Jag havar i ljus

Den här dikten skrev jag 2007. Den tycker jag mycket om:
 
Jag havar i ljus.
Jag ljusar i hav.
Hav jagar i ljus.
Hav ljusar i jag.
Ljus havar i hav.
I havar jag ljus.
Jag i havar hav.
Ljus hav jagar i.
Jagar ljus hav hav.
 
Jag svinner i ljus.
Jag ljusar i svinn.
Svinn jagar i ljus.
Svinn ljusar i jag.
Ljus svinner i svinn.
I svinner jag ljus.
Jag i svinner svinn.
Ljus svinn jagar i.
Jagar ljus svinn svinn.
 
Jag gråter i ljus.
Jag ljusar i gråt.
Gråt jagar i ljus.
Gråt ljusar i jag.
Ljus gråter i gråt.
I gråter jag ljus.
Jag i gråter gråt.
Ljus gråt jagar i.
Jagar ljus gråt gråt.

Lamm-stammandet

Lovad vare
 
det sköra lamm-stammandet,
det vackra lamm-famlandet,
i naturens famn-ramlandet,
det slutliga hamn-skramlandet,
då båten går i land-gamlandet.

Naturens återkomst

Jag saknar de stora skogarna från den gång de var talrika på jorden. Jag offrar gärna mycket för att få tillbaka något av de  forntida stora urskogarna, även om det skulle betyda att jag måste ge upp min bekvämlighet. Jag drömmer om en mänsklighet som är ädel nog för "avskapelsen" - Simone Weils term för att stiga åt sidan för att annat liv än en själv kan få plats. Det var så hon tänkte sig att Gud skapade världen. Jag drömmer om att mänskligheten skulle stiga åt sidan, så att icke-mänskligt liv kunde blomstra igen, att vi kunde bli som Simone Weils Gud. Jag drömmer om att vi läte åkrarna bli till skogar igen. Så Naturen kunde göra comeback. Vi behöver nämligen ingen människas återkomst, ingen Jesu återkomst. Vi behöver Naturens återkomst, innerligen. Att Moder Jord kunde överleva febern, klimatförändringarna, efter att mänskligheten dött ut, och repa sig igen.

.

"Det är närmast perverst hur duktiga vi människor är på att förtränga det som händer runtom oss."
 
(Axel Vikström)

.

"För humanitär aktivism skulle ju inte behövas om makthavarna  brydde sig lite mera om människoliv än om tillväxt.
 
(Axel Vikström)

Hycklarna i Paris

Delegater från hela världen
flyger till klimatkonferensen i Paris
för att förhandla om att minska utsläppen.
 
Det är pratandet som gäller,
inte att vara ett exempel
i sin egen livsföring.
 
Nej, världen fortsätter att prata på,
följer delegaternas exempel,
och lyxen och de talrika flygresorna
fortsätter som förr.
 

Det efterlängtade misstaget

När skall civilisationen
göra en så ful miss
att den tappar sitt ansikte
och visar vem den egentligen är?
 
När skall den vilda naturen
i misstag göra en så vacker blomma
att den återvinner sitt ansikte
och visar vem den egentligen är?

De hemlösa

De hemlösa
smyger omkring i civilisationen
som rådjur i skogen.
 
Deras ekologiska fotavtryck
går nästan inte
att avläsa.

Nina Södergren om döden

"Om att få somna
som en gammal grizzlybjörn i idet."
 
(Nina Södergren, en fin poet som nyss dog, 90 år gammal)

Vi måste våga göra fel

Vi måste våga göra fel. Civilisationen tål inga fel. Den är totalitär "hygien" och perfektion. Vi måste våga göra fel, våga famla litet i mörkret, annars hittar vi aldrig den tillstängda öppningen mot ljuset. Civilisationen tål inte att vi rör på oss, famlar. Den vill att vi ska stelna till perfektion som en staty. Den slår ner på oss genast när vi börjar famla, fela. Men vi måste fela för att nå fram.
 
Vi måste våga leva farligt, våga språnget ut i mörkret. Kanske kommer vi aldrig fram, men då har vi i alla fall levt.
 
Civilisationen är så rädd för döden att den har blivit rädd för själva livet, för famlandet, stammandet, lamm-stammandet, svagheten i det sköra livet. Den tål inte livet, tål inte det vilda, tål inte de stora, vilda skogarna, utan vill förvandla alla urskogar till åkrar, eller trädåkrar för skogsindustrin.
 
Civilisationen tål inte ens att man tänker fel, tänker man för fel blir man inlåst på psykiatrisk avdelning. Men vi måste våga famla, våga tänka lite fel, våga posta lite galna blogginlägg för klimatets skull, för vår planet är sjuk på grund av brist på liv, det mesta har dött, blivit civiliserat.
 
Vi måste våga stå i vägen för detta ohyggliga civilisationsmaskineri, våga sabotera denna livshatande dödsindustri, som vill ta kål på allt som är vilt, allt som är "lite fel". Men Moder Jord vårdar och älskar alla som är lite fel, alla utvecklingsstörda, alla haltande duvor, alla rovdjur, alla vildar. Det enda Moder Jord inte kan klara av är perfektionsmaskineriet Civilisationen. Den är så fel att "fel" blir ett för svagt ord. Civilisationen är en himmelskriande katastrof. Ett Babelstorn som har nått till himlen, så att människan har börjat leka Gud, den yttersta hybris som tänkas kan.
 
P.gr.a. civilisationen lever otaliga människor och andra arter i helvetiska förhållanden. Ja civilisationen hotar själva planetens överlevnad. Vi måste sabotera detta, och våga göra fel.
 
I den vilda naturen finns det inga fel. Ty det som är "fel" används av naturen till nytta för kretsloppet. Det är litet som att det inte finns någon smuts i naturen. Det är civilisationen som har hittat på smutsen och felen, eftersom civilisationen är det enda som är verkligen smutsigt, verkligen fel.
 
Ner med tyranniet!
 
 

Statuspryl

Jag vill inte vara någon statuspryl i de rikas händer.

Något om den andliga döden

De flesta civiliserade vuxna människor har dött andligen. När man har dött andligen, uppstår ett stort tomrum. De flesta försöker fylla det med något. Det man för det mesta lever av därefter, är status och det att ha makt över andra. Dessa två ting är ofta det som återstår i livet efter den andliga döden. Därför, akta dig för att hamna i etablissemanget, där man just lever av dessa två ting! Etablissemanget är och har alltid varit full av andligen döda själar. Kändisskap är den kortaste vägen till den andliga döden. Vägen till att bli "divig", snobbig och arrogant. Vägen bort från den ödmjukhet som vi delar med djuren och allt det vilda, och som är förutsättningen för allt liv.  
 
När man blir etablerad, slutar man som oftast att vara grus i det fruktansvärda samhällsmaskineriet. Vad kan man annat, man får ju sparken om man motarbetar sina chefer, ledare eller sitt förlag.
    Att vara etablerad, det är att bli löneslav. Få ting är mer själsdödande än löneslaveri åtta timmar (eller även mindre) per dag. Livet blir fullt av döda ritualer, ja döda ceremonier. Man gör inte längre det man gör av inre drift, utan för att man blir tillsagd. Och man skjuter ansvaret ifrån sig, och tänker sällan på de konsekvenser ens arbete har för miljön och de fattiga i tredje världen. Den andliga döden innebär att man blir en "snäll" kugge i samhällsmaskineriet.
 
Akta dig för den andliga döden, det är bättre att vara fysiskt död än andligt död! Undvik att komma i tidningarna, det kan rädda dig från kändisskap. Och skulle du bli känd, så bryt upp, bryt upp! Rym! Fly! Flytta utomlands! Byt miljö! Så du kan starta om från noll!
 
Det gäller att bli som djuren här, de vilda djuren. De är aldrig kända i civilisationen, utan lever i djup anspråkslöshet och fattigdom. De smyger omkring, och har minimalt ekologiskt fotavtryck. Djuren har inga behov att bli kända. Lev så att du inte har behov av att bli känd! Dvs. gör det du älskar, så att du inte kräver lön för det du gör! Kändisskap är också en form av lön, en form av pengar. Arbeta ideellt istället för för lön! Kravet på lön och kändisskap kommer av att man måste kompensera för det faktum att man inte njuter av det man gör. Älskar man verkligen sitt liv, då utför man det gratis, för då är livet sin egen lön, såsom det är det för rådjuren.
 
Du frågar dig kanske hur du då ska betala hyran, eller om det inte är fel att snylta på staten, om man blir försörjd av staten. Mitt svar är; lev så att du inte behöver pengar! Allt är bättre än löneslaveri och den andliga döden! Bo i ett tält i skogen, och odla din egen mat, för att bevara dig själv från den andliga döden!  Vi måste följa de vilda djurens exempel om vi ska bevara vårt andliga liv, och planetens hälsa.
 
Lönemoralen korrumperar oss, för det får oss att göra det vi gör för att få lön, istället för att göra det goda för det godas egen skull. Lönemoralen gör att vi inte tar ansvar för våra handlingar, ty där är lönen det viktiga, inte ifall det vi gör är rätt eller fel. Lönen rättfärdigar allt vi gör, vare sig det är rätt eller fel. Och nästan allt i civilisationen är fel. Det går nästan inte att jobba med något i civilisationen, som inte skulle vara till skada för människor och miljö på något sätt. Så hoppa av ditt jobb, och börja göra det du tycker om istället! För allt man tycker om blir tråkigt när det förvandlas till jobb, det blir till löneslaveri. Förstås kommer bristen på pengar att begränsa vad du kan göra när du är fri, men det gör också att dina intressen blir mer ekologiska, så att du gör ekologiska saker! Som t.ex. att jobba med odling och kompostering.

Ingen koldioxidbudget

Denna radiointervju med klimatforskaren David Wasdell är en väckarklocka. Han säger bl.a. att det inte finns någon koldioxidbudget, vi har redan använt upp den för länge sedan. Dvs. budgeten är den mängd koldioxid som civilisationen får lov att släppa ut och samtidigt undvika farliga klimatförändringar. 

Vassa ord av Derrick Jensen

"So many Indigenous people have said to me that the first and most important thing we must do is decolonize our hearts and minds. Part of what they’ve told me is that we must break our identification with this culture, and identify instead with the real world, the physical world, the living Earth that is our only home.

 

I want to tell one final story. In his book, The Nazi Doctors, Robert Jay Lifton asked how it was that men who had taken the Hippocratic Oath could work in Nazi death camps. He found that many of the doctors cared deeply for the health of the inmates and would do everything in their power to protect them. They’d give them an extra scrap of potato. They’d hide them from selection officers who were going to kill them. They’d put them in the infirmary and let them rest for a day. They’d do everything they could, except the most important thing of all. They wouldn’t question the existence of the death camp itself. They wouldn’t question working the inmates to death, starving them to death, poisoning them to death. And this failure to question the larger framing conditions led these doctors to actively participate in the atrocities.

 

With all the world at stake, it’s not good enough for us to paste the word sustainable in front of the deceptive word development when what we really mean is “continue this exploitative and destructive way of life a little bit longer.” That destroys the words sustainable and development and, of course, contributes to the ongoing destruction of the world. It wastes time we do not have.

 

With all the world at stake, we need to not only do what we can to protect the victims of this culture, but we have to question the continuation of this death camp culture that is working the world to death, starving the world to death, poisoning the world to death."

 
(Derrick Jensen, från detta inlägg)

Döden

Döden nalkas
som det oändliga tomrummet 
i kosmos.
Döden nalkas
som en mossig värme från urminnes tider.
Döden nalkas
som en Kristus som knackar på dörren
för att hålla nattvard med mig
på naturens underliga sätt.
Döden nalkas,
hon frågar inte om lov.
Döden nalkas,
kanske bär hon på den slutliga befrielsen,
lidandets eviga slut.
Döden nalkas
smygande som tre rådjur i skogen
hon nafsar försiktigt med sin blöta nos
på mitt huvudhår som på gräset på en sommaräng.
Döden nalkas. 

Det bästa sker i hemlighet

En räv i natten smyger sig kring husknutarna.
Livet smyger sig kring civilisationens knutar.
Det bästa sker i hemlighet. 

Hur civilisationen rubbar balansen i naturen

I den vilda naturen är det mesta i balans. Det är en balans mellan liv och död, mellan sommar och vinter, mellan ungdom och ålderdom, mellan det som är lätt och det som är svårt. Det ena fungerar inte utan det andra. Men civilisationen vill bara veta av det ena. Den vill bara ha liv, bara sommar, bara ungdom, bara lätta saker. Mest tillspetsat kommer det fram i de kristnas föreställning om ett evigt liv och en evig salighet.

   Detta fungerar inte. Det blir obalans. Man lånar från livet, och från framtiden, och får därför en skuld till livet, en skuld vilkens betalning man ofta skjuter upp på framtiden. Vill man bara veta av livet och inte döden, får man en dödsskuld. Man är skyldig naturen dödar *. Vill man bara ha det lätta, får man en svårhetsskuld. Man är skyldig naturen det tunga och svåra. Men man skjuter upp betalningen så långt det går. Det slutar ofta med en abrupt katastrof, ett snabbt självmord, en snabb kollaps.

 

Det hela kan illustreras med hur man sköter sina tänder. Det är utan tvekan lite tråkigt att noggrant borsta tänderna varje dag. Men om man inte gör det, får man en skuld till tänderna, som till slut måste betalas med tandvärk och svåra tandläkarbesök. Men om man varje dag betalar en liten summa till tänderna, som består i att man uthärdar en liten stund av tandborstning, då behöver man inte betala den stora summa som skulden till tänderna medför.

 

Den som bara vill ha glädje i livet, och inte vill veta av sorg, får samma problematik som en knarkare har. Det går att hejdlöst njuta av knarket till en viss gräns. Sedan tar knarket slut, eller man blir inte "hög" längre. Och slutar man knarka, måste man betala hela den skuld till kroppen, som det ohämmade festandet på knarket har skapat.

 

Civilisationen är en oljealkoholist, en knarkare på olja (och kol och naturgas för den delen). Det går bra så länge oljan räcker, och så länge civilisationen är ung och frisk. Men det kommer ett skede där vi måste betala vår gigantiska skuld till naturen, som kommer av att vi har festat hejdlös på billig olja, och bara velat ha det lätta, billiga och glädjerika. När civilisationen blir äldre, får den inte längre samma kickar av oljan som när den var ung, och oljan börjar dessutom sina. Men desto längre man uppskjuter betalandet av sin skuld till naturen, desto värre blir kollapsen.

 

Det är inte hållbart att bara vilja ha det lätta och glädjerika. Vi måste vänja oss vid att hela tiden ha det lite svårt ibland. Då behöver vi inte betala den gigantiska skulden till naturen när det glädjerika sinar. Om vi uthärdar vintrarna i tipin istället för i uppvärmda hus, då behöver vi inte betala tillbaka skuld som anhopas av kraftverk och elektricitet, genom att de anhopar problem i form av kärnavfall och koldioxidutsläpp. Rådjuren uthärdar också kylan i vinter efter vinter, i balans med ekosystemet. Denna rådjurens livsstil har civilisationen förlorat. Den vill inte veta av någon vinter, eller något vinterlidande, med sina uppvärmda hus. Och därmed blir det väldiga utsläpp av koldioxid från kraftverken (i de flesta delarna av världen), och miljön tar skada, så att det skapas en livsmiljö som blir för tung att leva i i längden, en planet med feber.

 

De riktigt fattiga däremot, de som hela tiden kollapsar lite grann, de kommer inte att lida så mycket när civilisationen kollapsar. De är vana vid kollaps. De har ingen skuld till naturen att betala. För dem kan kollapsen och döden snarare innebära en befrielse. Men tänk på hur de rika kommer att lida, när civilisationen kollapsar. Det är de som har störst skuld till naturen, och därför kommer att lida mest. De kommer att likna fångar som river och sliter i sina kedjor när båten sjunker, som i Ben Hur-filmen. De fattiga har inga sådana kedjor, de kan fritt rädda sig på livbåtar. Livbåten - det är anpassningsförmågan till Moder Jord. De rika är inte anpassade Moder Jord. I den vilda naturen finns inga rika. Där är alla fattiga som Franciskus av Assisi. Att förbinda sig till fattigdom, det är att låta bli att låna av naturen, låta bli att bli en låneslav, en lånefånge, livegen. Fattigdom är frihetens pris. Allt har ett pris. Men civilisationen vill inte veta av något pris. Den har ju fått olja upp ur jorden nästan gratis i 150 år nu. Den har festat hejdlöst på billig olja. Men det var en olja som kommande generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Civilisationen har lånat, inte bara av naturen, utan även av kommande mänskliga generationer. Det blir svårt för de rika att se sina barnbarn i ögonen.  

 

 

*   Det innebär inte att vi har rätt att utrota folk eller att vi bör ta självmord. Vi kan däremot effektivt behandla vår dödsskuld till naturen genom att de flesta undviker att föda barn. Bara det är att dö lite grann. Men det är inte destruktivt.


Civilisationen är en kollektiv psykos

Man kan säga att psykosen är en slags mental cancer. Men det finns godartad och elakartad cancer. Den individuella psykosen, som bara én människa har, är som en godartad cancer, väldigt mild, och oftast ganska litet destruktiv. Den kollektiva psykosen, den som delas av många i vår civilisation, är som en elakartad cancer, ohyggligt destruktiv *. I jämförelse med dess destruktivitet är den individuella psykosens destruktivitet som en fis i rymden. Ändå blir man enbart straffad för att ha individuell psykos, aldrig för att delta i den kollektiva psykosen, trots att denna senare förstör själva förutsättningarna för liv, själva planetens hälsa (tänk den globala uppvärmningen). Att delta i den kollektiva psykosen anses av de flesta som t.o.m. friskt, ja det rentav uppmuntras av politiker, lagstiftning och reklam. Men stackars den som har en individuell psykos, hen kan hamna på sluten psykiatrisk avdelning och få mediciner som i början är rena psykiska plågan (enligt min erfarenhet av dessa). Så upp-och-nervänd är vår värld.
 
Vill du veta var den kollektiva psykosen har sina viktigaste bastioner, gå då till ett shoppingcenter och jämför detta med den hemlöse tiggaren på gatan utanför. Eller gå på en gudstjänst i någon bombastiskt vacker kyrka, och lyssna på den psykotiska gallimatias som serveras där i s.k. "predikningar" och "böner". Och fundera över att Sverige för inte så länge sedan hade en statskyrka, alltså var ett kristet land. Den kristna religionen i sin
fundamentalistiska och fanatiska form är en elakartad mental cancer, och är den störste faktor som har bidragit till framväxten av den industriella civilisationen, med sin teologi om att människan står över naturen och har rätt att härska över allt annat liv.
 
Den individuella psykosen går nästan alltid över, det gör däremot inte den kollektiva psykosen. Den framhärdar ända tills man har sågat av den gren man sitter på. Civilisationen: en skock galna grisar som kastar sig utför stupet.

Det som också kännetecknar den kollektiva psykosen som de civiliserade har, är deras lösa band till naturen, som faktiskt är själva verkligheten, som ingen kan komma undan. Bara det att de civiliserade talar om sig själv och naturen som något åtskilt, säger sitt. De civiliserades alienation från naturen är alienation från verkligheten, dvs. psykos.

 

*jag använder ordet psykos här i poetisk, metaforisk, överförd bemärkelse. Det skall inte tas bokstavligen. 


"Det angår inte mig". Förnekelsen av miljöproblemen.

För någon månad sedan försökte jag ta reda på varifrån det stora köpcentret Iso Omena, nära där jag bor, får sin el, från vilket kraftverk alltså. Jag frågade sex, sju stycken, allt från bibliotekets personal till Teknikmagasinets personal och kvinnan vid info-disken. En av personalen vid Teknikmagasinet svarade "Det angår inte mig". Kvinnan vid info-disken sade att hon bara gjorde som hon befalldes. Hon visste därför inte varifrån elen kom. Jag sökte sedan på köpcentrets hemsida på nätet efter dom som förvaltade byggnaden. Jag mejlade en av dem och framlade mitt ärende, och fick till svar att han nog visste elbolagets namn som köpcentret fick sin el ifrån, men inte vilket kraftverk det var frågan om. Han frågade varför jag frågade som jag gjorde. Jag svarade att jag inte ville använda mig av bibliotekets (som fanns i köpcentret) datorer om köpcentret fick sin el från ett kolkraftverk, så skadliga är sådana för klimatet och miljön. 
   Jag fann sedan uppgifter på nätet om att det ifrågavarande elbolaget fick sin el från ett kolkraftverk och ett sopförbränningskraftverk. 
 
Men den ovetskap om, och likgiltighet inför varifrån vi får vår energi, är symptomatiskt när det gäller samhället i stort. Vi bryr oss inte om vad som sker i vår källare, på vår bakgård, eller på andra sidan jordklotet, där våra prylar kommer ifrån. Vi menar att det inte angår oss, att det inte är vårt ansvar. Men det är det, i allra högsta grad. 
 
Att inte vilja veta är djupt omoraliskt, ja rentav sjukt. Det är en omöjlig flykt tilbaka till barndomens oskuld, som blir djupt destruktiv. Vi blir infantila, som lättstyrliga slavar och robotar. 
 
Det går nästan inte att tala med min mor om klimathotet. Hon menar att vi inte behöver vidta några drastiska åtgärder, eftersom Gud ska rädda oss från allt när problemen blir för svåra. Jesus ska återvända och ordna upp i allt. Detta är typiskt för fundamentalistiska kristna. 
 
Religionen är också en destruktiv flykt tillbaka till barndomen och ovetskapen. Mycken omoral bottnar just i ansvarslöshet, förnekelse och flykt. Det finns ingen genväg till paradiset, vi måste gå den tunga korsets väg i Kristi efterföljd (som dock har glädje med sig!), och offra oss själva för skapelsens räddning. 

Edens väktare

Det är natt. Väktare patrullerar på gatorna
kring de rikas himmel - ett shoppingcenter.
Där utanför ligger några hemlösa och sover.
De hemlösa är bland väktarnas värsta fiender,
de hemlösa och de romska tiggarna,
detta pack, dessa löss på samhällskroppen
-enligt väktarnas mening.
Deras uppgift är att se till
att de rika förblir i himlen
och de fattiga i helvetet. 
 
16.11.2015

Ordensregeln i "Den Heliga Naturens Orden" uppgraderad

Sommaren 2005, medan jag ännu studerade teologi vid Åbo Akademi, grundade jag en munkorden för mig själv, "Den Heliga Naturens Orden". Under årens lopp har jag behövt uppgradera ordensregeln, och jag gör det nu igen, här på bloggen. 
 
 
Den Heliga Naturens Orden
 
 
Stiftad: Sommaren 2005 i en av skogarna i Kråkkärret, Åbo, då Lars Larsen gifte sig med ett träd, tallen Shekinah. 
 
Syfte: Vårt syfte är att arbeta för helandet av Moder Jord. "En ekologiskt hållbar mänsklighet" är vårt motto. Det kräver så mycket som att vi lär oss av stenåldern, eller av den tiden då alla var bönder, och börjar leva i små ekobyar på landsbygden av små hyddor, jurtor, kåtor, kojor och tält.  Och att vi lever självförsörjande, på ursprungsbefolkningars vis. Gärna efter permakultur-principer. Ytterst strävar vi att återvända till naturfolkens livsstil i de varma länderna, och till att åkrarna ska bli till skogar igen, gärna skogsträdgårdar. 
 
Huvudprincip: Troheten mot Moder Jord. Moder Jord är vår gud och vårt enda fosterland som vi ger allt för. Vi erkänner inte något land som vårt fosterland. Vi är radikalpacifistiska anarkoprimitivister. Vi vill helt enkelt underminera staten och civilisationen på fredligt vis, med civil olydnad och passivt motstånd. Vi ser oss inbegripna i ett osynligt krig, där civilisationen krigar mot naturen, och vi väljer att stå på naturen sida i kriget.
 
Medlemmar: Det här är ingen "sekt", vi har inga egentliga medlemmar. Orden är ett lekfullt, poetiskt ramverk kring Lars Larsens arbete. Men inofficiellt, på lek, har vi tre medlemmar: Lars Larsen, Titti Spaltro och Skogs-David. Alla djur är självskrivna medlemmar i vår orden, ty de lever alla i den av vår orden avkrävda fattigdomen och troheten till Moder Jord. 
 
Kloster: Naturen är vårt enda kloster. Vi bor i skogarna. I små kojor, hyddor, grottor, kåtor och tält. Naturen är vår borg, vår sista fristad, och vi kämpar för att de sista skogarna och vildmarkerna skall bevaras intakta och vilda. Vi gör detta bättre när vi bor med naturen. 
 
Abbotar/Abbedissor: Våra ledare är djuren, de vilda och de tama, myggan och spindeln såväl som räven och björnen. Djuren har en tendens att leva i harmoni med Moder Jord som vi uppskattar högt. Det är på tiden att djuren lyssnas till i politiken, att de får sin röst hörd. Alltför länge har vi rusat på som om djuren inte fanns. Alla djur vill ha det vilda, fria livet i skogarna, som dom är skapade för, och vill nog också att civilisationen läggs ner. Vi lyssnar på dessa böner med våra mystiska, inre öron. 
 
Människoförebilder: Franciskus av Assisi är vårt största mänskliga exempel. Vår orden gillar hans Franciscanerorden, sådan som den var i begynnelsen, på Franciscus tid, fast utan den katolska fundamentalismen som präglade honom. Andra mytiska och icke-mytiska förebilder är Jesus, Robin Hood, Tarzan, Mowgli, Jean Jacques Rousseau, Henry David Thoreau, Guy McPherson och Andris Fågelviskare Hansen.
 
Ordensregler: Vi avger de tre traditionella klosterlöftena: Fattigdom, kyskhet och lydnad. 
 
1) Fattigdom: Vi tar efter Franciskus fattigdomsideal. Eftersom vi försöker 
                      leva i små hyddor, grottor och tält i skogarna kan vi inte äga
                      mer än vi kan bära med oss. Vi lönearbetar heller inte, för vi ser pengar 
                      som något ont, och vi vill  inte att detta onda ska sprida sig. Att betala för
                      någon tjänst är att göra anspråk på att någon ska slava för oss,
                      och vi vill befria alla till ett självförsörjande och                                                            
                       ekologiskt hållbart liv. Vi motsätter oss det moderna löneslaveriet.
                      Vi arbetar istället idéellt, utan lön. I alla fall till största delen.
                      Om vi skulle få en större summa pengar, tillhör dessa de hemlösa
                      och tiggarna i våra storstäder, samt organisationer som Greenpeace
                      eller omställningsrörelsen. 
 
2) Kyskhet:  Vi säljer inte vårt fria liv i skogen mot att få en kvinna/man. Vi är trogen naturen
                    och skogsboendet även om vi skulle finna oss en make. Vi förbjuder inte detta,        
                    men om vi skulle finna någon att leva tillsammans med, får det bli under särbo-
                    förhållanden, om inte mannen/kvinnan flyttar ut i skogen också. 
                    Vi vägrar alstra barn, p.g.a. överbefolkningsproblemet (de flesta i vår
                    civilisation borde avstå från att skaffa barn).
                      
 3) Lydnad:   Vi lyder våra abbotar och abbedissor, djuren, och ingen annan. Vi tar emot deras
                     tysta befallningar längs den inre, mystiska vägen. Vi vet av att se en orangutang i
                     ögonen, vad den vill. Den vill frihet för alla, civilisationens avveckling, åkrarnas
                     återvändo till att bli skogar, det radikala krympandet av antalet människor och det
                     vilda livets comeback. 
 
Sakrament: Vi har bara ett sakrament. Det är att gå barfota, så ofta vi kan, från att frosten har tinat på våren till frosten kommer på hösten, ja även på vintern när det inte är för kallt. Barfotagåendet är vårt heliga umgänge med vår gud, Moder Jord. Det ger oss kontakt med jorden, kontakt med vår gud. Det jordar oss i vår gud. Barfotagåendet är vår viktigaste länk tillbaka till vår guldålder, vårt djuriska förflutna, då vi gick nakna i djungeln. Som naturister, klär vi oss så lite vi kan och så lite vi får lov att klä oss i vår civilisation, och förebådar en utopisk framtid då vi inte behöver skämmas för vår nakenhet.
 
Ordensregeln uppdaterad 29.9.2017

Har Gud sinne för miljöetik?

Om Gud finns, så hoppas jag att han har ett aldrig så litet sinne för miljöetik, att han inte är som sina representanter på jorden, som lever och talar som om miljöproblemen inte finns överhuvudtaget (gå bara in på en gudstjänst var som helst). Annars kommer jag nog ganska säkert till helvetet. Men om Gud verkligen bryr sig om Moder Jord, då har jag kanske ett hopp om att bli benådad, ty detta har varit mitt huvudsak i över tio år nu.

Att fira kollapsen kan vara befriande

"This leads to the rather uncomfortable conclusion that the collapse is not to be lamented or prevented, but rather to be celebrated and engaged.  It will come as no surprise to those on similar journeys that when I surrendered to this understanding, my suffering ceased."
 
(Paul Chefurka, från detta inlägg)

Jag har startat en ateistisk blogg

Välkommen till min ateistiska blogg, som kan läsas här.
 
Jag har länge samlat på orsaker till att jag inte längre tror på Gud och det övernaturliga. Dom har samlat sig till hela 134 stycken! Jag ska lägga upp dem på min ateistiska blogg efterhand. 

Hur vi skulle kunna få ner befolkningsmängden

Överbefolkningen är ett av vår tids största problem - näst efter klimatförändringarna och förlusten av biodiversiteten i naturen. Överbefolkningsproblemet hänger direkt ihop med dessa två, och förstärker dem. 
 
Det sägs att planetens bärkraft är för en miljard människor högst. Och vi är 7,3 miljarder. 
 
Hur i all världen ska vi åtgärda detta? Hur ska vi få ner befolkningsmängden på ett politiskt gångbart sätt? 
 
Jag tror inte det finns något politiskt gångbart sätt att åtgärda detta - lika litet som det finns det för Peak oil eller klimatförändringarna. 
 
Men det finns vissa desperata lösningar, som tål att tänkas på. 
 
En av dem är att förbjuda barnafödslar helt, eller begränsa barnafödslar till en per familj. Det skulle ingen gå med på (en mer gångbar lösning är att göra preventivmedlen gratis, och underlätta för aborter, och göra dem gratis)
 
En annan sådan desperat ogångbar lösning är att göra eutanasi, lagligt, för Moder Jords skull, för klimatets skull, för överbefolkningsproblemets skull. Man skulle kunna bedriva en gigantisk internationell "eutanasikampanj", där man uppmuntrar alla som är aldrig så lite trötta på att leva, att ta sitt liv, finare sagt "att göra eutanasi". Man skulle kunna belöna sådana eutanasikandidater med t.ex. 20 000 euro, som dom fick spendera hur de ville under de sista månaderna av sitt liv. Till södernresor, spa, massage, godis och bakelser, biobesök, teaterbesök, konserter, fester osv. Allt man bara kunde hitta på för att ta avsked av livet. Sedan skulle de få välja en smärtfri död hemma i sängen, med t.ex. en dödlig spruta av en läkare, eller genom att helt enkelt avstå från att dricka (lär vara en ganska smärtfri död enligt många artiklar på internet). Och de närstående skulle också bli belönade med några tusen euro per person för att lindra sorgen efter den avlidne. Och de skulle alla få gå i sorgeterapi. 
 
En lite mer gångbar lösning är att ta bort de livsuppehållande åtgärderna som håller liv i många dödligt sjuka och åldringar, som skulle dö om man inte hade massa slangar och maskiner som höll liv i dem. Passiv dödshjälp, m.a.o. Det skulle lätta överbefolkningsproblemet om än aldrig så lite. 
 
Har ni, kära bloggläsare, några bättre idéer? 

Mänskligheten är som en cancer i Moder Jords kropp.

Mänskligheten är som en cancer i Moder Jords kropp. Antingen gör Moder Jord sig av med denna cancer så att hon inte dör själv, eller så dör hon, så att cancern dör med henne. 
 
A. Kent MacDougall, professor i journalistik vid University of California, Berkeley, har skrivit en artikel som heter "Humans as cancer". Där skriver han om de oväntat många paralleller som finns mellan civilisationen och en cancertumör. Det är en förtvivlande läsning. 
 
Mänskligheten förökar sig precis som cancern, aggressivt, ohämmat, okontrollerat. 
 
MacDougall nämner parallellen mellan cancertumörens "metastasis" (hur cancern sprider sig till andra delar av kroppen genom blodomloppet), och den kolonialism som utmärker civilisationen. 
 
Vad annat kan man än likna civilisationen vid aggressiv cancer när man betänker att 150-200 arter (av både djur och växter) utrotas varje dag? P.gr.a civilisationens ohämmade tillväxt!
 
Hur ska man bli en frisk cell inne i en cancertumör? Kommer man inte att bli förstörd av de omgivande cancercellerna om man plötsligt skulle omvandlas från en cancercell till en frisk cell? En cancercell äter ju upp de omgivande friska cellerna, och sprider sig okontrollerat. 
 
Internets ohämmade tillväxt är tyvärr cancerlikt. Och aktiviteterna däri likaså, för det mesta. Min blogg också. 
 
Trots att jag delvis flyttat till skogs, anser jag mig vara en cancercell i Moder Jords kropp, p.gr.a. allt jag gjort i mitt liv, och tvivlar ibland på min rätt att leva. Mitt internetberoende är cancerlikt. Internet är en drog för mig. Jag försöker begränsa mitt användande av internet till två timmar per dag, men det är svårt. 
 
Jag undrar om jag skulle orka leva utan internet och diverse andra civiliserade stimuli, som gör att jag får tiden att gå. Man förtärs om man börjar tillfriskna som cell. Man manglas i civilisationens maskineri. Man hoppar av civilisationen, och i vissa fall hoppar man även av livet. 
 

Cancer kan i vissa fall producera feber i kroppen. Mänskligheten har också gett upphov till feber i Moder Jords kropp: global uppvärmning. Ännu en parallell mellan cancer och mänsklighetens uppförande. Det finns en risk att skenande klimatförändringar (som redan är på gång) ger upphov till ett klimat på jorden liknande den på Venus, alltså ger upphov till en död planet (bl.a. klimatvetennskapsmannen James Hansen har bekymrat sig för detta). I så fall har mänsklighetens cancersvulst tagit livet av Moder Jord. Jag hoppas innerligen att detta inte ska ske, fast jag är medveten om risken, så stor har mänsklighetens cancersvulst vuxit sig. Det finns vissa forskare på nätet som hävdar att detta kommer att ske, såsom Malcolm Light och Jennifer Hynes. Jag hoppas däremot att "Den sjätte massutrotningen" som vi lever i nu, åtminstone inte ska bli värre än Perm-massutrotningen 252 miljoner år sedan, då 83 % av allt liv dog ut, och det tog tio miljoner år för jorden att återhämta sig. Det är också vad min guru Guy McPherson på bloggenNature Bats Last” tror och hoppas på. Jag kan inte säga att jag hoppas att en Perm-massutrotning ska ske, bara att det inte ska bli värre än detta.

 

Varje eko-gärning är viktig nu för att vi skall undvika Venus-scenariot, och åtminstone inte göra det värre än en Perm-massutrotning av arterna på jorden. Det bästa vore dock verkligen att det inte blev någon massutrotning. Men jag tror, likt McPherson, att en sådan är oundviklig, p.g.a. de återkopplingsmekanismer som mänsklighetens koldioxidutsläpp har gett upphov till. Jag tror inte heller mänskligheten har en fri vilja som helhet betraktad. Den kommer att styra utför stupet. Jag ser få eller inga tecken på något annat än detta.

 

 

 
 

Den egna frälsningen är inte det viktigaste

De religiösa (särskilt fundamentalisterna) är vanligtvis väldigt upptagna av den egna frälsningen, av att man ska få komma till himlen och inte till helvetet. För att komma dit följer man de religiösa reglerna till punkt och pricka, även om det innebär miljöförstöring, utsugning av tredje världen, förtryckande av homosexuella osv. Det som står i de heliga skrifterna är det viktiga. Bara man själv kommer till den utlovade himlen, är allt ok. Om det sedan gör att andra människor, naturen och arter måste lida, dvs. gå miste om frälsningen (iaf här på jorden), det är inte så viktigt (åtminstone i praktiken, i teorin skulle de bestrida detta). 
 
Den icke-religion jag förespråkar, där Naturen, eller Moder Jord, är guden som man tjänar, där är inte den egna frälsningen det primära. Det viktiga är att själva livet räddas, att Naturen och biodiversiteten räddas, att våra barn och barnbarn räddas, dvs. får tillgång till en värld som det går att leva i, där inte klimatet har blivit förstört. Även om man själv skulle gå under på kuppen, är det inte det viktigaste att man själv räddas. Människan står inte i centrum, och allra minst en själv. Livet står i centrum. Allt måste offras för att själva Livet ska räddas. 
 
De religiösas arrogans, där den egna frälsningen står i centrum, påminner om humanismens arrogans, där människan är det allt kretsar kring, även om det skulle betyda otaliga andra arters och själva livets undergång. Jag har lämnat humanismen sedan jag upptäckte denna speciesistiska (ungefär "art-rasistiska") arrogans. 
 
Många kristna tänker att Jesus har offrat sig en gång för alla, så då behöver vi inte offra oss. Jag är mer inne på Kristi-efterföljelse-teologin, att vi måste följa Kristi exempel (även om jag tror han är en mytisk gestalt) och offra oss för världens frälsning, ja för skapelsens frälsning. Då går vi frivilligt in i en kort tids helvete (det kan kanske kännas helvetiskt i början när man ger upp all sin rikedom och bekvämlighet, men man vänjer sig, jag lovar!) för att ge himlen åt andra. Det är något annat än de religiösas himmel, som ofta sker på så sätt att tredje världen, andra arter och våra barnbarn hamnar i helvetet pgr.a. de religiösas luxuriösa, "himmelska" livsstil, inte minst i Amerika. 

När växter begår självmord. Självmord inom religionerna.

Denna artikel om växters självmord är mycket intressann. 
 
Det är annars nästan bara i kristendomen som självmord förbjuds i vilket läge som helst. I hinduismen, t.ex. (något den här artikeln visar), är självmord i vissa fall tillåtet som det sista steget innan "frigörelsen" (upplysningen), som ett sista steg av självuppoffring.
 
Inom vissa delar av buddhismen och islam är också självmord tillåtet för att offra sig för något högre. 
 
Jag ser inte logiken hos dom kristna, som förbjuder självmord i vilket läge som helst, även när man har en dödlig sjukdom som tar långsamt livet av en. Dom kristna är mycket grymma här, menar jag. Jag tror det har med idén om ett evigt liv att göra. Livet ska förlängas så länge det kan, ja i evighet, oavsett om det är himmel och helvete. Enligt de kristna kan man inte dö i helvetet. Det är väl därför de förbjuder dom att dö som plågas i ett jordiskt helvete. Att tro på (och stödja) ett helvete som man inte kan dö i, är värre än att tillåta nazi-koncentrationsläger, för där kunde man ändå dö.

Något om självmord

"Dumright rightly points out that choosing the third option, suicide, would no longer carry the "stigma of cowardice", or be looked upon as a failure of character, but, rather, when the time finally arrives, and all physical hope fades, and any hope of "peaceful tranquility" finally eludes us, deciding when we´ll depart this realm - and how -  our chosen death will altruistically be the "last ethical act left us".
 
(från inlägget "Collapse and the changing fate of suicide" av Gary Stamper, på Guy McPhersons blogg "Nature bats last")
 
 

Civilisationen: Himmel och helvete upp-och-ner

Det är något fel med vår värld. Mycket är upp-och-ner. De som mest förstör planeten och sabbar klimatet, de rika och västerlänningarna, har byggt sig en himmel på jorden, med lyxhus, lyxbilar, datorer och Iphones. Naturmissbrukarna, de verkliga brottslingarna, lever i "himlen" *. Vem hittar du i helvetet? Jo, för det mesta sådana vars ekologiska fotavtryck är minimalt, såsom icke-mänskliga, utrotningshotade arter, samt de fattiga i tredje världen, som sliter för sin överlevnad och knappt har mat.

 

Såhär var det väl inte tänkt att det skulle vara, från början. Medeltidens himmel och helvete var uppbyggt så att Kristus och hans heliga, de goda, satt och regerade i himlen, i skyarna, medan helvetet var under jorden och befolkades av onda, förtappade människor och demoner som åt på dem och torterade dem. 

 

Vad har hänt? Varför är nu brottslingarna i himlen (1), och de goda i helvetet? Är det p.g.a. att de som haft makten i alla tider är de som också haft makten att utforma himlen och helvetet, som haft makten att placera sig själva i himlen och de olydiga och fattiga i helvetet? Härstammar inte själva läran om himmel och helvete från dem som haft makten, dvs. för det mesta tyranner och maktmissbrukare? De har profeterat om hur det ska gå för mänskligheten efter den yttersta domen, såklart med sig själv i himlen, och det har blivit något av en självuppfyllande profetia. Den sekulariserade människan har alls inte befriat sig från medeltidens vidskepelse, utan har levt ut den till något nästan lika groteskt som det vi ser på medeltida målningar av himmel och helvete.

 

Men de ondas himmel är skör. De upprätthåller den endast genom att blankt förneka att helvetet finns, och att de goda är i helvetet. Inte i teorin kanske, men i gärningen. Det är något som gnager hos dem, spökarealer i periferin som de inte vill veta av. Deras lycka vilar på andras olycka, men de förnekar detta blankt. Det onda samvetet gnager någonstans i hemlighet. 

 

De godas helvete är också det skört. De har nämligen det som var tänkt att ge folk en himmel; ett gott samvete. Och titt som tätt tittar himlen fram i deras helvete. Pauser mellan det tunga arbetet, eller helt enkelt meningsfullt arbete som står i direkt relation till det nyttiga - överlevnaden. De plågas inte av meningslöst arbete, som många rika, som putsar på sin rikedom medan 150-200 arter dör ut varje dag (enligt FN:s environment programme 2010).

 

Det finns alltså en rättvisa, en utjämnande faktor mitt i det meningslösa. Och när civilisationen kollapsar, tänker jag mig ombytta roller. De fattiga och lidande välkomnar slutet, det blir deras Nirvana, deras återvändo till självförsörjning, medan de rika och västerlänningarna förnekar slutet "till de bitter end". Slutet på civilisationen blir de rikas helvete. 

 

 

*   Jag säger inte att alla rika västerlänningarna är brottslingar, jag tänker mer på sånt som chefer för olje- och kolbolag,  chefer för Monsanto (företag som tar fram genmanipulerade grödor), korrupta bankirer och spekulanter, chefer för skogsindustrin osv.

 

(1)   Jag säger inte ”onda”, för jag tror inte att någon är ond, eftersom vi inte har fri vilja.


.

.

RSS 2.0