Jag ska aldrig glömma dig, vilda liv

Civilisationen vill
att hela världen ska bli en enda stad,
och att alla naturfolk ska civiliseras. 
Att vi ska glömma 
det vilda livet i naturen
som vi en gång levde,
så att all vår kraft
ska ges civilisationen.
Men jag ska aldrig glömma er,
urfolk, om ni försvinner,
de vilda djuren och träden ska påminna om er,
jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,
jag ska alltid veta att du finns,
och du äger min beundran
för evigt. 

.

"..we shall continue to have a worsening ecological crisis until we reject the Christian axiom that nature has no reason for existence save to serve man." (idehistorikern Lynn White i boken "Machina ex deo, s. 93)

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Brave new world

"The perfect dictatorship would have the appearance of democracy, a prison without walls in which the prisoners would not dream of escape. A system of slavery where, through consumption and entertainment, slaves would love their servitude." ​(Aldous Huxley)

Kort definition av djurismen

Jag försöker mig nu på en kort, koncis definition av min filosofi "djurismen", så som jag skulle vilja att den definierades i ett uppslagsverk:
 
"Djurismen är en slags ekofilosofi skapad av Lars Larsen, som går ut på att människan är ett djur bland andra djur, och inte skapad att stå över de andra djuren, och följaktligen bör människan sträva efter att leva i harmoni med sin djurnatur, leva som ett verkligt djur i naturen, vad det nu kan innebära."
 
Så långt är jag ganska säker på sanningen i djurismen, komplikationerna börjar då jag ska applicera dessa satser på det verkliga livet. Här är jag öppen för revideringar, särskilt i frågan hur långt vi bör sträcka oss för att efterlikna våra förfäder apornas livsstil, eller om det räcker att vi lever som vilda, ociviliserade ursprungsbefolkningar. Men en sak är klar, och det är att vi på något sätt måste lämna civilisationen, och på något sätt gå tillbaka på våra vägar, "evolvera bakåt", dock behållande de positiva drag som vi lärt oss under civiliseringsprocessen.
 
Den väg till helvetet som civilisationen nu beträder, och som är ett resultat av civiliseringsprocessen, "framåtskridandet", borde varna oss och säga oss något om nödvändigheten av att vända människans evolution tillbaka till en del av djurriket. Mänsklighetens historia lär oss att en sådan vändning är nödvändig, inte minst nu när klimatförändringarna  och oljetoppen kanske får oss att besinna oss.
 
Det är civilisationens hierarkiska tänkande och herremoral som står bakom de flesta problem idag, det att vi vill härska och lägga under oss allt annat liv, inte bara djuren. Detta är intimt förknippat med civilisationens väsen, och kan bara bekämpas genom att avveckla civilisationen och återgå till naturen och djurriket. Det finns ingen annan väg, teknologin kan inte rädda oss, då den framspringer ur civiliseringsprocessen och deltar i denna process´ väsen.

Döden är ekologisk

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  
 
Sedan har vi också det faktum att döden gör att ondskan inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.
 
Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att nerladda sitt jag i en robot, eller bli nerfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 
 
Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 
 
Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 
 
 
* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Två linjer i samhällsutvecklingen, en positiv och en negativ

Litterära dystopier som George Orwells och Aldous Huxleys, har sällan förmågan att fånga komplexiteten i hur samhället och världen utvecklar sig; att världen kan utvecklas både till det sämre och till det bättre på samma gång - att det finns positiva och negativa utvecklingslinjer som löper parallellt. Tänk bara på följande: det som blivit bättre i världen är: 
toleransen mot homosexuella, abortfriheten, jämställdheten mellan man och kvinna tack vare feminismen, rasismens borttynande (den var mycket vanlig i gamla dar), mänskliga rättigheters framväxt, demokratin och utvecklingen bort från totalitarism, sjukvårdens utveckling, barnbegränsningens framväxt i väst, utbildningens och skolväsendets förbättring och humanisering, förnyelsebar energis framväxt, Sovjets fall, Tredje-Världen-länders självstyres framväxt, sekulariseringens och ateismens framväxt, den ekologiska medvetenhetens framväxt, rättvisemärkningens framväxt, framväxten av "Conservation Biology", eutanasins framväxt, internets framväxt, undvikande av flera världskrig, FN:s framväxt och mycket mer.
 
Det som blivit sämre är:
urbaniseringens framväxt, industrialismens framväxt, teknokratins framväxt, landsbygdens borttynande och dess industrialisering som resulterar i utarmade jordar och djurfabriker, utvecklingen bort från ett ekologiskt, hållbart samhälle som resulterar i naturförstörelse och klimatförändringar, avskogningen, utfiskningen av haven, försurningen av haven och korallrevens blekning, bilismens framväxt, robotiseringen av samhället, hantverkens utdöende, konstens och poesins utarmande p.gr.a. språkmaterialism och teknologisering, datorspelsberoendets framväxt, cancerns framväxt som folksjukdom, antibiotikaresistenta bakteriers framväxt, koldioxidutsläppens ständiga ökning, luffarlivets utdöende, standardiseringen, de multinationella rovlystna storföretagens framväxt, genmanipuleringens och kloningens framväxt där människan leker Gud i en gigantisk teknograndiositet och hybris, kärnkraftens och kärnvapnens framväxt och därmed atomkrigets ständigt ökande möjlighet, nykolonialismens framväxt, kommersialiseringen av andlighet och samhället i stort, McDonaldiseringen av samhället, turistindustrins framväxt, sportindustrins framväxt, filmindustrins framväxt, finanskrisernas globalisering och fördjupande, skuldbubblans och övriga bubblors framväxt och globala fördjupande, skolskjutningarnas framväxt, den internationella terrorismens framväxt, ursprungs-befolkningarnas och deras kulturs systematiska utplånande genom nykolonialism, grundvattnets ohållbara exploatering, Israels upprättande och den därpå följande konfliktens framväxt, flyktningkrisens framväxt, handelns globalisering med därtill hörande ökande koldioxidutsläpp, flygindustrins framväxt, världssvältens framväxt, olje- naturgas- och kolberoendets framväxt, oljetoppen framväxande närvaro, oljesandsutvinningens framväxt, den dyra oljans framväxt, den ökande klyftan mellan världens rika och världens fattiga, överbefolkningen, "global dimming" och mycket, mycket mer.
 
Som ni ser, har jag hittat talrika exempel på både positiva och negativa trender. Men jag skulle ändå vilja påstå att de negativa trenderna handlar om mer väsentliga ting - såsom planetens ekologiska hälsa - än de positiva trenderna. Och jag tror jag tror de är fler också, såsom på min lista. Men det stora antalet positiva trender antyder hur komplex utvecklingen är, för komplex för att kunna sias om, som de litterära dystopierna försöker. Det positiva är dock ofta rätt så kosmetiskt, och går sällan på djupet, medan det negativa gör det. 

Slaveriet har inte avskaffats

Det finns en myt i dagens samhälle som handlar om att slaveriet avskaffades på 1800-talet. Det är inte sant. Slaveriet avskaffades inte, bara en av dess värsta avarter. Civilisationen har alltid krävt slavarbete, och kräver det än idag. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skriver: "Men FN beräknar att minst tolv miljoner människor trots det lever under slavliknande förhållanden världen över, medan många organisationer anser att det handlar om 27 miljoner." Detta är särskilt aktuellt med s.k. "billig arbetskraft" i tredje världen, med barnarbete, barnsoldater, människohandel (trafficking) mm. Det finns även ett slags slaveri som kallas "skuldslaveri", vilket är den vanligaste formen av slaveri. "Det börjar när fattiga människor lånar pengar för att täcka en oförutsedd kostnad, till exempel sjukvård. De fastnar i en ond cirkel där de måste arbeta av skulden i evighet, eftersom räntan är högre än lönen", skriver Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.
 
Det finns även de, såsom t.ex. jag och den anarkistiske filosofen Noam Chomsky, som menar att "löneslaveri", att arbeta för lön, och att inte äga och kontrollera produktionsmedlen, är en form av slaveri, och att vi borde avskaffa pengar och bara jobba volontärt med det vi tycker om att göra.
 
Wikipedia skriver: "I sin bok For Reasons of State från 1973 argumenterade Chomsky för att ett samhälle kan fungera utan någon betald arbetskraft, till skillnad från det kapitalistiska samhället där människor är "löneslavar" eller ett auktoritärt samhälle där beslut fattas av centrala kommittéer. Han menar att ett lands befolkning bör vara fria att söka och utöva de jobb som de själva vill. Människor kommer att vara fria att göra det de vill och det jobb som de frivilligt utför kommer att vara både "belönande i sig självt" och "samhälleligt nyttigt". Samhället skulle vara fredligt anarkistiskt, utan någon stat eller andra auktoritära institutioner. Arbete som i grund och botten är vämjeligt för alla, om det överhuvudtaget finns något sådant, skulle distribueras bland alla människor."
 
Varför tror vi att slaveriet har avskaffats, och att människorna inte är slavar fast de går i jobb som löneslavar och tycker arbetet är tungt? Jag tror det beror på att vi ser civilisationen som något gott, något att slita för, något att kämpa för. Vi ser inte de offer civilisationen kräver av tredje världen och naturen. Civilisationen kräver inte bara billig slavarbetskraft från tredje världen, den förstör även naturen, med bl.a. klimatförändringar som följd. Vi tror vi är nyttiga när vi sliter för att upprätthålla civilisationen. Men kanske vi borde arbeta för att avveckla slaveriet och därmed civilisationen? Behöver vi verkligen alla dessa onödiga industrier och göromål som civilisationen erbjuder oss? Är de verkligen nyttiga? Eller bidrar de bara till att belasta människorna och naturen? Jag tycker vi fint skulle klara oss med den levnadsstandard som stenåldersmänniskorna hade, och volontära bara tre, fyra timmar per dag utan lön, såsom de gjorde, med sånt som verkligen behövs. Pengasystemet gör att en här av onödiga industrier och göromål växer som ogräs i trädgården, och som bara belastar oss och naturen. Pengarna borde avskaffas, som Chomsky menar. Och människorna borde få odla sin egen mat enligt permakulturens principer och bli självförsörjande, genom att man delar ut en åkerplätt till varje människa i landet. De skulle då kunna flytta ut och bo i små tipin, jurtor, kåtor eller hyddor, på den mark de får, så att det bildades små ekobyar överallt i landet. De skulle uppmuntras till att bygga skogsträdgårdar. Det skulle bli att leva som de vilda ursprungsbefolkningarna. Detta skulle dock enligt mig vara enbart ett övergångsstadium, ty målet skulle vara att vi blev så få att alla kunde flytta till de varma länderna, där vi skulle leva ett liknande liv, och där målet skulle vara att förvandla alla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar.
 

Vad är den egentliga skillnaden mellan slavar på bomullsplantagerna i Amerika på 1700-talet, och vår tids löneslavar? Inte mycket. Kanske bara att de senare inte fattar att de är slavar, de tror att de inte är tvingade att jobba. Men jobbar de inte, eller söker jobb, får de inga pengar, och kan inte betala hyran, och blir hemlösa och utslagna. De piskas på det sättet att fortsätta jobba, för ingen vill komma utanför gemenskapen och bli hemlös och utslagen (min hemlöshet är inte total, jag har min hydda i skogen och jag sover också varannan natt hos min flickvän. Men jag har erfarit den totala hemlösheten många gånger, och den är tung)

 
 

Slaveri - civilisationens bakfylla

Den plåga, det slaveri som civilisationen måste uthärda p.gr.a. sin rikedom och lyx, påminner om alkoholistens bakfylla. Ska man ha ett alkoholrus, måste man betala för det med bakfylla. Detta är ett faktum som lyder under entropilagen. Andra droger lyder också under entropilagen, dom tär på hälsan, man måste betala med dålig hälsa. Ska man ha en överdådig civilisation, måste man betala med slaveri, p.gr.a. entropilagen. Man får inget gratis, trots att vi länge har festat loss på billig energi i form av olja. Men denna fest håller på att ta slut, i och med Peak Oil.
 
Men är det inte bättre att inte ha det där ruset, så man kan slippa bakfyllan? Leva enkelt, sparsamt? Jämna ut lite den där berg-och-dalbanan? Är det inte mer barmhärtigt, både mot sig själv och mot andra?
 
En liknelse: borstar man inte sina tänder (och använder man inte tandsticka eller tandtråd) av bekvämlighet, får man till slut tandsten och hål i tänderna, och måste lida av den plåga som tandläkarbesök innebär. Man får alltså betala för sin bekvämlighet. Vore det inte bättre att man skötte sina tänder, som skulle innebära ett litet offer varje dag? Då behövde inte tandläkaren göra så stora ingrepp i munnen som annars. Ett litet offer varje dag är inte så tungt att bära, och lönar sig mera än att spara all plågan till tandläkarbesöken. Lidandet är inte så tungt när det betas av en liten bit i taget.
 
Så borde de civiliserade tänka, och då skulle vår värld vara ganska annorlunda. Nu frossar de civiliserade i teknologisk bekvämlighet, men tänker inte på att någon måste tillverka teknologin, någon måste slava, någon måste betala för kalaset. Och detta innebär att de ofta själva också måste betala, de måste delta i slaveriet som krävs för kalaset.
 
Jag föreslår att vi lever enkelt, och att vi jobbar högst tre, fyra timmar per dag, volontärt. Och att pengarna avskaffas så att vi bara gör det som är absolut nödvändigt och nyttigt, så att girigheten avskaffas. Det är ju pengarna som gör att vi tillverkar så mycket onödig teknologi, och har så många onödiga industrier.   

När det blir viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt"

Jag tror en viktig orsak till miljöproblemen är en viss mental cancer i civilisationen, som går ut på att det är viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt". Vetande är viktigare än moral. Vi ser detta i universiteten och i företagen, som helt och hållet fokuserar på att bygga upp vetande, medan dom försummar moralisk uppfostran totalt. Detta resulterar i moraliska krymplingar, som förstör planeten och tredje världen genom sin verksamhet, särskilt i de olika s.k. multinationella företagen och industrierna.
 
Men är det då så viktigt att ha rätt i allt, att ha gigantiska mängder rätt kunskap i sin hjärna? Jag tror inte det. Vi klarade oss fint utan det i miljontals år, när vi levde som de icke-mänskliga djuren och som jägare-samlare. Vi behöver faktiskt inte alls universiteten, för vi klarar oss fint med våra yttersta förfäders livsstil, med de icke-mänskliga djurens livsstil. Denna hade även den tursamma bieffekten att den inte förstörde planeten, dvs. det var en i grunden moralisk livsstil, som tryggade barnbarnen en planet som de kunde leva på.
 
Kunskap är inte det viktigaste i livet. Kärlek är det, att leva för något som är större än ens ego, för stammen, för naturen. Vi kan vara moraliska även om vi inte har rätt i många vetenskapliga frågor, även om vi är vidskepliga och tror på andar och totemdjur. Förstås är det bäst om vi inte är vidskepliga, men vi klarar oss även moraliskt med lite vidskeplighet intakt. Och när vi går in i civilisationens kollapsfas, och universiteten inte fungerar längre, är vi tvungna att ha en del vidskepelser, för vi har inte längre tillgång till kunskap som förr, särskilt när internet kollapsar. Och när läkevetenskapen kollapsar, är vi kanske tvungna att delvis sätta vår tilltro till gammal folktro inom läkekonsten, vilda örter o.l. Vi blir tvungna att lita på vår intuition i en mängd frågor, när vi inte längre kan göra vetenskapliga experiment. Har vi då inte tränat vår intuition innan dess, utan litat enbart på experter, står vi tomhänta när kollapsen kommer, och faller kanske lättare offer för destruktiv vidskepelse.
 
Dock, jag förespråkar trots allt att vi bevarar så mycket av våra vetenskapliga landvinningar som möjligt när den tiden kommer när vi är tvungna att lämna civilisationen, när den kollapsar. Jag tror fortfarande på den vetenskapliga metoden när vi ska avgöra vad som är sant. Men till syvende och sist måste vi lita på vår intuition, när Babylon faller. Dock kommer vi att ha våra böcker med oss en lång stund efter kollapsen, så vi är i bättre sits än våra förfäder på stenåldern när det gäller att undvika vidskepelse.

Civilisationen och våra efterkommande

save-trees

Civilisationen liknar en alkoholist

Vi vet alla om alkoholisternas helvete, hur de pendlar mellan fylla och bakfylla. Jag vill nu komma med påståendet att civilisationen som sådan också handlar om fylla och bakfylla. Bakruset är det slit som man utstår för att man festar loss på sin fritid, med all slags lyx, dvs. ruset. Det hela är manodepressivt. 
 
Är lyxen verkligen värd allt slitet, kan man fråga sig. Samma fråga som man kan fråga alkoholisten; är hans fylla verkligen värd bakfyllan? Är det inte bättre att leva i balans mellan det negativa och det positiva, att jämna ut den överdrivna berg-och-dal-banan? Innebär inte alltför stora svängningar ett lidande? Och det inte bara för en själv, utan även för ens omgivning? 
 
Civilisationens festande på sina resurser liknar verkligen alkoholistens fylla. Och liksom alkoholistens hälsa börjar lida, ser vi också de trista konsekvenserna av civilisationens fyllor - en förstörd natur. Alkoholisten får förstörd lever, hjärnskador och mycket annat, civilisationen får förstörd natur och klimatförändringar. 
 
Skulle det inte vara bättre att leva enkelt, med ett jämnt och litet mått av lidande i vardagen, istället för att festa så mycket och ständigt måste genom djupa lidanden i bakfyllan? För att kunna festa så mycket måste man nämligen slava åtta timmars arbetsdagar eller mer, ett tröstlöst, meningslöst slaveri, som mest gagnar de rika. Och man får så mycket pengar av det att man kan shoppa, lyxa sig och festa alldeles vilt. Och desto mer man lyxar sig, desto fler timmar måste man arbeta per dag. Tolv timmars arbetsdagar är inte helt ovanligt det heller, det är bekant för bl.a. mig i min tidiga ungdom. Man blir som en arbetsrobot i sådana förhållanden, ja även med åtta timmars dagar. Man mister sin mänsklighet. Och man börjar kräva det samma av sina medmänniskor, för att allt ska gå runt. 
 
Oljan tror jag är civilisationens viktigaste parallell till alkoholen. Vi är sjukligt beroende av olja, och samhället skulle kollapsa om inte oljan flödade. För att få olja är länder beredda att kriga (som USA). Men, som Peak Oil-rörelsen har påpekat, så håller den billiga oljan på att ta slut. Ett tydligt tecken på detta är den dyra oljesandsutvinningen i Alberta, Canada. Man har jämfört detta världens största industriella projekt (som täcker ett område lika stort som England eller Grekland) med en alkoholist som besöker en bar, men ölen är slut. Då kokar han heltäckningsmattan som ligger på golvet vid disken, för att få ut de få öldroppar som runnit ner på mattan, och dricker denna underliga brygd för att stilla sin ofantliga alkoholtörst. Något liknande kan också sägas om fracking-industrin, som mycket ligger bak det faktum att vi har ett överskott av olja vid det här laget, med låga oljepriser. Men fracking-industrin överlever inte vid så låga oljepriser, vilket ligger bakom den snabba nedgång som industrin har upplevt alldeles nyligen. 
 
David Jonstad på effektbloggen skriver:
"Varje gång jag läser om oljesanden i Kanada ter det sig som ondskan på jorden. Det är som hämtat från den smutsiga gruvbrytningen på planeten Pandora i filmen Avatar, eller från Sarumans orchfabrik i Sagan om ringen. Monstergrävskopor arbetar frenetiskt med att gräva fram blandningen av olja och sand ur Albertas jord. Sjuka mängder energi (särskilt fossil naturgas) går åt i processen, liksom oceaner av vatten. Hittills har verksamheten gett upphov till 136 kvadratkilometer dammar med giftigt avfallsvatten."

Historiens ängel, av Walter Benjamin

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagit i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridande är denna storm.”
 
(Walter Benjamin)

Civilisationen

ambiente-01

.

"“Can the very markets that have led us to the brink of the abyss now provide our parachute? McKibben points out that under this system, those with the money have all the power. Then why are we trying to reform this system? Why are we not transforming it?” “… if you focus solely on eliminating fossil fuels without changing the underlying system, then very bad things will take their place because it is the system itself that is unsustainable. It is a system designed to transform ‘natural capital’ and human labor into gargantuan profits for an elite few: the so-called ‘1%.’ Whether it’s driven by fossil fuels or biofuels or even massive solar and wind installations, the system will continue to devour ecosystems, displace forest-based communities, Indigenous Peoples and subsistence farmers from their lands, crush labor unions and generally make life hell for the vast majority of the world’s peoples. That is what it does."
 
(Anne Petermann)

Guy McPherson om frihet

"Liberty? Surely you jest. As ought to be clear to the few paying the slightest attention, our individual freedoms are allowed only as long as we continue to serve the masters." 
(Guy McPherson på sin blogg)

Civilisationssystemet lever sitt eget liv, som en megamaskin som styr mänskligheten

Jag tror att civilisationssystemet lever sitt eget liv, utan att någon har kontroll över den. Har någon någonsin haft kontrollen egentligen? Jag tror inte det. 
 
Konspirationsteoretiker har ofta en billig psykologi där de tror att hemliga sällskap eller aliens på något sätt har kontroll över allt som sker i civilisationen, som konspirerar bakom kulisserna och styr världen. Något av detta har också gemene man när hon tror att vår situation är inom kontroll. Det är den inte. Vi lever inne i en gigantisk maskin. Civilisationen är en enda stor megamaskin. Megamaskinens mål är att förtära naturen, utrota allt vilt och allt som inte är maskinellt, förvandla allt till naturresurser, teknologi och pengar. Och den är determinerad, ödesbestämd, och skiter blankt i mänskliga hänsyn. Gemene man fattar inte detta, när hon tror att politiker har kontroll över läget.

Politiker är inte fria. De är slavar under systemet. De förväntas uppfylla vissa roller, gör de inte det, slängs de bort och ersätts av politiker som uppfyller rollerna. Systemet vet inte om någon nåd här.

Dom som tror att mänskligheten i framtiden kommer att styras av robotar och datorer, har delvis rätt, i metaforisk bemärkelse, bara att det de fruktar sker redan. Civilisationen är en enda stor megarobot eller megadator som styr mänskligheten. Människorna är slavar under denna megamaskin. Slaveriet blev egentligen aldrig avskaffat, det har funnits där hela tiden, nu i formen av löneslaveri. 
 
Att vi närmast tvingas vara med på detta, fick jag bekräftat när jag skulle kolla om man i Sverige kan få ekonomisk stöd från socialen om man är hemlös. Det visade sig att man, vare sig om man är hemlös eller inte, måste söka jobb om man ska få stöd från socialen, om man då inte är sjuk så att man får sjukersättning. Alltså, om man inte söker jobb, får man gå utan pengar, och utan pengar mister man lägenheten. Man blir hemlös om man inte söker jobb! Och de jag pratade med sade att man inte kan låtsas söka jobb heller, utan socialen kontrollerar om man går på jobbintervjuer och liknande. 
 
Detta är megamaskinens logik. Den maskins logik som störtar mänskligheten blint och huvudlöst i fördärvet, ut i klimatkatastrofen. 
 
Jag tror också som klimatprofessorn Tim Garrett, att civilisationen är en "heat engine" i sig själv, och att det inte hjälper klimatet att spara energi eller bygga ut den förnybara energin, det man sparar här tar någon ut där. Garrett menar att bara civilisationens totala kollaps kan förhindra en klimatkatastrof (om man inte bygger ett nytt kärnkraftverk per dag, vilket är omöjligt, det tar tio år att bygga ett kärnkraftverk). ). 
 
Kan man fly från maskinen? Ja, på sätt och vis går det. Det finns fristäder, men de är ofta virtuella. Kulturen är ofta en fristad, men en helt virtuell sådan. T.ex. bibliotekens tjänster av böcker och internet. I böckerna och på internet samlas vår längtan och våra drömmar, vårt motstånd mot maskinen. En annan fristad är våra sista skogar. Det är till dem jag själv har tagit min tillflykt. Jag kommer att bo i min lilla hydda i Nackareservatet från och med i Maj (jag kommer också delvis att bo hos flickvännen Titti), och vara officiellt hemlös. Hemlösheten är en fristad, men då får man gå utan pengar om man inte vill jobba. För mig går det bra, då jag vet hur jag ska få tag i gratis mat. Jag äter ju rester på restauranger och McDonalds. Och så får man gratis bröd på Ny Gemenskap i Stockholm. Och de har också varje lördag gratis middag i olika kyrkor, samt gratis morgonmål varje vardag i olika kyrkor. Och min flickvän Titti bjuder mig också på mat hemma hos sig. Så jag klarar nog det hemlösa livet! Men det är ingen dans på rosor, det kan jag säga, särskilt inte för dem som är singlar. Att vara utanför allt tär på psyket. Men hellre det än att sälja mig på arbetsmarknaden, sälja min kropp och själ till maskinen. Jag väljer hellre psykisk kollaps än detta. 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Civilisationens hybris

Har det någon gång slagit dig, när du sett en otroligt avancerad nutida film, med fasligt invecklade animationer, att civilisationen lider av hybris?
 
Filmindustrin går till otroligt invecklade, svåra och dyra bedrifter bara för att ge oss ett par timmars nöje, och för att själv bli sedd, bli ärad. 
 
Börjar inte civilisationen likna Babels torn, som störtades av gud för att man försökte nå himlen? 
 
Detta drag av hybris syns inte bara i filmindustrin, utan även i alla civilisationens industrier. Över allt strävar man efter bedrifter som når upp till himlen, bara för att göda den rika delen av världens befolkning, och man skiter i de fattiga och tredje världen. 
 
För de gamla grekerna i antiken betydde hybris att man försökte utmana gudarna, och överträda gränserna för sin plats i tillvaron. Har inte mänskligheten nu överträtt dessa gränser med ganska god marginal, när t.o.m. klimatet börjar reagera kraftigt?
 
För de gamla grekerna följde nemesis på hybris. Nemesis var gudarnas straff för hybris. Vi moderna människor kommer inte att straffas av någon gud, däremot nog av Moder Jord, som kan betraktas som någon slags gud, om man vill. Och Moder Jord straffar oss inte i egentlig mening, hon blir bara förstörd och sjuk, får feber, så att vi dör när våra resurser och omgivningar inte livnär oss längre på grund av att de är uttömda och förstörda (kombinationen oljetoppen och klimatförändringarna). 

Civiliserad konst och kultur: en TV i fångens cell

Civiliserad konst och kultur är som en TV i fångens cell. Det är internet med, för den delen. På skärmen ser vi allt vi vill vara med om, men inte får eller vågar p.gr.a. civilisationens tyranni. Så vi väljer att se på skärmen istället för att leva ut såsom de vilda djuren gör. I konsten och kulturen förtätas all vår längtan. Men ”blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger” sade en gång den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius.
 
Vi läser Astrid Lindgrens Pippiböcker och Emilböcker om alla de hyss vi inte vågade göra som barn, och heller inte vågar som vuxna. Vi läser spännande äventyrsromaner om allt vi skulle vilja vara med om, men inte vågar, p.gr.a. att det inte är tryggt "där ute", och för att vi inte vågar lämna vårt trygga liv med bostad och arbete. Vi förpassar vår längtan efter vårt djuriska ursprung till romanarketyper som Tarzan och Mowgli. Vi romantiserar skogs-frihetshjältar som Robin Hood. Vi romantiserar indianerna i indianromaner. Vi idealiserar dessa för att vi längtar så efter vad vi har förlorat när civilisationen uppstod.
 
Vi förpassar representanter för de vilda djuren till djurparker, där de blir som en TV-skärm som visar oss djungeln, skogen och dess djur, vårt förlorade paradis. Och vi ser inte att det är vi som är de egentliga fångarna, inte djuren i djurparkerna. De är TV-skärmen i fångens cell, tecken på vårt förlorade paradis, som vi egentligen längtar efter. Ja, vi längtar egentligen efter att alla dessa djur i djurparken skulle vara vilda tillsammans med oss i skogen och djungeln, men eftersom vi har fängslat oss själva i civilisationen, vill vi (till det yttre) inte annat än att ha dom här djuren i djurparker för att påminna oss om vårt ursprung, vara som en TV-skärm i fångens cell. Vi behöver en TV i fängelsecellen, för att förströ oss. Vi är de egentliga fångarna, för vi vågar inte leva ut vår djurnatur fast vi är "fria" till det yttre, medan djuren i djurparkerna gör det till en viss del trots att de är fångar i det yttre. Det är den inre friheten som räknas, och i det inre är de civiliserade fångar som ser på en TV-skärm i sin cell. Bara fångar behöver förströelse. Bara fångar behöver döda tiden med förströelse. 
 
Jag ser detta, och ändå fortsätter jag att stirra på TV-skärmen (i ovannämnda symboliska mening). Vad ska jag annat göra? Vi är ju utkastade ur vårt Ur-paradis, djungeln och skogen. Bara där, i en stam på ett par dussin människor, strövande omkring ätande frukter och nötter, som aporna, skulle behovet av TV-skärmen förintas. Men hålet efter utkastandet måste fyllas med något. Civilisationen är TV-skärmen som ska fylla hålet efter människans utkastande av sig själv ur paradiset. Så enkelt är det. Men det kan aldrig fylla hålet, lika litet som en drog kan det. Vi kan inte lura oss själva till att tro att TV-skärmen kan fylla hålet efter djungeln och skogen. Vi kan inte lura oss själva till att tro att TV-skärmen är verkligheten. Vi lever urtråkiga liv, det är sanningen. Därför behöver vi TV-skärmen, som ger oss ett sken av att det händer något. Men i verkligheten har civilisationen utrotat allt det vilda från sina domäner, allt det spännande och oförutsägbara, så att det vi har kvar är politikernas och prästernas liturgiska mässande av samma psykotiska och meningslösa saker år ut och år in, och vårt eget tråkiga slavande i deras koppel. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0