Samarbete är evolutionens viktigaste drivkraft

Som anarkisten Pjotr Kropotkin  skrev på 1800-talet i boken "Mutual aid. A factor of evolution" ("Inbördes hjälp"  heter översättningen av K. G. Ossiannilsson 1903), är det samarbete, inte kamp för den egna överlevnaden, som för evolutionen vidare och är dess hjärta. Den senare åskådningen, den om kamp, befästes alltmer allteftersom samhället avlägsnade sig från samarbetet i små byar, och rörde sig mot individualismen och karriärismen, dvs. kampen för den egna expansionen, i städerna. Tävling, inte kärlek, blev tillvarons hjärta. Och att det ständigt förvärrats, ser man av vurmen för fotbolls-VM i år. 

Något om all materias helighet

Det finns en ytlig syn på naturen som vissa miljöfanatiker har, som om staden inte vore byggd av natur. Det går ingen tydlig skiljelinje mellan natur och stad, och stadens materia är lika helig som naturens materia, om dock inte i sina förtryckarstrukturer utan bakom dem, ungefär som kungen ytterst är en urfolksmänniska, en vilde i sin kropp och själ, han är bara civiliserad i sina tankar (och i sin kropp och själ i den mån hans tankar har format dem), och kroppen och själen kan aldrig glömma detta, även han måste gå på toa, även han har drömt vilda och djuriska drömmar om natten nån gång under sitt liv som kung. 
 
Att förstå all materias helighet, att all materia tillhör skogen, bakom fasaderna och de djävulska konstruktionerna av materien, gör att man inte demoniserar staden, utan kan känna sig omgiven av natur och helighet varhelst man är, en hemkänsla i tillvaron var man än är, och detta bevarar en från fanatism. Men det är ändå viktigt att ha starka naturliga band till skogen, för att bevara känslan av stadsmateriens ursprung i skogens berg och träd, att man rotar sig i denna känsla, detta ursprung, för det är där allt hör hemma, och det är till skog all mark spontant kommer att återgå när mänskligheten försvunnit. 

Staden - den yttersta rationaliteten eller den yttersta dårskapen? Och något om våra teologieprofessorer.

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.
 
Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 
 
Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Något om inre och yttre fångenskap

När jag gick förbi en hästhage och hälsade på en häst häromdagen, slog det mig att hästen egentligen var friare än oss människor, att det är vi som är de egentliga fångarna. Hästen är visserligen fånge i det yttre (som faktiskt är mycket tragiskt och ett kriminellt beteende av oss människor), men har en inre, själslig frihet som jag avundas. Vi människor är visserligen fria i det yttre, men vi har en inre fångenskap som gör livet svårt och tungt, värre än hästens liv. Hellre inre frihet och yttre fångenskap än yttre frihet och inre fångenskap, särskilt om man fötts till yttre fångenskap, och är lite van vid den.
 
Man kan inte ha andra varelser i fångenskap utan att själv bli själslig fånge, utan att själv bli den egentlige fången. Vi är ju kopplade till vår omgivning, och det vi gör mot den, gör vi alltid också mot oss själva. Allt är ett, som mystikerna tycker om att säga. Makrokosmos finns i mikrokosmos, och vice versa. Hästen har inte gjort något brott mot oss och andra varelser, och bär därför på en inre frihet, en inre värdighet, som får den att stå ut med den yttre fångenskapen och det yttre slaveriet utan att ta livet av sig (t.ex. genom att sluta äta). Vi människor känner av våra brott mot andra varelser, och bryter inte sällan den påföljande inre fångenskapen och det inre, mentala slaveriet genom att ta vårt liv. Hos djuren är detta mycket sällsynt. 
 
Vår inre fångenskap handlar om att vi kapat banden till vårt sanna jag, vårt djuriska jag, som vi förtrycker när vi förtrycker djuren, vi har stängt inne vårt djuriska, vilda jag, domesticerat och tämjt det, i lika hög grad som vi har tämjt djuren - dessa två saker hänger ihop. 
 
Vi har även kapat av banden till våra rötter, till våra egna svenska urfolk och jordens övriga urfolk, till naturen, till aporna och de övriga djuren, till våra förfäder på 1800-talet, till historien helt enkelt. Vi har blivit fadermördare. Här finns orsaken till att mänskligheten sällan lär sig av historien, utan verkar ofta återupprepa sina fel, bara i lite nya former, så att det inte märks så mycket att det är samma misstag. 
 
Vi har också kapat banden till våra medmänniskor, våra grannar som lever nu, kapat alla band till sann community, och blivit historiens värsta individualister. Vi ska vara så jäkla "självständiga" och "fria" att vi t.o.m. förnekar vårt beroende av omgivningen, förnekar att vi hänger ihop med våra grannar och närmaste, så intimt att det inte finns något värdigt liv eller någon frihet utanför communityn. Påföljden av detta blir att vi bygger på våra grandiosa "självförverklingsprojekt", sliter för att göra karriär och bli berömda, för att kanske kunna kompensera för den kärlek som vi aldrig fick av andra, eftersom vi sålt all sann community på individualismens och "frihetens" altare. Vi blir aldrig tillfredsställda på denna väg, för berömmelsen kan aldrig ge oss sann community, som bara närs på gräsrotsnivå, bland folket, och inte trivs bland snobbar och karriärister. Det är en jakt efter vinden. 
 
Djuren har inget av detta. De bryr sig inte ett skvatt om berömmelse. I en fårflock i en inhägnad hittar du däremot sann community, här delar fåren verkligen varandras liv, är djupt involverade i varann, ungefär som urfolken i Amazonas. Men forska lite i ett höghus i Stockholm, så skall du snart finna att grannarna knappt känner varann, och knappt umgås med varann. Deras communitykänsla har frusit till is för länge sedan, och inte all världens föreningar och sammanslutningar kan kompensera för den gräsrotscommunity-känsla som bör finnas mellan grannar, och som alla djur och urfolk har; inre frihet, att kunna leva ut genom solidaritet med andra, med den närmast liggande omgivningen, som då automatiskt resulterar i solidaritet med dom fattiga i Afrika, vilket aldrig kan komma till stånd utan denna gräsrotssolidaritet, hur mycket man än sliter. Odlar man t.ex. inte sin egen mat, kommer man att stjäla mark från Afrikas och världens fattiga till slut, vår självförsörjning i gemenskap med grannarna innebär de fattiga i Afrikas självförsörjning, och är första steget till internationell solidaritet, att alla återvänder till det urgamla självförsörjande bondelivet för flera tusen år sedan, utan herrar, i permakulturens och skogsträdgårdarnas anda. 

Staden är en ekokatastrof

Jag övar mig i att se tillvaron med den s.k. "silverblicken" (ett uttryck som den kristna mystikern Hjalmar Ekström använde), blicken som ser alltings sanna väsen, som avslöjar allt och ser bakom de ytliga fasaderna, blicken som tar tillvara det de andra försmår och föraktar, som ser det lilla, de små tingen som andra inte bryr sig om, som t.o.m. ser värdet i avfall, skräp, sopor och bajs. Det är den oskuldsfulla blicken, som ser allt som om det vore för första gången, som ser allt med blicken hos en utomjording som ser vår värld för första gången.
 
Låt mig se med denna blick en stund, och låt mig särskilt se staden med denna blick. Jag skall berätta för dig vad jag ser då: jag ser en ekokatastrof. Naturen, den vilda naturen i all sin prakt och glädje, har dött i staden. Det är en död fläck på kartan. Skogarna och de vilda djuren är förintade och fördrivna från staden, kvar är bara några små parker, alléträd och andra enstaka träd här och där, och några duvor och kråkor.  Alla de andra vilda djuren, träden och växterna har förintats och fördrivits i den natur som en gång låg på stadens område. Vi glömmer lätt att den vilda naturen en gång blomstrade där staden ligger, att stora vilda skogar växte där. Vi tror staden är ett naturligt tillstånd. Som om den alltid varit där, och inte stulits från den vilda naturen. Men med lite historiskt perspektiv går det att skönja ekokatastrofen. Hur det vilda har förintats i staden, systematiskt, det vilda tillstånd som är naturens och människornas rätta element, det vi har evolverat genom årmiljoner att leva i. Kvar är en steril, död miljö, full av maskiner och betong, där man hela tiden systematiskt utrotar allt som kan läka detta jättelika sår i naturen som staden faktiskt är, man rensar bort alla löv från gator och gräsmattor, täpper till alla sprickor i asfalten (och förnyar den med jämna mellanrum), allt sånt som skulle kunna bli näring för det vilda livets återkomst. Man slavar för att förtrycka vildheten, både den i stadsmiljön och den i sin egen natur. Dessa två ting hänger ihop, den som utrotar vildheten i sin närmiljö, utrotar den också hos sig själv (och vice versa), med robotaktigt slaveri som följd. Det finns inte slaveri i den vilda naturen, det är civilisationens påfund.
 
Förintelsen av den vilda naturen i staden och på landsbygden, det är den sanna Förintelsen, inte nazisternas Holocaust, som inte ens har ägt rum *. Den vilda naturens förintelse är urförintelsen, som alla andra förintelser sedan har växt ut ur. Denna förintelse har den olägenheten, att vi alla är skyldiga till den, vilket kan vara orsaken till att den förnekas så mycket. 
 
Staden är också den ort varifrån förstörelsen av övrig natur orkestreras, där den elit bor som är skyldiga till den ekocid (ecocide) som vi ser idag. Bönderna på landsbygden är, och har alltid varit, långt miljövänligare, trots att de också är delvis medskyldiga till den vilda naturens förintelse genom jordbruket och boskapsskötseln. Men de emottar sina order från staden, staden är den som orkestrerar den vilda naturens förintelse på landsbygden, och jag tror att så alltid varit fallet. Men bönderna har trots allt fötterna på jorden, och lever inte i finansbubblor, såsom eliten gör, alienerade från naturen och marken. Staden har alltid varit en bubbla, frånkopplad verkligheten, djupt ohållbar, krävande slaveri, den har alltid varit en cancertumör, psykotisk med all sin konstlade kultur och sina verklighetsfrämmande operor, romaner, dramer och poesi, en navelskådande kultur som bara lever för sig själv, inkrökt i självet, som tar mer än den ger, som utsuger omgivningen, natur, djur och fattiga.
 
Ska vi börja respektera den vilda naturen igen, krävs det att vi börjar avveckla civilisationen och lämnar städerna, blir radikalt färre (frivilligt), låter åkrarna växa sig till skogar (och odlar skogsträdgårdar!), släpper de fångna djuren fri och återtar de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil på landsbygden. Då skulle naturen överta städerna och åkarna och läka detta stora sår i naturens själ som vi åstadkommit.
 
 
* jag förnekar inte koncentrationslägrens och judeförföljelsens existens, endast massutrotningen av judar genom användning av gaskammare.

RSS 2.0