta
sol
 
* *
 
Sensuellt
handslag
mikroknull

Något om djurismen

Jag har nu kämpat i många år med min filosofi "djurismen", som jag hittade på 2010, och presenterade i min bok "Djurisk teologi" samma år.  Stundom har jag tagit avstånd från den, och stundom har jag omfattat den. Den är så radikal och ute på ytterkanten att det är lätt att skämmas över den. Idag omfattar jag den av hela hjärtat, men det är på tiden att uppdatera definitionen av den. Det kommer här:
 
Djurismen är en filosofi skapad av skogsmannen Lars Larsen, som menar att människan är ett djur bland andra djur (står inte över de andra djuren), men har avlägsnat sig från sitt djuriska ursprung och byggt civilisation i dess ställe, som innebär ett förtryck av det djuriska, en alienation från det djuriska. Vi skäms helt enkelt över vår djuriska natur. Och vi har kommit att betrakta oss själva som över de andra djuren, som något annat än djur. Det sitter t.o.m. i vårt vardagsspråk, där vi skiljer på djur och människor.
 
Frälsningen ligger, enligt denna filosofi, i att åter börja leva i harmoni med sin djurnatur, i att åter närma sig sitt djuriska ursprung genom "rewilding", att avveckla civilisationen och leva som de vilda djuren och ursprungsbefolkningarna, eller snarare de av dem som lever enligt sina vilda förfäders ociviliserade livsstil. Djuren ses som människans moraliska förebilder, alla djur utom människan lever i harmoni med sin natur, sitt ursprung, och kan visa vägen för människan tillbaka till det vilda, det djuriska och naturliga. Det djuriska anses inte av djurismen som något skamfullt, "människans lägre natur", sinnebilden för allt "lågt" och perverst, nej, djurismen menar att djuren, enligt ett ekologiskt synsätt, lever ett högst moraliskt liv, eftersom de lever i harmoni med ekosystemet, genom sin askes och instinktivt valda fattigdom. Djurismen kritiserar speciesismen (ungefär "art-rasism) och anser att människan inte ska vara herre över djuren, utan hon ska vara deras jämlike och efterföljare, ja djuren är överlägsna den civiliserade människan i moraliskt hänseende, ty de förstör inte sina och andras livsbetingelser, ekosystemet. Människan håller ju på att förstöra planeten, något som vi ser i t.ex. den globala uppvärmningen.
 
   Djurismen menar att alla djur, både vilda och domesticerade, har den medfödda rätten att vara fria i naturen, utan bås och band, och att det är en stor skam för mänskligheten att den har djur i fångenskap. Djurismens mål är att återskapa de forna stora urskogarna, att låta åkrarna växa sig till skogar igen, och att de fångna djuren sakta men säkert får släppas fria i dessa skogar. Det är "utopin" som djurismen strävar efter. Och den menar att även om detta är ouppnåeligt, bör moralen få sin riktning av detta mål, vi behöver sträva mot detta, även om det skulle innebära civilisationens kollaps (jag förespråkar dock en kontrollerad nerväxt, kontrollerad avveckling av civilisationen). 
   Djurismen menar inte att djuren är moraliskt perfekta, bara att de instinktivt har det som är all morals kärna; respekten för livet, vårdandet av ekosystemet, livsbetingelserna. All moralisk strävan är förgäves om bara denna enda sak fattas. Och om detta finns med i moralen, är alla de mindre moraliska försyndelserna sekundära. Det gäller att finna kärnan, det väsentliga, i moralen, som jag med Albert Schweitzer menar är "vördnad för livet". I detta hänseende bör vi efterfölja djuren, och leva som fria, "ädla vildar" i skogarna.  

Min diktsamling "Gråt"

Jag har nu lagt min diktsamling "Gråt" från 2007 upp på en blogg. Jag har tagit med de bästa dikterna, och lagt till bara en dikt. 

Klimatet och Immanuel Kants kategoriska imperativ

Det finns en viktig orsak till varför jag flyttar till skogs, för att bo i tält och i min lilla hydda i Nackareservatet utanför Stockholm. Denna orsak heter på filosofiska "Kants kategoriska imperativ", och innebär "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" (Wikipedia). 
 
Det är för att detta imperativ inte följs, som vi ser att klimatet håller på att rubbas alltmer. Vi västerlänningar lever helt enkelt inte som vi lär, vi är dåliga exempel för andra med våra utsläpp. Vi måste nämligen handla så att tredje världen också kan följa vår livsstil, med tillfredsställande resultat, dvs. så att klimatet räddas. 
 
Så länge vi inte radikalt, i vår livsstil, tar avstånd från den västerländska livsstilen med sina höga utsläpp, så kommer inte klimatet att räddas. Så enkelt är det. Vi måste nermontera hela civilisationen, om klimatet ska ha någon chans, och även då kan det vara för sent. Men även om det vore för sent, måste vi ändå leva så att så lite skada som möjligt sker. Vi vet ju inte huruvida andra arter än människan kan överleva efter att mänskligheten dött ut. Vi måste leva som om vi kunde lindra skadorna som Moder Jord och andra arter tilldelas p.gr.a. klimatförändringarna, och om inte annat, så i alla fall ge dessa lite mer livstid. Varje eko-gärning har betydelse, p.gr.a. detta. Vi kommer inte undan med att säga att det är för sent för klimatet att räddas. 
 
Är det inte ganska uppenbart att de enda människorna på vår jord som lever hållbart, är ursprungsbefolkningarna, eller de bland dem som ännu håller fast vid sina vilda förfäders livsstil? Varför börjar vi då inte leva som dom? Vad är problemet? Varför belönas inte gärningar som åsyftar att återvinna ursprungsbefolkningarnas livsstil, som att bygga skogsträdgårdar (eller låta åkrarna bli skogar) och bo i tält, tipin, små hyddor eller jurtor?
 
 

Samarbete istället för tävling

"When European missionaries taught Australian Aborigine hunter/gatherers how to play "football" back in the early 1900s, the Aboriginal children played until both sides had equal scores: that was when the game was over, in their mind, and it boggled the British missionaries who taught them the game. The missionaries worked for over a year to convince the children that there should be winners and losers. The children lived in a matrilineal society that valued cooperation; the Englishmen came fron a patriarchal society  which valued domination."
 
(från den fantastiska boken "The last hours of ancient sunlight" av Thom Hartmann)

Något om utopin och moralen

Civilisationen har sjunkit så djupt ner i mörkret att den anser ursprungstillståndet, normaltillståndet för människan, det vi levde i, i största delen av mänsklighetens historia, att vara utopiskt. Således avfärdar den varje krav på radikal förändring och avveckling. Men även om detta tillstånd vore utopiskt idag, måste vi hålla fast vid detta ideal om vi skall ha någon chans att handla moraliskt. Moraliskt handlande närs nämligen huvudsakligen av utopier, av de höga mål man strävar efter. Det är utopierna som ger moralen dess riktning. Alla jobbar för någon slags utopi, även om man inte erkänner det. Civilisationens främsta utopi är t.ex. "evig tillväxt." En total omöjlighet. I jämförelse med den är längtan efter människans ursprungstillstånd rena realismen. 

Jag vill inte börja jobba

Jag vill inte börja jobba.
Jag jobbar redan. Jag är anställd
av Moder Jord. Jag jobbar för
Det Nya Jerusalem,
paradiset på jorden,
som ska byggas genom permakultur
och skogsträdgårdar.
Jag jobbar för att åkrarna ska bli till skogar.
Samhället har kommit för sent till mig,
jag är redan anställd, och betalar skatt
enbart till mitt enda fosterland, Moder Jord.
Jag vägrar att betala skatt till dödsmaskineriet.
Jag vägrar tjäna civilisationen.
Nej, Det Nya Jerusalem skall byggas
genom bildning och permakultur.
Vi skall förfina och levandegöra själen och jorden,
och få betongförgrovningen på fall,
så att skogarna, mullens förfinade, levande bildning
kan få växa sig starka igen,
fulla av fruktträd, nötträd och bärbuskar.
Djuren är mina arbetsgivare. 

Utdrag från boken "The world after cheap oil"

Här några utdrag från den mycket viktiga boken "The world after cheap oil" (2015) av finnarna Rauli Partanen, Harri Paloheimo och Heikki Waris:
 
"Many of these reports say that the peaking of all liquid fuels will probably happen during this decade - within a few years´ time. More specifically, many predict a kind of supply crunch to happen between 2015 and 2018, which will be due more to lack of investments.Given the long lead times of developing oil production those investments needed to be made years ago. This also makes it possible to see the crunch coming in advance."
 
"The price area where both the global economy and the societies of oil producers can function without major problems, is getting smaller every day."
 
"The production profile from a shale oil (or shale gas) well is quite different from a conventional oil well. It rises fast to its initial production (IP), which is usually also its maximum production. After that, the well starts a rapid depletion. In 2 years the production will have fallen by 80-90 percent on average. After 5 years, a well in Bakken is producing 33 bpd on average. Taking all the producing wells together, they deplete at an annual rate of about 40 percent, compared with the 5-7 percent of conventional wells. Also, as the plays mature, the average IP starts to decline as the best spots are drilled first. This leads to faster and faster drilling just to keep production at current levels, let alone grow. In 2012, 25,000 new oil wells were drilled in the U.S., while the same level of production took only 5,000 new wells in 2000."
 
 
Och jag går och hoppas på en ordentlig oljekris, så att klimatet kan räddas! Denna boken gav mig i alla fall lite hopp. 

Är livet på jorden värt sitt lidande?

Gör lidandet på jorden
att det vore bättre
om livet på jorden inte fanns?
Är livet på jorden värt allt lidande det innefattar?
Har filosofen Eduard von Hartmann rätt
när han menar att allas slutliga självmord
vore det rätta och sanna slutet?
Är inte ett enda cancerbarns obeskrivliga lidande
nog för oss, så att vi började hoppas
att livet på jorden självt snart ska ta slut?
Kanske livet på jorden var värt sitt lidande
i ursprungstillståndet på stenåldern,
men nu, i händerna på cancersvulsten Civilisationen
har lidandet blivit så massivt
att det vore bättre om livet på jorden inte fanns.

Tyst är kosmos

Tyst är kosmos.
En liten tid gör vi några märkliga ljud,
sedan återgår allt till den tystnad
det kom ifrån, till ursprunget.
Tyst är kosmos. Ingen Gud
är där och bryter tystnaden.
Och ljuden från civilisationen -
knappt märkbara.

Arvo Pärts stumma musik

Arvo Pärt lagar underliga ljud
Peak sound, ljudtoppen, den-klassiska-musik-toppen
innan allt börjar tystna,
han lagar underliga sorgeljud,
en djup, djup sorg över allt som gick fel,
en sorg över framtida generationers svåra öde,
en nästan stum sorg,
där döden är överallt närvarande,
han komponerar för framtida generationer, stum av sorg,
denna förstummade requiem-musik. 

Att sörja på förhand

Grieving in advance: The sixth Extinction, av Elisabet Boleman-Herring

Det som lever i skymning

Den här dikten skrev jag 2005, jag tycker mycket om den:
 
 
det finns en daggdroppe kvar på lövet
den faller
tungt ner på skymningens trolska fiol
glider mjukt ut över strängen
och den spelar färger och sagor ut över himlen
det dagas
det barnas på rosa kvällshimmel
 
ett barn lever bara om natten
när verkligheten är tyst som en sovande svan
och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd
 
en daggdroppe lever av natten
det spröda i människan lever
av några få ögonblick
då tårar skymmer blicken

.

"Given that oil is a non-renewable resource, the faster we produce it today, and the morer aggressively we try to keep production high, the steeper the decline will be when it begins."
 
(Rauli Partanen/Harri Paloheimo/Heikki Waris i boken "The world after cheap oil")

Oljeholisterna

"Oljeholiska nationalekonomier skiljer sig, för att uttrycka det drastiskt, inte särskilt mycket från narkomaner, för vilka framtiden är likgiltig så länge de bara får tag i nästa fix. 
 
(Claus Leggewise/Harald Weltzer från boken "Slutet på världen så som vi känner den")

Civilisationsmonstret

"Don’t talk to me about sustainability.  You want to question my lifestyle, my impact, my ecological footprint?  There is a monster standing over us, with a footprint so large it can trample a whole planet underfoot, without noticing or caring.  This monster is Industrial Civilization.  I refuse to sustain the monster.  If the Earth is to live, the monster must die.  This is a declaration of war."
 
(från detta blogginlägg)

Hoppas att Gud har sinne för miljöetik

Om Gud finns, så hoppas jag att han har ett aldrig så litet sinne för miljöetik, att han inte är som sina representanter på jorden, som lever och talar som om miljöproblemen inte finns överhuvudtaget (gå bara in på en gudstjänst var som helst). Annars kommer jag nog ganska säkert till helvetet. Men om Gud verkligen bryr sig om Moder Jord, då har jag kanske ett hopp om att bli benådad, ty detta har varit min huvudsak i över tio år nu.
 
Jag hoppas att Gud liknar vår biskop i Borgå Stift, Björn Vikström, som är en av de få troende jag känner som tar miljöetiken på allvar. Och som har modet att bekänna att han är en klimatförnekare i praktiken. Jag hade honom som lärare i en kurs i miljöetik vårvintern 2009 på Teologiska Fakulteten vid Åbo Akademi.

.

Forskare vid University of Leicester varnar för att den globala uppvärmningen kan hota planetens syreproduktion, enligt denna artikel.  

David Wasdells film

En viktig film av klimatforskaren David Wasdell: Climate dynamics. Facing the harsh reality of now. Han ger en bra bakgrundsbild till klimatkonferensen i Paris. Och man får en bild av läget som inte vanligtvis syns i media, och som motsäger ganska radikalt IPCC:s bild av läget. 
 

Själv-stränghet

Antingen är vi stränga mot oss själva - genom att avstå från civilisationens bekvämligheter och lyx - eller så kommer Moder Jord att vara sträng mot oss - när hon är döende, och inte ger oss mat längre. Det finns ingen undanflykt från strängheten. Livet är hårt ibland. Naturen är karg. Tänk på hur rådjuren uthärdar vinter efter vinter. Jag tycker det är otroligt. Skulle inte vi då kunna uthärda vintrarna i hyddor, tipin och tält, lite grann i rådjurens efterföljd? Det finns ingenting billigt i naturen. Allt har sitt pris.
 
Men jag tror vi bara har rätt att vara stränga mot oss själva, och således gå före med exempel. Jag tror inte vi har rätt att vara stränga mot andra (förutom när det gäller brottslighet). Allt måste vara frivilligt. Men det kan vara nyttigt att upplysa dem som vill slippa undan billigt om att dom bara samlar strängheten till slutet, om dom inte nu praktiserar själv-stränghet. Det blir som att dom som försöker slippa undan att borsta tänderna, till slut måste betala för dyra och smärtsamma tandläkarbesök. 
 
Så blir det också med döden. Dör vi innan döden, då dör vi inte när vi dör, sade de gamla mystikerna. Sättet som samhället sopar döden under mattan gör att vi får dödsskuld, vi blir skyldiga naturen dödar. Till slut blir skulden så stor att mängder av människor dör som flugor, när själva Moder Jord börjar dö. 

Något om klimatdemonstrationen

Klimatdemonstrationen i städerna 29.11.2015 - en liten ficka av förnuft i ett hav av galenskap. 

Silverblicken

Vad staten än tar tag i, och gör till sitt, förvandlas det till aska och avfall. Allt blir tråkigt i statens och etablissemangets händer. Ta t.ex. moralen. I statens händer förvandlas den till urtråkiga, torra, tjocka lagböcker.
 
Däremot, vad den vilda naturen än tar tag i, och gör till sitt, förvandlas det till guld. Bajs blir till näringsrik jord, skogens guld, i händerna på skogen. Övergivna städer blomstrar snart i händerna på den vilda naturen, och murarna och väggarna fylls av vacker mossa och sköna klängväxter. 
 
Det är för att den vilda naturen har "silverblicken", som den kristne mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) talade om. Den är Kristusblicken som avkläder allt dess sanna väsen, som ser in i allt, som ser bakom allt, så att man ser värdet i vardagens små ting, ja även i sopor och bajs. Det är i de små, föraktade tingen som silvret finns, enligt silverblicken. Silverblicken har ingen sans för det pråliga och bombastiska. Dess blick är underjordisk, ser allt med en undergroundblick, så att det som människorna i civilisationen försmår, det tar den vara på, såsom t.ex. bajs och avfall och matrester. Jag ser t.ex. att hundar har silverblicken. De lever av de små tingen som civilisationen försmår och inte tar vara på, t.ex. andra hundars kisslukt i knutarna och kring stolpar och träd. Hemlösa har också en sådan blick, ibland. 
 
Att få silverblicken är helt avgörande för jordens framtid. Det är i de små tingen i vardagen som jordens framtid avgörs. Av vanliga medborgare. Politikerna kommer inte att rädda oss. Vi måste vara trogna i det lilla, om det ska ske en förändring. För de stora sammanhangen består av miljarder av människor som gör små val. Inte äta kött. Inte köra bil, knappt tåg, buss och tunnelbana. Gå, cykla. Bo i hyddor och tält. Inte använda el. Ta vara på soporna, kompostera matresterna och bajset. Vattna med kisset. Vi måste se värdet i dessa små handlingar, se dem med silverblicken. Då blir vi trogna i det lilla. 

Den tråkiga staten

Jag tycker det mesta staten gör är urtråkigt. Och jag tycker det mesta den vilda naturen gör är mycket spännande! Staten - den vilda naturen - två ytterligheter. 
 
Jag tycker ekologi och grön filosofi är mycket spännande. Men när staten tar det i sin mun, blir det ofta tråkigt. Det blir torr vetenskap av det. När staten ska vara grön, handlar det nästan alltid om ny teknologi. Att tekniken ska frälsa oss. Det tycker jag är en tråkig önskedröm. Mycket mer spännande är att återvända till ursprungsbefolkningarnas livsstil, i Sverige till de forna samernas livsstil. Och sluta löneslava. Odla sin egen mat.
 
Och jag har lagt märke till en sak. De som sysslar med tråkiga saker, de blir också själva tråkiga.
 
 

Jag tar din hand och går med dig dit myror gråter

Den här dikten skrev jag 2007. Jag tycker mycket om den, den är en av mina bästa dikter någonsin.
 
 
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
jag skog din hand och går med dig dit myror gråter
jag liv din hand och går med dig dit myror gråter
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
 
jag tar din hand och går med dig dit floder gråter
jag hav din hand och går med dig dit floder gråter
jag strand din hand och går med dig dit floder gråter
jag sakta ljud din hand och går med dig dit floder gråter
 
jag tar din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag löv din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag djur din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag skymnigt grodedöd din hand och går med dig dit kvällar gråter
 
jag tar din hand och går med dig dit människor rinner
jag gråt din hand och går med dig dit människor rinner
jag rinner din hand och går med dig dit människor rinner
jag stilla människor din hand och går med dig dit människor rinner. 
 
 
 
Kommentar:Den här dikten är väldigt influerad av verbismen, ett lyriskt verktyg som jag hittade på vid tiden då den här dikten skrevs. Den går ut på att man verbifierar språket, genom att använda substantiv som om de vore verb, på olika sätt. På så sätt försöker man få till stånd ett språk som är verb-betonat, istället för substantiv-betonat. Det senare är fallet med det civiliserade språket. Ett verb-betonat språk är mer som urbefolkningarnas språk, ett språk i rörelse, ett levande språk. Språket dör när det får för många substantiv, när det blir ting-baserat. 

.

"A culture that depends on conquest for survival is not sustainable when the limits of worldwide resources are approached." (Thom Hartmann)

Klimatdemonstrationen 29.11.

På söndag var jag och Titti på klimatdemonstration i Stockholm. Den hölls i anslutning till klimatkonferensen i Paris som tog plats igår.
 
Jag bar på ett plakat där jag hade skrivit: "Låt naturen göra comeback". Det plakatet skulle jag vilja bära också utanför klimatdemonstrationen, överallt där jag går i Stockholm. Det summerar på ett väldigt fint sätt det jag kämpar för. 
 
Jag var gråtmild i början av demonstrationen, jag rördes av att så många (4000) tog klimatet på allvar. 
 
När vi marscherade från Norra Latin till mynttorget, ropade vi slagord såsom:
 
"Sista chansen i Paris, annars smälter all vår is!"
 
"Say hey, say ho, the climate change has got to go!"
 
"Vad ska vi göra? Rädda klimatet! Vad ska vi göra? Rädda klimatet! När? Nu! När? Nu! När, när, när? Nu, nu, nu!"
 
"Internationell solidaritet! Vi har bara en planet!"

Leve det sköra livet!

När jag åker buss, är det de små ojämnheterna i vägen som får bussen att vagga mig som i en livmoder, och som får mig att njuta av bussresan. På samma sätt är det i livet i stort, det är de små ofullkomligheterna, de små sprickorna i asfalten, där maskrosor gror, som gör livet värt att leva, som påminner oss att livet finns, att allt är inte bara förstelnat liv, dvs. civilisation. Länge leve det sköra och det svaga livet! Låt oss omfamna svagheten, ty om det är något som kommer att rädda vår planet från att dö, så är det solidariteten med allt som är svagt, parat med ett förakt för allt som är stort, pråligt och bombastiskt, ja osårbart. Naturen är sårbar, till skillnad från civilisationen (tills vidare), naturen får lätt feber. Men civilisationen bara fortsätter och fortsätter, iklätt sitt pansar; teknologin, tills den har sågat av grenen den sitter på, dvs. tills Moder Jord kollapsar. Vi kan bara rädda Moder Jord genom att själva bli svaga och sårbara, med risken för att vi kollapsar. Men om vi skulle kollapsa, är det värt att minnas att det är i Moder Jords famn vi kollapsar, hon står på vår sida i kollapsen. Allt i livet står på vår sida, allt utom civilisationen, som har ställt sig utanför livet, blivit fiende med själva livet. Men den fysiska verkligheten är på vår sida, vår kropp är på vår sida (tänk på de läkande krafterna i din kropp), allt som är sant och verkligt är det. Civilisationen är inte verklig, den är ett tankevirus, en sjukdom, en cancer, ett overkligt tanke-matrix. Civilisationen är en flykt från verkligheten, lika irrationell som religionen. Den är drömmen om det stora, bombastiska, osårbara, perfekta livet. Den vill inte veta av någon svaghet och skörhet, vill inte veta av slutet, döden. Men för Moder Jord är inte döden farlig, den är en del av livet, en av livets förutsättningar. Skulle döden vara farlig, ja då skulle själva livet vara något ont, ty livet bygger på döden. Men vi vet av god erfarenhet att existensen är något gott, att den har ofantligt starka läkande krafter. Det är bara civilisationen som är som ett sår som inte läker, en cancer som inte går över. Om civilisationen vore det enda som finns, ja då vore existensen sannerligen ond. Likaså om det finns eviga himlar och eviga helveten. Men döden gör att allt lidande tar slut en gång. Livet står på vår sida, livet är något gott. Därav livslusten, därav kampen för att inte dö. Men när vi är mätta på livet, och har gjort det vi ska, då välkomnar vi döden, ty vi vet att den innerst inne står på livets sida, är något gott. Vi behöver inte evigheten. Den är en av civilisationscancerns fula önskedrömmar, som gör både saligheten och lidandet eviga. Men vem kan vara salig i evighet när man vet att andra torteras i evighet? Bara sadister. Sannerligen är detta en ohyggligt ful önskedröm, som verkligen avslöjar civilisationens perversitet. Nej, låt oss istället drömma om en framtid för våra efterkommande bland människor och andra arter! Det är det enda liv efter döden som det är värt att önskedrömma om och kämpa för. Det sköra livets fortsättning!

Civilisationens desperata slavar

Det finns en scen i filmen "Ben Hur" där Ben Hurs galärskepp har blivit överfallen av pirater, och börjar sjunka. De slavar som ror båten är fastkedjade i båtens golv, och börjar riva och slita i sina kedjor för att slippa drunkna. De går sedan under med båten. På samma sätt kommer det att finnas många människor som river och sliter i sina kedjor när civilisationen sjunker, och går under. Hela deras liv har kretsat kring civilisationen, så mycket att när civilisationen går under, så går de under. Jag tror detta kommer att ske särskilt för den rika delen av västvärlden. För de rika är civilisationens undergång deras undergång. De fattiga, särskilt i tredje världen, är redan på bottnet, för dem är kollapsen snarare en befrielse, särskilt för ursprungs-befolkningar och fattiga bönder, ty de har investerat i naturen, t.ex. i odling och hantverk. För dem är civilisationens undergång lika med tillgång till mark att odla på, det de har varit intresserade av från början - självförsörjning. De rika har sällan sådana intressen. De förlorar allt de har investerat i; oljebolagen, kol och naturgas, kärnkraft, alla möjliga slags industrier, lyx osv. De fattigas intressen ligger nära jorden, naturen, och störs därför inte i lika stor grad av en civilisationskollaps. Ursprungsbefolkningar i skogarna kommer knappt att lägga märke till civilisationens kollaps, om den kollapsade idag. Värre är det i en avlägsen framtid, då klimatförändringarna sätter in på allvar. Då kommer alla antagligen att drabbas lika mycket efter hand. Men det finns en stor chans att civilisationen kollapsar långt innan klimatförändringarna tar kål på den, p.gr.a. sinande tillgång till olja, naturgas och kol. Det är också det jag går och hoppas på, ty det skulle inte bara vara gott för de fattiga, utan även för klimatet. Det skulle ge oss mer tid innan klimatet tar kål på oss. 
   Därför uppmanar jag dig att bli fattig och investera i naturnära ting innan kollapsen kommer! För kollapsen kommer, det är inte fråga om att, utan när, och desto tidigare, desto bättre. Antingen tar resursbristen (olje- och gas- och koltoppen) oss, eller så tar klimatförändringarna oss. "We can´t sustain the unsustainable forever" (Guy McPherson). 
   Men även i en kollaps förorsakad av klimatförändringarna har de fattiga och lidande en fördel framför världens rika. För de förra är redan vana vid kollapsen, och skulle kanske betrakta döden som en befrielse. Att vara fattig och naturnära betyder också att vara nära döden, vän med döden. 

Att bli en kompost

Jag är mycket fascinerad av komposter. Jag skulle vilja bli en levande kompost. Jag skulle önska att min mage var en kompost, att mitt bajs blev till jord igen. Nu vet jag inte vad det blir av det. Ja, vart tar vårt bajs vägen egentligen? Är det någon som vet? Vad som sker i civilisationens bakgata, eller källare, är det få som vet något om. 

RSS 2.0