Min reaktion på terrordådet i Stockholm senaste fredag

Fredagen för en vecka sedan upplevde Stockholm ett terrordåd.  En lastbil körde in i Åhléns varuhus, och dödade fyra och skadade femton. Den 39-årige uzbekiern och muslimen Rakhmat Akilov, med koppling till IS i Syrien, har erkänt sig skyldig. Trist att det skulle vara en muslim igen, det ger Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn, tillika med alla andra flyktningfientliga. Akilov förstör för sina muslimska bröder och systrar, och för alla som söker asyl i Sverige. 
 
Min vän István Molnár kommenterade det hela på Facebook med att uppmärksamma hur självrannsakan hos det svenska folket lyser med sin frånvaro efter detta dåd. Jag svarade honom med följande reflektion:
 
"István, jag har varit inne på lite samma tankar som du. Det svenska folket och statsministern saknar självrannsakan när sånt här händer. Man är tillfreds när man finner syndabocken och hämnar sig, enligt ens egen krigsretorik, men att man själv skulle ha en andel i att det gick som det gick, det är fullständigt otänkbart. Såna här nesliga terrordåd uppstår inte i ett vakuum, som vissa tycks tro. Dom har alltid en orsak - orättvisor, förtryck, som gör terroristerna desperata och hatiska. Bättrar inte det svenska folket sin livsstil, och gör den mindre amerikansk (vilket hat extremister och terrorister kan ha mot Amerika!) och mindre shoppinggalen (tänk på att terrorattacken gjordes mot Åhlens shoppingcenter), får vi nog räkna med att bara få flera terrorister på nacken. Jag urskuldar inte terrordådet, jag bara påpekar att vi alla är medskyldiga mer eller mindre, på något sätt. Eftersom allt hänger ihop."
 
Om det svenska folket och statsministern skulle vara lite mindre självgoda, och lite mer intresserad av orsak och verkan, skulle framtiden för oss och alla stackars flyktningar vara betydligt ljusare. Så som det nu är, förstärks bara fientligheten mellan den muslimska världen och västvärlden, när inte västvärlden är ödmjuk, och inser att den har en del i att det blivit som det blivit. Det behövs en omvändelse till verkligheten hos västvärlden, en omvändelse till de grymma fakta om västvärlden som nu blir allt tydligare och tydligare i takt med oljetoppen och klimatförändringarna. Har t.ex. svenskarna tänkt på att kriget i Syrien (IS är med i detta krig) har något att göra med klimatförändringarna, då detta krig till stor del var en reaktion på en långvarig torka, och de folkförflyttningar och den fattigdom och den kaos som var följden av detta? 
 
Konsekvenserna av västvärldens lyxlivsstil når oss till slut. Terrordåden i väst är bara en liten del av detta. Det hela är tragiskt och ödesmättat. 

Något om mänsklighetens framtid som art

Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det. 
 
99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?
 
Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta. 
 
Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här
 
Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger. 
 
Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:
 
"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och

"• att göda havet för att en ökad mängd växtplankton ska förbruka koldioxid.
• att reducera växthusgaserna i atmosfären genom att fånga in dessa"
 
Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande.
 
Ett extremt och galet exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber i världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären  - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer)), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna. 
 
Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.  
 
När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?

Min oförmåga till sorg över klimatet och oljetoppen

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 
 
Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 
 
Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 
 
Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 
 
Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.
 
En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 
 
Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 
 
Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"
 
Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 
 
Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?
 
Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

RSS 2.0