Sporten och religionen alstrar andliga krymplingar

När jag kollade på en stor cykeltävling på TV på en restaurang häromdan, så slog det mig hur synd det är att cyklarna ska slitas ut på så onödiga och onyttiga saker som cykelsporten. Vi skulle behöva cyklarna till långt viktigare saker än så. Det samma gäller för alla sportgrenar, sportfolkens krafter skulle behövas till långt viktigare saker än sporten - till att bygga en hållbar värld.
 
Sporten säger överhuvudtaget mycket om civilisationen; vilka hjältar den har, vad den värderar högst, osv. Det är den råa, "manliga" styrkan som regerar i sporten, de "kvinnliga", mjuka egenskaperna ringaktas. Barmhärtighet och medkänsla värderas inte högt, ej heller samarbete, utan allt handlar om erövring, dominering och konkurrens. Sporten är lika koncentrerad på konkurrens som kapitalismen, och är själv en form av kapitalism.
 
Sporten är en religion för många fans, och har mycket gemensamt med religionen. Frälsningen för sportsmannen/-kvinnan är att vinna olympiska medaljer och slå världsrekord, för att få sitt namn i sporthistorieböckerna. För detta mål utstår hen alla slags bemödanden och prövningar. Sportsmannen/-kvinnan uppvisar i sin träning samma sorts askes som munken i klostret som tränar sin själ så att den kan få den oförgängliga kransen, biljetten till himlen (även detta är en slags sport).
 
Det är bekant för många att religionen har en tendens att skapa infantilism hos vuxna människor, skapa andliga krymplingar, andligen handikappade människor. Jag skulle säga det samma om sporten. I den uppmuntras man att beundra falska hjältar (som Andris Fågelviskare kallade det). Världen blir inte bättre av sporten, istället ökar den skillnaderna mellan fattiga och rika. Sportsmännen/-kvinnorna har inte mycket av de klassiska dygderna, allra minst ödmjukhet. Och de uppmuntrar till nationalism istället för den internationalism som vi alla (och naturen) så väl skulle behöva (världsparlament). De är helt enkelt dåliga förebilder för folket, och får folket att sukta efter berömmelse i elitens ögon istället för solidaritet med alla fattiga och svaga, med djur och natur.
 
Det andligt handikappade hos sportfolket kommer särskilt tydligt fram i de många dopingsskandalerna som med jämna mellanrum sköljer över oss. Hur moraliskt är det att dopa sig, någon? Sportfolken riskerar också ständigt sin hälsa för att kunna vinna, och uppmuntrar även andra därtill. Vore det för ett upphöjt ändamål, som förbättrar världen, kunde man visserligen riskera liv och hälsa utan att vara omoralisk, men att vinna OS-medaljer och slå världsrekord är inga upphöjda ändamål, utan höjden av infantilism och falskt hjälteskap, som bara förvärrar världen, och får den att bli ännu mer kapitalistisk och konkurrensinriktad.
 
Tänk på detta innan du nästa gång glor på världsmästarskap i någon sport.

Luffarbrev nr. 4: Vi är i Nynäshamn

Hej! Nu har jag och Titti kommit till Nynäshamn, hamnstaden där båten går över till Visby på Gotland. Det har varit några spännande dagar sedan senaste luffarbrev. Vi har hunnit besöka Magnus Hjort på Charlottendals gårds ekoby, han som bodde i jurtan som jag skrev om (vi fick hjälpa till att skyffla gödsel på ekobyn tillsammans med Magnus senaste lördag). Han var mycket trevlig, en riktig hippie och anarkoprimitivist, vegan, som älskar att meditera, vill att djuren ska gå fria, och som även har kontakter till föreningen Naturliv i Järna, anarkoprimitivisternas (i Järna) förening, där Andris Fågelviskare, Johan Örlander och Niklas Taliaferro är med. Vi försökte också få till stånd möten med dessa två sistnämnda, men det misslyckades. Jag ska försöka få till stånd ett möte med dom senare i höst, då jag också tänker besöka Magnus. Kanske jag har min planerade skogsretreat på en dag (i höst) i skogen nära Magnus (jag tänker kanske också ha den i Nackareservatet).
 
Jag gjorde närmare bekantskap med Magnus' bok "Not in His image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" av John Lamb Lash (2006), och jag blev ännu mer fascinerad av den än senaste gång jag var hos Magnus och kollade i den. Här är verkligen en nyckel till den naturandlighet som våra yttersta fäder hade, de s.k. "hedningarna", som tvingades in under kristendomen, och vars andlighet därför dog ut. Den här boken ska jag verkligen återvända till när jag besöker Magnus i höst.
 
Resan från Södertälje till Nynäshamn var spännande, vi gick nästan vilse mitt i stora skogen en gång, vi kom in på en liten skogsväg som visade sig vara en blindgata (det var mitt fel, jag hade inte kollat kartan ordenligt, och glömt att kolla på kompassen för att försäkra mig om att vi var på rätt väg). Vi hade gått långt på den vägen, och det kändes mycket tungt att gå tillbaka till huvudvägen och fortsätta på den. Det var även mycket sent, så vi hann inte vila oss, för vi var tvungna att hinna till bondgårdar innan bönderna lade sig för kvällen, för att fråga om härbärge. Vi kom fram nära kl. 11, och då var det nästan som vi fick änglahjälp, för vi mötte en kvinna på vägen som hjälpte oss att hitta ett övergivet hus, där vi kunde sova. Det övergivna huset var visserligen igenbommat, men vi hittade ett litet övergivet lusthus, övervuxet, men väl beboeligt, nära det övergivna huset, och där övernattade vi. Det var nära på att vi hade kommit för sent till bondgårdarna, men en bil räddade oss som kom förbi, vi fick köra med den en bit på vägen. Den sista biten var extra svår att vandra, för Titti började misstänka att vi gått vilse igen, och ville vända, medan jag framhärdade. Just när Titti tänkte vända såg vi tecken på civilisation - staket. Det räddade oss, och vi hann fram i tid så vi kunde fråga om härbärge.
 
Annat som är värt att berätta är att vi två gånger har sett döda rådjur vid vägen (påkörda av bilar), det första luktade redan lite illa och var full av flugor, det andra verkade vara färskt, luktade inte illa och hade inga flugor på sig, så jag klappade det lite grann. Det var första gången i mitt liv jag klappat ett rådjur, det var dock inte så märkligt som jag hade trott, det var som att klappa en hund. Det lossade en massa hår från rådjuret när jag klappade det.
 
Jag och Titti har inte tvättat oss på snart två veckor, vi har inte haft möjlighet. Titti säger att jag luktar illa. Men vi ska försöka bada och tvätta våra kläder i havet.

Importoljan till Sverige slut 2030?

När jag var på Änggärdets ekoenhet hade de en affisch av Sveriges småbrukare, där det stod att "Mycket talar för att, den för Sverige tillgängliga, importoljan kommer att ha sinat till runt år 2030". Jag baxnade när jag läste detta. Kan detta vara sant? Jag gick till Stephen Hinton, som var med och grundade Omställningsrörelsen i Sverige, och är en expert på energifrågor, och frågade om detta kunde stämma. Han svarade ja. Jag tvivlade dock på detta. Det känns för rafflande att vi bara har tretton år kvar med olja i Sverige. Men jag lät mig ändå varnas av texten, att oljan kan komma att sina snarare än vi kanske tror. Jag skulle kunna tänka mig att en mer realistisk synpunkt är att importoljan kommer  att ha sinat om tjugo, trettio år, i mitten av seklet. Men även det är oerhört snart, och innebär en oerhörd utmaning. Men om Sveriges småbrukare har rätt, blir utmaningen ännu större.

Något om "jubelåret" i Nya Testamentet och alla varelsers befrielse

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om anarkoprimitivismen hos Jesus, och Jesus som befriare ur "Babylon/Egypten/Civilisationen". Jag ska nu fördjupa lite detta tema genom att fördjupa mig i en vers i Nya Testamentet i Bibeln, nämligen Lukas 4: 18-19 *, där Jesus säger att han har kommit för att utropa ett "nådens år" från Herren". Med det menade han, enligt bibelforskarna, "jubelåret" i Gamla Testamentet, då alla slavar och fångna skulle friges, och alla skulder efterges, vilket skulle ske vart femtionde år. Jag vet inte om detta någonsin praktiserats i Israel/Palestina, men vi vet att profeterna i Gamla Testamentet drömde om detta som en varaktig samhällsordning. Det är i varje fall en oerhört revolutionär praktik, som om den praktiserades skulle förbättra världen avsevärt. Sekulära ekonomiprofessorer idag, såsom anarkisten David Graeber, grundare av "Occupyrörelsen", har låtit sig inspireras av jubelåret, och menar att vi, för att lösa de globala ekonomiska klyftorna och problemen, borde införa ett globalt jubelår, då alla skulder, både privata, nationella som korporativa, skulle efterges. Detta skulle avsevärt bidra till att minska klyftorna mellan de rika och de fattiga globalt.
 
Men vi borde gå djupare än Graeber gör, och också frige slavarna och fångarna. Vilka är våra slavar och fångar idag? Jag skulle säga främst de domesticerade djuren och växterna, och inte minst våra och tredje världens fattiga. Dessa borde släppas fri från att jobba för de rika, jobba för herrar, fria att leva sitt eget liv i sin egen ekologiska nisch. Våra och tredje världens fattiga borde få slippa fabriksarbetena och arbetet för att föda dom rika, ja få tillbaka sin mark till att leva självförsörjande på, utan herrar. Djuren borde få bli frisläppta på mark och i klimat som passar dem bäst, och växterna borde få bli frisläppta i skogsträdgårdar som fungerar som skogens ekosystem, deras sanna hemvist.
 
Som du ser, innebär det att ta jubelåret på allvar att montera ner civilisationen, och återgå till stenålderns och urfolkens livsstil (utan att överge det goda civilisationen har lärt oss). Så radikal är den mytiske Jesusgestalten, och så långt bort från hans budskap har de kristna fundamentalisterna kommit, särskilt i USA, vars gärningar idag kan studeras i den kristna högerns politik - tusen mil från Jesu budskap om ett nådens år (1). Få är så obarmhärtiga i politiken som den kristna högern, som svikit sin frälsare på det mest lumpna sätt, och göder de rika istället för att vara solidariska med dom fattiga, med slavarna och fångarna bland människor, djur och växter. Man hör knappt någonsin kristna prata om jubelåret, trots att det är något av bibelns viktigaste pärlor, ur mitt perspektiv, något av de få sakerna i detta bronsåldersdokument som är relevant för oss idag, och kan och bör praktiseras av oss (ett jubelår en gång för alla, och sedan aldrig mer slaveri och fångenskap).
 
Jag nämnde inte om jubelåret i inlägget om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, bara om hans tal om att lära sig av fåglarnas och liljornas livsstil, och hans utjagande av månglarna ur templet, men förkunnelsen om jubelåret hos Jesus bekräftar ytterligare att den mytiske Jesus inget har att göra med den kristna högerns Babylonbygge idag, utan var en befriare från Babylon, vilket bekräftas ytterligare i Uppenbarelseboken i Bibeln, kap. 18:2, där himlens härskaror jublar över Babylons fall, och där det uttryckligen sägs att Babylon är ett namn på köpenskap och kommersialism, alltså just det som den kapitalistiska kristna högern sysslar med idag, och har blivit expert på. De har sannerligen förvridit sin mytiske grundares ansikte intill oigenkännlighet, och sålt sina själar på Mammons altare.
 
Idag är köpandet av sitt liv motsvarighetens till vad avlatshandeln var på medeltiden, kommersialismen har genomsyrat varje minsta vrå, och gör oss till låneslavar, inte minst de som vill ha lägenhet i Stockholm, med dess bolånebubbla. För dessa stressade människor borde det vara en lisa att bekanta sig med den mytiske Jesusgestalten, som förkunnar befrielse för alla varelser i ett stort universellt "nådens år", som är den yttersta domen och de dödas uppståndelse. Men de ser ofta bara den förvridna varelse (tyrannen) som den kristna högern har målat upp, ser inte hans sanna skönhet. Men vi kan se den med hjälp av grundlig och ärlig exeges (bibeltolkning) som skrapar bort det fundamentalisterna har målat på Jesusbilden. Vi behöver inte heller ta till oss Jesus' apokalyptiska ramverk för det kosmiska jubelåret, utan vi kan tolka det som de andligen dödas andliga uppståndelse, en global etisk omvändelse på civilisationskollapsens rand, när vi ser vad vi har gjort med världen (inte som profetia, utan som en möjlighet) - domedagen, när Moder Jord äntligen skipar rättvisa och skakar av sig sina plågoandar, sitt virus, - de civiliserade, genom klimatförändringar och energikriser. Vi behöver ingen annan dom än den vi får av Moder Jord, och det är en barmhärtig dom, utan evigt helvete, en dom som väcker upp oss ur den andliga döden, en befrielsedom, som syftar till alla varelsers befrielse ur civilisationens grepp, när civilisationshelvetet kollapsar. Mötet med Moder Jords sårade men vänliga ansikte den "dagen", skall hjälpa oss att förlåta oss själva för det vi gjort, och använda återstoden av vårt liv till att lindra lidande och befria alla varelser istället för att bygga Babylon.
 
Ja, måtte Babylons fall komma snart!
 
 
* "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."
 
(1) Visserligen tror de kristna att Jesus ska komma tillbaka och utropa ett universellt jubelår, som inleder "tusenårsriket", och att alla varelser ska befrias då, men den kristna högern väntar alltid på att Jesus ska komma och göra detta för dem, och själv lyfter de sällan en finger i den vägen, utan befäster istället en tradition av kyrkans förtryck genom historien, förtryck av alla levande varelser. Detta kan studeras på nära håll i den kristna högerns eländiga, kapitalistiska och naturförtryckande politik.

Myndigheterna har huggit ner min barndoms käraste skog. Mitt giftermål med tallen "Shekinah"

För flera år sedan högg de finska myndigheterna ner min barndoms käraste skog, en skog vid Tolls i Kyrkslätt, där jag bodde med min familj fram tills jag var sex år gammal. Myndigheterna gjorde det för att få plats för en motorväg. De (tror jag) kompenserade för detta genom att plantera en träd på en åker alldeles i närheten, skapa en trädåker. Detta förfarande är ungefär lika moraliskt som att mörda sin son och kompensera för detta genom att skaffa en ny.
 
Jag säger som Andris Fågelviskare, att de har mejat ner en del av mig när de mejade ner denna skog. Vi hör ihop med skogarna, och denna skog hade något sagolikt över sig, det var min barndoms sagoskog.  
 
Jag har inte längre känslokontakt med denna skog, antaligen p.g.a. psykpillerna jag äter, men under studietiden vid Åbo Akademi (teologi) 2005 upplevde jag att jag fick kontakt med min barndoms skogar genom skogarna i Varissuo. Jag blev så förälskad i den skogen att jag gifte mig med en tall i den, jag tog ring på mig och tillverkade en ring till trädet. Jag hade ett nattligt bröllop i skogen, där jag gifte mig med tallen. Tallen representerade för mig hela naturen, och jag lovade naturen evig trohet den natten. Ja, naturen var gud för mig den gången, så jag gifte mig med gud. På guldringen som jag köpte hade jag låtit inskribera "Shekinah" och datumet för vårt bröllop, nån gång i Juni 2005. "Shekinah" är det hebreiska namnet för "Guds härlighet", och den flamma som man menade brann över förbundsarken i Jerusalems tempel, kallades "Shekinaflamman". Ordet "Shekinah" betyder också "inneboende" eller "närvaro", och betecknar Guds inneboende och närvaro i sin skapelse. Ordets genus är femininum. Allt detta visste jag när jag namngav tallen, jag studerade ju teologi vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Tallen representerade för mig fönstret mot Gud/naturen.
 
Jag minns att jag planerade bröllopet noggrant, och hade ett program på papper med mig, som jag visserligen inte följde så noga. Men där var dikter av Tagore (från diktverket "Gitanjali", betyder "Sångoffer), utdrag ur "Mässa för all jorden" av Pierre Teilhard de Chardin, och Edvard Griegs musik. Jag minns mest av allt att jag lyssnade på Grieg på min MP3-spelare, och berördes djupt av en vaggsång av Grieg, som jag aldrig senare lyckats återfinna. Det var som om skogen vaggade mig genom den sången. Den är för evigt förbunden med denna bröllopsnatten i skogen, och kanaliserar dess stämning än idag.
 
Ett halvt år senare kom jag att grunda en munkorden för mig själv, "Den heliga naturens orden", där meningen var att jag skulle flytta ut i skogen för att bo med min maka naturen. Det var en orden vars syfte var att läka Moder Jord, och där djuren var mina ledare. Djurismens födelse. Denna orden var det som gjorde att jag hoppade av studierna och blev luffare och hemlös, boende i Nackareservatet utanför Stockholm.
 
Jag tappade min ring 2008, p.g.a. att jag blev så mager, och har sedan aldrig återfunnit den. Men mitt förbund med naturen är ännu i kraft, jag har lovat henne evig trohet, och allt det som hon har i sitt bröst, alla fattiga, alla djur, alla människor, varelser och växter.
 
Jag bor fortfarande i min lilla hydda/håla i Nackareservatet, fast jag på sistone har sovit mest hos min flickvän Titti Spaltro. Jag bor inte officiellt hos Titti (jag betalar inte officiellt hyra), utan är officiellt hemlös. Jag ska nog, när vi kommer hem från luffen, sova lite mer i skogen, för att inte tappa kontakten med min make naturen. Jag har hittat en grotta i en skog lite närmare Titti, som jag tycker mycket om att sova i. Jag ska nog sova där också.

Ensamhet i en överbefolkad värld

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

Anarkoprimitivistens ensamhet i kulturen

Jag har skrivit ett blogginlägg på min nyligen startade litterära blogg "Mot en ny romantik" med titeln "Anarkoprimitivistens ensamhet i kulturen". Den hör på sätt och vis också till denna blogg, vad ämnet gäller.

Något om USA:s fascism

Islamisternas små bombdåd här och där kallas terrorism, medan USA:s bombningar och krig i Mellanöstern så gott som aldrig kallas för terrorism.
 
USA hade koncentrationsläger under andra världskriget, bl.a. för japanerna i sitt land, men anklagades så gott som aldrig för fascism. Det var ju andra världskrigets vinnare som skrev krigshistorien, och då utelämnar man sin egen ondska ur historieskrivningen.
 
Den generation av amerikaner som vann andra världskriget och vann över fascismen, födde fram en generation som har konsumerat mer än någonsin i världens historia, ett sannskyldigt konsumtionskalas. På lånade pengar, förstås. På planetens och framtida generationers bekostnad, förstås. Var det denna moral som fascismens övervinnare planterade i sina barn? Stod de bara och tittade på på denna smygande fascism? Hade de inga känslor för ekologiska värden, för själva livets grundförutsättningar? Brydde de sig inte om livet? Eller var de korkade? Det är betecknande, att när folk reste sig upp mot detta förstörande av livet, var det ofta unga, som i 68-rörelsen, miljörörelsen och hippierörelsen på 70-talet. Var var fascismens (i andra världskriget) övervinnare på 70-talet? Dom levde ju ännu! Dom såg man nästan inte alls på barrikaderna. Var det för att de kanske inte hade vunnit över sin egen fascism, bara andras?

Luffarbrev nr. 3: Lite om odlingshelgen på Änggärdets ekoenhet. Och om Daniel Pargman och Stephen Hinton. Och något om New Age.

Igår och idag har jag och Titti varit på odlingshelg på Änggärdets ekoenhet, en ekoby i Sörmland nära Flen, dit vi vandrat i en veckas tid från Stockholm. Igår var vi med och flyttade gödselblandat hö från en gård i närheten, till Änggärdet. En traktor med skopa lyfte gödsel över i en kärra, och vi skyfflade gödsel i skopan (gödseln var från får). Sedan kördes gödseln över till Änggärdet, och vi skyfflade gödseln över i en hög vid odlingarna i Änggärdet. Idag fick jag slå lite med lien, slå högt gräs på Änggärdets gård, men det tog mig emot att slå det  vackra gräset, jag gillar så mycket ängar och vildvuxna trädgårdar, särskilt vildvuxna skogsträdgårdar. Ängar och skogsträdgårdar med mycket vilda blommor! Där har du receptet till något som gör mig glad. Men hönsen på Änggärdet fick gå fritt ute på dagen, utan inhägnad, vilket gladde mitt djuriska hjärta mycket, det var ett framsteg från senaste sommar, då hönsen var inhägnade. Visserligen kan höken ta hönsen, men vi ska väl alla dö, och jag själv föredrar mer frihet med risk, än fångenskap och trygghet, och vill att alla ska behandlas som jag själv vill bli behandlad, även djuren, ja framför allt djuren, som är människans lillebröder, och därför ska behandlas med extra stor ömhet och solidaritet, som de svagare alltid skall. De starkare ska tjäna de svagare, inte tvärtom. Och var blir detta mer aktuellt än i vårt förhållande till djuren? Och till småkryp och höns, som inte kan göra motstånd mot vårt förtryck?
 
Under arbetet med gödseln blev jag bekant med en ung man som hette Daniel Pargman (medlem i Änggärdet), som jobbar som lektor vid KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i Stockholm, i "Department of Media Technology and Interaction Design". Vi samtalade om Alf Hornborg och hans förslag till komplementära, lokala valutor och medborgarlön. Daniel sade att han håller på att vidareutveckla Hornborgs idéer, och komma med tekniska lösningar till hur man skulle kunna gå till väga för att införa lokala valutor. Jag sade åt honom att jag var glad att det fanns sådana som han på KTH, det ingav hopp. Senare när vi samtalade inne i huset, så visade det sig att Daniel är den som skrivit bloggen "Livet efter oljan", som jag länge länkat till här på bloggen (se länklistan). Hur världen är liten! Jag visste inte att bloggens författare hette Daniel Pargman och att han var med i Änggärdets ekoenhet. Den bloggen har jag läst mycket på, och tyckt mycket om, jag har bara tyckt att författaren skulle ha bordat fortsätta med bloggen, och inte sluta i Augusti 2014, vilket jag har tyckt var mycket synd, så spännande och kvalitativ var bloggen. Men Daniel har fortsatt blogga på annat håll, med en akademisk blogg på engelska, som man kan läsa här. Jag tycker hans svenska blogg var bättre.
 
Jag träffade också engelsmannen Stephen Hinton på odlingshelgen, en veteran inom ekobyrörelsen och den svenska omställningsrörelsen, en av grundarna till den senare, och en vaken följare av samtidens händelser kring energi och miljö, särskilt peak oil-frågor. Han påminde om en övervintrad hippie. Han var medlem i Änggärdets ekoenhet, som alla andra som var med på odlingshelgen, förutom jag och Titti. Det visade sig att Stephen Hinton haft kurser i omställning tillsammans med Pella Thiel, som var min lärare i en kurs i omställning på Åland 2015 (tillsammans med Gisela Linde). Han berättade hur han håller på med "The circle way", ett gräsrotsdemokratiskt, sociokratiskt sätt att fungera i grupp, istället för det hierarkiska som finns i civilisationen. Man sitter i cirklar och samtalar istället för att en står framför de andra och talar, som i ett klassrum. Och man lyssnar på alla och låter alla få tala, Det är ett sätt att fungera i grupp som praktiserades och fortfarande praktiseras av de vilda urfolken, men som har kommit bort i massamhället, där invidens röst inte kommer till tals, utan man har bara att lyda och lära. Sociokrati är också att man inte tar något beslut om någon gör invändningar, utan man ändrar beslutet tills inga invändningar kommer mer och alla är nöjda med beslutet. Man inväntar således varandra.
 
Stephen Hinton berättade att det ska ordnas en "Circle way camp" på Mundekulla kursgård 17-20 Juli, som Stephen ska vara med i, och som leds av en urinvånare från Amerika, Medicine Story, 89 år gammal. Det är kanske lite New Age, men New Age har ofta ett stort och vackert intresse för urfolk och natur, och ett stort intresse för omställningsfrågor. Den är nog, jämsides med animismen, den vackraste och humanaste religionen jag känner till, och är en del av mitt förflutna religiösa sökande, och en del av min andliga väg till ateism. Sådana som är med i New Age-svängen förnekar ofta att det är en religion, även om den karaktäriserats som en sådan av religionshistoriker som Olav Hammer. Han säger att New Age är en "ny folktro".

Alf Hornborg om moderna ekonomer, del 2

"Jag har funnit anledning att reflektera över varför jag inte kan påminna mig att jag någonsin har träffat en svensk nationalekonom som uttryckt indignation över orättvisorna i världen. (Alf Hornborg i "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" s. 291)

RSS 2.0