Det finns ett tabu kvar att bryta

"Mainstream art in the West has long been about shock; about busting taboos, about Getting Noticed. This has gone on for so long that it has become common to assert that in these ironic, exhausted, post-everything times, there are no taboos left to bust. But there is one.

 

The last taboo is the myth of civilisation. It is built upon the stories we have constructed about our genius, our indestructibility, our manifest destiny as a chosen species. It is where our vision and our self-belief intertwine with our reckless refusal to face the reality of our position on this Earth. It has led the human race to achieve what it has achieved; and has led the planet into the age of ecocide. The two are intimately linked. We believe they must be decoupled if anything is to remain."

 

(De brittiske ekoförfattarna Dougald Hine och Paul Kingsnorth i det fantastiska manifestet: "The dark mountain manifesto")


Något om min svårighet att nå ut med mina texter. Och något om Mohamed Omar

Jag har en gnagande känsla av att det att jag bär stämpeln "sinnessjuk" och "schizofren" gör att jag inte tas på allvar i samhället, och har för gott spolierat mina chanser att göra "karriär" i samhället. Det känns ibland som om det inte spelar någon roll hur bra grejer jag skriver, jag bryter liksom aldrig igenom muren så att jag når ut till en större allmänhet eftersom jag anses "sinnessjuk". Det är bl.a. min bloggbesökarstatistik och hur många like:ar som jag får på Facebook, som får mig att känna så. Det går uruselt på denna front. Den får mig att bli överdrivet självkritisk och får mig att ständigt vässa min intelligens och läsa kopiösa mängder för att bli en "seriös skribent". Jag har nog lite mindervärdeskomplex. Att min diktsamling "Det som lever i skymning" nyligen blivit refuserad av större förlag som Norstedts och Ordfront bidrar också till dessa känslor. Detta hände trots att jag omsorgsfullt vaskat fram mina bästa dikter från fjorton års tid. Många andra gör inte detta, utan får ge ut en massa både bra och dåligt som dom nyss skrivit. Särskilt etablerade författare gör så (det är ju ofta statusen som räknas, inte hur bra dikterna är!). Dock, jag och min flickvän Titti fick nyss grönt ljus från Fri Press förlag, ett litet alternativförlag, så det ser hoppfullt ut ändå. Få se om vi lyckas ta oss hela vägen genom redigeringsprocessen till en riktig bok. Vi har blivit erbjudna att göra en diktsamling gemensamt, där Titti står för hälften av dikterna, och jag för andra hälften.
 
Jag tror det har gått med mig lite som det gick med Mohamed Omar (Eddie Råbock), som blev islamist 2009, och utfrystes genast av det litterära etablissemanget (så skulle de nog inte göra med en kristen fundamentalist, fast dom långt är av samma skrot och korn som islamister, tänk bara på den kristna högern i USA), fick inte skriva i tidningarna och fick inte ge ut böcker längre på etablerade förlag. Många vänner sade upp bekantskapen. Utfrysning istället för dialog och kommunikation, en hjälpande hand (är man så svag i sin åskådning att man är rädd för dialog?). Såsom det ofta gått i liknande fall. Receptet för alla krig. Man vill hålla sig "ren", vill inte besmitta sig med den fallne. Och så "överges han till satan", som det står i Nya Testamentet (I Kor. 5:5), överges till att umgås bara med likasinnade islamister. Inte direkt något som hjälper den fallne. Visst, man bör hindra honom att sprida sina skriverier, men att säga upp vänskapen tycker jag går för långt, och tyder på islamofobi. Varför säger man inte upp bekantskapen med alla sina vänner som är kristna fundamentalister? Med sina katolska vänner? Jo, de är rumsrena på nåt sätt, även om de gav stöd åt George Bush (den äldre och den yngre). Även om de stöder katolska kyrkan, som historiskt är en av de grymmaste organisationer vi känner till, och fortfarande är förtryckande och patriarkalisk och ofta långt ute på högerkanten politiskt.
 
Mohamed Omar lämnade islamismen 2012 och blev ateist 2016. Men tankarna långt ute på högerkanten fortsätter, han är allierad med Sverigedemokraterna för tillfället, och det känns som om han själv blivit islamofobisk.
 
Jag har upplevt samma utfrysningsmekanismer som Omar när folk allt för lätt övergett mig till psykiatrisk tvångsvård när jag haft "psykos". Och samma mekanismer tror jag är igång fortfarande, på min blogg och på Facebook. Folk ser på mig genom en hinna av mina tidigare psykoser, jag är något förfallet och spöklikt som härjar där ute i periferierna, liknande de karikatyrbilder folk har av "sinnessjuka", och detta trots att jag enligt mig själv och flera andra av mina närmaste inte haft psykos på över fem år. Jag är något man inte vill besmitta sig med. Det är den enda konklusionen jag kommer till genom att studera hur ett Facebook-inlägg med texten "Happy Valentine´s day" får tjugotvå likes, mer än jag någonsin fått på de sju, åtta år som jag varit på Facebook (Facebookinlägg som bara består av en bild på vad man ätit till frukost kan få lika många likes). Och mina Facebookinlägg har för det mesta varit länkar till mina blogginlägg, som oftast handlat om solidaritetsfrågor, hållbarhetsfrågor och ekofilosofi, dvs. några av mänskligheten ödesfrågor, som jag djupdyker i, kanske inte alltid så lyckat, men jag vill i alla fall få människor att tänka till, tänka djupare. Mitt rekord på likes måste väl vara sju, åtta stycken, tror jag, under den tid jag varit på Facebook. Vanligtvis får jag inga likes, en like eller högst två.
 
Igår annonserade jag på min bloggdomän Blogg.se:s hemsida, annonsen bestod av länk till blogginlägget "Att vara åtminstone minimalt förberedd på nästa finansiella kollaps", samt den bild Titti tagit av mig utanför min hydda i Nackareservatet (finns i blogginlägget). Annonsen kostade 5500 bloggpoäng, jag hade innan köpet nästan 20 000 poäng samlade över en tid på två och ett halvt år (har aldrig använt mina poäng). Resultatet? Ingen anomali i bloggbesökarstatistiken, jag hade ungefär så många besökare som det brukar bli av ett riktigt bra blogginlägg, dvs. 12 stycken. Annonsen syntes 30 minuter från 21.00-21.30. Jag hade valt den bästa och nästan dyraste tiden, då folk är hemma från jobbet, och slappar framför datorn. Jag tappade lusten att någonsin annonsera mera. Om inte en så brännande fråga som nästa finansiella kollaps och förberedelsen för den, väcker någon uppmärksamhet, då kommer inget jag skriver att göra det. Eller så bryr sig folk helt enkelt inte om annonserna, såsom de ofta inte bryr sig om TV-reklam eller annan reklam heller. Man ser dock annonserna när man ska logga in på sin blogg på Blogg.se:s hemsida. En möjlig förklaring är dock att annonsen inte funkade. Undrar om andra får samma resultat.
 
Det som däremot är en överraskning för mig, är hur många läsare jag fått på mitt arkiv av mina skrifter på Internet Archive (de finns med här). På två månader har jag t.ex. fått 28 visningar av den engelska översättningen av mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen". Det var långt mer än jag räknat med. Alla mina skrifter där har fått minst en visning, mellan 28 och en. Men det är fortfarande genom min blogg som jag når ut mest.
 
Har ni nån idé om hur jag ska nå ut bättre med mina skriverier?
 
 
P.S.: Jag kan förstå att folk kan ha svårt att ta mig på allvar p.g.a. mitt psykotiska förflutna, ungefär som brottslingar som suttit i fängelse har svårt att skapa tillit till sig i andra, men ändå, jag upplever att jag är ett offer för den karikatyrbild av de "sinnessjuka" som många har, och som jag inte känner mig igen i, och som jag vill kämpa för att nyansera. Jag har rätt att bli behandlad som först och främst en människa, inte som först och främst en galning. Och jag har rätt att bli lyssnad till utan att man genast avfärdar mig som en galning. Precis som alla andra.

Några tankar om en rättegång mot en mentalpatient

Igår var jag för andra gången på en rättegång mot en vän till mig som har diagnosen schizofreni och åtalas för hot mot tjänsteman och på helt fel grunder för brott mot knivlagen (han bar ett svärd i en väska som han skulle ta till värdering hos en antikhandlare i Gamla Stan). Åklagaren vill att min vän ska dömas till rättspsykiatrisk "vård" (han har varit tidigare i en sådan "vård" för att han slagit till en polis i ett rymningsförsök från tvångsvården).
 
Detta är första riktiga rättegång som jag bevistar. Ingen av min väns vänner fick vittna i rättegången, eller säga något alls. Karaktärsvittnen är förbjudna i Sverige. Jag med flera andra (bl.a. min väns advokat) tyckte åklagarens yrkande om rättspsykiatrisk "vård" var trams. Min vän är inte farlig, och hoten mot tjänsteman var uttalade i djup psykos, som han kom ut ur efter ett tag. Åklagaren yrkade på att man inte visste vad min vän kunde göra i psykos, han kunde ha satt eller komma att sätta i verket sina hotelser. Vilket bara visar vilka fördomar det finns mot mentalpatienter, som om man är mer våldsam bara för att man har psykos. Så är inte fallet (se denna artikel).
 
Rättegången fick mig att tänka över hur vi behandlar några av vårt lands bräckligaste och sköraste, mentalpatienterna. Tänk dig att domstolen skulle, om den lyckades fälla min vän, skicka honom till en nazistisk organisation i Stockholm, som skulle fängsla honom och "bota" honom med vidriga metoder, som straff. Och tänk dig att min vän dessutom hade Downs syndrom eller var s.k. "utvecklingsstörd" på annat sätt (vilket inte min vän är). Jag gör detta tankeexperiment eftersom mentalpatienter inte sällan är lika sköra och sårbara och värnlösa som "utvecklingsstörda" (ingen jämförelse i övrigt, mentalpatienter har oftast normal intelligens *), ja lika utan rättigheter som dem, alltmedan psykiatrin har en fruktansvärd historia av tortyr och ofattbar grymhet (se denna artikel, författaren till den glömmer dock att tvångsmedicinering med psykofarmaka är en slags kemisk lobotomi, och kan vara mycket obehaglig och plågsam), som gör den jämförbar med nazismen, om inte i kvantitet (inom ett land), så i kvalitet. Skillnaden är mer att psykiatrin torterat och förnedrat i det tysta, några få offer i taget i varje stad, och istället för att mörda människor, driver den dom ibland till självmord (mord har dock förekommit inom psykiatrin, genom medicinförgiftning (se denna artikel), men det är ovanligt). Dock, detta har skett och sker över hela världen, och har pågått i åtskilliga hundratal år, medan nazisterna härjade enbart inom Tredje Rikets gränser och de länder de ockuperade, under en period på drygt ett decennium. Psykiatrin idag har ännu inte gjort helt upp med sin mörka historia, genom att de fortfarande torterar och plågar några av samhällets sköraste, nu på ett mer subtilt sätt.
 
Att tänka djupare över vad som försiggår i rättegångar mot mentalpatienter, och se på det i lite större historiskt sammanhang, gör att åklagarna och domarna kommer i ett helt annat ljus. Ja, man ser hur lite de verkar veta om psykiatrin och dess grymhet, hur lite samvete de har, hur de bara lyder order och lyder regler, när de är beredda att överräcka en försvarslös patient till en av de grymmaste organisationer historien och nutiden känner, psykiatrin, med miljontals självmord på sitt samvete, självmord som ofta kommer av den omänskliga behandling patienten får av samhället och psykiatrin (vilket särskilt KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, psykiatrins väktare globalt, har påpekat, se t.ex. artikeln "Psykofarmaka bakom majoriteten (86%) av alla självmord", i detta tidskriftsnummer). Jag har själv drivits flera gånger till självmordstankar av psykiatrins behandling av mig. Och jag har aldrig varit i rättspsykiatrisk "vård", som är värre än den vanliga "vården".
 
Allt detta bekräftar bara vad ekoförfattaren Derrick Jensen skriver i sin bok "Endgame" (2006), att våld från högre håll mot personer lägre nere i hierarkierna tillåts i stor och brutal mängd, och ofta går helt ostraffad, medan varje liten våldshandling, om än aldrig så liten, från lägre håll mot personer högre uppe i hierarkierna, är otänkbar, och bemöts med ramaskri och fruktansvärda straff. Vart har ridderligheten tagit vägen, kan man undra.
 
Var varsam med våra bräckligaste, och sluta hora andligen med fascistoida organisationer, bäste domare.
 
Min vrede över allt detta påminner mig om filmen "Dead Man´s shoes", som gjorde djupt intryck på mig 2007. Huvudpersonens bror var "utvecklingsstörd", och hade mobbats starkt av ett gäng missbrukare, de lät bl.a. en kvinna våldta honom, och förde honom ut till en gammal ruin utanför stan som de kallade "The devil´s house". Den "utvecklingsstörde" grät och ropade "I don´t want to go to the devil´s house!", men de släpade honom dit, och lämnade honom där ensam. Han hängde sig sedan i ruinen, av skräck och förtvivlan. Hans bror fick veta allt detta, och blev så vred att han beslöt sig för att hämnas. Han sökte upp alla förövarna, en efter en, och mördade dem efter att ha skrämt vettet ur dem. När han kom till siste man, tog han honom ut till ruinen, men där bad han förövaren att mörda sig, han tyckte att han blivit ond av all hämnd, och förverkat rätten att leva. Förövaren vill inte, men övertalas till sist. Så slutar filmen.
 
Psykiatriska avdelningar, och inte minst rättspsykiatriska sådana, var alltid något spöklikt för mig, något ohyggligt, innan jag första gången tvångsvårdades, ja ett "The devil´s house" som man riskerade att hamna i på livstid. Jag tror att många har samma känsla. Och det är dit vi för våra största outsiders, våra underliga filurer, några av de bräckligaste och sköraste vi har. Undra på att jag är vred. Jag vill inte hämnas som i filmen, men jag "hämnas" på mitt icke-våldsliga sätt genom att skriva detta, medverka till att vi ställer mobbarna och torterarna av några av våra bräckligaste till svars.
 
 
* Dock, när jag riktigt tänker efter, skulle jag inte vilja säga att "utvecklingsstörda" är störda eller mindre intelligenta, de är bara annorlunda, intelligenta på ett annat sätt, mer som naturbarn och icke-mänskliga djur (att säga så är inte förnedrande enligt mig, jag sätter de icke-mänskliga djuren mycket högt, kanske inte andra gör det, och uppfattar det som kränkande). Jag tycker inte heller djur är mindre intelligenta än människan, de har bara utvecklat andra former av intelligens, precis som de "utvecklingsstörda". Och hur intelligent är atombomben och naturförstörelsen egentligen? Att tänka över detta får en att omvärdera tesen om att "utvecklingsstörda" skulle vara en lägre sorts människor, "störda" på nåt sätt. Jag tycker de är fantastiska. Men samhället talar på ett mobbande sätt om dem, vilket gör mig ont. Folk har förvridna uppfattningar om vad som är intelligens, de värderar mest den matematiska, "logiska" och analytiska intelligensen som givit oss atombomben. Kolla bara på våra IQ-tester. En psykolog testade en gång min intellektuella nivå med psykologiska tester, efter att jag insjuknat i schizofreni, och det var en plåga, så vidriga var testerna. Det var bara en sorts intelligens som gällde; den som skapat atombomben. Den intelligens som ofta inte ens kan lista ut att psykiatrin är en plågoande, en bödel, en förtryckande mobbare av bräckliga själar. En intelligens som ännu mindre står upp för mentalpatienternas rättigheter.

Vad man skulle kunna börja med att förbättra på de psykiatriska avdelningarna

Som erfaren mentalpatient med ca. tio tvångsvårdsvistelser på psykiatriska avdelningar, anser jag mig kapabel att säga något om hur vi ska förbättra mentalvården, så att den blir bättre inte bara för personalen, men även för patienterna, först och främst. Jag har tidigare här på bloggen skissat på ett alternativt system för psykiatrisk tvångsvård, men vägen är lång dit, så kanske det vore på sin plats med att säga något om vilka de första stegen skulle kunna vara:
 
Den viktigaste förändringen vore att se till att tvångsvårdade patienter får samtala mer med friska människor på avdelningen. Så som det nu är, enligt min erfarenhet, samtalar mentalpatienterna mest med andra mentalpatienter på avdelningen, vilket ofta inte hjälper så mycket, eftersom de andra mentalpatienterna inte tänker klart och är för fulla av sina egna problem. Man bör utbilda sina psykvårdare så att de lär sig att ta kontakt med patienterna och inte bara sitter på kafferummet eller i båset och samtalar sinsemellan. De kan t.ex. boka tid med patienter för terapeutiska samtal (detta behöver inte vara förbehållet psykoterapeuter), där de reder ut patientens trassliga tankar tillsammans med henom. Samtal och dialog är något av det viktigaste för tillfrisknandet, och det är det allt, allt för lite av. Personalen bör också försöka skapa relationer med patienterna baserat främst på tillit, inte främst på maktutövande, detta senare händer allt för lätt genom att det vapen som patienterna nästan fruktar mest, tvångsmedicinering, används på alla tvångsvårdade. Alltså bör man diskutera om det verkligen bygger upp tillitsförhållanden att tvångsmedicinera fredliga patienter som knappt gjort en fluga förnär, bara trasslat in sig livsproblem, vilket är rätt många av de som är på avdelningen. Ska man tvångsmedicinera, vilket jag är emot, ska det i såfall vara i yttersta nödfall, med riktigt farliga patienter. Jag tycker det är klokare att sätta verkligt våldsamma patienter i isoleringscell, än att tvångsmedicinera dom eller lägga dom i spännbälte. Dessa senare metoder anser jag vara övervåld, ja rentav en slags våldtäkt.  
 
Sedan bör staten prioritera psykoterapin inom psykiatrisk tvångsvård, så att alla patienter får psykoterapi av en utbildad psykoterapeut minst en timme, två, tre gånger i veckan. Jag har aldrig fått det de gånger jag varit intagen. Det är helt ofattbart. Jag har knappt fått samtalsterapi med psykvårdarna. Jag har inte haft tillit att uppsöka sådan själv heller. Psykvårdarna har inte varit värda min tillit, helt enkelt. Detta måste man ta en titt på inom vården, och försöka bygga tillit, inte underkastelse. Tillit är faktiskt den sköra tråd vår tillvaro hänger på, och utan tillit fungerar ingenting. Att bygga tillit och fungerande relationer är djupt undervärderat inom psykiatrin, där man mer tror på makt och tvång som det som kan läka psyket. Ofattbart. Läkarna skulle aldrig erkänna detta, men det är den bistra realiteten, och har sina orsaker rent historiskt, i en historia som är så full av skändligheter och tyranni att man blir matt, och inte minst, rädd. 
 
Hur ska vi förebygga de grova kränkningar av patienter som jag fått bevittna allt för många gånger under mina vistelser på psykiatriska avdelningar? Hur ska vi förebygga förnedrande behandling, som bara skapar rädsla och underkastelse, inte tillit? Man blir ju inte frisk bara för att man blir lydig i sina tankar, lydig mot den psykiatriska överheten (det är ofta detta som felaktigt tas för tillfrisknande på psykiatriska avdelningar). Jag tror vi måste börja med att ge de förtryckta en röst i samhällsdebatten. Vi måste organisera oss, och kommunicera förtrycket. Kanske skrivargrupper på psykiatriska avdelningar vore en bra sak att börja med. Skrivargrupper som "Skriv ditt liv"-gruppen inom psykosociala föreningen Sympati i Helsingfors, en mentalhälsoförening, en grupp som jag var med i en tid 2014-2015. Vi skrev texter under rubriken "Jag minns" och läste upp dem för varann, och kommenterade varandras texter. Till slut samlades en del texter till en bok (mina texter hann aldrig komma med i en bok). Något liknande skulle kunna göras på psykiatriska avdelningar, och staten skulle kunna ge understöd åt tryckningen av sådana böcker, som gärna skulle få ges ut på de större förlagen. Det måste komma ut i offentligheten hur man behandlar psykpatienter, det måste luftas, debatteras. Man måste ha allmänhetens insyn, och patienterna måste kunna få sin röst hörda i offentligheten. De borde också uppmuntras att blogga, vilket kan lätt göras under vistelsen på psykiatrisk avdelning genom att man har en bokningsbar dator i ett rum, vilket man ibland har haft under mina vistelser i tvångsvården. Bloggarna skulle kunna samlas på någon sida för mentalpatienters rättigheter på nätet, med länkar till varje blogg. Kontakt med advokater måste också bli lättare att ordna. Men vad ska advokaterna göra när psykiatrilagen sanktionerar förnedrande behandling? De får i såfall ge röst åt patienters klagan i offentligheten. Advokater bryr sig idag allt för lite om mentalpatienters mänskliga rättigheter, kränkningarna mot dem räknas liksom inte, de är mindre värda, dem tror man inte, de är galna rättshaverister och konspirationsteoretiker. 
 
Slutligen vore det bra om det fanns mer att syssla med på avdelningarna. Man borde satsa mer på ergoterapi, arbetsterapi. Sånt finns allt för lite för tillfället, istället är man utlämnad åt sina destruktiva tankar och medpatienternas dåliga omdöme. Det finns en tomhet och en apati på avdelningarna som känns tung att bära. Så är min upplevelse. Dagen måste fyllas av något, frivilligt, så att man inte blir sittande framför den intelligensbefriade TV:n, som inte ger en något hopp (detta är min upplevelse), utan bara spyr ut det som gjort en sjuk; ett galet samhälle avskuret från meningsfulla sysslor, avskuret från naturen och den urgamla community-känslan i stammen. Kommer man på kant med samhället genom galenskap, är risken stor att man blir kulturellt isolerad, ingen för ens talan i kulturen eller politiken, man är som en spetälsk som får leva avskild från resten av samhället. Detta är grymhet, vi måste råda bot på detta. Mentalpatienterna bör inkluderas i värmen och gemenskapen i samhället, de får inte bli utfrysta. Men detta kräver förstås att vi bygger ett helt annat samhälle, från grunden av. Vårt samhälle är så ruttet att något annat måste till. Och genom att mentalpatienterna inkluderas och får delta i samhällsdebatten, genom att de ges en röst, kan vi också göra oss av med de karikatyrbilder av de "sinnessjuka" som man fortfarande inte gjort upp med i större skala, nidbilden och schablonbilden av den "galne". Jag har aldrig sett några sådana personer under alla mina vistelser i tvångsvården, de tillhör filmernas och böckernas värld (tänk t.ex. på hur de mentalsjuka är karikerade i Tintin-böckerna, t.ex. i "Faraos cigarrer"). Alla jag mött på avdelningarna har varit rätt så normala i jämförelse med denna karikatyr. Jag är själv en av dom "sinnessjuka" som inte känner igen sig i andra människors karikatyrbild av den mentalsjuke. 
 
 
* Psykiatrikern Edward M. Podvoll skriver i sin bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" (1990) om den schizofrene mannen John Perceval på 1800-talet, som vistades i flera år på mentalsjukhus, där Podvoll citerar Percevals följande uttalande: "Så ofta mina tankar och händer var som mest sysselsatta kom jag, tror jag, närmast ett sunt sinnestillstånd, och blev följaktligen mer medveten om min situation", och även om "att alla, eller många av själens och kroppens färdigheter bör sättas i verksamhet samtidigt, och framför allt att kroppen bör vara sysselsatt." (s. 69 i den svenska översättningen av boken)

Antinationalsången

(mel. Rysslands nationalsång)
 
1. Vi äro eländiga varelser här
    och vi grälar och bråkar med dem vi har kär.
    Vi lyder och sliter så vi köpa kan
    sånt som inte behövs, som en rättskaffens man!
 
Refr: Vi, vi är bra på galenskap!
         Vi gräver nu vår egen grav.
         Vi har förstört både skogar och hav
         slukat dem i vårt lystna gap,
         klimatet fick vårt koldioxid-rap.
         Vi slutar ej förr´n vår gren den är av.
 
2. Fascismen har aldrig helt dött inom oss,
    fast vi städar och strävar att helt skaka loss
    historiens spöken och all tyranni,
    men vi känner att vi liksom aldrig blir fri.
 
3. Och skulle du tänka för fel tankar här
     har vi psykiatrins inkvisition som lär
     att ställa sig åter i leden och be
     vår gud Penningen att han skall segern oss ge.

Är religionen en slags förberedelse för naturandligheten?

I den kristna kyrkan har man ofta uppfattningen att Det Gamla Förbundet i Gamla Testamentet var det som röjde vägen för Kristus. Det Gamla Förbundet behövdes, Mose lag var en uppfostrare till Kristus. Och den andliga sanningen utvecklades gradvis hos Israels folk, den hade en hel evolution. All sanning gavs inte genast. Men i Gamla Förbundet fanns det glimtar av Kristus och den fulla sanningen, genom hela historien sedan Adam.
 
När jag befann mig i min poetiska banas höjdpunkt, 2007, upplevde jag att kristendomen var min lag och mitt Gamla Testamente, medan poesins pärlor, både i den sekulära och den religiösa poesin, var den fulla uppenbarelsen av sanningen. Jag ansåg att kristendomen hade uppfostrat mig till poet. 
 
Idag ser jag på religionens pärlor överhuvudtaget, på samma sätt. Dessa är en förberedelse till den fullare sanning som står att finna i ateismen och i den sekulära naturandligheten, t.ex. ekosofin. De som har varit hängivna sin religiösa, övernaturliga gud, har en tendens att bli hängivna Naturen när de lämnar religionen. Och jag tror det var det som var meningen. 
 
Jag har blivit anklagad av en gammal vän att jag bevarat samma gamla religiösa fanatism i min nya ateistiska naturandlighet. Jag har bara bytt ut Gud mot Naturen. Jag förnekar inte detta, men ser inte vad som är så hemskt med det. Med att vara passionerat trogen verkligheten. Var det inte just detta religionen skulle uppfostra oss till? Men man får ju vara passionerad för allt utom för religionen, eller för Naturen och Verkligheten. Man får vara passionerad idrottare, passionead soldat, teknofreak, läkare, vad som helst, är man passionerad inom dessa områden, då stämplas man inte som extremist och fanatiker. Men man tål inte att folk är passionerade i de yttersta frågorna, att man går till botten i dem. Men det är så man kommer vidare. Genom att gå till botten med saker. Så var det för mig med religionen.
 
Religionen var Homo Sapiens´ första famlande försök att komma till rätta med verkligheten, och göra mening av den. Det är inte att förakta. Många har en liknande bana i sin personliga utveckling. Barndomen är magins, fantasins, religionens och sagornas tid, då man gör de första famlande försöken att förstå verkligheten. Mänskligheten har också haft sin barndom. Vi skall inte förakta denna famlande begynnelse, utan respektera den andliga resa som ligger där bakom allt. Både för mänskligheten som helhet och för varje individ. 

A short and easy introduction to American politics and economics

(en slags introduktion på engelska till amerikansk politik och ekonomi, en uppgift jag hade på den engelska-kurs , Engelska 5, som jag går på Komvux vuxengymnasium på ABF-huset. Jag postar den här, eftersom den kan ge bra bakgrundsinformation till grejer jag skrivit på bloggen)

 

Politics and economy in America versus Sweden

 

America is a democracy, like Sweden, and has been so since the country was founded 1776. It´s a republic, unlike Sweden, which is a monarchy, and has a president, nowadays Donald Trump. America has only two parties in the Congress (America´s parliament), the Democrats and the Republicans, unlike Sweden, which has eight parties. The Democrats are the leftist of America, and the Republicans are the right-wings. In Sweden you have Sverigedemokraterna farthest to the right, and Vänsterpartiet farthest to the left. However, the leftists in America are far more right-wing than the leftists in Sweden. And likewise, the right-wings are far more right-wing in America than the right-wings in Sweden. That´s because America always has been the promised land of capitalism, and fear of communism is much bigger there than in Sweden. Sweden hasn´t had a cold war with Soviet, after all. America is the most militarized country in the world and most action-movies come from America. America has a bigger military budget than the next seven biggest countries together (1). America is the military superpower in the world, and has military bases in 80 countries (2). The list of American invasions and occupations of foreign countries is relatively long, and it is the American right which is most aggressive, especially the religious, christian fundamentalist right. Sweden is very little militarized, and has abandoned compulsory military service. Sweden hasn´t been in war for over 200 years.

 

Americas environmental politics are some of the worst in the world, and the country has been very reluctant to cooperate with other countries to curb its carbon emissions, for example America has refrained from ratificing the Kyoto-protocol (3), an important international agreement to curb carbon emissions. President Trump is a climate denier, and has said that climate change is a chinese hoax perpetrated to overturn the American economy (4). His environmental politics are accordingly. Sweden, however, is a leading voice in environmental issues. The Stockholm Resilience Centre, at Stockholm University, a sustainability education centre, is world-famous in its discipline.

 

America isn´t just the military superpower in the world, it´s also its financial centre, and global financial recessions and depressions during the last hundred years have always begun in America, lastly the Great Recession in 2008. Wall Street in New York and the American Stock Market is the hub of the global financial world. Sweden is a hidden corner in comparison. America has a big financial bubble going on right now, which is the biggest in history. Renowned investor Peter Schiff predicts that it will burst soon, and collapse the American economy and lead to a new Great Depression (which is even worse than that), an abandonment of the dollar as the world´s reserve currency, and a much lower living standard for many of the Americans. Some think that the recent little Stock Market crash of 10 % is the beginning of this. Sweden is also a bubble economy, it has had a housing bubble for many years. It will certainly be effected if the American bubble bursts, which is sometimes called ”The everything bubble”, because most assets are involved in it somehow. Before, when bubbles have burst, America and the rest of the world has often solved it by creating another bubble in some other area, but now, if the current bubble bursts, it will be difficult to solve it by creating another, because all assets are in a bubble already. This is, speaking with investment researcher Graham Summers, ”the endgame for central banking policy” (5).

 

 

(1)   An article in ”National priorities project:” ”US military spending vs the world”’

(2)   An article in ”The nation”: The US has military bases in 80 countries. All of them must close,” by Alice Slater 24.1.2018

(3)   A Wikipedia article called ”Kyoto Protocol”

(4)   An article in CNN politics: ”Donald Trump doesn´t think much of the climate, in 20 quotes”, by Chris Cillizza 8.8.2017

(5)   Graham Summer´s book on Amazon: ”The everything bubble. The endgame for central banking policy,” published in 2017.


Citat av Derrick Jensen

"Salmon, sturgeon, rivers, and so on have survived millions of years of volcanoes, glaciers, and so on, but have barely survived one hundred years of this culture. They will not survive another hundred. Probably not another fifty. Maybe not another twenty. The dams need to go."
 
"Here is the pattern (of civilization, my remark), as clear as it is every other time. If you let us destroy your community and your landbase, we will give you money. If you don´t accept the money, we will destroy you as well."
 
(Derrick Jensen i boken "Endgame. Vol. 2: Resistance", 2006) 

Viktig ändring i föregående artikel om human ekopsykiatri

Angående föregående blogginlägg: Min flickvän Titti kom på att man inte behövde binda självmordskandidatens händer vid självmordsförsöket, utan kunde endast binda ett rep kring hens mage, och andra ändan av repet kring sin egen mage, om man ska leda självmordskandidaten till en ekobyklinik, och sedan göra det samma på ekobykliniken, denna gång med personal. Jag har nu ändrat detta i texten. Jag försöker minimera våldet i psykiatrin, och om ni kommer på andra förslag till hur man gör det, välkomnar jag det. Titti och jag var överens om att vi långt hellre skulle välja att vara bunden till en personal med rep kring magen, så att man fick fritt gå vart man ville tillsammans med denna personal, än att vara inlåst på psykiatrisk avdelning, som i ett fängelse, men utan rep. Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad. 

Human ekopsykiatri: Alternativ till den konventionella psykiatriska tvångsvården

Jag har skrivit utförligt här på bloggen om den konventionella psykiatrins ruttenhet (se "antipsykiatri" i kategorilistan nere till höger). Men om jag ska kritisera den, måste jag erbjuda alternativ. Hur ska man då tackla självmordsbenägna människor som inte har tillräckliga skäl att göra självmord, utan går på plötsliga infall? Nu skall jag skissera på ett alternativ, det jag kallar "human ekopsykiatri":
 
Jag anser att vi bör lägga ner hela det konventionella tvångsvårdsapparatet, och i lag förbjuda psykiatrisk tvångsvård på vanliga institutioner (frivillig vård kan få vara kvar). Begår psykiatriska patienter grova brott, ska dom dömas i domstolar och få fängelsestraff som alla andra, dock mildare straff än vanligt. Tvångsmedicinering bör vara förbjudet, och objektiv information om psykmedicinernas skadlighet bör vara tillgänglig för alla, och psykiatriker och läkare bör upplysa sina klienter om denna skadlighet, så att dom inte lurar någon att äta gifter som skadar deras hjärnor, deras känsloliv och sexliv, så att läkarna/psykiatrikerna inte tillåts att gå den psykofarmakologiska industrins ärenden, som dess nickedockor. Man bör också fundera på om det inte är bäst att förbjuda det mesta av psykofarmaka helt och hållet, bara tillåta det absolut mest nödvändiga, i yttersta akut kris, och då inte med tvång. Så att man förhindrar läkare att göra pengar på att skada folk med gifter som dom inte behöver. Orsaken till varför jag är så sträng här, är bl.a. professorn vid Köpenhamns Universitet Peter Götzsches forskning, se t.ex. denna artikel.
 
Hur ska man då förhålla sig till självmordsförsöken? Min grundsyn på självmordet är ungefär som min syn på eutanasi, att det bör vara lagligt att begå eutanasi eller självmord när livet är outhärdligt och det inte finns någon utsikt till förbättring, och särskilt när detta har pågått i lång tid. Man kan bara veta själv när detta är fallet, ingen annan bör bestämma över detta. Ytterst ska man kunna bestämma över sin egen död, det är den yttersta friheten och den yttersta värdigheten. Berövar man en människa detta, är det den yttersta förnedringen och det yttersta frihets- och värdighetsberövandet. Den konventionella psykiatrin gör sig skyldig till detta, eftersom den har det yttersta vapnet; tvångsmatningen, som kan sätta skräck i vilken självmordskandidat och eutanasikandidat som helst. Så länge mänskligheten inte hade detta vapen, som kan liknas vid atombomben på psykiatrisk individnivå, (en slags psykisk våldtäkt, men ännu värre än vanlig våldtäkt) kunde man alltid vägra äta, även om man annars var hindrad att ta sitt liv genom att låsas in. Då hade man kvar den ultimata friheten att ta sitt liv om det skulle bli för plågsamt. Men när vi uppfann tvångsmatningen, då blev psykiatrikerna gudar som kunde bestämma om vem som skulle dömas till ett helvete som för den självmordsbenägne kan kännas som en evighet. När man lider går tiden nämligen sakta, och alla självmordskandidaters skräck är att hamna på livstid i tvångsvård, utan att ens plågor försvinner, utan en chans att avsluta lidandet genom självmord (det var väl detta som fick poeten Hjalmar Gullberg att begå ett maskerat självmord, för att undvika sjukhus, se här). Det är det närmaste de religiösa fundamen-talisternas eviga helvete jag kan komma på. Man kan ju inte dö i helvetet, det är det fruktansvärda.
 
Vad göra? Vi måste helt enkelt avveckla "tvångsmatningsatombomben", rusta ner, rusta ner hela tvångsvårdsapparatet, ja ytterst leder det till krav på avveckling av civilisationen, för allt hänger ihop. Bara en urfolkslivsstil globalt kan garantera att inte tvångsmatningsvapnet används, precis som detsamma garanterar att inte atombomber tillverkas och används.
 
Vad är då alternativet? Lyckligtvis finns sådana. Här måste vi vara uppfinningsrika i det goda. Läs följande som ett möjligt framtidsscenario, i en tid efter att civilisationen kollapsat:
 
Om någon försöker ta självmord, och det är på infall, och man anser att hen inte har tillräckliga skäl att göra det, då kan man, när man upptäcker försöket, hålla fast personen/hindra personen att fullborda det medan man försöker få någon att komma och hjälpa till. När någon, t.ex. en granne kommer, har han med ett rep, och så surrar man fast ett rep kring självmordskandidatens mage, och låter ett antal meter av repet hänga ut, så att man kan ha det bundet kring sin egen mage och leda personen utan att hen kan rymma och dränka sig i en sjö. Man säger till henom att man ska låta henom gå fri när krisen är över. Sedan vandrar man (det finns inga bilar längre på vägarna, och de flesta hästarna går fria) direkt till närmaste psykiatriska ekobyklinik (en möjlig framtida sådan) som även tar hand om självmordskandidater. Om inte självmordskandidaten vill gå, får man ta flera till hjälp och bära henom, tills hen vill gå igen. Ekobykliniken är långt ute på landet, en gammal renoverad bondgård med höns som får gå fritt, och stor trädgård, samt några hundar och katter som också får gå fritt. De har också ett stort bibliotek med mycket utsökt litteratur, bl.a. psykoterapeutisk, ekopsykiatrisk och ekopsykologisk sådan, samt om självmordets etik, men också om ekologiska frågor, och poesi. Dom har också en stor samling musik, samt en gammal CD-spelare från civilisationens tid (ström till den fås från solpaneler), för musikterapi. Sedan har dom möjligheter att måla, hantverkspyssla, sticka, mata hönsen, hugga ved och vara med och odla. Man skulle uppmuntra patienterna till att skriva - dagböcker, självbiografier, dikter, för att underlätta deras förståelse av sig själva. Alla sysslor och allt arbete ska vara frivilligt. Ekobykliniken har inga lås på ytterdörrarna. Avståndet till närmaste sjö/hav är långt, för att det inte ska vara lätt att dränka sig. Knivar och rakblad är också bannlysta från gården. Tvångsmedicinering, spännbälte och tvångsmatning (se denna artikel: "The UN has condemned force-feeding as both a form of torture and a breach of international law", obs. jag tror inte detta gäller psykiatrin), är likaså bannlyst. Personalen består av ett tiotal vuxna, som sköter patienterna på heltid, och alla har gått psykoterapeutisk utbildning, samt lite ekopsykiatrisk och ekopsykologisk utbildning. De har ett halvt dussin patienter. När självmordskandidaten kommer till gården, börjar behandlingen med att man utvärderar om patienten bör ha rätt att ta sitt liv, genom samtal med henom, man utvärderar hens lidande, omfattningen av den, och framtidsutsikterna. Sedan, om man bedömer att självmordstankarna är infall utan tillräcklig grund, får självmordskandidaten ha ett rep bundet kring sin mage med repet ett antal meter efter sig så att en av personalen kan ha repet bundet kring sin mage, så att inte patienten kan rymma och göra självmord. En av personalen har hela tiden repet bundet kring sin mage, och så länge så sker, får patienten förflytta sig fritt på gården och utanför den, på ängen och i skogen, och göra vad hen vill med sina händer, sticka, läsa, sköta trädgården osv, vilket är långt bättre än att kunna gå fritt utan band, men vara inlåst i psykiatriska avdelningars sterila och stimulansfattiga miljöer. Dessutom är det ofta bara nykomlingarna som behöver vara under uppsikt, när självmordstankarna börjar avta, får patienten stegvis mer och mer friheter. Att det inte behövs lås, gör att de som inte är självmordsbenägna, kan känna sig bekväma och fria, vilket de inte kan på psykiatriska avdelningar i stan, som är som ett fängelse för dom. Personalen uppmuntrar särskilt patienten att gå långa promenader med dom i de stora skogarna nära ekobykliniken, i tystnad eller i djupa samtal om livet och deras psykiska problem. Jag tror detta är särskilt läkande. Patienterna får alltså psykoterapi så mycket dom behöver, dygnet runt. Om dom inte kan sova, får dom samtal istället för sömnpiller, personalen turas om att vara nattvakt. Ingen tvingas att ha en viss dygnsrytm, utan man får sova när man är trött. Personalen är där helt för patienternas skull, inte tvärtom. De självmordsbenägna måste dock sova bakom låst dörr, för att de inte ska behöva ha ett rep kring sig medan dom sover (annars måste i såfall en av personalen vaka vid sängen, det går också). Man äter alltid tillsammans, men som sagt, ingen tvingas äta. Om de självmordsbenägna vill ta sitt liv genom självsvält, får dom göra det, men då har dom ca. 40-50 dagar att tänka igenom sitt beslut i en livsbejakande och terapeutisk miljö, vilket jag tror kommer att få de flesta på andra tankar (annars är självmordet inte på infall, utan då är det verkligen fråga om outhärdligt lidande att leva, som pågått i lång tid, och som man inte ser någon utväg ur), särskilt då hela samhället lever på liknande sätt som ekobykliniken i detta scenario, som jag förlägger efter civilisationens kollaps (den förtryckande och våldsbejakande konventionella psykiatrin skulle väl fnysa åt dessa idéer, på samma sätt som den tog död på Edward M. Podvolls humant psykiatriska Windhorse Project, som min flickvän Titti tycker mycket om). Jag tror att de flesta självmordskandidater skulle komma på andra tankar efter några veckor i en sådan miljö, särskilt med hjälp av hönsen, husdjuren och skogen, som har förunderliga helande förmågor. Jag tror också det hjälper mycket att få pyssla med sina händer, måla, sticka, skriva och odla, ha något att göra, så att man inte är utlämnad hela tiden åt sina destruktiva tankar.
 
Om någon rymmer från ekobykliniken, efterlyser man dem inte, utan sätter sitt hopp till att någon stoppar dom om dom återfaller och gör ett nytt självmordsförsök, vilket inte är troligt i nära framtid, eftersom man inte kan rymma från ekobykliniken så länge man är självmordsbenägen, man är ju bunden och man är under uppsikt av någon personal som har patientens rep kring sig. 
 
Man kan applicera den här ekobyklinikmodellen på vår tid också, det behöver inte vara i ett samhälle efter civilisationens kollaps. Det enda som skiljer är väl att man ringer upp ekobykliniken, och kör självmordskandidaten dit med bil.
 
Det här alternativet är inspirerat av min radikalpacifism, teorin att vi måste göra saker som minimerar våldet i vår värld, för att undvika våldsspiraler. Detta har inte den konventionella psykiatrin förstått, som har en lång historia av grovt övervåld (än idag har den denna karaktär), som verkligen inte behövs. Den verkar ha en övertro på tvång och våld, i typisk amerikansk anda (dagens våldspsykiatri hämtar till stor del sin inspiration från Amerika), en tro på att förtryck och övergrepp och hotande med fruktansvärda vapen som spännbälte, tvångsmatning och tvångsmedicinering med stundom mycket obehagliga gifter, kan skapa fred och läka en människas psyke. Vilket barbari!

Människan är växtätare av naturen. Lite om min syn på kosthållning

Här är en intressant artikel om att människan är växtätare av naturen, rent anatomiskt. Jag har hävdat det tidigare här på bloggen, även om jag också sagt att jag accepterar småskaligt fiske (jag är emot industrifisket). Jakt är jag emot, fram tills djuren på jorden har återhämtat sig och förvildat sig tillräckligt.
 
Artikeln hävdar att en varelse inte är köttätare eller allätare bara för att hen är kapabel att äta kött. Man måste också ha den rätta anatomin för att kunna räknas som detta. De djur vi liknar mest, chimpanserna, är växtätare till 99 procent. Den ena procenten som inte kommer från växtriket består faktiskt mest av termiter, inte kött. Jag skulle säga att människan är skapad att äta växter i huvudsak (och av växterna mest frukt, det känner jag instinktivt) och lite insekter vid sidan om. Kanske även lite asrester från vad rovdjur lämnat efter sig, och benmärg, om vi är extra hungriga. Men vi har inte instinkten att jaga djur, såsom lejonet har. Vi jagar för att överleva, inte för att vi dreglar när vi ser en gasell eller ett rådjur när vi är hungriga. Är inte detta uppenbart? Jag är således vad jag som kallas "semi-vegetarian", eftersom jag accepterar att äta fisk (detta kallas pescetarianism) och insekter. Jag anser att veganer och strikta vegetarianer inte riktigt är realistiska när dom kräver att folk ska sluta äta fisk och insekter. Dessa är så viktiga för många urfolk. Vad ska eskimoerna äta om inte fisk? Jag är emot jakt och industriell slakt (som enligt mig är folkmord på djur), det kan vi klara oss utan, men ska vi också slopa fisk? Det blir för svårt. Att acceptera småskaligt fiske är för mig en gyllene medelväg, en realistisk syn på matanskaffandet. Fisk är också allmänt betraktad som något av det hälsosammaste man kan äta, vilket tyder på att vår kropp gillar det. Jag gillar dock inte att man odlar fisk, jag tycker även fiskarna har rätt till frihet och till att leva lyckliga i den fria naturen. Vi måste minimera djurs lidande, men vi måste också få i oss tillräcklig mat, och inte förstöra våra kroppar i för mycket jordbruk och odling. Därför är jag för småskaligt fiske.

"Against the grain". En bok som punkterar myten om framsteget.

En viktig bok kom ut i Augusti förra året: "Against the grain. A deep history of the earliest states."av anarkisten och antropologen James C. Scott, som är "sterling professor of Political Science and codirector of the Agrarian Studies Program at Yale University", enligt Wikipedia. The Guardian har en bra recension av boken, här.
 
Scott skriver i en antropologisk tradition som går många decennier tillbaka i tiden, hans bok påminner om Marshall Sahlins bok "Stone age economics", och "Original affluent society"- teorin, som motsätter sig den gängse uppfattningen om att stenålderslivet var ett svårt liv, och att det skulle ha varit ett framsteg när vi gick över till jordbruk och statsbildning. Scott menar att med jordbruket och staten uppkom slaveriet, genom att det uppstod en elit som beskattade bönderna, och tvingade dem att arbeta med ett militärt apparat, s.k. "corvée labour". Innan dess var vi faktisk fria att i princip göra vad vi ville, och styra över vårt eget liv, vi levde i mer eller mindre anarkistiska samhällen (jag skulle säga att även urfolksstammar med hövdingar är rätt så anarkistiska av sig, om man jämför dem med svenska staten, jag har skrivit tidigare om detta, här).
 
En civilisations kollaps behöver heller inte vara den apokalyps och världsundergång, det skräckscenario som många folk är rädda för. Barry Cuncliffe skriver i ovannämnda recension i The Guardian att "Scott sees collapse not as a disaster but as an opportunity. The oppressive state system is dismantled and the population disperses, redistributing itself across a wider territory – it is a bolt for freedom." Ungefär som jag känner när jag tänker på "kollapsen" som kommer att komma till sist: en möjlighet att äntligen få leva det riktiga, självständiga livet, istället för stadens konstgjorda liv.

Något av Edward O. Wilson

"If all mankind were to disappear, the world would regenerate back to the rich state of equilibrium that existed ten thousand years ago. If insects were to vanish, the environment would collapse into chaos."
 
(biologen Edward O. Wilson)

Recension av Derrick Jensens bok "Endgame. Vol.2: Resistance" (2006)

Den amerikanska författaren Derrick Jensen är den kanske mest kända och populära anarkoprimitivisten idag, och är den av dem som skrivit flest böcker (ett tiotal). Han är en av grundarna till Deep Green Resistance, en radikal miljöorganisation för avvecklingen av civilisationen. Jensen är en av den moderna anarkoprimitivismens filosofer, jämte bl.a. John Zerzan, och en som jag tagit intryck av tidigare, innan jag läste denna bok, som är den första av hans böcker jag läst. 
 
Jensens bok är den farligaste jag läst, en av de mest aktivistiska och gerilla- och partisanaktiga böcker jag läst. Detta behöver inte tolkas så att jag menar det i negativ mening. Den är också en av de böcker som utmanat mitt tänkande mest. Jag har verkligen brottats med den. Den var också lång, 929 sidor, av vilka jag bara läste andra delen, på ca. 410 sidor. Första delen har jag inte fått tag i, men ska läsa den när jag får tag i den. 
 
I korta drag går boken ut på att vi måste avveckla civilisationen om vi ska rädda naturen från att gå under genom t.ex. klimatförändringarna. Civilisationen hotar både naturens och mänsklighetens överlevnad. Ska vi verkligen lyckas med en sådan avveckling, går det inte att vara pacifist, utan vi måste vara sluga och använda alla till buds stående medel, både våldsamma sådana och ickevåldsliga sådana. Vi måste sabotera Systemet, sabotera infrastrukturen som upprätthåller dödsmaskineriet, spränga fördämningar som utrotar laxarna, hacka oss in på naturmördarnas datorsystem för att sabotera dem, ja inte bara försvara oss, utan attackera Systemet, gång på gång, förblöda det helt enkelt. 
 
Derrick Jensen sticker inte under stol med vem hans främsta inspiratörer är: Nordamerikas urfolk i deras försvarskamp mot de vita inkräktarna. Och lika lite som dom var pacifister, lika lite är han det. Han känner sig befryndad med deras kamp, och lär av den. 
 
Jag har kallat mig radikalpacifist tidigare här på bloggen, men det innebär inte att jag skulle ta avstånd från allt våld överhuvudtaget. Detta är helt enkelt inte möjligt, och det är självbedrägeri att tro det. Ingen pacifist jag känner vill att mördare och våldtäktsmän ska gå fria, utan de tror att dom måste få sina fängelsestraff, om inte för annat, så för att förhindra och avskräcka från nya brott. Då är genast pacifismen modifierad. Min radikalpacifism erkänner detta, och dess radikalitet är inte att ta avstånd från allt tänkbart våld, utan göra saker som minimerar våldet i vår värld (i dess totalitet, nu och för all framtid), vare sig mot djuren, naturen eller de fattiga, avstå från allt onödigt våld, och då måste mycket förkastas, för vi lever i ett samhälle som systematiskt våldför sig på livet, och detta utan att det behövs överhuvudtaget. Detta ser ofta pacifister inte. Ordet "pacifism" är ofantligt missbrukat, och exploaterat av maktens män för att döda allt motstånd mot makten (Jensen påpekar detta själv). Man får döda en mygga, men inte Hitler eller Stalin. Vilket hyckleri! Då anser jag att det är mer pacifistisk att döda Hitler och Stalin, men att spara myggan, som är oskyldig som en ängel. Man måste verkligen inte döda myggan. Skaffa dig ett myggnät istället! Men dagens pacifister är besatta av tanken att man inte får använda våld uppåt i hierarkin, men däremot är de ofta förvånansvärt blinda för allt det våld som de utövar neråt i hierarkin, mot tredje världens fattiga, mot djuren och naturen, ett våld som de ofta inte märker, eftersom det är indirekt. Detta tål inte Derrick Jensen, som avskyr att ge sig på de svaga, men inte väjer för att utmana de starka till duell, de som förtrycker de svaga och dessutom har vapen att försvara sig med. Ridderlighet, alltså!
 
Men hur långt är Jensen villig att gå i användandet av våldet? Det blir inte tydligt i boken. Vill han ha en blodig revolution, en "ekologisk franska revolution" *? Jag vet att han är anarkist, men blodiga revolutioner tenderar att skapa nya förtryckarstrukturer, när alla som motsätter sig dem fängslas eller avrättas. Hur skulle det annars gå till? Att avsätta och mörda förtryckarna och hindra dom från fortsatt välde kräver militär organisation och polisstyrka, dvs. hjärtat i civilisationen. Här har den pacifistiska traditionen en visdom som bygger på erfarenheter av många revolutioner. Kanske ickevåld och modifierad anarkopacifism (åt det radikalpacifistiska hållet) är mer underminerande för civilisationen än militärkuppar och blodiga revolutioner, som mer har chansen att skapa motattacker, militarism, polisstater och världskrig än att avveckla civilisationen? Krig som kan urarta i kärnvapenkrig?
 
Vad skulle t.ex. hända om Putin fick ett miljöetiskt uppvaknande, och skulle börja kriga mot Trump eftersom han läst Jensen, och insett att Amerika leder världen mot fördärvet, och han sedan störtade världen in i ett tredje världskrig, där Trump anfaller Ryssland med kärnvapen? Att ohejdat förespråka våld kan få oanade konsekvenser. 
 
Är Jensen verkligen villig att göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)" (se sid 829)? Skulle han tortera folk för att få igenom detta? Här stöter vi på etiska problem. Jag personligen skulle aldrig tortera. Jag tror det är kontraproduktivt och bland det värsta en människa kan göra. Inget kan rättfärdiga tortyr. Det finns långt bättre sätt att kriga för naturen. 
 
Jensen har ingen tydlig plan för hur vi ska avveckla civilisationen så att det blir så lite lidande för människor och djur som möjligt, hur vi avvecklar det inifrån, så att vi undviker våldsam kollaps och kaos. 
 
Jag har också en känsla av att Jensen kräver för mycket av miljöaktivister. Det är uppenbart att han aldrig varit i fängelse eller tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning eller på rättspsykiatrisk avdelning. Skall vi uppsöka martyrskapet? Ska vi försöka upprepa Jesus´ mytiska offergärning? Det blir som ett slags självmord att stå emot Systemet på det våldsamma sätt som Jensen ivrar så för, vilket vissa Nordamerikanska urfolk erkände i deras kamp mot de vita (Jensen berättar om detta i boken). Om t.ex. en f.d. mentalpatient som jag skulle ge mig in i ekosabotage, skulle inte vägen vara lång till långvariga vistelser i rättspsykiatriska fängelser, civilisationens små helveten. Jag har blivit så förstörd av psykiatrin att jag inte skulle våga att utmana ödet ytterligare. Att kräva sådant av mig skulle jag anse som oförsvarlig grymhet. Måttet är rågat. Offer för Systemets tortyr måste få en fribiljett här, man ger sig inte in i lejonets gap igen efter något sådant. Civilisationens plågande av de avvikande är så stor när det gäller mentalpatienter, att jag menar att de inte ska uppmuntras till ekosabotage. Däremot, de som är villiga att riskera fängelsestraff, de som inte har ett psykiatriskt förflutet, med dem är det en annan sak. Kriminalvården är, enligt min erfarenhet (jag har kortvarig erfarenhet av den), barmhärtigare än psykvården, eftersom den inte förgriper sig på ens känsloliv och psyke med gifter. 
 
Jensen verkar inte så mycket inse värdet av att mera förändra systemet inifrån, genom icke-våldslig infiltration och folkbildning, vilket jag anser vara ett av de starkaste vapen vi har till hands mot civilisationen. Jag anser det vara bättre att jobba heltid med ickevåldsliga metoder - verkligen ge allt i detta, satsa allt på det - än att jobba begränsat med våldsamma metoder (ingen vågar ändå jobba heltid med våldsam ekosabotage). Visserligen förespråkar Jensen båda delarna, men ska vi satsa på något, menar jag det är effektivare att gå den ickevåldsliga vägen, eftersom vi då undviker att riskera att slösa en massa år i fångenskap, där vi inte kan göra något. Vi måste inte med våld spränga fördämningar, vi kan också genom infiltrering och lobbying få folk att göra det frivilligt, eller med lagens hjälp. Ja vi kan faktiskt lagstadga vår väg tillbaka till naturen, om vi verkligen är listiga, såsom t.ex. Pella Thiel och andra kämpar för naturens rättigheter redan gör. Detta har stor effekt. Vi har nämligen moralen på vår sida, och lagen måste till sist erkänna det, att den inte kan uppmuntra längre att vi sågar av grenen vi sitter på, utan måste ha rätt att få leva som de vilda urfolken, ha rätt att restaurera naturen. 
 
Jensen är i boken en särskilt stark förespråkare för laxarnas rättigheter, och att vi bör spränga de ofattbart många fördämningar för vattenkraft som man byggt i älvar och floder runt om i världen (bara i USA finns det två miljoner fördämningar). Jensen vill ta lagen i egna händer och spränga dom utan lagens sanktion, innan det är för sent och laxen i älvar och floder inte kan återhämta sig längre. Laxarna är ju beroende av att kunna simma uppströms för att leka (föröka sig). Dock, den som ständigt spränger fördämningar måste räkna med att hen riskerar långa fängelsestraff, särskilt om översvämningarna som dessa sprängningar försorsakar nedströms förstör en massa bebyggelse och om människor skadas i dem. Då mister vi våra bästa krigare för långa tider. Jag är helt med på att vi måste förstöra fördämningarna, men jag skulle uppmana Jensen att försöka alla utvägar innan vi riskerar att offra våra bästa krigare till långa fängelsestraff. Han talar aldrig om fisktrappor, sätt att hjälpa fiskarna att simma förbi fördämningar. Kanske detta är en gyllene medelväg fram tills vi får lagen på vår sida? Denna tystnad är underlig, eftersom Jensen verkar vara väldigt påläst när det gäller laxarna, deras överlevnad och hoten mot den. Jag skulle vilja veta vad Jensen anser om fisktrappor, om de alls är värda något? Detta skulle kunna spara många fängelsestraff. 
 
Är Jensens stora tillit till våldet ett amerikanskt fenomen? Skulle en Derrick Jensen vara möjlig i Gandhis Indien? Har Jensen sett på för många amerikanska våldsfilmer? För stor beundran för våldsamma hjältar? Vi kan faktiskt bättre än filmernas våldshjältar. Vi måste minimera våldet, för att undvika krig, hämnd och våldsspiraler. Det är detta som jag tror varit pacifismens poäng genom tiderna, inte att totalt ta avstånd från allt våld, alltid och överallt. Ja, varför tar inte Jensen upp den vanliga pacifistiska invändningen mot våld, att våld föder våld, leder till våldsspiraler? Han tar upp många invändningar, men inte denna kanske viktigaste invändning. 
 
Jensen går för långt när han närmast uppmuntrar kvinnor som blir utsatta för våldtäkt att mörda förövarna. Är dödsstraff verkligen ett proportionerligt straff för våldtäkt? Två till sex års fängelse tycker jag känns rimligt. Här börjar det lukta bränt runt Jensen, ett naivt våldsförhärligande. Vem blir nästa att hämnas mordet på våldtäktsmannen? Och så har du karusellen igång. Jag menar dock inte att kvinnor inte har rätt att försvara sig mot våldtäktsmän.  
 
Jensen tar upp invändningen om hur vi ska avveckla kärnkraften om vi ska avveckla civilisationen, och erkänner att han inte har svaret på detta, men att det bästa man kan göra är att genast börja avveckla alla kärnkraftverk på denna jord, för att minimera kärnkraftskatastroferna i framtiden. Håller helt med. 
 
Jensen punkterar också myten om "Pleistocene overkill", att vi skulle ha utrotat en mängd arter genom överdriven jakt under stenåldern, innan civilisationen uppstod. En myt som folk som vill svärta urfolken använder för att peka på att de var lika destruktiva som oss civiliserade. En myt som jag trodde på innan jag läste Jensens bok. Jensen tror inte på den. Det är helt omöjligt, menar han, finns inga arkeologiska bevis för det, det hade blivit för mycket kött per person, enligt vetenskapsmän han citerar. Vill du veta mer om debatten om detta, googla bara på "Pleistocene overkill". 
 
Jensen har inte ett ord om askes och frivillig fattigdom som en lösning på miljöproblemen. Om något kommer att rädda världen, är det detta. Visserligen, politik behövs, ekosabotage behövs, men vem pratar om att askes är ekosabotage, och dessutom kanske den mest effektiva, eftersom alla kan ta efter utan att behöva vara rädda för fängelsestraff? Ja, en värld full av sekulära eller religiösa sadhu-liknande asketer skulle betyda dödsdomen för civilisationen, civilisationens totala kollaps, eftersom den bygger på systematisk lyxande och bekvämlighetsmani. Jag har för mig att jag läste att Jensen har både bil och personlig dator, vilket gjorde mig ledsen, det är ju här kampen står, kring att vi måste avstå från högteknologin, och få myndigheterna att förbjuda tillverkningen av ny högteknologi och helt förbjuda användningen av teknologi som ger utsläpp eller skadar naturen genom användningen därav. Lika viktigt eller viktigare än att spränga fördämningar, faktiskt. Vårt exempel här är avgörande. Men, hur påverkar man samhället effektivt utan att använda högteknologi? Jag har förståelse för dem som gör det, det är fruktansvärt svårt att gå före med gott exempel, eftersom man då liksom försvinner från barrikaderna och lätt isolerar sig. Jag själv försöker hitta någon slags mellanväg här, att använda bibliotekets och ABF-husets gemensamma datorer medan jag i övrigt har mycket lösa band till Systemet.
 
Men Jensen får en att tänka grundligt över dessa frågor, eftersom han går till botten med dem, han tar naturförstörelsen så på fullt allvar, och är så passionerad och helhjärtad. Detta skall han ha tack för. Jensen är också modig som vågar skriva en så här radikal och farlig bok, men jag har på känn att han själv inte skulle riskera fängelse för ekosabotage, vilket han också erkänner i boken.  
 
Här är en insiktsfull kritisk recension av Jensens båda två Endgame-böcker.
 
 
* Man får för sig att han skulle kunna godkänna nåt sånt när han säger att vi måste göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)". Vad är effektivare i att stoppa naturförstörelsen än en statskupp? Jensen kritiserar aldrig ekofascismen i boken, och blodiga ekorevolutioner skulle mycket lätt kunna leda till ekofascistregimer. Dock, även ekofascism är bättre än vår tids ohyggliga kapitalistiska teknofascism, där fascismen nått aldrig tidigare uppnådda proportioner. 

Något om "sekulär schamanism", att vara medlare mellan naturen och de civiliserade

När jag satt tjugoen dagar i Serbiskt fängelse 2010 för att jag var i Serbien utan pass för att leta efter Skogs-Davids son Emil som försvann spårlöst i Polen (Skogs-David är halvserb), hände något märkligt i den cell med ca. tio personer som jag till slut sattes i, eftersom jag inte lydde reglerna tillräckligt. Efter ca. fem dagar i cellen kom jag in i någon slags "förändrat medvetandetillstånd", ett otroligt levande tillstånd av naturligt psykiskt rus, ett djupt meditativt tillstånd (som psykiatrin nog skulle kalla "psykos"), som triggades av läsningen av Uppenbarelseboken i Bibeln, en bok som jag försökte göra en "djurisk översättning" av, där jag tolkade den utifrån "djurismen". Jag hade nämligen en Bibel på engelska med mig i cellen, som jag fått på luffen genom Slovakien. Jag skrev alltså om Uppenbarelseboken, så att den skulle passa min filosofi djurismen. Jag skrev på allt papper jag kom över.
 
Under detta arbete med översättningen (jag satt i toaletthallen vid ett litet bord), började jag lägga märke till ett antal medelstora insekter som kröp på väggarna. Jag vet inte vad det var för insektart. Men jag upplevde något paradisiskt med dom och deras närvaro, och jag upplevde att dom hjälpte mig att översätta Uppenbarelseboken, de var den djuriska tolkningsnyckeln. Ja, de var som änglar i cellen, naturens änglar. Djuren blev centrum i Uppenbarelseboken för mig, särskilt "De fyra levande varelserna" kring Guds tron i denna bok (kap. 4) blev tolkningsnyckeln, jag tolkade dessa som djurens representanter, som bar upp Guds tron. Jag började också känna nån slags telepatisk kontakt med dessa insekter, som om jag tolkade deras väsen och översatte det till mänskligt språk.  
 
En gång medan jag satt i min säng i detta meditativa rus, sade fången i sängen intill till mig att "Du ber hela tiden". "Ja", sa jag, "jag ber om att Jesus skall komma tillbaka". Fången talade engelska, och var den enda av serberna i cellen som kunde bra engelska. Detta öppnade en kontakt med de andra fångarna, han som kunde engelska blev min översättare. Han började förmedla kontakt mellan mig och han som höll ordningen i cellen med en käpp, och som hade slagit mig en del fram tills då, eftersom jag var så annorlunda än de andra. Då hände det något märkligt. Jag sade åt honom att jag talade med änglar  (jag menade insekterna, men sade det inte högt), och detta ledde till en liten s.k. "andlig väckelse" i cellen, där ordnings-mannen övertygades om att jag var Jesus. Vi pratade mycket, och jag "kanaliserade" insekterna åt honom och de andra fångarna. Ordningsmannen slutade slå mig, och sade att han aldrig ville slå mig mer. Han sade ständigt till mig att jag var Jesus, och jag sade "jag vet inte", helt tills jag började tro på det själv. Psykosen blev starkare.
 
Vad jag ser i detta idag, är någon slags sekulär schamanism, (schamanen är som en präst och medlare mellan andarnas/gudarnas värld och folket), där andarna/gudarna i mitt fall var djuren och guden Naturen. Dvs. de bland oss som ännu inte fallit i synd och civilisation, utan är rena, ursprungliga och oskyldiga som änglarna, och som sitter på hemligheterna till frälsningen, exodus ur Egypten/Babylon/det nutida Romarriket, återgången till enheten med gud, Naturen.
 
Psykosen i fängelset gick över, men det schamanistiska fenomen som uppstod där, att vara medlare mellan  djuren och de civiliserade har satt sitt outplånliga intryck på mig, och har inte försvunnit helt. Det finns en icke-psykotisk schamanism som har stannat kvar i mig, medlingen mellan naturen och de civiliserade utan tro på telepati, magi eller messiasskap. Sekulär schamanism på sin spets, alltså. Vad annat tror ni denna blogg handlar om än att bygga broar mellan människorna och djuren/naturen? Det är min livsuppgift, känner jag, och är en av orsakerna till att jag "besmittar" mig med civilisationen och teknologin. Brobyggande är viktigare än ens egna "andliga renhet". "Like a bridge over troubled water I will lay me down", sjunger Simon & Garfunkel, hippieikoner inom musiken.
 
Någon av mina vänner sade en gång att schamanerna var naturfolkens schizofrena. Tänk om vår kulturs schizofrena hade fått en sådan behandling tidigt i sin bana, istället för att bli inlåsta och tvångs-medicinerade! Då hade de kanske kanaliserat sina psykoser i fåror som skulle ha tjänat stammen och varit kulturbyggande, istället för att bli paranoida och sönderslitna psykiskt, som det går idag för så många av dem. Ömhet, kärlek och uppskattning skulle också hjälpa dem att ständigt utvecklas och revidera sig, så att skadliga vanföreställningar sakta byttes ut mot verkligt kulturbyggande föreställningar. Dessa senare kräver samma andliga känslighet som de schizofrena har, och vem vet, skulle inte våra poeter och rockstjärnor ha fått utveckla sin konst, skulle de kanske ha slutat som psykiska vrak, precis som det gått för många av de schizofrena. Schizofrena är i själva verket "misslyckade" konstnärer och schamaner, nerbrutna av ett samhälle som inte tål andlig överkänslighet och att man famlar lite i sitt medvetande för att komma vidare.  
 
Vi kommer i vilket fall som helst att ha stort behov av andligt överkänsliga människor i ett framtida stamsamhälle efter kollapsen, som kan lyssna till vad naturen har att säga de civiliserade, och översätta det till civiliserat språk. Sekulära schamaner som har en speciellt nära relation till djuren och naturen, och som därför kan vara en inspirationskälla till en ny mytologi som kan ersätta den civiliserade mytologin som har fört oss rakt in i fördärvet. Har inte detta varit en av schamanernas främsta uppgifter historiskt, att vara mytologi-inspiratörer, att bygga andliga världar som de andra kan penetrera, och sedan kanalisera dessa världar? Dessa andliga världar behöver inte vara övernaturliga, de kan bestå av jordiska fenomen och naturliga varelser vars väsen man tolkar och vars signaler man kanaliserar, inte på ett övernaturligt, magiskt sätt, utan genom att lära känna dom, leva med dom. En mytologi kan vara sekulär, precis som civilisationens framstegsmytologi är det idag. Men vi behöver nya berättelser som bättre kan tolka tillvaron än framstegs- och teknomytologin. Schamanens uppgift är att bygga sådana virtuella världar och kanalisera dem till folket, inte för att härska, utan för att skapa andlig kultur och inspirera. Sedan skadar det inte med healing-, ört- och medicinkunskaper, men jag anser inte dessa vara schamanens primära uppgift.     
 
Slutligen, vi behöver inga officiella schamaner, som har uppgiften att fungera som andliga ledare och präster. Jag är emot allt prästadöme, och är dessutom svuren anarkist. Alla kan sträva efter att få samma kunskaper, färdigheter och funktion som de har som har schamanens funktion, och det är just genom att alla gör det, att alla blir självständiga andliga varelser, som man kan undvika prästadöme och andligt maktmissbruk. Men någon måste gå före och hjälpa de som kommer efter. Ingen bör utropa sig officiellt till en som har kommit längre än andra, då börjar maktmissbruket. Inga ledare, inga präster, inga messiasar! Men i sitt stilla sinne kan man bedöma om någon har schamanens funktion i samhället, funktionen som medlarens och brobyggarens mellan naturen och folket.

Fin primitivistisk artikel av Jason Godesky. Läget för djurens rättigheter i Sverge idag, när det gäller djurförsök.

Den här artikeln av Jason Godesky, 5 Common objections to Primitivism, på Anarchist Library, (Anti-civ.), tycker jag mycket om. Den är ett svar på de fem vanligaste invändningarna mot primitivismen, och reder upp en del missförstånd.
 
Läs Djurrättsalliansens summering av läget för djurens rättigheter i Sverige idag, när det gäller djurförsök, här. Se också en liknande artikel hos Djurens Rätt, här.

RSS 2.0