Dröm inatt. "Att göra gott är den sanna saligheten"

Jag drömde inatt en väldigt stark dröm, och jag grät i drömmen. Den handlade om att jag återställde ett äktenskap genom att jag erbjöd mig som andra man åt kvinnan, medan jag renoverade parets lägenhet grundligt från topp till tå. Denna gärning gjorde mig salig. Och så kom jag på i drömmen att den sanna saligheten är att göra gott, och att detta var orsaken till att min tidiga ungdoms hjälte Elias Aslaksen (den norska kristna sekten Smiths Vänners ledare  1943-1976) var salig de sista fyrtio åren av sitt liv. Det var för att han var så uppfinningsrik i det goda, i att göra gott *. Och jag drömde också vad som låg bakom detta; den ljusa, evangeliska andligheten i Smiths Vänners tidskrift Skjulte Skatte ("Gömda Skatter") under den tid J.O. Smith var redaktör (ca. 1912-1940). En andlighet som efter hand byttes ut i lagträldom, men som ännu klingade i Aslaksens väsen (så i drömmen). Det var en andlighet där det goda livet var en gåva, inte en prestation eller en kamp. Att få göra gott var en nåd! Det var bara pur kärlek och befrielse!
 
När jag vaknade tänkte jag över denna ganska sanna och innehållsrika dröm, och kom på att mitt nuvarande engagemang för miljön, djuren och de fattiga kanske ytterst härrör från Aslaksens moralism, han var ju min tidiga ungdoms hjälte. Och för mig är just frågan: Hur mycket gott får jag lov att göra? Jag vill så mycket. Skulle göra mycket större insats för miljön, djuren och de fattiga om jag bara hade kunnat. Att göra gott för dessa är en befrielse för mig. Tyvärr lever vi i ett samhälle fullt av arbetslöshet, av att goda gärningar, särskilt mot natur, djur och fattiga, görs svåra (t.ex. har inte jag och Titti någon kompost utanför vår högshuslägenhet). Antingen sliter vi ut oss på onödigheter, eller så får vi stå och titta på. Men jag har hittat mina kanaler för goda gärningar, som stavas "att läsa och skriva" för att göra världen bättre. Lyckligtvis behöver jag inte någons godkännande för detta, eller någons pengar. Detta arbete gör mig också rätt lycklig. Min tillvaro känns meningsfull, jag är med och gör världen bättre genom att arbeta med våra tankar, ett basarbete för det goda, ekofilosofens arbete. 
 
Aslaksen var något av en asket och hälsoprofet, där har ni en av källorna till min nuvarande asketism och mitt förordande av att återvända till det hälsosamma bondelivet på landet. 
 
Min befrielse från Smiths Vänners lagträldom när jag var 16-17 år kom delvis av läsning av Skjulte Skatte 1912-1940, särskilt icke-Smiths Vän-författare som J.O. Smith tog in ofta, som öppnade min blick för kristna författare utanför sekten (detta har försvunnit i nutidens Smiths Vänner, om man inte räknar in utbrytargruppen). Jag hade också som stöd familjen Schytt i Danmark, som genomgått en liknande process, och också upptäckt det ljusa i början av Skjulte Skattes historia. 
 
Kanske lever jag ännu lite på det ljuset? Det var så min nuvarande befrielsefilosofi började, och jag ser utvecklingslinjen klart nu. Djurismen kommer ytterst från Skjulte Skattes början. Det finns ljus även bland religiösa fundamentalister. 
 
 
 
* Aslaksen gjorde dock i verkligheten också mycket skada, genom att vara ledare för en kristet fundamentalistisk sekt, Smiths Vänner. Man kan inte vara detta utan att göra skada och idka maktmissbruk. Aslaksen gjorde också ofta narr av kristna från andra sekter (mest pingströrelsen) i sina många och långa tal på konferenser, och bidrog till Smiths Vänners själbeundran, instänghet och förakt för kristna från andra sekter. Dock, Aslaksen var asket, hälsoprofet och något av en förordare av enkelhet, så han var ovanligt ädel för att vara ledare för en fundamentalistisk sekt. 

Något om den intellektuella moralen - att följa logiken dit den leder

Intellektet har sin egen moral. Man kan vara lat i tanken, slapp, likgiltig, oansvarig, feg. Den vanligaste intellektuella synden tror jag är blind traditionstro, samt att följa massan vart den än går. För många, såsom t.ex. mina föräldrar, verkar faktiskt traditionen vara viktigare än sanningen, konformistisk "anständighet" viktigare än sanning och logisk tankereda. Detta är typiska intellektuella synder av grov sort. 
 
Jag känner ibland en skam över delar av innehållet i denna blogg, det blir lätt för extremistiskt, men när jag tänker efter minns jag att jag har beslutat mig för att följa logiken dit den leder, oavsett hur skamligt och oanständigt det är. Det är min intellektuellt moraliska plikt, faktiskt. Jag kommer ständigt tillbaka till detta när jag utövar självkritik, och försöker se mig själv med andras blickar. Jag måste bara gå min väg, oavsett hur extremistiskt och "sjukt" det blir, och jag måste påminna mig om att extrema situationer (som den klimatförändringarna har satt oss i) kräver extrema svar.
 
En viktig intellektuell moralisk maxim är att inte godta en sanning bara för att man vill att den ska vara sann (vilket jag blankt erkänner att jag ibland gör), utan för att evidensen talar för den. Det finns otroligt mycket önsketänkande, särskilt i religionerna, som förstör tankeklimatet med tankevirus. Livet är ofta tragiskt, evolutionen grym. Jag tror därför att pessimismen ligger närmare sanningen än optimismen, fast jag försöker vara realist. Men vår nuvarande situation med tanke på klimatet och oljetoppen, är bara för hemsk. Religionen blir här det som Guy McPherson kallar för "hopium", en blandning av "hope" och "opium". Hopp gör att vi inte förbereder oss på det oundvikliga, en klimatrelaterad och oljerelaterad kollaps, vilket kan få svåra följder.
 
Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev om "den intellektuella moralens maxim" som gick ut på att man inte skulle hålla något för sant om det inte fanns goda skäl därtill. Det tycker jag är en bra tumregel.

När det blir viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt"

Jag tror en viktig orsak till miljöproblemen är en viss mental cancer i civilisationen, som går ut på att det är viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt". Vetande är viktigare än moral. Vi ser detta i universiteten och i företagen, som helt och hållet fokuserar på att bygga upp vetande, medan dom försummar moralisk uppfostran. Detta resulterar i moraliska krymplingar, som förstör planeten och tredje världen genom sin verksamhet, särskilt i de olika s.k. multinationella företagen och industrierna.
 
Men är det då så viktigt att ha rätt i allt, att ha gigantiska mängder rätt kunskap i sin hjärna? Jag tror inte det. Vi klarade oss fint utan det i miljontals år, när vi levde som de icke-mänskliga djuren och som jägare-samlare. Vi behöver faktiskt inte alls universiteten, för vi klarar oss fint med våra yttersta förfäders livsstil, med de icke-mänskliga djurens livsstil. Denna hade även den tursamma bieffekten att den inte förstörde planeten, dvs. det var en i grunden moralisk livsstil, som tryggade barnbarnen en planet som de kunde leva på.
 
Kunskap är inte det viktigaste i livet. Kärlek är det, att leva för något som är större än ens ego, för stammen, för naturen. Vi kan vara moraliska även om vi inte har rätt i många vetenskapliga frågor, även om vi är vidskepliga och tror på andar och totemdjur. Förstås är det bäst om vi inte är vidskepliga, men vi klarar oss även moraliskt med lite vidskeplighet intakt. Och när vi går in i civilisationens kollapsfas, och universiteten inte fungerar längre, är vi tvungna att ha en del vidskepelser, för vi har inte längre tillgång till kunskap som förr, särskilt när internet kollapsar. Och när läkevetenskapen kollapsar, är vi kanske tvungna att delvis sätta vår tilltro till gammal folktro inom läkekonsten, vilda örter o.l. Vi blir tvungna att lita på vår intuition i en mängd frågor, när vi inte längre kan göra vetenskapliga experiment. Har vi då inte tränat vår intuition innan dess, utan litat enbart på experter, står vi tomhänta när kollapsen kommer, och faller kanske lättare offer för destruktiv vidskepelse.
 
Dock, jag förespråkar trots allt att vi bevarar så mycket av våra vetenskapliga landvinningar som möjligt när den tiden kommer när vi är tvungna att lämna civilisationen, när den kollapsar. Jag tror fortfarande på den vetenskapliga metoden när vi ska avgöra vad som är sant. Men till syvende och sist måste vi lita på vår intuition, när Babylon faller. Dock kommer vi att ha våra böcker med oss en lång stund efter kollapsen, så vi är i bättre sits än våra förfäder på stenåldern när det gäller att undvika vidskepelse.

Hoppas att Gud har sinne för miljöetik

Om Gud finns, så hoppas jag att han har ett aldrig så litet sinne för miljöetik, att han inte är som sina representanter på jorden, som lever och talar som om miljöproblemen inte finns överhuvudtaget (gå bara in på en gudstjänst var som helst). Annars kommer jag nog ganska säkert till helvetet. Men om Gud verkligen bryr sig om Moder Jord, då har jag kanske ett hopp om att bli benådad, ty detta har varit min huvudsak i över tio år nu.
 
Jag hoppas att Gud liknar vår biskop i Borgå Stift, Björn Vikström, som är en av de få troende jag känner som tar miljöetiken på allvar. Och som har modet att bekänna att han är en klimatförnekare i praktiken. Jag hade honom som lärare i en kurs i miljöetik vårvintern 2009 på Teologiska Fakulteten vid Åbo Akademi.

Har Gud sinne för miljöetik?

Om Gud finns, så hoppas jag att han har ett aldrig så litet sinne för miljöetik, att han inte är som sina representanter på jorden, som lever och talar som om miljöproblemen inte finns överhuvudtaget (gå bara in på en gudstjänst var som helst). Annars kommer jag nog ganska säkert till helvetet. Men om Gud verkligen bryr sig om Moder Jord, då har jag kanske ett hopp om att bli benådad, ty detta har varit mitt huvudsak i över tio år nu.

Miljöetikens kopernikanska revolution

 I jämförelse med de etiska utmaningar som miljöproblemen innebär, framstår den för religionerna typiska moralismen som lek i sandlådan. Miljöetikens betydelse är så gigantisk i jämförelse, att man, när man insett det, måste uppleva en kopernikansk revolution. Religionernas moralism kretsar kring människan och gudarna, medan miljöetiken kretsar kring livet självt, själva livets överlevnad, ekosystemens överlevnad. Jag vill också påstå, att när man får miljöetiken i fokus, framstår religionernas typiska synder så minimala att det är rent skrattretande. Ta t.ex. de fundamentalistiska förbuden mot abort och homosexualitet. Vad är sådana "synder" (som faktiskt inte alls är några synder) mot att ens bil spyr ut koldioxid så att själva livets överlevnad på planeten är hotat p.gr.a. klimatförändringar? Man får ett helt annat moraliskt medvetande än det religionerna erbjuder, när man får sitt miljöetiska uppvaknande. Religionerna har sannerligen inte mycket att komma med när det gäller miljöetik (förutom kanske New Age, vissa former av buddhism o.a). Miljöetiken fordrar att människan slutar härska över sin omgivning, och inordnar sig som en broder bland bröder i förhållande till djuren och växterna. Religionerna har för det mesta förespråkat människans härskarställning i förhållande till resten av skapelsen, och nu ser vi resultatet av det i miljöns reaktioner.

Står vi i en gigantisk skuld till miljön?

Vad är det som säger att skuld bara kan finnas mellan människor? Skulle man inte också kunna tänka sig att man kan dra på sig skuld till djuren och miljön, ja t.o.m. till kommande generationer? Jag tror det. Jag tror t.o.m. att vår civilisations skuld till djuren och naturen och kommande generationer vida överträffar alla nationernas sammanlagda skulder till varandra. Men detta går inte att betala i pengar. Vi måste betala med att stiga tillbaka från vår ockupation av planeten, stiga ner från vår kungatron, och låta andra arter än vår egen få tillbaka sin livsmiljö. Vi har faktiskt stulit marken från djuren och naturen. Och böterna är skyhöga för sådana brott. Det kan t.o.m. kosta så mycket som vår arts utrotning, ifall vi inte stiger tillbaka och ger plats åt dem vi schasat ut. Och varje dag stjäl vi dyrbar olja som framtida generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Denna stöld är så grov att den kostar oss klimatförändringar och energikriser.

 

Vad är vi skyldiga djuren, naturen och kommande generationer? Och hur sonar vi det ohyggliga brott, som kallas civilisation? Jag tror allt kan kokas ner till marken vi lever på. Vi är skyldiga djuren och naturen marken vi lever på. Så radikalt är vårt brott. Åkrarna vill inte vara sterila härbärgen för monokulturer, såsom de är idag. De vill vara vilda, de vill hysa otaliga arter, djur och växter i stor mångfald, och inte minst, de vill vara skogar. Vi är skyldiga naturen alla våra åkrar för att hon ska kunna växa sig vild igen, bli skog igen. Och vad innebär det för oss människor? Vilken uppoffring kräver det? Jag tror att vi måste kollektivt avstå från att föröka oss. Med undantag av enstaka människor, som säkrar mänsklighetens överlevnad. Vi måste minst gå ner till 740 miljoner människor, en tiondedel av vad vi nu är, tror jag. Och det på kort tid. Såklart kommer det inte att fungera om inte vi dör i massvis. Men även det är vi skyldiga naturen. Vi har en dödsskuld till naturen. Vi är miljöbrottslingar som väntar på våra straff, klimatkatastrofer, ja t.o.m. svältdöden till sist p.g.a. klimatförändringarna och oljetoppen.


Vi behöver en miljöväckelse!

Föreställ dig att den bibliske vilden och profeten Johannes Döparen dimper ner i vår tid, och besöker vår nuvarande planet för första gången. Han gör en jorden runt-resa, guidad av en klimatvetenskapsman, som förklarar för honom vad han ser, och som också undervisar honom  i klimatets tillstånd och framtid på jorden. 

   På sin resa lägger Johannes Döparen märke till en sak särskilt noga. Det är den massiva trafiken i världens storstäder, som bara spyr ut koldioxid, samt de väldiga skorstenar som riktigt synligt spyr ut koldioxid. Detta får Johannes att undra om vi inte är riktigt kloka - med detta förfarande stjäl vi ju tillvaron för våra efterkommande, och riskerar att planeten blir obeboelig för människan om hundra år eller så (eller rentav snarare). 

   Johannes kommer bara till en enda slutsats: planeten jorden behöver en global, massiv miljöväckelse för att detta skall stoppas, samt en heroisk mobilisering av alla mänsklighetens krafter, liknande den de allierade hade vid andra världskriget, för att få stopp på koldioxidutsläppen. Vi behöver en planerad global kraftig recession, en planerad kraftig nerväxt i den globala ekonomin, samt en planerad kraftig minskning av befolkningen genom att vi så gott som slutar föda nya barn. Allt detta kräver en gigantisk miljöväckelse för att kunna startas. 

   Så Johannes Döparen börjar trycka upp flygblad, traktater, med väckelsebudskapet på, och börjar predika budskapet på gator och torg, när han inte finner några andra kanaler för sitt budskap (etablissemanget tar inte honom på allvar). Överallt ropar han: "Vi måste starta en miljöväckelse!"

(Johannes Döparen kanske skulle tänka ”Detta, parat med att tortera folk, är den ultimata synden; att förstöra förutsättningarna för liv på planeten. Och till denna synd har mänskligheten som kollektiv gjort sig skyldig till, särskilt de rika)


RSS 2.0