Recension av boken "Olja för blåbär. Energi makt och hållbarhet" (2015) av Johan Landgren och Roberth Hansson

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista fossila energin är. 
 
Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 
 
Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 
 
För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt inom energipolitiken bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).
 
Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 
 
En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här
 
Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Bloggen "Olja för blåbär" skriver om det här och här. Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 
 
Kjell Aleklett menar i sin bok "Peeking at Peak Oil" från 2012 (som kommit ut i svensk omarbetning 2016, med titeln "En värld drogad av olja") att klimatförändringarna aldrig kommer att kunna nå till de nivåer som IPCC har förutspått, p.g.a. Peak Oil, p.g.a. att vi helt enkelt inte har tillräckligt olja att bränna för att detta ska gå an. Hansson och Landgren har en annan åsikt än Aleklett, att Peak Oil inte kommer att rädda klimatet, eftersom skifferoljeutvinningen och skiffergasutvinningen (som är en påföljd av Peak Oil) släpper ut mycket metan, som är en mycket värre gas än koldioxid. Och de skriver också att oljans sinande kommer att göra att skogsavverkningen globalt kommer att accelerera, vilket är dåligt för klimatet, eftersom skogen binder mycket koldioxid, är en s.k. "carbon sink". 
 
Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. Ner från att vara "jordens herrar", för att tala med Pelle Strindlund, till att vara jordens och djurens tjänare.
 
Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen

Det fínns ingen utväg ur peak oil, annat än kollaps

Jag tror civilisationen har nått peak oil, oljetoppen. Vi har varit där redan i ett decennium när det gäller den konventionella oljan (den okonventionella oljan ökar ännu). Den billiga oljans tid är förbi. Energiutvinningen kan liknas vid att plocka frukter på ett träd. De lägst hängande frukterna representerar den billiga oljan som lätt gick att få upp ur oljefälten, den olja vars produktion man ständigt kunde öka. Frukterna högre upp representerar den mer svåråtkomliga oljan i de oljefält som redan "peakat", samt icke minst i den okonventionella oljan; djuphavsolja, skifferolja, oljesand, olja gjord av kol osv.
 
Mänskligheten har idag plockat alla de lägst hängande energifrukterna, och konsekvenserna av det blir för varje dag alltmer uppenbara, tänk bara på frackingboomen och oljesandsutvinningen i Kanada, båda otroligt dyra energisorter att utvinna. Vi kan inte heller producera oss ut ur denna kris genom tillverkning av förnyelsebar-energi-teknik. De förnyelsebara energisorterna är nämligen frukter som hänger långt uppe i energiträdet, och tekniken som producerar dem kräver mängder av fossilt bränsle för att tillverkas och distribueras. Vi tänker att vi tjänar framtida generationer genom att installera förnyelsebar energi, men vi tänker inte på att det de kostar, av pengar och fossilt bränsle, samt utsläppsrätter, det lånar, eller snarare stjäl vi, från våra efterkommande, eftersom vi redan använder långt mer fossila bränslen än vad som är hållbart och rättvist mot kommande generationer (vi har väl tänkt att mänskligheten ska finnas i alla fall hundra år framåt?). Vi har helt enkelt ingen buffert för tillverkning av förnyelsebar energi. Och så glömmer vi också att solpaneler och vindkraftverk har en begränsad livstid (30 år för sol respektive 20-25 år för vind), och måste bytas ut efterhand. Varifrån skall våra barnbarnsbarn ta den energibuffert som dom behöver för att producera och distribuera den nya förnyelsebar-energi-teknik som de behöver, då inte ens vi nu, i det rika väst, har en sådan, utan måste låna vår energi från kommande generationer? Vi använder ju nu upp det fossila bränsle som våra barnbarnsbarn behöver för att byta ut sina utslitna solpaneler och vindkraftverk till nya.
 
Det enda som kanske skulle rättfärdiga en storskalig tillverkning av solpaneler och vindkraftverk, vore om t.ex. bilindustrin nästan helt slutade tillverka bilar, och istället började tillverka förnyelsebar-energi-teknik. Och att många andra onödiga industrier, t.ex. godisindustrin, tog efter. Men detta skulle kanske eventuellt kollapsa ekonomin, om inte en mobilisering av krafterna likt den som infördes under andra världskriget, sattes in. Men faktumet att vi lånar pengar och fossil energi från framtida generationer, skulle kvarstå, vare sig vi producerar solpaneler eller bilar.
 
Den enda räddningen för våra efterkommande vore i så fall att vi, samtidigt som bilindustrin och flera andra industrier nästan bara tillverkade solpaneler och vindkraftverk, skulle lägga ner alla onödiga industrier som inte absolut skulle behövas för vår överlevnad, såsom krigs-, kärnkrafts-, palmolje-, tobaks-, alkohol-, te-, film-, bakelse-, choklad-, kaffe-, och nöjesindustrin. Så att vi skulle kunna spara fossilt bränsle och utsläppsrätter åt kommande generationer. Men detta skulle med all sannolikhet, om det implementerades globalt, kollapsa den globala ekonomin. Bara en heroisk insats av kontrollerad avveckling under lång tid, skulle hindra kollaps och kaos, och den tiden äger vi inte nu.
 
Ser ni vilken rävsax vi befinner oss i? Det finns ingen utväg ur peak oil annat än kollaps. Det blir som att försöka lura entropilagen*. När oljeproduktionen börjar sjunka efter peak oil, kommer vi att ha ännu mindre resurser, pengar och energi än nu att bygga ut den förnyelsebara energins teknik med, och värre blir det. Vi tvingas använda bara mer och mer av våra efterkommandes resurser, helt tills vi själva är dessa efterkommande, som står där utan resurser, utan fossil energi att byta ut sin förnyelsebara energi-infrastruktur, som antagligen kommer att vara långt ifrån tillräcklig för att hindra en kollaps.
 
 
* entropilagen är naturlagen som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

RSS 2.0