Om att vända mänsklighetens evolution

Som ni kanske vet, förordar jag att mänskligheten "evolverar bakåt", går bakåt i evolutionen, bakåt till en del av djurriket igen, det djurrike som vi har hävt oss över med hjälp av civilisation och teknologi. Men är detta alls möjligt?, undrar du. Jag tror inte det, om inte en kollaps tvingar oss tillbaka till stenåldern. Jag tror ett troligare framtidsscenario är att vi framhärdar med vår civilisation helt tills klimatförändringarna gör slut på mänskligheten, ignorerande alla varningssignaler. Ja, jag tror t.o.m. att mänskligheten inte har fri vilja som helhet betraktat, i detta avseende, och att vi som individuella personer därför ytterst sett inte har fri vilja (men vi måste leva som om vi hade det). För ingen har egentligen kontroll över civiliseringsprocessen, trots att konspirationsteoretikerna skulle hävda motsatsen. Några enstaka vaknar till uppror mot civilisationen här och där, men de är så få att de står maktlösa. Jag vet inte om många som vill "evolvera bakåt" till djurriket, de flesta bara skakar på huvudet av det. Och ändå tycker jag det är det enda logiska man kan göra nu när civilisationens väsen avslöjas i takt med klimatförändringarna, oljetoppen och nykolonialismen.  Vad civilisationen leder till torde vara rätt uppenbart vid det här laget: sinande resurser och en sjuk planet, sjuk av cancer, med risken att dö av den. Trots att jag anser att spelet är förlorat när det gäller mänsklighetens chans att överleva, vill jag likförbannat kämpa för att vi ska gå tillbaka på våra vägar (dock bevarande det goda vi lärt oss), vill jag kämpa för djurismen i ett slags förtvivlat, desperat hopp om att kanske klimatet inte får oss att dö ut ändå, att det istället låter civilisationen kollapsa tillbaka till stenåldern, och att vi alla då besinnar oss, och vänder och går bakåt i evolutionen, mot apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det finns en liten chans att Guy McPherson, Paul Ehrlich & co. har fel, och att vi kommer att kunna vända mänsklighetens evolution. Framför oss är en vägg: klimatväggen och oljetoppsväggen, och det finns bara två alternativ; att gå i väggen och försvinna, eller gå bakåt och överleva.
 
För sju år sedan hade jag tanken att mänsklighetens evolution i framtiden skulle dela sig i två delar, en som gick framåt och en som gick bakåt till djurriket. Numera tror jag att vi bara har en väg att gå, och det är bakåt. Vägen framåt går över ett stup utan bro. Kalla det bakåtsträvande, men vi måste nu vänja oss vid tanken på att evolution inte bara måste gå framåt, men även kan, och numera måste, gå bakåt. Vi måste sakta, bit för bit, avveckla civilisationen och alla kärnkraftverk, om vi ska ha en chans att överleva. Och vi blir i framtiden ganska tvungna till det, när civilisationen kollapsar. Men det är antagligen för sent då att göra något, mänskligheten dör antagligen ut. Det är stupet utan bro.
 
Men missförstå mig inte, vi kan aldrig helt återskapa det förflutna, få det precis som det var förr, på stenåldern eller före det. På det sättet måste vi alltid gå framåt. Men som du kanske förstått, måste vi gå bakåt i den meningen att vi måste sträva efter att efterlikna de av våra förfäders livsstilar som har varit hållbara och faktiskt fungerat, såsom apornas och vilda ursprungsbefolkningars. Men vi ska inte kasta våra nyttiga kunskaper överbord, sånt som medicinsk kunskap, odlingskunskaper osv. Jag menar att vi bör gå bakåt endast i metaforisk bemärkelse. 
 
Jag tror också att man bör bygga broar tillbaka till apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. En sådan viktig bro är hortikultur, närmare bestämt permakultur och skogsträdgårdar. En annan viktig bro är att vi blir radikalt färre (frivilligt).
 
Jag hoppas man börjar diskutera dessa frågor, och ställer sig frågan om det inte är på tiden att vända mänsklighetens evolution, nu när vi ser stupet där framme. Jag hoppas det blir ett begrepp att "evolvera bakåt", att det inte bara är en galning som jag som talar om dessa saker. För det börjar bli bråttom nu att vända Titanic.
 
 

USA:s kriminella beteende mot sina efterkommande

"In the United States today, our standard of living is being massively inflated by taking trillions of dollars of future consumption and moving it into the present.  The politicians love to do this because it makes them look good and they can take credit for an “economic recovery”, but what we are doing to our children and our grandchildren is beyond criminal.
 

On average, we are stealing more than 100 million dollars from future generations of Americans every single hour of every single day.  We are complete and utter pigs, and yet most Americans don’t see anything wrong with what we are doing.

 

At this point, our national debt is more than 30 times larger than it was just 40 years ago, and many (including myself) have argued that it is now mathematically impossible for the U.S. government to ever pay off all of this debt.

 

The only thing that we can do now is to keep the party going for as long as possible until the day of reckoning inevitably comes."

 

 
(Michael Snyder, från detta inlägg)

Luffarbrev nr. 4: Vi är i Eslöv. Något om Toarps och Solbyns ekobyar.

Hej! Nu har jag och Titti kommit till Eslöv på vår vandring genom södra Sverige. Skåne har varit tufft för oss, det har varit svårt att få övernattningsplatser på landet, så vi har tagit vår tillflykt till städerna, där det är mycket lättare att hitta sovplatser. Vi har hört ett rykte om att skåningarna skulle vara snåla, och hittills har det nog varit sant, och Skåne verkar vara mycket rikt. En man sa åt oss att vänstern är stark i Skåne, men än så länge har vi inte hittat några tecken på det, det verkar inte vara sant. 
 
En viktig sak har jag upptäckt på vår vandring: äldre tiders hölador har helt försvunnit. Jag har inte sett en enda på hela vår resa. I Finland finns dom fortfarande, jag har sovit i sådana på mina vandringar i Finland. Det är trist att Sverige har rivit sina gamla lador, för dom har varit viktiga för luffare och vandrare i alla tider. 
 
Toarps ekoby och Solbyns ekoby i Skåne var positiva överraskningar, till skillnad från Baskemölla och Eklundens ekoby, som jag skrev om i ett annat luffarbrev. Toarp och Solbyn hade stora odlingar och en kollektiv anda som gladde oss. De hade båda gemensamma utrymmen för fester och annat, och Solbyn hade även utrymmen för filmvisning och matlag (de har haft matlag från och till). Båda ekobyarna hyrde ut dessa utrymmen till dagisverksamhet. Solbyn hade också en massa fruktträd överallt; äpple, päron, vilda körsbär, körsbärsplommon och vanliga plommon. Han som visade oss runt odlade tomater och vindruvor i sitt växthus, ett av de växthus som varje lägenhet hade (det var 50 lägenheter i byn). Han hade också, som en av de få som hade det kvar, mulltoalett, en toalett som samtidigt fungerade som kompost. I början av Solbyns tid (den byggdes 1987 och var en av de första ekobyarna i Sverige) hade alla mulltoaletter, men trubbel med dessa gjorde att de flesta gick över till vattentoaletter. 
 
 
(bildtext: växthus i Toarps ekoby. Bild av Titti Spaltro)
 
Toarps ekoby tog tillvara vattnet från kloak och toalett på så sätt att de lät vattnet därifrån rinna genom ett stort område med vassplanteringar, och sedan genom ett stort område med sand, innan det kom fram till en damm, varifrån vattnet användes till bevattning av odlingarna. Det luktade ingenting av dammen, så reningen av vattnet hade fungerat väl. Även i Toarps ekoby hade alla i början haft mulltoaletter, men det hade gått med dem som i Solbyn. 
 
Både Toarp och Solbyn hade hönor, och Toarp hade dessutom änder. Dessa två ekobyar liknade mycket på varann, eftersom de planlades av samma arkitekt. 
 
Det trista med ekobyar är dock att det verkar som om bara rika har råd att bo så. De flesta av de ekobyar vi besökt är bostadsrättsföreningar, man måste köpa sin lägenhet om man vill ha den, och dessutom betala en hyra. Och det är inte billigt. Det säger en hel del om vårt samhälles prioriteringar, att det ekologiska är dyrt. Det samma gäller för ekologisk mat. Det borde vara tvärtom, att det icke-ekologiska var dyrt, och det ekolgiska var billigt. Var i priserna finns priset man får betala för förstörd natur och koldioxidutsläpp? Det priset finns ingenstans, eftersom vårt samhälle skiter i miljön. 
 
 
(bildtext: Han som visade oss runt i Toarps ekoby visade oss även deras jordkällare. Bild av Titti Spaltro)

Kort definition av djurismen

Jag försöker mig nu på en kort, koncis definition av min filosofi "djurismen", så som jag skulle vilja att den definierades i ett uppslagsverk:
 
"Djurismen är en slags ekofilosofi skapad av Lars Larsen, som går ut på att människan är ett djur bland andra djur, och inte skapad att stå över de andra djuren, och följaktligen bör människan sträva efter att leva i harmoni med sin djurnatur, leva som ett verkligt djur i naturen, vad det nu kan innebära."
 
Så långt är jag ganska säker på sanningen i djurismen, komplikationerna börjar då jag ska applicera dessa satser på det verkliga livet. Här är jag öppen för revideringar, särskilt i frågan hur långt vi bör sträcka oss för att efterlikna våra förfäder apornas livsstil, eller om det räcker att vi lever som vilda, ociviliserade ursprungsbefolkningar. Men en sak är klar, och det är att vi på något sätt måste lämna civilisationen, och på något sätt gå tillbaka på våra vägar, "evolvera bakåt", dock behållande de positiva drag som vi lärt oss under civiliseringsprocessen.
 
Den väg till helvetet som civilisationen nu beträder, och som är ett resultat av civiliseringsprocessen, "framåtskridandet", borde varna oss och säga oss något om nödvändigheten av att vända människans evolution tillbaka till en del av djurriket. Mänsklighetens historia lär oss att en sådan vändning är nödvändig, inte minst nu när klimatförändringarna  och oljetoppen kanske får oss att besinna oss.
 
Det är civilisationens hierarkiska tänkande och herremoral som står bakom de flesta problem idag, det att vi vill härska och lägga under oss allt annat liv, inte bara djuren. Detta är intimt förknippat med civilisationens väsen, och kan bara bekämpas genom att avveckla civilisationen och återgå till naturen och djurriket. Det finns ingen annan väg, teknologin kan inte rädda oss, då den framspringer ur civiliseringsprocessen och deltar i denna process´ väsen.

Hur oljeberoendet liknar på drogberoende

Jag har en nära vän som är knarkare (fast han skulle inte erkänna det själv). Hos honom får jag tillfälle att studera knarkandets väsen. Hur knarket ger bara mindre och mindre avkastning hela tiden, så att till slut tar det lika mycket knark bara för att hålla sig normal, som det tog i början för att få en rejäl kick av knarket. 
 
Det här påminner mig om något; vår civilisations oljeberoende. I början av oljeutvinningens historia fick vårt samhälle rejäla kickar av oljan, en otrolig expansion av ekonomin tog plats efter hand på grund av oljan. Och man trodde att denna expansion skulle fortsätta i all framtid. Men nu växer inte den globala ekonomin längre så som tidigare (p.gr.a finanskrisen), trots att vi använder otroligt mycket mer olja än i början av olje-utvinningens historia, och trots att oljeanvändningen hela tiden ökar. Nu måste vi ha all denna olja bara för att inte civilisationen ska kollapsa helt och hållet. Kollapsen lurar redan i civilisationens kanter på grund av Peak Oil och klimatförändringarna, och vi skjuter upp kollapsen genom att skrapa upp olja från otroligt dyra oljekällor som oljesand, fracking och djuphavsolja, vilket gör oljan bara dyrare och dyrare att utvinna. Den billiga oljans tid är snart förbi, eller kanske redan förbi. 
 
Den här processen har av antropologen Joseph Tainter kallats för att drabbas av "sjunkande marginalvinster". I civilisationens början gav investeringar i ny komplexitet stora marginalvinster. Men efter hand drabbas nya investeringar i ökad komplexitet av sjunkande marginalvinster. Detta sker redan nu i oljeindustrin, där man investerar biljoner * dollar bara för att upprätthålla den nuvarande oljeutvinningen, eller öka den lite, lite grand. Alla stora oljefält är redan upptäckta för länge sedan, och nu måste man utföra ett otroligt krävande arbete med en otrolig mängd små oljefält för bara för att hålla liv i oljeindustrin. Liknar inte detta mycket på knarkande?
 
Oljeindustrin är inte bara en knarkindustri, den är vår civilisations mest cancerlika industri (syns tydligast i oljesanden i Alberta, Kanada, som är världens största industri, med 121 500 arbetare bara i Alberta. Oljesandsutvinningen sträcker sig över 500 km2). Tydligen har planeten drabbats av cancer, och den cancern är vi. Man kan få cancer av att röka, och kanske det finns ett samband mellan oljeberoendet i samhället och den cancersvulst den har utvecklats till? Oljan är ju själva livsblodet i civilisationen. 
 
Man blir också förslappad, passiviserad och fördummad av att knarka. Man mister sin kritiska förmåga, och fastnar i en inbillningssjuk mental verklighet. Är det inte också detta vad vi ser med de civiliserade människorna, särskilt de rika, som är de största oljeknarkarna? Var finns den kritiska förmågan hos dem? Var det intellektuella samvetet, den intellektuella moralen? Var finns miljöetiken hos dem, var sinnet för verkligheten, för naturen? De rika tycks ha fastnat i en psykos, i en inbillad verklighet, precis som många knarkare fastnar i sina knarkpsykoser (så har min knarkarevän gjort, han säger t.ex, att "allt är sant", alla religioner är sanna).
 
Det är också vanligt att knarkare, när en mild drog har mist sin effekt, går över till andra, ofta tyngre droger. Ser vi inte detta i civilisationens jakt efter alternativa energikällor, som ska ersätta oljan när den tryter? Alla dessa alternativa källor är inte lika farliga (inte de förnyelsebara energikällorna), men det finns många miljövänner (såsom James Lovelock och Mark Lynas) som propagerar för kärnkraft, och det tycker jag t.o.m är en värre energikälla än oljan, en tyngre drog än oljedrogen, med tanke på vad som kan hända kärnkraften om civilisationen kollapsar, vilket den säkert kommer att göra. Enligt Guy McPherson kan vi få uppleva att världens över 450 kärnkraftverk genomgår härdsmälta om civilisationen upplever en olje- eller klimatrelaterad abrupt kollaps. 

En annan alternativ energikälla, etanol, som utvinns av grödor som majs och palmolja, har inte bara mycket låg nettoenergi, utan sägs också ha t.o.m. mer utsläpp än vanlig bensin och diesel, p.g.a. den mängd energi som går åt till att odla, gödsla, skörda, transportera och behandla grödorna så att etanolen kan framställas. Etanolen är nog också en tyngre drog än bensin och diesel. 

Och slutligen påminner oljeberoendet om drogberoendet, inte minst i det att civilisationen är beredd att göra nästan vad som helst för att få sin nästa oljekick. Tänk bara på hur USA har krigat i mellanöstern för att säkra sin oljeimport. Så gör bara desperata knarkare. 
 
 
* svenska biljoner (1000 miljarder), inte engelskans ”billions”, som är 1000 miljoner

Nio saker som var för sig skulle kunna utplåna världssvälten

Världen har ungefär 800 miljoner människor som svälter. Detta är en skam för civilisationen (och säger mycket om vad den handlar om), som mycket lätt skulle kunna åtgärda det, och utplåna svälten. Här är fyra saker som var för sig skulle kunna utplåna världssvälten:
 
1. Om vi lät all säd och all frukt som går åt till alkoholtillverkning, gå till att bespisa världens fattiga, då skulle världssvälten utplånas, så stora mängder mat är det frågan om.
 
2. Om vi lät all mat som kastas i soporna (en tredjedel av all mat som produceras) gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas.
 
3. Om vi lät all den fisk (en fjärdedel av all fisk som fiskas) som dumpas i havet efter att ha blivit fiskad, gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas.
 
4. Om man odlade upp den mark som nu är betesmark, och låter den mat som nu går till boskap, gå till människor, och sakta trappade ner på boskapsmängden (man låter inga nya boskap avlas), då skulle världssvälten utplånas.
 
5. Om vi nästan helt och hållet slutade föda nya barn, globalt, då skulle världssvälten utplånas. 
 
6. Om vi kraftigt beskattade de rika och stängde skatteparadisen, och att alla de pengar man då får går till att bespisa de svältande, då skulle världssvälten utplånas.
 
7. Om man odlar riktig mat istället för sockerbetor och sockerrör, kaffe, te, tobak och andra droger, och låter denna mat gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas. 
 
8. Om alla feta skulle fasta och banta och sedan sluta äta för mycket, skulle världssvälten utplånas.
 
9. Om alla de grönsaker åts som kastas av kosmetiska skäl, och alla de äpplen som ruttnar i folks trädgårdar togs tillvara skulle en stor del av världsvälten utplånas.
 
Tänk hur enkelt det skulle vara att åtgärda världssvälten! Så litet som krävs! Men civilisationen har aldrig brytt sig särskilt mycket om sina fattiga. Dess mål är inte att lindra lidande i tredje världen, utan att uppfylla sina storhetsvansinniga fantasier om att erövra världen och lägga naturen och allting under sig. Ja, för den är det viktigare att teknologin ska gå framåt än att lindra de svältandes lidande. Civilisationen lider av det som James Howard Kunstler kallar för "teknograndiositet". Teknologin går före allt annat. Hellre finare bilar än att lindra världssvälten. Hellre elbilar än minskad konsumtion som skulle lätta bördan för de svältande och naturen. Civilisationen är som förlamad när det kommer till u-landshjälp, och ger bara en mikroskopiskt liten del av sina pengar till hjälpverksamhet i tredje världen, och detta inte för att satsa på att utplåna all svält, utan mest till att stilla sitt samvete, och (i kolonial anda) göra tredje världen lika beroende av olja och teknologi som i-länderna, så att det även i tredje världen finns städer som liknar på västvärldens städer, med samma klyfta mellan rika och fattiga som i väst. U-landshjälpen har således inte gått till att utplåna all svält, utan till att vissa i tredje världen blir störtrika på de andras bekostnad.

Min oförmåga till sorg över klimatet och oljetoppen

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 
 
Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 
 
Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 
 
Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 
 
Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.
 
En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 
 
Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 
 
Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"
 
Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 
 
Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?
 
Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

Luffarbrev nr. 3: Vi är i Simrishamn

Hej! Jag och Titti är nu i Simrishamn vid östkusten i Skåne. Resan hit från Åhus har gått bra. Vägen därifrån till Simrishamn gick mestadels vid stranden, där vi gick barfota på den vidsträckta sandstranden, på den smala strimlan där vågorna möter stranden. Där var det bekvämt att gå, medan att gå på torr sand är tungt. Jag tyckte mycket om detta strandgående, det påminner mig om den gången jag luffade trettio kilometer längs stranden från Rom och söderut, 2010.
   Vi har bl.a. sovit två nätter på sandstranden, och en natt vid hamnen i Baskemölla, på en brygga, alla dessa gånger under öppen himmel. 
   Vi besökte Baskemölla ekoby, men det var liksom Eklundens ekoby en besvikelse, eftersom alla bodde i sina egna hus, utan att odla desto mer, utan den kollektiva anda som vi hade föreställt oss finns i en ekoby.
   Tittis skavsår har grott, och mitt lilla skavsår också. Och nu börjar Tittis nya skor, som hon fick av Hultabygdens ekoby, att kännas bekväma, hon har gått in dem.  
  I morgon styr vi färden mot Malmö, för att besöka Toarps ekoby. 

Luffarbrev nr. 2: Vi är i Åhus

Hej! Nu har jag och Titti kommit till Skåne, jag skriver nu från biblioteket i Åhus. Resan har gått bra hittills. Det enda som bekymrar mig lite är att det ömmar lite i mina fötter när jag vilar mig. När jag vandrar, går ömmandet bort. Titti menar att det inte är något farligt.
 
När vi närmade oss staden Karlshamn mötte vi hippien Ulrich från Tyskland, som vandrade förbi. Han stannade och vi pratade en stund. Han var kanske i trettiofemårsåldern, och hade en otroligt stor ryggsäck på ryggen. Vi fick prova den, och den verkade väga minst fyrtio kilo. Han hade vandrat från Berlin i Tyskland, tagit färjan från Rostock till Trelleborg, och vandrat i tjugoen dagar i Sverige. Han hade tidigare försökt vandra i Norge, men blev fast i tullen i Trondheim efter en flygresa dit, för att han hade cannabis på sig. Han sändes hem direkt, till Berlin, och därifrån fortsatte han vandra. Ulrich sade att han tänkte vandra i ett år, genom Sverige, sen vidare till Holland, Belgien, Frankrike och England. Jag fattade inte hur han kunde vandra med så tung packning på ryggen, han riskerade ju sin kropps hälsa! Och ännu mindre fattade jag hur han tänkte vandra i ett år med den där packningen.
 
 
(Bildtext: Ulrich med sin gigantiska packning på ryggen. Bild av Titti Spaltro)
 
I staden Sölvesborg såg vi något märkligt. Små sparvar på marken matade varann! Alla var helt vuxna sparvar, men ändå gapade en av dem, och lät sig matas av en annan sparv. Detta tyckte jag var så sött och fantastiskt att det var värt att nämna här.
 
Sen såg vi på vägen fyra, fem myror som släpade på en död humla! Det var kraftig vind just då, och vinden skyfflade iväg humlan och alla myrorna hängande fast i den!
 
Och vi såg en till död mullvad! Nu har vi sett två döda mullvader under vår resa.
 
Nära Nymölla fick vi vara med om en åsk-natt. Vi sökte skydd i en busshållplats, men många av våra saker blev helt blöta, och det åskade och blixtrade något otroligt halva natten. Titti sov på busshållplatsbänken, och jag kurade ihop mig under den.
 
 
(bildtext: busshållplatsen som vi sov i under åsknatten. Jag ligger i sovsäcken. Bild av Titti Spaltro)
 
Idag börjar vi vandra mot ekobyn Baskemölla, ca. femtio, sextio kilometer härifrån.

Döden är ekologisk

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  
 
Sedan har vi också det faktum att döden gör att ondskan inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.
 
Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att nerladda sitt jag i en robot, eller bli nerfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 
 
Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 
 
Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 
 
 
* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Något om eutanasi och självmord. Läkarnas korruption

Vi tror vi lever i ett upplyst samhälle, som respekterar dom mänskliga rättigheterna. Men detta gäller bara delar av det moderna samhället. I andra aspekter lever vi ännu på medeltiden. Detta är särskilt tydligt när det gäller ekologi och miljöfrågor. Men även eutanasi. Låt oss fokusera på den sistnämnda lite grann.
 
Vi tror vi är så fria, men egentligen är vi tvingade att leva i de flesta länder. Vi blir straffade om vi försöker ta vårt liv, även om det sker på grund av så svåra plågor att det har blivit outhärdligt att leva. Samhället står över oss med en piska, och piskar oss att leva vidare, trots att livet blivit outhärdligt. Det kallar jag att leva på medeltiden. Att vi inte förfogar över vår död, det är rena vanvettet. Har vi inte denna yttersta frihet, då är inte vår övriga frihet värd särskilt mycket. Men det är ju så att man blir straffad med tvångsinläggning på mentalsjukhus om man försöker ta sitt liv, försöker begå eutanasi. Man anses sinnessjuk bara för att man vill förkorta sina plågor. Särrskilt om plågorna är av psykisk art.
 
Vi måste alltså leva vidare, till vilket pris som helst, trots att vi är diagnosticerade med dödliga sjukdomar, som garanterar oss en långt utdragen, plågsam död. Och när spelet är förlorat, står läkarna bara och ser på och gör nästan ingenting, bara ger några futtiga smärtstillande medel, som bara lindrar lite grann. Sådana läkare tycker jag är moraliskt bankrutt. Och jag tror faktiskt att det är lika svårt att vara en moralisk läkare som att vara en moralisk politiker. Så korrupt är både politiken och sjukvården. Inte minst den psykiska sjukvården.
 
Läkare som straffar dom som försöker begå eutanasi, tycker jag kan liknas vid monster, som står med piskan i handen och försöker tvinga sina underlydande att fortsätta plågas. Eller så kan hen liknas vid de kristna fundamentalisternas gud, som inte tillåter de fördömda att dö i helvetet, utan håller dem vid liv så att de får plågas där bortom varje rimligt straff. Dessa läkare kan visserligen urskuldas med att de måste följa lagen, men jag tycker att här borde varje läkare i såfall praktisera civil olydnad, och hellre bli avsatt från sin tjänst än att fortsätta se människor plågas till döds och be om att få dö utan att läkarna hjälper och stödjer dem i deras val. Inga stora politiska förändringar har ändå gjorts utan lite civil olydnad.
 
Vissa länder och stater har dock tillåtit eutanasi, såsom Schweitz, Holland och några stater i USA. Men detta gäller bara för dom som plågas fysiskt. I dessa länder är den eutanasi som psykiskt sjuka begår, fortfarande att anse som sinnessjukt, nog för att personen ifråga ska tvångsinläggas på mentalsjukhus. Men jag fattar inte denna uppdelning av eutanasin i tillåtet och otillåtet, friskt och sjukt. Vad är det med psykisk smärta som gör att man är sinnessjuk om man inte orkar mera, medan det är tillåtet att inte orka mera på grund av fysisk smärta? Varför räknas den fysiska smärtan, men inte den psykiska? Jag tror att det har att göra med en medeltida inställning till psykiskt illamående, som påminner om inkvisitionen och häxförföljelserna, såsom avdöde psykiatriprofessor Thomas Szasz har påpekat.
 
Jag tror att vi nån gång i den avlägsna framtiden (om mänskligheten alls överlever) när de mänskliga rättigheterna har utvecklats och stärkts, kommer att se tillbaka på detta med skam, ungefär så som vi nu ser på inkvisitionen. Jag tror det kommer att bli en mänsklig rättighet att avsluta sitt liv när det blir för plågsamt. Och detta kan man bara bestämma själv, och ingen ska lägga sig i detta. Man kan kämpa för den som lider, så att hens liv blir värt att leva, istället för att straffa henne för misslyckade eutanasiförsök. Det är den enda vettiga metoden att närma sig eutanasikandidater, att trösta och bistå dessa så att deras liv blir värda att leva. Tvångsinläggning på mentalsjukhus gör bara livet ännu mer vidrigt för eutanasikandidaten, och gör att hon ännu lättare tar sitt liv när hon får chansen till det.

Vem jag vill ha till föräldrar

Jag skulle vilja ha en snigel till far och en ko till mor. 

Drogerna och New Age har förstört hippierörelsen

Jag älskar hippierörelsen. Den, eller snarare den anarkoprimitivistiska delen av den, har (till stor del) fött min känslo- och tankevärld och min filosofi "djurismen" som jag har förespråkat här på bloggen. Därför är det så trist att se att drogerna (särskilt cannabis) och New Age fritt får härja i den och skörda sina offer. Man vill ryta till när någon skadar ens älskade. Det är det jag gör nu. 
 
Droger och New Age går ut på det samma. De skapar falska glädjerus, inbillningar, tankevirus, verklighetsflykt, önsketänkande. Och båda nedsätter kraftigt den kritiska förmåga som moder natur har utrustat oss med för att vi ska klara av livet. Drogerna passiviserar en, och förändrar ens personlighet, och det gör faktiskt New Age också, som är en slags uppsättning tankedroger eller tankevirus. 
 
Det är synd detta, för hippierörelsen hade sådana chanser att bli en verkligt motkraft, en motkultur, i samhället. Vad är den nu? Förlamad. Den har ingen seriös aura omkring sig, på grund av drogerna och New Age. En hippie har blivit ungefär liktydigt med en flummig, oseriös människa. Vi måste få ett stopp på detta, och restaurera hippierörelsen. Den ekoanarkistiska, anarkoprimitivistiska delen av den (inte den futuristiska med sina UFO:n och aliens) har verkligen jäkla bra saker att komma med, och skulle förtjäna respekt om det inte vore för drogerna och New Age. 
 
Så jag vill uppmana dig, hippie, som läser detta, att akta dig för båda dessa fenomen, drogerna och New Age. Livet kanske blir mer torftigt utan dem, men det blir i alla fall mer äkta, och sant. Ta det röda pillret (från filmen Matrix), inte det blå. Gå ut ur Matrix, även om den tillvaron blir ödslig och tung. Verkligheten ändras inte fast du vågar se den i ögonen. Det är samma verklighet ändå, även om du inte röker braj och lyssnar på New Age-gurun. Är inte det en del av det heroiska livet, att våga se verkligheten i ögonen? Att älska verkligheten och sanningen, kosta vad det kosta vill? För mig blev det inte tyngre att leva fast jag blev ateist och naturalist, så jag uppmanar dig att se igenom religionen, det tror jag inte är så farligt. 
 
Jag har en vän som är hippie, som rökt braj så länge att han tror att alla religioner är lika sanna ("allt är sant", säger han). Det tror jag är ganska typiskt för braj-narkomaner. Jag träffade också en hippie i Spanien, som trodde att verkligheten är en dröm. Jag tror han hade rökt litet för mycket. David Icke fick också många av sina konspirationsteorier genom en drogtrip. Han tror att världen styrs av "shapeshifting reptilians" och att månen är skapad av reptiler för att kontrollera jorden. 
 
Det värdefullaste i hippierörelsen tycker jag är vördnaden för och kärleken till moder jord, Naturen. Där sammanfaller ofta hippierörelsen med miljörörelsen. Dom går in i varandra. Hippierörelsen har varit en pionjär inom det ekologiska tänkandet. Ekotänket i hippierörelsen gör att jag tycker den är värd att ta på allvar. Och så har den skapat mycket vacker musik. Jag tänker på reggae.
 
Det finns många orsaker till att inte röka cannabis:
 
1) Man kan odla ätliga växter istället, och således bli nyttig för samhället
 
2) Man sparar sina lungor och har mindre chans till lungcancer och dålig hälsa
 
3) Man behåller sin personlighet intakt
 
4) Man behåller sitt kritiska sinnelag intakt
 
5) Man sparar pengar
 
6) Man blir inte lika lätt fast av polisen, undslipper tröbbel med polisen
 
 

Att dö före döden. Att öva sig i att dö, öva sig i osjälviskhet

Jag tänker mycket på döden, och hur det skulle kännas att inte finnas till längre. Jag både fascineras inför tanken, samt upplever den lite skrämmande. Och det är mitt ego som upplever det skrämmande. Hur kan jag sluta existera? Vart går jag? Hur kan en dag komma då jag inte finns längre?
 
När jag tänker osjälviskt, utanför mitt ego, då är döden inte alls skrämmande. Jag har ju lyckats vara död i miljarder år innan jag föddes, utan att lida av det, så nog ska jag klara det efter döden också. Och jag blir ju till liv för naturen! Och jag ger plats åt annat liv när jag försvinner, plats åt våra efterkommande, plats åt växter och djur!
 
Att tänka så är för mig att öva mig i att dö, och öva mig i osjälviskhet. Döden sårar vårt ego, så att tänka mycket på döden (memento mori) är en slags övning i jagets död.
 
De gamla mystikerna talade mycket om "jagets död" och att "dö före döden". Jag tror de hade en stor visdom i detta.
 
Filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943) har betytt mycket för mig här. Hon hade en gudsbild där Gud skapade världen genom att dra sig tillbaka, genom "avskapelse". Och vi är enligt henne kallade att följa i denne Guds fotspår. Vi måste dra oss tillbaka, så att det finns plats till annat liv än oss själva. Det är denna visdom som naturen har med dess fenomen döden. Och även om jag inte längre tror på Gud, så tror jag fortfarande på "avskapelsens" princip. Den måste genomsyra hela vårt samhälle om mänskligheten ska ha en chans att överleva under vårt sekel. För är det inte just utövandet av dödens konst som vi har förlorat i civilisationen? Vi bekämpar döden med alla till buds stående medel, och missar därmed att se det ekologiska värdet i döden, att den behövs för att annat liv än oss ska kunna finnas, för att annan natur än oss ska kunna finnas. Läkarna svär ed på att de ska rädda liv till vilket pris som helst, och följden av det blir överbefolkning, att döden sopas under mattan och inte blir en del av vardagen, såsom den är det i den vilda naturen. Vi bekämpar frenetiskt alla pandemier, som kanske var naturens sätt att begränsa folkmängden, så att den ekologiska balansen skulle kunna upprätthållas i naturen.
 
Vi har blivit för många. Det är en stor tragedi, och har förödande effekter på ekosystemet. Egentligen skulle vi inte kunna vara så många, var det inte för teknologin och oljan, som har blåst upp befolkningsbubblan. När den spricker, kommer många, många att dö. Antingen av krig eller av svält.
 
Klimatförändringarna är bara ett av de otaliga symptomen på att vi har blivit för många. Vi har haft hybris, och naturens "nemesis" väntar. Klimatkollapsen och oljekollapsen kommer kanske samtidigt, och bereder oss en "perfekt storm".
 
Att bearbeta detta som vi gjort med naturen, det är "memento mori" för mig. Att bearbeta sorgen över vad vi gjort, och inse att min död kanske kommer för tidigt på grund av detta. Jag hoppas jag, när den tiden kommer, kan ta emot döden med öppna armar, för att vara med och skapa plats för Moder Jord och alla hennes vackra varelser, för att hon kanske skulle kunna läka, och undgå planeten Venus öde.

"Åter till källorna"-motivet. Åter till naturen och djurriket.

Jag har lagt märke till att i civilisationens historia leds förnyelserörelser inom konsten, litteraturen, teologin, filosofin och mycket annat ofta av ett "åter till källorna-motiv". Det är "åter till antiken!" (såsom i renässansen), "åter till bibeln!" (såsom i reformationen och i kristna väckelserörelser), "åter till naturen!" (såsom hos Rousseau och delvis hos romantiken), "åter till känslan, fantasin och myten!" (såsom hos romantiken).
 
Tydligen förnyas vi genom att lära oss om vårt ursprung. Och bakom "åter till källorna-motivet" ligger myten om guldåldern och naturens och mänsklighetens gradvisa förfall. Känslan att det var bättre förr.
 
Jag kan känna igen mig och min filosofi "djurismen" i detta motiv. Jag tycker bara att man inte är tillräckligt radikal i detta återknytande till vårt ursprung. Vi måste tillbaka, inte bara till antiken eller stenåldern (såsom anarkoprimitivisterna vill), utan till vårt yttersta ursprung i djurriket. Vi är ju trots allt djur! Vi måste tillbaka till djurriket, och börja leva i harmoni med vår djurnatur, vad det nu innebär. Bli instinktiva, ärliga, lekfulla, jordade, ekologiska, ett med jorden och naturen, ett med materien. Komma ner från vårt intellektualistiska fängelse uppe i våra skallar, ner från den akademiska kyligheten, komma ut ur ärans och maktens korridorer, komma ner i den ödmjuka inställning till livet som kännetecknar kor, hästar och grisar. Bli fattiga, ringa och anspråkslösa som djuren. 
 
Och vi måste framför allt börja städa i det rodd vi har skapat på jorden, restaurera naturen och avveckla civilisationen, som inget annat är än en megacancer på Moder Jord. Vi måste fungera som läkaren som har konstaterat cancer i patienten, och börjar behandla cancern med olika metoder.  

Ett luffarbrev: Vi är i Växjö

Hej! Ett litet "luffarbrev" om vår resa:
 
Vi är i Växjö nu, och jag sitter framför datorn i stadsbiblioteket där. Vandringen sedan sista "luffarbrev" har gått bra, även om Vimmerby var en besvikelse. Sagoparken "Astrid Lindgrens värld" var helt och hållet kommersiell, även visningen av Astrid Lindgrens barndomshem. Allt kostade. Det gjorde oss arga, och vi vägrade hälsa på på dessa ställen. Vi tänkte att det var helgerån, att Astrid inte skulle har gillat det. Vi hittade små dockhus på torget som skulle föreställa de tre husen i barnen i Bullerbyn, Norrgården, Sörgården och Mellangården, och vi övernattade i ett av dem (de var just så stora att vi rymdes i dem). Men en kvinna väckte oss på morgonen med budskapet att vi inte fick sova där, de var till för barnen. Vi tänkte i vårt stilla sinne att Astrid Lindgren säkert hade låtit oss sova där, såsom hon älskade luffare. Men vi sa ingenting.
 
Trenden att vi ständigt ser döda djur på vägen har fortsatt. Vi har sett mest döda ormar, döda fjärilar och döda grodor, men också tre döda grävlingar och en död liten mullvad, som jag först trodde var en mus, innan jag tittade på frambenen på den.
 
Människorna är mycket trevliga mot oss, vi finner alltid ställen att sova på! Och vi har även fått mat när vi har bett om det. Och Titti frågar varje morgon efter kaffe, och ute på landet brukar folk alltid ge oss det när vi frågar.
 
Vi har sovit i omklädningsrum på badplatser tre gånger, och en gång i ett båthus. Vi har badat i en å i Järnforsen, när det var upp till 32 grader varmt mitt på dagen. Det var himmelskt.

Ko-filosofi

Tänk att ha ett tryggt väsen, som en ko.
 
(vi har sett många kor under vår vandring, så jag har fått mycket tid att studera kons väsen!)

Naturens ljuvliga anarki. Arbetet som lek.

I den icke-mänskliga Naturen råder det till stor del anarki, skulle jag vilja våga påstå. Även om det finns flockbeteende och flockledare i naturen, är den ändå mycket anarkistisk, för ingen blir tvingad till att gå emot sin natur av någon ledare, såsom i civilisationen. Orsaken till detta är att ledare och undersåtar har evolverat tillsammans i miljoner år (till skillnad från ledare och undersåtar i civilisationen), så att alla går efter sina instinkter, som är evolverade att uppfylla en funktion i naturen. Allt är således organiskt, till skillnad från den mekaniska relation som chefer och underlydande har i civilisationen. Ingen behöver befalla djuren och insekterna (för att inte tala om växterna), eller stå över dom och säga att dom inte får någon lön om de inte fyller sin funktion. De gör det spontant, av ren livslust. Detta gör att anarki fungerar i naturen. Den skulle också fungera bland människorna om alla följde sina instinkter, och vägrade göra sånt man inte tycker om. För jag tror att människan, lika mycket som djuren, insekterna och växterna, blir ekologisk och nyttig för ekosystemet när hon följer sina instinkter. Om ingen befallde oss med hot om att vi inte får några pengar om vi inte lyder, ja då skulle vi inte hugga ner regnskog, bygga bilar, stå vid disken och kassan, borra efter olja, bygga kärnkraft, bygga vapen, kriga, tillverka tobak och alkohol, ja då skulle vi skippa den otroliga mängd onödiga industrier som vi hittat på, och ta kontrollen över oss själva genom anarki, samt bara göra det nödvändigaste, det vi gör av ren livslust, som att odla, fiska, eller samla vår egen mat till oss och våra kära. Då skulle vi inte slita ut oss varje dag, utan ha mycket tid för det sociala livet och för leken. Och arbetet skulle bli som lek. Det skulle inte bli någon uppdelning i arbete och fritid.
 
 Varför måste vi egentligen ha chefer och ledare som befaller oss vad vi ska göra? Tycker vi verkligen så litet om det vi gör att vi måste befallas därtill, och få lön för det? Djuren behöver inga pengar eller rikedomar, där är arbetet lek, arbetet är sin egen lön. Det är när man inte gillar sitt arbete, som man måste ha lön, och bli rik som kompensation.
 
När jag studerar fjärilar och humlor som flyger från blomma till blomma, och utför ett otroligt nyttigt arbete, då är det anarki och lek jag ser. De är helt ett med sitt arbete, fattar inte hur nyttiga dom är. Dom bara följer sina instinkter, gör det dom är skapade att göra från urminnes tider. Likaså när jag ser en ko som tuggar i sig gräs. Hennes arbete är att förfina och förädla jorden med sitt bajs, och det hela är djupt tillfredsställande och lekfullt.
 
Men när jag studerar byggarbetare eller städare, då är det slaveri och patriarkalism jag ser. De strävar och har det tungt, tycker dom får för lite lön, och ser fram emot arbetsdagens slut, då de äntligen får göra som dom vill. Så var det i alla fall för mig när jag jobbade som byggmålare i tre långa år. Jag såg inte fram emot en ny arbetsdag, och skyndade från jobbet när klockan slagit tre. Inte jobbade jag fem minuter mer än jag måste, ibland mindre än jag måste.
 
Vi har i civilisationen fjärmat oss från vad arbete är i naturen: en djupt tillfredsställande, instinktiv lek. Det är priset vi fått betala för att vi ville häva oss över de andra djuren. Jag vågar påstå att bara en minoritet, av mer kreativa yrkesutövare, såsom konstnärer, poeter, författare, musiker, filosofer, terapeuter och vissa vetenskapsmän, verkligen njuter av sitt arbete. Majoriteten gör nog inte det (fast många skulle inte erkänna att det är tungt att jobba). Och det betecknande för dessa nämnda yrkesutövare är att de ofta vill göra det de gör fast de inte får pengar. Jag har det så med mitt läsande, bloggskrivande, mitt luffande och min trubadurverksamhet. Det är som en lek för mig. Jag har offrat min bekvämlighet och blivit hemlös för att kunna syssla med detta på heltid, så mycket älskar jag detta, och så mycket hatar jag löneslaveriet.
 
Något av det jag älskar mest hos den icke-mänskliga naturen, är dess stora frihet från tvång. Förvisso finns det alfahannar, bidrottningar och myrdrottningar, men för det mesta råder det stor frihet i naturen, och där det inte gör det, där det finns ledare, får ändå djuren och insekterna följa sina instinkter. Ingenstans hittar vi tyranner som befaller sina undersåtar att gå emot sin natur, att idka slaveri, såsom det gör i civilisationen. I civilisationen har arbetet kopplats loss från nödvändigheten, så att man idkar en massa helt onödiga, och djupt destruktiva slaverisysslor, som dessutom helt frikopplats från njutningen och leken, till vilka arbetet är kopplat när det är instinktivt, såsom hos djuren och insekterna. Och civilisationen kräver att man jobbar häcken av sig för att samla på sig en massa rikedomar som man inte alls behöver, som inte alls är värda de åtta timmarna arbete som man utför. Det enkla, fattiga livet har helt tillräckligt med njutningar, inte minst det att ha gott om tid. Är inte det vår viktigaste tillgång och njutning, att ha mycket fritid, eller att få göra det vi älskar? Är inte det mycket bättre än att slava och göra sånt man inte gillar för att kunna, på sin lilla fritid, festa, resa och skaffa sig prylar? Att vara rik på tid, det är verkligen att vara rik på riktigt, inte det att vara fattig på tid och ha en massa rikedomar och investeringar.

RSS 2.0