"Organisationsparlamentet". Ett förslag till en förenklad och fördjupad demokrati

Ett sätt att ordna en demokrati är att varje större organisation utser en representant till en stor konferens som stiftar lagar, och att man har olika många röster per person i konferensens voteringar, beroende på hur många medlemmar organisationen har (låt oss säga från en till tjugo röster). Detta skulle säkra att så stor andel av folket som möjligt representerades i demokratin, medan i nuläget många inte blir represen-terade i riksdagen. Således skulle ekobyrörelsen, katolska kyrkan, omställningsrörelsen, Stora Enso, Ikea, Svenskt Näringsliv, Moderaterna, handikapporganisationer, Klimat Sverige, Djurens rätt och Coop Konsum få var sin representant på konferensen. Detta skulle även fungera i ett världsparlament, bara att då borde konferensen ha fler representanter, låt oss säga 100 000 *, vilket i och för sig är möjligt om man sitter i några av världens största idrottsarenor, såsom Melbourne Cricket Ground i Melbourne, Australien. Nackdelen med detta är att många är med i flera organisationer samtidigt, men man skulle kunna lösa detta så att man bara fick välja én organisation när man skall välja en representant och bli räknad som medlem i en organisation när det skall räknas hur många röster en representant för en organisation har. 
 
Kanske finns det några tusen större organisationer i Sverige, låt oss säga fem tusen? Det skulle finnas en gräns i hur liten organisationen fick vara för att räknas, för att få sända en representant. Alltså allt för små organisationer måste slå ihop sig med andra likasinnade för att få sända en representant till konferensen (bilda allianser, dock inte så att man själv upplöses). En konferens med fem tusen representanter för alla större organisationer i Sverige (det finns upp till 200 000 ideella organisatoner i Sverige), som samlades till möten på stora festivalliknande tillställningar ett antal gånger per år, skulle kanske vara ett vettigt sätt att organisera ett land när riksdagens och regeringens byråkrati blir allt mer tungrodd när vi går in i kollapsfasen (1). Kanske skulle det vara mer demokratiskt, mer gräsrotsdemokratiskt? Det skulle i alla fall uppmuntra föreningslivet, som är demokratins hjärta, det folkliga engagemangets hjärta. Och det skulle förenkla politiken, tror jag. Har du tänkt på vilken byråkrati varje riksdagsval innebär? Det skulle också vara ett sätt att organisera ett världsparlament utan för mycket byråkrati. 
 
Man kan t.ex. ordna det så att vart fjärde år väljer varje större organisation på nytt vem som ska representera organisationen på konferensen, det blir antingen den samma som förr eller någon annan som man tycker är bättre. Själva "riksdagsvalet" försiggår alltså inom varje större organisation, och behöver inte innebära byråkrati, utan kan försiggå genom röstningar på möten eller internet, eller genom enkäter, inom organisationen.
 
Så som det nu är, blir t.ex. urfolkens, djurrättsaktivisternas och anarkisternas röster inte hörda. "Organisationsparlamentet" skulle ge dem en röst, en chans att påverka. Inga partier i riksdagen är anarkistiska idag. Ska man rösta är man tvungen att rösta på partier som inte driver ens intressen. Detta råder organisationsparlamentet bot på, i alla fall till en viss grad. Det är också ett sätt att få minoriteter att organisera sig och därmed kämpa för sin sak. 
 
Organisationsparlamentet skulle även utse en regering, precis som vår riksdag idag gör, en regering som skulle jobba på samma sätt som vår regering idag. 
 
Organisationsparlamentet skulle arbeta till vardags i riksdagshuset, ja i flera byggnader om inte alla fick plats där (kungens slott skulle kunna tas i bruk), men voteringarna skulle ske på konferenser, s.k. "parlamentsfestivaler", där alla riksdagsledamöter skulle kunna träffas för att rösta fram nya lagar och utse nya regeringar. Kammaren i riksdagen rymmer bara 349 ledamöter, därför behövs det festivaler där fem tusen riksdagsledamöter träffas och röstar. Regeringen skulle arbeta i Rosenbad som nu, och bestå av ett tjugotal ministrar, som nu. Platser för parlamentsfestivalerna skulle t.ex. kunna vara Globen eller mässhallar. Man kunde framställa en röstningsmanick som man tryckte på när man röstar, som man kunde bära med sig överallt, en trådlös motsvarighet till de röstningssystem som riksdagshusets kammare har. Men man skulle också kunna rösta med papperslappar som samlades in och räknades, för att hedra gamla tider och dissa teknokratin. Det går an, även om det går långsammare. Tid för inspirerande tal! Konferenserna skulle t.ex. kunna vara på tre, fyra dagar i månaden, och på den tiden skulle man, med flitigt arbete, kunna uträtta lika mycket som i dagens voteringsarbete i riksdagen. I pauserna skulle riksdagsledamöterna få höra på landets bästa musik, sång och poesi, därav namnet "parlamentsfestival". Och de skulle alla äta tillsammans kring långa bord under matpauserna, mat som tillretts på plats, som på festivaler. 
 
Organisationsparlamentet skulle också ha sina femton utskott, bara att det satt 333 ledamöter i varje utskott, som träffades i riksdagshusets kammare (plenisal) istället för i utskottsarbetsrummen (man skulle även kunna vara bara sjutton i utskotten, som i riksdagen idag, som t.ex. talmannen väljer fram av de som är mest lämpade). Det mesta i organisationsparlamentet skulle likna på den nuvarande riksdagens arbete (man skulle t.ex. ha en talman som ledde riksdagsarbetet), bara att man varken har partier eller valrörelse, utan istället bara representanter för alla landets fem tusen största organisationer/föreningar. 
 
Skulle inte detta vara ett steg mot gräsrotsdemokrati, mot att avveckla staten i anarkistisk anda? Skulle inte detta stärka vår politiska resiliens inför kollapser, och vara med och förhindra kravaller och upplopp?
 
 
* Om riktigt små länder inte lyckas sända någon representant genom någon organisation, skickar de representanter som inte är knutna till någon organisation, i proportion till hur litet landet är. 
 
(1) Detta skulle också förhindra att det är de med stora valrörelsebudgetar som får flest röster, pengarna skulle här betyda långt mindre, och korruptionen då bli avsevärt lägre. Det skulle helt enkelt inte finnas någon valrörelse eller valrörelsepropaganda här, vilket skulle spara mycket kraft, pengar och slöseri på reklamering. Inga tomma och bedrägliga vallöften!
 

Varför jag inte tror att vi kommer att kunna emigrera till Syd

Undrar du dig över pendlingen mellan utopi och dystopi som förekommer ibland på min blogg? Jag har skrivit att mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år, och sedan kan jag drömma om att hela mänskligheten i Nord ska kunna emigrera till Syd efter att vi har övervunnit klimathotet och blivit tio gånger färre (se här). 
 
I mitt tänkande är inte det senare sannolikt. Det är en dröm jag har, bara en ouppnåelig dröm. Mirakel kan ju ske. Vi vet inte vilka överraskningar framtiden har för oss. Men det är ytterst osannolikt. Det är dystopin, att mänskligheten dör ut, som är sannolik.
 
Jag ska förklara varför min utopi om emigrationen är osannolik: I takt med de skenande klimatförändringarna i framtiden, kommer allt större områden i Syd (särskilt i Afrika) att bli obeboeliga. Och Sydeuropa kommer att få Nordafrikas klimat - klimatzonerna förflyttar sig norrut på norra halvklotet, och söderut på södra halvklotet. Vi kommer därför att se en emigration från varmare till kallare områden, istället för tvärtemot (om vi inte mirakulöst lyckas kyla ner planeten med hjälp av geoengineering). En sådan emigration sker redan. Vi har redan klimatflyktningar, t.ex. från Syrien. 
 
Skall vi ha en chans att undvika detta, måste vi lägga ner den industriella civilisationen idag. Och även om vi gör det, kommer uppvärmningen att rulla på en tid, av egen drift. Hur sannolikt är det att vi avvecklar den industriella civilisationen ens på tio år? Den sannolikheten är ofattbart liten. Än mindre att vi blir tio gånger färre. 
 
Allt eftersom klimatet blir instabilt i Sydeuropa (Spanien upplever redan svår torka), kommer allt fler människor därifrån att emigrera norrut. Om hundra år kanske Spanien är en öken, om vi inte avvecklar den industriella civilisationen eller lyckas rädda klimatet med geoengineering. Ska vi då emigrera söderut, blir det till Centraleuropa, men länderna där kommer att vara överbefolkade av klimatflyktningar. Och även Centraleuropa kommer att få svårt att föda sin befolkning, eftersom växterna inte riktigt hänger med att klimatzonerna flyttar norrut så mycket efter hand. 
 
Till slut kommer Sverige att få medelhavsklimat, om kanske hundra år. Blir det till vår fördel? Nej, säger bl.a. humanekologen William Rees, eftersom våra växter inte hänger med, och vår jordmån inte är lämpad här i norr för Medelhavsländernas grödor och fruktträd. Det som däremot kan kyla ner Norden, är om Golfströmmen stoppar upp, vilket vissa tror kommer att ske, vilket gör att vi får Sibiriens klimat. Detta kan kompensera för den globala uppvärmningen i Sverige, och göra att Norden blir bland de sista beboeliga platser i världen (kanske klarar vi oss en bit in på 2100-talet?). Men detta är långt ifrån säkert. Om det blir så, kommer Sverige att vara packat med folk intill bristningsgränsen, full av klimatflyktningar. Om oljan räcker till vill säga. För Sverige har ingen egen olja, utan importerar all sin olja. Men om Mellanösterns folk emigrerar i massvis till Norden, kanske de tar med sig olja också, kanske Saudiarabien ger olja åt sin befolkning i Sverige. Men även den oljan börjar sina efter hand, kanske redan på 2030-talet. Så även om Sverige kan vara en utpost för klimatflyktningar är 2100 är oljebristen en fälla, som kan sabba det hela. Jag gissar med Björn Forsberg att civilisationen kollapsar redan innan klimatförändringarna får den att kollapsa, av oljebrist, kanske redan 2050, enskilda länder kan kollapsa redan decennier innan, som Venezuela nu är på randen att göra. Detta är långt mer sannolikt än en kontrollerad, snabb avveckling av den industriella civilisationen och en emigration till Syd några hundra år efter detta.Men detta sistnämnda är mitt höga ideal, och det är inte omoraliskt att drömma om det omöjliga. Man  ska bara vara medveten om det utopiska i det. Detta gör att jag låter texterna om den stora emigrationen till Syd vara kvar här på bloggen och i e-boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017). 

"A period of consequences"

The era of procrastination, of half-measures, of soothing and baffling expedients, of delays is coming to its close. In its place we are entering a period of consequences", sa Winston Churchill strax innan England gick med i andra världskriget. Det samma skulle jag säga om den tid som väntar oss snart. Man kan inte festa och  supa hejvilt utan en bakfylla - konsekvenserna, priset man måste betala. På samma sätt kan inte västvärldens konsumtionskalas vara utan sin egen bakfylla. Vi möter dessa konsekvenser i flera tickande bomber; klimatkrisen, energikrisen, finanskrisen och flyktningskrisen, för att nämna de mest uppenbara. Vi vill ha bort konsekvenserna, vi skickar tillbaka mängder av flyktningar, och förhandlar på klimatkonferenser i hopp om att naturen ska spara oss. Men festen fortsätter, och bakfyllan knackar på dörren. Är det inte dags att erkänna att vi måste ta vårt straff? Bättre det än att bli tagen på sängen. Att ta emot fanatiska muslimer som flyktningar är att ta sitt straff. Konsekvenserna av de massiva mängder skräpnyheter som världens medier spyr ut varje dag, istället för att verka för folkbildning, som skulle ha kunnat mjuka upp den religiösa fanatismen, ja kanske få den att övergå i ateism. Vi tror att vi kan festa hejvilt på drogliknande nyheter om kungens privatliv och fotbolls-VM (istället för att gå den tyngre vägen mot ett utvidgat medvetande som nyheter om livets väsentliga ting och djuplodande tankearbete innebär), utan att behöva betala ett pris. Priset är infantilisering, grogrunden för hat, våld och religiös extremism. Det vi får möta i våra islamistiska flyktningar. Vi tror det blir bättre för världen att vi skickar tillbaka dom, men någon måste betala priset, om inte vi. Kanske vi gör rätt i att ta vårt straff, och sluta supa? Spelet är inte förlorat ännu, vi kan lindra vårt straff genom att sluta supa nu, så att inte avgiftningen tar kål på oss till slut. Vi (eller flyktningens eget land) kan ge islamistiska flyktningar folkbildning istället för fotbolls-VM på TV och istället för nyheter som det om Leif GW Perssons bantning i Aftonbladet. Än kan vi förfina och levandegöra den utarmade jordmånen efter det storskaliga industrijordbruket, både i fysisk och andlig bemärkelse. Naturen har ofattbart starka läkande krafter, det har jag erfarit.

Några bra lästips

Amerikanen Chris Martenson håller mig i kontakt med verkligheten med sitt skarpa intellekt och sitt fina bondförnuft, ja sitt fokus på det som verkligen betyder något. Läs hans viktiga artikel "Running out of room" här:

 

De största oljebolagen får allt större problem, ett tecken på "Peak Oil", se här.

 


Recension av Björn Forsbergs bok "Tillväxtens sista dagar. Miljökamp om världsbilder" (Ruin förlag 2007)

Frågan om ekonomisk tillväxt anser jag vara ekonomins och politikens kanske viktigaste basfråga. Är tillväxt bra eller dåligt? Ja det är rentav en ödesfråga för mänskligheten, nu när vi ser vad två seklers ohämmade tillväxt har åstadkommit för miljön och tredje världen. Och vår framtid står och faller med tillväxten eller "nerväxten".
 
Det är idag i politiken en rörande enighet om att tillväxt är något bra. Till och med Miljöpartiet har frångått sin tillväxtkritik för att kunna fungera bättre i riksdag och regering. Det är brist på tillväxtkritiker idag, i politiken. Skall man forska i tillväxtkritikens svenska historia, kommer man förr eller senare över Björn Forsbergs bok "Tillväxtens sista dagar", som kom ut för tio år sedan. Forsberg var då forskare i miljö- och utvecklingsfrågor (jag tror han är det ännu) vid Umeå Universitet (han är statsvetare). Hans bok är ett inlägg i den miljöpolitiska debatten på den tiden, en slags debattbok. Den är en svidande uppgörelse med ekomodernismen, med politikernas hyckleri, hur de ordar stort för miljön (tänk på Göran Perssons ordande om "Det gröna folkhemmet") och handlar stick i stäv med sina ord. Hans kritik är förvånansvärt aktuell även idag. Det har inte blivit mycket bättre på tio år, politiken och ekonomin är full av "greenwashing" och ekomodernism, blind tillväxttro, trots att läget för miljön avsevärt försämrats.
 
Ekomodernismen är den överläget förhärskande miljöpolitiska idéströmningen, och går ut på att man inte ser någon konflikt mellan ekonomisk tillväxt och omsorg om miljön och hållbarhet. Man anser snarare att dessa stärker varann, att det existerar en win-win situation mellan tillväxten och miljön, när man satsar på s.k. "grön tillväxt". Detta håller inte Forsberg med om, utan menar att den överkonsumtion som tillväxten uppmuntrar  äter upp miljöinsatserna, som ofta handlar om s.k. "tilläggshandlingar", s.k. "punktinsatser i marginalen" istället för att genomsyra hela politiken. Ska vi ha någon chans att rädda miljön, måste det senare ske, menar Forsberg, och då kan vi inte ha tillväxt. Detta måste politikerna våga erkänna, även om det skulle kosta dem deras karriär.
 
Men Forsberg är inte helt fri från ekomodernism själv. Han är för högteknologi och industrialism i boken, om än i en kraftigt reformerad och avskalad form (genom s.k. "lokalisering", som han talar sig varm för i boken). Detta kan spela ekomodernisterna i händerna, som här hittar hållhakar och försvar för sin galenskap. Forsberg vill kraftigt reducera industrialismen och globaliseringen, och det är bra, han är på rätt väg, men har går inte linjen ut och förespråkar ingen avveckling av dessa fenomen. Vem ger sig först då?, kan man undra. Alla tycker ju att just deras teknologi är försvarbar och viktig. För Forsberg är "civiliserad" ett positivt ord, och jag kan förstå det. Men tycker han då att vilda urfolk är råa barbarer? Är det inte snarare de civiliserade som är de sanna barbarerna, med deras masskrig och massförstörelse av miljön? Kanske frågan om ordparet "civiliserad - vild" inte är så enkel när allt kommer till allt. Jag efterlyser en radikalare civilisationskritik hos Forsberg, ett ifrågasättande av själva fundamenten i miljöförstöringen, globaliseringen och tillväxten, särskilt det stora projektet att tämja och domesticera allt som lever, som ligger i botten av civiliseringsprocessen, och som till syvende och sist resulterar i imperialism och kolonialism. Globaliseringen och miljöförstöringen är bara slutrakan på denna process. Vi kommer inte till rätta med dessa fenomen om vi upprätthåller industrialismen, d.v.s. civilisationen, och tredje världen får, som alltid, betala den största notan för detta, i form av slavliknande arbete och miljöförstöring.
 
Forsberg kritiserar starkt media för infantiliseringen av dess rapportering, hur de försummar de verkligt viktiga frågorna, och skriver massvis med skräp. Medias miljöbevakning är en dyster saga. Forsberg erkänner dock att man börjat ta klimatfrågorna på allvar under tiden strax innan han skrev boken (han skrev boken 2007, 2006 hände det något med medias miljöbevakning). Jag skulle tillägga här att media inte verkar ha hållit ut i denna vakenhet under de senaste tio åren, utan verkar ha somnat ganska snart igen. Forsberg är också arg på hur media på ena sidan kan moralisera över vår försummelse av miljön, medan reklamen för lyxvaror och bilar skriker på nästa sida. Miljömedvetandet verkar inte genomsyra det media gör. Detta är aktuellt även idag.
 
I slutet av boken blir Forsberg dyster, och talar om att det sannolikt kommer en kollaps, först en Peak Oil-relaterad (han talar en del om Peak Oil i boken), sedan en klimatrelaterad. Den Peak Oil-relaterade kollapsen kommer antagligen långt innan den klimatrelaterade *, menar Forsberg, och jag är benägen att hålla med. Jag skulle dock önska att han hade avslutat med en mer tydlig vision för hur lokaliseringen kunde gå till, hur vi undviker kollapsen, istället för det dystra slutet. Han nämner dock t.ex. lokala valutor och permakultur i förbifarten som möjliga lösningar, vilket jag uppskattar.
 
Jag kände mig utmanad av Forsbergs bok, särskilt eftersom han är långt mindre radikal än jag i sitt lösningsförslag, eftersom han inte vill överge civilisationen, och eftersom han erbjuder ett realistiskt lösningsförslag för hur detta skulle gå till. Det börjar bli mer och mer tydligt för mig att man inte behöver vara så radikal som jag är på denna blogg om man ska rädda världen, saken är bara det att jag inte bara vill rädda världen, utan även skapa ett lyckligt liv för våra barnbarn, tredje världen och djuren till på köpet, så att alla kan gagnas av omställningen. Jag vill inte att någon ska slita ut sig på omställningen, eller förbli i slaveri och fångenskap. Jag har försökt att minutiöst snickra på en omställning som skulle vara en win-win situation för så många som möjligt. I denna vision finns det föga plats för industrialism och stadskultur, d.v.s. civilisation, som jag tycker bara fostrar maktmissbruk och exploatering av andras liv och arbete. Forsberg är på rätt väg, men jag skulle gärna vilja rekommendera honom att läsa John Zerzan, Daniel Quinn och Derrick Jensen, vars visioner jag tycker är vackrare och mer inspirerande än Forsbergs; att återerövra den förtryckta urmänniskan (urfolksmänniskan) i oss, och i mitt fall, en återerövring av det förtryckta djuret i oss (den s.k. "djurismen"). Men Forsbergs bok har satt igång en process i mig där jag rannsakar min filosofi, håller verkligen anarkoprimitivismen, eller är den bara fanatism och extremism? Jag skulle vilja veta vad Forsberg tycker om den. Kanske har han inte stött på den, då den inte är så vanlig i akademiska sammanhang?
 
Forsbergs bok var välskriven, inte för svår för en lekman, spännande och helt tydligt skrivet av ett skarpt intellekt med framstående samtidsorientering. Det märks att Forsberg följt med sin tid, och läst tidningarna (detta som jag med Thoreau har så svårt för, p.g.a. den otroliga mängd ointressanta nyheter som man måste leta i för att hitta de väsentliga nyheterna). Jag rekommenderar den för alla som vill få en introduktion i miljöpolitiken och även inom ekologisk ekonomi. För svenska ekofilosofer borde boken vara obligatorisk läsning, ja boken gränsar till politisk ekofilosofi (mitt favoritområde). Frågan om tillväxtens nytta eller förbannelse är i grunden en ekofilosofisk fråga när man verkligen går till botten med den.
 
Slutligen vill jag också nämna att  Forsberg kom ut med en andra bok 2012 som hette "Omställningens tid. Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid" (Karneval förlag), som jag läste för något år sedan. Jag recenserade den inte då, men jag skall nog göra det om jag läser om den (vilket verkligen lönar sig, så bra var den!)
 
 
* Finanskrisen 2008 kom ett år efter publiceringen av Forsbergs bok, undrar om han tänkte på att han hade förutsett detta i sin bok på sidan 241 i meningen " Det är detta världsomspännande civilisationsprojekt som nu tycks stå på randen till sammanbrott". Har han tänkt på att Finanskrisen var det första steget i detta sammanbrott? Eller hade han räknat med att vi skulle komma upp ur Finanskrisen igen, att det inte blev en större kollaps och finansiell härdsmälta?

Tillägg till inlägget "Fördelarna med att människorna i Nord efter hand emigrerar till Syd"

Tillägg till detta blogginlägg (allt det jag säger här förutsätter att vi lyckas rädda klimatet och bli tio gånger färre):
 
Desto mer vi bygger ut civilisationen i Nord, och bankar tältpålarna djupare i jorden, desto svårare har vi att lämna civilisationen i Nord när nästa istid kommer om några tusen år (vissa säger några hundra år (1), vissa säger 5000 år, vissa  t.o.m. 50 000 år, mycket beror på om vi lyckas rädda klimatet), om mänskligheten överlever så länge. Alltså; bäst att för säkerhets skull (försiktighetsprincipen!) emigrera till Syd genast när tillfälle bjuds! (2) Det är det enda långsiktigt hållbara! Det är ungefär lika klokt som att inte bygga en stad på ett seismiskt aktivt område, utan nöja sig med att bo där i jurtor, även om det kan ta tusentals år innan nästa jordbävning drabbar området.
 
Ska man ta hållbarheten till sin spets, måste man fråga sig om ens livsstil är hållbar i ett tiotusenårigt perspektiv, om det samhälle man bygger nu kan stå sig i mer än 10 000 år. Så har i alla fall många vilda urfolk tänkt. Många vilda urfolk har faktiskt levt på ungefär samma sätt i över 10 000 år. Skall vi absolut bo där isen en gång legat, och dit isen en gång ska komma tillbaka, borde vi bo i jurtor och tipin, som är lätta att flytta när istiden kommer tillbaka, och som dessutom ofta när en livsstil som inte förstör miljön, som ett bonus. Och denna livsstil har också den fördelen att den inte är så sårbar för naturkatastrofer som skogsbränder, orkaner, jordbävningar eller vulkanutbrott (blir det t.ex. orkan tar man snabbt ner sin jurta eller tipi, och förvarar den på ett ställe med stenar över sig så den inte flyger bort).
 
Vi i civilisationen har tappat något av den robusthet som urfolkslivsstilen hade, och blivit överdrivet sårbara, vilket särskilt blir tydligt i spåren av naturkatastrofer (som orkanen i Puerto Rico). Man kan inte flytta eller ta med sitt hus om det blir orkan eller skogsbrand. Det kan man med tipin och jurtor.
 
Det som kanske också spelar in i min längtan till Syd, och min önskan att hela mänskligheten rymdes i Syd, är de upplevelser med kyla i Norden som jag haft under mina år som hemlös. Jag vet hur ogästvänlig kylan är, och hur mycket lättare det var att spendera vintern i Granada i södra Spanien, än i Stockholm.  
 
 
(1) Klimatförändringarna kan ändra golfströmmens kurs, så att vi får samma klimat som Sibirien, en liten istid.
 
(2) Eller i alla fall lossa en hel del på tältpluggarna genom att bo i jurtor och tipin på landsbygden istället för i höghus i städer.
 

Ode till löven en novemberdag

Heja löven!
Göm er för gatusoparen!
Håll ut på gatan tills snön kommer
och räddar er!
Sprid ut er över asfalten,
och gödsla den
med ert fina väsen,
så att såret i naturen,
det stora sår som staden är,
kan börja läka!
Akta er för de nekrofila,
som ständigt river upp såret,
varje höst, när skorpan börjar bildas,
den fina skorpan av löv,
små änglar som dalar ner från träden,
och skapar liv där de går fram,
mull, grunden för allt liv på marken!
Heja löven!
Lägg era helande händer på staden,
sjung en sång för den
om urtidens mull och urskogar.
De som likt ett Eden
en gång täckte marken,
där livlöshet nu råder.

Vad skiljer människan från de icke-mänskliga djuren? Demoniseringen av vilddjuren i civilisationens historia.

Djurismen menar att människan är ett djur, och bör således leva i harmoni med sin djurnatur, vilket vi inte gör nu. Det är lätt att tro att detta innebär att vi ska släppa alla våra hämningar, och stjäla, trakassera och slåss utan spärrar. Men är djur sådana? Jag misstänker att vi här demoniserar djuren för att försvara vår alienation från vår djuriska natur, från det naturliga. Är det verkligen så att djuren inte har några spärrar och hämningar, medan människan kan tygla sig själv? Är det detta som utmärker skillnaden mellan människa och djur? Jag tror inte det. Djuren socialiseras också in i sociala koder och regler, som de delar med de andra inom sin djurart. Ja, en del av detta sitter rentav i generna. Djur äter t.ex. sällan medlemmar av sin egen djurart, likaså dödar dem sällan. Det är p.g.a. deras inbördes regler. Djur underordnar sig under andra, precis som människan, djur har hierarkier precis som människan (vilket inte innebär att jag försvarar hierarkier). Hundarna i civilisationen är exempel på djurs förmåga att socialiseras in i sociala regler. Hundar biter sällan sina hussar och mattar, och även sällan främlingar.
 
På samma sätt som djur har regler, kan man finna tygellöshet hos människor, brottslighet och korruption utan like. Människan verkar här vara kapabel till större tygellöshet än djuren, som är rätt moraliska i jämförelse.
 
Men varför förknippar vi tygellöshet, hämningslöshet, låghet och perversion med det djuriska? Kanske, förutom det jag redan nämnt, finner man en förklaring till detta i att man i många gamla bibelöversättningar kallar Antikrist för "vilddjuret", "dyret" ("djuret" på norska), och "the beast" (kan betyda "djuret" på engelska). Detta där det grekiska ordet "therion" (1) i grundtexten snarare här innebär ett odjur, ett monster (i Bibel 2000 används ordet "odjur", vilket även passar bättre som beskrivning av den varelse som kom upp ur havet i Uppenbarelseboken 13). Är inte ett odjur snarare ett icke-djur, ett perverterat djur som mist sin urnatur, sin sanna djurnatur? Ungefär som människan? Jag skulle säga att det är människan som blivit en Antikrist, inte de ickemänskliga djuren. Att koppla det antikristliga till det djurlika och djuriska, leder till en demonisering av djuren. Djuren är värda en upprättelse från den smutskastning av dem som den kristna kyrkan har sysslat med. Teologerna borde uppmärksamma detta. Och sätta sig in i etologin, läran om ickemänskliga djurs beteenden.
 
Skillnaden mellan människa och ickemänskligt djur är nog inte så mycket en fråga om skillnader i tygellöshet, som en skillnad i det jag skulle kalla "matematisk intelligens". Jag skulle inte säga att människan är mer intelligent än djuren (snarare dummare, med tanke på vad hen gör med miljön), utan att människan överutvecklat en viss sorts intelligens, den matematiska, som gjort henom kall och beräknande, ja naturens herre och tyrann. Detta är inte särskilt intelligent, än mindre vist, att förvandla den levande, vilda naturen till siffror på en skärm, så att man kan bygga ut sitt planetära imperium över allt som lever, kontrollera och exploatera och manipulera allt på planeten (2). Jag skulle alltså även säga att djuren verkar vara mer intelligenta än människan, om man ser till helheten, och inte bara till en enda aspekt av intelligensen, den matematiska, den som undergått en cancerlik transformation hos människan. Djuren har överutvecklat andra sorters intelligenser långt över vad människan är kapabel till (hur hittar flyttfåglarna från Sverige till Afrika?), och som ofta är smartare utifrån ekologiska perspektiv än vad den matematiska intelligensen är.
 
Att ha blandat in skogens vilda djur i vår kulturs mytiska föreställningar om Antikrist, har varit ett ödesdigert misstag, som kanske till del står bakom den västerländska civilisationens alienation från det naturliga. Det har kostat otaliga vilddjur livet, särskilt rovdjur, ja kanske har det delvis rättfärdigat vår tämjning och domesticering av djuren och alla vilda urfolk vi påträffat, vårt projekt att demonisera och tämja allt som är vilt. Vi får nu smaka på vår egen medicin, när Moder Jord själv börjar vända sig mot oss.
 
Djurismen är ett uppror mot denna demonisering av vilddjuren, och ett försök att återta rätten till vår djurlikhet, vår enhet med naturen och djuren.
 
 
 
(1) Ordet "therion" kan betyda både vilddjur och odjur, men av sammanhanget bör det vara uppenbart att det är ett odjur som åsyftas, särskilt med tanke på hur odjuret som steg upp från havet i Uppenbarelseboken 13 såg ut: "Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon."(Upp 13:1-2). Om inte det här är ett odjur, vet jag inte vad det ordet betyder. Det här inlägget är belysande (om man bortser från det där om Obama). Djuret i Upp. 13 är en mytologisk ond djurvarelse, ett monster. De gammaltestamentliga profeterna Jesaja, Daniel (se Dan.7:3) och Ezekiel använde sig också av mytologiska havsmonster i sina profetior (och använde sig också av en term på hebreiska som motsvarar "therion") , och Uppenbarelsebokens odjur är ett inlägg i denna tradition. Det sjuhövdade monstret i Uppenbarelseboken tillhör traditionen av drakar (som Leviathan), havsmonster (som Leviathan och Hydra) och demoner, inte skogens djur. Ordet "therion" liknar lite på engelskans "beast", som kan betyda både djur och odjur.
 
(2) Jesus kom till jorden för att tjäna, inte härska, se Matteusevangeliet 20:25-28: "Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.  Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.  Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Därav min böjelse för att kalla människan en Antikrist, för det hon sysslar med på planeten, att härska över allt liv, är just motsatsen till Jesus´ liv.

Fördelarna med att människorna i Nord efter hand emigrerar till Syd

Jag har i detta inlägg (och detta) förordat att människorna i Nord emigrerar till de varma länderna några hundra år efter att civilisationen är avvecklad och befolkningen är tio gånger mindre *. Här kommer skälen till denna åsikt:
 
-Naturen i Nord får förvilda sig, vilket är i enlighet med dess intresse. På detta sätt betalar vi tillbaka något av vår skuld till naturen. Vi måste inte stanna i Nord. 
 
-De förvildade boskapsdjuren i Nord får mer mat när vi överlämnar skogsträdgårdarna i Nord till dem (detta förutsätter alltså att vi omvandlat åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, som jag drömmer om), och de har då större chans att klara sig i det vilda. 
 
-Syd erbjuder en rikare variation av frukter och nötter.
 
-I Syd får man skörd flera gånger per år, vilket gör att man lättare kan leva på sina skogsträdgårdar. 
 
-Det är mycket varmare på vintern i Syd, vilket är mycket bekvämare, och gör att man behöver elda mycket mindre (kanske inte alls) med ved, och slipper så hugga ner skog. Det är lättare att leva på rå mat i Syd, p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter (t.ex. avokado och kokosnötter).
 
-Man behöver jaga mindre i Syd p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter. Man tillfogar således djuren mindre lidande, och det är ett sätt att betala tillbaka mänsklighetens skuld till djuren. 
 
-Min s.k. "paradisism" realiseras då, vilket går ut på att vi ska återskapa paradiset, Eden, på jorden, så långt det går, det tillstånd vi levde i innan civilisationen uppkom, vårt ursprung, den tid då vi levde i Syd i stora urskogar. 
 
-Vi får chansen att skapa en tillvaro för våra barnbarn som är bättre än den vi har, ständigt, ju mer vi återskapar naturens biodiversitet, där ingen behöver slava, svälta eller frysa. Egentligen är det alla vuxnas plikt att skapa en värld för sina barn som är bättre än den de vuxna har. 
 
-Det svåraste med denna vision är hur vi ska bli så få att vi alla kan emigrera till Syd. Krävs det inte en allt för stor uppoffring från människorna i all för långa tider? Jag personligen känner det inte som någon uppoffring att avstå från barn, avstå från oskyddat sex. Jag bara styr över min kärlek och omtanke till dom som ligger där och ropar, till djuren och naturen och de fattiga. Det är nog kompensation för mig, och är nog en av orsakerna till att jag förespråkar denna vision. Man kan också adoptera barn. Men är det inte rimligt att vårt tjänande av naturen för att betala tillbaka vår skyhöga skuld till den, behöver stå i någon slags proportion till vad vi har åsamkat för skada? Något slags sinne för rättvisa och proportioner måste vi ha här. Vi bör tjäna naturen och djuren lika mycket som de har tjänat oss. Det innebär minst 10 000 års tjänande av djuren utan att kräva så mycket tillbaka. Skogsträdgårdar och frihet är det bästa vi kan ge dem, det bästa sättet att tjäna dem, samt så lite jakt vi kan (det är därför jag är för hortikultur/permakultur). Saker som är lättast om vi emigrerar till Syd. Jag förstår inte ens att detta kan kännas som en uppoffring; för mig är det en befrielse att få gottgöra det vi brutit mot naturen och våra efterkommande. 
 
Du kanske invänder: "Men kan vi inte göra allt detta samtidigt som vi bevarar civilisationen och stadskulturen?" Jag tror inte det, det skulle bara förslava våra efterkommande. Alla behövs nämligen för att förvandla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, om vi ska begränsa oss till 3-4 timmars arbete varje dag. Ska vi upprätthålla civilisationen jämte detta, blir det lätt 8-12 timmars arbete per dag, d.v.s. löneslaveri. Det vore inte att gottgöra det vi brutit mot våra efterkommande. Att rädda civilisationen från de otroliga utmaningarna "Sinande Olja" och "Klimatförändringar" kräver otroligt mycket jobb, särskilt om vi ska elektrifiera allt och driva allt på förnyelsebar energi. Tredje världen skulle lida av detta (den gör det redan). Bäst vore om alla befriades till att leva självförsörjande utan herrar, med minimal arbetsinsats, vilket skulle kunna genomföras om alla var med i arbetet landsbygden (genast när någon ska leva på vårt arbete utan att bidra till det själv, skapas det hierarkier och maktstrukturer, vilket jag som anarkist är emot). Vi behöver inte lägga ner basal sjukvård bara för att vi avvecklar civilisationen, den kan fortsätta i ekobyarna, om än på ett småskaligt och anticivilisatoriskt sätt. 
 
"I want to live in paradise
I want to live in the south
I want to live in paradise
At the south of the earth tonight"
 
(Emilie Simon i denna vackra sång)
 
 
* detta förutsätter också att klimatet har räddats , så att inte länderna i Syd har gjorts obeboeliga
 
 
Tillägg den 15.11. (och 17.11) 2017:
 
Desto mer vi bygger ut civilisationen i Nord, och bankar tältpålarna djupare i jorden, desto svårare har vi att lämna civilisationen i Nord när nästa istid kommer om några tusen år (vissa säger några hundra år (1), vissa säger 5000 år, vissa  50 000 år, mycket beror på om vi lyckas rädda klimatet), om mänskligheten överlever så länge. Alltså; bäst att för säkerhets skull (försiktighetsprincipen!) emigrera till Syd genast när tillfälle bjuds! (1) Det är det enda långsiktigt hållbara! Det är ungefär lika klokt som att inte bygga en stad på ett seismiskt aktivt område, utan nöja sig med att bo där i jurtor, även om det kan ta tusentals år innan nästa jordbävning drabbar området.
 
Ska man ta hållbarheten till sin spets, måste man fråga sig om ens livsstil är hållbar i ett tiotusenårigt perspektiv, om det samhälle man bygger nu kan stå sig i mer än 10 000 år. Så har i alla fall många urfolk tänkt. Många urfolk har faktiskt levt på ungefär samma sätt i över 10 000 år. Skall vi absolut bo där isen en gång legat, och dit isen en gång ska komma tillbaka, borde vi bo i jurtor och tipin, som är lätta att flytta när istiden kommer tillbaka, och som dessutom ofta när en livsstil som inte förstör miljön, som ett bonus. Och denna livsstil har också den fördelen att den inte är så sårbar för naturkatastrofer som skogsbränder, orkaner, jordbävningar eller vulkanutbrott (blir det t.ex. orkan tar man snabbt ner sin jurta eller tipi, och förvarar den på ett ställe med stenar över sig så den inte flyger bort).
 
Vi i civilisationen har tappat något av den robusthet som urfolkslivsstilen hade, och blivit överdrivet sårbara, vilket särskilt blir tydligt i spåren av naturkatastrofer (som orkanen i Puerto Rico). Man kan inte flytta eller ta med sitt hus om det blir orkan eller skogsbrand. Det kan man med tipin och jurtor.
 
Det som kanske också spelar in i min längtan till Syd, och min önskan att hela mänskligheten rymdes i Syd, är de upplevelser med kyla i Norden som jag haft under mina år som hemlös. Jag vet hur ogästvänlig kylan är, och hur mycket lättare det var att spendera vintern i Granada i södra Spanien, än i Stockholm.  
 
 
(1) Klimatförändringarna kan ändra golfströmmens kurs, så att vi får samma klimat som Sibirien, en liten istid.
 
(2) Eller i alla fall lossa en hel del på tältpluggarna genom att bo i jurtor och tipin på landsbygden istället för i höghus i städer.

Varför jag inte tror på den storskaliga elektrifieringen

Varför jag inte tror på den storskaliga elektrifieringen av samhället som räddningen: 
 
Det elektriska ersätter ofta inte det fossildrivna, utan läggs bara till det. Försvaret av det elektriska matar detta; människors ökade lyx och ökade bekvämlighet. Man tar t.ex. den eldrivna skateboarden till city istället för att sparka sig fram på skateboarden som förr. Och elbilar gör bara att människor känner att de med gott samvete kan köra istället för att gå och cykla -  det är ju "miljövänligt"! Så de kör mycket mer än vanligt. 
 
Försvaret för den storskaliga elektrifieringen gör samhället således en björntjänst. Bättre vore att börja med en djupgående kritik av teknosystemet och tillväxten, och börja avveckla istället för att lägga till ytterligare teknologi. Mer teknologi innebär faktiskt mer utsläpp, särskilt i tillverkningsfasen och när delarna till teknologin ska fraktas kors och tvärs över jordklotet. 
 
Däremot tror jag på småskalig tillverkning av förnyelsebar energiteknik som ett sätt att göra Kollapsen mjukare. Sånt som gör Kollapsen mjukare är värt att satsa på just nu. Men det får inte ersätta att vi avvecklar det mesta av teknologin och återgår till en lokaliserad ekonomi liknande den urfolken och ekobyrörelsen har.
 
Tron på "den stora elektrifieringen" gör att vi inte avvecklar också den mer destruktiva teknologin, den kommer att gömma sig bakom den teknologitro som förespåkare för elektrifieringen har. Det är så det har gått, tyvärr. När vi är för elbilar och solpaneler, åker flyget och långtradarna snålskjuts på detta. Ja, det hamnar i att t.o.m. Isabella Lövin, Sveriges klimatminister, försvarar flyget. Hur ska vi klara klimatkrisen om inte ens miljöpartiet vill göra uppoffringar och avveckla istället för att utveckla?

Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen (uppdaterad version)

(uppdatering av mitt inlägg "Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen", där jag tagit bort det där med statens konfiskering av mark och skog, som jag tyckte blev för ekokommunistiskt och ekofascistiskt. Det hela skulle faktiskt fungera utan det, men statskassan får kanske bara lite problem, vilket vi måste lösa. Ändringarna är genomförda i slutet av det här inlägget, i de två sista styckena)
 
Jag skrev nyss i detta blogginlägg att vi måste få bort de fossildrivna fordonen från våra gator, och det snabbt, om vi ska rädda klimatet. Då frågar du kanske om hur jag skulle gå tillväga utan att förorsaka kaos och kollaps. Jag ska nu spåna lite om hur det skulle kunna vara genomförbart. Det är svårt, men det går (jag har tidigare på bloggen, här, föreslagit att man gör om våra fartyg till segelfartyg i den kommande omställningen, det är också möjligt!). 
 
Det första man bör göra, är att göra det jäkla dyrt att äga bil eller lastbil och tanka bensin. Man ska, tycker jag, försöka så lite som möjligt tvinga igenom saker, utan införa s.k. "styrmedel" - kraftigt höjda skatter, alla möjliga slags avgifter, tullar osv. Det är det smartaste och smidigaste sättet att förändra samhället. Man ska göra det så helvetes dyrt till slut att ingen längre vill köra fossildriven bil eller lastbil, ännu mindre tanka dem. Förstöringen av klimatet måste få sitt rätta pris. Man bör göra det dyrare att köra bil i staden än på landsbygden, eftersom bil krävs mindre i staden än på landet.  
 
Det andra man bör göra, är att bygga en bro från nuläget till en klimatvänlig framtid utan fordon (som jag drömmer om), genom att satsa stora pengar på att bygga elektriska fordon istället för fossildrivna fordon, det ska vara förbjudet att tillverka fossildrivna fordon, alla bilindustrier bör gå över till elfordon, så att de få fordon som verkligen behövs för att inte samhället ska kollapsa (såsom att köra mat in till stan i lastbilar), kan drivas med elektricitet. Om man tar bort alla fordon, kommer allt att sluta i kollaps och kaos, det förespråkar jag inte. Jag har tidigare uttryckt att man inte bör investera i elektriska fordon, men när jag tänker noggrannare på det, behövs de nog i en övergång (förlåt Olja för blåbär-bloggen, för mitt avfärdande av era åsikter i denna fråga!). Men jag godkänner det bara om hela bilindustrin går över till elfordon, genom att tillverkning av fossildrivna fordon förbjuds (bilindustrin bör också tvingas att krympa radikalt, för att inte slösa på resurser och utsläppsrätter. Till slut bör den avvecklas). Det bör även satsas stort på s.k. "E-highways", som bloggen "Olja för blåbär" skriver om här
 
Men det jag inte håller med Olja för blåbär-bloggen, är i frågan om dessa nymodigheter bör satsas på för all framtid. Jag anar att bloggen har såna åsikter, men det menar jag inte är hållbart, för det skulle bara göra att den ohållbara civilisationen (den är ohållbar på en otrolig mängd olika sätt, inte bara när det gäller utsläpp) skulle förlängas, och ännu fler arter skulle utrotas. Nej, jag vill inte upprätthålla civilisationen med el eller vilken miljövänlig teknologi som vi nu hittar på. Civilisationen är ohållbar och förtryckande ner i djupaste rötterna, den måste avvecklas. Om inte annat så för rättvisans skull, för tredje världens skull, som får betala den högsta notan för vår lyx. Elfordon är en lyx som vi kan undvara i längden, och som vi skulle klara oss utan helt bra, bara med en övergångstid för avvecklingen. Det kräver även mycket fossilt bränsle att producera elfordon, och skicka delar kors och tvärs över jordklotet. Jag siktar mot noll utsläpp så fort som möjligt, och sedan negativa utsläpp. Och jag siktar också på radikalt minskat arbete för alla människor på vårt klot, så att vi slipper slita ut kroppen, och dras med utslitna lemmar och arbetsskador när vi blir gamla. I genomsnitt fyra timmars arbete per dag är det vi bör sikta på, och det går inte om vi ska rädda världen med teknologi, vilket kräver otroliga insatser, som inte är hållbara varken när det gäller vår hälsa eller miljöns hälsa.
 
Det tredje man bör göra, är att lokalisera ekonomin, så att vi inte behöver köra långa sträckor, utan kan ta oss fram till fots, springande eller med cykel. Det gör man bäst genom att göra det dyrt att bo i städer (den ekonomiska verksamhet som baserar sig på import långväga ifrån måste få sitt rätta pris), genom styrmedel, men skrattretande billigt att bo på landet och odla sin egen mat. Ja, man ska rentav belönas för detta, till skillnad från idag, då det bara är välbeställda som har råd att bli bönder och köpa gårdar. Även här ska styrmedel användas istället för tvång. Det ska vara gratis att få tag i en åkerplätt att odla sin egen mat på, och bli självförsörjande, ja man ska få lite pengar av staten (ett startkapital) för att göra det (plus basinkomst, som jag hoppas blir global). Åkrarna ska efterhand bli allemansrätt, som man delar på broderligt, med statens hjälp. Skogarna ska även bli allemansrätt (jag är däremot inte emot att man äger sin jurta och sin kniv). Detta kan gå till på följande sätt: staten köper upp en del av marken och skogarna av bönderna och skogsägarna (så att de som vill flytta ut på landet kan få gratis mark och tillgång till skog), med pengar som kommit in från alla skatter, tullar och avgifter genom styrmedlen, och sedan delar alla broderligt på denna mark, enligt principer som staten ställer upp, enligt stora omställningsprogram som staten ställer upp, och vars syfte är att locka folk att bosätta sig på landet och odla sin egen mat. De som tidigare ägt denna mark och skog, får nu broderligt ställa in sig i leden, och dela marken med andra. Detta skulle även tjäna till att utjämna ekonomiska klyftor, och rasera klassamhället. Men jag tror att efterhand som kollapsen i världen fördjupas, så kommer bönderna och skogsägarna att inse att de måste dela sin mark och skog med de f.d. stadsborna, och att de då kommer att gärna sälja en del av sin mark och skog till staten, och det för ett inte så dyrt pris, så att staten inte ruineras.
 
Som du kanske märkt, kräver detta en stark stat till att börja med. Jag erkänner att detta krävs, och jag bejakar detta fast jag är anarkist. Vi behöver en stark stat i övergången mellan nuläget och en anarkistisk, klasslös framtid. Det är omöjligt att genomföra anarkismen genast, med revolution. Jag tror inte på blodiga revolutioner, utan på en fredlig övergångsfas där vi bygger broar till en solidarisk värld, där vi till slut avvecklar staten. Det svåraste här kan vara momentet när de rika bönderna och skogsägarna ska sälja delar av sin mark och sina skogar *. Hur ska vi få dom med på detta, att avstå från frukterna av sitt gedigna arbete (1)? Hur ska dom kunna ge mark år stadsbornas fattiga, som de kanske tycker inte förtjänar gratis mark? Men de  fattiga måste belönas för att de levt med en jämförelsevis solidarisk livsstil, med lågt ekologiskt fotavtryck.
 
Hur ska vi då samsas broderligt om marken, om mer och mer av marken ska ägas gemensamt? Jag tänker att det går, eftersom då alla till slut behöver leva självförsörjande, tar ingen större mark i anspråk än vad som krävs för att själv överleva. Den som försöker göra bisnis på andras bekostnad, bör få böter. Och det blir också för tungt att ha för stor åkermark att odla på, eftersom traktorerna efter hand kommer att vissna bort och bli för dyra att köpa och tanka. Det enda som fungerar, är småskalig permakulturodling mest för eget bruk. Och ska det inte då gå att samsas om marken? Det tror jag. Det är bara när det finns icke-lokala valutor i omlopp som vi blir frestade att göra bisnis på andras bekostnad, med lokala valutor, som jag nästan inte räknar som pengar, utan bara som ett praktiskt arrangemang för att byta tjänster, blir vi solidariska och delar på allt. 
 
 
* Bönderna kommer att tjäna på det här i längden, genom att arbetstiden för alla sakta men säkert radikalt reduceras. Nu arbetar ju vissa bönder ibland sexton timmars dagar under sommarsäsongen, enligt vad jag hört. Bönderna överlag arbetar idag allt för mycket för att deras jordbruk ska gå runt, särskilt de fattiga bönderna i tredje världen (de flesta bönder i världen är mycket fattiga). De skulle nog tjäna på detta. 
 
(1) Jag vill dock inte att detta diktatoriskt ska påtvingas samhället, utan att vi ska försöka påverka folk så att vi får folket med oss, genom demokratiska beslut. Jag förordar således inte ekofascismen eller ekokommunismen.

Hur vi skulle kunna hjälpa våra husdjur och vår boskap att förvilda sig. Ett möjligt framtidsscenario när det gäller detta.

Jag är för "rewilding", för återförvildning, av såväl människor som djur, som ni nog har märkt här på bloggen, i anarkoprimitivisternas anda. För människornas förvildning har jag en ganska detaljerad plan eller idé, däremot inte för våra husdjur och vår boskap. Här kommer några idéer, först för boskapen, sedan för våra hundar och katter:
 
Jag tar korna som exempel bland våra boskapsdjur: Man skulle kunna börja med att låta korna få gå ute i hagen hela vintern, om dom klarar det, medan man sätter ut hö och foder till dom. Dom klarar ju kyla bättre när dom får röra på sig istället för att stå i båset i ladugården, som fallet är i många ladugårdar, även om det lär vara varmare i ladugårdarna än ute. Om temperaturen faller till - 30 kan man ju ta in dom för en tid. Men vintrarna framöver lär bli allt varmare.
 
När korna har klarat detta i säg 10 år, börjar man sakta utöka arealen dom får röra sig i, till att omfatta delar av skogen intill bondgården, om det finns en sådan. Om det inte finns, bör man se till att det uppstår en sådan, genom att plantera skog och skogsträdgårdar. Man sätter sedan ut mat till dom inne i skogen på vintern, på ett fast ställe som man sedan använder så länge korna är i fångenskap, ja även efter det, detta för att de ska vänja sig vid att få sin mat där, och veta var dom ska få mat om dom inte klarar sig på vad skog och äng erbjuder om vintern. Dom får sedan en allt större del av skogen, som låt oss säga är 20 km2 stor. Till slut har de hela skogen, efter ännu några decennier. Nu har de också fått lära sig hur de äter av skog och äng även på vintern. Och människan har nu slutat mjölka dom, man sätter bara ut mat till dom på vintern i skogen på det fasta stället. Däremot har korna ännu (det har de haft hela tiden) fri tillgång till ladugården, där det även finns hö och foder. Efterhand sätter man ut allt mindre foder, eftersom de inte mjölkar, och behöver äta mindre, men också eftersom de blir allt skickligare på att hitta mat i skogen. Denna fas räcker längst, så länge att man ger korna en chans att först vänja sig vid livet i den stora skogen, med allt det har att erbjuda. Korna får också gå med tjurarna nu, och de får para sig fritt. Blir de för många, slaktar man de äldsta. Den här fasen kan sträcka sig över 20-30 år, och flera nya generationer kor får vänja sig vid detta liv från födseln.
 
Nä man sett att korna klarar detta liv, kan man ta det avgörande steget; att ta bort inhägnaden från skogen och låta korna gå helt fritt. Men man fortsätter ännu i mycket långt tid att sätta ut hö och lite foder, på det fasta stället. Risken är nu att andra djur, som rådjur och hjortar, stjäl kornas mat, men korna rör sig fortfarande under många decennier, nästa enbart i de marker som de varit fångna i, och då särskilt runt matningsstället. Så jag räknar med att de får merparten av höet och fodret som sätts ut. Till slut märker man att foder inte längre behövs, och sätter bara ut hö. 
 
I 100-150 år sätter man ut hö till de förvildade korna på vintern. Om man tycker de blir för många, och blir en börda, jagar man kor och slaktar dom, för att hålla balansen. Efter hand kommer de inte längre för att äta till ladugården, och detta är ett tecken som man går efter för att veta när tiden är inne då de klarar matförsörjningen själv. De äter dock för all framtid fallfrukt från skogsträdgårdarna, som dom lärt sig tycka om. Detta förhindras inte, man sätter t.o.m. ut en del frukt till korna, man har så mycket frukt efter hand. Men helt avstår man från att mata korna vintertid först när det är dags att sakta emigrera söderut, lett av den koll på befolkningsmängden som de som fortfarande har fungerande datorer, har (ett fåtal datornördar i världsparlamentet samlar dessa uppgifter). När befolkningsmängden globalt har minskat tillräckligt, kan vi emigrera till de varma länderna, där förhållandena om vintern är avsevärt mycket lättare, och som också är allas ursprung. 
 
Hundarna och katterna har fått förvilda sig på sina helt egna sätt. De har hängt med människorna i de olika ekobyarna sedan stadscivilisationen kollapsade. De får gå fria i dessa ekobyar, och maten man ger dem håller dem i knutarna. De är så insocialiserade med människorna att konservationsbiologerna tror att de kommer att hänga med människorna under oöverskådlig framtid, inte minst hundarna. Det gör dock inget, maten räcker till dem, eftersom människorna hela tiden frivilligt blir färre. Blir dom för många, avlivas de äldsta (de får nämligen fritt para sig, kastrering förbjöds av världsparlamentet redan 2035). Dom avlivas på det minst smärtsamma sättet. 
 
Om det finns boskapsdjur som helt enkelt inte klarar vintrarna i nord utan människan, tas dom med när man sakta emigrerar till syd, och får förvilda sig i det klimat dom passar bäst i. Man ser dock till att dom inte är för många, så att dom inte överbelastar områdena som dom emigrerar till.

RSS 2.0