Manifestationen för biologisk mångfald igår. Och något om Andris Fågelviskare

Igår var jag på en manifestation för biologisk mångfald på Norrmalms torg i Stockholm kl. 18-19. Vi var samlade ungefär kanske sextio, sjuttio personer. Samtidigt firade stockholmarna guldet i VM i ishockey på Sergels torg. Föga förvånande var det mycket mer människor på ishockeyeventet än på vårt.
 
Vår manifestation inleddes med att Samuel Jarrick, operasångare och miljöaktivist, och den som drar Klubb Artivist, inledde med att sjunga Evert Taubes sång "Änglamarken". Sedan hölls det några tal, och några poeter läste upp sina miljödikter, såsom Jonas Gren och estradpoeten Rebecka Le Moine. Den bästa dikten var en dikt på "biologisk mångfaldiska" av en kvinna vid namn Lovisa Larsson, poet och skogsaktivist från Tiveden, en dikt som överflödade av djur, det riktigt kryllade av djur i dikten, i varje mening. Jag tyckte mycket om den.
 
Men kvällens höjdpunkt var Andris Fågelviskare, en ung kille på 25 år, som härmade fåglars läten. Han var alldeles suverän på detta, det var precis som riktiga fåglar, han visslade fåglars läten! Det var nästan overkligt. (Hör honom härma fåglar här. Han kan ungefär 120 fåglars läten) Sista lätet var en tupps gal-läte, även det suveränt framfört, och när han framfört det, sa han "Dags att vakna!" Och sen sade han att det är många som sover, vilket det faktum antyder att det är många fler som samlas på Sergels Torg för att fira ishockey-VM-guld, än som samlas på vår manifestation för själva livets bevarande. Sen sa han att ishockeyfansen beundrar falska hjältar, i ett påhittat spel.
 
Jag pratade med Andris både före och efter manifestationen, och det visade sig att han är en anarkoprimitivist som är med bland de som driver föreningen Naturliv i Järna, med folk som tidigare varit med i Urvision (som lagts ner). Han är hemlös, backpacker. Han hade en stor fjäder i sitt rastahår.
 
Jag kände så igen mig i Andris, det var som om jag hittat medlemmar i min klan. Jag ser fram emot att möta honom igen, och connecta med anarkoprimitivister från Naturliv. Vi anarkoprimitivister är dåliga på att organisera oss, kanske för att vi ser livet inte som en organisation, utan som en organism. Vi har inte sinne för det mekaniska, utan vi vill att allt ska vara levande och organiskt, såsom det är i naturen. Mötena människor emellan ska vara spontana och organiska, inte styrda och organiserade uppifrån.
 
Andris gjorde djupt intryck på mig, inte minst det han sade om att han tillbringar mycket tid i skogen. Han har även haft skogsretreater på tre dagar, då han bara är i skogen, spårar djur och lever med djuren där. Jag fick lust att själv gå på en sådan ensam retreat i skogen någon gång, kanske nästa höst. Andris bekräftade något i mig, bejakade anarkoprimitivisten i mig. Jag är svältfödd på sånt, jag har inte många anarkoprimitivistiska vänner i Stockholm. Jag söker min klan, och genom Andris har jag fått några dyrbara kontakter i den vägen.
 
När jag berättade åt Andris att jag släppt ut en massa djur i Spanien (särskilt i Orgiva), sa han att han, när han går förbi hästar i inhägnad, får lust att släppa ut dom. Hästar ska inte vara instängda, de ska vandra fritt i naturen. Detta är så sant att man kan gråta. Även här bekräftade Andris något inom mig, något som jag skämts över, det att jag släppt ut så många djur i mitt liv. Jag har flera gånger tänkt att det var fel, men när jag hör Andris, så kanske det inte var så fel som jag har trott. Man behöver inte vara ekofilosof för att komma på tanken att det är något djupt förnedrande att vi ska stänga inne varelser så att de bara ska tjäna människan (och ännu värre är att stänga dem inne enbart för människornas nöjes skull, till skillnad från forna tider då djuren ofta var till verklig nytta, då vi verkligen behövde dem i jordbruket). Det är inte bättre än slavdriften med de svarta i Amerika, och en gång ska vi komma att förkasta detta lika silverklart som vi nu förkastar slavdriften med de svarta i Amerika.
 
 

Varför jag är skeptisk till de rikas "välgörenhet"

De rikas "välgörenhet" har ofta gjort sig skyldig till en svår synd, och det är att de delar med sig av sånt överflöd som de fått genom att förtrycka de fattiga, särskilt tredje världen, och de försöker stilla sitt onda samvete genom att dela med sig av sånt som de "stulit" från de fattiga, djuren och naturen, istället för att sluta förtrycka de fattiga, djuren och naturen från början. Och inte sällan går det till så att desto mera de förtrycker vissa fattiga, djur och viss natur, desto mer ger de åt andra fattiga, ofta mindre fattiga än de de förtryckte från början, och ofta sina närmaste medmänniskor och de fattiga i sin egen stad, som därigenom behöver jobba mindre, och blir rikare. Vore det inte bättre att de rika blev fattiga istället, så de skulle sluta förtrycka de fattiga långt borta i tredje världen? Då har de kanske inget att ge åt andra fattiga i samma stad, men det vore långt mer hållbart och jämlikt, så att alla kunde vara fria och självständiga och självförsörjande, och ingen skulle behöva slava för andras rikedomar. Det hållbaraste är att alla är fattiga, såsom Leo Tolstoj förespråkade. Så lever djuren, alla djur är fattighjon, men dock fria och självständiga. Frihet är första prioritet, frihet för djur och frihet för de fattiga i tredje världen. Rikedom är frihetens motsats, för med den måste någon offras till slaveri och fångenskap, för att andra ska få bli rika.
 
Frihet är en så grundläggande sak för mig att jag hellre skulle dö än att leva resten av mitt liv i ett fängelse (jag har bittra erfarenheter av fångenskap). Vi borde därför låta friheten för alla komma före det självlurendrejeri som går ut på att vi delar med oss (och ska vara så jäkla "givmilda") av sånt som andra fattiga, djur och natur har fått slava för, i slaveri och fångenskap.
 
Bara jag får vara fri, gör det ingenting om jag inte har några ägodelar, ingen dator och ingen mobil. Är jag i fångenskap, hjälper inte alla ägodelar i världen. Jag har det så, därför vill jag befria mina fångna bröder bland människor och djur, från domesticering, löneslaveri och skuldslaveri, som är en sorts fångenskap i sig.
 
Jag har många erfarenheter av att ingenting kan trösta mig i fångenskap. Det smakar inte att läsa böcker, inte att höra på musik, inte att se på TV eller surfa på nätet. Flera gånger har fångenskap fått mig att deppa ihop, och plågas av självmordstankar och tankar på att rymma. Jag vill inte att någon ska måsta vara i fångenskap, allra minst de försvarslösa djuren, som ofta inte kan rymma. 

De anarkoprimitivistiska/ekologiska inslagen hos Franciskus av Assisi

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 
 
Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.
 
Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus' grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.
 
Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.
 
Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 
 
Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 
 
Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 
 
Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 
 
Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 
 
Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 
 
Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen läst om proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 
 
Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Mänsklighetens nitton värsta synder som kollektiv betraktad

Jag skall nu lista nitton av de av mänsklighetens (som kollektiv betraktat) synder som jag anser värst, genom hela historien. Listan bör inte anses som färdig, jag kan ha glömt vissa viktiga synder:
 
1) Att tortera folk,  i fängelser eller i övrigt, t.ex. såsom katolska kyrkans inkvisition gjorde på medeltiden, eller såsom amerikanarna gör idag i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser.
 
2) Att förstöra naturen, det som upprätthåller allt liv, och därmed dömande fattiga människor, kommande generationer och icke-mänskliga arter till utrotning eller till ett jordiskt helvete. Att syssla med sånt som förgiftar miljön och förstör klimatet. 
 
3) Att vägra folk med outhärdliga smärtor dödshjälp (eutanasi), om de begär det, när de smärtstillande medlen inte räcker till, och de inte förmår själv göra självmord, så att de plågas resten av sitt liv, eller plågas till döds. Detta gäller såväl outhärdliga fysiska smärtor som outhärdliga psykiska smärtor. Detta är medeltida grymhet, en ofattbar atavism (föråldrad, reaktionär grej, ett bakslag). 
 
4) Att plåga djur i plågsamma djurförsök. Att ha dem i onödig, meningslös fångenskap, t.ex. i djurparker, bara för människornas nöjes skull. Att upprätthålla djurfabriker, där djuren plågas av utrymmesbrist och för lite stimuli, t.ex. hönsfabriker där höns tvingas leva i en mycket liten värpbur hela sitt liv, utan att kunna röra sina vingar. Eller att upprätthålla minkfarmer, där minkar blir galna av att leva hela sitt liv i trånga burar, bara för att vi ska få våra lyxpälskragar. 
 
5) Folkmorden genom tiderna, såsom det armeniska folkmordet, eller folkmordet i Rwanda. 
 
6) De medeltida häxprocesserna, där man brände "häxor" på bål.
 
7) Att tvinga folk att slava för sig, vare sig det är i koncentrationsläger (Nazismen) eller genom nykolonialism i fabriker i Indien och Kina. Att beröva folk deras självständighet, frihet och förmåga till självförsörjning genom att ta deras mark och ekonomiskt tvinga dem att slava i fabriker och industrier istället. Alltså det som västvärlden håller på med i tredje världen. Också att förstöra urinvånarnas samhällen på detta sätt. 
 
8) Att misshandla psykiskt sjuka, med t.ex. tvångsvård, spännbältesläggning, isoleringscellsvistelse och tvångsmedicinering. Psykiatrins vidriga historia på detta område, med tortyrliknande behandlingar och lobotomi. 
 
9) Att ha byggt kärnkraftverk och kärnvapen, därmed skyfflande en allt för stor ansvarsbörda på kommande generationer, och riskerande kärnvapenkrig som hotar mänsklighetens överlevnad, och kärnkraftsolyckor som förstör för oss i framtiden. 
 
10) Att inte satsa mer på att mätta världens hungriga, och göra livet drägligt för dem, och istället satsa på teknograndiosa projekt, som rymdteknik och smartphones, ja dyr högteknologi över huvudtaget, som kräver mycket arbete och resurser, och ta de svältandes mark i anspråk för att på dem odla onödiga lyxvaror, kaffe, te och tobak till de rika, istället för mat till de svältande. 
 
11. Att slösa med våra naturresurser, så att kommande generationers välfärd äventyras. Detta gäller såväl olja, kol, naturgas, mat, vatten, metaller, uran, som fiske. Att inte mer satsa på förnyelsebar energi, och avveckla vårt beroende av icke-förnyelsebara energiformer, såsom fossila bränslen, som även förstör klimatet.   
 
12. Oetiska medicinska experiment på människor, såsom nazityskland gjorde. Och nazisternas "barmhärtighetsdödande" av hundratusentals psykiskt sjuka, handikappade och obotligt fysiskt sjuka.
 
13. Att ge religionen en alltför stor plats i samhället, därmed avsaktande samhällets progressiva anda, medan man när medeltida vidskepelser, med alla dess destruktiva konsekvenser, med auktoritarianism, förföljelse av homosexuella, motstånd mot abort, förakt för kvinnan, förbud mot preventivmedel (katolska kyrkan) och motstånd mot vetenskap och forskning (som kreationismen).
 
14. Att hjärntvätta försvarslösa barn och ungdomar in i det kapitalistiska samhällssystemet genom att tvinga dem i grundskola p.g.a. allmän läroplikt, just i deras känsligaste och mest formbara period.
 
15. Polisens otaliga brott, som de aldrig ställs till ansvar för. 
 
16. Mänsklighetens hårda behandling av de hemlösa runt sina egna knutar.
 
17. Tjuvjakt, särskilt den i de tropiska områdena, såsom tjuvjakt på elefanter för elfenbenens skull.  
 
18. Att upprätthålla en kapitalistisk istället för en socialistisk och (särskilt) en anarkistisk världsordning. Att medverka till att skillnaden mellan fattiga och rika växer, och till att göda kapitalisterna på naturens och de fattigas bekostnad. Att sträva efter evig tillväxt på en ändlig planet. 
 
19. Att mänskligheten har kämpat allt för lite mot överbefolkningsproblemet, som förvärrar många andra problem som vi har med klimat, resurser och svält.
 
 
Detta är synderna, men jag tror inte på den fria viljan, så jag vill inte kalla dessa "synder" i den traditionella bemärkelsen, med skuld och skam, utan detta är vad som "gick/går fel" helt enkelt. Jag tror inte vi kan lasta mänskligheten i traditionell bemärkelse för dessa synder, utan vi kan enbart påpeka dem, och förkasta dem, så att en förbättring kan ske. Vi har ingen fri vilja, ja, men vi kan reagera och förbättra oss som reaktion på andras kritik. 

Att offra sig själv istället för att offra djuren och naturen. Och något om att lära sig av det vilda

I tiotusen år (eller rentav mycket längre) har människan haft en strategi som går ut på att offra den vilda naturen och djuren när det kniper, inte sig själva. Offrat dem genom jordbrukets förstörelse av den vilda naturen, genom domesticering och slaveri, genom fångenskap, utsugning och exploatering (tänk bara på djurfabrikerna). Naturen och djuren har ständigt fått betala det högsta priset för mänsklighetens s.k. "framsteg" (tänk bara hur hästarna och oxarna slet på åkrarna förr i tiden). Idag gör de det i ännu större grad genom storskalig miljöförstöring och klimatförändringar. Det finns en stor obalans här, genom hela civilisationens historia. Har inte tiden kommit för en utjämning av den ojämna relationen människa - ickemänskliga djur, människa - natur? Är det inte dags att vi offrar oss själva istället för att alltid offra de svagaste, de försvarslösa, djuren och naturen? Bär vi inte på en stor skuld till den vilda naturen och djuren? En skuld som vi bäst betalar genom att själva stiga åt sidan och ge plats för den vilda naturens och djurens önskemål? Lite i Simone Weils anda, genom "avskapelse", genom att stiga tillbaka för att annat liv än oss själva kan trivas? En skuld som vi bäst betalar genom att abdikera från vår tron, och bli naturens och djurens jämlikar, ja rentav efterföljare? Är det inte dags för oss att börja lära av det vilda livet och vilda ursprungsbefolkningar, istället för att alltid vi ska lära dom? Har vi inte mycket att lära av urinvånarna och djuren, inte minst nu när vi ser vad civilisation leder till, nämligen ekokatastrof? Vi har så mycket kunskap, men visdomen, och moralen, att leva rätt, skriker med sin frånvaro. Kan inte det vilda livet lära oss något här? Något om att leva i harmoni med sin omgivning, med planeten och dess gränser, istället för att utsuga den och förstöra den som om det inte fanns någon morgondag och inga efterkommande? De vilda ursprungsbefolkningarna borde besöka västerlandet och undervisa oss om hur man lever inom planetens gränser, inte tvärtom - att vi västerlänningar ska upprätta skolor och missionsstationer bland urinvånarna. Detta senare är bara kolonialism, lömsk sådan, som till slut lär urinvånarna att bete sig lika canceraktigt som vi i väst. Har inte vi västerlänningar något att lära av rådjuren i Norden, som uthärdar vinter efter vinter? Av aporna, som nästan lever som våra urfäder människoaporna? Vi har hittills uppfört oss som om vi inte alls har något att lära av det vilda, som om det bara är "primitivt" och reaktionärt, något att lämna bakom sig med "framsteg". Men det vilda sitter på en visdomsskatt som vi västerlänningar har glömt; hur det friska, ursprungliga, icke-canceraktiga livet fungerar.
 
Jag förespråkar inte att vi överger vetenskap och kritiskt tänkande, bara att vi, nu när civilisationen visar sitt sanna ansikte, hur det leder till ekokatastrof, lär oss något om hur det icke-civiliserade, friska livet fungerar, och omsider omvänder oss till det som är värt att ta tillvara i detta liv, utan att överge kritiskt tänkande eller den vetenskapliga metoden. Vad jag efterfrågar är en syntes av det bästa i mänsklighetens utveckling hittills, och det bästa i det vilda livet. Vi behöver inte överge kritiskt tänkande bara för att vi lämnar civilisationen. Civilisationen och kritiskt tänkande är inte synonymer, snarare tvärtom, de är varandras motsats, för civilisationen förstör det vilda livet som ytterst är den grund som den vilar på, som den bygger på, ja civilisationen sågar av grenen som den sitter på genom sin miljöförstöring. Vi behöver inte bli vidskepliga bara för att vi lär oss av ursprungsbefolkningar (här har New Age gjort fel), vi kan ta det bästa hos dom, och förena det med det bästa som vi har lärt oss av civilisationen hittills, och ha det med i bagaget när vi lämnar civilisationen, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, HBTQ-frihet, anarkism, feminism o.l.
 
Slutligen, vår skuld till det vilda kräver betalning. Antingen är vi visa, och betalar det frivilligt, genom att offra oss själva istället för att fortsätta offra naturen och djuren, eller så kommer "den planetära kronofogden" - kollapsen, i form av klimatförändringar, oljetopp och finanskriser, och tvingar oss att betala vår skuld genom massvält och massdöd, p.g.a. att resurserna överutnyttjas och miljön och klimatet förstörs.

De fångna djurens rewilding

För dem som har följt denna blogg lär det vara klart att jag vill att alla de fångna djuren ska släppas fria, sakta men säkert. Att de ska få "rewilda" sig (förvilda sig). Men är detta alls möjligt?, frågar du kanske. Är det bara en utopi?
 
Jag tror att det i princip skulle vara möjligt. Men det kräver mycket av oss människor. Att vi verkligen uppoffrar oss. Nu ska jag räkna upp de steg vi bör ta: 
 
Det första vi bör göra, är att hindra de flesta av våra fångna djur att föröka sig, så att vi bara försäkrade varje arts överlevnad, men siktade på att de skulle bli radikalt färre. Vi har helt enkelt för många fångna djur för att vi skulle kunna släppa dem fria idag. Det går inte. Det finns inte tillräckligt skog och mark för dem i friheten, inte minst i det klimat där de hör hemma. Jag tror deras mängd bör minskas åtminstone lika mycket som mänsklighetens befolkning bör minskas, alltså till en tiondedel av det nuvarande.
 
Det andra vi bör göra (helt från starten) är att forska kring djurens rewilding, hur den skulle kunna genomföras. Det skulle kunna bli en uppgift för konservationsbiologin, som ju är mycket mån om att restaurera vildmark. Att forska kring restaureringen av vildmark bör gå hand i hand med forskning i de fånga djurens rewilding till dessa samma restaurerade vildmarker. Man borde t.ex. forska i vilka klimat de respektive djurarterna kan överleva i. Var ska vi placera hundarna t.ex.? I djungeln? Klarar korna vintern här uppe i nord ute i det vilda, eller bör de förflyttas söderut? Här finns mycket att forska i. Vi får treva oss fram försiktigt.
 
Det tredje vi bör göra (helt från starten) är förstås att låta människan rewilda sig, för utan människans rewilding, finns det lite hopp om djurens rewilding. Vi bör bli radikalt färre (en tiondedel av hur många vi nu är), och vi bör avfolka städerna och bygga upp landsbygden, för att leva i små stammar som de vilda ursprungsbefolkningarna, och ytterst bör vi emigrera söderut till varmare trakter, där vi har lättare att klara vintern utan att behöva jaga och hugga ner skog så mycket. Människans rewilding är kopplad till djurens rewilding, för vår civilisation kräver att djur är i fångenskap (det är fångenskapsmaskineriet civilisationens väsen), medan den rewildade mänskligheten inte kräver djur i fångenskap. Bara en rewildad mänsklighet kan tillåta att åkermarkerna växer till skogar igen, så att ekosystemen i vilka våra fånga djur ska leva i vilt tillstånd, restaureras. Civilsationen kräver nämligen jordbruk (det hör till dess väsen), medan en förvildad mänsklighet kan klara sig på skogsträdgårdar och småskaligt fiske (vi behöver inte jaga för att klara oss, dessutom skulle jakten lätt kunna utrota många arter, så många är det som ska jaga), vi behöver inte åkrarna, de kan få växa sig till skogar.
 
Till sist den avgörande, djurrättsliga frågan; vill djuren rewilda sig? Jag tror det är bortom varje tvivel att de vill det, även om det innebär större risker. Vi kan bara fråga oss själva; vad väljer vi av följande alternativ - fångenskap med trygghet eller frihet med risk? Jag skulle självklart svara "frihet med risk". Så farligt är det inte att dö eller skada sig/bli sjuk att jag skulle vilja vara i fångenskap för att förvaras i trygghet från riskerna att svälta och att skada sig/bli sjuk. Är man inte tvungen att leva är det inte så farligt att skada sig/bli sjuk, blir livet för outhärdligt kan vi avsluta det helt enkelt.

Civilisationens undertryckande av naturen och allt som är naturligt

Jag har många gånger varit med om tillfällen på gatan då jag mött hundar som har skällt, och deras ägare har blivit arga på sina hundar, och förbjudit sina hundar att skälla. Tänk efter vad detta innebär; att förbjuda en hund att skälla. Motsvarigheten till det vore om jag förbjöd en människa att prata, och tejpade igen hens mun. Båda dessa förfaranden är grovt kränkande, enligt min åsikt. Men få reagerar mot att man förbjuder hundar att skälla. Det ska liksom vara helt naturligt, fast det är vidrigt och motbjudande. Det innebär en demonisering av hundens naturliga drifter, som om det alltid vore tecken på aggressivitet att en hund skäller. Men jag tror definitivt inte det. Skällandet är hundens enda språk (förutom kroppsspråket), och kan betyda en mängd olika saker, och uttrycka en mängd olika affekter. Jag tror t.ex. att hundar kan skälla av uppsluppenhet, glädje, nyfikenhet, kärlek, förvåning, förundran, iver, svartsjuka, grälsjuka, förnärmelse, sorg och en mängd andra affekter. Hundägare som tror att hundar alltid är aggressiva när de skäller har en oerhört primitiv uppfattning om skällandet och hundens väsen, som jag har svårt att tro att en hundägare har. Men att förbjuda hunden att skälla tyder ändå på en sådan uppfattning.*
 
 Jag ser civilisationens väsen avslöjas i detta förbud mot hundarnas skällande. Det är så mänskligheten uppför sig i stort. Det naturliga undertrycks och ersätts av det konstlade. Vi får inte öppet leva ut våra naturliga, fredliga, vardagliga drifter. Vi skäms över dem och gömmer dem. Eller varför tror du vi gömmer oss på toaletten bakom låsta dörrar när vi ska bajsa och kissa, detta heliga återförande till naturen av det vi har tagit från henne? Varför måste vi dölja detta och skämmas för detta? Eller varför blir vi haffade av polisen om vi går spritt naken i stan en varm sommardag? Har vi fallit så djupt att vi inte tål att se varandras kroppar, att vi skäms över våra egna kroppars utseende? Att vi skäms över vår djuriskhet? För alla djur är ju nakna, och nakenheten förbinder oss med djuren.
 
Eller varför måste vi alltid ha sex i hemlighet, bakom stängda dörrar, inomhus? Varför inte ha det ute i det fria, såsom djuren gör, utan skam? Har vi fallit så djupt att vi betraktar sex som något skamligt att dölja (1)? Och som därför genererar en hel porrindustri som en ringa kompensation, en sexistisk och pervers industri (i alla fall största delen av den)? Detta förakt för allt kroppsligt speglar ett förakt för naturen och det vilda som mänskligheten haft sedan civilisationen uppstod, och som mynnat ut i kapitalismens betraktande av naturen som enbart en källa till naturresurser att exploatera. Vad är detta annat än ett djupt förakt för naturens helighet, ett skändande av själva livet? Det är dogmen om att naturen endast är till för oss människor, och inte för sin egen glädjes skull, inte för sin egen skull. Kan föraktet för något bli större? Det är en herres förakt för sin slav, som hen ser som enbart till för att tjäna sin herre. Kapitalismen ser inte att den fortsätter den kolonialistiska slavdriftens tradition i hur den behandlar naturen och djuren. Precis så som slavhandlarna såg på de afrikanska slavarna på 1700-talet, ser de kapitalistiska cheferna på naturen och djuren. Och detta sipprar ofrivilligt över i deras syn på människan, människan är till för att "arbeta i sitt anletes svett", är bara till för att tjäna slaverimaskineriet civilisationen. Människan ses som en resurs att exploatera, tredje världens fattiga ses som billig arbetskraft att exploatera. Alla skall jobba för arbetets (och tillväxtens) egen skull, inte för arbetets nyttas skull, för den nyttas skull som arbetet skapare för livets helhet. Detta är vad man kallar "arbetslinjen", där man försöker skapa jobb för jobbens egen skull, för den eviga tillväxtens skull, och där människan reduceras till slav och arbetsrobot, som om detta var hennes sanna väsen. Men det är det inte, vi är inte evolverare att löneslava, vi arbetade överhuvudtaget inte innan vi lämnade djungeln, ja innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Att leka (2) och ta det lugnt, ett liv utan ständig stress och ständigt arbete, det är människans sanna väsen, som vi levt i under millioner år, hens djuriska väsen som vi undertrycker, på samma sätt som vi undertrycker djuren, naturen och allt som är naturligt och vilt. Allt hänger nämligen ihop.
 
* och även om hunden verkligen var aggressiv, tycker jag det är vidrigt att förbjuda det, det är som att förbjuda en människa att bli arg och vred, vilket är förnedrande. Vrede är en naturlig drift som bör bejakas, såframt det inte övergår i våld mot människor, djur och natur. Men att en hund skäller aggressivt betyder inte att den vill gå till attack och bita. Jag tycker att hundar alltid ska ha rätt att skälla, även när de är arga, lika mycket som vi människor har rätt att säga ifrån när vi blir arga.
  Jag har annars lärt mig att urskilja när hunden skäller så att den vill bita och anfalla, jag kan urskilja det i tonen hos skällandet. Men hundar på gatan har aldrig skällt så.
 
(1) I boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld (Åhlen och Åkerlunds förlag 1926) beskriver författaren hur flera urinvånarstammar i Amazonas lever. Bl.a. berättar han om hur deras ungdomar inte brydde sig om att gömma sig när de skulle ha sex med varann. Jag tror detta är rätt allmänt bland vilda urinvånare. De har heller inte några privata utrymmen att gömma sig i, man lever tätt inpå varann, och delar sovutrymme med varann i sina hyddor och tipin. Jag tror att det är med uppkomsten av de privata utrymmena som sex börjar ses som något privat att dölja. Det finns en länk mellan detta och nakenheten. Det är något som är fel och sjukligt med detta, tycker jag. Det är också först i civilisationen som man börjar leva nära främlingar som man inte ens känner, det är först i civilisationen som man har förlorat communitykänslan med sin omgivning, vilket bidrar till att man vill dölja sitt sex och sin kropp för de andra, och ha ett "privatliv". Privatliv är något främmande för urmänniskan och för djuren, och är ett tecken på djupt förfall, sjuklig individualism, på att vi förlorat communitykänslan med vår omgivnings människor.
 
 
(2) det vi uträttade under vår tid innan människan lämnade djungeln, samt på stenåldern när vi var jägare-samlare, var som en lek för oss, det var inte arbete i egentlig mening, precis som det är för resten av djuren. Något blir arbete när man har någon över sig som befaller en att arbeta (eller en kund som kräver att man ska arbeta, annars får man ingen lön), när det kopplas loss från det övriga livet, när arbete och fritid inte längre är ett, när det blir mekaniskt, så att man blir som en arbetsrobot, samt när man arbetar för mycket så att det blir tungt och stressigt, såsom vi gör i vår civilisation med våra åtta timmars arbetsdagar. På stenåldern "arbetade" vi bara två till fyra timmar om dagen, säger paleoantropologerna, därför kändes det inte som riktigt arbete, utan det gick som en lek.

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Allt djurplågeri borde kriminaliseras

Allt djurplågeri borde kriminaliseras. Såsom det nu är, är det ofta inte kriminellt att plåga djur. Man får göra nästan vad man vill med djur, de har få rättigheter. Att kriminalisera allt djurplågeri är det första steget mot en human behandling av djur. Det sista steget är att släppa alla djur fria, och låta dom förvilda sig, där de hör hemma, i klimat och natur som passar dem. Vetenskapsgrenen "Conservation biology" (konservationsbiologi) borde kunna lösa de problem som djurens "rewilding" kan åstadkomma. 
 
Om allt djurplågeri skulle kriminaliseras, då skulle alla mink- och rävfarmer tvingas lägga ner, ty dessa är verkligen djurplågeri så det skriker om det! Rävarna och minkarna tvingas leva hela sitt liv i små burar, ensamma och utan fysisk kontakt med andra. Ibland ser man dom springa fram och tillbaka, rastlösa, för att ha något att göra (djurrättsalliansen har dokumenterat sånt). Det påminner mig om hur jag gick mycket fram och tillbaka i korridoren under mina många sinnessjukhusvistelser (ja, sånt tvingas man till på sinnessjukhusen, så tråkigt och omänskligt är det där). Jag vet därför lite hur det känns att vara en mink eller en räv i en pälsfarm. Att upprätthålla sådana innebär "brott mot djurriket" (djurrikets motsvarighet till "brott mot mänskligheten"), och dom som sysslar med sådant borde fängslas eller få stora böter. 
 
Mänskligheten behandlar minkarna som om dom inte hade något värde i sig själva, som om de inte var till för sin egen glädje, utan enbart för att skapa lyx åt mänskligheten. Att vi får exploatera dem efter eget förgottbefinnande.  
 
Likaså borde det vara en "djurrättighet" att hundar ska få gå i hunddagis när husse/matte är på jobb eller borta. Det borde vara kriminellt att låta hunden vara ensam hemma i 8-10 timmar. Detta är verkligen djurplågeri! Och detta sker i stor skala över hela världen! Skäms på dig mänsklighet! Hur skulle det kännas för dig människa att vara 8-10 timmar fånge ensam i en lägenhet varje dag?
 
Djurparker borde också kriminaliseras. Dessa är en skamfläck för mänskligheten.
 
Likaså borde man låta korna och hästarna få gå ute året om (visserligen med dörrarna öppna till ladugården, om de vill värma sig). Det är djurplågeri att låta korna och hästarna stå i trånga bås hela vintern, eller överhuvudtaget att låta dem vara inlåsta i ladugårdar.

Och behöver jag säga att djurförsök borde kriminaliseras? Djurförsök är något av det vidrigaste som mänskligheten har åstadkommit, och är det skyhöga pris som djuren får betala för vår sjukvård. Djurförsök är sjukvårdens mörka baksida. Och det förekommer tortyr inom djurförsöksindustrin. Bara i Sverige utsätts miljoner djur för djurförsök. Måtte detta sinnessjuka brott mot djurriket ta slut snart. Är det konstigt att man längtar efter civilisationens kollaps när den håller på med sånt här? Vem kan inte längta efter detta efter att ha funderat över djurförsöksindustrin?

Djurfabrikerna med deras slakt är vår tids stora folkmord. Ett folkmord som ignoreras av nästan alla. Djur får man slakta hur som helst, de har inget värde liksom, verkar det som. Det blir ett himla hallå om det är människor som mördas på löpande band, men djuren, ja deras liv är ju bara till för oss människor, deras liv har inget värde i sig själv. 

Det finns en sådan obalans mellan civilisationen och djurriket/naturen att man baxnar. Systematiskt utnyttjas och exploateras de svagaste och mest försvarslösa varelserna för att göda människans välfärd och bekvämlighet. Allt skall tjäna mänskligheten. Vi offrar djuren på mammons altare i ohyggliga brott mot djurriket/naturen. Vi påtar oss därmed en gigantisk skuld mot djurriket/naturen, som vi en gång kommer att få betala. 

Koloniseringen av naturen. Och något om humanismen, vetenskapen och djurparker

När man pratar om kolonialism, pratar man sällan om att vi koloniserar naturen, fast den är den största koloniseringen av alla - den är helt enkelt ofattbart stor, vi har koloniserat naturen ner till atomnivå, ner till varje litet skrymsel på jorden. Ingenting är längre oberört av människans påverkan, inte ens Himalaya, Stilla Havet eller Nord- och Sydpolen. Vi har t.o.m. koloniserat det globala klimatet, med fruktansvärda följder, genom våra utsläpp. Vi anser att vi har rätt till denna kolonisering, eftersom vi menar att naturen är till för oss, den skall tjäna människans behov, istället för att vara till för sin egen skull, för sin egen glädjes skull. Vi menar att naturen och djuren står under människan, att människan är herre över naturen och djuren, och har därför rätt till att göra med dem vad hon vill, exploatera dem enligt hennes eget förgottbefinnande. Detta är så vidrigt att man kan spy! Detta är hybris av starkaste slag, och religionen bär en hel del av skulden. Men även sekulär humanism lider av detta, det finns en hybris i humanismens strävan efter att sätta människan som alltings mått, i dess strävan efter att upphöja människan på andra arters bekostnad. Sekulär humanism gjorde visserligen rätt i att sluta tillbe och tro på Gud, men det är inte särskilt mycket bättre att tillbe människan, det är bara myntets baksida. Det finns ofta en vidrig speciesism i humanismen, som gör att jag tror vi gör rätt i att lämna den. Vetenskapen lider av samma hybris som humanismen, och är dess släktning. Den har stor skuld i koloniseringen av naturen. Jag förordar inte att vi överger vetenskapen för vidskepelse, bara att vi reformerar den radikalt i självkritisk riktning, så att den lösgöres från det civiliserade projektet, som är kolonisering av naturen.
 
Har du någonsin försökt gå in i en djurpark och se på den med oförstörda ögon, med samma blick som en utomjording för första gången på besök i ett sånt ställe? Vad är det du ser då? Jag ser hela det civiliserade projektet i ett nötskal. Det avslöjar sig i djurparken. Bottenlös hybris och hänsynslös exploatering av arma försvarslösa djurvarelser, avgrundsdjup kolonisering av naturen, ohygglig slavdrift och barbari, att göra pengar av djurs lidande, att offra dem på Mammons altare. Ja jag hittar inte nog starka ord för att uttrycka vad jag anser om djurparker, så vidriga är dom (man kan längta efter civilisationens kollaps av mindre skäl). Och civilisationen vill göra hela jorden till en enda djurpark som ska tjäna människans perversa behov. Allt vilt ska tämjas, alla skogar bli till trädåkrar som tjänar människan, och de få naturreservat som återstår ska också enbart tjäna människans rekreationsbehov, och ska ansas, "skötas" och vaktas som en djurpark (inte ens dessa får växa sig vilda). Inga människor får ta sin tillflykt till dem och förvildas i dem (boende i tipin och små hyddor), de ska vara naturgetton. Det har jag fått erfara på mitt eget skinn, då min indiankåta i Nackareservatet blev rivningshotat av myndigheterna sommaren 2007. Dom skrev i ett brev: antingen river du det eller så river vi det. Jag rev det själv, och byggde av de rivna delarna en liten kamouflerad hydda på ett annat ställe i skogen, den står kvar än idag, den har fått vara ifred, p.gr.a. kamoufleringen (den är täckt av torv med gräs växande på det) och det listiga läget i skymundan.

Julian Rose om koncentrationsläger för djur

"Om vi medvetet deltar i att använda vår konsumentmakt till att stödja koncentrationsläger för djur, dödar vi i sista hand både djuret och det mänskliga i oss själva"
 
(Julian Rose i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

Ett av de underliga äventyren jag har varit med om

När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
 
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
 
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan. 
 
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära? 
 
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig. 
 
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten. 
 
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
 
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången. 
 
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia. 

Djurparkernas ohygglighet

Djurparker allena skulle vara tillräckligt för mig för att jag skulle genomskåda civilisationens ohyggliga ruttenhet och få mig att vilja att den skulle gå mot sin undergång. Men det finns ganska många andra skäl också till detta. Med tanke på djurparker är det ganska underligt att vissa kan försvara civilisationen. Djurparker är något så groteskt att jag skulle vilja ryta av ilska. 
 
Här står det om en grizzlybjörn som blev galen i en djurpark. Jag känner ett visst släktskap. Jag har också blivit galen av civilisationen. 
 
Är inte allt det goda i civilisationen bara smink på det ohyggligt fula ansiktet den har? Det mesta av all konst och kultur? Är det inte saker som får oss att stå ut med ohyggligheterna, istället för att göra revolt? 

RSS 2.0