Något om segelfartyg som en nyckel till övergången mellan globalisering och lokal ekonomi

Största delen av våra varor fraktas idag på haven av lastfartyg, eller s.k. "containerfartyg", av vilka det finns över 90 000 globalt. Det är mycket tack vare lastfartygen som globaliseringen har varit möjlig. Men, ett enda stort lastfartygs föroreningar är lika stort som föroreningarna från 50 millioner bilar, står det i denna artikel
 
Johan Landgren och Roberth Hansson gjorde mig uppmärksam på segelfartyg i sin bok "Olja för blåbär. Energi, makt och hållbarhet" (Fri tanke 2015), som jag läser i just nu, att segelfartyg kan utgöra en stor hjälp för de globala transporterna när oljan börjar sina. Jag tror de har rätt. De skriver att man kan göra om vanliga lastfartyg till segelfartyg. Jag tror att detta kommer att löna sig i stor grad med tiden. Även om jag är emot globaliseringen, genom det press det sätter på tredje världen, där de fattiga måste slava för det rika väst istället för att odla sin egen mat och vara självförsörjande (vilket jag tror är en stor orsak till att 800 miljoner går svältande), så tror jag att (som jag flera gånger har påpekat på denna blogg) vi måste bygga broar tillbaka till naturen och en rättvis värld, som är en lokal ekonomi (en kretsloppsekonomi). Segelfartyg tror jag kan spela en stor roll i detta (tåg är en annan bra sak). De har inga utsläpp (förutom i konstruktionen), och sparar på oljan, som vi behöver för andra saker, för att möjliggöra omställningen. Och om vi ska rädda klimatet måste vi nog lämna det mesta av våra kvarvarande fossila bränslen i marken.
 
Segelfartygen kan t.ex. förse oss med helt avgörande reservdelar och produkter som förnyelsebar energiteknik och hjälpa oss att kontrollerat avveckla civilisationen istället för att kollapsa i kaos. 
 
Bloggen "Olja för blåbär" (Landgrens och Hanssons blogg) skriver också om att man redan börjat elektrifiera färjor. Också det (och elektrifiering av lastfartyg) kommer att bli viktigt i framtiden, och är ett framsteg, även om jag inte tror det (och övrig elektrifiering) kommer att rädda oss från nödvändigheten att skala ner vår ekonomi, dvs. behovet av "nerväxt" istället för tillväxt. 
 
Richard Heinberg är en skarp röst (ingalunda någon extremist, utan representerar mittfåran i miljörörelsen) med stor auktoritet som särskilt har påpekat att vi inte kan driva vår nuvarande gigantiska globala ekonomi med förnyelsebart och el, utan vi är tvungna att skala ner den om vi ska klara det, detta p.g.a. den ofattbart stora utmaning det är att bara byta energikällor utan att skala ner, med alla de problem som "intermittency" innebär, alltså det faktum att det inte alltid blåser och solen inte alltid skiner, samt de problem som finns med lagring av energi från förnyelsebara energikällor, för att inte tala om svårigheterna med att få ett fungerande elnät med dessa. Gail Tverberg är också en akademisk energiforskare som påpekat de svåra problem som förnyelsebart innebär. Jag rekommenderar hennes seriösa blogg, som visserligen är krävande att läsa. 

John Michael Greer om vår försummade möjlighet till mjuk omställning

"The window of opportunity for making a smooth transition to a renewable future slammed shut in the early 1980s, when majorities across the industrial world turned their backs on the previous decade’s promising initiatives toward sustainability, and bought into the triumphalist rhetoric of the Reagan-Thatcher counterrevolution instead. Since then, year after weary year, most of the green movement—with noble exceptions—has been long on talk and short on action.  Excuses for doing nothing and justifications for clinging to lifestyles the planet cannot support have proliferated like rabbits on Viagra, and most of the people who talked about sustainability at all took it for granted that the time to change course was still somewhere conveniently off in the future. That guaranteed that the chance to change course would slide steadily further back into the past." (John Michael Greer i detta blogginlägg)

RSS 2.0