James Lovelock om Global Dimming

"we are in a fool's paradise, accidentally kept cool by smoke"
 
(James Lovelock om Global Dimming)

Våra skolor har missat det viktigaste i undervisningen

Våra grundskolor har missat det viktigaste i undervisningen: att lära eleverna om anarkism, anarkoprimitivism, trädgårdsodling, permakultur, survivalism och självförsörjningskunskaper. Skolan lär också allt för lite om klimatförändringarna och inget om oljetoppen. Istället lär den ut en massa onödigt, som eleverna snart glömmer, och som de för det mesta inte kommer att få användning för under resten av sitt liv. Skolsystemet har misslyckats totalt, det är en katastrof, och bör avvecklas, och ersättas med frivilliga självstudier från barnens sida. Och föräldrar, vänner, bibliotek och internet borde ta över skolan som allmänbildare. Skolsystemet är bara en av kolonialismens aspekter; de vilda ska civiliseras, barnen ska civiliseras och bli kuggar i civilisationssystemet. Det civilisationen har gjort mot de svarta, Amerikas urinvånare och tredje världen gör de med barnen, och detta utan att bli kritiserad av kultureliten (den accepterar rentav detta!). Denna själsslakt får fortsätta utan att någon säger ett knyst. Fy fabian! Jag vet av egen erfarenhet hur tungt det var att gå i grundskolan. De två första åren var lätta, men sedan blev det bara värre och värre, och till slut räknade jag dagarna tills det skulle ta slut, på nian. Och det är inte mycket bättre på gymnasiet och på universiteten. 
 
Det är mycket skolornas fel att civilisationen inte avvecklas: det är där människorna hjärntvättas in i "sekten civilisationen". Hade allmänbildningen varit fri, då hade människorna snart lärt sig att kritisera och genomskåda civilisationen och sett dess baksida. Detta ser inte lärarna, de tror de lär barnen att tänka kritiskt. Inget är mer avlägset från sanningen. Lärarna lever i själva verket på att de inte lär folk att tänka kritiskt: hade de gjort det, hade det varit utbildningens självmord, för då hade vi avvecklat skolsystemet och infört det gammalmodiga lärlingssystemet istället, det enda vettiga systemet för att vidareföra yrkeskunskaper - i detta system behövs inte skolorna, och vi klarade oss med detta långt in på medeltiden, och det används ännu i dag i många yrken. Sen är en annan sak den att de flesta yrken inte behövs. Men i de få yrken som är nyttiga, såsom läkaryrket och jordbrukaryrket (ekologiskt jordbruk), borde lärlingssystemet helt och hållet ersätta skolorna. Då skulle vi slippa det vidriga skolsystemet, som bara plågar barnen. Minns ni inte hur hemskt det var med prov?
 
Det är lärorikt att studera (såsom min vän Antonie Grahamsdaughter) de nordamerikanska myndigheternas behandling av de nordamerikanska urinvånarnas barn, hur de tog dem från sina föräldrar och tvingade dem i internatskola, för att civilisera dom. I detta avslöjar sig skolans väsen, som är kolonialism. Urinvånarbarnen i internatskolorna fick inte ens prata sitt eget språk på skolan. Deras kultur och språk skulle utrotas. Detta är så vidrigt att man kan spy. Man kan önska sig civilisationens kollaps av mindre. 
 
 

Välsignad vare djuret i varje människa

Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
sköra lilla rädda djur som lider
under civilisationssystemets börda.
Allt för länge har du måsta gömma dig
skämmas över dig själv och din skörhet.
Välsignad vare du, som Lever
som är livslivets liv i varje människa
bakom den döda, förstelnade fasaden av civilisation,
välsignad vare du, o vilde i varje människa,
vilde som längtar efter sitt ursprung,
den ädle vilde som så länge har måsta gömma sig,
och som så har längtat efter att få uppenbara sig
på civilisationens ruiner. 
Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
du äger min beundran för evigt. 

Guy McPherson om frihet

"Liberty? Surely you jest. As ought to be clear to the few paying the slightest attention, our individual freedoms are allowed only as long as we continue to serve the masters." 
(Guy McPherson på sin blogg)

Den hopplösa klimatsituationen. Och något om humanismens ruttenhet

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 
 
Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 
 
Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Min längtan efter kollapsen: absurd situation.

Absurd situation: här spejar jag på internet efter tecken på att civilisationen kommer att kollapsa, så vidrig tycker jag den är. Först satte jag mitt hopp till Peak Oil, sedan, när den inte verkade komma, så var det klimatförändringarna jag satte mitt hopp till, att kanske de kunde få civilisationen på fall. Men det sorgliga med klimatförändringarna är att den kräver så många offer som inte överhuvudtaget har något med civilisationen att göra, tänk på alla icke-mänskliga arter som går under på grund av klimatförändringarna, ja även Moder Jords liv självt är hotat. Peak Oil krävde i alla fall inte detta. Jag befinner mig i en absurd situation. Jag har haft dåligt samvete för att jag hoppas på en klimatkatastrof, men den (och Peak Oil) är nästan min enda tröst i en tröstlös civilisation, en cancer som växer sig bara större och större. Det känns för mig som en slags rättvisa att den kommer att gå under, att äntligen ondskan får skörda sina konsekvenser. Det skulle vara hemskt om inte ondskan fick några konsekvenser, om ondskan skulle vara evig. Jag tröstar mig med att ondskan en gång tar slut, när den har förstört sin miljö så totalt att den själv förintas. En ganska klen tröst dock, eftersom naturen antagligen går under samman med civilisationen. Och jag står ju på naturens sida i civilisationens krig mot naturen, och har egentligen förlorat om naturen går under också. Men vinsten om allt dör är i alla fall att lidandet tar slut. Jag tröstar mig med det. Men det är en jävla absurd situation.
 
Som sagt förr på bloggen, består dock min kamp av hoppet att Moder Jord skall överleva klimatförändringarna, och sakta återhämta sig efter att mänskligheten har dött ut tillsammans med mycket av biosfären. 
 
Jag har två motstridiga drifter när det gäller klimatförändringarna och kollapsen. Å ena sidan vill jag att civilisationens kollaps kommer, t.ex. genom oljetoppen och klimatförändringarna, å andra sidan vill jag att naturen ska göra comeback, och kämpar för det i vardagen. Jag skäms för dessa motstridiga drifter. De gör att jag t.ex. ser dåliga klimatnyheter som något positivt (p.g.a. att det kan påskynda civilisationens kollaps), medan jag i vardagen kämpar för att lindra klimatförändringarna med min livsstil och min blogg. Jag skulle önska att jag var hel, utan dessa motstridiga drifter, önska att jag kunde sörja över de dåliga klimatnyheterna. Men mitt hat till civilisationen är så stort att det inte går. Civilisationen måste fås ner på knä, och då spelar det för mig nästan ingen roll vad det är som får den ner på knä, oljetoppen eller klimatförändringarna. Hellre dock oljetoppen än klimatförändringarna, för det senare tar inte kål på andra arter än människan, förutom vår boskap och våra husdjur.  

Klokt sagt av min dubbelgångare Markus Beijar Mellin

"datoranvändande borde utav miljöskäl tillåtas enbart genier vars mentalenergier överstiger energi förbrukningen..."
 
(Markus Beijar Mellin, min dubbelgångare i Stockholm, nästan jämnårig, som liknar på mig och t.o.m. har samma psykiatriska diagnos som mig)

Vi behöver ett världsparlament

Jag tror att om mänskligheten ska lyckas i kampen mot klimatförändringarna, lyckas genomföra den drastiska avvecklingen av civilisationen som djurismen drömmer om - då behövs det ett demokratiskt världsparlament, som skulle kunna utgöras av FN. 
 
Detta är tyvärr att svära i kyrkan inom konspirationsteoretiska och religiöst fundamentalistiska kretsar, som alla förknippar ett världsparlament med New World Order, frimurarnas och illuminatis samt den kommande Antikristens planer. På grund av dessas fördomar, och på grund av att de är så otroligt många i världen, tror jag att ett världsparlament aldrig kommer att uppstå. Men jag hoppas innerligen på det, och att FN då får en lika god generalsekreterare som Kofi Annan. 
 
Hur får jag då detta att gå ihop med min anarkism? Jag är ju anarkoprimitivist! Jo, jag tror fortfarande på anarki, men inte genom våldsam revolution, utan genom kontrollerad, fredlig avveckling. Och bara ett världsparlament tror jag skulle lyckas med en sådan kontrollerad avveckling, för den måste ske internationellt. Ett världsparlament skulle alltså tillsättas med syfte att, till slut, också avveckla sig själv, göra sig själv onödig. 
 
Jag tror konspirationsteoretikerna och de religiösa fundamentalisterna ofta lider av paranoia, att det är detta som hindrar dem att se nyttan med ett världsparlament. 
 
Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att till någon del utjämna skillnaderna mellan den rika och den fattiga delen av världen - genom primitivistisk, frihetlig socialism (inte teknologi-idealiserande socialism, eller socialism av sovjetiskt märke). Socialismen skulle dock sakta övergå i anarkoprimitivism.
 
Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att avveckla globaliseringen, som vi tvingas till om vi ska lösgöra oss från oljan (och kolet och naturgasen) och rädda klimatet. 
 
Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att minska befolkningsmängden i världen med nio tiondelar, som djurismen förespråkar, på fredlig väg, genom att locka folk att inte få barn och genom att belöna dom som offrar sitt liv för Moder Jord, så att mänskligheten i den kalla delen av världen kan flytta till värmen och leva där som aporna i djungeln. 
 
Bara en världsregering skulle lyckas avveckla alla de onödiga, skadliga globala industrier vi har idag, och som är uppräknade här. 
 
Och bara ett världsparlament skulle kunna få till stånd att världens åkrar sakta blir till skogar och skogsträdgårdar, således bindande överskottskoldioxiden och räddande klimatet. 
 
Det underliga med FN såsom det är idag är att den vill rädda klimatet utan att avveckla civilisationen, vilket är totalt omöjligt. Så FN måste också vakna till verkligheten om det ska bli ett fungerande världsparlament. 

Civilisationssystemet lever sitt eget liv, som en megamaskin som styr mänskligheten

Jag tror att civilisationssystemet lever sitt eget liv, utan att någon har kontroll över den. Har någon någonsin haft kontrollen egentligen? Jag tror inte det. 
 
Konspirationsteoretiker har ofta en billig psykologi där de tror att hemliga sällskap eller aliens på något sätt har kontroll över allt som sker i civilisationen, som konspirerar bakom kulisserna och styr världen. Något av detta har också gemene man när hon tror att vår situation är inom kontroll. Det är den inte. Vi lever inne i en gigantisk maskin. Civilisationen är en enda stor megamaskin. Megamaskinens mål är att förtära naturen, utrota allt vilt och allt som inte är maskinellt, förvandla allt till naturresurser, teknologi och pengar. Och den är determinerad, ödesbestämd, och skiter blankt i mänskliga hänsyn. Gemene man fattar inte detta, när hon tror att politiker har kontroll över läget.

Politiker är inte fria. De är slavar under systemet. De förväntas uppfylla vissa roller, gör de inte det, slängs de bort och ersätts av politiker som uppfyller rollerna. Systemet vet inte om någon nåd här.

Dom som tror att mänskligheten i framtiden kommer att styras av robotar och datorer, har delvis rätt, i metaforisk bemärkelse, bara att det de fruktar sker redan. Civilisationen är en enda stor megarobot eller megadator som styr mänskligheten. Människorna är slavar under denna megamaskin. Slaveriet blev egentligen aldrig avskaffat, det har funnits där hela tiden, nu i formen av löneslaveri. 
 
Att vi närmast tvingas vara med på detta, fick jag bekräftat när jag skulle kolla om man i Sverige kan få ekonomisk stöd från socialen om man är hemlös. Det visade sig att man, vare sig om man är hemlös eller inte, måste söka jobb om man ska få stöd från socialen, om man då inte är sjuk så att man får sjukersättning. Alltså, om man inte söker jobb, får man gå utan pengar, och utan pengar mister man lägenheten. Man blir hemlös om man inte söker jobb! Och de jag pratade med sade att man inte kan låtsas söka jobb heller, utan socialen kontrollerar om man går på jobbintervjuer och liknande. 
 
Detta är megamaskinens logik. Den maskins logik som störtar mänskligheten blint och huvudlöst i fördärvet, ut i klimatkatastrofen. 
 
Jag tror också som klimatprofessorn Tim Garrett, att civilisationen är en "heat engine" i sig själv, och att det inte hjälper klimatet att spara energi eller bygga ut den förnybara energin, det man sparar här tar någon ut där. Garrett menar att bara civilisationens totala kollaps kan förhindra en klimatkatastrof (om man inte bygger ett nytt kärnkraftverk per dag, vilket är omöjligt, det tar tio år att bygga ett kärnkraftverk). ). 
 
Kan man fly från maskinen? Ja, på sätt och vis går det. Det finns fristäder, men de är ofta virtuella. Kulturen är ofta en fristad, men en helt virtuell sådan. T.ex. bibliotekens tjänster av böcker och internet. I böckerna och på internet samlas vår längtan och våra drömmar, vårt motstånd mot maskinen. En annan fristad är våra sista skogar. Det är till dem jag själv har tagit min tillflykt. Jag kommer att bo i min lilla hydda i Nackareservatet från och med i Maj (jag kommer också delvis att bo hos flickvännen Titti), och vara officiellt hemlös. Hemlösheten är en fristad, men då får man gå utan pengar om man inte vill jobba. För mig går det bra, då jag vet hur jag ska få tag i gratis mat. Jag äter ju rester på restauranger och McDonalds. Och så får man gratis bröd på Ny Gemenskap i Stockholm. Och de har också varje lördag gratis middag i olika kyrkor, samt gratis morgonmål varje vardag i olika kyrkor. Och min flickvän Titti bjuder mig också på mat hemma hos sig. Så jag klarar nog det hemlösa livet! Men det är ingen dans på rosor, det kan jag säga, särskilt inte för dem som är singlar. Att vara utanför allt tär på psyket. Men hellre det än att sälja mig på arbetsmarknaden, sälja min kropp och själ till maskinen. Jag väljer hellre psykisk kollaps än detta. 

Tron på teknikens frälsande kraft. Och något om filmen Avatar

Miljörörelsen har ofta den underliga egenskapen att den tror på teknikens frälsande kraft, att tekniken har makt att frälsa oss från sina egna konsekvenser. Denna tro ser man t.ex. hos Greenpeace. Trots det gör de mycket bra saker. Bara de inte hade varit så tekniktroende, skulle de verkligen vara bra. Nu uppför de sig som en fiskebåt som håller på att fiska medan det står med stora bokstäver på båten: "Sluta utfiskningen av haven!" Greenpeace tycks inte fatta att mera teknik innebär mera utsläpp, och att det gömmer sig mycket slaveri i deras ipods och smartphones, inte minst är det ofta fråga om billig arbetskraft från tredje världen.
 
Skulle världen följa Greenpeaces råd, skulle den kollapsa (t.ex. om den skulle följa det där om att låta kolet ligga i marken), och då skulle det vara ute med Greenpeace i sin nuvarande form, ty Greenpeace använder mycket av dyr teknik för att få ut sina budskap och för att genomföra sina aktioner.
 
Filmen Avatar har samma problematik. Den har en bitande civilisationskritik, som är rentav anarko-primitivistisk i sin styrka, men inser knappast att den förkunnar sin egen förintelse, filmindustrins förintelse. För är inte filmindustrin en del av det koloniala projektet i västvärlden, en del av exploateringen av naturen och tredje världen? Varifrån kommer all den teknik som filmindustrin använder sig av?, kan man fråga sig. Och hur är det med slaveriet i filmindustrin? Är inte arbetarna där också slavar, utan att dom vet av det? Det är tungt att göra en film. Tungt både för skådespelare och regissörer. Och ska vi använda Avatar som referenspunkt, så är inte det det filmindustrin gör, att den är med på planeten Pandora och filmar militärens intrång på planeten, bara för att sälja den åt militären så att den kan ha några timmars avkoppling framför TV:n? Är det inte det filmindustrin handlar om? Att exploatera kampen mellan det onda och det goda, för att vi ska få våra avkopplingstimmar framför TV:n? Jag tror få som sett Avatar verkligen, efter att de sett filmen, på allvar bestämmer sig för att förena sig med många ursprungsbefolkningars kamp för att förinta civilisationen. Nej, vi fick våra två timmars avkoppling, och så fortsätter vi som förut, inbillande oss att vi på något sätt står på det godas sida. Kanske vi investerar lite i miljövänlig teknik, (en elbil t.ex.) men djupare än så går det sällan. Vi är hjälplösa fångar i civilisationen. 
 
Jag skulle vilja, som Jake Sully i Avatar-filmen, försöka stoppa de där bulldozrarna och maskinerna som håller på att förinta vår miljö. Jag skulle vilja, som han, hojta och vifta med armarna framför maskinerna, och ropa "För fan, vad håller ni på med idioter!", och kanske skulle jag även vilja söndra maskinerna, men det vågar jag inte göra. Jag är för feg, och jag vill inte komma i fängelse. Det finns en djup diskrepans mellan det jag vet och det jag gör, som jag lider av. Bara det att jag är så mycket på internet är en del av denna diskrepans. 

Tur att det inte finns något helvete

Det är tur att det inte finns något helvete, för om det funnes det, skulle de flesta komma dit, ty de flesta har stött (det mesta av sitt liv) helvetesmaskineriet civilisationen på något vis. 

Min syn på kriminalitet och dess orsaker

Vad hjälper det att man låser in brottslingarna i fängelser, om man inte går till roten av problemet, orsaken till brottslingarnas ondska, som är civilisationen, en sjuk värld som skapar sjuka, onda människor. Att låsa in brottslingarna är som att lappa hålen i godisfrossarens tänder, istället för att få frossaren att sluta äta godis. Fortsätter frossaren att äta godis efter hålen är lappade, kommer det nya hål snart. Man måste gå till roten av problemet: samhället är ett urdåligt exempel för brottslingen, han ser på de styrandes korruption och blir själv korrupt genom att följa deras exempel. 
 
Jag tror den enda vettiga reaktionen på kriminalitet är att börja avveckla civilisationen, och gå före med gott exempel genom att sluta vara korrupt. Skulle detta ske, tror jag inte vi skulle behöva fängelser till sist. Vem skulle ha lust att begå något brott om ingen ägde något, alla var jämlika, och vi levde som apor gör i djungeln? 
 
Men vi behandlar brottsligar som om de levde i ett vakuum, som om deras ondska på något sätt var frikopplad från allt annat, särskilt från den västerländska livsstilen, religionen och de ledandes exempel. 
 
Jag tror särskilt religionen har en stor skuld i brottslingarnas ondska, ty den gud som de religiösa tillber, har ofta sadistiska, tyranniska drag, och skapar sadister och tyranner bland sina tillbedjare. Man blir som sin gud, och man blir som sina förebilder. 

Varför jag tror kärnan i djurismen är sann. Och något om hur djurismen uppkom

Jag rannsakar mig ibland om jag är på fel kurs med djurismen, om den måhända är fel. Men jag kan inte komma ifrån att kärnan i den är sann; människan är ett djur bland andra djur (står inte över de andra djuren), och bör leva i harmoni med sig själv, bör leva som ett djur. Hur kan någon förneka detta? Håller ni med mig, mina läsare? Men för mina föräldrar är detta rena pesten (och även för många andra religiösa). Ja, de skäms ju för sin djuriska natur, då är det inte så konstigt. Dom skäms för allt som på ett direkt sätt påminner dem om att de är djur; bajsandet och kissandet, pruttandet, sexet osv. Men hur korkat är det inte att skämmas för att man är ett djur! Man har då kommit i konflikt med själva verkligheten, man vill gömma och dölja verkligheten, man vill egentligen döda verkligheten. Religionen är ofta ofattbart livsfientlig.
 
Men det finns de som menar att människans evolution är naturlig: vi har inte slutat vara djur bara för att vi är civiliserade, civilisationen är naturlig för människans djuriskhet, den är djuret människans kännetecken. Myror bygger myrstackar, och människan bygger civilisation.
 
Det är svårt att säga emot detta resonemang, som är vanligt bland civilisationstroende ateister. Hur ska jag tackla detta?
 
Jag tacklar detta genom att se in i mig själv, och känna efter. Hur uppkom djurismen? Jo, genom att jag släppte mina hämningar, mina spärrar, min skam, och blev genomärlig, jag släppte den civiliserade fernissa och det hyckleri som vi alla känner så väl. Det som då uppstod i min skalle var djurismen. Att det civiliserade projektet är totalt ute och cyklar. Att vi, när vi släpper det "frivilliga" löneslaveriet, då återvänder vi till naturen, skogen och djurens levnadssätt, att det är det som kommer otvunget upp när vi släpper våra hämningar. Inte brottslighet. Det är inte naturligt. Djurens livsstil är naturlig. Och civilisationen har kommit mycket långt bort från djurens livsstil. Studera bara en typisk löneslav (det finns undantag!) så ska du se hur hon förtrycker sin djuriska natur för att anpassa sig efter civilisationen. Hon erkänner sällan att jobbet bjuder hennes natur emot, men man märker det i hur hon längtar efter att arbetsdagen ska ta slut, och hur hon tvingar sig upp på morgonen för att gå lite motvilligt till jobbet. Inga djur gör detta. Inte ens myrorna, som ska vara den djuriska arketypen för flit. Djuren lever direkt, enligt instinkterna. Vi har ingen "jobbinstinkt" som säger att vi ska jobba i samhällets specialiserade yrken. Våra instinkter föddes och utvecklades i djungelns ro, där vi vandrade nakna och levde på frukter och nötter direkt från träden. Vi jobbade inte då, och allt jobbande har bara fört oss längre och längre från vår ursprungliga djurnatur. Redan jakten med mer utvecklade jaktredskap (så att vi kunde döda) var ett avsteg från vår djurnatur. Det ligger inte i vår instinkt att döda andra däggdjur. Det är bara att prova, så ska du få se. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna. Vi har inga huggtänder. Och det är manipuleringen med elden och saltet som har fått oss att tycka om kött och fisk. I rå form tycker vi inte de smakar särskilt gott. 
 
Men det är inte bara våra instinkter som säger oss att civilisationen är emot vår djurnatur - även civilisationens följder säger oss det; vi håller ju på att förstöra vår planet! Civilisationen är inte naturlig, den är cancerlik. Den är en sjukdom, för att tala med anarkoprimitivisten Edward Carpenter (1844-1929). Och visserligen kan även sjukdomar vara naturliga, ingenting är i en bemärkelse onaturligt, men jag vill ändå fasthålla att civilisationen är livsfientlig och strider mot vår natur som djur. Och om vi har en hel uppsättning fel som inga andra djur har, och vi vantrivs av dessa fel och de håller på att förstöra vår planet, kan man inte då kalla dem onaturliga? Är en bulldozer naturlig? Man får verkligen anstränga sin fantasi för att få den att kallas naturlig, om vi ska bevara något av det ordet naturligt har stått för sedan urminnes tider. 
 
"Vi vantrivs i kulturen", sade redan Freud. Finns det djur som har skapat åt sig ett samhälle som de vantrivs i? Det tror jag inte. Det är inte naturligt med arbete, allra minst med arbetsfördelning, specialisering inom arbetet. Det får oss att bli uttråkade. Vi gör ofta bara samma saker hela tiden. Vårt arbete tar oss bara längre och längre från våra instinkter desto mer specialiserat det är. Det blir bara längre och längre avstånd mellan det vi gör och vår överlevnadsinstinkt, som skulle diktera vad vi gjorde, om vi fick välja själv - syssla med sånt som hade med våra basbehov att göra, inte att putsa på någon rik människas sjuka rikedom, som de flesta gör. Det kan inte vara naturligt!

Efter oss

Någon gång
(jag tror redan nästa sekel)
ligger städerna öde.
Glasrutorna har trasats sönder,
och myriader skärvor
glindrar i ljuset.
Vinden får härja fritt;
ropar sorgset genom fönstergluggar
och mörka portaler.
Långsamt breder förfallet ut sig.
 
Någon gång
(fast just vilket år vågar jag inte säga)
täcks alla dessa glasklockor, oljefat
och maskinparker av mjukluddig rost
som gnager ner även det hårdaste järn.
Samtidigt smular gräs och rötter sönder 
asfalten; en snabb process. 
 
Någon gång
(men ett exakt datum kan jag inte ange)
störtar slutligen hus och murar
vacklande samman.
Endast stenhögar påminner sedan
om var städerna fordom fanns. 
 
En gång,
efter oss,
blir jorden så förunderligt vacker.
 
(Annette Bülling, f. 1960)

Min väg från kollektiv psykos till friskhet. Och något om djurismens rötter

Jag har gjort en lång psykisk resa från min tid inom sekten Smiths Vänner i min barndom, genom många olika religioner och psykoser tills jag landade i min nuvarande ateism. En resa från kollektiv psykos till psykisk friskhet. Och då undrar jag: hade det alls varit möjligt för mig att undvika mina talrika individuella psykoser innan jag landade i ateismen, i verkligheten? Jag tror inte det. Hur kan man kräva något sånt av mig? Hur kan man kräva att man ska kunna bli psykiskt frisk direkt efter att ha lösgjort sig från en kollektiv psykos, en sekt? Jag tror att det är snarare regel än undantag att man får några individuella psykoser efter att ha varit fast i en kollektiv psykos, att man irrar omkring lite här och där som en sökare, innan man landar i verkligheten.
 
Jag hade t.ex. ett skede där jag sökte bekräftelse för djurismen i bibeln! Med ett rätt psykotiskt resultat som följd (jag trodde Jesus förespråkade djurismen!) Jag tror att de flesta som lösgör sig från religionen går genom ett sånt skede där de söker bekräftelse för sina nya idéer i sin religiösa urkund. Djurismen har sina rötter i religionen, precis som kemin har sina rötter i alkemin. Men den har lösgjort sig från religionen, och är nu en helt inomvärldslig andlighet, utan någon tro på gud eller andevärld. Allt måste ha sin ringa början, man får inte förakta denna början.

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Reggaemusik: Kultiration - Babylon faller

 

Ursäkta om jag stör
Men villovägar har mig förfört
Skriker högt men är det någon som hör
För jag kan inte få någon ro
I detta samhälle nej
Vart jag än vänder mig
Hör jag vackra lovord
Men i krigshärjat klimat
Byts dom ut mot krig och hat

 

Sann kärlek och vit magi
Ska uppenbaras när denna värld blir fri
Och vi ska ut ur mentalt slaveri och babylon ska falla

 

Ja vi, av det renaste frö
Kan varken vissna eller dö
Bara gro så, låt oss gro och
Var sann mot dig själv så ditt hjärta du finner, min vän
Timmen är sen men vi hinner
Visst är vi alla här nu men en dag vi försvinner
För vi är floden och till havet vi rinner
Ja av denna vackra värld jag vill ha mer om jag får be
Krig och politik ska oss passera låt det ske
För varje individ ska med egna ögon se
När babylon faller ska vi alla oss bege

 

Sann kärlek och vit magi
Ska uppenbaras när denna värld blir fri
Och vi ska ut ur mentalt slaveri och babylon ska falla


Den totala bristen på vildmän/vildkvinnor i västvärlden

Jag googlade nyss på nätet "vildman" och "wildman", och hittade så gott som inget intressant att läsa. Är internet helt dött eller? Finns det inget vilt där? Saken är nog den att det inte finns några äkta vildmän/vildkvinnor i väst. Asien har ännu bevarat något av vildmanstraditionen, sadhuna och fakirerna i Indien är  exempel på österländska folk som påminner lite om vad jag tänker på. Men vi har ingen sådan tradition i väst. 
 
Är det p.gr.a. psykiatrins skräckvälde som allt vilt har utplånats från västerlandet? Jag tror det. Allt vilt har utrotats från den västerländska civilisationen, och förpassats till djurriket (som vi tror vi står över) och tredje världen. Det lilla vilda som finns, finner man på slutna psykiatriska avdelningar. Dessa är de mänskliga djurparkerna där sadistiska "experter" kan studera mänsklig vildhet, det lilla som finns kvar. Den västerländska mänskligheten har dött andligen, och det gjorde den för länge sen. Bristen på äkta vildmän/vildkvinnor är symptomet på detta. Det närmaste man kommer är hemlösa, knarkare, fyllbultar, hippien och anarkister, men inga av dessa är sanna vildmän/vildkvinnor, alla jämkar sig med civilisationen för att slippa låsas in. Alla går de in i färdiga roller, och uppfyller dessa perfekt. Men det finns inga accepterade roller för vildmän/vildkvinnor i västvärlden. Släpper du dig lite fri, och är lite djurisk och vild, kastar sig polisen och psykiatrin över dig. Jag har erfarenhet av detta, för jag tror att jag nämligen har varit något så sällsynt som en äkta vildman. Jag är det knappast längre, p.gr.a. psykiatrin, som har stulit ifrån mig min sista vildhet. Och nu hoppas jag bara att civilisationshelvetet ska ta slut genom oljetoppen och klimatförändringarna, att civilisationen ska kollapsa, så djupt hatar jag det maskineri som stal ifrån mig min sista vildhet. Nu är jag bara vild i tanken, i drömmen, inte i kroppen. Jag är en virtuell vildman. Sådana finns det många av, t.ex. Guy McPherson, som jag skattar högt. Som längtar ofantligt efter att rättvisa skall skipas och civilisationen få det den förtjänar - total kollaps. Ja, kan man vilja vara vildman utan att längta efter detta? De som inte har denna längtan, de är de som har låtit sig tämjas av civilisationen så totalt att de inte ser gallren på sin egen bur. Jag tror denna längtan står bakom många av mina psykoser, som inte alls är obegripliga om man ser dem från denna utsiktspunkt. Ja, de framstår för mig som rentav lite logiska när man tänker som en vildman/vildkvinna. Jag har under mina psykoser bönat och bett Gud/Naturen att gripa in och göra slut på civilisationen (t.ex. genom att skriva domedagsdatum på kyrkoväggarna). Jag bönar ännu, på sätt och vis, men nu som ateist. Och nu bönar jag inte Gud, utan människorna att göra upp med och avstå från civilisationen, även om det skulle betyda människornas undergång, för att rädda klimatet. 

Parallellerna mellan inkvisitionen och psykiatrin

Det är inte så stor skillnad mellan nutida psykiatris förföljelse av de "sinnessjuka" (tvångsvård och tvångsmedicinering med obehagliga mediciner) och medeltidens inkvisitionsförföljelse av heretikerna och häxorna. Det är den ungersk-amerikanske psykiatrikern Thomas Szasz (1920-2012) som har fått mig att inse denna parallel.
 
Jag själv har lidit något så hemskt av tvångsvården och tvångsmediciner att det är svårt att uttrycka det. För mig var det rena psykiska plågan. Särskilt medicinerna. Jag blev helt förlamad i själen av dessa, kombinerade med tvångsvården fängslande. Och jag blev livrädd för läkarna på sinnessjukhuset, mina bödlar.  
 
Jag är numera definitivt, kraftigt emot all tvång inom psykiatrin. Om någon är suicidal, skall man föra dialog med henne, försöka övertala henne genom dialog, aldrig tvångsvårda henne. Man kan inte tvinga någon att leva. Alla måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Man andligen våldtar en människan om man tvingar henne att leva, vilket anorektiker har bekräftat på nätet. Man gör långt mera skada än nytta. 
 
Jag kommer ihåg när jag första gången blev tvångsvårdad, på sommaren 2008, då jag genomförde en 40 dagars fasta på vegetarisk råkost. Jag blev så svag att jag trodde jag skulle dö, och blev psykotisk. Jag ville inte sluta fastan fast jag trodde jag skulle dö. Och jag trodde att jag skulle uppstå från de döda på tredje dagen och bli en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. 
 
Mina föräldrar och syskon försökte aldrig få mig på andra tankar. De brydde sig inte om att föra dialog. Ja, det har mina föräldrar faktiskt aldrig sysslat med heller. Där löser man problemen med kall hierarki och krav på blind lydnad, inte dialog, som i en fascistisk mini-teokrati. Man blir utesluten ur gemenskapen om man inte lyder. Plötsligt bara kom ambulansen och hämtade mig till sinnessjukhuset. Mina föräldrar ringde till psykvården utan att fråga mig först, utan att föra dialog först. Detta är ett trauma som jag bär inom mig. Ett så kallt och omänskligt uppförande! Jag var heretikern som tänkte fel tankar, och som därför skulle föras till "tortyrkammaren", slutna avdelningen på sinnesjukhuset. Där gav de mig mediciner som faktiskt var rena plågan. Ta aldrig t.ex. serenaasi, den var hemsk. Zyprexa också. Fast jag har vant mig vid zyprexa nu, nu plågar den inte mig mer, bara sätter locket över min livslust, sexlust, känslor, vilket är rätt illa det också. Jag vågar dock inte sluta med medicinerna, jag får inte lov av flickvännen Titti, och dessutom är jag rädd att få ny psykos. Det är inte tryggt att ha psykos i vårt samhälle. Det är inte tryggt att tänka för fel tankar. Samhället, genom psykiatrin, har nästlat sig in i vår mest privata sfär, vi äger inte ens våra egna tankar. Vi har inte rätt till våra egna tankar. Jag kallar det att vårt samhälle ännu i många avseenden lever på medeltiden. 

Är det ondska att hoppas på civilisationens slut?

I förrgår hade jag en svår kamp med mig själv: dåligt samvete för att jag inte klarar av att sörja över de abrupta klimatförändringar som är på gång, utan istället gläds och hoppas att de ska skena iväg och ta kål på civilisationen, och att detta ska ske så fort som möjligt. 
 
Denna längtan efter slutet har lång historia för min del. Den grundar sig på barndomens längtan efter Jesu återkomst och domedagen, enligt mina föräldrars religion (Smiths Vänner). En del av mina läsare kommer säkert ihåg det från mina gamla bloggar; hoppet om att Jesus skulle återvända och världen skulle gå under 11.11.2011 eller 21.12.2012. 
 
Då var jag inte bekymrad över att jag hoppades på slutet, nu som ateist har jag däremot fått samvetskval. Jag är rädd att det är misantropiskt att hoppas på slutet - civilisationens kollaps p.gr.a. klimatet skulle ju också innebära mänsklighetens slut. Vad tycker ni? Är det ondska att hoppas på slutet?
 
Till mitt försvar skulle jag vilja anföra följande: har inte världens lidande nått ett stadium där det helt enkelt är för mycket? När cancern har fortskridit tillräckligt långt, och inget hopp om förbättring finns, är det inte då naturligt att hoppas på att slutet ska komma så fort som möjligt? 
 
Civilisationen har blivit en sådan där cancer på Moder Jord som har växt sig så stark att man hoppas den förintar sig själv. Bara inte Moder Jord dör på samma gång. Det kan jag inte säga att jag hoppas på. Men risken finns där, och det ger mig dåligt samvete. Att hoppas på civilisationens slut ligger farligt nära att hoppas på att allt liv på jorden dör ut, för det krävs sådana väldiga klimatförändringar för att få omkull civilisationen, att det riskerar allt annat liv också. Jag är öppen för möjligheten att klimatförändringarna blir så väldiga att jorden till slut får ett Venus-liknande klimat.
 
Men är det verkligen värt att vilja upprätthålla civilisationen till vilket pris som helst, även om det innebure att Moder Jord kollapsade?
 
 

Civilisationens hybris

Har det någon gång slagit dig, när du sett en otroligt avancerad nutida film, med fasligt invecklade animationer, att civilisationen lider av hybris?
 
Filmindustrin går till otroligt invecklade, svåra och dyra bedrifter bara för att ge oss ett par timmars nöje, och för att själv bli sedd, bli ärad. 
 
Börjar inte civilisationen likna Babels torn, som störtades av gud för att man försökte nå himlen? 
 
Detta drag av hybris syns inte bara i filmindustrin, utan även i alla civilisationens industrier. Över allt strävar man efter bedrifter som når upp till himlen, bara för att göda den rika delen av världens befolkning, och man skiter i de fattiga och tredje världen. 
 
För de gamla grekerna i antiken betydde hybris att man försökte utmana gudarna, och överträda gränserna för sin plats i tillvaron. Har inte mänskligheten nu överträtt dessa gränser med ganska god marginal, när t.o.m. klimatet börjar reagera kraftigt?
 
För de gamla grekerna följde nemesis på hybris. Nemesis var gudarnas straff för hybris. Vi moderna människor kommer inte att straffas av någon gud, däremot nog av Moder Jord, som kan betraktas som någon slags gud, om man vill. Och Moder Jord straffar oss inte i egentlig mening, hon blir bara förstörd och sjuk, får feber, så att vi dör när våra resurser och omgivningar inte livnär oss längre på grund av att de är uttömda och förstörda (kombinationen oljetoppen och klimatförändringarna). 

RSS 2.0