Valpsången

(mel. "Livet är skjönt når Jesus med meg går", norsk andlig sång)
 
1. Lyssnande afton, över vida fält
går den sin gång, att sova i sitt tält.
Den sveper allting in i valpars sång,
alla blir lika av dess stilla gång. 
Morgonen tolka skall vad gräset drömt,
med gryningsljusets silverflöjt så ömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
2. Skulle du börja frukta livet självt,
låt valpens väsen vagga dig så snällt.
Av denna ton som livets harpa bär
kan du dig sluta till hur sången är.
Morgonen tolka skall vad gräset drömt
med strålklar glans, ur solens vinglas tömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
3. Aftonens vana är att gå omkring
lyssnande till vart hjärtslag, i vart ting,
i varje myra, varje loppas bröst
för att dem ge en stilla valpsångs tröst.
Morgonen tolka skall vad gräset drömt,
med daggvåt sång som natten hade gömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren. 

Jag vill tacka min kropp

Jag vill tacka min kropp
att den varit så god
mot mig uti drygt trettitre år.
Den har burit mig opp,
den har gett mig stort mod,
som en bris från en himmelsk vår.
 
Jag vill tacka min kropp
att den kämpat för mig
och har läkt alla blödande sår.
Den har varit mitt hopp
och har svikit mig ej
fast jag legat på sjukhusbår.
 
Jag vill tacka min kropp
och bakterier små,
de är värda nobelpris de med.
Högt på Nebos* topp
vill med dessa jag stå
och se med deras silverblickar (1) ned. 
 
 
 
*Berget Nebo var det berg där Mose, enligt den bibliska myten, skådade in i det förlovade landet, Kanaan, och där han dog och begravdes av Gud.
 
(1) Uttrycket "silverblick" användes av mystikern Hjalmar Ekström för att beteckna en blick som ser värdet i det lilla, som ser alltings sanna väsen, Kristusblicken som ser värdet även i skräp och avfall.

Religionen är ateismens/naturalismen vagga. Något om ateismens relation till religionen

Religionen förhåller sig till ateismen/naturalismen som språket förhåller sig till poeten. Poeten kan göra uppror mot språket, sabotera språket, bryta språkets regler, men den gör det på det språk den gör uppror mot. Likaledes är religionen ateismens yttersta modersmål, idéernas vagga, som gett ateisten den vokabulär varmed hen frigör sig från religionens herravälde. Föreställningen om att ateisten/naturalisten vore helt fri från all religion, är en illusion som hen genomskådar den dag hen slutar vara kulturell fadersmördare. All kultur har uppkommit i religionens vagga (jag vet inte om några vilda urfolk, nu och historiskt, som inte varit någon slags animister), och bär dess märken livet ut. Själva språket är en nästan religiös, mytologisk företeelse, uppsprungen ur myten, med den kulturella mytologin invävd i sig för alltid. 

En spansk Mowgli

Intressann tidningsartikel om "en spansk Mowgli", som uppfostrades av vargar i sin barndom. Läs den här.

En fabriks "ande"

Jag såg en gång i min fantasi
en fabriks "ande".
Denna ande var någonting ohyggligt tungt,
ett tyst metalliskt vrål av fångenskap,
slaveri och förtappad instängdhet i materien.
Det var som om fabriken ropade efter befrielse,
efter civilisationens fall
och naturens återkomst. 

Kulturens omistliga själsbuffert

All värdefull kultur,
alla värdefulla böcker vi producerat
samlas till en själens buffert,
jag ett själens sparkapital
som vi kommer att finna oumbärligt
i hårda tider,
som kommer att ge oss kraft
att härda ut.
Som ibland rentav kan bli viktigare
än mat, rent vatten och pengar.
En själens nattvard, en själens gudomskälla.

Bra citat av Honore de Balzac

"Girigheten börjar där fattigdomen slutar"
 
 

Horisonten

En svala sänker sig majestätiskt stilla
mot gråtens slut, den fjärran horisonten,
historiens horisont, ja korsets hjärta,
förlåtelsens horisont, där är den stora
 
förbrödringens tecken, bildningssältan,
i perspektivens kosmiskt stumma gravskrift.
En svala sänker sig, svagt jag hör den snyfta,
den bär en brottslings och ett helgons böner
 
ner till den blodbestänkta gränsen
där skillnad utplånas för evigt.

Jag och Titti ska vara sex dagar på andlig retreat

Kära läsare.
 
Jag kommer inte att skriva nu på sex dagar, eftersom jag och min flickvän Titti ska ha en andlig retreat på sex dagar i vår lilla lya på Karlaplan. Det blir en internetfasta, och vi kommer bara att göra långa vandringar på Djurgården/i skogen och vara hemma. Vi ska syssla med läsning, musik och klipp-och-klistre-böcker, ett sätt att recycla böcker som jag skrivit om tidigare, här. Jag kommer att på detta sätt arkivera två gamla bloggar, som jag inte tycker är värda att förgås med internet och datorernas fall i avlägsen framtid. Jag har dem bara på minnesstickan och Internet Archive för tillfället. Det känns som om de aldrig kommer att komma ut i bokform, därför gör jag detta, och om de kommer att komma ut, blir det nog bara ett urval. Jag har skrivit så jäkla mycket. 
 
Jag tror alla behöver retreater ibland, ett slags andlig semester, där man rycks bort från vardagslivet och blir öppen för nya ting och för andlig fördjupning. Jag har även börjat med skogsretreater varje vår och höst, och det ska bli en sådan i vår, kanske i början av maj. Eventuellt i Nackareservatet, eller i Järna. På mina skogsretreater är jag bara i skogen en hel dag, i tystnad, och sover även i skogen två nätter. Dessa kanske blir längre efter hand, över flera dagar, när jag vant mig. Jag skulle också gärna fasta på mat, men jag och Titti är rädda för att det då ska slå slint och jag ska bli psykotisk - min första råkostfasta 2008 ledde till psykos, efter fyrtio dagars fasta och kraftig avmagring. Därför är vi försiktiga. 
 
Jag har lånat lite litteraturhistoriska verk från stadsbiblioteket, och ska fördjupa mig i litteraturhistoria och poesi. Känns som om jag måste odla lite detta också, inte bara i hållbarhetsfrågor och ekofilosofi. 
 
Hälsningar, Lars

Citat ur David Jonstads bok "Kollaps. Livet vid civilisationens slut."

"Rousseau menade att människorna innan civilisationen fann sin betydelse och sitt välmående i sig själva. Civilisationens människor däremot lever utanför sig själva, genom föremål och egendom som de tror är oumbärliga för deras lycka, underkastade andras uppfattningar. Ömsesidig tillit är ersatt av konstlat umgänge. Priset för civilisationen, sammanfattar Rousseau, är ett samhälle med "heder utan dygd, förnuft utan visdom och njutning utan lycka". Eftersom den står i konflikt med den naturliga ordningen är civilisationen "ett hopplöst försök att finna botemedel till det onda som den själv skapar"."
 
(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." Ordfront 2012, s. 101)

Spelar vi kasino med mänskligheten och planeten?

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.
 
Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

En klagosång med en Nackalärka

Kultureliten kunde inte märka
när livet lämnade finlitteraturen.
Men uti bonden började det värka.
Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.
 
Där status är den högsta prioriteten
blir litteraturen osårbar så länge
den prisas högt, med kritiker i täten,
där lyssnas ej till några lärkors läten.
 
Men lärkan lär oss mer än någon lärd
litteraturkritiker vad är stort i böcker.
Den lär oss mest vad status, makt är värd,
när civilisationen lånar den sitt svärd.
 
När livet flydde, status blott blev kvar
man vördade länge liket efter döden.
Men Nackalärkan utan status var,
och fortsatte amma bondens själ
                      i alla hans kvarvarande dar.

Mitt naturförhållandes historia; från förälskelse till agape-kärlek

Det är underligt, det som sker i ett kärleksförhållande mellan man och kvinna, hur det börjar med förälskelse och sakta övergår i något annat, ofta agape-kärlek (villkorslös kärlek), det verkar också ske på andra områden i livet, ja i livet som helhet. Vi förälskar oss i livet i vår barndom och ungdom, vi idealiserar livet som mest då, och sedan övergår det hela sakta i något annat.
 
Detta är också fallet med mitt naturförhållandes historia. Jag förälskade mig i naturen under åren 2004-2005, särskilt under min studietid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, när jag dansade mycket i Kråkkärrsskogen barfota till musik från min mp3-spelare. Det slutade med att jag gifte mig med naturen genom att ta en ung tall till äkta, och detta åter ledde till att jag avbröt mina studier och bosatte mig i skogen i Nackareservatet i Stockholm.
 
Men när jag flyttade ut i skogen, var det som om jag mötte verkligheten när det gällde naturen, och den var inte så romantisk, inte som jag hade drömt att det skulle vara. Sakta gick min förälskelse över, och övergick i något annat, något som brukar kallas agape-kärlek. Stommen i denna kärlek har varit att jag vill naturen väl, vill att den skall trivas och frodas och överleva människans terrorvälde. Ja, denna välvilja mot naturen, som sitter så djupt i mig, är själva fonden för min ekofilosofi och mitt engagemang på denna blogg. Min djuristiska filosofis födelse 2010 var också ett uttryck för min naturförälskelse, denna gång som förälskelse i djuren och det djuriskt naturliga.
 
För vissa övergår förälskelsen i bitterhet, när man får se den barska, osminkade verkligheten bakom fasaden hos sin älskling, men detta har inte hänt mig i min relation till naturen. Jag känner att jag älskar naturen mitt i all dess bräcklighet och trots dess rikedom på mygg, fästingar, lejon och tigrar och dess ibland grymma vinterkyla. Älskar den på ett oromantiskt sätt, för att den är det vackraste och finaste vi har.

Bra sagt av Vilhelm Ekelund

"Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plösligt känner att mannen som talar icke är den litterära arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all "litteratur", klar, djup, god - men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik."
 
(Vilhelm Ekelund  i "Veri similia"1915)
 
Obs. 3.9. 2019 nästa år, om ett och ett halvt år, är det sjuttio år sedan Vilhelm Ekelund dog, vilket betyder att man fritt får återge och sprida hans dikter, essäer och aforismer. Det blir en stor dag för mig!

Staden - den yttersta rationaliteten eller den yttersta dårskapen? Och något om våra teologieprofessorer.

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.
 
Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 
 
Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Kallar mig även "Skogsmannen Snigelson", eftersom jag sover en del i skogen i en grotta och en liten hydda/håla, och känner mig lite som en naturens och djurens son, både stora och små djur. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar halvtid vid vuxengymnasiet Komvux för tillfället. Jag bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum (fast min egentliga bostad är en liten hydda/håla i Nackareservatet. Jag bor inte officiellt hos Titti. Jag har bott i hyddan/hålan på heltid under många år som hemlös). Jag är också miljöaktivist, är med i Greenpeace som volontär. Intresserad av naturen, djuren och de fattiga, av vilda ursprungsbefolkningar, klimatet, oljetoppen, naturmystik, politisk ekofilosofi (bl.a. anarkoprimitivism och djupekologi), humanekologi, självförsörjning, ekologiskt hållbar livsstil, mänsklighetens, planetens och andra arters överlevnad i framtiden. Man når mig på: naturensbarn(at)yahoo.com, samt i kommentarfältet på bloggen. Jag avstår från copyright till allt jag skrivit här på bloggen. Bilderna är copyrightade av Titti Spaltro. Annars är texterna här en del av "public domain".

RSS 2.0