Klokt sagt om revolutioner av en av permakulturens grundare

“The greatest change we need to make is from consumption to production, even if on a small scale, in our own gardens. If only 10% of us do this, there is enough for everyone. Hence the futility of revolutionaries who have no gardens, who depend on the very system they attack, and who produce words and bullets, not food and shelter.”
 
(Bill Mollison, grundare av permakulturen tillsammans med David Holmgren)

Dikten "The lake of Innisfree" av William Butler Yeats

The lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree, And a small cabin build there, of clay and wattles made: Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee; And live alone in the bee-loud glade. And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow, Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings; There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow, And evening full of the linnet’s wings. I will arise and go now, for always night and day I hear lake water lapping with low sounds by the shore; While I stand on the roadway, or on the pavements grey, I hear it in the deep heart’s core.

(William Butler Yeats, 1865-1939)


Översättning av Karl Asplund:

Innisfree:

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree
och bygga mig en hydda av läkt och av ler,
så nio rader bönor och odla eget bi
och i den tysta gläntan slå mig ner.

 

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt
av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,
var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt
och kvällen full av hämplingvingars flykt.

 

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når
små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.
Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,
jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

 

 

Min kommentar: Dikten Innisfree hör till den engelska lyrikens främsta pärlor, och har ett drag av nationalromantik, naturromantik och naturmystik i sig, längtan till landsbygden, längtan till det enkla bondelivet på landet. Det påminner om Tolstoj, ja man hör rentav en ton av urgammal permakultur i den; "och bygga mig en hydda av läkt och av ler" (läkt betyder långt, tunt och smalt trävirke). Inom permakulturen idag är det populärt med att bygga hus av lera, och den har samma längtan till landsbygden som Yeats har. Yeats föreställer sig att han ska finna friden på landsbygden, och att denna frid ska komma över honom som en gråt (enligt Asplunds tolkning), spontant och utan strävan. Han längtar bort från staden, och upplever att han, när han "på gråa gator går", dvs. går i staden, nås av tonerna från naturens paradis på landsbygden, som han hör djupt i sitt hjärtas kamrar.

 

Denna dikt gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den för första gången (jag tycker Asplunds översättning är nästan bättre än originalet!), och jag tonsatte den även ganska snart (jag har inte skrivit ner melodin, men minns den, den är en variation av en av Edvard Griegs melodier). Den uttrycker så mycket av vad jag står för, och jag upplever den även som en särling bland de gamla dikterna; den ekologiska medvetenheten var ofta inte artikulerad på Yeats tid och före honom. Yeats sätter ord på något som inte hade namn den gången, innan miljörörelsen uppstod. Mycket var ju ekologiskt på Yeats tid, i slutet av 1800-talet, innan bilarna och flygen kom. Allt jordbruk var ekologiskt. Luffare fanns det gott om (Yeats ville luffa till Innisfree!). Det var när jordbruket industrialiserades och bilarna och flygen kom, som miljörörelsen uppstod - naturförstörelsen hade helt enkelt gått för långt, industrialismen hade gått för långt. Jag undrar om miljörörelsen känner till Yeats´dikt, om inte, så hoppas jag denna rörelse upptäcker den snart, den är så vacker. 

 


Lästips om Tolstojs anarkism och täckodling

På The Anarchist Library finns en fin essay om Leo Tolstojs anarkism (som jag skrivit om här på bloggen tidigare), den kan läsas här.
 
Uppsala Nya Tidning skrev 2016 en fin artikel om täckodling (en av permakulturens grundpelare), "Täckodling spar tid och pengar", som kan läsas här.

Min ideala ekoby. Och ett möjligt framtidsscenario.

Jag svärmar mycket för ekobyar. Jag ska nu försöka skissera hur den ekoby skulle se ut där jag skulle vilja bo:

 

Det skulle vara en helt vanlig bondgård långt ute på landet, nära en stor skog, med ett stort boningshus, stor ladugård och en stor åkermark. Boningshuset skulle vara hjärtat i ekobyn, där medlemmarna samlades under dagen för att äta och umgås, särskilt vintertid, då boningshuset var den enda uppvärmda platsen i ekobyn. Boningshuset uppvärmdes vintertid av vedeldning, men även lite solpaneler på taket hjälpte till. Elden var den enda belysning man hade, ingen gjorde stearinljus, för att skona djuren och minska på arbete, stearinljus har fett som en ingrediens, och gör man den själv måste man ha djurfett.

 

De flesta i ekobyn, som bestod av 60 personer, bodde inte i boningshuset, där bodde enbart femton personer, en storfamilj med farmor och farfar, söner med hustrur, och deras barn (de var de ursprungliga invånarna i ekobyn, de som startade det hela). 35 personer, som delvis bestod av små familjer, bodde i tipin, kåtor, jurtor och hyddor på åkarna omkring, varje bostad omgiven av skogsträdgårdar, som odlats på åkrarna. Bara en liten del av åkern odlades ännu som vanligt, med säd. Varje bostad eller klunga av bostäder hadde var sitt område att sköta, och odla upp (åkrarna delades upp jämnt mellan de 35 personer som bodde här). Tipina och jurtorna hade alla kamin och eldstäder, men det eldades i dem bara när det var för kallt på vinternätter, (och för att ha belysning på vinterkvällar) för att spara på ved (om inte veden räckte till under kalla vinternätter, sov de också i det stora boningshuset tätt intill varann på golvet). Man sov i dessa bostäder på nätterna, även på vintern, för det mesta utan uppvärmning, man hade bara tjocka vintersovsäckar, många lager med täcken och djurpälsar över sig. Allt för att spara på veden, ty motorsågarna hade gått sönder för länge sedan, och nya fanns inte att köpa, p.g.a. Kollapsen, så de fick såga med handsåg som den lokala smeden tillverkade av återvunnet järn, och detta förfarande var tungt. Man ville också minimera sina koldioxid-utsläpp, och även låta skogarna bli gamla urskogar, så att de kunde binda mycket koldioxid ur atmosfären. De få träd man sågade ner, var från skogsområden som man gallrade i, som växte för tätt, och man såg således till att det gick att röra sig i skogen. De träd man sågade ner var ofta ganska unga - man orkade inte såga för tjocka stammar, men de unga träden som växte för tätt räckte mer än väl till att värma upp huvudbyggnaden.

 

Ladugården hade också renoverats till bostadshus, men man värmde inte upp det (här bodde tio stycken). Alla fick plats i den stora huvudbyggnaden under kalla vinterdagar, den liknade nästan en herrgård, så stor var den.

 

Ladugården hade tidigare rymt får om vintern, men man hade släppt fri dem, de strövade nu runt ekobyn, mest i skogen, och när vintern kom och de fick ont om mat, matade man dem precis som folk brukar göra med rådjuren - man satte ut mat till dem i en krubba i utkanten av skogen, och de visste vart de skulle söka sig när maten var knapp. De fick lite havre, vete, skal och matrester, torkade äpplen och hö som man slått på sin äng på sommaren. Ja, jag glömde säga att ekobyn även odlade hö på den äng där fåren tidigare betat, för att ha hö till fåren på vintern. Höet uppbevarades på ladugårdens vind. 

 

Skogsträdgårdarna bestod både av fruktträd, nötträd (särskilt mycket av dessa), bärbuskar och grönsaker på markytan, odlade med täckodling. De täckte ett så stort område att hela ekobyn blev självförsörjande på frukt, nötter, bär och grönsaker. Även havre- och veteåkern räckte till så att de inte behövde importera säd. Ekobyn slog sin säd för hand med lie, malde den för hand, hela processen från åkern till brödet gjordes själv. Proteinerna kom mest från nötterna i nötträden, men ekobyn fiskade även litet i en sjö (tio kilometer) i närheten, för att säkra att man fick tillräckligt med proteiner. Man fiskade med nät och fiskfällor, i små roddbåtar, för att det ansågs mer skonsamt för fisken, som slapp få en krok i sig.

 

När någons skinnkläder eller skinnskor var utslitna, letade man i skogen efter döda djur att ta pälsen från, och eftersom ingen jagade (jakt på djur ansågs vara syndafallets synd, den första synden) hade skogen en hel del as. Jakt var förbjudet i ekobyn. Man letade as bara när kläderna hade så mycket hål i sig, att de inte gick att använda eller lappa, eller skorna inte gick att gå i. Av fårpälsen gjorde man ullgarn, som man stickade kläder av, för hand. Av djurskinnet gjorde man kläder på urfolksvis. Att leta as, sticka, bearbeta djurskinn och såga ved var det huvudsakliga görat på vintern, när man inte behövde sköta odlingarna. Alla ungdomar och vuxna var med och hjälpte till i dessa tre sysslor, så blev det inte för stor arbetsbörda på någon individ (alla hjälpte också till på odlingarna om sommaren). I genomsnitt ”arbetade” man fyra timmar om dagen på sommaren, och två på vintern. Man hade även matlag, och turades om att laga mat.

 

Om sommaren hade man så litet kläder på kroppen som möjligt, för att spara på kläderna. Var det tillräckligt hett, gick man nakna. Ingen skämdes över detta, det var naturligt för alla. De var alltså naturister hela bunten. De försvarade denna praktik gentemot kritik, med att mindre klädanvändning betydde mindre ”arbete”.

 

På hösten var man mycket upptagen med att plocka svamp och bär i sin stora skog, och det var också mycket arbete med att konservera all frukt för vintern. Man lagade mycket sylt och frukt- och bärsaft, och resterna av tillverkningen torkade man och gav till djuren i skogen. Men man torkade också en massa frukter och bär, för vinterns behov, och för djuren i skogen på vintern.

 

Våren och hösten var det mest arbete i ekobyn. Då arbetade man fem timmar om dagen, med plantering och skörd. De hade rätt stora arealer att bearbeta, för att kunna vara självförsörjande. Invånarna i ekobyn märkte också att fem timmar var gränsen då kroppen började lida av arbetet, så de försökte ha det som övre gräns i hur mycket de arbetade. Gården hade ingen traktor, så allt gjordes för hand. Man vände bara jorden med spade på den lilla plätt som man odlade säd på. Den var inte större än tjugo gånger tjugo meter, alltså fyrahundra kvadratmeter. De experimenterade också med plogar som drogs av fem människor istället för hästar och oxar. De hade ingen häst och ingen oxe, inte ens någon traktor. Det behövdes inte, eftersom man odlade helt och hållet i permakulturens anda, med täckodling, utan att vända jorden. Det var bara sädåkern där jorden vändes, för säd är svårt att odla med täckodling. Och sedan var det mesta av åkrarna fyllda med fruktträd, nötträd och bärbuskar. Dessa födoämnen var baskosten i ekobyn, istället för säden (som det var på 1800-talet). Orsaken till detta var att man inte ville ha djur i fångenskap, ville inte förslava någon häst, tvinga den att arbeta för sig, och man ville inte heller vara beroende av högteknologi och fossila bränslen, såsom en traktor skulle innebära. Allt detta gick an om man mest åt fisk, frukter, grönsaker, bär och nötter, istället för bröd. Alltså en slags stenålderskost. Av allt som man åt, var det nog frukt man åt mest av. Torkad frukt på vintern. Medlemmarna i ekobyn hade en filosofi att man ville efterlikna aporna så mycket som möjligt, människan var trots allt en primat. Och eftersom aporna mest åt frukt i djungeln, skulle människan också äta mest frukt. Frukt var också den mat som var enklast att odla. Fruktträd krävde inte mycket arbete med plantering och skörd. Det var bara att gräva en grop, plantera, och plocka frukten efter ett antal år, äta den genast eller laga saft av den eller torka den. Smart va! Boningshusets tak och väggar var fulla av snören med torkad frukt på vintern, eftersom den torkade bäst inomhus i värmen. Plantskolor för bärbuskar, frukt- och nötträd hade blivit bland de vanligaste företagen i världen, p.g.a. den ”skogsträdgårdsväckelse” som drog genom världen. Det var därifrån ekobyn köpte sina fruktträdplantor för sina skogsträdgårdar, men de drev också upp en del plantor själv i sitt växthus (där de också förkultiverade många av sina grönsaksplantor)

 

Ekobyn hade också utedass (inget inomhusdass, det tidigare dasset inomhus behövdes till annat), där man komposterade avföringen och urinet, och använde det till att gödsla med på odlingarna. Det var den enda gödseln man hade, och på detta sätt blev kretsloppet slutet. När killarna skulle pinka, pinkade de ofta vid fruktträden och bärbuskarna i skogsträdgårdarna, för att tillföra kväve till dem.

 

Man lagade mat med regnvatten, som samlades från alla taken. Det var också vattnet man drack. Man hade ingen elektricitet förutom från solpanelerna, och det räckte bara till lite uppvärmning av boningshuset. Man hade inget kranvatten eller duschvatten, eftersom pumparna gått sönder för länge sedan, och man lyckades inte reparera dem eller köpa nya. Man hade en liten å hundra meter från ekobyn, och i den tvättade man kläderna på gammaldags vis, genom att koka kläderna i en stor kittel på en brasa vid ån, och skölja kläderna i ån (man blötte kläderna i flera dagar innan man kokade dem). Ingen tvål användes, för att skona vilda djur, då fett behövs för att göra hemlagad tvål. Man tvättade också kroppen utan tvål, på vintern genom att värma vatten i en kittel vid bäcken och blanda ut det med kallt vatten i baljor. Allt detta gjorde att alla luktade lite, men alla var så vana vid varandras smutsdofter att ingen led av det. Att skona djuren var viktigare. Alla var med och tvättade kläder, både män och kvinnor. De flesta kläder var gjorda av djurskinn, men även en del av ull.  Man hade ingen bastu, för att spara på veden.

 

Ekobyn hade mycket kontakt med andra ekobyar (det var fullt av sådana. Året var nämligen 2064). Det som man behövde, men inte hade, bytte man till sig från andra ekobyar eller köpte med den lokala valutan, som påminde lite om Tysklands "Minuto"-sedlar. I ekobyn använde man inga pengar internt, bara till att köpa varor utifrån, vilket var minimalt, såsom tvål. Staten hade rasat ihop för länge sedan, och städerna stod tomma. Alla hade återvänt till landsbygden för att odla sin egen mat och klara sig själva. De hade hört rykten om att detta var något som skedde överallt i världen. Vår ekoby grundades 2032, och hade alltså en trettiotreårig historia bakom sig. Därför gav skogsträdgårdarna redan en god skörd, så att de kunde klara sig på dem, ja t.o.m. exportera lite till andra ekobyar som inte hade kommit så långt. Man bytte t.ex. till sig frukt mot naturlig tvål från en ekoby trettio kilometer bort.

 

Ibland samlades många ekobyar till konferens. Man pilgrimsvandrade till dessa konferenser, som liknade lite på vår tids festivaler. Där utbyttes erfarenheter, där förälskade sig ungdomen, där lekte barnen tillsammans. Dessa var årets höjdpunkt, och var såpass många och såpass nära att alla kunde vandra eller cykla (vår ekoby hade många cyklar!).

 

Vår ekoby hade inga datorer, inga mobiltelefoner, inga televisioner. Dessa hade gått sönder för länge sedan, och inga nya fanns att köpa. Den sista fungerande datorn hade de 2060. Internet fanns ännu, men bara några få ekobyar hade fungerande datorer, sådana ekobyar som hade tekniker och datornördar som kunde konsten att reparera datorer. Internet var nu en sällsynthet, och därför allt dyrbarare. De som hade datorer, satt på viktig kunskap som de delade med sig av på konferenserna. På detta sätt tog alla del av internet. Men alla förutsåg en dag då internet skulle vissna, eftersom kunskapen om hur man reparerade datorer blev hela tiden allt knappare. Man förberedde sig på denna dag, och kämpade av all sin kraft för att fixa de sista datorerna i världen som fungerade, vilket var rätt svårt, eftersom datorerna hade blivit så avancerade med tiden. Universiteten hade också lagts ner, så ingen utbildning i datorteknik fanns att tillgå. Men på konferenserna hölls kurser, föreläsningar och workshops i datateknik, ja även i allt möjligt annat. Dessa konferenser var alltså mycket viktiga.

 

Klimatet hade börjat stabilisera sig nu, sade klimatforskarna, p.g.a. de radikalt minskade utsläppen och de många skogsträdgårdarna och nyplanterade skogarna. Vi hade alltså undvikit domedagen – undergången och mänsklighetens utdöende. Nu återstod en lång era av hållbar utveckling, av global fred och rättvisa, som skulle komma alla till del. Nu återstod urlivet, återgången till urtiden, mer och mer. Det var det ingen som fruktade längre, p.g.a. de goda erfarenheterna som ekobyrörelsen gjort. 

 

Vad var då orsaken till att städerna lämnades och alla flyttade till landsbygden? Jo, år 2030 fick inte Sverige importera mer olja från världsmarknaden. Den globala exportoljan räckte inte till, vi var inte konkurrenskraftiga nog. Detta gjorde att det svenska samhället kollapsade, och staten upplöstes ungefär som den sovjetiska staten upplöstes 1990. Världsparlamentet, som bildades 2025, som ett reformerat FN, tog över, men det verkade enbart för den globala miljön, och lade sig inte i vad enskilda människor gjorde när det inte gällde miljön (samt fredsbevarande och fattigdomsbekämpning), den bevakade miljön och ställde miljö-brottslingar inför rätta p.g.a. nya globala lagar om naturens rättigheter. Under 34 års tid byggdes det upp en gigantisk ekobyrörelse globalt, som slog världen med häpnad, ja något som liknade lite på hur människor återvände till odlingen efter Sovjets kollaps. Den förnyelsebara energitekniken tog helt över, och hela världen gick över till den från den fossila energin, också för att slippa ytterligare klimatförändringar. Vi var helt enkelt tvungna till detta. Men för att kunna gå över till förnyelsebart, var vi tvungna att återgå till ett enkelt liv på landsbygden och bygga ekobyar alle man. Något annat hade inte gått.

 

 

 

 

 

 


Tar man socialismen på allvar leder den till anarkoprimitivism

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.
 
En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 
 
Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)
 
Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?
 
Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 
 
Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 
 
Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.
 
Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?
 
Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

Baskommuniteterna bör styra världen, bara så garanteras gräsrotsdemokrati

I detta blogginlägg försökte jag vara lite mer specifik med vad jag menar med världsparlament. Jag ska dock fördjupa inlägget ytterligare, och skriva något om vad jag menar med att "Det är ingen övergripande stat jag fantiserar om i min världsparlamentidé, utan en konferens, bara en konferens, med sådana som på något sätt representerar sina småskaliga kommuniteter, de som nu finns, inte minst ursprungs-befolkningarnas."
 
Såsom det nu är i världen, finns det massor av människor som inte representeras av riksdag och regering (och lyckas våra åtta partier verkligen representera våra sanna naturjag bakom den civiliserade fernissan?). Vem representerar världens otaliga anarkister och urfolk? De körs över av de existerande partierna. Och det trots att det just är dessa som representerar den verkliga demokratin, gräsrotsdemokratin! Utan gräsrotsdemokrati finns ingen riktig demokrati, det blir bara "majoritetsdiktatur", "massornas diktatur". Och det är denna sistnämnda form av demokrati som är den förhärskande i världen. 
 
Vad är då gräsrotsdemokrati? Det är sådan demokrati som grundar sig i beslut som fattats i baskommuniteter, kollektiv, gemenskaper av människor. Sådana som lever tillsammans i vardagslivet. Som delar livet med varann som grannar. Sociokrati är ett exempel på gräsrotsdemokrati. Finns inte dessa basgemenskaper av människor, kan det inte heller vara tal om gräsrotsdemokrati, eftersom då en mängd människor inte blir representerade i politiken. Det vanliga sättet att fungera som demokrati runt om i världen har i själva verket systematiskt slaktat gräsrotsdemokratin genom att slakta basgemenskaperna i samhället, genom att nästan helt utplåna landsbygdens forna byar, genom jordbrukets industrialisering, och genom städernas individualism och karriärsfokus. All världens föreningar kan inte råda bot på den förödelse som således uppkommit. Föreningsliv innebär sällan att man delar vardagslivet med varann, och tar beslut tillsammans i vardagens gemenskap. 
 
Hade det funnits lite fler kommuniteter i världen, skulle gräsrotsdemokrati vara mycket lättare att skapa. Såsom det är nu, verkar vi bara avlägsna oss längre och längre från det, desto mer civilisationen breder ut sig. Men det finns dock en hel del kommuniteter i världen, jag ska räkna upp kommunitetsslag som faktiskt finns:
 
Hippiekollektiv, ekobyrörelsen, kristna och andra religiösa kommuniteter, klostergemenskaper i alla religioner, urbefolkningsstammar, Kibbutzrörelsen i Israel, ashrams i Indien, storfamiljer som bor ihop, små bondbyar på landsbygden, mm. 
 
Dessa kommuniteter borde styra varje land nerifrån och upp, genom att sända representanter till en konferens som stiftade lagar *, tills denna konferens inte mer behövs, eller blir omöjlig, och avvecklar sig själv, så att vi kan återvända till det uråldriga självstyret hos urfolken. Jag vet att detta låter märkligt, och rentav omöjligt, men vi kommer att komma till en punkt (efter civilisationens kollaps) då vi inte längre kan flyga och resa långa sträckor på kort tid, och då internet kommer att sakta vissna bort, och då kommer staten att kollapsa. Då är det bra om vi har byggt upp gräsrotsdemokrati, som kan ta över hur vi styr oss själva, och som kan ersätta staten. Då måste staten se att den är förlegad, och våga avveckla sig själv på fredlig väg, utan revolutioner, utan revolutionärer som vill ta över och fortsätta staten lite till. 
 
Gräsrotsdemokrati och baskommuniteter är ett sätt att skapa resiliens i politiken, är ett uttryck för permakultur i det politiska livet (permakultur kan appliceras på nästan allt). Den gör att det inte blir kaos när staten fallerar och vi är hänvisade till oss själva, vilket kommer att hända desto mer civilisationen kollapsar. 
 
Minskning av befolkningsmängden (frivilligt) är ett annat sätt att öka demokratin i samhället. Som Albert Bartlett säger, så kan inte demokratin överleva överbefolkning, eftersom befolkningen får allt svårare och svårare att representeras i riksdag och regering. Varje riksdagsledamot måste ständigt representera allt större delar av befolkningen, och större och större delar av befolkningen känner att de inte har någon som representerar dom. 
 
 
 
* uppdatering 14.11.2017: När jag nu tänker djupare på det, så har vi för få kommuniteter för att detta ska gå, kanske går det när kollapsen fördjupas globalt, och alla söker sig ut på landsbygden? Intill då måste vi nog rösta fram landets representanter i världsparlamentet ungefär så som vi röstar fram våra riksdagsmän och EU-parlamentariker (eller så röstar riksdagen fram sådana). Det skulle räcka med tre, fyra representanter från varje land, som en gång i året, under en veckas tid, samlas i FN:s högkvarter för att stifta lagar för att skydda miljön, bevara freden och bekämpa fattigdomen. De skulle ha olika många röster beroende på hur stort landet är. Så gott som alla länder är med i FN (197 länder), så det skulle betyda en konferens med 600-800 världsparlamentariker, vilket jag tycker är rimligt. I praktiken är detta möjligt, det bara kräver mycket av oss, vi får inte vara lata. Jag förstår inte de som (liksom min lärare i samhällskunskap på Komvux) säger att detta är mycket svårt att genomföra. Det finns många seriösa röster som pläderar för världsparlament, såsom den brittiske journalisten George Monbiot (se en av hans artiklar i ämnet här) och de svenske filosofiprofessorerna Torbjörn Tännsjö (se en av hans artiklar i ämnet här) och Folke Tersman (se en av hans artiklar i ämnet här)
 
Världen styrs redan av många rätt odemokratiska övernationella organisationer, däribland FN. Att införa ett världsparlament skulle vara ett steg mot demokratisering av FN, och ett sätt för de fattiga länderna att få sin röst hörda i världen.

Dokumentären "Sista skörden". Om hur vi förstör våra jordar

Här (Sista skörden) är en mycket viktig svensk dokumentärfilm om hur vi förstör våra jordar genom det storskaliga, industriella monokultur-jordbruket.
 
Har du någonsin tänkt att det finns en länk mellan vad vi gör mot naturen, och vad vi gör mot oss själva? Att vi utarmar våra jordar, har en länk till att vi håller på att utarma oss själva. Samtidskonsten och samtidspoesin vittnar därom med mycket tydliga signaler.  
 
10 miljoner hektar jord försvinner av utarmning per år. Det blir 30 fotbollsplaner i minuten. Och samtidigt växer befolkningsmängden med 80 miljoner per år. Jag får inte ekvationen att stämma. 

Lågteknologin och den milda primitivismen

Som många av mina läsare kanske vet, så är jag emot teknologi. Men jag är inte emot all teknologi lika mycket. Medan all högteknologi enligt mig är destruktiv, förslavande och ohållbar i längden, finns det lågteknologiska lösningar på världens problem som kan fungera som en bro för mänskligheten på vägen tillbaka till naturen "på andra sidan Jordanfloden". Dessa kan ha en helt avgörande betydelse för att vi överhuvudtaget skall kunna återgå till det vilda och till vår rättmätiga ekologiska nisch i djurriket. Jag skall ge er några exempel på lågteknologiska lösningar:
 
1) Permakultur är ett designverktyg som man kan applicera på nästan vad som helst, men som man oftast hör om i förbindelse med trädgårdsodling. Poängen med permakultur är att designa hållbara, ekologiska system, där man arbetar med naturen istället för mot naturen, och där man försöker efterlikna naturens ekosystem; kretslopp, hållbarhet, långsiktighet, resiliens, mångfald osv. Kompostering, täckodling och skogsträdgårdsodling är exempel på permakultur inom odling. Lokalisering av ekonomin (såsom lokala valutor är ett exempel på) är ett exempel på permakultur inom finansvärlden. Ofta är poängen att allt ska kunna göras för hand, helst utan maskiner och olja, lokalt. Det är hantverk och lågteknologi (som man kan tillverka själv) som gäller här. 
 
2. Cykeln är en annan lågteknologisk lösning, som jag tror vi kommer få allt mer användning för när oljan sinar. Det har sagts att cykeln är det mest energieffektiva sätt att röra sig snabbt som finns (den tävlar med tåget förvisso). Visserligen behöver vi högteknologi för att tillverka cyklar, men när de en gång är tillverkade, kan de hålla i hundra år utan att högteknologi behövs, bara man reparerar och lappar. Detta gör att de är mycket väl ägnade att utgöra en del av bron tillbaka till naturen. 
 
3. Att värma vatten i komposten är ett lågteknologiskt koncept inom permakultur. Man sätter en vattenslang med vatten i inne i sin kompost, och låter komposten värma vattnet. Sedan använder man det uppvärmda vattnet till att duscha sig med. 
 
 
Gemensamt för det mesta av lågteknologi är att den ofta kan byggas för hand, lokalt, utan globaliseringens industriella processer, och att den sannolikt överlever civilisationens kollaps. Bilen är högteknologi och kan inte användas utanför civilisationen och dess olja och biobränslen och el. Cykeln är lågteknologi och trivs bra utan civilisation. All teknologi innan industrialismens ankomst kan räknas som lågteknologi, och kommer sannolikt att upplivas när civilisationen kollapsar. 
 
Lågteknologi är en form av mild primitivism som jag finner hos t.ex. David Jonstad, Leo Tolstoj och Omställningsrörelsen. 

Utdrag ur boken "Permakultur i ett nötskal" av Patrick Whitefield

"Samtidigt är köttdjursuppfödning på säd mycket ineffektivt, eftersom en stor del av säden går till underhållsenergi för djuret. Det som blir kvar för oss att äta är bara ungefär tio procent av fodersädens ursprungliga näringsinnehåll."
 
"Snabbköpen använder onödigt mycket förpackningar och kräver, att grönsaker och frukt håller hög kosmetisk klass, vilket innebär att de ibland slänger så mycket som 50 procent av produkterna på grund av skönhetsfel."
 
"Mycket mat importeras från det fattiga Syd till det rika Nord, i många fall för att Syd ska kunna betala sina skuldräntor. Mycket av denna mat är proteinrik föda, till exempel sojabönor, som vi ger till våra djur. Samtidigt går människor i Syd hungriga. Ett steg på vägen mot en rättvis fördelning vore att vi anpassade vår förbrukning av kött, mjölk och ägg till hur mycket vi kan producera av egna tillgångar."
 
(från boken "Permakultur i ett nötskal" (Föreningen Permakultur i Sverige 2010) av Patrick Whitefield, originalet publicerades 1993)
 
 

Vad sann bildning är. Humanismens ruttenhet.

Universiteten och humaniora har grundligt misslyckats i att bilda allmänheten. Man är inte sant bildad om kan läsa Horatius och Platon på grundspråken. Man är sant bildad om ens tankar och ens livsstil står i harmoni med naturen, alltså med verkligheten. De gamla religiösa mystikerna skulle ha kallat det för "hjärtats bildning". 
 
Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i en av sina texter att de gamla grekerna såg naturen som sitt ideal, som man ska eftersträva:  "Slagordsmässigt kunde man uttrycka den gre­kiska synen på förhållandet mellan natur och människa så här: Naturen bör följas. Vetenska­pens uppgift, utöver det rena sanningssökandet, är att hjälpa människan att leva "i enlighet med naturen."
 
"Motsatsen till tanken, att naturen bör följas, är tanken att människan kunde härska över naturen. Den senare tanken är främmande för gre­kiskt synsätt. Grekernas syn på förhållandet mel­lan natur och människa är därför oförenligt med en teknologi, kunde man säga."
 
Enligt de gamla grekerna förhåll det sig som så att om man överträdde naturens gränser genom hybris, då drabbades man av nemesis, guden Nemesis´ hämnd. Vår tids "bildade" elit har avlägsnat sig hisnande långt från dessa ideal, för dem är oftast inte naturen idealet, utan civilisationen, människan. Konsten istället för verkligheten. Förkonstlingen istället för det naturliga. Det finns en oerhörd hybris i våra tiders tekniktroende, civilisationstroende humanister, och inte ens Georg Henrik von Wright skiljer sig nämnvärt från dem, fast han kritiserade framstegstanken i sina böcker. Han förblev en förhärdad humanist, trogen tekniken och civilisationen, ja människan på bekostnad av djuren och naturen. Denna humanisternas hybris pockar nu på en nemesis, och den verkar komma nu i form av klimatförändringarna och oljetoppen. 
 
T.C.Boyle skriver i sin roman "A friend of the earth" (från år 2000) att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Det ligger något i det, och det säger något om hur långt vi har kommit bort från de gamla grekernas ideal, som jag tror delas av vilda urbefolkningar i allmänhet. 
 
Vår "fina" litteraturhistoria är förvånansvärt fri från ekologiskt tänkande och radikal civilisationskritik. Särskilt innan 70-talet med dess gröna våg. Det finns en del såna författare, som pärlor utspridda här och där, men Thoreau är lite lam, så även Rousseau och Elin Wägner (Leo Tolstoj, Mark Twain och J.R.R.Tolkien är stora undantag, även i Johanna Spyris "Heidi" hittar man mycket), och hos en av våra mest bildade svenska författare, Vilhelm Ekelund, hittar man föga inspiration för ekologiskt och civilisationskritiskt tänkande (han fungerar idag mer som en elitens statuspryl). Jag tror det är humanismens fel, humanismen har satt ett lock på allt radikalt med sitt människoförhärligande och sin speciesism, med sin tro på civilisation och "bildning", som egentligen inte är någon verklig bildning utan förkonstling. Det är humanisterna som har grundat skolväsendet, som inte är särskilt mycket annat än ett kolonialistiskt försök att civilisera "vilda" barn och "vilda" ursprungsbefolkningar. Detta brott mot naturen och mänskligheten har vi (i det stora hela) humanismen att tacka för. Det som skulle vara "folkbildning" i human anda blev kolonialism, förtryck av det vilda, imperialism och civilisationsbygge. Den humanistiska folkbildningen tar t.ex. inte alls upp så viktiga saker som självförsörjning, konservationsbiologi, anarkism, anarkoprimitivism och permakultur. Hur skulle den kunna det? Dessa underminerar ju humanisternas imperiebygge, deras civilisationstro, deras teknologihybris. 
 
von Wright skriver i texten "Den detroniserade och den återupprättade naturen" följande: "Men också om medeltidens djävulsvetenskap (magin) inte var egentlig »vetenskap», medan gudsveten­skapen åtminstone delvis var det, så är det ett faktum att det är den förra och inte den senare, som är den närmaste idéhistoriska föregångaren både till den nya naturvetenskapen och till den moderna tekniken. Man kan säga, att magi och teknologi har gemensamt, att båda åsyftar ett her­ravälde över naturen för mänskliga ändamål. Men medan teknologien står på vetenskapens grund, står magin på vidskepelsens. "

Vi i väst är dåliga förebilder för tredje världen

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 
 
Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Om att vända mänsklighetens evolution

Som ni kanske vet, förordar jag att mänskligheten "evolverar bakåt", går bakåt i evolutionen, bakåt till en del av djurriket igen, det djurrike som vi har hävt oss över med hjälp av civilisation och teknologi. Men är detta alls möjligt?, undrar du. Jag tror inte det, om inte en kollaps tvingar oss tillbaka till stenåldern. Jag tror ett troligare framtidsscenario är att vi framhärdar med vår civilisation helt tills klimatförändringarna gör slut på mänskligheten, ignorerande alla varningssignaler. Ja, jag tror t.o.m. att mänskligheten inte har fri vilja som helhet betraktat, i detta avseende, och att vi som individuella personer därför ytterst sett inte har fri vilja *. För ingen har egentligen kontroll över civiliseringsprocessen, trots att konspirationsteoretikerna skulle hävda motsatsen. Några enstaka vaknar till uppror mot civilisationen här och där, men de är så få att de står maktlösa. Jag vet inte om många som vill "evolvera bakåt" till djurriket, de flesta bara skakar på huvudet av det. Och ändå tycker jag det är det enda logiska man kan göra nu när civilisationens väsen avslöjas i takt med klimatförändringarna, oljetoppen och nykolonialismen.  Vad civilisationen leder till torde vara rätt uppenbart vid det här laget: sinande resurser och en sjuk planet, sjuk av cancer, med risken att dö av den. Trots att jag anser att spelet är förlorat när det gäller mänsklighetens chans att överleva, vill jag likförbannat kämpa för att vi ska gå tillbaka på våra vägar (dock bevarande det goda vi lärt oss), vill jag kämpa för djurismen i ett slags förtvivlat, desperat hopp om att kanske klimatet inte får oss att dö ut ändå, att det istället låter civilisationen kollapsa tillbaka till stenåldern, och att vi alla då besinnar oss, och vänder och går bakåt i evolutionen, mot apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det finns en liten chans att Guy McPherson, Paul Ehrlich & co. har fel, och att vi kommer att kunna vända mänsklighetens evolution. Framför oss är en vägg: klimatväggen och oljetoppsväggen, och det finns bara två alternativ; att gå i väggen och försvinna, eller gå "bakåt" och överleva.
 
För sju år sedan hade jag tanken att mänsklighetens evolution i framtiden skulle dela sig i två delar, en som gick framåt och en som gick bakåt till djurriket. Numera tror jag att vi bara har en väg att gå, och det är bakåt. Vägen framåt går över ett stup utan bro. Kalla det bakåtsträvande, men vi måste nu vänja oss vid tanken på att evolution inte bara måste gå framåt, men även kan, och numera måste, gå bakåt. Vi måste sakta, bit för bit, avveckla civilisationen och alla kärnkraftverk, om vi ska ha en chans att överleva. Och vi blir i framtiden ganska tvungna till det, när civilisationen kollapsar. Men det är antagligen för sent då att göra något, mänskligheten dör antagligen ut. Det är stupet utan bro.
 
Men missförstå mig inte, vi kan aldrig helt återskapa det förflutna, få det precis som det var förr, på stenåldern eller före det. På det sättet måste vi alltid gå framåt. Men som du kanske förstått, måste vi gå bakåt i den meningen att vi måste sträva efter att efterlikna de av våra förfäders livsstilar som har varit hållbara och faktiskt fungerat, såsom apornas och vilda ursprungsbefolkningars. Men vi ska inte kasta våra nyttiga kunskaper överbord, sånt som medicinsk kunskap, odlingskunskaper osv. Jag menar att vi bör gå bakåt endast i metaforisk bemärkelse. 
 
Jag tror också att man bör bygga broar tillbaka till apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. En sådan viktig bro är hortikultur, närmare bestämt permakultur och skogsträdgårdar. En annan viktig bro är att vi blir radikalt färre (frivilligt).
 
Jag hoppas man börjar diskutera dessa frågor, och ställer sig frågan om det inte är på tiden att vända mänsklighetens evolution, nu när vi ser stupet där framme. Jag hoppas det blir ett begrepp att "evolvera bakåt", att det inte bara är en galning som jag som talar om dessa saker. För det börjar bli bråttom nu att vända Titanic.
 
 
* Detta innebär dock inte att vi som mänsklighet inte kan ändra kurs. Även om man inte har fri vilja, påverkas man av omgivningen, på gott och ont. Och vi kommer att påverkas av att klimatet kollapsar. Och man kan välja även om man inte har fri vilja, valet är bara inte fritt, utan en länk i en oändligt lång kedja av orsaker. Och jag menar heller inte att man inte har något ansvar eftersom man inte har fri vilja, man har bara inte det där "yttersta ansvaret" som rättfärdigar hämnd och brist på medlidande. 
 

Något om övervåld och nödvändigt, oundvikligt våld. Och något om kriminalvården

Som radikalpacifist är jag emot alla former av övervåld. Jag definierar övervåld som onödigt våld. Att skapa onödigt lidande. Jag anser t.ex. att jakt och slakt är former för övervåld, eftersom maten räcker till även om vi inte jagar och slaktar. Vi kan nämligen t.ex. bara odla mer istället för att jaga och slakta, och bl.a. använda säd och frukt som går åt till alkoholindustrin (och mat som går åt till foder för djurindustrin), till mat för människor. Och vi kan ta vara på all mat som slängs. Jag tror dock att vi måste fiska om vi ska överleva. Många fattiga är helt beroende av att fiska. Men mark som betas på kan alltid användas till matodling, och det med mycket bättre och större matproduktion, som ger mycket mer mat än köttproduktion.
 
Sen finns det såklart nödvändigt, oundvikligt våld. Man kan aldrig vara 100% radikalpacifist. Det bara går inte. Man trampar på myror på stigen, man kan döda en mygga eller ett knott i misstag när det kliar på kroppen av deras krypande och stickande, och man instinktmässigt kliar sig (jag tycker dock att man helst inte ska döda insekter med flit, utan vifta bort dom, om det är möjligt, samt använda myggnät). Sen har vi problemet med kriminella. Även om jag tycker att kriminalvården bara tar bort symptomen, och vägrar gå till roten med sakerna, så tycker jag att man bör förhindra kriminalitet med att fängsla kriminella, bara man ger dem tillräckligt med stimuli i fångenskapen, och behandlar dom humant (vilket jag tycker ofta inte sker). Man borde låta dem få bo i något slags ekobykollektiv med stora odlingslotter och boskapsskötsel, och lära dem permakultur, så att dom blir självförsörjande på mat. Det skulle förvandla dem från kriminella till nyttiga, ekologiska samhällsmedborgare. Odling och gårdsbruk ger rikligt med stimuli och torde kännas meningsfullt för vem som helst. För alla dessa skulle det också vara läkande med boskapsskötsel, att sköta om kor, får, getter och höns. Och så skulle de självfallet också få ha hundar och katter. I ekobyn skulle det inrättas bibliotek, och de skulle få träffa och samtala med psykoterapeuter en timme, två, tre gånger i veckan. Sen skulle fångarna om vintern syssla med olika former av hantverk, målarkonst och skrivarkonst. Man skulle låta fångarna få utbildas i olika konst- och hantverksformer om de vill. De skulle ha ett snickeri. Det skulle också finnas möjlighet till bollsport. Allt som jag räknat upp skulle förstås vara frivilligt, för något eko-koncentrationsläger vill jag inte veta av (alla fångarna skulle få välja mellan vanligt fängelse eller ekobyfängelse). Men fångarna skulle få ordentligt betalt för allt de gör av staten och dom som köper deras produkter (hantverksföremål, målningar, manus, mjölk, grönsaker och frukt från de egna odlingslotterna). De skulle inte minst få lov att bygga skogsträdgårdar, att vara med om att omvandla monokulturell odlingsmark till försmak av paradiset. Och de skulle uppmuntras att bygga tipin runt huvudgården och experimentera med att bo i små tipibyar. Detta borde kännas väldigt meningsfullt för vem som helst.
 
Det skulle också hållas kurser för fångarna och psykpatienterna om den globala uppvärmningen och oljetoppen, om "Conservation biology", humanekologi och djupekologi, samt, som nämnts redan, om permakultur. 
 
Ekobyarna skulle drivas av ekobönder och permakulturexperter utifrån från det fria livet, så att fångarna skulle få vara lärlingar till dem, och ledas sakta in i arbetet av dem, lockas in i arbetet av dem. De skulle få vara med i ekosamhällets försök att återuppbygga landsbygden och avfolka städerna. Det skulle inte vara så svårt att göra om en gård till ett ekobyfängelse, det skulle räcka med att bygga stängsel kring området. Och det skulle inte finnas för många fångar i varje ekobyfängelse (det skall vara väldigt småskaligt, och inte likna koncentrationsläger). Man skulle också ta i bruk fotbojan, så att vissa fångar kan få röra sig ute på åkrar och ängar, så de kan sköta om boskapen och odlingarna utanför ekobyfängelsernas stängsel. 
 
Jag är dock inte för fängelser i och för sig. De tar bara bort symptomen på brottsligheten, och går inte till roten. Ytterst sett vill jag avveckla civilisationen, och därmed också fängelseväsendet. Men ekobyfängelserna ser jag som en bro tillbaka till naturen, till det hanterandet av brottslighet som vi hade när vi levde på stenåldern, ja det plus den tolerans vi har utvecklat sedan dess. Och jag är definitivt för icke-våld. Brottslingar ska inte straffas med inlåsning och våld, utan med "utlåsning", de får inte ingå i gemenskapen och får inte mat av gemenskapen tills dom bättrar sig och lovar vara hyggliga. Men jag erkänner att det här är en oerhört svår fråga.
 
 

Lite om permakultur

 
(bildtext: en av Änggärdets ekoenhets odlingslotter. Foto Titti Spaltro)
 
 
På Änggärdets ekoenhet, där jag ännu vistas, hålls permakulturen högt i kurs. Jag tror inte jag tidigare har förklarat på bloggen vad permakultur är, men nu kommer ett försök:
 
Permakultur är ett ekologiskt sätt att förhålla sig till tillvaron, som innebär hållbarhet, bärkraft och kretsloppstänkande. Det kan appliceras på alla områden i livet, men vanligtvis används det inom trädgårdsodling, såsom här på Änggärdets ekoenhet. Permakultur inom odling innebär att arbeta med istället för mot naturen (vanligt icke-ekologiskt monokulturellt jordbruk, arbetar som bekant ofta mot naturen, och utarmar och förgiftar jorden), där man försöker efterlikna naturen, och där naturen är läromästaren. Man försöker bygga upp jorden istället för att utarma den, arbeta med naturens processer istället för mot dem. Permakultur inom odling handlar oftast om kompostering, täckodling och skogsträdgårdar.
 
Täckodling innebär att man istället för att vända jorden, täcker den för att få bort ogräset, och sedan bygger lasagnebäddar där man fyller på med kompost, gräsklipp, kvistar, gamla löv, hästgödsel, allt möjligt komposterbart som man hittar. Och så efter att man har sått eller planterat ut plantorna, täcker man jorden, oftast med gräsklipp eller gamla löv, så att fukten hålls kvar i jorden, och så att man inte behöver rensa ogräs. Täckodling innebär att man sparar mycket arbete - med sådant som att vända jorden, vattna och rensa ogräs.
 
Skogsträdgårdsodling innebär att man odlar i flera nivåer. Man bygger upp en ätlig skog, där man kan odla vanliga träd, fruktträd, nötträd och bärbuskar, perenna matväxter och längst nere grönsaker i lasagnebäddar. Man bygger upp skogen så att alla växterna utfyller och stödjer varann, och man anlägger ofta en damm i förbindelse med skogen, som ger ett gynnsamt mikroklimat. Skogsträdgårdar ger så mycket mat, att man har räknat ut att de ger två till tjugo gånger så mycket mat som samma område skulle ge om det var uppodlat enligt vanliga monokulturella jordbruksmetoder. Skogsträdgårdar kan bli ett viktigt svar på nuvarande och kommande utmaningar inom matförsörjningen. Det är bara det att de kräver tid och tålamod.
 
Det är sånt här mänskligheten borde syssla med i stor skala, istället för med sportindustri, filmindustri, godisindustri, tobaksindustri mm. När ska mänskligheten besinna sig och börja intressera sig för sånt som verkligen betyder något?
 
 
 (bildtext: jag hjälper Sirpa att täckodla på Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro ovan och nedan)
 

Änggärdets ekoenhet

Nu har jag och Titti kommit till vår första milstolpe på vår långa vandring, Änggärdets ekoenhet. På vandringen hit från Flen gick vi förbi ett rådjurslik som låg i diket. Aldrig har jag känt en vidrigare stank, och jag tänkte att människolik säkert luktar ännu värre. Då insåg jag hur hemskt det måste vara med jordbävningar som begraver människor, och får dom att ruttna under rasmassorna.
 
Hur som haver, Änggärdets ekoenhet är den ekoby som ekoförfattaren David Jonstad en gång i tiden var med om att bygga upp (den startade 2009). Nu är han dock inte längre medlem, utan bor i Dalarna. Det är ett dussin medlemmar i ekobyn, alla utom en bor på annat ställe, oftast i Flen, några även i Nyköping och Stockholm. De bildar en ekonomisk förening, och i det närvarande är det sjutton vuxna och fjorton barn med i föreningen.
 
Vi har arbetat lite idag med odling (dom har ganska stora odlingar), och jag har omplanterat ett plommonkörsbärträd. Dom försöker praktisera permakultur så gott det går. Dom bl.a. täckodlar. Det har fungerat bra för dom. Jag har aldrig sett så fin och mullrik odlingsmark som på Änggärdets ekoenhet.
 
Dom är en riktig äkta ekoby, och t.o.m solpaneler på taket! (fast jag är skeptisk till att solpanelerna och vindsnurrorna kommer att rädda klimatet) Och regnvattnet samlas upp i stora tunnor. Dom har också hönor. Odlingarna är ganska stora. Jag har besökt en ekoby tidigare, Gebers ekoby i Stockholm, men dom hade inga odlingar. Änggärdet satsar verkligen på det ekologiska!
 
 
 (bildtext: Kristina från Ånggärdets ekoenhet odlar. Foto Titti Spaltro)
 
 
(bildtext: Arbete med att flisa sly på Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
 
 
(Bildtext: Jag, Sirpa, Elin och Linus och deras baby äter vid bordet i Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
 

Den rika världen har förlorat det viktigaste; community

Hur dum människan är, som bygger stora hus och höghus, sliter ut sig för att bygga grandiosa byggverk, när man skulle kunna bo i små tipibyar, som kräver minimalt arbete för att sättas upp! Och i och med de stora byggnaderna blir det opersonligt och kallt mellan grannarna, de förlorar det viktigaste; community. Det hade vi när vi ännu bodde i kåt-, hydd- och tipibyar för flera tusen år sedan. Community-andan trivs inte i det stora och grandiosa, den måste ha det småskaliga för att trivas. Den trivs i ödmjukheten och enheten med naturens karghet och småskalighet.
 
Jag tror att community, liksom kärlek, hör till de viktigaste i livet, och bör prioriteras därefter. Allt behöver planeras så att community skall kunna uppstå. Men i den rika delen av världen har vi sålt vår community, offrat den på marknadens och kapitalismens altare. Vår belöning har blivit att man inte ens känner sina grannar, för det mesta. Snacka om andlig död.
 
Ekobyarna är en motreaktion mot detta. Där finner man ansatser till restaurering av den gamla community-andan. Där sås fröna till den nya mänskligheten. Men ekobyarna är förtvivlat få. Alla gårdar och jordbruk borde vara ekobyar. Och människorna i staden borde flytta ut till dem, och vara med om att odla jorden enligt permakulturens småskaliga principer. Och åkrarna borde göras om till skogsträdgårdar, med ekobyar i sig (i stil med tipi-byar). Så att man bor på det ställe där man får sin mat ifrån, så att man inte behöver bilar och civilisation.
 
Staden har ingen community. Staden är en ekokatastrof och den andliga dödens centrum, där jakten efter makt, status och grandiositet har omöjliggjort sant samarbete och community. Staden är tävlingens centrum. Man tävlar i allt, även i sånt som poesi (tänk poetry slam), även i sånt som är heligt. Man förgiftar allt med sin tävling. Det sanna livet hittar man inte i tävling, utan i samarbete och community. Det är samarbete som gör oss evolutionärt levnadskraftiga, inte tävling. Det att den ska tävla i allt har gjort civilisationen dödsdömd, ty man blir blind och döv för livets helighet när man tävlar, och det gör att man förstör naturen och allt som är sant och äkta. Bara fasaden blir kvar, och staden är som ett uppstoppat lik, ett hav av fasader, med ruttet innehåll.

Jag har börjat sova utomhus

Jag har nu börjat sova i ett tält i skogen i Finland, som en del av min miljöaktivism. Jag sover också i min lya i Nackareservatet i Stockholm när jag är där på permakulturkurs (fyra tisdagkvällar den här hösten). Jag ska dock inte ge upp min lägenhet förrän till nästa vår, så jag kan falla tillbaka på lägenheten om jag inte orkar utelivet. Jag testar nu ut om jag orkar sova i skogen den här vintern. Om jag orkar den här vintern, är chansen stor att jag ska orka även i fortsättningen. Jag ska dock delta i samhället som förr, och ta mina mediciner. Jag fick dock sparken från mitt städjobb i mina föräldrars firma när jag berättade för dom att jag har börjat sova i skogen. Men det gör inget. Det finns alltid något att göra, volontärarbete, odling osv. Behöver någon hjälp med något, är det bara att fråga mig, jag har mycket överlopps tid.
 
Orsaken till att jag flyttade ut i skogen den här gången var några böcker som väckte mig (särskilt Myten om maskinen, av Alf Hornborg). Jag klarar inte längre av att stödja de kraftverk (bl.a. kolkraftverk) som min lägenhet får sin energi ifrån, p.gr.a. deras utsläpp, som bl.a. sabbar klimatet. Jag vill bojkotta elbolagen och alla våra kraftverk, och uppmanar andra att bojkotta dem också. Även om det är för sent att rädda mänskligheten från att dö ut p.gr.a. skenande global uppvärmning, är det ändå vår plikt att rädda så många andra arter som möjligt från utrotning i de kommande ekokatastroferna. Varje liten eko-gärning är nödvändig för jordens hälsa, och det är just i det lilla vi måste vara trogna, för alltför många tycker att deras andel i utsläppen är för små för att göra någon skillnad. Men med sju miljarder på planeten är alla de små gärningarna viktiga, för de stora sammanhangen består just av miljarder såna små gärningar. Och jag vill gå före med gott exempel. Och kanske det att jag träder åt sidan kan öppna upp för en flyktning mera till Finland.
 
Jag klarar inte av att se på naturens undergång utan att vara med och kämpa på naturens sida. Naturen är mitt fosterland, inte Norge eller Finland. Jag beger mig nu ut i krig. Det är det stora, nästan osynliga kriget som mänskligheten utkämpar mot naturen, och som de rika utkämpar mot de fattiga, och jag vill inte vara i det kriget på fel sida, på de miljöförstörandes och de rikas sida (globalt sett). Jag vill offra mig för något högre än min egen bekvämlighet, för naturen, för de fattiga, för våra barnbarn och barnbarnsbarn. Jag vet att det kommer att bli tufft, men om vi hjälper varann kan vi klara det tillsammans.

RSS 2.0