Vad är din mest romantiska upplevelse?

Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min  teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden, Den Heliga Naturens Orden
 
Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.
 
Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar. 
 
Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand. 
 
 
Orden till Solveigs vuggevise
 
Sov, du dyreste Gutten min!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Gutten har siddet på sin Moders Fang.
De to har leget hele Livsdagen lang.
Gutten har hvilet ved sin Moders Bryst
hele Livsdagen lang.
Gud signe dig, min Lyst!
Gutten har ligget til mit Hjerte tæt
hele Livsdagen lang.
Nu er han så træt.
Sov, du dyreste Gutten min!
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov, du dyreste Gutten min!
 
(Edvard Grieg)

En metafor för vår civiliseringsprocess

En metafor för hur vi tvingats bygga civilisation eftersom vi lämnade vårt urhem djungeln och skogen: Det är som en fisk som tar sig upp på land och bygger sig ett andningsapparat för att kunna sprattla runt på land i långa tider. 

Skogen vilar

Skogen vilar där så vackert
i den eviga vilan i "Gud",
och där skall ock du, trötta hjärta,
få vila en gång,
ty skog var du,
skog är du,
och skog ska du en gång åter bliva
med hela resten av marken du går på.
 
(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)

Om att betala för att man finns till

I detta kommers-samhälle, där man skall betala för och göra bisnis på allt, t.o.m. människors toalettbesök, har man gått så långt att man måste betala för att man överhuvudtaget finns till. Eller vad annat är det att någon äger både din kropp, som arbetskraft (alla tvingas in i detta på sätt eller annat, om man inte är sjuk eller vill vara hemlös), och de ställen du ska bo, leva och sova i, så att du måste köpa din rätt att ha någonstans att sova, ofta för svindlande priser, som ofta håller dig skuldsatt för stora delar av ditt liv, eller om du bor i hyresrätt, tvingar dig in i arbetslivet för att klara hyran. Vem tjänar på detta? Måste det vara så? Så här är det inte i skogen, i alla fall. Bor du i skogen i en kåta, behöver du inte betala någon för att du bor där, så var det i alla fall i forntiden (inte nu längre, markägarna förbjuder sådant, men man kan bo olagligt, som jag), inget djur kom någonsin och tvingade dig att betala för din rätt att bo i din kåta, med hot om vräkning om inte pengarna vaskades fram. Du var alltså ytterst din egen herre, på den tiden.  Senare kom livegenskapen, och den har aldrig lämnat oss, bara på ytan, i politikernas floskler. Det ser man när man försöker göra sig fri, sällan annars. Fortfarande har vi herrar över oss som kräver att vi ska betala för att vi finns till, som profiterar på vår underkastelse under detta.

 

Men livet är en gåva, och har alltid varit det, det är därför det ser ut som det gör i den vilda naturen, då när allt får vara i fred, och finnas naturligt, utan tvång.

 

Något helt annat är det att man inte får sin mat gratis neddimpande från himlen, man måste faktiskt anstränga sig i jakt och matinsamling, det måste alla djur. Men det kan gå som en lek eller dans om man inte har herrar över sig, och det kräver verkligen inte åtta timmars slit om dagen, många vilda urfolk i forntiden” arbetade” bara två till fyra timmar per dag med jakt, fiske och matinsamling, säger paleoantropologerna. Resten var hobbyn, om inte jakten och fisket också var en hobby. Samma sak har antropologer hittat hos nulevande vilda urfolk.

 

Kanske vi också betalar en liten skatt till alla myggor som vill ha sin del av vår kropp, men det är en liten slant i sammanhanget, och handlar inte om vår rätt att finnas till, att få sova och leva i vår kåta utan att behöva betala något. Det finns myggnät (man kan göra sådana själv!) och andra myggskydd under natten.

 

Så, vänner, var glada att inte den vilda naturen är som de rika i Stockholms innerstad, industriägarna, bisnismännen och politikerna. Ty den vilda naturen är faktiskt själva Verkligheten, som vi alla lever i, oavsett hur höga Babelstorn vi bygger, och den är den verklighet som kommer att ta hand om oss när vi dör, och garanterar att det varken blir evig himmel eller evigt helvete, utan till sist ett stilla utslocknande i vår Moders armar, för att sova i evighet vid hennes bröst en drömlös sömn. Det kommer att gå lika för alla, lite i samma relativt toleranta anda som naturen har annars, och detta är mer demokrati och jämlikhet än politikerna och industriägarna någonsin lyckats vaska fram.

 

 


Kåtan

(mel: "Når fra jordlivets sorger", norsk andlig sång)
 
Där vår riksdags kolosser sig höjer
stod en grå liten kåta en gång.
Om du riktigt långt örat ner böjer
kan du ännu förnimma dess sång.
 
Refr: I skogens enkla lilla kåta,
         i den stillhet som alltid råder där,
         skall jag stadslivet glömma, förlåta,
         o, jag längtar till mullrikets sfär.
 
En gång var Stockholm täckt av lönn och ekar,
och små kåtor där fanns emellan dem.
På Norrmalm lekte rävungar lekar.
Allt är borta, det blev till Babels hem.
 
Mina vänner, ni vill väl inte glömma
att vår forntid den stundom knackar på.
Urhistorien som Stockholm vill gömma
skall en dag sin upprättelse få.
 
(Tillägnad Skogs-David, Sara och Emma)
     

Vårvisa

Vitsipporna har blommat i skogen, mina vänner! Tidigare än jag någonsin minns! Och värmen kom så snabbt! Här kommer en vårvisa, där jag tolkar min vårkänsla förr och nu:
 
(mel. en av Jehovas Vittnenas andliga sånger)
 
Här i vårskogen, här trives min själ.
Tankarna klingar med blåklockors spel.
Här vill jag bo i en jordkojas ro.
Bygga från stan till naturen en bro.
 
Mossorna andas så stillsamt i dag,
och som i drömmande skimmer ser jag
människan förnyas till spirande vår,
längtande, ensam mot kvällen jag går.

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen. Lite om min luffarresa till Spanien 2011.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)
 
Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 
 
Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 
 
Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.
 
Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  
 
Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 
 
Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 
 
Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 
 
Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 
 
Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 
 
Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 
 
 

Myndigheterna har huggit ner min barndoms käraste skog. Mitt giftermål med tallen "Shekinah"

För flera år sedan högg de finska myndigheterna ner min barndoms käraste skog, en skog vid Tolls i Kyrkslätt, där jag bodde med min familj fram tills jag var sex år gammal. Myndigheterna gjorde det för att få plats för en motorväg. De (tror jag) kompenserade för detta genom att plantera en träd på en åker alldeles i närheten, skapa en trädåker. Detta förfarande är ungefär lika moraliskt som att mörda sin son som står i vägen för ens karriär, och kompensera för detta genom att skaffa ett nytt barn.
 
Jag säger som Andris Fågelviskare, att de har mejat ner en del av mig när de mejade ner denna skog. Vi hör ihop med skogarna, och denna skog hade något sagolikt över sig, det var min barndoms sagoskog.  
 
Jag har inte längre känslokontakt med denna skog, antaligen p.g.a. psykpillerna jag äter, men under studietiden vid Åbo Akademi (teologi) 2005 upplevde jag att jag fick kontakt med min barndoms skogar genom skogarna i Varissuo. Jag blev så förälskad i den skogen att jag gifte mig med en tall i den, jag tog ring på mig och tillverkade en ring till trädet. Jag hade ett nattligt bröllop i skogen, där jag gifte mig med tallen. Tallen representerade för mig hela naturen, och jag lovade naturen evig trohet den natten. Ja, naturen var gud för mig den gången, så jag gifte mig med gud. På guldringen som jag köpte hade jag låtit inskribera "Shekinah" och datumet för vårt bröllop, nån gång i Juni 2005. "Shekinah" är det hebreiska namnet för "Guds härlighet", och den flamma som man menade brann över förbundsarken i Jerusalems tempel, kallades "Shekinaflamman". Ordet "Shekinah" betyder också "inneboende" eller "närvaro", och betecknar Guds inneboende och närvaro i sin skapelse. Ordets genus är femininum. Allt detta visste jag när jag namngav tallen, jag studerade ju teologi vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Tallen representerade för mig fönstret mot Gud/naturen.
 
Jag minns att jag planerade bröllopet noggrant, och hade ett program på papper med mig, som jag visserligen inte följde så noga. Men där var dikter av Tagore (från diktverket "Gitanjali", betyder "Sångoffer), utdrag ur "Mässa för all jorden" av Pierre Teilhard de Chardin, och Edvard Griegs musik. Jag minns mest av allt att jag lyssnade på Grieg på min MP3-spelare, och berördes djupt av en vaggsång av Grieg, som jag aldrig senare lyckats återfinna. Det var som om skogen vaggade mig genom den sången. Den är för evigt förbunden med denna bröllopsnatten i skogen, och kanaliserar dess stämning än idag.
 
Ett halvt år senare kom jag att grunda en munkorden för mig själv, "Den heliga naturens orden", där meningen var att jag skulle flytta ut i skogen för att bo med min maka naturen. Det var en orden vars syfte var att läka Moder Jord, och där djuren var mina ledare. Djurismens födelse. Denna orden var det som gjorde att jag hoppade av studierna och blev luffare och hemlös, boende i Nackareservatet utanför Stockholm.
 
Jag tappade min ring 2008, p.g.a. att jag blev så mager, och har sedan aldrig återfunnit den. Men mitt förbund med naturen är ännu i kraft, jag har lovat henne evig trohet, och allt det som hon har i sitt bröst, alla fattiga, alla djur, alla människor, varelser och växter.
 
Jag bor fortfarande i min lilla hydda/håla i Nackareservatet, fast jag på sistone har sovit mest hos min flickvän Titti Spaltro. Jag bor inte officiellt hos Titti (jag betalar inte officiellt hyra), utan är officiellt hemlös. Jag ska nog, när vi kommer hem från luffen, sova lite mer i skogen, för att inte tappa kontakten med min make naturen. Jag har hittat en grotta i en skog lite närmare Titti, som jag tycker mycket om att sova i. Jag ska nog sova där också.

En dröm om Chris Martenson. Och något om våra skogar.

Jag drömde i natt om energi- och ekonomiexperten Chris Martenson (jag drömmer ibland om mina favoritförfattare som jag aldrig träffat i verkligheten, som Guy McPherson och Richard Heinberg). Han fick frågan "Vad är det som gör att du inte bara lägger dig ner och dör?" Martenson svarade: "Att vi ännu har en så grön planet". 
 
Ja, det stämmer nog än så länge. Vi har djunglerna kvar i tropikerna, och det stora boreala skogsbältet i nord. Dessa skogar är så stora att de syns som grön färg på planeten, om man ser planeten från yttre rymden. Men det är ingen självklarhet att vi ska få behålla dem (djunglarna iaf), klimatförändringarna och skogsskövling hotar. Greenpeace har i gång en skogskampanj för att rädda våra skogar. Mer och mer skogar omvandlas till trädplantager, som inte är några riktiga skogar, utan trädåkrar med raka led, och trädåkrar är förödande för den biologiska mångfalden.

Har du hört skogens tystnad?

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 
 
Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:
 
 
Tystnad. Har du hört skogens tystnad?
Det är en levande tystnad, det är LIV!
Vad skogen är poetisk ändå!
Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 
Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger. 

RSS 2.0